Miljöhot och medborgaroro.pdf - Myndigheten för samhällsskydd ...

AVKLINGNINGSPERIODEN
Den fas i skeendet kring Hallandsåsen som här benämns avklingningsperioden
är en sammanslagning av de faser i en kris som vanligtvis kallas rekyl- respektive
ambivalensperioden. Härmed avses att det är svårt för att inte säga omöjligt
att dra upp skarpa gränser mellan de olika perioderna. Om man likväl gör
en mycket ungefärlig skattning kan man säga att den period som kommer att
beskrivas nedan började ungefär några veckor efter det att giftkatastrofen var
ett faktum, d.v.s. någonstans i månadsskiftet oktober-november 1997 och kan
betraktas som, i dagsläget augusti 1998, fortfarande pågående. Avklingningsperioden
innebär för medborgaren att det mest akuta är över, och handlar
mycket om att hitta tillbaka till vardagen igen och införliva de nya erfarenheterna
med tidigare. Ett typiskt fenomen för den här perioden är också att individerna
börjar söka efter syndabockar, det redan omtalade s.k. syndabockssyndromet
eller who to blame-syndromet (Jarlbro, 1993). Vi behandlar därför kort detta nedan.
Skanskas informationsinsats – ett stolpskott
Skanska skickade i slutet av oktober ut ett exemplar av sin personaltidning till
samtliga kommuninvånare. Denna kommunikationsinsats var en engångsföreteelse
från deras sida, och tidningen kom oväntat. Alla de tillfrågade hade
dock mottagit tidningen och noterat vem som var avsändare. De kom väl ihåg
den och kunde beskriva hur den såg ut, många kommenterade även innehållet.
Somliga hade läst den noga, andra hade i princip vägrat att ta i den. Skanskas
personaltidning väckte utan tvekan starka känslor hos alla de tillfrågade.
Avsändaren väckte dock enbart negativa associationer och uppfattades som
oärlig och falsk. En avsändare som inte innehar något förtroende och som
dessutom väcker sådan motvilja och ilska hos sina mottagare kan inte räkna
med att bli tagen på allvar. Tidningen sågs också som ett resursslöseri.
Intervjupersonerna, såväl drabbade som icke drabbade blev uppretade av
innehållet i tidningen. De upplevde det som om avsändaren inte var medveten
om deras inställning till det inträffade. Den kunskap som fanns att hämta i
tidningen hade de tillfrågade dessutom redan tagit del av.
Personaltidningen var inte den enda informationskällan vid den berörda
tidpunkten. Intervjupersonerna jämförde därför tidningens innehåll med budskapen
i press och teve samt annan information som de kommit över, och personaltidningen
framstod då som mycket sämre. Innehållet sammanfattades av
flera personer med orden "förlåt oss" eller "tyck-synd-om-mig-information",
vilket man upplevde var ett hån. Det fanns inga ursäkter för det Skanska hade
ställt till med. Sannolikt bidrog även namnet på avsändaren till den negativa
upplevelsen.
De ville att vi skulle tycka synd om dem. Men det har de inget för. Det är ingen som
tycker synd om dem... Man undrade vad det var för skämt. Jag läste den, men de
kunde ha sparat pengarna till skadestånd. (Ej drabbad)
Utformningen av tidningen gav också upphov till kritiska kommentarer. Tidningen
upplevdes som för flott och påkostad. Den distribuerades i en "fin liten
48