Beslut - och Telestyrelsen

HANDLÄGGARE, AVDELNING/ENHET, TELEFON, E-POST
Ann Ekstrand
Rättsavdelningen
08-678 57 72
ann.ekstrand@pts.se
Sökande
Tele2 Sverige AB (Tele2)
Box 62
164 94 KISTA
Motpart
TeliaSonera AB (TeliaSonera)
Stab Juridik, Regulatoriska frågor
123 86 Farsta
Saken
POSTADRESS Box 5398, 102 49 Stockholm
BESÖKSADRESS Birger Jarlsgatan 16
TELEFON 08-678 55 00
FAX 08-678 55 05
E-POST pts@pts.se
WEBBADRESS www.pts.se
BESLUT 1(23)
DATUM DIARIENR
03-15622
2004-09-30
AKTBIL.
Tvistlösning enligt 7 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation i
fråga om ersättning för terminering av samtal i mobila nät m.m.; ärendet
återförvisat från Kammarrätten i Stockholm
Post- och telestyrelsens avgörande
Post- och telestyrelsen (PTS) föreskriver med stöd av 7 kap. 10 § lagen (2003:389)
om elektronisk kommunikation att följande skall gälla som villkor mellan parterna.
TeliaSonera AB skall till Tele2 Sverige AB för terminering av samtal i Tele2:s
mobila nät som originerat i andra operatörers nät samt vidareförmedlats genom
TeliaSoneras fasta nät, med tillämpning av kaskadavräkningsmetoden för sådan
trafik om vilken parterna inte hade ett gällande avtal den aktuella perioden

erlägga ett genomsnittligt pris enligt följande.
• 1,89 kr per minut fr.o.m. den 20 januari 2000 t.o.m. den 30 november
2001
• 1,18 kr per minut fr.o.m. den 1 december 2001 t.o.m. den 30 september
2002
• 1,03 kr per minut fr.o.m. den 1 oktober 2002 t.o.m. den 31 oktober 2003
• 0,94 kr per minut fr.o.m. den 1 november 2003 t.o.m. den 2 mars 2004
TeliaSoneras yrkande att PTS skall fastställa att TeliaSonera inte är
betalningsskyldig gentemot Tele2 för transiterad trafik som terminerats före den 3
november 2003, om TeliaSonera på grund av konkurs eller ackord inte kan erhålla
ersättning från originerande operatör avvisas.
TeliaSoneras yrkande att TeliaSonera är skyldig att till Tele2 utge
termineringsersättning för transiterad trafik skall begränsas till att gälla fr.o.m. den
20 januari 2000 avvisas.
TeliaSoneras yrkande att PTS fastställer att TeliaSonera, för trafik som Telia-
Sonera erlagt termineringsersättning, övertar Tele2:s rätt till termineringsersättning
enligt telelagen gentemot den originerande operatören avvisas.
TeliaSoneras hemställan om att PTS inom ramen för sitt tillsynsansvar utreder
vilka kostnader som Tele2 har för terminering i sitt mobila nät lämnas utan åtgärd.
PTS beslut gäller omedelbart.
Bakgrund
Tele2 AB (numer Tele2 Sverige AB) begärde i skrivelse, som kom in till PTS den
20 januari 2000, att PTS i enlighet med 60 § andra stycket och 32 § andra stycket i
den då gällande telelagen (1993:597) skulle meddela beslut i tvist rörande
samtrafikersättning mellan Tele2 och Telia AB (numera TeliaSonera AB).
Tele2 yrkade i huvudsak att PTS skulle besluta att följande skulle gälla mellan
parterna:
1. TeliaSonera skall erlägga marknadsmässig ersättning för all trafik som
TeliaSonera överlämnar till Tele2:s mobila telenät, oavsett var trafiken
originerar (principen om kaskadavräkning).
2. Den marknadsmässiga ersättningen skall bestämmas till 2,10 kr/min för
trafik som överlämnas helgfri vardag 8.00 – 18.00 (högtrafik) och
1,50 kr/min övrig tid (lågtrafik).
3. Ersättningen skall utges från och med den 7 oktober 1999 med undantag
för nationell trafik som TeliaSonera transiterar från annan svensk
operatör, med vilken Tele2 saknar avtal om direktavräkning, för vilken
trafik yrkas ersättning från och med den 1 september 1998. I andra hand
skall ersättning för sådan trafik utges från och med den 7 oktober 1999. I
2

sista hand skall ersättning för all trafik utges från och med den 20 januari
2000.
TeliaSonera bestred bifall till Tele2:s yrkanden, såvitt nu är ifråga.
PTS meddelade den 31 augusti 2000 beslut i tvisten och föreskrev i nu aktuella
delar att följande skulle gälla mellan parterna:
1. TeliaSonera skall ersätta Tele2 för all den trafik som TeliaSonera
överlämnar till Tele2 för terminering i Tele2:s mobila nät i en mellan
bolagen gemensam hopkopplingspunkt.
2. Det högsta pris som Tele2 har rätt att ta ut av TeliaSonera för terminering
av samtal i sitt mobila nät får uppgå till 1,24 kr/min i genomsnitt.
3. PTS beslut i fråga om ersättningens storlek gäller inte förrän det vunnit
laga kraft.
4. PTS prövar inte Tele2:s yrkande i den del det avser ersättning retroaktivt.
Såväl TeliaSonera som Tele2 överklagade PTS beslut.
Länsrätten i Stockholms län meddelade den 7 mars 2002 dom (mål nr 17331-00
och 17869-00). Länsrätten avslog TeliaSoneras överklagande i frågan om
kaskadavräkning och fastställde PTS beslut i den delen. Länsrätten biföll Tele2:s
överklagande och fastställde följande:
1. Det högsta pris som Tele2 har rätt att ta ut av TeliaSonera för terminering
av samtal i Tele2:s mobila nät får uppgå till högst 2,10 kr/min högtrafik
och 1,50 kr/min lågtrafik från och med den 20 januari 2000 till och med
den 30 november 2001. Från och med den 1 december 2001 och tills
vidare får priset uppgå till 1,90 kr/min högtrafik och 0,90 kr/min lågtrafik.
Villkoret gäller dock inte sådan trafik där parterna har ett gällande avtal.
2. Samtliga villkor skall gälla mellan TeliaSonera och Tele2 från och med den
20 januari 2000.
3. Länsrättens dom gäller omedelbart.
TeliaSonera, Tele2 och PTS överklagade länsrättens dom.
Kammarrätten i Stockholm meddelade den 26 juni 2003 dom (mål nr 2319-02 och
2320-02), härefter benämnd kaskaddomen. Kammarrätten fastställde länsrättens
dom att kaskadavräkningsmetoden skall tillämpas. Kammarrätten undanröjde
underinstansernas avgöranden i övrigt och visade ärendet åter till PTS för beslut i
frågan om ersättning. Kammarrätten uttalade i domskälen bl.a. att PTS hade att
pröva Tele2:s rätt till ersättning från och med den 20 januari 2000 fram till dagen
för PTS kommande beslut och för den sista perioden förordna att ersättningen
gäller till dess annat avtalas eller på annat sätt förordnas mellan parterna.
Regeringsrätten beslutade den 29 oktober respektive den 3 november 2003 att inte
meddela Tele2 respektive TeliaSonera prövningstillstånd.
3

PTS har med anledning av kammarrättens avgörande berett Tele2 och
TeliaSonera tillfälle att inkomma med yttranden och slutföra sin talan i det
återförvisade ärendet.
Yrkanden
Tele2 yrkar i första hand att PTS fastställer att det högsta pris som Tele2 har rätt
att ta ut av Telia för terminering av samtal i Tele2:s mobila nät får, oavsett varifrån
trafiken ursprungligen originerar och vilken väg den har dirigerats, uppgå till 2,10
kr/min för trafik som överlämnas helgfri vardag kl. 08.00 – 18.00 (högtrafik) och
1,50 kr/min övrig tid (lågtrafik) fr. o. m. den 20 januari 2000 och tills vidare. Det
innebär ett genomsnittligt pris på 1,89 kr/minut. 1
I andra hand yrkar Tele2 att PTS fastställer att det högsta pris som Tele2 har rätt
att ta ut av Telia för den i förstahands yrkandet angivna trafiken får uppgå till 2,10
kr/min för högtrafik och 1,50 kr/min för lågtrafik fr.o.m. den 20 januari 2000
t.o.m. den 30 november 2001. Fr.o.m. den 1 december 2001 t.o.m. den 30
september 2002 får priset uppgå till 1,90 kr/min under högtrafik och till 1,10
kr/min under lågtrafik. Fr.o.m. den 1 oktober 2002 t.o.m. den 31 oktober 2003 får
priset uppgå till 1,85 kr/min under högtrafik och till 0,92 kr/min under lågtrafik.
Fr.o.m. den 1 november 2003 och tills vidare får priset uppgå till 1,20 kr/min
(enhetstaxa).
TeliaSonera bestrider bifall till Tele2:s talan och yrkar, som talan slutligen
bestämts,
- att PTS fastställer att det pris Tele2 får ta ut av TeliaSonera för terminering av
trafik i Tele2:s mobila nät och som originerat i andra operatörers nät samt
vidareförmedlats genom TeliaSonera AB:s fasta nät får uppgå högst till 1.50
kr/min fr.o.m. den 20 januari 2000, 1.10 kr/min fr.o.m. den 1 oktober 2000,
1.00 kr/min fr.o.m. den 1 oktober 2001, 0.70 kr/min fr.o.m. den 1 oktober
2002 och 0.60 kr/min fr.o.m. den 1 oktober 2003,
- att PTS fastställer att TeliaSonera inte är betalningsskyldig gentemot Tele2 för
transiterad trafik som terminerats före den 3 november 2003, om TeliaSonera
på grund av konkurs eller ackord inte kan erhålla ersättning från originerande
operatör,
- att PTS fastställer att TeliaSoneras skyldighet att till Tele2 utge
termineringsersättning för transiterad trafik begränsas till att gälla fr.o.m. den
20 januari 2000 samt
- att PTS fastställer att TeliaSonera, för trafik som TeliaSonera erlagt
termineringsersättning, övertar Tele2:s rätt till termineringsersättning enligt
telelagen gentemot den originerande operatören.
1 Motsvaras av Telias genomsnittliga kostnadsorienterade pris som Telia tillämpade den 20 januari
2000. Se även Tele2:S yttrande i aktbilaga18 s 4 2 st.
4

TeliaSonera hemställer även att PTS inom ramen för sitt tillsynsansvar utreder
vilka kostnader som Tele2 har för terminering i sitt mobila nät.
Tele2 bestrider bifall till TeliaSoneras yrkande vad gäller vilket termineringspris
som skall anses marknadsmässigt per den 20 januari 2000. Vidare hemställer Tele2
att PTS avvisar TeliaSoneras övriga yrkanden.
TeliaSonera bestrider Tele2:s avvisningsyrkanden och yrkar för egen del att PTS
avslår dessa. I den mån PTS skulle anse att något eller vissa yrkanden inte kan
prövas inom ramen för förevarande ärende hemställer TeliaSonera att PTS hänför
yrkandet till ett annat ärendenummer men prövar yrkandet i samma beslut som
förevarande ärende.
Grunder m.m.
Tele2
PTS uppfattar Tele2:s grunder enligt följande.
Som grund för förstahandsyrkandet gäller att den yrkade ersättningsnivån var
marknadsmässig per den tidpunkt vid vilken den skall prövas, dvs. den 20 januari
2000. Samma högsta pris skall gälla tills vidare, dock längst till och med den 2
mars 2004.
Som grund för andrahandsyrkandet gäller att den yrkade ersättningsnivån var
marknadsmässig vid den tidpunkt vid vilken den skall prövas, den 20 januari 2000
och att PTS kan, utan att pröva marknadsmässigheten vid andra tidpunkter,
fastställa yrkade ersättningsnivåer eftersom dessa fr.o.m. den 1 december 2001 är
lägre än vad som prövats marknadsmässigt den 20 januari 2000. Detta är en
tillåten inskränkning av talan av Tele2, som inte påverkar den marknadsmässiga
bedömningen.
Som andrahandsgrund för andrahandsyrkandet åberopas att de av Tele2 begärda
termineringsersättningarna vid varje given tidpunkt, i vart fall vid begynnelsen av
varje period, var marknadsmässiga.
Grunden för bestridandet i huvudsaken är att TeliaSoneras yrkade prisvillkor
väsentligt understiger den marknadsmässiga ersättning som Tele2 har rätt till
enligt 32 § telelagen.
I övrigt anför bolaget i huvudsak följande till stöd för sin begäran
Ifrågavarande tvist rör trafik som originerar hos annan operatör än Telia eller
Telia Mobile AB och som inte kommer in via Telias internationella nät, dvs. sådan
trafik som den 20 januari 2000 inte omfattades av mellan Tele2 och Telia då
gällande samtrafikavtal. Av 32 § andra stycket telelagen som nu är tillämplig,
följer att mobiloperatörer utan betydande inflytande på marknaden för samtrafik
får ta ut marknadsmässig ersättning och att de priser som förekommer på
marknaden visar vad som utgör ett marknadsmässigt pris, varför myndigheten
måste genomföra en analys av dessa priser vid prövningstidpunkten.
5

Det är, som kammarrätten har anfört i sin dom, marknadsförhållandena per den
20 januari 2000 som skall ligga till grund för den materiella prövningen om Tele2:s
begärda ersättning är marknadsmässig eller inte. Vid denna tidpunkt utgjorde 2,10
respektive 1,50 kr/min marknadsmässigt pris för terminering i mobilnät i Sverige,
vilket pris även Telia Mobile AB då tog ut (ger ett genomsnittspris om 1,89
kr/minut. Saken som PTS skall avgöra är alltså vilken termineringsersättning som
skall gälla mellan parterna från den 20 januari 2000 och tills vidare. PTS kan inte
pröva annat än vad kammarrätten enligt kammarrättens dom (eller länsrätten
enligt kammarrättens dom) hade kunnat pröva om målet avgjorts materiellt i
stället för att återförvisas till PTS. Kammarrätten har valt att se denna tidsperiod
som två perioder, varav den första motsvarar tiden fr.o.m. den 20 januari 2000
och ”fram till dagen för PTS kommande beslut” och den andra perioden utgörs
av tiden från PTS kommande beslut och tid därefter, dvs. myndighetens beslut
skall gälla tills vidare. Någon annan tidpunkt än den 20 januari 2000 för
bedömning av om den av Tele2 begärda ersättningen är marknadsmässig är inte
relevant och får inte beaktas. Slutpunkten för det villkor om termineringsersättning
som PTS har att förordna om i förevarande ärende blir den 2 mars
2004 eftersom Tele2 anhängiggjorde ny begäran den 3 mars 2004 för samma
trafikfall (PTS ärende dnr 04-3380).
Till skillnad från kammarrättens bedömning anser Tele2 i och för sig att inom
processramen ryms en differentiering nedåt av ersättningsnivån eftersom en part
som yrkar ersättning har rätt att så länge denne inte vidgar prövningsramen jämka
ersättningsnivån. Tele2:s andrahandsyrkande utgör en sådan jämkning
(inskränkning) av Tele2:s ursprungliga yrkande. Vid bifall till förstahandsyrkandet
kommer Tele2 att låta Telia ta del av Tele2:s prissänkningar enligt vad som
framgår av andrahandsyrkandet. Olika priser för olika tidsperioder ryms inte inom
ramen för denna tvist eftersom ett sådant yrkande förutsätter nytt processmaterial
och ny sakprövning. Ett beslut från PTS av sådan innebörd skulle därför innebära
en otillåten ändring av saken. Varken PTS eller parterna kan föra in nya tidpunkter
vars marknadsförutsättningar skall läggas till grund för den materiella prövningen
vid avgörande av tvisten. Skulle PTS anse att frågan om den av Tele2 begärda
ersättningen är marknadsmässig skall prövas med hänsyn tagen till
marknadsförutsättningarna den 20 januari 2000, den 1 december 2001, den 1
oktober 2002 och den 1 november 2003 gör Tele2 gällande att begärd ersättning
varit marknadsmässig vid varje given tidpunkt.
Det skall beaktas att såväl TeliaSoneras dotterbolag, SMP-operatören 2 Telia
Mobile, som Vodafone per den 20 januari 2000 tillämpade det termineringspris
(2,10/1,50 kr/per minut) som Tele2 begär skall fastställas. Telia Mobile var av
PTS förelagt att ta ut 2,10/1,50 kr/minut. Vidare betalade TeliaSonera detta pris
till Tele2 för andra trafikfall enligt avtal som byggde på marknadsmässiga
bedömningar av bägge parter. Att TeliaSonera i överinstanserna före
återförvisningen vitsordade att det av Tele2 begärda priset var marknadsmässigt
den 20 januari 2000 har också stor betydelse som bevis i enlighet med 35 kap. 3 §
rättegångsbalken.
2 Operatör med betydande inflytande på marknaden, significant market power (PTS anm.)
6

Det är uteslutet att PTS modell för beräkning av marknadsmässig ersättning skall
komma till tillämpning i förevarande ärende. Modellen skulle, om den kom att
tillämpas i mål där telelagen skall tillämpas, ha mycket stora negativa konsekvenser
för de mobilteleoperatörer som enligt lag har rätt till marknadsmässig ersättning.
Modellen skulle innebära att PTS reglerade fram ett ”marknadspris”. Vid en
konsekvent tillämpning av modellen blir dessutom alla mobilteleoperatörer – i
strid med lag – utsatta för samma grad av reglering som den ende operatör som
vid tillämpningen av telelagen har s.k. SMP-status. Vid tvist mellan operatörer om
termineringsersättning har PTS att föreskriva det avtalsvillkor som skall gälla. PTS
har i första hand att pröva det begärda priset. Endast i vissa situationer (nämligen
vid uppenbar oskälighet, eller möjligen vid oskälighet) har PTS i en tvistesituation
att frångå det begärda priset och förordna om ett annat pris, vilket då skall vara
marknadsmässigt. PTS bör iaktta restriktivitet när det gäller att vid tvistlösning
frångå priser som faktiskt har avtalats i andra partsrelationer eller mellan samma
parter men gällande andra trafikfall avseende samma tjänst. Konsekvenserna av att
PTS uttalar att i och för sig avtalade priser varit oskäliga vid viss tidpunkt måste
noga övervägas. Parterna står i en tvistesituation inför att styrka sina påståenden
om det omtvistade priset är uppenbart oskäligt alternativt oskäligt. Modellen
handlar dock inte om detta. Modellen synes avsedd att tillämpa så att myndigheten
kan avläsa vilket pris som är det marknadsmässiga (varvid alla andra priser
motsatsvis antas vara oskäliga, dvs. oskäligt höga eller oskäligt låga). Rätteligen
skall, i den mån ett begärt pris bedöms vara uppenbart oskäligt PTS förordna om
marknadsmässig ersättning. PTS avser från myndighetens sida beräkna det
marknadsmässiga priset i stället för att bedöma den förebringade utredningen. Det
enda rättsliga stöd PTS åberopar för modellen är ett uttalande i en
kammarrättsdom. Den metod som Tele2 förespråkar för prövning av om begärda
priser är att anse som oskäliga eller inte synes vara helt i linje med vad
kammarrätten uttalat. Metoden ifråga, till skillnad från modellen, är dessutom lätt
att tillämpa, uppfyller rimliga krav på rättsekonomi och förutsebarhet och tvingar
inte rättstillämparen att göra de antaganden som blir nödvändiga inom ramen för
modellen. Den leder inte heller på sikt till att marknaden blir genomreglerad.
Bevisning
Tele2 åberopar som bevisning ett yttrande från docent Johan Stennek och Fil. Dr.
Thomas P. Tangerås av den 22 december 2003 som behandlar konkurrenssituationen
på samtrafikmarknaden. Av yttrandet framgår bl.a. följande. En
samtrafikavgift är marknadsmässig om den sammanfaller med den avgift som
operatörerna skulle ha kommit överens om i en marknadsmässig förhandling. På
marknaden för terminering av samtal är såväl antalet säljande som köpande
operatörer relativt litet. Det kan då förväntas att samtrafikavgiften är en bilateral
förhandlingsfråga mellan varje par av köpare och säljare. För att fastställa vad som
är ett marknadsmässigt pris i en viss relation kan man utgå ifrån de priser som
gäller i andra relationer. Marknadsmässig skall inte tolkas som den avgift som
skulle ha rått vid en hypotetisk situation men fullständig konkurrens. Den
existerande konkurrenssituationen på samtrafikmarknaden är ett så kallat bilateralt
oligopol. Begärd samtrafik är skälig om den inte är ägnad att (partiellt) tränga ut
motparten från den relevanta marknaden.
Tele2 åberopar vidare ett yttrande från docent Johan Stennek och Fil. Dr. Thomas
P. Tangerås av den 24 maj 2004 avseende modell för beräkning av
7

marknadsmässig ersättning. Av yttrandet framgår bl.a. följande. Den ekonomiska
teorin visar att marginalkostnadsprissättning endast sker under mycket speciella
förhållanden, till exempel att det finns ett stort antal företag som erbjuder
homogena varor och att kunderna fritt kan röra sig mellan olika leverantörer.
Dessa förutsättningar saknas på många marknader, däribland telemarknaden. Det
finns inget skäl att göra åtskillnad mellan marknadsmässigt pris och marknadspris,
som förmodas skall förstås som det pris som uppstår spontant på en marknad.
Det synes rimligt att tro att lagstiftaren använder termen marknadsmässigt pris för
att klargöra att syftet med telelagens stadganden inte är att påverka prissättningen
för de operatörer som inte har SMP-status. PTS modell sätter marknaden ur spel.
PTS modellpris kommer att vara helt styrande för Tele2:s och Vodafones
prissättning trots att dessa inte har SMP-status. PTS modellpris beror på
marknadens lägsta pris som i sin tur är bestämt av PTS modellpris vid en tidigare
tidpunkt. PTS modellpris utgör ett dynamiskt system. Även vid oförändrade
marknadsförhållanden kommer det pris som PTS anser vara marknadsmässigt
ändra sig från dag till dag. PTS modellpris leder snabbt till ett slags
kostnadsorienterade priser. De avtalade priser som enligt PTS mening borde
beaktas i modellpriset kommer alltså inte att ha någon egentlig inverkan på
framtida samtrafikavgifter. PTS modellpris reflekterar inte efterfrågeförhållanden
på marknaden. Eftersom Tele2 och Vodafone besitter marknadsmakt, vilket
typiskt sett leder till att efterfrågeförhållanden påverkar marknadspriset, kan PTS
modellpris knappast beskrivas som marknadsmässigt. PTS modellpris leder under
vissa förutsättningar till att Tele2 kommer att tvingas att ta ut samma priser som
SMP-operatören TeliaSonera. PTS modellpris leder under andra förutsättningar
till att Tele2 inte kommer att erhålla den tioprocentiga avkastning som PTS menar
är skälig. PTS modellpris kan till och med medföra att Tele2 inte ens får täckning
för sina kostnader. I den utsträckning modellpriset inte ens ger täckning för
operatörernas kostnader, torde deras långsiktiga överlevnad kunna äventyras. PTS
modellpris är behäftat med allvarliga implementationsproblem. Det är förknippat
med såväl allvarliga principiella som praktiska problem att mäta operatörernas
kostnader. Det finns inga uppenbara principer för hur man ska fördela kostnader
för basstationer mellan originering och terminering. Det torde vara svårt för PTS
att erhålla tillförlitlig information från operatörerna om deras kostnader. Det är
även förknippat med allvarliga principiella och praktiska problem att mäta
operatörernas marknadsmässiga/skäliga avkastning. PTS har valt att mäta
avkastning med hjälp av en metod som bygger på operatörernas historiska
avkastningsnivå. Ett problem att använda denna metod i detta sammanhang är att
PTS eget modellpris kommer att påverka denna nivå. PTS definierar inte vad som
menas med skälighet. Operatörerna kan därmed inte heller förutse om PTS
kommer att revidera denna nivå med hänsyn till förändringar marknadsförhållanden
eller det allmänna ekonomiska läget. Om de priser som tillkommit
genom tvistlösning från modellen skulle exkluderas skulle incitamenten för
säljarna att ingå nya avtal om samtrafikavgifter, då frivilliga avtal endast skulle leda
till en reduktion av framtida priser. Ett uteslutande av Vodafones avtalspriser vid
beräknandet av Tele2:S modellpris skulle sannolikt inte förbättra PTS modell med
avseende på Tele2:s avkastning. Prisjämförelser kan vara ett både bättre och mer
praktiskt alternativ för att beräkna marknadsmässiga priser.
Tele2 åberopar också ett yttrande från JD Bertil Wennergren av den 3 juni 2004.
Av yttrandet framgår bl.a. följande. Något hinder torde inte möta mot att
8

förordna om av Tele2 yrkade priser fr.o.m. den 1 december 2001 respektive den 1
oktober 2002 eftersom legitima avbrott i det inledande tillsvidarepriset gjordes då
och priserna dessutom är lägre än priset den 20 januari 2000 och ett sådant
förordnande därmed är till fördel för TeliaSonera. Det synes inte vara processuellt
sakligt och rättsligt godtagbart att som PTS gjorde i kammarrätten arbeta med nya
tillsvidarepriser för perioder som parterna inte aktualiserat. Som part torde PTS
möjligen kunna göra det men inte som myndighet ex officio. PTS måste anses
bunden av parternas yrkanden i kammarrätten, även sina egna partsyrkanden, i alla
frågor som var under prövning i kammarrätten. PTS måste i det återförvisade
ärendet vara förhindrad att besluta om något som skulle vara till det sämre för
Tele2 än vad kammarrätten skulle ha kunnat besluta om inom den processram
som gällde där.
TeliaSonera
PTS uppfattar bolagets grunder enligt följande.
I avsaknad av utredning om Tele2:s kostnader för terminering är TeliaSonera inte
beredd att vitsorda högre belopp som skälig ersättning än den ersättning som
utgått för terminering i Tele2:s mobilnät. Högre ersättning från nämnda
tidpunkter är inte förenligt med telelagens krav på marknadsmässiga villkor.
PTS har att förordna om en termineringsersättning som är förenlig med telelagens
bestämmelser. När det gäller ett beslut med retroaktiv verkan, innebär det att
termineringsersättningen måste anpassas till vad som från tid till annan är att anse
som en marknadsmässig termineringsersättning. Bolaget har inget att invända mot
att en sådan anpassning lämpligen görs årsvis och vitsordar skälig
termineringsersättning årsvis per den 1 oktober.
TeliaSonera vitsordar att det från den 3 november 2003 föreligger en skyldighet
för bolaget att betala samtrafikavgift till terminerande operatör för transiterad
trafik som av TeliaSonera överlämnats för terminering.
TeliaSonera bestrider för tiden före 3 november 2003 att bolaget skall bära
betalningsansvar för termineringsavgifter där originerande operatör inte kan
förmås att betala termineringsavgiften. Att förordna att TeliaSonera skall bära
konstaterade kreditförluster för kaskadtrafik som utväxlats innan det slutligt
fastställts att kaskadprincipen skall gälla i Sverige, innebär en otillåten
rådighetsinskränkning av äganderätten enligt regeringsformen och
Europakonventionen.
TeliaSonera begär att PTS fastställer att Tele2:s rätt till retroaktiv ersättning är
begränsad till att gälla från den 20 januari 2000. Det borde vara ostridigt mellan
parterna att bolaget inte är betalningsskyldig för trafik som transiterats före den
tidpunkten. Frågan har stor betydelse inte bara för betalningsskyldigheten
gentemot Tele2, utan även för frågan om eventuellt krav mot de originerande
operatörerna. Frågan om retroaktiv ersättning måste bli prövad i sin helhet i ett
sammanhang, mot bakgrund av att Tele2 har väckt talan vid Stockholms tingsrätt
om att TeliaSonera skall förpliktas att betala termineringsersättning för transiterad
trafik även för tiden före den 20 januari 2000.
9

I övrigt anför bolaget i huvudsak följande.
Vad PTS har att pröva är Tele2:s rätt till ersättning. Tele2 är berättigat till
marknadsmässig ersättning. Det är uppenbart att när det gäller att pröva eller
fastställa ett marknadsmässigt pris har tidsfaktorn en avgörande betydelse. Enligt
vad Tele2 anför var 1,20 kr/per minut ett marknadsmässigt pris den 1 november
2003. Även med Tele2:S synsätt skulle bolagets begärda pris (2,10 resp. 1,50
kr/minut per den 20 januari 2000) överstiga det marknadsmässiga pris som Tele2
anser gälla per den 1 november 2003 med inte mindre än 57,5 procent. Sådana
överpriser har inte Tele2 rätt till. Mot bakgrund av att saken i PTS ärende avser
prövning av Tele2:s rätt till marknadsmässig ersättning under den tidsperiod som
PTS prövning omfattar, dvs. 20 januari 2000 t.o.m. dagen för PTS beslut, måste
PTS pröva nivån på den ersättning som Tele2 äger rätt att debitera vid var tid
under tidsperioden. Det skulle i och för sig kunna ske vecko- eller månadsvis
under prövoperioden men av enkelhetsskäl kan det lämpligen ske årsvis.
Det är terminering av trafik till Tele2:s mobilkunder som är den relevanta
marknaden. Marknaden är en utpräglad monopolmarknad, eftersom det inte finns
något alternativ för den operatör som behöver koppla fram ett samtal till Tele2:s
abonnenter utan samtalet måste överlämnas till Tele2 för terminering.
En monopolist har inte rätt att godtyckligt bestämma ett pris utan att
konkurrenslagens regler anger ramarna för prissättningen. Konkurrenslagens
regler är kopplade till den telerättsliga regleringen. En enligt konkurrenslagen
otillåten överprissättning kan inte utgöra ett marknadspris. För en monopolist
måste priset därför utgå från kostnaderna.
Den av Tele2 begärda termineringsersättningen är en uppenbar överprissättning.
Tele2:s mobila nät har en väsentligt sämre geografisk täckning. Tele2 kan därför
inte ha haft lika stora investeringar i sitt nät som TeliaSonera.
TeliaSonera har många fler basstationer vilket utgör den största delen av
infrastrukturkostnaden, kostnaden per minut är lägre för Tele2 än för TeliaSonera,
en rimlig termineringsersättning kan i brist på närmare utredning om Tele2:s
faktiska kostnader endast vitsordas till av TeliaSonera yrkade belopp.
Kostnaderna i ett mobilnät beror i mycket stor utsträckning på vilka investeringar
som gjorts i nätet och operatörens servicekvalitet. Två nät med olika
servicekvalitet kan ha väsentligt olika kostnader. Fler kunder per tilldelad frekvens
innebär fler basstationer. Sådana omständigheter gör att det inte går att utgå från
att Tele2:s kostnader motsvarar Telia Mobiles kostnader.
Tele2 har inte förmått visa att de begärda priserna är marknadsmässiga genom att
enbart hänvisa till priser i ingångna avtal, eftersom Tele2 har en monopolställning
i förhållande till alla som behöver terminera trafik i Tele2:s nät. De mindre
fastnätsoperatörerna i Sverige har inte några reella möjligheter att påverka den
ersättning som Tele2 begär. Kammarrätten konstaterade i sin dom att Tele2:s
monopolställning gör att dess avtal med andra operatörer inte kan tjäna som
jämförelse för bestämmande av ett marknadsmässigt pris.
10

Att varje nätägare har monopol på terminering i sitt eget telenät måste numera
vara obestridligt, såväl kammarrätten som länsrätten i dess dom den 7 mars 2002
har utgått från detta förhållande. Även på konkurrensrättsliga grunder anses varje
nät som en egen relevant marknad och således har nätägaren monopol på
terminering, vilket framgår av motiveringen till Europeiska kommissionens
rekommendation av den 11 februari 2003 om relevanta produktmarknader
(2003/311/EG), EGT L 114, 8.5.2003, s.45. Därför kan inte de priser Tele2
betingat sig av andra operatörer utgöra någon ledning för vad som är ett
marknadsmässigt pris.
De avkastningsberäkningar som kammarrätten förordat i sin dom borde utgå från
den berörde operatörens investeringar och kostnader, dvs. i detta fall Tele2.
Originerande operatör är den part som slutligt skall bära betalningsansvaret för
termineringsavgiften, oavsett om direktavräkningsavtal ingåtts eller om
kaskadprincipen tillämpas. I de fall då TeliaSonera i enlighet med kaskadprincipen
fullgör originerande operatörs betalningsskyldighet, måste bolaget äga rätt att
inträda i de rättigheter som terminerande operatör har enligt telelagen gentemot
originerande operatör avseende terminerad trafik.
Vad avser det av Tele2 åberopade yttrandet av Stennek/Tangerås den av den 22
december 2003 anför TeliaSonera bl.a. följande. Enligt Stennek/Tangerås innebär
marknadsmässighet att de samtrafikavgifter som Tele2 tar ut från olika operatörer
kommer att vara ungefär lika höga. Marknadsmässighet motiveras med de
transiteringsmöjligheter som finns enligt Stennek/Tangerås. Synsättet visar tydligt
varför Tele2 inte har något incitament att stärka samtrafikpriset för en viss köpare
av terminering i Tele2:s nät. Effekten av en enskild prissättning skulle nämligen
föranleda att trafiken från operatörer som inte erhållit det lägre priset kan komma
att styras om och i stället transiteras via den operatör som har lägst pris. Därmed
skulle Tele2 riskera att alla operatörer erhåller det lägre priset om priset för t.ex.
TeliaSonera skulle sänkas. Även om Tele2 endast har incitament att tillämpa, och
kanske till och med tillämpar, ett enda pris till alla köpare av samtrafik visar det
inte att det priset är marknadsmässigt. Snarare visar detta synsätt att det inte finns
något utrymme för förhandlingar om ett lägre pris och att det således är Tele2
som ensidigt bestämmer, dvs. dikterar priset. Någon marknadsmässig förhandling
är det därmed inte tal om. Vad Stennek/Tangerås anför styrker däremot vad
TeliaSonera anfört om att Tele2 dikterar priset och att de avtal som Tele2 ingått
inte är ett resultat av marknadsmässiga förhandlingar.
Vad avser PTS modell för beräkning av marknadsmässig ersättning anför Telia-
Sonera bl.a. följande. Att använda avtalade priser för att söka ta reda på vad som
är ett marknadsmässigt pris är mycket tveksamt ur såväl ett ekonomiskt som ett
rättsligt perspektiv. Mycket starka skäl talar för att de priser som avtalats kraftigt
har påverkats av den speciella situation som råder och det är troligt att avtalade
priser är ett uttryck för monopolpriser. Användning av avtalade priser i modellen
minskar möjligheterna till frivilliga avtal. Genom att modellen innehåller en faktor
som är det lägsta avtalade priset för terminering i mobilnät på hela marknaden
kommer parterna inte att veta vad som är att betrakta som ett marknadsmässigt
pris. Avtal om priser omfattas normalt av åtaganden om sekretess och kommer
sällan till allmän kännedom. Effekten av detta riskerar därmed bli att modellen
inte ger parterna förutsättningar att själva komma överens utan att förhandlingar
11

om priser regelmässigt hänskjuts till PTS för tvistlösning. En sådan modell
motverkar således regleringens utgångspunkt att avtal om samtrafik i grunden är
sedvanliga kommersiella avtal.
Det kan vara svårt för PTS att få tillgång till de avtal som är eller har varit
relevanta för en viss prövning på grund av sekretess. Användningen av avtalade
priser riskerar öka incitamenten för än högre priser. Det kan vara svårt att bedöma
det lägsta avtalade priset, eftersom det i branschen förekommer ömsesidiga köp
och säljavtal. Ett visst avtalat pris för terminering i annans nät kan för en operatör
vara acceptabelt sett till helheten men orimligt högt sett bara till
termineringstjänsten.
Det förekommer vidare koncerninterna avtal. I vissa fall kan koncerninterna avtal
för vertikalt integrerade företag tjäna till ledning för bedömningen.
Tele2 erbjuder sina kontantkortskunder en bonus för inkommande samtal, vilken
kunden får använda för utgående trafik. Det innebär att Tele2 subventionerar sina
slutkunders utgående trafik från den med andra operatörer avtalade
samtrafikersättningen. Redan detta förhållande innebär att ersättningen är oskäligt
hög i förhållande till vad den är avsedd.
TeliaSonera invänder mot att modellen använder SMP-operatörens
kostnadsorienterade priser som golvpris för marknadsmässigt pris. Geografisk
utbredning eller nättäckning – under hypotetisk konkurrens/substituerbarhet –
skulle vara en konkurrensfaktor som i sig skulle påverka vad som är att betrakta
som ett marknadspris. Det är självklart att produkter eller tjänster som ger
köparen ”mervärde” t.ex. stor geografisk täckning kan motivera ett högre pris.
Geografisk täckning av mobilnät är också av betydelse för vilka investeringar som
görs i nätet och därmed kostnaderna. Om t.ex. SMP-operatören bygger ut i
glesbygd och därmed får ökade kostnader, så ökar SMP-operatörens
kostnadsorienterade pris. Om detta kostnadsorienterade pris skulle utgöra golvet
för vad som är ett marknadsmässigt pris, skulle detta leda till att den som väljer att
inte bygga nät i glesbygden sparar kostnader men ändå tillåts ta ut ett
termineringspris som om investeringarna hade gjorts.
Resonemanget att en icke SMP-operatör inte bör bli utsatt för en hårdare
reglering än vad som är fallet för en SMP-operatör kan vara riktigt vad gäller
metoden för att beräkna ett pris men inte för beloppet i sig. Det beror givetvis på
vilka kostnader som icke SMP-operatören har. Mot bakgrund av den asymmetri
som råder i regleringen av samtrafik och samtrafikpriser, och den därigenom
uppkomna situationen med mycket svaga köpare, samt monopolsituationen på
säljarsidan, måste en beräkning av marknadsmässigheten i de priser som Tele2 och
Vodafone tillämpar utgå från de aktuella operatörernas kostnader. TeliaSonera
förordar därför den typ av modell som PTS tidigare tillämpat.
Bevisning
TeliaSonera åberopar som bevisning en undersökning utförd av SIFO på
TeliaSoneras uppdrag, om vad teleoperatörer och serviceproviders på den svenska
telemarknaden anser om bl.a. Tele2:s samtrafikavgifter och vilken
12

förhandlingsposition som förelåg, till styrkande att Tele2:s samtrafikpriser inte är
marknadsmässiga priser utan priser dikterade ensidigt av en monopolist.
Vidare åberopar TeliaSonera ett yttrande av professor Fredrik Andersson och Fil.
Dr Mattias Ganslandt av den 23 mars 2004 som behandlar frågan om avgifter för
terminering av mobilsamtal. Av yttrandet framgår bl.a. följande. Det pris som
Tele2 begär av TeliaSonera är inte med nödvändighet marknadsmässigt och skäligt
även om det kan visas att det ligger nära de priser som Tele2 tar av andra
operatörer för terminering i Tele2:s nät. Prisnivån kan vara oskälig även om
prisspridningen är liten. Vad som är skäligt eller oskäligt är en politisk fråga..
Förekomsten av klämeffekt är inte något nödvändigt villkor för att ett pris skall
kunna anses var oskäligt ur ett samhällsekonomiskt eller politiskt perspektiv. Ett
termineringspris kan också anses oskäligt på grund av att det skadar
konsumentnyttan. Det kan vidare vara oskäligt på grund av att det leder till
svagare konkurrens. Det marknadsmässiga priset bestäms i frivilliga avtal som
ingås mellan köpare och säljare i frånvaro av politisk intervention. TeliaSonera är
största marknadsaktör på såväl marknaden för mobiltelefoni som fast telefoni och
har genom politisk reglering ålagts skyldighet att transitera och terminera trafik till
kostnadsbaserat pris. Dessutom måste TeliaSonera på slutkundsmarknaden beakta
konkurrenslagens och EG-rättens bestämmelser för dominerande företag, vilket
ytterligare begränsar företagets handlingsutrymme. Det är därför omöjligt för
TeliaSonera att föra marknadsmässiga förhandlingar.Tele2:s begärda pris för
terminering av TeliaSoneras samtal skall betraktas som ett bud i en politiskt
reglerad process snarare än som ett uttryck för marknadsmässighet. Eftersom
avtal inte träffas på frivillig väg mellan marknadens största aktörer (TeliaSonera
och Tele2) är det inte heller meningsfullt att tala om marknadsmässighet vad
beträffar prisbilden i övrigt. Priserna för terminering och transitering påverkas
fullständigt av interventioner och politiska regleringar. Det står klart att Tele2 har
incitament att sätta höga samtrafikavgifter. Höga termineringsavgifter för
inkommande trafik leder till att konkurrenternas kostnader drivs upp vilket är till
fördel för Tele2. Det faktum att TeliaSonera är absolut största externa köpare av
termineringstjänster för såväl Tele2 som Vodafone gör att priset i förhållande till
TeliaSonera är kommersiellt viktigare än villkoren i förhållande till alla andra
aktörer sammantaget. Den långtgående regleringen av TeliaSoneras priser
medverkar till att Tele2 och Vodafone har incitament att begära högre priser för
terminering av TeliaSonera än vad som skulle vara fallet på en välfungerande
oligopolmarknad. Ett termineringspris just under den nivå där en klämeffekt
uppstår är inte nödvändigtvis skäligt. I själva verket svarar denna nivå i princip
mot det pris där Tele2 ur ett kortsiktigt perspektiv tillgodogör sig hela vinsten av
termineringen och anger därmed ett kortsiktigt monopolpris. Långsiktiga
överväganden ändrar inte denna bedömning och en sådan fördelning av
överskottet är knappast skälig i telelagens mening. Detta argument stärks av det
faktum att ett högt termineringspris i slutändan helt eller till betydande del bärs av
konsumenterna.
Tele2
Vad avser TeliaSoneras yrkanden och inställning har Tele2 anfört bl.a. följande.
TeliaSoneras tidigare i målet underkända och sedermera frånfallna yrkanden kan
inte prövas i ny skepnad i detta ärende. De utgör res judicata. När det gäller
13

yrkandet om negativ förklaring för före anhängiggörandet förfluten tid avseende
kaskadmetoden som avräkningsmetod föreligger hinder mot att ta upp frågan.
Skäl
Gällande bestämmelser
Genom lagen om elektronisk kommunikation, EkomL, som trädde i kraft den 25
juli 2003, upphävdes telelagen (1993:597). Övergångsbestämmelser finns i lagen
(2003:390) om införande av lagen om elektronisk kommunikation
(införandelagen).
Av 7 kap. 10 § EkomL framgår att en part får hänskjuta en uppkommen tvist för
avgörande av tillsynsmyndigheten. Detta gäller tvister mellan dem som
tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster eller
tillhörande tjänster i fråga om skyldigheter som följer av denna lag eller av
föreskrifter, tillståndsvillkor eller beslut om förpliktelser som meddelats med stöd
av lagen.
Av 32 § telelagen framgår bl.a. att den som tillhandahåller teletjänst som är
anmälningspliktig enligt 5 § är skyldig att på begäran bedriva samtrafik med annan
som tillhandahåller teletjänst som är anmäld enligt nämnda paragraf och att
detsamma gäller den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan
teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde antalet
användare eller annat jämförbart förhållande är betydande. Ersättningen för
samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt skall vara rättvis och
skälig med hänsyn till kostnaderna för prestationen. Detsamma gäller för
samtrafik avseende telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt, om den bedrivs
av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik och är
anmäld enligt 6 §. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.
Av 15 § lagen om införande av EkomL framgår bl.a. att skyldigheter som följer av
32 § telelagen skall gälla till dess motsvarande skyldigheter som meddelats med
stöd av 8 kap. 6 § EkomL vunnit laga kraft eller annat meddelats.
I 8 kap. 6 § EkomL finns bestämmelser om att företag med betydande inflytande
på en marknad där det inte råder effektiv konkurrens skall åläggas skyldigheter
enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§. Enligt 4 kap. 4 § skall en operatör som
har ett betydande inflytande på en viss marknad åläggas en eller flera av de
skyldigheter som anges i 5 – 12 §§ och en sådan förpliktelse skall syfta till att
skapa effektiv konkurrens. I 11 § anges att en operatör får förpliktas att iaktta
kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för
specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde, under vissa
förutsättningar.
Tillämplig lag
Förevarande ärende är återförvisat till PTS av kammarrätten i dom den 26 juni
2003, dvs. innan lagen om elektronisk kommunikation trätt i kraft. Domen vann
laga kraft den 3 november 2003. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer har
tidigare ansetts följa att det som regel är de förvaltningsrättsliga föreskrifter –
14

avseende både förfarandet och prövningen i sak – som är i kraft när prövningen
sker som skall tillämpas i ett mål eller ärende. Undantag från denna princip kan
vara uttryckligen föreskrivna i övergångsbestämmelser eller följa av
motivuttalanden eller omständigheterna i övrigt. Vidare kan det av
omständigheterna framgå att lagstiftaren inte avsett att de nya bestämmelserna
skall tillämpas helt enligt de angivna grundsatserna i ett övergångsskede. Den
angivna principen har modifierats i senare praxis 3. När det gäller
förvaltningsrättslig lagstiftning som gäller förhållanden som i princip i första hand
regleras av civilrättslig lagstiftning är utgångspunkten som regel att ny lagstiftning
inte träffar rättshandlingar som utförts innan lagstiftningen trätt i kraft.
För att bestämma vilken lag som är tillämplig är det sålunda av betydelse vad som
framgår av övergångsbestämmelserna och motivuttalandena till den nya lagen.
Enligt 32 § 2 telelagen har operatörer som inte har ett betydande inflytande på en
marknad skyldighet att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd mot
marknadsmässig ersättning. Bestämmelsen förhindrar en helt fri prissättning. I 4
kap. EkomL finns en motsvarande skyldighet. Av övergångsbestämmelsen i 15 §
införandelagen framgår att bestämmelsen i telelagen om att operatörer som inte
har betydande inflytande får ta ut marknadsmässigt pris för samtrafik till mobila
nät skall ha fortsatt giltighet till dess motsvarande skyldighet meddelas enligt
EkomL. Någon sådan skyldighet har inte beslutats avseende den tidsperiod som
förevarande ärende omfattar. Således gäller bestämmelsen i 32 § telelagen
övergångsvis.
Med hänsyn till ovanstående skall det nu aktuella beslutet fattas med stöd av
7 kap. 10 § EkomL. Prövningen i materiellt hänseende skall ske enligt 32 §
telelagen, eftersom denna lag var gällande vid tidpunkten för tvistens uppkomst.
Processramen
Processramen har i kammarrättens dom angetts vara ersättning fr.o.m. den 20
januari 2000 till dagen för PTS beslut och därefter tills vidare. Den materiella
prövningen skall ske med beaktande av de förhållanden som gällde den 20 januari
2000 och endast avse de trafikfall som vid denna tidpunkt inte var föremål för
gällande samtrafikavtal mellan TeliaSonera och Tele2. Prövningen kan således inte
avse tid före den 20 januari 2000.
Inom denna ram har PTS att ta ställning till om marknadsmässig ersättning endast
skall fastställas vid periodens början att gälla tills vidare, eller om olika
ersättningsperioder skall fastställas. Tele2 har i första hand yrkat viss ersättning vid
tidpunkten den 20 januari 2000 som skall gälla tills vidare. Tele2 har i anslutning
härtill anfört att PTS inte kan pröva om den yrkade ersättningsnivån var
marknadsmässig vid någon annan tidpunkt än den 20 januari 2000 av den
anledningen att ingen av parterna har anhängiggjort nytt ärende om
termineringspris. TeliaSonera har å sin sida yrkat att olika belopp skall fastställas
för olika perioder med början den 20 januari 2000. Tele2 har i sitt andrahandsyrkande
anfört att olika belopp skall fastställas vid olika perioder, dock inte
3 se särskilt pleniavgörandet RÅ 1996 ref. 57
15

samma perioder som TeliaSonera. Enligt förarbetena till telelagen är PTS dock
inte bunden av parternas yrkanden vid prövningen (prop. 1996/97:61 s. 101).
Det finns inte något uttryckligt krav på att ny ansökan måste ha anhängiggjorts för
att myndigheten skall kunna pröva rätt till marknadsmässig ersättning vid fler
tidpunkter. Med hänsyn till att en tvist som förevarande kan pågå under avsevärd
tid är det inte heller rimligt att anta att den ersättning som bedöms vara
marknadsmässig vid tidpunkten den 20 januari 2000 kommer att vara
marknadsmässig för obegränsad tid därefter. Prisnivån har vid flera tillfällen under
tiden därefter också sänkts på termineringsmarknaderna. Det skulle strida mot
lagstiftningens syfte - att förhindra prissättning som ter sig uppenbart oskälig från
marknadsmässiga utgångspunkter - att inte beakta dessa förhållanden vid
fastställandet av ersättning under en period som sträcker sig över flera år.
Kammarrättens återförvisning med anledning av instansordningens princip
hindrar inte heller att PTS tar upp fler perioder till prövning. PTS skall därför
pröva marknadsmässig ersättning vid flera tidsperioder. Tele2:s förstahandsyrkande
såvitt avser tidsperioden - att ersättning skall utgå från och med den 20
januari 2000 och tills vidare - skall således avslås.
Det har i ärendet inte framkommit skäl att frångå Tele2:s andrahandsyrkande
såvitt avser tidsperioder. Tele2 har den 3 mars 2004 anhängiggjort en ny begäran
om villkor för termineringsersättning för samma trafikfall (PTS ärende dnr 04-
3380). Enligt Tele2:s uppfattning skall den 2 mars 2004 utgöra slutpunkten för
vad PTS förordnar om i detta ärende. PTS finner inte skäl att frångå Tele2:s
uppfattning om slutpunkt. Ersättning skall således prövas för perioderna fr.o.m.
den 20 januari 2000 t.o.m. den 30 november 2001, fr.o.m. den 1 december 2001
t.o.m. den 30 september 2002, fr.o.m. den 1 oktober 2002 t.o.m. den 31 oktober
2003, fr.o.m. den 1 november 2003 t.o.m. den 2 mars 2004.
Begreppet marknadsmässig ersättning
Tele2 har rätt till marknadsmässiga villkor. Begreppen marknadsmässiga villkor
och marknadsmässig ersättning definieras varken i telelagen eller i lagen om
elektronisk kommunikation. Inte heller de direktiv som ligger till grund för dessa
lagar finns närmare angivet vad som avses med detta begrepp.
Ersättningsbestämmelserna i 32 § andra stycket telelagen tar sikte på den
situationen att den terminerande operatören inte bara har en monopolställning,
utan också förfogar över en facilitet, vilken den som begär samtrafik inte kan avstå
från i sin verksamhet. I en sådan situation finns för den terminerande operatören
stora möjligheter att sätta priset över vad som normalt skulle kunna anses vara
värdet av samtrafiken för den originerande operatören och därmed försvåra eller
omöjliggöra dennes verksamhet. Detta är skälet till bestämmelserna om
prisreglering.
I förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen om marknadsmässiga villkor för
samtrafik i dåvarande 20 § telelagen (prop. 1992/93:200 s. 142) anges bl.a.
följande. ”Det förhållandet att marknadsmässiga villkor bör tillämpas innebär inte
en möjlighet till överprissättning, s.k. monopolvinst, av den som har en
dominerande ställning på marknaden. --- Redan det förhållandet att ersättningen
för samtrafik framstår som överdrivet hög vid en jämförelse med motsvarande
16

villkor i liknande fall får anses utgöra en avvikelse från vad som bör godtas.
Vidare får ersättningen inte vara oskäligt hög i förhållande till vad den är avsedd
för. Den skall således inte påtagligt avvika från värdet av den samtrafik som
upprättas. Det bör inte heller krävas att de villkor som ställs upp har någon
påvisbar effekt på konkurrensen för att de skall bedömas som oskäliga.” Vidare
anges (s. 80) att ”vid tillämpningen av reglerna skall en strävan vara att skapa
utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av
telekommunikationsområdet för att därigenom uppnå de grundläggande målen”.
Tillsynsmyndigheten skall göra ingripanden mot krav på ersättning som ter sig
uppenbart oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter (prop. 1996/97:61 s.
98).
Av förarbetena till EkomL framgår beträffande bestämmelserna i 4 kap. 3 och
14 §§ att ledning för vad som är marknadsmässigt i första hand får sökas i vad
som fastställts av marknadens aktörer samt att tillsynsmyndigheten kan förhindra
krav på ersättning som ter sig oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter eller
som ställs i syfte att komma undan en skyldighet (prop. 2002/03:110 s. 196).
Lagstiftaren har vidare gett uttryck för den uppfattningen att myndigheten, när en
fungerande marknad saknas, skall söka ledning antingen i en tänkt marknad där
priset uppskattas efter skälighet eller från förhållanden på andra
marknadsområden, där en fungerande marknad finns (s. 382).
Beträffande bestämmande av marknadsmässigt pris anförde kammarrätten i
kaskaddomen följande.
” Vid tidpunkten för PTS:s beslut var Telia den enda av de i målen aktuella
operatörerna med s.k. SMP-status. Som operatör med sådan status var
Telias prissättning föremål för särskild reglering. Enligt kammarrättens
mening skall en marknadsmässig ersättning bestämmas utifrån hur
telemarknaden ser (sett) ut och det är den faktiska marknadssituationen
som skall ligga till grund för bedömningen. På denna marknad är emellertid
Telia förhindrad att fritt utnyttja sin marknadsställning. Man kan därför
inte, såsom Telia gör gällande, ta till intäkt att den ersättning Telia Mobile
AB har rätt att ta ut av Tele2 utgör marknadsmässig ersättning vad gäller
terminering i Tele2:s nät. Kammarrätten gör vidare samma bedömning som
länsrätten att inte heller priset på s.k. studsad trafik skall beaktas vid
bedömningen. Med hänsyn till att varje nätägare har monopol på
terminering i sitt eget nät och att förutsättningarna vid ingående av avtal
mellan olika operatörer på telemarknaden skiljer sig åt betydligt och även
med beaktande av att det synes vara näst intill omöjligt för PTS att få ett
tillräckligt och statistiskt säkerställt underlag om aktuella prisvillkor på
marknaden, finner kammarrätten att till PTS redovisade avtalsvillkor mellan
olika operatörer i allmänhet inte bör utgöra den enda grunden vid
bestämmande av vad som skall anses utgöra ett marknadsmässigt pris. Den
av PTS valda metoden, dvs. att utgångspunkten för bedömningen tas i Telia
Mobile AB:s kostnader med tillägg för ett skäligt påslag avseende
avkastning är en metod av flera som kan användas vid fastställandet av ett
marknadsmässigt pris.
17

Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det kan finnas flera metoder,
däribland jämförande prisuppgifter och olika slag av
avkastningsberäkningar, som tillsammans kan användas för att beräkna
inom vilket intervall en marknadsmässig ersättning bör kunna bestämmas.
Det ligger därvid i sakens natur att det av PTS beslutade prisvillkoret
kommer att behöva beräknas något schabloniserat. I enlighet med vad som
ovan anförts om från vilken tidpunkt ersättning skall utges, finner
kammarrätten att det får ankomma på PTS att vid sitt förnyade
ställningstagande närmare ta ställning till ersättningens storlek.”
Bestämmande av marknadsmässig ersättning
Utgångspunkten för bestämmande vad som är marknadsmässig ersättning för
samtrafik skall i första hand överlämnas till parterna att komma överens om
genom avtal. I förevarande ärende har parterna inte kommit överens genom avtal.
PTS har givits utrymme att vidta åtgärder för att förhindra krav på ersättning som
ter sig uppenbart oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter. PTS måste
sålunda beräkna en marknadsmässig ersättning utifrån hur telemarknaden ser eller
sett ut och det är den faktiska marknadssituationen som skall ligga till grund för
bedömningen.
Utgångspunkten för bedömningen är priserna på marknaden. Första steget blir att
identifiera själva marknaden. Marknaden i det aktuella fallet utgörs av Tele2:s
mobila nät där terminering av samtal till Tele2:s abonnenter sker. (Jfr
kaskaddomen s. 30). PTS drar därav slutsatsen att varje enskild operatörs mobila
nät är en marknad för sig. I EU-kommissionens rekommendation (11/02/2003,
C497) om relevanta produkt- och tjänstemarknader inom området elektronisk
kommunikation anges att terminering av teletrafik i varje enskilt mobilnät ska
betraktas som en relevant marknad. Detta innebär i praktiken att varje
mobiloperatör har 100 procent av marknaden för terminering av samtal från andra
operatörers abonnenter i sitt eget nät och därmed monopolställning. Det är inte
en fungerande marknad.
Det som kännetecknar en fungerande marknad är att så många aktörer som
möjligt erbjuder så likartade produkter som möjligt och att marknaden har låga
etablerings- och utträdeshinder. Av detta skäl kan inte det högsta pris till vilket en
operatör är beredd att låta terminera sina abonnenters samtal i en annan operatörs
nät anses vara marknadsmässigt. Att utan vidare utgå från att alla priser på
marknaden också är marknadsmässiga i telelagens mening skulle strida mot
lagstiftarens uttalanden om ingripande dels mot monopolprissättning, dels mot
uppenbart oskäliga ersättningskrav (prop. 1996/97:61 s. 98). Det skulle inte heller
vara förenligt med lagstiftarens uttalande om att ersättningen inte skall vara
oskälig i förhållande till vad den är avsedd för, dvs. värdet av samtrafiken (prop.
1992/93:56 s. 85ff). När en fungerande marknad saknas, skall ledning sökas
antingen i en tänkt marknad där priset uppskattas efter skälighet eller från
förhållanden på andra marknadsområden, där en fungerande marknad finns (prop.
2002/03:110 s. 382). Att söka ledning i prisbildningen på andra marknadsområden
kräver att jämförbara marknader är tillgängliga för undersökning och analys. Det
framstår i förevarande ärende som osäkert om jämförbara marknader
överhuvudtaget finns. Vidare skulle bevisvärderingen och bedömningen vid sådan
jämförelse tendera att få en tekniskt komplicerad natur med svåröverskådliga
18

konsekvenser för kommande praxis som följd, vilket i sin tur skulle göra hela
förfarandet mindre transparant och mindre förutsebart. Mot denna bakgrund
anser PTS att det är mer ändamålsenligt att myndigheten gör en
skälighetsbedömning mot bakgrund av en tänkt marknad med fungerande
konkurrens och därvid beaktar lagstiftarens intentioner samt i tillämplig
utsträckning de uttalanden som kammarrätten gjort i kaskadmålet.
Marknadspris och marknadsmässigt pris
En marknad under perfekt konkurrens kännetecknas enligt ekonomisk teori av att
övervinster konkurreras bort så att priset drivs mot operatörernas kostnader i
anslutning till erforderliga marginella resursinsatser för att möta efterfrågan, dvs.
marginalkostnaderna hos verksamma operatörer. I fall där det saknas fungerande
marknader ligger det närmast till hands att utgå från att lagstiftaren med
marknadsmässigt pris har avsett ett pris som närmar sig ett marknadspris, med
vissa reservationer. Utgångspunkten för bedömningen bör därför vara det pris
som skulle bli resultatet av effektiva operatörer på en välfungerande marknad. En
effektiv operatör är en operatör som inte har t.ex. överkapacitet, övertalig
personal och outnyttjade lokaler. Om respektive operatörs befintliga kostnader
och volymer alltid läggs till grund för termineringspriset finns en risk att
ineffektivitet och en alltför stor verksamhet finansieras av andra operatörer och
att det saknas incitament för kostnadsreduktion, vilket leder till högre priser för
konsumenterna. Stor vikt skall enligt tillträdesdirektivet 4 samt i prop. 2002/03:110
s. 196-198 läggas vid effektivitet och rätt investeringssignaler.
Bedömningen bör göras med tillämpning av en ekonomisk modell genom vilken
ett pris beräknas med beaktande av kostnaderna i någon mening och med
beaktande av priserna på marknaden, vilka sedan sammanvägs för att ge en
uppfattning om ett marknadsmässigt pris. En sådan metod – att väga samman
flera olika modeller - har kammarrätten i det nämnda kaskadmålet angivit som ett
lämpligt alternativ i fall som det förevarande.
Beräkningsmodell
PTS har med beaktande av kammarrättens uttalanden i kaskaddomen och
förarbetsuttalanden tagit fram en teoretisk modell för beräkning av
marknadsmässig ersättning för terminering av samtal i mobila nät. Härvid har PTS
beaktat att det av lagstiftaren använda begreppet marknadsmässigt pris inte är
detsamma som det ekonomiska begreppet marknadspris, utan i stället det pris
som skulle sättas av en effektiv operatör på en väl fungerande marknad.
Den marknadsmässiga ersättningsnivån, enligt PTS modell, inkluderar en
avkastning på investerat kapital.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och
samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter
19

Modellen är avsedd att användas vid tvistlösning och tillsyn där ett
marknadsmässigt pris skall fastställas för terminering i mobila nät. Modellen
beskrivs utförligt, se bilaga 2.
Tillämpning av beräkningsmodellen i aktuellt ärende
Genom tillämpning av modellen i aktuellt ärende finner PTS att det
marknadsmässiga priset uppgår till genomsnitt följande.
• 1,89 kr per minut fr.o.m. den 20 januari 2000 t.o.m. den 30 november
2001 vilket var det kostnadsorienterade pris som Telia tillämpade den 20
januari 2000.
• 1,18 kr per minut fr.o.m. den 1 december 2001 t.o.m. den 30 september
2002
• 1,03 kr per minut fr.o.m. den 1 oktober 2002 t.o.m. den 31 oktober 2003
• 0,94 kr per minut fr.o.m. den 1 november 2003 t.o.m. den 2 mars 2004
PTS har i enlighet med modellen gjort beräkningar av det marknadsmässiga priset
för Tele2 under de i målet aktuella perioderna. Beräkningen av priset grundar sig
på det vid tillfället lägsta, och hos PTS kända, avtalade priset för terminering i
mobila nät i Sverige samt en uppskattning av Tele2:s kostnader för terminering i
sitt mobila nät.
Vid beräkningen av Tele2:s kostnader har PTS jämfört de största
kostnadsdrivarna för terminerande minuter, nämligen trafikvolym och antal
basstationer med motsvarande uppgifter för TeliaSonera samt TeliaSoneras
kostnader. Beräkningen är gjord med antagande av proportionalitet mellan
kostnaderna och antalet basstationer respektive trafikminuter. För de tidsperioder
där Tele2 inte har lämnat uppgift till PTS om bl.a. trafikvolymer har PTS grundat
sin bedömning av Tele2:s kostnader på Tele2:s egna uppgifter om att deras
kostnadsstruktur liknar TeliaSoneras och kostnaderna har därför satts lika med
TeliaSoneras kostnader. PTS bedömning är att Tele2:s kostnader i vart fall inte
överstiger TeliaSoneras kostnader.
För kostnadsuppskattningar avseende åren 2000, 2001 och 2003 har den senare
metoden använts. För 2002 har PTS tillgång till båda parters trafikvolymer och
antal basstationer varför den första metoden använts. Då detta års (2002) mer
välinformerade estimat av Tele2:s kostnader blir väsentligt lägre än för både
senare och tidigare år bedömer PTS att kostnadsestimaten för 2000, 2001 och
2003 i vart fall inte är för låga. Detta reducerar i sin tur risken för att de beräknade
marknadsmässiga priserna skulle vara för låga. Vidare vad avser år 2000 har den
nedre prisgränsen använts dvs. Telias kostnadsorienterade pris 1,89 kr/minut.
När det gäller tidsperioden som börjar den 1 december 2001 har PTS använt ett
avtal som slöts i juni 2001 med en uppsägningstid på upp till 6 månader. Vid
beräkning enligt modellen framkommer att Tele2:s marknadsmässiga pris för
perioderna fram till 28 februari 2002 är högre än det lägsta avtalade pris som PTS
har kännedom om. Enligt modellen skall då det marknadsmässiga priset justeras
nedåt till det lägsta avtalade priset. I förevarande fall får detta till följd att priset
blir lägre än TeliaSoneras kostnadsorienterade pris, vilket utgör det andra villkoret
i modellen (dvs. den nedre prisgränsen). En sådan tillämpning av modellen skulle
20

medföra en mer ingripande prisreglering än den reglering som SMP-operatörer
lyder under. Priset för dessa perioder skall därför fastställas till samma nivå som
SMP-operatörens (TeliaSoneras) kostnadsorienterade pris, dvs.1,18 kr per minut.
Marknadsmässig ersättningsnivå
Tele2:s genomsnittligt yrkade priser står i följande relation till den ersättning som
PTS bedömer motsvara den marknadsmässiga under de relevanta tidsperioderna:
• Yrkat pris 1,89 kr/min motsvarar den ersättning PTS bedömer vara
marknadsmässig
• Yrkat pris 1,50 kr/min innebär 27% högre ersättning än vad PTS bedömer
vara marknadsmässig
• Yrkat pris 1,39 kr/min innebär 35% högre ersättning än vad PTS bedömer
vara marknadsmässig
• Yrkat pris 1,20 kr/min innebär 27% högre ersättning än vad PTS bedömer
vara marknadsmässig
Den av Tele2 yrkade ersättningen för perioden den 20 januari 2000 t.o.m. den 30
november 2001 motsvarar den ersättning som PTS anser vara marknadsmässig.
Tele2:s andrahandsyrkande i den delen skall därför bifallas. För övriga
tidsperioder överstiger Tele2:s yrkade priser det av PTS framräknade
marknadsmässiga priset med som lägst 27 procent under de olika
beräkningsperioderna. De av Tele2 yrkade priserna är därmed att anse som
uppenbart oskäliga. Vid sådant förhållande har Tele2 inte rätt till den begärda
ersättningen fr.o.m. den 1 december 2001. Andrahandsyrkandet avseende
ersättningen skall därför i övrigt avslås.
Den av TeliaSonera medgivna ersättningen understiger det av PTS framräknade
marknadsmässiga priset. Eftersom Tele2 har rätt till marknadsmässig ersättning
skall TeliaSoneras yrkande i denna del avslås. Tele2 har således rätt att få
ersättning av TeliaSonera under de perioder och med de belopp som PTS räknat
fram med hjälp av beräkningsmodellen och som framgår av beslutet.
Övriga yrkanden m.m.
TeliaSoneras yrkande om att ersättningsskyldighet inte skall gälla i de fall
originerande operatör har gått i konkurs m.m. före den 3 november 2003 är en
invändning som rör själva kaskadprincipen och inte frågan om ersättningens
storlek som nu prövas. Kammarrätten har i sin dom fastställt att kaskadprincipen
skall tillämpas. Domen har vunnit laga kraft. Yrkandet kan därför inte tas upp till
prövning i detta ärende och ska således avvisas. TeliaSoneras hemställande i denna
del föranleder inte någon PTS vidare åtgärd.
TeliaSonera har vidare yrkat att PTS fastställer att Tele2:s rätt till retroaktiv
ersättning är begränsad till att gälla från den 20 januari 2000 och inte för tid
dessförinnan. PTS har i aktuellt ärende att fastställa marknadsmässig ersättning.
PTS saknar laglig möjlighet att fastställa att rätt till ersättning är begränsad på sätt
som TeliaSonera yrkat. TeliaSoneras yrkande skall således avvisas och hemställan
lämnas utan åtgärd.
21

TeliaSoneras har yrkat att PTS fastställer att TeliaSonera, för trafik som
TeliaSonera erlagt termineringsersättning, övertar Tele2:s rätt till
termineringsersättning enligt telelagen gentemot den originerande operatören.
PTS kan inte pröva i enlighet med yrkandet som således skall avvisas. Hemställan
lämnas utan åtgärd.
TeliaSoneras hemställan om att PTS inom ramen för sitt tillsynsansvar utreder
vilka kostnader som Tele2 har för terminering i sitt mobila nät lämnas i detta
ärende utan åtgärd.
Underrättelse om överklagande
Beslutet kan överklagas hos Länsrätten i Stockholms län, se bilaga 1.
Marianne Treschow
Beslutet har fattats av tf. generaldirektören Marianne Treschow. I ärendets slutliga
handläggning har deltagit tf. avdelningschefen Viveca Norman,
tf. avdelningschefen och rättschefen Charlotte Ingvar-Nilsson, experten Britt-
Marie Arne-Hellström, handläggaren Jakob Rutberg och tf. enhetschefen Ann
Ekstrand (föredragande).
22

Bilaga 1
UNDERRÄTTELSE OM ÖVERKLAGANDE
Om Ni vill överklaga detta beslut skall Ni skriva till Länsrätten i Stockholms län.
Brevet skall dock sändas till Post- och telestyrelsen, Box 5398, 102 49 Stockholm.
Tala om i brevet vilket beslut Ni överklagar genom att ange beslutets nummer.
Tala också om vilken ändring av beslutet Ni vill ha. Brevet skall skrivas under.
Post- och telestyrelsen måste ha fått Ert överklagande inom tre veckor från den
dag Ni fått del av beslutet. Annars kan överklagandet inte prövas.
Post- och telestyrelsen sänder överklagandet vidare till länsrätten för prövning om
Post- och telestyrelsen inte själv ändrar beslutet på det sätt Ni begärt.
Om något är oklart kan Ni vända Er till Post- och telestyrelsen.

HANDLÄGGARE, AVDELNING/ENHET, TELEFON, E-POST
Ann Ekstrand
Rättsavdelningen
08 - 678 57 72
ann.ekstrand@pts.se
POSTADRESS Box 5398, 102 49 Stockholm
BESÖKSADRESS Birger Jarlsgatan 16
TELEFON 08-678 55 00
FAX 08-678 55 05
E-POST pts@pts.se
WEBBADRESS www.pts.se
Bilaga 2
DATUM VÅR REFERENS
16 april 2004 03-15622
Modell för beräkning av marknadsmässig ersättning
Bakgrund m.m.
Av 32 § andra stycket telelagen (1993:597) framgår att för samtrafik avseende
telefonitjänst till mobil nätanslutningspunkt som bedrivs av någon som inte har
betydande inflytande på marknaden för samtrafik, s.k. SMP-status får
marknadsmässiga villkor bestämmas. Bestämmelsen äger fortfarande tillämpning,
jfr 15 § lagen (2003:390) om införande av lagen (2003:389) om elektronisk
kommunikation.
Begreppet marknadsmässiga villkor eller marknadsmässig ersättning återfinns även
i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, EkomL. I 4 kap. 3 § EkomL
anges exempelvis att den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas
att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som
krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra (jfr även 4 kap. 14 §
EkomL).
Varken telelagen eller EkomL innehåller någon närmare definition av begreppet
marknadsmässiga villkor eller marknadsmässigt pris. De direktiv som ligger till
grund för dessa lagar saknar en detaljerad beskrivning av vad som avses med detta
begrepp. Begreppet är inte heller närmare preciserat i den ekonomiska teorin. Ett
marknadsmässigt pris är således ett juridiskt begrepp där tolkning av lagstiftarens
avsikt med begreppet får sökas i lagens förarbeten. Ett marknadsmässigt pris är
inte synonymt med marknadspris.
Ett marknadspris kännetecknas enligt vedertagen ekonomisk teori av att övervinster
konkurreras bort så att priset drivs mot operatörernas kostnader i anslutning till
erforderliga marginella resursinsatser för att möta efterfrågan; dvs. marginalkostnaderna
hos verksamma operatörer.
I förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen om marknadsmässiga villkor för
samtrafik i dåvarande 20 § telelagen (prop. 1992/93:200 s. 142) anges bl.a. att det
förhållandet att marknadsmässiga villkor bör tillämpas inte innebär en möjlighet
till överprissättning, s.k. monopolvinst, av den som har en dominerande ställning
på marknaden. Redan det förhållandet att ersättningen för samtrafik framstår som

2 (10)
överdrivet hög vid en jämförelse med motsvarande villkor i liknande fall får anses
utgöra en avvikelse från vad som bör godtas. Ersättningen får inte vara oskäligt
hög i förhållande till vad den är avsedd för. Den skall således inte påtagligt avvika
från värdet av den samtrafik som upprättas. Det bör inte heller krävas att de
villkor som ställs upp har någon påvisbar effekt på konkurrensen för att de skall
bedömas som oskäliga. Vidare framgår att vid tillämpning av telelagen skall en
strävan vara att skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom
alla delar av telekommunikationsområdet för att därigenom uppnå de
grundläggande målen (s. 80).
Av förarbetena till EkomL framgår beträffande bestämmelserna i 4 kap. 3 och
14 §§ att ledning för vad som är marknadsmässigt i första hand får sökas i vad
som fastställts av marknadens aktörer samt att tillsynsmyndigheten kan förhindra
krav på ersättning som ter sig oskäliga från marknadsmässiga utgångspunkter
(prop. 2002/03:110 s. 196). Lagstiftaren har vidare gett uttryck för den
uppfattningen att myndigheten, när en fungerande marknad saknas, skall söka
ledning antingen i en tänkt marknad där priset uppskattas efter skälighet eller från
förhållanden på andra marknadsområden, där en fungerande marknad finns
(s. 382).
Beträffande bestämmande av marknadsmässigt pris anförde Kammarrätten i
Stockholm i den s.k. kaskaddomen (mål nr 2319-02, 2320-02, dom den 26 juni
2003) följande.
” Vid tidpunkten för PTS: s beslut var Telia den enda av de i målen aktuella
operatörerna med s.k. SMP-status. Som operatör med sådan status var
Telias prissättning föremål för särskild reglering. Enligt kammarrättens
mening skall en marknadsmässig ersättning bestämmas utifrån hur
telemarknaden ser (sett) ut och det är den faktiska marknadssituationen
som skall ligga till grund för bedömningen. På denna marknad är emellertid
Telia förhindrad att fritt utnyttja sin marknadsställning. Man kan därför
inte, såsom Telia gör gällande, ta till intäkt att den ersättning Telia Mobile
AB har rätt att ta ut av Tele2 utgör marknadsmässig ersättning vad gäller
terminering i Tele2: s nät. Kammarrätten gör vidare samma bedömning
som länsrätten att inte heller priset på s.k. studsad trafik skall beaktas vid
bedömningen. Med hänsyn till att varje nätägare har monopol på
terminering i sitt eget nät och att förutsättningarna vid ingående av avtal
mellan olika operatörer på telemarknaden skiljer sig åt betydligt och även
med beaktande av att det synes vara näst intill omöjligt för PTS att få ett
tillräckligt och statistiskt säkerställt underlag om aktuella prisvillkor på
marknaden, finner kammarrätten att till PTS redovisade avtalsvillkor mellan
olika operatörer i allmänhet inte bör utgöra den enda grunden vid
bestämmande av vad som skall anses utgöra ett marknadsmässigt pris. Den
av PTS valda metoden, dvs. att utgångspunkten för bedömningen tas i Telia
Mobile AB:s kostnader med tillägg för ett skäligt påslag avseende
avkastning är en metod av flera som kan användas vid fastställandet av ett
marknadsmässigt pris.

3 (10)
Sammanfattningsvis anser kammarrätten att det kan finnas flera metoder,
däribland jämförande prisuppgifter och olika slag av
avkastningsberäkningar, som tillsammans kan användas för att beräkna
inom vilket intervall en marknadsmässig ersättning bör kunna bestämmas.
Det ligger därvid i sakens natur att det av PTS beslutade prisvillkoret
kommer att behöva beräknas något schabloniserat.”
Beräkningsmodell
Eftersom en väl fungerande marknad saknas åligger det således myndigheten att
bestämma – så gott det låter sig göras – vad som skall anses utgöra ett
marknadsmässigt pris. Som kammarrätten angivit kan det finnas flera metoder
som tillsammans kan användas för att bestämma marknadsmässig ersättning. Att
det därmed kan komma att ske en något schabloniserad beräkning ligger ”i sakens
natur”.
PTS har därför, med beaktande av kammarrättens uttalanden och relevanta
förarbetsuttalanden tagit fram en teoretisk modell för beräkning av
marknadsmässig ersättning för terminering av samtal i mobila nät.
I modellen beräknas ett pris med beaktande av kostnaderna i någon mening
(kostnadsorienterat pris med skälig vinst) och med beaktande av priserna på
marknaden (benchmarkingpris), vilka sedan vägs samman varefter ett
genomsnittligt pris beräknas, vilket får utgöra en rimlig marknadsmässig prisnivå i
ett konkret fall. Denna modell och skälen för dess utformning beskrivs närmare
nedan.
1 Marknadsmässigt pris
1.1 Avtalade priser
På en marknad som karakteriseras av konkurrens tenderar priserna att utvecklas
mot den effektiva kostnaden för att tillfredställa efterfrågan. Om skalekonomi och
samdriftsfördelar 1 är viktiga (vilket är fallet för terminering i mobilnät) så kommer
generellt den största spelaren på marknaden att uppnå de största ekonomiska
fördelarna och dess pris bestämmer marknadspriset. Nya företag på marknaden
kommer att sätta sina priser på samma nivå eller lägre. Termineringsmarknaderna
är marknader med en enkel och homogen tjänst där det är rimligt att anta att
priserna – under hypotetisk konkurrens/substituerbarhet – skulle sättas till det
lägsta priset som existerar på dessa marknader. Om en operatör sätter ett pris
högre än konkurrenternas skulle den rationella kunden inte ha några incitament att
1 Economics of Scope

köpa tjänsten hos denna operatör då en likvärdig (samma) tjänst billigare kan
erhållas från operatörens konkurrenter.
4 (10)
Mot denna bakgrund är det rimligt att anta att det är det frivilligt lägst avtalade
priset (B Lägsta) som kommer närmast ett konkurrensutsatt pris av de avtal som
existerar mellan operatörer. Det är dock ett pris som är avtalat på en
monopolmarknad och därmed är priset troligen högre än ett marknadspris på en
väl fungerande marknad.
I en beräkningsmodell för marknadsmässigt pris kan således det lägsta avtalade
kunna tjäna som benchmark.
En invändning mot att använda det lägsta avtalade priset som benchmark är
risken för att priset i framtiden manipuleras. Det skulle kunna vara möjligt för
operatörer att avtala om låga termineringspriser i syfte att påverka modellens
viktade pris nedåt, vilket skulle kunna leda till ”margin squeeze” eller risk för
dumpning av priser, kartellbildningar och underinvesteringar (om utbyggnad av ny
kapacitet ter sig för dyr på marginalen pga. för låga priser).
För att komma till rätta med denna manipulationsrisk kan olika metoder
användas. En metod är att välja ett mer robust benchmark, t.ex. ett medelvärde
eller median. Ett medelvärde är dock fortfarande känsligt för extremvärden, och
därmed manipulation, då ett mycket högt eller lågt pris får oproportionerligt stor
inverkan på medelvärdet jämfört med priser som ligger nära ”det vanligaste
priset”. Om i stället medianen av de avtalade priserna (som beaktas inom
modellen) väljs som benchmark blir modellen mer robust, eftersom medianen inte
påverkas av extremfall eller rörelser i avtalade priser så länge dessa priser inte
”byter sida” om medianen.
En annan metod för att förhindra manipulation är att sätta en nedre gräns för det
lägsta benchmarkingpriset, vilket förhindrar möjligheter till dumpning av priser
och risk för underinvesteringar. En sådan gräns skulle kunna vara den ersättning
som SMP-operatören har rätt att ta ut i ersättning för terminering i sitt nät, dvs.
denne operatörs kostnadsorienterade ersättning. Det är också rimligt att anta att
ett marknadsmässigt pris inte bör understiga det kostnadsorienterade pris som en
SMP-operatör är ålagd att erbjuda.
Ett pris enligt den senast redovisade metoden torde ligga närmare den nivå där ett
marknadspris skulle ligga på en termineringsmarknad under konkurrens än ett pris
som sätts utifrån medianen. I en modell för marknadsmässigt pris bör således
benchmarkingpriset bestämmas som det högsta värdet av antingen det lägsta
avtalade priset (B Lägsta) eller SMP-operatörens (f.n. Telia Mobiles) ersättning för
terminering (K SMP).
Den relevanta marknaden definieras som terminering i den enskilda operatörens
mobila nät. I strikt bemärkelse skulle ett benchmark på den faktiska marknaden
begränsas till enbart den aktuella operatörens avtalade priser. Även avtal från
andra termineringsmarknader bör emellertid beaktas i benchmarkingen. Dessa
marknader är genom sin definition att karakterisera som monopol. Definitionen

5 (10)
har sin grund i tekniska begränsningar där en termineringstjänst hos en viss
operatör inte har några närliggande substitut. I begreppet marknadsmässig
ersättning ligger det att approximera ett pris som skulle sättas om marknaden vore
mer välfungerande (konkurrensutsatt). På en sådan marknad skulle en operatör
kunna välja mellan de olika operatörerna för att köpa terminering. Ett steg på
denna väg är att se på priser på jämförbara marknader, dvs. alla övriga mobila
termineringsmarknader i Sverige. Genom att välja ett benchmark på alla
termineringsmarknaderna kommer detta att bättre representera ett
marknadsmässigt pris.
I enlighet med kammarrättens dom skall ersättning för ”studsad trafik” inte ingå i
underlaget.
Avtalade priser som fastställts i tvistlösning bör ingå i underlaget eftersom beslutet
träder i stället för avtalsvillkor. Ett tvistlösningsförfarande förutsätter dessutom –
till skillnad mot tillsyn – att åtminstone en av parterna har ansökt hos PTS om
tvistlösning. Härtill kommer att det statistiska underlaget utökas om även avtal
som beslutats i tvistlösningsförfarande inkluderas.
1.2 Kostnadsorienterat pris (K) + påslag
Kostnadsorienterat pris
Ett marknadspris under perfekt konkurrens, enligt ekonomisk teori, kännetecknas
av att övervinster konkurreras bort så att priset drivs mot operatörernas kostnader i
anslutning till erforderliga marginella resursinsatser för att möta efterfrågan, dvs.
marginalkostnaderna hos verksamma operatörer. Endast då uppnås ett effektivt
resursutnyttjande av marknadens aktörer. Observera att marginalkostnaden är en
alternativkostnad, varför den i en del fall (högbelastningstid) kan komma att
spegla en bristkostnad ("kapacitetskostnad") i form av det jämviktspris som leder
till att tillgänglig kapacitet är tillräcklig för att möta efterfrågan. Ett sådant
jämviktspris ger operatören incitament för att expandera kapaciteten i de fall ny
kapacitet kan tillföras till en lägre kostnad. I praktiken föreligger dock en risk för
underinvestering, som kan motverka ekonomiskt sett motiverade utbyggnader.
Denna risk bör beaktas vid prissättningen av samtrafik.
Marginalkostnaden innehåller inte täckning för fasta kostnader eller avkastning på
gjorda investeringar. Ett pris satt till genomsnittlig total kostnad innebär att
monopolisten får täckning för alla sina fasta kostnader och undanröjer risken för
underinvestering, men genererar samtidigt en välfärdsförlust. Ett
kostnadsorienterat pris innebär en sådan ersättning då det överstiger
marginalkostnaden genom två ytterligare komponenter: Dels ges ersättning för
relevanta fasta och gemensamma kostnader, dels ges ersättning för en skälig
avkastning på gjorda investeringar genom att kapitalbasen multipliceras med en
vägd genomsnittlig kapitalkostnadsränta, s.k. WACC 2. Denna kalkylränta innebär en
2 Weighted Average Cost of Capital

6 (10)
skälig vinst för operatören för terminering som är lika stor som den avkastning som
förväntas av investerare på en marknad där det råder en hög grad av konkurrens.
Redan ett kostnadsorienterat pris ger med andra ord en generös tolkning av de
förhållanden som skulle råda på en välfungerande marknad.
Påslag
En operatör som inte har SMP-status är inte skyldig att ta ut en
kostnadsorienterad ersättning, dvs. det tillåts en större flexibilitet än vad som är
fallet under krav om kostnadsorientering. Mot bakgrund av detta bör
avkastningen på investerat kapital tillåtas vara högre för en icke SMP-operatör än
för en operatör med SMP-status, dvs. ett påslag för högre vinst. Avkastning på
investerat kapital innehåller operatörens vinst, närmare bestämt en så stor vinst
som skulle vara marknadsmässig på en marknad där det råder en hög grad av
konkurrens. Ett sätt att ge utrymme för en högre avkastning är genom ett påslag
på operatörens totala kostnader för terminering, vilket resulterar i ett implicit påslag
på den kalkylmässiga räntan (WACC) som används i beräkningen av det kostnadsorienterade
priset. För en skälighetsbedömning av påslaget är det detta implicita
påslag på WACCen som är avgörande eftersom det är operatörernas lönsamhet
som står i fokus. Det implicita påslaget för den enskilda operatören beror på
förhållandet mellan operatörens investerade kapital och det kostnadsorienterade
priset, dvs. det implicita påslaget på WACCen varierar mellan olika operatörer.
Desto större andel investerat kapital desto mindre påslag på WACCen.
K
Operatör
⇔ Påslag
* ( 1+
Påslag%)
= Driftkost + Avskrivn.
+ Invest.
kap.
* ( Påslag
Im plicit
⎛ Driftkost.
− Avskrivn.
⎞
= Påslag%
* ⎜
−WACC
⎟
⎝ Invest.
kap.
⎠
Im plicit
+ WACC)
⇔
Anledningen att inte göra ett direkt påslag på WACCen är delvis av
beräkningstekniska skäl då ett sådant påslag kräver att PTS har tillgång till
operatörens relevanta investerade kapital. Det ger även en mer transparent modell
för operatörerna. Dessutom skulle andelen investerat kapital hos en operatör
lättare kunna härledas om påslaget gjordes direkt på WACCen, vilket är uppgifter
som är omgärdade av kommersiell sekretess. Mot denna avvägning står att alla
operatörer skall behandlas lika. Genom beräkningsmodellen får två operatörer
med samma kostnadsorienterade pris samma ersättning men det innebär olika
vinstmarginaler om operatörernas andel investerade kapital skiljer sig åt – större
andel investeringar medför mindre vinst.
Kammarrätten har i Kaskaddomen angivit att en metod som utgår från
operatörens kostnader med tillägg för ett skäligt påslag (här 10 procent) är en av
flera som kan användas vid fastställandet av ett marknadsmässigt pris.
Utgångspunkten är att det skäliga påslaget görs på den enskilda operatörens
kostnader. Då sådan information inte finns tillgänglig för myndigheten får
kostnaderna uppskattas.

1.3 Genomsnitt av olika metoder för marknadsmässig
ersättning
7 (10)
Att använda ett genomsnitt av olika metoder för beräkning av en marknadsmässig
ersättning innebär att enskilda uppskattningar och bedömningsmoment i
respektive metod inte får lika stort genomslag. Ett genomsnitt av de två framtagna
priserna bör således användas för att uppnå ett mindre godtyckligt resultat.
1.4 Gränser för det marknadsmässiga priset
Marknadsmässigt pris får inte överstiga det lägsta avtalade priset
Ett marknadsmässigt pris, dvs. ett pris satt på en marknad under konkurrens,
innebär inte med automatik ett pris över operatörens kostnadsorienterade pris. En
övre gräns för ett pris på en välfungerande marknad torde ligga i nivå med eller
under det lägsta pris som observeras på termineringsmarknaderna (under eftersom
priserna är satta på monopolmarknader) med samma argument som för att det
lägsta priset används som benchmark i modellen. För att undvika att priset
manipuleras har en nedre gräns satts till det kostnadsorienterade pris som en
SMP-operatör har att tillämpa.
Modellen kan emellertid medföra en risk att en operatör kan tvingas att ta ut en
ersättning som understiger vad som skulle kunna betraktas som operatörens
kortsiktiga kostnadsorienterade pris för terminering. Detta är fallet om
operatörens kostnadsorienterade pris väsentligt överstiger det lägsta avtalade
priset.
Enligt 4 kap. 11 § EkomL får operatörer med SMP-status förpliktas att iaktta
kostnadsorientering eller annan prissättning. Vidare skall enligt 4 kap. 12 § samma
lag hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören och operatören skall få
rimlig avkastning på kapitalinvesteringen. I dessa formuleringar bör man beakta
ordet ”rimlig” och se det i ljuset av vad som anges i tillträdesdirektivet samt i
prop. 2002/03:110 s. 196-198. I nämnda förarbetsuttalande talar lagstiftaren om
att det skall vara en effektiv operatör för vilken kostnader skall beräknas utan
effektivitetsförluster i form av t.ex. överkapacitet, övertalig personal och
outnyttjade lokaler. I artikel 13.1 i tillträdesdirektivet anges att hänsyn skall tas till
den investering som gjorts och att en rimlig avkastning av den adekvata
kapitalinvesteringen skall medges. Allt detta talar för att det inte nödvändigtvis är
den enskilde operatörens föreliggande kostnader och investeringar som skall
utgöra grund för ett kostnadsorienterat pris utan det kostnadsorienterade priset
bör ses på längre sikt, utifrån resonemang om kostnadstäckning på lång sikt och i
beaktande av prognoser för kommande efterfrågan. Stor vikt skall läggas vid
effektivitet och rätt investeringssignaler. I artikel 13.2 i tillträdesdirektivet anges att
det system för kostnadstäckning eller prissättning som föreskrivs skall bidra till att
främja effektivitet och hållbar konkurrens samt ge största möjliga nytta åt
konsumenterna. Om respektive operatörs befintliga kostnader och volymer alltid

8 (10)
läggs till grund för termineringspriset finns en risk att ineffektivitet och en alltför
stor kostym finansieras av andra operatörer och att incitament för
kostnadsreduktion saknas. Detta leder i slutänden till högre priser för
konsumenterna. Resonemanget är tillämpligt även för icke SMP-operatörer.
Att en operatör åläggs att ta ut en marknadsmässig ersättning som understiger vad
som skulle kunna betraktas som operatörens kostnadsorienterade pris vid en
beräkning enligt en kortsiktig modell (eller enligt en modell baserad på historiska
kostnader) behöver således inte innebära att ett kostnadsorienterat pris för
operatören understigs. Om en operatörs kostnadsorienterade pris, beräknat enligt
en kortsiktig modell, överstiger det lägsta avtalade priset som idag tillämpas för
terminering i mobila nät för icke SMP operatörer kan det inte vara fråga om en
effektiv operatör som endast får ersättning för adekvata kapitalinvesteringar. Då
är det i egentlig mening inte heller ett kostnadsorienterat pris. Ett villkor i
beräkningsmodellen som innebär att en operatör högst får ta ut en ersättning som
motsvaras av det lägsta priset för terminering innebär således inte att något
kostnadsorienterat pris understigs. Först när en operatörs långsiktiga kostnader
för terminering understigs kan en operatör anses vara hindrad från att ta ut ett
kostnadsorienterat pris. Som ovan nämnts kan dock en effektiv operatör knappast
ha långsiktiga kostnader för terminering som överstiger vad som motsvaras av det
lägsta avtalade priset som förekommer idag.
Marknadsmässigt pris får inte understiga en SMP-operatörs kostnadsbaserade ersättning
Avsikten med att införa ett krav på kostnadsorientering är att neutralisera en
operatörs möjligheter att ta ut för höga priser eller utöva prispress eller på annat
sätt motverka att en effektiv konkurrens uppkommer på den aktuella marknaden
(jfr prop. 2002/03:110 s. 196). Motsvarande argument gör sig inte gällande när det
gäller ett marknadsmässigt pris. Fastställandet av ett marknadsmässigt pris bör
således inte innebära att en icke SMP-operatör blir utsatt för en hårdare reglering
än vad som är fallet för en SMP-operatör. En icke SMP-operatör bör ha rätt att ta
ut en ersättning som i vart fall inte understiger en SMP-operatörs
kostnadsorienterade priser.
2 Modellen
I detta kapitel redogörs för modellen mot bakgrund av vad som anförts i kapitel 1.
2.1 Genomsnitt av benchmark och kostnadsorienterat pris
Det marknadsmässiga priset (P M) för en enskild operatör beräknas genom ett
genomsnitt av två olika beräkningsmetoder för ett marknadsmässigt pris. Följande
två metoder används i modellen:

9 (10)
1. ett benchmarkingpris (B Lägsta) som bestäms till det lägsta avtalade priset för
terminering i mobila nät hos operatörer 3 i Sverige eller som lägst en SMPoperatörs
kostnadsorienterade pris, f.n. Telia Mobile (K SMP).
2. operatörens kostnadsorienterade pris (K) + 10% för terminering i sitt
mobila nät baserat på historiska kostnader (eller en approximation därav).
Det marknadsmässiga priset för den enskilda operatören ges av följande formel:
BLägsta
+ KOperatör
* ( 1+
10%)
PM =
därBLägsta
≥ K SMP
2
2.2 Gränserna för priset
Det marknadsmässiga priset (P M) tillåts inte överstiga det lägsta priset (B Lägsta) av
rådande avtalade priser (P Mmax = B Lägsta) eller understiga en SMP-operatörs
kostnadsorienterade pris (K SMP).
Om det beräknade marknadsmässiga priset däremot understiger den
kostnadsbaserade ersättning som en SMP-operatör (Telia Mobile) är skyldig att
tillämpa för terminering i sitt mobila nät (K SMP) bestäms det marknadsmässiga
priset till samma ersättning som den som SMP-operatören har rätt att få P Mmin =
K SMP.
Inom ramen för ett marknadsmässigt pris kan operatören fortfarande differentiera
sina taxor, mellan t.ex. peak och off-peak 4, så länge operatörens genomsnittspriset
inte överstigs:
P = (
n
∑
i=
1
P × V ) ÷
i
i
n
∑
i=
1
där V i är den fakturerade trafikvolymen för taxan P i .
Avtalade priser
Urvalet som ligger till grund för att fastställa benchmarkingpriserna utgörs av de
priser som vid varje tillfälle har avtalats i gällande avtalsförhållandena. Tidigare
avtal som blivit obsoleta då de ersatts med nya villkor eller av andra skäl inte gäller
exkluderas från benchmarkingen. Även avtal som kommit till stånd genom
tvistlösning bör ingå i underlaget, dock inte avtal vars villkor är resultatet av
3 Innefattar fastnätsoperatörer, mobilnätsoperatörer, service providers verksamma i Sverige och
där terminering sker i Sverige
4 Dvs. termineringspriser vid högtaxeperiod respektive lågtaxeperiod under t.ex. del av dygn eller
veckodag.
V
i

10 (10)
skyldighet att tillämpa kostnadsbaserade priser. Likaså exkluderas avtal avseende
studsad trafik i enlighet med kammarrättens dom. Att ett avtal beaktas i modellen
innebär inte att PTS har tagit ställning till om avtalet är att betrakta som skäligt,
icke skäligt eller oskäligt.
I modellen kan benchmark komma att estimeras genom antaganden baserat på de
avtal och andra uppgifter som PTS har tillgång till. En operatör kan frivilligt välja
att komplettera det underlag som PTS har tillgång till, vilket kan leda till en ny
bedömning av benchmarket.
Operatörens kostnadsorienterade pris
Det kostnadsorienterade priset för Telia Mobile AB beräknas för närvarande
utifrån bokförda relevanta historiska kostnader enligt en ”Fully Distributed Cost”
modell (FDC). Dessa består av (1) driftskostnader (2) avskrivningar på
erforderliga anläggningar, samt (3) förräntning av kapital som är investerat (dvs.
ännu inte avskrivet) i anläggningarna. Förräntningen baseras på den s.k. Weighted
Average Cost of Capital (WACC) för marknaden. Samtliga dessa tre komponenter
normeras (fördelas) till att avse per inkommande trafikminut.
I modellen kan operatörens kostnadsorienterade pris uppskattas genom olika
metoder beroende på vilka uppgifter PTS har tillgång till, se vidare nedan. T.ex.
kan en operatörs kostnader uppskattas med hjälp av Telia Mobiles kostnader (som
är kända) som justeras med de största kostnadsdrivarna som antalet basstationer
och trafikvolym eller antal abonnenter. En operatör kan frivilligt lämna uppgifter
om sina kostnader om denna anser att PTS uppskattning inte är rättvisande.
För närvarande pågår ett arbete inom PTS med att ta fram en s.k. LRIC-modell
som avses att utnyttjas vid beräkningen av ett kostnadsorienterat pris. Modellen är
avsedd att ersätta den nu använda FDC-modellen.
2.3 Tillämpning av modellen
Beräkningsmodellen är avsedd att användas i varje enskilt fall där ett
marknadsmässigt pris skall bestämmas avseende terminering i mobila nät och med
beaktande de då rådande förhållandena.