Svenskt fonologikompendium] - Stockholms universitet

-e, 2/ 2Svenne Sven
2Bosse Bo
2Klabbe, 2Klasse Klas
2larre lax
2virre visky
/-a, 2/ 2Svempa Sven
2Gurra Gunnar, Gustav
2Tompa Tomas
2Jagga Jaguar
/-Ø/ Carro, Lina Carolin, Carolina
Meta Margareta
Listan innehåller ordpar som skiljer sig åt i segmentellt avseende. Orden i den vänstra
formlistan har en betydelse gemensam, som orden in i den högra ursprungsformlistan
saknar, och denna betydelse är ’informell, hypokoristisk, smek-’. Det morfem som
uttrycker denna betydelse är helt prosodiskt och ser ut så här:
(80) [»σ σ] ≈ ’informell, hypokoristisk, smek-’
Det prosodiska morfemet består således av två stavelser, varav den första är betonad.
Det bör nämnas att detta prosodiska morfem har denna betydelse just vid ordbildning
som i (79). Många andra ord har samma prosodi ([»σ σ] traska, bota, vete, etc.), utan
att fördenskull ha betydelsen ’informell, hypokoristisk, smek-’. Detta är jämförbart
med t.ex. ändelsen /-e, 2/ i smeknamnen Kalle, Svenne, osv. Andra namn slutar på -e
och har accent 2 utan att fördenskull vara smeknamn: Sune, Agne.
Morfemet i (80) är förstås outtalbart utan segmentellt innehåll och måste därför
kombineras med några konsonant- och vokalfonem. Detta kan ske på olika sätt, vilket
framgår av listan i (79). 37
§16 Fonologi och ortografi
Förhållandet mellan fonologi och ortografi är nära i svenskan. Det är alldeles tydligt
att den alfabetiska skrift vi använder bygger på språkets systematiska, fonologiska
nivå, snarare än t.ex. en fonetisk nivå. Allofonier markeras t.ex. inte i skriften, och
inte heller produktiva assimilationer.
37 Att formulera relationen mellan ursprungsformerna och smeknamnen är en intressant fonologisk
utmaning.
50