MENA-projektet Stereotyper i förvandling - Regeringen

MENA-projektet 

Stereotyper i förvandling 

Svensk nyhetsjournalistik om invandrare 

och flyktingar 

Författare: Ylva Brune 

Delstudie 11, 2000 

UD


Stereotyper i förvandling 

Svensk nyhetsjournalistik om invandrare 

och flyktingar 

Författare: Ylva Brune 

1

Text: Utrikesdepartementet, Enheten för Mellanöstern och Nordafrika, 


Form och layout: Norstedts Tryckeri AB 

Omslag: UD-Redaktionen, Maria Beckius 

Artikelnr: UD 00.051 

ISBN: 91-7496-207-8 

Tryckt av Norstedts Tryckeri AB, 2000 

2

Förord 

Hösten 1998 tillsattes en projektgrupp inom Utrikesdepartementet för 

att göra en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden 

i Mellanöstern och Nordafrika. Inom ramen för detta projekt har 

en skriftserie tillkommit, vari denna studie ingår. För innehållet i de enskilda 

studierna svarar enbart författarna själva. Det speglar därför inte 

nödvändigtvis Utrikesdepartementets position i frågan. 

Den föreliggande skriften innehåller en jämförande studie av hur invandrare 

och flyktingar från MENA-regionen behandlats i svensk nyhetsjournalistik, 

dels i mitten av 1970-talet, dels tio år senare. 

Författare till skriften är Ylva Brune, doktorand vid Institutionen för 

journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet som 

arbetar med en avhandling om nyhetsjournalistik kring invandrar- och 

flyktingfrågor. 

Redaktionen 

3

Innehållsförteckning 

I Inledning ................................................................. 7 

II Från flyktingström till flyktingström ........................ 10 

II.1 1975–1976. Kristna från Turkiet och Libanon ......... 10 

II.2 ”Flyktinginvasionen” 1984–1985 .............................. 14 

II.3 Ett nytt sätt att se .................................................... 16 

III Inne i landet ............................................................ 18 

III.1 Journalistik och fördomsmönster ............................. 19 

III.2 Islam i nyheterna ..................................................... 21 

III.3 Etnocentrism, eurocentrism, evolutionism 

och rasism ................................................................ 22 

III.4 Exempel: Kvinnor som offer .................................... 26 

III.5 Exempel: De ”patriarkala” männen .......................... 33 

IV Avslutning ............................................................... 37 

IV.1 Fördomsmönster ...................................................... 37 

IV.2 Journalistik och samhällsklimat ............................... 38 

Undersökningsmaterial och studier .................................. 42 

Litteratur ................................................................................ 43 

5

I Inledning 

Nyhetsjournalistik är en speciell form av journalistik, som utmärks bland 

annat av sin dagsaktualitet. Den går snabbt att framställa och ska gå 

ännu snabbare att konsumera. Det innebär att den journalistiska 

arbetsprocessen är starkt rutiniserad och att nyhetstexterna ofta är tillskurna 

efter schabloner. Till skillnad från viss undersökande journalistik, 

dokumentärjournalistik och debatter som också förekommer i 

medierna, säger nyhetsjournalistik sällan något oväntat eller utmanande. 

Nyheterna är emellertid viktiga bland annat för att de kan ge (en upplevelse 

av) tillräcklig orientering hos den som inte är specialintresserad 

av en fråga. 

I denna essä diskuterar jag hur nyhetsjournalistik i Sverige har fungerat 

i förhållande till invandrare och flyktingar från Mellanöstern och 

Nordafrika. Undersökningsmaterialet utgörs av dagstidningsklipp från 

olika perioder under de tre senaste årtiondena. 1 Häri ingår också en 

del reportage som inte har dagsaktualitetens prägel, men merparten av 

artiklarna är av nyhetskaraktär, vilket har stor betydelse för den bild 

jag kommer att visa. 2 

Det ligger inte i nyhetsförmedlingens natur att berätta utförligt om 

människors bakgrund eller om deras vardagsliv. Invandrare och flyktingar 

i Sverige blir nästan enbart synliga i nyhetsmedierna i samband 

med händelser som kan beskrivas i konflikttermer. 

Nyhetsjournalistik är nästan alltid etnocentrisk – det egna samhällets 

eliter står i centrum för uppmärksamheten och den egna kulturen 

är måttstock vid beskrivningen och bedömningen av andra. När det 

1 Materialet presenteras mer utförligt i slutet av skriften (s 42). 

2 Det är möjligt att de bilder som nyhetsjournalistiken har gett av händelser och skeenden 

har modifierats i annan typ av journalistik kring samma frågor. Samtidigt är det 

sannolikt att nyhetsförmedlingen spelar stor roll som ett slags preliminär ”grundmålning” 

av kunskap och perspektiv också i annan journalistik. 

7

gäller journalistik kring frågor som berör invandrare och flyktingar i 

Sverige, så innebär detta att det oftast är svenska myndigheter och 

experter som definierar vad frågorna består i och hur olika problem 

ser ut och ska lösas. 

Detta gäller också i förhållande till människor som kommit till Sverige 

från länder i Mellanöstern och Nordafrika. I den mån grupper från 

dessa områden har förekommit i nyhetsrapporteringen, så har det varit 

för att de har varit involverade i någonting som myndigheter och 

nyhetsmedier bedömt som ett konfliktladdat tema i det svenska samhället. 

I det följande ska jag diskutera några sådana konfliktteman i nyhetsbevakningen 

över åren: 

– Flyktinginvandring som inte har varit initierad av svenska myndigheter. 

När människor från MENA-området har kommit till synes i nyhetsbevakningen 

som etniska eller nationella grupper, så har det ofta varit 

samband med att de sökt skydd som flyktingar i Sverige; assyrier-syrianer 

från Turkiet vid mitten av 1970-talet, iranier vid mitten av 1980talet 

och kurder under de tre senaste decennierna. 

Det innebär att nyheterna knappast har berättat någonting om till 

exempel turkar, marockaner, algerier eller egyptier i Sverige. I nyheterna 

framträder de som muslimer eller som invandrare i största allmänhet 

– eventuellt med signalementet ”arabliknande” 3 i kvällstidningarnas 

brottsrapportering. 

– Jag kommer att kort beröra frågor kring segregation, integration 

och anpassning. Här har de kristna assyrier-syrianerna varit i blickpunkten 

vid några tillfällen, liksom de turkar som ursprungligen kom som 

arbetsinvandrare vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Men 

i allmänhet är nyheter på dessa teman ointresserade av människors 

ursprung eller kultur; det är relationerna i det svenska samhället som 

står i fokus. 

– Slutligen kommer jag att diskutera tankefigurer och gestaltningsmönster 

i nyheternas framställning av islam och muslimer och den 

kultur som antas härröra från MENA-området. 

3 Denna märkliga beteckning har börjat uppträda i pressen under de senaste åren. Den 

härrör med all sannolikhet från polisen, men det intressanta är att kvällstidningarna 

numera inte drar sig för att publicera en typ av uppgifter som är lika informationsfattiga 

som de är främlingsrädsleskapande. 

8

Detta sista tema dyker upp inom olika ämnesområden i nyhetsbevakningen. 

Men man kan säga att nyheterna kretsar kring ett par 

specifika fixeringspunkter, när de berör den förmodat annorlunda kultur 

och religion som invandrare från Mellanöstern och Nordafrika får 

representera. 

9

II Från flyktingström till 

flyktingström 

II.1 1975–1976. Kristna från Turkiet och Libanon 

Sverige har tagit emot flyktingar sedan andra världskrigets slutskede 

och berömde sig länge av att ha en mer generös politik än flera andra 

europeiska länder. 4 Fram till mitten av 1970-talet kom de flesta flyktingar 

från europeiska länder och/eller genom organiserad överföring i 

samarbete med internationella hjälporganisationer. 

Den första gruppen utomeuropeiska flyktingar som tog sig hit på 

egen hand var assyrier-syrianer, i första hand från Turkiet. Under hösten 

1975 anlände cirka 1 500 personer. 5 Den 30 september 1975 kan 

vi läsa i Länstidningen (Södertälje). 

10 

Massinvasion av assyrier 

Kommunen hårt ansträngd 

Antalet assyriska invandrare i Södertälje har mer än mångdubblats 

på några veckor! 

De kommunala serviceorganen är hårt ansträngda. Informationsbyrån 

jobbar för högtryck för att hjälpa de nya invandrarna. 

Polisen har tvingats förstärka sin utlänningsavdelning. Och nu är 

riskerna stora att ännu en utlänningsgrupp söker sig hit – kurderna. 

4 Generositeten har dels gällt vilka som har kunnat få skydd, där Sverige från 1976 

fram till 1996 hade ett legalt skydd för de facto-flyktingar och krigsvägrare, förutom 

för de individer som bedömdes som flyktingar i enlighet med Genevekonventionen 

från 1951. Dels har själva mottagningsprogrammet beskrivits som ovanligt utvecklat. 

5 Sverige hade 1967 tagit emot 200 personer som tillhörde den syrisk-ortodoxa kyrkan 

från Libanon inom ramen för flyktingkvoten. En del av dessa hade bosatt sig i Södertälje. 

En del av de assyrier-syrianer som kom i mitten av 1970-talet sökte sig till släktingar 

och vänner i Södertälje, där det också fanns en syrisk-ortodox församling.

Denna artikel är på flera sätt typisk för nyhetsmediernas sätt att skildra 

flyktingars ankomst till Sverige. Lägg märke till tre saker: 

För det första ordet ”massinvasion”. ”Invasion” konnoterar en fientlig 

handling och ett övergrepp som vi måste försvara oss mot; ”mass-” 

att det knappast rör sig om individer, utan om en formlös mängd. 

För det andra textens utgångspunkt i olika myndigheters ansträngningar 

och uttalanden. 

För det tredje det framtidsperspektiv som texten målar upp: ”nu är 

riskerna stora att...” 

Dessa tre element är närvarande i nyhetsdiskursen kring flyktingars 

ankomst även under senare år. Under vissa omständigheter blir det 

perspektiv som de utgår ifrån allenarådande i nyhetsbevakningen. Flyktingarna 

beskrivs då enbart som objekt för olika kontrollåtgärder, medan 

de svenska myndighetsföreträdare som står i fokus för intresset framstår 

som en tapper men trött allas vår frälsningsarmé, som håller ordning 

och håller den hotfulla massan stången. 

Så skedde emellertid inte när det gällde assyrier-syrianerna. Även 

om delar av nyhetsförmedlingen utgick från polisens misstankar om 

en ”organiserad illegal invandrartrafik” och de problem som uppstod 

för Södertälje kommun när ”en våg av assyrier vällde in”, så finns det 

gott om exempel på nyhetstexter som försöker berätta flyktingarnas 

egen historia. Till exempel Dagens Nyheter gjorde flera reportage från 

Södertälje under hösten 1975, där man skildrade de kristna flyktingarnas 

bakgrund i Turkiet och beskrev deras trångboddhet och ovisshet i 

Södertälje på ett engagerat och inkännande sätt. 

Tidningarna berättade om flyktingarnas starka gudstro, om deras 

familjesammanhållning och om det assyriska riket som försvann för 

2500 år sedan. ”Assyrierna” framstod som en förföljd folkspillra med 

stolta anor från mytisk tid, varmt kristna och omgivna av brutala ”muhammedaner”. 

6 

I januari 1976 fick samtliga de 1 500 assyrier-syrianer som väntade 

på besked tillstånd att stanna i landet, eftersom de ansågs leva under så 

svåra förhållanden i sitt hemland, att det inte var möjligt att skicka 

tillbaka dem. Samtidigt infördes visumtvång för turkiska medborgare, 

för att flyktinginvandringen därifrån skulle upphöra. 

6 Det tycks ha varit en rad tillfälligheter som gjorde att de syrisk-ortodoxa flyktingarna 

från Turkiet kom att kallas ”assyrier” i Sverige. Om jag har förstått det rätt var det bara 

en mindre del av dem som gjorde anspråk på ett ursprung i det assyriska riket. 

11

Inbördeskriget i Libanon hade då pågått sedan sommaren 1975. I 

mars 1976 började ett par hundra personer i veckan att anlända från 

Beirut till Arlanda och söka politisk asyl. De flesta tillhörde kristna 

församlingar. 

Också nu är nyhetsrapporteringen delad mellan å ena sidan inslag 

och artiklar som är solidariska med de skyddssökande, och å andra 

sidan artiklar som utgår från den problembild som svenska myndigheter 

definierar. 

12 

AMS står redo att möta en väntad invasion av kristna flyktingar 

från Libanon i helgen. /.../ Redan nu strömmar de libanesiska 

kristna dagligen till Sverige via Arlanda. 7 

(Svenska Dagbladet 2/4 1976). 

Sydsvenska Dagbladet hävdar följande dag att ”en anstormning av den 

överväldigande storlek som är aktuell här” kan räcka som skäl för att 

avvisa flyktingarna. Aftonbladet samma dag intervjuar LO:s ombudsman 

i invandrarfrågor 

som är mycket kritisk till att vi tar hand om flyktingar från Beirut, 

som okontrollerat väller in. 

– Det här kommer att få orimliga konsekvenser. Och det slår 

sönder alla möjligheter till en reglerad invandringspolitik. Många 

har redan hört av sig till LO och varit upprörda. 

– När man dessutom tänker på att det bara är de libaneser som 

har det gott ställt, som har en chans att ta sig hit kommer saken 

i ännu sämre dager. 

Dagarna efter luftas (senare dementerade) rykten i rikstidningarna att 

1500 libanesiska flyktingar är på väg från Moskva till Sverige och att 

tusentals ”assyrisk-turkiska” gästarbetare i Tyskland planerar att ta sig 

till Sverige. Dala-Demokratens ledare den 9 april samma år: 

Så här kan det inte få fortsätta. Någon gång måste det göras klart 

att Sverige inte ensamt kan klara alla bekymmer ute i världen. 

7 Fram till 1985 hade Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) huvudansvaret för flyktingmottagandet 

i Sverige.

Samma dag avvisas den första flyktingen från Libanon. De som har 

kommit tidigare får stanna, men inga nya tas emot. 8 

Men detta var inte allt vi fick veta om människorna från inbördeskrigets 

Libanon 1976. Nyhetsbevakningen var inte lika kallhamrad då, 

som den skulle bli i förhållande till flyktingar från Iran, Irak och Libanon 

vid mitten av 1980-talet, eller i förhållande till irakiska kurder i 

början av 1990-talet. 

I samma tidningar där en del artiklar talar om okontrollerade strömmar 

och om faran för att vi ska bli översvämmade finns också reportage 

som berättar om flyktingarnas bakgrund och om deras förhoppningar 

i Sverige. 

Vad är det då de nykomna flyktingarna får berätta om i pressen 1976? 

Ja, någonting om bakgrunden till flykten, om kulregn, bomber och 

förstörelse. Men framför allt om sin tacksamhet över att vara just i 

Sverige. ”Alla har hört talas om Sverige. Det är ett drömland där alla 

skulle vilja bo.” 9 ”Sverige är ett vackert land. Regeringen tar hand om 

flyktingar. Invånarna är demokratiska och vänliga. /.../ När de talar om 

Sverige förefaller det vara ett land som flyter av honung och mjölk.” 10 

”Gud har lett oss hit!” 11 

Journalisterna trycker på att flyktingarna är förväntansfulla, arbetssugna, 

ambitiösa och anpassningsvilliga. Till och med kyrkomässigt är 

de en lätt grupp att anpassa. ”Assyrierna” talar ett kyrkospråk som är 

det närmaste man kan komma det som talades vid Jesu tid och det 

finns (därmed?) inga större skillnader mellan deras kyrka och den luthersk-evangeliska, 

berättar entusiastiska svenska präster. 

Den välvilja och idyllisering som dessa texter utstrålar har ibland 

en biton, som det nu mer än tjugo år senare, är lätt uppfatta som 

överlägset beskyddande. Det doftar nybakat bröd hos assyrierna, deras 

ungar är som barn ska vara, säger socialarbetare, och deras tacksamhet 

mot Sverige känner inga gränser. Men de kommer direkt från 

medeltiden och hit och därför måste de anpassas i träskoverkstäder 

och systugor innan de kan träda ut i det moderna och högeffektiva 

samhället. 

8 Bara Expressen och ÖstgötaCorrespondenten protesterar. Expressen påminner om 

1939, när Sverige stängde gränserna för judar från Tyskland. 

9 Sydsvenska Dagbladet 7/4 1976. 

10 Svenska Dagbladet 13/4 1976. 

11 Uppsala Nya Tidning 7/4 1976. 

13

Nyhetstexterna uppehåller sig vid bekymmer och engagemang som 

utgår från företrädare för Röda Korset, kyrkliga församlingar och socialtjänsten. 

14 

Generaliserat kan man ju säga att assyrierna kommer från medeltiden 

till ett modernt samhälle. Då uppstår lätt en massa problem. 

I dagliglivsträningen har de assyriska kvinnorna fått lära sig 

hur man sköter en tvättmaskin, kostvanor etc (Länstidningen 

Södertälje 29/4 1976). 

Om mycket av retoriken i nyhetstexterna 1976 präglas av omsorg och 

socialt patos, så handlar det likväl ofta om en omsorg som utgår från 

ett evolutionistiskt synsätt; en föreställning att ”vi” har kommit högt 

upp på en utvecklingsstege och att ”vi” steg för steg måste hala upp de 

omoderna människorna och anpassa dem till den högre nivå som ”vi” 

har uppnått. 

II.2 ”Flyktinginvasionen” 1984–1985 

1984 och 1985 ökar flyktinginvandringen till Sverige från tidigare cirka 

4–5 000 personer per år till ungefär det dubbla. En stor del av flyktingarna 

kommer från Iran, Irak och Libanon. 

Från och med sommaren 1984 kommer en del av flyktingarna via 

Östtyskland och söker asyl i Skånehamnarna Ystad och Trelleborg och 

under ett års tid är det utlänningspolisen i Trelleborg som anger dagordningen 

för vad nyhetsmedierna kommer att skriva om flyktingarna. 

Nyckelord i nyhetsrapporteringen är ”människosmuggling”, ”profitörer”, 

”falska visa” och ”grova pengar tjänas”. 

Polisen blir inte bara källa när det gäller faktaupplysningar, utan 

kommer också att skapa nyhetsförmedlingens tolkningsramar. Nyheterna 

handlar inte bara om vad flyktingarna har betalat för resan 

till Sverige och att många saknar pass, utan också om att det är rena 

kaoset hos polisen, att polisen snart inte orkar mer, att polisen riskerar 

att smittas med farliga sjukdomar, att flyktingarna är ”lyxlirare” 

eller ”lycksökare”, att de har mycket bagage, att vissa damer har 

päls, att många försöker ”dra polisen vid näsan”, att det luktar hasch 

på flyktingförläggningarna, att de här flyktingarna har levt med en 

k-pist som bästa kompis i ett decennium och att polisen är bitter

och ledsen över att den svenska generositeten missbrukas på detta 

sätt. 

I den mån journalister frågar flyktingarna själva någonting, så ställer 

de typiska polisfrågor: Om de har pass och vad de har betalat för resan. 

Till skillnad från journalistiken i förhållande till assyrier-syrianerna 

tio år tidigare, så finns det inga försök att porträttera flyktingarnas personliga 

eller politiska bakgrund i hemlandet. Intressant nog har flyktingarna 

från Mellanöstern vid mitten av 1980-talet inte heller någon 

offentlig svensk företrädare som tar sig an deras sak. 

När det gällde assyrier-syrianerna så talade bland andra svenska 

präster varmt för dem; latinamerikanerna hade det regeringsbärande 

partiet med statsministern själv i spetsen som demonstrerade mot 

diktaturerna i Latinamerika. För de vietnamesiska båtflyktingarna, 

som kom i slutet av 1970-talet, fanns en stark borgerlig opinion, beredd 

av en utrikesrapportering som under mer än ett år hade visat 

deras livsfarliga flykt i överlastade båtar från en kommunistisk regim. 

Och flyktingar från före detta Sovjetunionen och ”länderna bakom 

järnridån” beskrevs i nyhetsförmedlingen vid mitten av 1980-talet 

som sympativäckande individer på ett helt annat sätt än de från Mellanöstern. 

12 

Ensidigheten i nyhetsförmedlingen 1984–1985 har sannolikt flera 

slags orsaker, men en viktig orsak är att ensidighet återskapar ensidighet. 

När de flesta stora nyhetsmedier använder samma källor och utgår 

från samma perspektiv i sin rapportering så etableras en offentlig 

sanning, som sedan andra debattörer, journalister och politiker använder 

som plattform. Denna sanning kom att handla om ”lavinartade 

strömmar”, ”illegala invandrare” och ”ekonomiska flyktingar”. Tidningarnas 

insändarsidor fylldes med brev där skribenterna protesterade mot 

att flyktingströmmar invaderade Sverige. Invandrarministern ”drunknade” 

i hatbrev. Tidningarnas ledarsidor förutspådde att främlingshatet 

skulle öka i Sverige om inte regeringen visade krafttag för att 

stoppa ”den okontrollerade invandringen” och snart började ledande 

politiker säga detsamma. I slutet av 1985 lyckades den svenska regeringen 

förmå Östtyskland att inte släppa igenom personer som saknade 

visum till Sverige. Detta innebar att en viktig flyktväg från Mellanöstern 

till Skandinavien skars av. 

12 Thurén, 1988. 

15

II.3 Ett nytt sätt att se 

Men viktigare var antagligen att ett nytt sätt att se på flyktingar hade 

etablerats. I den gränspolisiära diskurs som slog igenom kallades flyktingarna 

inte flyktingar utan ”asylsökande”. Att många hade förfalskade 

pass eller inga pass förklarades inte med deras flyktsituation eller med 

de europeiska staternas visumkrav. I stället publicerades gång på gång 

polisiära misstankar mot dem om allt från terrorism och spioneri till 

allmänt lurendrejeri och lycksökeri. ”De asylsökande” reducerades till 

kvantitativa mått, till föremål för olika säkerhetsåtgärder och betraktades 

med ”en etisk likgiltighet som snart förvandlades till ogillande eller 

klander”. 13 

En relativt stor del av de flyktingar som sökte sig till Sverige från 

Iran och Irak vid mitten av 1980-talet och några år framåt fick uppehållstillstånd. 

Deras flyktingskäl var, trots allt vad som hade påståtts i 

medierna, tillräckligt starka för att övertyga svenska tillståndsmyndigheter. 

Detsamma gäller de flyktingar, framför allt kurder, som 

kom över Östersjön, via Ryssland och de baltiska länderna vintern 

1992. Också då var nyhetsrapporteringen ”avhumaniserande i den 

meningen att flyktingarna inte behandlas som medvetna människor 

som gör rationella val och som har en historia.” 14 Nyheterna uppehöll 

sig vid riskerna för en invasion av tiotusentals eller rentav miljontals 

flyktingar från öst och flyktingarna beskrevs än en gång framför 

allt via polisen, som lurade av människosmugglare och ”den ryska 

maffian”. Om deras bakgrund och skäl för att fly var det tyst. ”Det är 

som om de etiska reglerna i journalistiken inte skulle gälla de flyktingar 

som önskar komma in i landet”, sammanfattar en forskningsrapport. 

15 

Nyhetsjournalistikens inriktning under det senaste decenniet mot 

perspektiv där man beskriver utomeuropeiska flyktingar i termer av 

hot, illegalitet och ”invasioner” och ”okontrollerade strömmar” tycks 

vara gemensam för flera västeuropeiska länder. 16 De tyska mediefor- 

13 Citatet är hämtat från Zygmunt Baumans bok ”Auschwitz och det moderna samhället”, 

där han analyserar hur objekten för en byråkratisk verksamhet inte längre framstår 

som mänskliga subjekt med rätt att ställa moraliska krav. (Baumann, 1989:150– 

151.) 

14 Leivik Knowles m. fl. 1995:101. 

15 A. a:108. 

16 T. ex. Van Dijk, 1991, 1993; Brosius & Esser, 1995. 

16

skarna Brosius och Esser (1995) ser ett samband mellan genomslaget 

för denna typ av nyhetsförmedling och de brutala attentaten mot tyska 

flyktingförläggningar i början av 1990-talet. 

17

III Inne i landet 

Det är omöjligt att bedöma i vilken utsträckning den negativa publiciteten 

kring flyktingarnas ankomst har påverkat deras möjligheter i 

Sverige. Så mycket är klart, att trots att många av dem som kom i 

mitten av 1980-talet hade god utbildning och trots högkonjunkturen i 

Sverige i slutet av 1980-talet, så hade de mycket svårt att få arbete. 

I intervjuer som jag gjorde i början av 1990-talet med personalansvariga, 

fackliga företrädare och arbetsgivare, framgår det att nyheternas 

formuleringar och synsätt hade bitit sig fast och användes som 

motiveringar för att inte anställa flyktingar från Iran, Irak eller Libanon. 

17 Kurder i Sverige har dessutom figurerat i nyheterna som 

”terroriststämplade” under 1980-talet och som kollektivt misstänkta 

för mordet på Olof Palme. 18 

I stora delar av nyhetsutbudet behandlas emellertid flyktingar och 

invandrare på ett helt annat sätt när de väl är inne i landet än när de 

står vid gränsen. När gränsen är passerad så är det nya myndigheters 

diskurser som tar över i nyhetsjournalistiken. Flyktingförläggningsföreståndarens. 

Socialförvaltningens. Invandrarverkerkets. Röda Korsets. 

AMS. Välvilliga och sifferbemängda artiklar skildrar olika slags åtgärder 

för integration. 

Jag ska inte gå in närmare på denna vanliga typ av artiklar som så att 

säga drabbar alla lika; kärnfysiker, gerillakrigare eller krigsoffer – alla 

förvandlas till ett passivt kollektiv som mottagare och objekt. 

Vad som kan vara värt att påpeka är dels att denna typ av artiklar är 

mer negativa och problemorienterade 1993 än 1976, dels att de människor 

som berörs av olika åtgärder kommer till tals i betydligt mindre 

utsträckning i 1990-talets nyheter. 19 

17 Brune, 1993. 

18 När polisens ”PKK-spår” var aktuellt envisades nyhetsmedierna med att tala om 

”jakten på kurderna”. 

19 Brune, 1998. 

18

Denna förändring i journalistiken kring invandrar- och flyktingfrågor 

har antagligen olika slags orsaker. Dels har det sannolikt skett en 

rutinisering av nyhetsjournalistik i allmänhet under perioden, mot fasta 

berättelseformer med tydlig konfliktorientering, och med ett samtidigt 

starkt beroende av auktoritativa källor. Dels tycks samhällsklimatet 

ha förändrats under perioden mot en minskad optimism beträffande 

välfärdssamhällets förmåga att ställa allt till rätta. 

III.1 Journalistik och fördomsmönster 

Under senare år har invandrare från Mellanöstern och Nordafrika figurerat 

i nyheterna på sätt och i sammanhang som – till skillnad från 

den förtjusta exotiseringen i 1970-talets texter kring assyrier-syrianerna 

– måste kallas negativt främlingsskapande. 

Nyhetsjournalistik svävar inte i en rationalitetens och objektivitetens 

rymd, ovanför samhällets kultur och fördomar. Samtidigt som 

nyheterna rapporterar om händelser och skeenden i vårt samhälle och 

dess omvärld, så deltar de i ett kulturellt och nationellt identitetsskapande, 

där gränserna mellan gott och ont, ”oss” och ”andra”, normalt 

och onormalt fastställs – och utmanas och förändras ibland. 

Nyhetstexter kring islam, muslimsk kvinnosyn och vissa brott blir bara 

begripliga om man godtar att nyheter, som produceras snabbt och rutinmässigt 

och ska kunna konsumeras ännu snabbare, utgår från och 

använder sig av välkända symboler, stereotyper och tankemönster. 

Nyhetsjournalistik kommer sällan med uttryckliga budskap; den hyser 

inga åsikter och den talar inte om hur vi ska värdera påståenden, händelser 

och skeenden. Den låter andra stå för värderingar och handlingsinriktning 

och ställer olika fragmentiserade utsagor emot varandra. 

Men samtidigt som nyheterna skenbarligen avspeglar verkligheten, så 

strukturerar de den och skapar mening i den genom sitt sätt att låta 

röster, bilder och symboler framträda. 

När man studerar journalistik, så är det inte i av journalisten uttryckta 

åsikter eller påståenden som det är möjligt att hitta beröringspunkter 

med eventuella fördomsmönster, utan i hur etniska och kulturella 

stereotyper framträder i gestaltningar och berättelser, som framstår 

som realistisk verklighetsåtergivning. 

Europa och västvärlden har i stor utsträckning byggt upp sin identitet, 

sin självuppfattning, i det kolonialistiska eller imperialistiska mö- 

19

tet med andra kulturer. I sin strävan att klassificera och behärska världen 

kom Väst att definiera sig självt i motsats till icke-europeiska kulturer. 

20 Föreställningen om en väsensskilt annorlunda ”Orient” parades 

med utopiska föreställningar om en enhetlig och överlägsen västerländsk 

kultur och mentalitet. 21 

Trots att Sverige inte har varit en kolonialmakt, utom vid två korta 

misslyckade tillfällen, finns det skäl att anta att svensk identitetsbildning 

och syn på ”främmande folk” under det senaste århundradet har legat 

nära den europeiska strömfåran. Historikern Åke Holmberg som har studerat 

svenska omvärldsbilder i uppslagsverk, skolböcker, reseskildringar 

och journalistik från 1700-talet till och med mellankrigstiden hävdar att 

svenska publicister genomgående har identifierat sig med Europa, västerlandet, 

kristenheten och den vita rasen. ”´Vi´ i Sverige har i regel varit 

samma ´vi´ som i Frankrike eller något annat europeiskt land.” 22 

När Åke Holmberg analyserar de fördomar som har bestämt svenskars 

syn på den icke-europeiska världen delar han in fördomarna i fem grupper 

och visar hur olika typer av fördomar dominerat det offentliga 

samtalet under olika tider. Holmbergs undersökningsperiod sträcker 

sig fram till andra världskriget och det säger sig självt att fördomsmönstren 

har förändrats i det material som jag utgår från – nyhetsjournalistik 

från 1970- och 1990-talen. 

Poängen med att utgå från Holmbergs fem fördomstyper är att det 

ger en grund för tidsjämförande reflexioner. Den äldsta fördomstypen 

är enligt Holmberg pistocentrismen. 

20 

Den grupp av fördomar som tidigast har bestämt svenskars syn 

på den icke-europeiska världen, är den pistocentriska, där vi-gruppen 

konstitueras av religiös gemenskap: kristna, lutheraner kontra 

muslimer och hedningar i Asien och Afrika. I synnerhet är de 

fientliga attityderna till islam och muslimerna konstanta under 

hela perioden. /.../ Fyra stereotypa utsagor om islam är byggstenar 

i denna antimuslimska fördom: islam står för kulturförstörelse, 

fanatism, kvinnoförtryck och fatalism. (Holmberg 

1994: 24.) 

20 Said, 1978/1997:81, Hall, 1992: 276 ff, Morley och Robins, 1995:136, Jonsson, 

1995:183. 

21 Ambjörnsson, 1994. 

22 Holmberg, 1994:23.

III.2 Islam i nyheterna 

Fördomarna mot islam lever kvar i Sverige och i svensk nyhetsjournalistik, 

trots att religiös gemenskap i den lutheranska kyrkan knappast 

är något viktigt inslag den svenska självbilden av idag. 

I en undersökning av medieforskaren Håkan Hvitfelt framgår att 

islam i svenska tevenyheter framstår som en särdeles våldsam religion. 

Åttiofem procent av alla nyhetsinslag med anknytning till islam och 

muslimer handlar helt eller delvis om våld. Krig, terrorism och ”förföljelse 

av otrogna” är vanligaste teman. Detta bör relateras till att våldsrapportering 

överhuvudtaget är framträdande i tevenyheterna, men 

normalt handlar ”bara” vart fjärde nyhetsinslag om våld. 23 

Hvitfelt resonerar också kring relationen mellan dessa mediebilder 

och den svenska befolkningens attityder till islam och muslimer. Av 

opinionsundersökningar framgår att en majoritet av befolkningen ställer 

sig bakom regeringsformens deklaration om religionsfrihet, samtidigt 

som närmare hälften inte anser att muslimer ska få bygga moskéer 

i Sverige. 

Hvitfelt konstaterar att nyhetsrapportering med anknytning till islam 

arbetar med några få symboler och stereotyper, ”fundamentalism”, 

”Koranen”, ”Jihad”, minareter, män som ligger på knä och ber, kvinnor 

i huvudduk och ayatolla Khomeini med buskiga ögonbryn och genomträngande 

blick. Symbolerna har laddats allt mer negativt i takt med 

att mediernas islambild har utvecklats, och där de uppträder styr de 

både hur nyhetsinslaget konstrueras och hur det kommer att uppfattas. 

Mot denna bakgrund är det möjligt att tänka sig följande mönster 

för opinionsbildningen: En sedan gammalt negativ uppfattning 

om islam och muslimer hos svenskarna har förstärkts genom 

en ensidig, dramatiserad, våldsinriktad samt mestadels allmänt 

negativ medierapportering samt stereotypa och inte sällan 

missvisande medierapporter. På grund av de flesta svenskars negativa 

attityder till islam har centrala muslimska symboler erhållit 

en starkt negativ värdeladdning som har aktualiserats och förstärkts 

genom att dessa symboler dessutom figurerar i medie- 

23 Hvitfelt, 1998. 

21

22 

sammanhang där de kopplas till våld och förtryck. Många människor 

reagerar negativt på ord som exempelvis “islam” eller “Allah” 

och på bilder av kvinnor i huvudduk och slöja. 

Detta gör att även en mediebevakning av islam och muslimer 

som syftar till förståelse blir problematisk. När centrala, och ofta 

stereotypa, symboler i bild- och skriftspråket styr publikens uppfattning 

i negativ riktning blir också saklig information om islam 

och muslimer mycket komplicerad. 

Det finns ett stort antal muslimer i Sverige och kommande 

och nykomna flyktingar är till stor del muslimer. 

Samtidigt är de attityder som finns mot islam, och antagligen 

också gentemot muslimer, klart negativa. Denna form av 

främlingsfientlighet får näring och legitimitet bland annat från 

en strid ström av mediebilder. (Hvitfelt, 1998:83–84.) 

Detta om islam i nyheterna, så länge. Men det finns anledning att knyta 

Hvitfelts resonemang till tankar kring svenska eller snarare västerländska 

självbilder. Ibland sägs det att islam och muslimer har fått fylla 

fiendetomrummet efter Sovjets och Östblockets fall, och det är kanske 

riktigt. Men varför just denna fiende, när det finns så många hot att 

välja på? För att kunna diskutera den frågan behöver man kanske fördjupa 

sig mer i hur svensk/västeuropeisk identitetsbildning sker, än i 

vad islam och muslimer är. 24 

III.3 Etnocentrism, eurocentrism, evolutionism 

och rasism 

Tillbaka till de historiska fördomsmönstren. De etnocentriska fördomarna 

debuterade senare än de pistocentriska, enligt Holmberg. De 

uppstod ”på fullt allvar först med nyromantikens genombrott, då man 

börjar behandla nationerna och deras egenarter som huvudinslag i historiens 

väv”. Tron på nationalkaraktärer resulterade i nedvärderande 

porträtt av andra nationaliteter (Holmberg 1994: 25). 

En nutida definition av etnocentrism beskriver inte så mycket innehållet 

i ”etnocentrismen”; förhärligandet av de egna tillskrivna natio- 

24 Eriksen, 1995.

nella dragen och motsvarande nedvärdering av andra nationer/etniska 

grupper, utan istället hur jämförelsen går till: ”Etnocentrism” – ”det att 

bedöma andra folks kulturer med sin egen kultur som måttstock” 

(Nationalencyklopedins ordbok, 1995). Jag låter min användning av 

ordet vara flytande mellan dessa två betydelser och hänvisar till inledningen, 

som berör hur nyhetsjournalistik alltid tycks vara etnocentrisk, 

åtminstone i den senare betydelsen. 

Nära besläktad med etnocentrismen är eurocentrismen, enligt Holmberg. 

/.../ övergången från den folkpsykologiserande etnocentrismen 

till eurocentrism är steglös. Förkunnelsen om Europas historiska 

och civilisatoriska primat kan följas från 1700-talets slut/.../. De 

positivt laddade stereotyperna om Europa handlar om frihet, 

framsteg, intelligens och skönhet, de korrelerande negativa värdena 

om världen i övrigt följaktligen om slaveri, stagnation, inskränkthet 

och fysisk vederstygglighet. (Holmberg, 1994:26.) 

När Europa och senare Nordamerika definierade sin egen olikhet och 

överlägsenhet i förhållande till ”Orienten”, var det förnuftsprincipen 

som framstod som västs särskiljande grundläggande egenskap. 

Det var på grund av den rationalitet som förkroppsligades i modern 

vetenskap och teknologi, som Europa hade triumferat över 

hela världen och gjort sig självt till universell referenspunkt. Detta 

förnuft kom det att uppfatta som grunden för en universell kultur; 

själva berättigandet för dess krav på att definiera universella 

värden, att definiera sina värden som universella. Modernitet 

definierades i kontrast till förmodernitet, förnuft mot irrationalitet 

och vidskepelse; och denna uppdelning ritades in i en symbolisk 

geografi som kontrasterar Väst och dess Orient. (Morley och 

Robins, 1995:137.) 

Ytterligare en seg fördomstyp som Holmberg tar upp är evolutionismen, 

som ”innebär en tro på att utvecklingskurvorna på alla områden 

pekar uppåt mot en kulmen som uppnåtts av innegruppen – den vita, 

kristna västvärlden”. Idéerna om en enda, linjär eller dialektisk, men 

hursomhelst obönhörlig utveckling som alla samhällen har att genomgå, 

har haft ett mycket starkt genomslag i västvärlden. 

23

Till utvecklingsteorin finns en moderniseringsteori kopplad, som 

använder begrepp som ”underutvecklade länder” och senare ”utvecklingsländer”, 

och som förordar bistånd från västvärlden till dessa länder 

för att omskapa dem efter västlig modell, så att de blir moderna. 

Idén att man är modern, säger etnologen Åke Daun, är grundläggande 

i svensk identitetsuppfattning. Den svenska självstereotypen är 

att man befinner sig på toppen av utvecklingsstegen och har lämnat all 

möjlig irrationell bråte i form av tradition, religion och kultur bakom 

sig. Kultur är något som man lekfullt och med distanserad nostalgi 

odlar vid jul och midsommar; annars är kultur något som andra folk 

ännu präglas av, medan svensken är modern rätt och slätt. 25 

Ett evolutionistiskt perspektiv framträder explicit i nyhetstexterna 

om assyrier-syrianerna vid mitten av 1970-talet, där assyrierna beskrivs 

som några som kommer ”från medeltiden”. ”De” är traditionsstyrda, 

religiösa, släktkära, varma och så vidare, medan ”vi” är moderna, fria, 

utvecklade och kompetenta. Vi ska anpassa dem till oss genom olika 

slag av åtgärder. 

Det vilar en utvecklingsoptimism över den tidens nyhetstexter – 

det finns ingen tvekan om att det bästa för människan är att hamna i 

”drömlandet” Sverige och att bli modern. Det röjs heller inga tvivel på 

att Sverige kommer att lyckas med att integrera alla genom en lång rad 

ambitiösa ”invandraråtgärder”. 

Denna trosvisshet försvinner under kommande decennier. Föreställningen 

om Sverige som ett ”drömland”, högt utvecklat, förnuftigt, jämlikt, 

kommer fortfarande till uttryck; men inte sällan i kontexter där 

flyktingarna eller de ”asylsökande” påstås vilja utnyttja vår höga standard, 

välfärd eller blåögdhet. Samtidigt visar andra texter, som handlar 

om segregation, rasism, främlingsfientlighet och diskriminering, att allt 

inte är väl i ”drömlandet”. 

Utvecklingsoptimismen dominerar inte längre i nyhetstexterna. Men 

det innebär inte att ett synsätt har försvunnit där en svensk självbild av 

frihet, individualitet, rationalitet och modernitet kontrasteras mot 

”muslimernas” instängdhet, traditionalism etc. I själva verket är ett sådant 

perspektiv vanligt under senare år i nyhetstexter som har anknytning 

till könsroller och sexualitet. Jag kommer att visa några exempel 

på detta nedan. 

25 Daun, 1992. 

24

Den femte fördomstyp som Åke Holmberg diskuterar är rasism, som 

i sin ”vetenskapliga” form är den senast tillkomna. Föreställningen om 

”den vita”, och i synnerhet ”den nordiska rasens” överlägsenhet fanns 

inom alla politiska grupperingar i vårt samhälle fram till andra världskriget, 

och kom att leva kvar långt efter kriget i bland annat skolböcker, 

lagstiftning och offentliga skrivelser. 26 

Biologisk rasism som explicit ideologi kommer idag bara till uttryck 

inom marginella extremgrupper i Sverige. Icke desto mindre är det 

möjligt att en del nutida sätt att kategorisera och gestalta ”främlingar” 

har beröringspunkter med rasismens tankemodeller. 

Den bärande idén i rasismen är att människor bestäms av sin biologi; 

att blodet eller rasen orsakar värdefulla eller mindervärdiga egenskaper. 

I så kallad nyrasism eller kulturrasism är i stället grundtanken att 

(särskilt andra) människor bestäms av sin kultur eller religion. ”Deras” 

känslor, ställningstaganden och handlingar orsakas av kultur eller religion, 

på ett sätt som inte är fallet med ”oss”. Antingen ”vi” handlar 

individuellt och rationellt eller bara råkar tillhöra en överlägsen kultur, 

så utgör det en fara för oss att få in främmande kulturer bland oss. 

Skälet till att kalla kulturaliserande (ibland etniciserande) förklaringar 

och beskrivningar för en form av rasism är att de i vissa avseenden 

har funktioner liknande den biologiska rasismens. De klumpar ihop 

människor på basis av påstådda eller faktiska olikheter i förhållande 

till ”oss” och dessa antagna skillnader får sedan legitimera en rangordning 

och särbehandling av de sålunda grupperade människorna. 

De olika typer av fördomar, som jag har berört här, flyter in i varandra. 

De är variationer på ett och samma tema; ”vår” överlägsenhet i 

förhållande till ”de andras” underlägsenhet. 

I svenska nyhetstexter från 1970-talet till nutid, som handlar om 

människor som kommit från Mellanöstern och Nordafrika, återfinns 

alla de fem fördomsvarianterna – utom den biologiska rasismen. 

Men det är värt att påpeka att människor från ”Orienten” 27 först 

under 1980- och 1990-talen hamnat i fokus för journalistikens stereotypiskapande 

verksamhet. Att det har blivit så har antagligen olika slags 

orsaker. Dels aktualiseringen av islamisk fundamentalism i omvärlden, 

och en utrikesrapportering som ständigt betonar det våldsamma is- 

26 Lööw, 1995. 

27 Jag använder denna beteckning för att poängtera de geografiska beteckningarnas 

imaginära karaktär: Jämför ”Mellanöstern”. 

25

lam. Dels flyktinginvandringen av människor från muslimska länder, 

som har medfört att islam numera är näst största religion i Sverige. 

Men det kan också vara så att föreställningar om ”Orienten” och människorna 

därifrån på nya sätt fyller ett behov i majoritetens identitetsskapande 

processer. 

Etnologen Magnus Berg som har analyserat orientalism i filmer och 

romaner menar att i populärkulturen görs ”Orienten” och människorna 

därifrån till våra fasansfulla Andra eller våra exotiska Andra. De används 

för att hantera problematiska drag i den egna västerländska senmoderna 

identiteten, på det sättet att de får härbärgera sådant som 

finns i vår kultur, men som av olika anledningar inte kan erkännas. 28 

III.4 Exempel: Kvinnor som offer 

Låt oss först titta på några kvinnoporträtt. Det välvilligt-evolutioniska 

synsättet kan illustreras med en artikel om Melek i Expressen 14/3 

1976. 

26 

Rubrik: För henne är Sverige en maskin 

Bildtext: En bild av två tidsåldrar: bondesamhället och industrialismen. 

Melek från den turkiska landsbygden och verkstad 17 på 

LM Ericsson. 

Ingress: Melek är 32 år och turkiska. 

Hon har gjort en väldig resa. 

På två månader har hon förflyttat sig 100 år framåt i tiden. 

Från bondesamhället rätt in i industrisamhället. 

I julas hade hon aldrig sett en fabrik. 

Nu har hon ackord och stämpelkort i högmekaniserade verkstad 

17 på L M Ericsson i Stockholm. 

Brödtext: Men hon är inte framme än. Inte på riktigt. Hon är en 

sorts gäst i vår verklighet och lyser som en bukett sommarblommor 

mot den fabriksgröna maskinen hon är satt att mata. 

28 Berg, 1998.

Den turkiska landsbygden har hon med sig in på verkstadsgolvet. 

Hon har långbyxor på sig för att inte männen ska se hennes 

ben. Klänning utanpå för att de inte ska se hennes höfter. Långärmad 

blus för att dölja armarna. På huvudet allmogeblommig sjalett, 

som hon bara tar av sig för sin man. Han är den ende som får 

se hennes långa, svarta hår. 

Men det blir sällan som hon träffar honom. De har fyra barn 

som de turas om att sköta. Melek har morgonskift på fabriken, 

hennes man eftermiddagsskiftet. De går omlott två timmar varje 

dag, men då är både han och hon fastlåsta vid sina omättliga 

maskiner. 

Vad får vi mer veta om Melek? Att hon inte kan namnet på den produkt 

som hennes maskin framställer och att hon inte kan tala svenska. 

Texten är i första hand upptagen av Meleks kropp och kläder. Det 

handlar om att faställa olikhet – och Melek reduceras till kropp och 

klädedräkt. Samtidigt får hon personifiera det gamla goda, naturliga 

och blommande bondesamhället, i kontrast till vårt högeffektiva och 

maskinstyrda. 

Detta om Melek. I Dagens Nyheter den 24 februari 1976 möter vi 

Leyla. 

Leyla, 15 år, från Turkiet bor i Tensta i Stockholm och hör till de 

många invandrarflickor som lever i frontalkrock med den svenska 

tonårsvärlden. Hon får inte gå på diskotek eller ungdomsgården, 

inte kila stadigt. Hennes fritid är isolerad och tyngd av hushållsarbete. 

Leyla förbereds för ett redan överenskommet barnäktenskap 

i Turkiet. Fästmannen är utsedd. /.../ 

När Leyla kom till Tensta för tre år sedan hade hon hennafärgat 

hår i fläta och hennafärgade handflator. Hon var halvt beslöjad 

i schalett. 

För att dölja sin syndiga bakdel hade hon dessutom en klänning 

över långbyxorna och ovanpå det hela en stadig kofta. 

Idag har hon nagellack och ögontusch. Hon delar ett läppstift 

med en kompis. De sätter på det på toan när de kommer till 

skolan på morgonen. 

Hon har byxor som smiter tätt om bakdelen, långhalsduk och 

tuff jacka. 

27

28 

När hon är glad är hon rosig och strålande söt. 

När hon är trött kan man läsa i hennes bleka ansikte hur hon 

kommer att se ut om ett antal år ifall hon tvingas leva som den 

traditionella turkiska bykvinnan: 

Åldrad i förtid av allt för många födslar, kuvad, resignerad ... 

Leyla ska sluta grundskolan i vår. I sommar åker familjen till 

Turkiet. Då får hon se sin fästman för första gången. Vad händer 

om hon inte tycker om honom? 

– Då säger jag ifrån, hävdar hon. 

/.../ 

Men frågan är om Leyla kommer att ha mod och styrka tillräckligt. 

Hon tycker det är viktigt att inte göra föräldrarna ledsna. 

/.../ 

Hon vet att hon måste vara oskuld. Hon anar inte att hon egentligen 

är en handelsvara, av tradition genom seklerna. 

Också denna text läser närgånget av kvinnans kropp och kläder, nu 

som budskap om förtryck respektive frihet. Det är alltså olika motsatspar 

som strukturerar artiklarna om Melek och Leyla. I den om Leyla 

finns ingen bondeidyll som motpol till det moderna samhället, bara en 

värld av tvång, isolering, barnafödslar och resignation. Här hos oss finns 

möjligheten till frihet – exemplifierad i åtsmitande långbyxor, läppstift 

och mascara – en frihet som också gör kvinnan vacker. 

Här hos oss finns förresten inte bara frihet utan också kunskap. Journalisten 

frånkänner Leyla förmågan att själv bedöma sina möjligheter. 

Journalisten och därmed ”vi” vet helt enkelt bättre än Leyla, hur hon 

kommer att agera och vilka krafter som styr hennes liv. 

Denna attityd återfinns i artikeln om Melek. Melek vet inte vad hon 

tillverkar, men det vet vi. Melek och Leyla kommer från efterblivna 

samhällen – Sverige ligger ”100 år framåt i tiden” – och denna efterblivenhet 

häftar också vid dem själva. Vi försöker hjälpa dem, informera 

dem och befria dem, men de har inte alltid modet eller självinsikten 

att ta emot vår hjälp. 

I januari 1997 blev en 22-årig flicka knivhuggen av sin bror utanför 

en restaurang i Stockholm. Familjen kommer utsprungligen från Turkiet. 

”På väg från diskoteket knivhöggs hon svårt av sin bror som inte 

tyckte om att systern roade sig”, meddelar Expressen (7/1 1997). 

”Han högg ner henne utanför ett diskotek i Stockholm, för att hon

ville leva sitt liv i frihet som en svensk flicka”, förklarar Aftonbladet 

samma dag. 29 

Dagarna efter åker journalister från olika stora medier ut till 

gymnasieskolorna i Tensta och Botkyrka, för att fråga unga muslimska 

kvinnor om de får gå på diskotek och om de är rädda för sina bröder. 

Dagens Nyheter träffar 18-åriga Rykea Ansari. 

En flicka i huvuddok, lång kjol och blus med långa ärmar står vid 

sitt skåp i Tensta gymnasium i Stockholm och rotar efter sina 

matteböcker. Med sitt sätt att klä sig markerar hon sin annorlunda 

religion och sin kultur. Men skillnaden sitter inte bara i 

kläderna. 

Rykea Ansari, 18 år, är en av alla de muslimska kvinnor i Sverige 

vars vardagstillvaro styrs av helt andra traditioner och regler än 

svenska kvinnors. 

Inte ens hennes skolliv ser precis ut som hennes svenska kamraters. 

Men hon säger att hon tycker om det. Att hon är nöjd 

med det här sättet att leva. 

Så säger också många andra flickor från muslimska familjer. 

Alla tar bestämt avstånd från att våldshandlingar inom familjen 

skulle vara vanliga eller accepteras. /.../ 

De många besöken hos kuratorn och annan personal på Tensta 

gymnasium talar dock delvis ett annat språk. Hit kommer flickorna 

och pratar om att de känner sig låsta, instängda och ofria. 30 

Återigen blir den unga kvinna som intervjuas fråntagen rätten att tolka 

sin egen situation. Vi vet bättre än hon hur hon egentligen har det, 

denna gång genom skolans kurator. 

I sin iver att gestalta att kvinnorna utsätts för patriarkalt förtryck 

blir dessa texter själva förtryckande. 

– Den intervjuade kvinnan reduceras till kropp och kläder som vi 

nyfiket studerar. 

– Texterna fokuserar på skillnader mellan henne och oss, som helt 

29 Bakgrunden till brottet var betydligt mer komplex, vilket knappast framkom i medierna. 

Den unga kvinnan hade flera år tidigare brutit med sin familj och polisanmält sin 

far för sexuella övergrepp och misshandel. Hon och brodern hade inte setts sedan 

dess. 

30 Dagens Nyheter 10/1 1997. 

29

och hållet gestaltas och tolkas inom våra referensramar, vilket gör att 

vi i alla avseenden framstår som överlägsna. ”Vi” har en massa saker 

som ”hon” saknar; rätt att gå på disko, rätt att bestämma över våra egna 

liv, jämställdhet ... Hon definieras genom vad vi anser att hon inte har, 

inte genom vad hon själv anser att hon har och är. 

– Hon reduceras till ett offer för kultur och tradition. Hon tillmäts 

inte någon egen medvetenhet eller vilja som traditions- och kulturbärare. 

– Hon förbarnsligas genom att hon inte tillmäts förmåga att själv 

tolka sin situation. 

Om man vill kalla den blick som texterna riktar mot kvinnorna för 

patriarkal eller kolonial kan vara en smaksak. Resultatet blir en endimensionell 

och stereotyp bild, där samtidigt ”svenska” ungdomars liv 

tycks problemfritt, fritt och jämställt. 

Problematiseringen i medierna av ”muslimsk kvinnosyn” avtecknar 

sig mot en inte framhävd men genom olika slags kontrasteringar betryggad 

självbild, där ”vi har kommit långt”, där ”vi” är moderna, rationella, 

och kan njuta av sex på ett jämställt och lekfullt sätt. Det är 

alltså en idealbild som frammanas och som plötsligt tycks verklig, i 

kontrast till ”främlingarnas” levnadssätt. 

Unga kvinnor med ursprung i muslimska länder intervjuas och skildras 

framför allt i två kontexter. Som offer för förtryck och våld i en 

obönhörlig patriarkal kultur som kräver kvinnans oskuld. Och som 

offer för migrationens kulturkonflikt eller kulturkollision, där de hamnar 

”mellan två kulturer”. 

Om de intervjuade kvinnorna förklarar att de lever ett meningsfullt 

liv, där de arbetar på sin utbildning och på ungdomars vanliga sätt 

lyckas hitta kompromisser i ett bara delvis konfliktfyllt samspel med 

föräldrarna och det omgivande samhället, så blir de desavouerade i 

nyhetstexten. Den journalistiska konstruktionen tycks inte kunna tillåta 

dem att skapa sig en egen väg, om inte vägen leder till diskobesök 

och giftermål med en svensk man. 

Det är som om man hårdnackat vägrar att godta att människor kan 

skapa sin identitet genom att positionera sig som både-och i en självvald 

identifikation med drag i det svenska samhället och med bibehållen 

lojalitet med den egna familjens värderingar. 

Den individuella, intervjuade kvinnan förvandlas till den tragiska 

kvinnan-mellan-två-kulturer, och texterna andas medömkan. Som 

Thomas Hylland Eriksen formulerar det: 

30

Det är uppenbart att det största problemet för dem som ”lever i 

två kulturer” ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en 

kulturell identitet. Har du inte en kulturell identitet, så får du 

vara så god och skaffa dig en. Om du vägrar ska vi överösa dig 

med medlidande tills du ändrar dig! (Eriksen, 1993 s 53) 

Det finns starka beröringspunkter mellan denna journalistik och viss västerländsk 

forskning kring ”tredjevärldenkvinnans” situation, som den beskrivs 

av Chandra Talpade Mohanty, som gjort en kritisk genomgång av hur västerländska 

feministiska texter konstruerar kvinnor i tredje världen. 31 

De kvinnor forskaren möter gestaltas som representanter för en homogen 

maktlös grupp; som offer för socio-ekonomiska system, manligt 

våld, kolonialismen, det arabiska familjesystemet, den ekonomiska 

utvecklingsprocessen eller den islamiska koden. 

Detta sätt att definiera kvinnor i termer av deras objektstatus, de 

sätt på vilka de berörs eller inte berörs av vissa institutioner och 

system bör, hur välvilligt det än är, beskrivas och kritiseras. 32 

Konstruktionen förutsätter det som skulle visas: att kvinnor är underordnade, 

och bortser från att kvinnor också råkar vara handlande subjekt, 

som är medskapande i den kultur de lever i. 

Arabiska och muslimska kvinnor framställs som en oföränderlig och 

underordnad grupp, som om de existerar utanför historien, styrda av 

ett enda enhetligt islam alltsedan profeten Mohammeds tid. 

På ett spöklikt sätt speglar feministisk diskurs kring kvinnor från 

Mellanöstern och Nordafrika teologernas egen tolkning av kvinnor 

i islam. 

Den övergripande effekten av detta paradigm är att beröva 

kvinnor deras själv-närvaro, deras varande. Eftersom kvinnor inordnas 

under en religion som presenteras i fundamentalistiska 

termer, kommer de oundvikligen att framstå som sprungna ur en 

icke-historisk tid. De har helt enkelt ingen historia. Varje analys 

av förändring omöjliggörs. 33 

31 Mohanty, 1996. 

32 A.a. s. 177. 

33 Lazreg 1988:87 i Mohanty 1996:182. 

31

Angreppssättet präglas av en ”etnocentrisk universalism” där ”tredjevärldenkvinnan” 

gestaltas som fundamentalt annorlunda än författaren-den 

västerländska feministen. 

Den implicita självrepresentationen är sådan att kvinnor i väst ses 

som utbildade, moderna, med full kontroll över sina kroppar och sin 

sexualitet och med full frihet att fatta egna beslut. 

32 

Utan bilden av tredjevärldenkvinnan skulle denna självrepresentation 

bli problematisk för kvinnor i västerlandet. 34 

När den etno- eller eurocentriska blicken på unga invandrade kvinnor 

uppträder i svensk nyhetsjournalistik, så kan man inte vara säker på att 

det är en man som står bakom texten. I själva verket är de mest voyeuristiska 

och närgångna texterna, som samtidigt förvägrar den intervjuade 

kvinnan rätten att själv definiera sin identitet och sin livssituation, ofta 

skrivna av kvinnliga journalister och skrivna med feministiskt patos. 

Som ofta när det gäller stereotyp journalistik, finns också en genre 

av positiva motbilder; inom denna diskurs har de temat ”I Sverige blev 

jag en fri kvinna”. 

En undersökning av bilden av ”invandrarkvinnan” i svensk dagspress 

under 1997 och 1998 visar att när kvinnor från muslimska länder framställs 

som starka och aktiva i medierna, så är det som undantagsindivider 

som har kastat loss från sin bakgrund, kultur och religion. 35 Den förförståelse 

som de positiva motbilderna bygger på är den av den muslimska 

kvinnan som offer. 

Den starka och aktiva kvinnan framställs som så enastående, extremt 

bra och positiv på alla sätt, att denna skildring i läsarens 

tankar riskerar att reduceras till ett undantag, ett undantag som 

bekräftar regeln. 36 

34Mohanty 1996:192. 

35 Berggren och Lindblad, 1998. 

36 A.a. s. 63.

III.5 Exempel: De ”patriarkala” männen 

Under 1990-talet har kulturaliserande beskrivningar och förklaringar 

kommit till flitig användning i journalistik som handlar om icke-europeiska 

mäns våld mot kvinnor och om brott med sexuell anknytning. 

När gärningsmännen har bakgrund i muslimska länder framhävs en 

patriarkal kvinnosyn, tvång och hänsynslöshet och att kultur och religion 

styr männens handlingar och känslor. 

Våldtäkt en kulturkrock. Invandrare med annan kvinnosyn bakom 

nära hälften av övergreppen, 

berättar en rubrik i Dagens Nyheter den 28 april 1993. Bakgrunden är 

en undersökning där domarna mot 154 våldtäktsmän med svensk respektive 

utländsk bakgrund jämförs. Hälften av undersökningens 74 

män med utländsk bakgrund 

kommer från patriarkaliska länder. Deras kvinnobild är mer uttalat 

kluven, enkelt: madonnan och horan. Då de bjuds hem på 

natten till en nyfunnen kvinnlig vän kan situationen bli alltför 

provocerande för dem (ibid). 

Enligt undersökningen kan 18 av männen med utländsk bakgrund 

möjligen ha missuppfattat den situation som de befann sig i och tolkat 

kvinnans nej som ett ja. 

Många män som invandrat till Sverige har med sig en bild: den 

svenska sexualiteten är fullständigt fri och den svenska kvinnan 

är lättillgänglig och tänder på svarthåriga män. Därför misstolkade 

de utländska gärningsmännen ofta det sexuella samspelet 

med offret (ibid). 

Undersökningens försiktiga resonemang omvandlas till generaliseringar 

där ”de” har en annan kvinnosyn, där de kommer från patriarkala länder 

och där slutligen en krock mellan deras kulturmönster och den 

svenska kvinnans leder till våldtäkt. Expressen har sin rubrik infälld i 

bilden av en svart silhuett av en man, som håller armarna beredda till 

övergrepp: 

Hälften av alla våldtäkter begås av invandrare 

33

Underrubrik, ingress: 

34 

”De förstår inte sexualmönstret i Sverige” 

– Vi måste undervisa invandrare om hur spelet mellan män och 

kvinnor fungerar i Sverige. 

Svenska våldtäktsmän dyker upp i dessa texter som jämförelsepunkter 

och står närmast för den normalitet som ger relief åt det onormala. 

Det är de invandrade männens våldtäkter som problematiseras och 

ges en kulturell förklaring. De svenskar som begår liknande brott beskrivs 

– i den mån de överhuvudtaget uppträder i nyheterna – som 

individuella undantag. 

Genom att kulturförklaringarna bara tillämpas på (vissa grupper av) 

invandrade män, konstrueras dessa män som fundamentalt annorlunda 

än män från Sverige eller Västeuropa. 

När en ung kvinna med turkisk bakgrund blir knivhuggen av sin 

bror i januari 1997 får en rad övergrepp som invandrade män begått 

mot kvinnor nyhetsaktualitet. De beskrivs som uttryck för männens 

kultur och religion, islam. Aftonbladet har en sexsidig artikel på temat 

”Kvinnorna dödas för hederns skull” (9/1 1977), späckad med våldsamma 

detaljer ur polisutredningar. Gärningsmännen framträder via 

brottstycken ur polisförhör, som förses med pratminus och förvandlas 

till repliker i texten. Replikerna uttolkas av journalisten med stöd av 

citat ur Koranen. 

Denna text och andra liknande vid samma tid skapar följande bild 

av den muslimske mannen: 

– Han är styrd av en kvinnoförtryckande kultur och religion. 

– Hans kultur och religion rättfärdigar – ja, uppmanar till – våld mot 

kvinnor, som på olika sätt frigör sig från mannens kontroll. 

– Han kan inte behärska sin vrede eller sina sexuella impulser i förhållande 

till kvinnor och ursäktar eller rättfärdigar detta med sin religion 

och tradition. 

Detta är en beskrivning som säkert passar in på enskilda män som 

begår våld mot kvinnor – såväl kristna män i Norden som muslimska 

män från Mellanöstern. Problemet med beskrivningen är för det första 

att den bara används för att karakterisera muslimska män som begår 

våld mot kvinnor. För det andra kommer den att beröra även muslimska 

män som inte begår våld mot kvinnor, eftersom just religions- och 

kulturtillhörigheten framhävs som förklaring till våldet.

De unga muslimska kvinnor som skildras i texterna ovan, kontrasteras 

mot en underförstådd svensk normalitet av frihet, jämställdhet och 

diskodans och de karakteriseras genom sina brister i dessa avseenden. 

De framstår som offer. 

De muslimska männen kontrasteras mot samma underförstådda 

representation av det svenska, som ett modernt, sekulariserat och 

jämställt samhälle, där förtryck av och våld mot kvinnor är undantag. 

Liksom de unga kvinnorna framstår de som offer för kultur och tradition 

och tillmäts varken individualitet eller rationalitet. Men samtidigt 

som de är offer är de också farliga och vi måste skydda oss mot 

dem. 

Bilden av den muslimske mannen eller mannen från Mellanöstern 

har utvecklats till en stereotyp i nyhetsjournalistiken. Och stereotyper 

har alltid två sidor – bilden av ”den Andra” och en egen imaginär självbild. 

Etnologen Magnus Bergs analyser i Hudud visar hur populära filmer 

och romaner, som utspelar sig med den orientaliske andre som motpol, 

bland annat avproblematiserar en senmodern västerländsk manlig 

identitet, som annars ofta attackeras. På samma sätt kan man uppfatta 

de återkommande brottsnotiserna och nyhetsartiklarna om de 

”patriarkala männens” illdåd. 

De ”arabliknande” våldtäktsmännen och ”männen som mördar för 

hederns skull” drivs inte av sin sexualitet – frågan är om de ens kan 

njuta av den – utan av sitt patriarkala maktbegär som understöds av 

deras religion (islam) och av deras kultur med dess inbyggda kvinnoförakt. 

De saknar individuell moral eller rationalitet. När deras kvinnor 

vill utvecklas och bli fria eller när de möter den svenska frigjorda kvinnan 

grips de av blint hat och med stöd av Koranen mördar eller våldtar 

de. 

I kontrast till dessa mediebilder framstår relationen mellan könen 

i Sverige som lättsam och okomplicerad, förnuftig, hänsynsfull, jämställd 

och livsbejakande, ja som oproblematisk. Det är kring svenska 

polisers, lärares, kvinnojourers, kuratorers och högre tjänstemäns förnuftiga 

och balanserade yttranden, som journalistiken bygger upp 

denna utopiska självbild. Men journalistiken rapporterar inte bara 

det som andra säger. Den bidrar själv med symboltäta gestaltningar, 

till exempel med (arrangerade) king-kongliknande svarta silhuetter 

av män och med bilder av unga kvinnor i huvudduk, som har foto- 

35

graferats med teleobjektiv på ett sådant sätt att ögonen framträder, 

medan undre delen av ansiktet döljs. Journalistiken bidrar också med 

tolkningar och formuleringar som ”ville bara gå ut och dansa som en 

vanlig svensk flicka”, ”mitt emellan två kulturer”, ”helt och hållet 

styrd av sin kultur”. 

36

IV Avslutning 

IV.1 Fördomsmönster 

Om man tillämpar den tidigare diskuterade typologin över svenska 

fördomsmönster, så kan man konstatera att journalistik med anknytning 

till invandrare från Mellanöstern inte bara – vilket man kan vänta 

sig av journalistik – är etnocentrisk och eurocentrisk i den meningen 

att den utgår från den egna kulturens synsätt och definitioner i beskrivningen 

av andra. 

Journalistiken är också pistocentrisk i förhållande till islam, fast den 

religion som islam kontrasteras mot inte längre är kristendomen, utan 

det universella förnuftet och framsteget. Men även om den egna trosgrunden 

har moderniserats, har bilden av islam knappt förändrats. Om 

islam från 1700-talets mitt fram till första världskriget stod för kulturförstörelse, 

fanatism, kvinnoförtryck och fatalism i det svenska offentliga 

samtalet, så står islam i 1990-talets nyhetsjournalistik för terrorism, 

fanatism, kvinnoförtryck och traditionalism. 

Evolutionstanken, myten om en universell framstegsmodell är, som 

jag tidigare diskuterat, tydligare i 1970-talets nyhetstexter än under de 

senaste åren. Den assimilationsinriktade generella optimismen i förhållande 

till ”invandrarna” har försvagats. I det sena 1990-talets texter 

framträder en dikotomi mellan ”de starka och aktiva” undantagsmänniskorna, 

som lyckas bryta sig loss från sin kultur och bli fria ”som 

vi” och de andra, som obönhörligen styrs och förtrycks av kultur och 

traditioner. 

I den optimistiska utvecklingsideologins ställe framträder ett tankemönster 

som kan kallas ”kulturrasism”, där ”kultur” ses som absolut 

och oföränderlig orsak till handlingar och kollektiva karaktärsdrag 

hos människor från vissa länder. I synnerhet är det människor 

från Mellanöstern och Afrika som skildras inom denna tankemodell. 

Nyhetsjournalistik som utgår från ett kulturaliserande synsätt 

37

har blivit mer aggressiv och kuslighetsskapande under 1990-talet 

än den var under de perioder jag har studerat på 1970- och 1980talen. 

IV.2 Journalistik och samhällsklimat 

Det man måste fråga sig är: Varför skiljer sig nyhetstexterna 1976 kring 

”assyrier”-invandringen i sin spontana välvilja från 1980- och 1990talens 

hårdhudade beskrivningar av flyktingar från Mellanöstern? 

– Handlar det om att assyrierna var/är kristna? 

– Handlar det om en förändring i nyhetsjournalistiken; i dess val av 

källor och förståelseformer? 

– Handlar det om en skillnad i samhällsklimat? 

Observera att jag inte tror att ekonomi, arbetsmarknad, ”kulturellt 

avstånd” eller invandringens omfång kan räknas som orsaker på något 

oförmedlat vis. Det är vanligt i debatten att man hänvisar just till dessa 

faktorer, när man vill förklara eller förutspå ett hårdnande klimat, en 

ökad arbetslöshet eller en ökad främlingsfientlighet, men det är bara 

genom att definieras som problem i det offentliga samtalet som dessa 

faktorer får betydelse för opinionsbildningen. Problembeskrivningar 

kan bli självuppfyllande profetior. 

Nyhetsjournalistiken har stor betydelse, när det gäller att lyfta fram 

vissa typer av problembeskrivningar och i sina relevansbedömningar 

samspelar den såväl med myndigheternas aktioner och uttalanden som 

med en antagen opinion. Samspelet med den förmodade opinionen 

kan emellertid ta sig olika uttryck. 

Den reformvilja som tog sig uttryck i invandrarpolitiken 1976 återspeglades 

i journalistiken, inte bara i rapporteringen kring olika projekt 

och beslut utan lika mycket i tonen, i tilltron till samhällets möjligheter 

att skapa goda etniska relationer. Samtidigt bör det ha funnits 

en medvetenhet om att det existerade en utbredd främlingsfientlig 

inställning hos allmänheten. 

Det kan vara i spjärn mot en antaget främlingsfientlig opinion som 

1976 års journalister visar upp invandrare i odramatiska och positiva 

sammanhang och ger välvilliga och generösa svenskar tolkningsföreträde. 

Det finns tydliga tecken på en tilltro till journalistikens möjligheter 

att bidra till förbättrade etniska relationer. 

Ett sådant tecken är att man vid denna tid har rensat bort ett tidi- 

38

gare rutinmässigt omnämnande av nationalitet, ursprung eller ”utländsk 

brytning” ur brottsrapporteringen. Sådana uppgifter skulle, enligt de 

normer som slog igenom, bara finnas med när de var relevanta, i betydelsen 

nödvändiga, för att beskriva eller förklara brottet. Annars skulle 

journalistiken ge de främlingsfientliga vatten på sin kvarn. 

1993 tycks ambitionen i nyhetsjournalistiken snarare vara att lägga 

sig närmare en – fortfarande förmodat främlingsfientlig – opinion. Politiker, 

poliser och flyktingmottagare som problematiserar invandringen 

och flyktingarna har oftare tolkningsföreträde. 

Journalister förklarar själva ofta den ändrade inriktningen med en 

ökad hörsamhet för behov hos allmänheten. Man menar att journalistiken 

tidigare lade sig allt för nära elitens välvilliga hållning och för 

långt ifrån ”vanliga” människors uppfattningar och att den genom att 

tona ner invandringens och invandrarnas negativa sidor kom att äventyra 

mediernas trovärdighet. Genom att inte ”lyfta på locket” och ”säga 

som det är” gav medierna utrymme för en främlingsfientlig mytbildning 

hos allmänheten. 

Resonemanget kan ifrågasättas på flera punkter. Dels finns det knappast 

något problem i samband med invandringen som har förtigits i 

journalistiken. Dels blir knappast den främlingsfientliga mytbildningen 

hos allmänheten mindre, när nyheterna varje dag förknippar olika slag 

av brottsliga handlingar med människor av utländskt ursprung. 

Det intressanta är emellertid att detta resonemang ofta har förts 

fram av journalister i ledande ställning och att det sannolikt också har 

haft ett visst inflytande över journalistikens inriktning under 1990talet. 

I brottsrapporteringen utgår man numera delvis från andra relevanskriterier 

än 1976. Om läsarna tycker att det är viktigt att läsa om att 

flyktingar har snattat eller att en våldtagen kvinna beskriver gärningsmannen 

som ”arabliknande”, så ska man skriva det. Om tidningen förtiger 

uppgifter som läsarna tycker är relevanta, så förlorar den i trovärdighet. 

Dessa förändrade relevansbedömningar i kombination med en medveten 

ambition att ge ökat utrymme för källor som tar fasta på negativa 

drag i samband med invandringen kan förklara en del av förändringarna 

i nyhetsbevakningen. Dessa förändringar kan ha bidragit till 

en upplevelse av ökad konfliktladdning hos såväl politiker som allmänhet. 

Orsaken till förändringarna i opinionsklimatet och i journalistiken 

39

kan också sökas i politiska beslut från regeringshåll, framför allt i den 

skärpning av flyktingpolitiken som inleddes 1989. Beslutet och olika 

uttalanden i samband med det kan ha legitimerat ”den inhemska opinion 

som kräver hårdare tag mot flyktingar och invandrare”, har bland 

andra den förre professorn i invandringsforskning, Tomas Hammar, 

hävdat. 37 

De som hävisar till förändringar i det politiska klimatet tar ibland 

fasta på framväxten av populistiska och främlingsfientliga partier som 

Sjöbocentern vid slutet av 1980-talet och Ny demokrati vid början av 

1990-talet. Dessa ska ha gjort flyktingrestriktiva och främlingsnegativa 

yttringar mer rumsrena, påverkat dagordningen för den politiska debatten 

och därmed journalistikens inriktning. 

Men det är knappast troligt att dessa rörelsers budskap har påverkat 

nyhetsmediernas ideologi eller journalisternas åsikter på något direkt 

sätt och knappast heller det politiska etablissemanget. Den nyhetsrapportering 

som har tagit upp Sjöbocenterns respektive Ny demokratis 

politik har i allmänhet förhållit sig avståndstagande eller raljant, vilket 

också ledande politiker har gjort. Finns en påverkan så handlar den 

inte om åsiktsöverföring utan möjligen om att vissa mer eller mindre 

medvetna utgångspunkter och perspektiv har kommit att bli relevanta. 

En del av nyhetsjournalistiken under 1990-talet har onekligen utgått 

från perspektiv som har frändskap med de populistiskt främlingsfientliga, 

islamofoba och kulturrasistiska ståndpunkterna i Sjöbocentern 

och Ny demokrati. 

Under 1990-talet har även etablerade och välrenommerade debattörer 

tillämpat kulturaliserande resonemang i förhållande till utomeuropeiska 

grupper. Tidigare kabinettssekreteraren Sverker Åström har 

föreslagit att Sverige ska kunna pröva om en person som söker uppehållstillstånd 

”kommer från ett land eller en kultur vars seder och bruk 

är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår 

eller omöjlig”. 38 Den populäre författaren och journalisten Herman 

Lindqvist tog till orda i samband med de uppmärksammade våldsbrotten 

mot kvinnor i början av 1997, som i medierna gavs religiösa 

eller kulturella förklaringar: 

Våldet blottar inte bara kulturkollision mellan svenskt och extrema 

former av islam utan, vad värre är, det blottar också ett djupt avstånds- 

37 Hammar, 1995:128. 

38 Sverker Åström på DN:s debattsida den 25/8 1990. 

40

tagande som rymmer förakt för det svenska samhället och den svenska 

kulturen, en inställning som är djupt förankrad i vissa religiöst extrema 

invandrargrupper. 39 

Lindqvist rekommenderade därefter att Sverige ska kräva språktest 

och ett kunskapstest om det svenska samhället av dem som vill slå sig 

ner här. 

Man kan alltså konstatera att det inte bara är i journalistiken som 

det görs mystifierande sammankopplingar mellan personlighet, kultur, 

religion och etnicitet, sammankopplingar som har fått människor från 

i synnerhet muslimska länder att framstå som kulturstyrda automater 

och i alla möjliga avseenden väsensfrämmande för det svenska samhället. 

Tillbaka till frågan om varför journalistiken i förhållande till assyrier-syrianerna 

var jämförelsevis välvillig. Säkert spelar den gamla 

islamofobin in, som gjorde det möjligt att bygga upp romantiskt-heroiska 

historier kring den kristna minoritetens utsatta situation bland 

”muhammedanerna”. Minst lika viktigt var nog att svenska präster på 

olika sätt gick i god för de syrisk-ortodoxas skyddsbehov. Nyhetsjournalistikens 

behov av källor med auktoritet och legitimitet i samhället 

kan inte nog betonas. Slutligen var detta en tid när kulturskillnader 

inte uppfattades som djupgående; alla skulle ju snart integreras (det 

vill säga anpassas) till det svenska samhället. 

Förklaringarna till 1990-talets flyktingrestriktiva opinion och en 

motsvarande konfliktorienterad hållning i medierna bör emellertid inte 

bara sökas i samspelet mellan svenska journalister, opinionsbildare och 

inhemska fördomsmönster. Det finns anledning att fundera över vilken 

roll som Sveriges närmande till EU har haft för ledande politikers 

uttalanden och beslut i flyktingpolitiska frågor från 1989 och framåt. 

Det finns också anledning att fundera över hur utrikesrapporteringens 

bilder av konflikterna i Mellanöstern och Nordafrika har påverkat 

journalistikens inriktning i förhållande till invandrare i Sverige från 

dessa regioner. 

39 Herman Lindqvist: ”Låt nya svenskar göra inträdesprov.” Aftonbladet 6/2 1997. 

41

Undersökningsmaterial och 

studier bakom denna essä 

Jämförelsen mellan 1976 och 1993 utgår från ett material som består 

av samtliga texter på temat invandrare-flyktingar-rasism i svenska 

storstadstidningar under en tremånaderperiod våren 1976 respektive 

våren 1993. Från dessa perioder har jag också gått igenom utbudet i 

landsortspress under en vecka. 

Diskussionen kring de kulturaliserande förklaringarna till våldsbrott 

1997 är baserad på artiklar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska 

Dagbladet och Expressen från januari till april 1997. 

Dessa studier har genomförts inom ramen för ett forskningsprojekt 

med professor Kent Asp som ansvarig vid Institutionen för journalistik 

och masskommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet: ”Invandrar- 

och flyktingjournalistik. Studier av mediebilder och opinionsklimat”, 

som finansieras av Socialvetenskapliga forskningsrådet. Delrapporter 

har publicerats under 1996, 1997, 1998 och 1999. 

Beskrivningen av journalistiken kring flyktinginvandringen 1984– 

1985 är baserad på material och studier till rapporterna ”Journalisten 

som verklighetens dramaturg” i Invandrare i tystnadsspiralen, 

Diskrimineringsutredningen, Arbetsmarknadsdepartementet, 1985, och 

Flyktingfrågorna i pressen 1985–1988, Stockholm: Delegationen för 

invandringsforskning, 1990. 

42

Litteratur 

Ambjörnsson Ronny. 1994. Öst och Väst. Tankar om Europa mellan 

Asien och Amerika. Stockholm: Natur och Kultur. 

Bauman Zygmunt. 1989. Auschwitz och det moderna samhället. Göteborg: 

Bokförlaget Daidalos. 

Berg Magnus. 1998. Hudud. En essä om populärorientalismens bruksvärde 

och världsbild. Stockholm: Carlssons bokförlag. 

Berggren Kristina och Lindblad Malin, 1998. Bilden av ”den andra” – 

invandrarkvinnan i svensk press. C-uppsats. Institutionen för fredsoch 

utvecklingsforskning. Göteborgs universitet. 

Brosius Hans-Bernd och Esser Frank. 1995. Eskalation durch Berichterstattung? 

Massenmedien und fremdenfeindliche Gewalt. Opladen: 

Westdeutscher Verlag. 

Brune Ylva. 1985. ”Journalisten som verklighetens dramaturg” i Invandrare 

i tystnadsspiralen, Diskrimineringsutredningen, Arbetsmarknadsdepartementet. 

– 1990. Flyktingfrågorna i pressen 1985–1988, Stockholm: DEIFO. 

– 1993. Invandrare i svenskt arbetsliv. Norrköping: Statens invandrarverk. 

– 1997. ”Journalistikens Andra. Invandrare och flyktingar i nyheterna”. 

Nordicom-Information 4/1997. Göteborg: Nordicom, Göteborgs universitet. 

– 1998 . “Från solidaritet till brott och snyft” i JMG Granskaren 2/98. 

Institutionen för journalistik och masskommunikation. Göteborgs 

universitet. 

– 1998 b. ”När journalister skapar främlingskap” i JMG Granskaren 

2/98. Institutionen för journalistik och masskommunikation. Göteborgs 

universitet. 

– 1998 c. ”Tårögda flickor och kusliga män” i red. Ylva Brune. Mörk 

magi i vita medier. Stockholm: Carlssons bokförlag. 

– 1999. Varför är kyrkan vitmenad? Nyheter på stereotypens svängtapp. 

43

Paper till 14:e Nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning 

i Kungälv 14–17 augusti 1999. 

Daun Åke.1992. ”Modern and modest. Mentality and Self-Stereotypes 

among Swedes” i Ed. Annick Sjögren and Lena Jansson: Culture and 

Management in the Field of Ethnology and Business Administration. 

Stockholm: The Swedish Immigration Institute and Museum and 

the Institute of International Business. Invandrarminnesarkivet Serie 

A:7. 

Eriksen Thomas Hylland. 1993. Kulturterrorismen. En uppgörelse med 

idén om kulturell renhet. Oslo: Spartacus förlag. 

– 1995. Det nye fiendebildet. Oslo: J W Cappelens forlag a.s. 

Hall Stuart. 1992 . ”The West and the Rest” i ed. Stuart Hall and Bram 

Gieben: Formations of Modernity. Polity Press and the Open University. 

Hammar Tomas. 1995. ”Politikernas ansvar” i red. Statens invandrarverk: 

Rasismens varp och trasor. Norrköping: Statens invandrarverk. 

Hvitfelt Håkan. 1998. ”Den muslimska faran. Om mediebilden av islam.” 

I red. Ylva Brune. Mörk magi i vita medier. Stockholm: Carlssons 

bokförlag. 

Holmberg Åke. 1994. Världen bortom västerlandet II. Den svenska 

omvärldsbilden under mellankrigstiden. Acta. Regiae societatis 

scientiarum et litterarum Gothoburgensis. Humaniora 34. Göteborg: 

Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället. 

Jonsson Stefan. 1995. Andra platser. En essä om kulturell identitet. 

Stockholm: Norstedts 

Lazreg Marnia. 1988. Feminism and Difference: The Perils of Writing 

as a Woman on Women in Algeria, Feminist Issues, 14.1 (Spring 

1988). 

Leivik Knowles Britt-Marie, Nohrstedt Stig Arne, Pettersson Conny 

och Skoglund Per. 1995. Möta eller Mota. Båtflyktingmottagning på 

Gotland 1992/93. Novemus. Högskolan i Örebro. 

Lööw Heléne. 1995. ”Från Lindholmare till Vamare” i red. Statens 

invandrarverk: Rasismens varp och trasor. Norrköping: Statens invandrarverk. 

Mohanty Chandra Talpade. 1996. ”Under Western Eyes: Feminist 

Scholarship and Colonial Discourse” i ed. Padmini Monga: 

Contemporary Postcolonial Theory. A Reader. London: Arnold. 

Morley David & Robins Kevin. 1995. Spaces of Identity. Global media, 

electronic landscapes and cultural boundaries. London: 

Routledge. 

44

Said Edward. 1978/1997. Orientalism. Övers: Hans O Nyström. Stockholm: 

Ordfronts förlag/Månpocket. 

– 1995. Kultur och imperialism. Övers: Hans O Nyström. Stockholm: 

Ordfronts förlag. 

Thurén Torsten. 1988. ”Sakligt och opartiskt? Två uppsatser om TT:s 

flyktingbevakning.” I Britt Hultén – Anders Lugn – Torsten Thurén: 

Journalister Invandrare Flyktingar. Stockholm: Journalisthögskolan. 

Van Dijk Teun A. 1991. Racism and the Press. Critical Studies in Racism 

and Migration. London: Routledge. 

Van Dijk Teun A. 1993. Elite Discourse and Racism. Newbury Park 

CA: Sage. 

45

Genom beslut av regeringen (UD98/1416/MENA) år 1998 

tillsattes inom Utrikesdepartementet en arbetsgrupp för att göra 

en genomlysning av politiska, ekonomiska och sociala förhållanden 

i Mellanöstern och Nordafrika. Framträdande bland de aspekter som 

skulle belysas var regionens säkerhetspolitiska betydelse för Sverige 

och Europa, demokratins möjligheter, ekonomiska trender och 

handelsmönster samt biståndets roll. Arbetet avslutades hösten 

1999 med dels en huvudstudie, dels en skriftserie med fokus på 

enskilda frågor av intresse i det större sammanhanget. Föreliggande 

skrift ingår som nummer tio i denna serie. 

Tidigare har utkommit: 

Delstudie 1 Ingmar Karlsson: Tankar om islam och Europa 

Delstudie 2 Patrik Johansson: Konfliktmönster i MENA-regionen 

1980–1997 

Delstudie 3 Helena Lindholm Schulz, Michael Schulz och 

Thord Jansson: Demokratins möjligheter i Mellanöstern 

Delstudie 4 Khaled Salih och Jakob Dencker: Demokratins möjligheter 

– Fallstudier, Jordanien och de palestinska områdena 

Delstudie 5 Anita Theorell: Om kultursamarbete – Från ”Att se den 

andre” till ”Att se varandra” 

Delstudie 6 Gunnar Arbman, Göran Danielsson, Jan Prawitz och Lars 

Wigg: Massförstörelsevapen och säkerhetspolitik 

Delstudie 7 Eva Marling och Sholeh Irani: De feministiska paradoxerna 

i Iran. Rädsla förvandlad till mod. Två perspektiv på de 

iranska kvinnornas situation 

Delstudie 8 Bertil Egerö, Lise Munck och Mikael Hammarskjöld: Mycket 

olja, många barn. Befolkningsutveckling i MENA-regionen 

Delstudie 9 Carl-Johan Belfrage: Ekonomiska utmaningar 

Delstudie 10 Göran Gunner: Mellanösterns religiösa minoriteter. 

En studie med tyngdpunkt på kristna minoriteter 

Utrikesdepartementet 

103 39 Stockholm 

Tel: 08 – 405 10 00, Fax: 08 – 723 11 76 

http://www.ud.se 

Artikelnummer: UD 00.051, ISBN: 91-7496-207-8 

Tryck: Norstedts tryckeri AB 2000

MENA-projektet Stereotyper i förvandling - Regeringen

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?