Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27

Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27

III • VIKINGATÅG
De f örsta vikingatågens offer beskrev visserligen vikingarnas härjningar
som blixtar från klar himmel, men nordborna gav sig likväl inte ut på
dåraktiga f öretag i det okända. Skandinaviska handelsmän hade f örmodligen
under många sekler f öre vikingatågens början f ört med sig
hem livsviktiga upplysningar om f örhållanden och möjligheter i främmande
länder. Vikingatågen f öljde helt enkelt i deras kölvatten. Ibland
sökte man sig till de handelsplatser där köpmännen hade bedrivit sin
handel, men man var nu ute efter att göra vinster på helt annat sätt. I vissa
fall ledde härjningarna med tiden till invasioner i stor skala och till att
man grundade bosättningar, varifrån man sedan kunde ge sig ut på nya
härjningståg eller bedriva handel – de båda verksamheterna var nära f örbundna
med varandra.
Vad var det som gjorde att vikingatiden tog sin början just i slutet av
700­talet? Vad var det som gjorde vikingatågen lockande eller nödvändiga?
Detta är två ständigt återkommande frågor om vikingarna, och man
har lagt fram många olika svar på dem. En uppfattning – den kanske mest
pragmatiska – är att de skandinaviska kungarnas allt större politiska makt
uppmuntrade hövdingarna till att stärka sin avtynande ställning hemmavid
genom att söka sig till de stora och omedelbara vinster som stod att finna
i lukrativa företag i främmande land. En annan pragmatisk förklaring kan
vara de framsteg som gjordes inom skeppsbyggnad och segling, men för
att underbygga den uppfattningen krävs det fler fynd av skepp från 700­ och
800­talen. Ett annat förslag är att härjningarna i Europa var ett beräknat
politiskt schackdrag från de nordiska härskarna, för att bemöta den frankiske
kejsaren Karl den stores och hans efterträdares växande militära makt.
Detta förklarar dock inte vikingatågen mot Brittiska öarna. En närbesläktad
tolkning är att plundringen av kyrkor och munkkloster inte bara berodde
på att de utgjorde lätta måltavlor och gav rikt byte, utan att man avsiktligt
inriktade sig på de platser som var den västeuropeiska kristenhetens
religiösa och ideologiska grundvalar. Det skulle med andra ord ha rört sig
om ett slags psykologisk krigföring, där syftet var att undergräva den västeuropeiska
tron och visa att de kristnas gud inte var allsmäktig utan sårbar
och ingalunda överlägsen de nordiska gudarna. Oavsett hur stor sanning
det kan ligga i alla dessa hypoteser verkar det ändå mest sannolikt att den
vanlige vikingen helt enkelt begav sig ut för att förbättra sin lott genom att
skörda rikedom i främmande land.
Vikingar, så som de avbildas i en illuminerad avskrift av Vita S. Albini Andegavensis
episcopi (’Albin den heliges levnad’), framställd ca 1100 för
abbotklostret i Angers i Maine­et­Loire i Frankrike. Illuminatören avbildade
anfalls­ och skyddsvapen från sin egen tid, vilket kan vara förklaringen
till de mandelformade sköldarna, även om sådana också finns avbildade på
Bayeuxtapeten. Trots att Sankt Albin var biskop av Angers på 500­talet och
området inte härjades av vikingar förrän på 800­talet, så ansåg man under
medeltiden att Sankt Albin gav skydd mot sjöröveri.
Kap 3 - CS2.indd 67 2006-10-09 15:38:27
67
.

VIKINGArNA I KrIG
Vikingarna var välbeväpnade och väldiga motståndare,
men deras anfalls­ och skyddsvapen skilde sig inte stort
från dem som stod att finna i övriga Europa. Vikingarna
var fotsoldater. De använde sig av riddjur för att färdas
längre sträckor men stred som regel inte från häst­
ryggen. Vikingarna bar inte heller något speciellt slags
uniform – även om deras vapen var förhållandevis
uniforma. Deras skyddsvapen kan ha bestått av ett
läderharnesk eller – för den som hade råd med det – en
pansarskjorta eller brynja, som kunde vara knälång.
Det är möjligt att vissa vikingar bar läderhjälm, men
eftersom läder är ett organiskt material och lätt för­
multnar finns inga sådana bevarade. Järnhjälmar
Krigarhuvud från 1000talet,
snidat av en 22,4 cm
lång tagg från ett älghorn
och påträffat i Sigtuna
i Uppland. Den koniska
hjälmen är försedd med
nässkydd, något som från
mitten av 1000­talet och
framåt även var utmärkande
för normandiska och
anglosaxiska hjälmar, vilket
man kan se på Bayeuxtapeten
(se s. 201).
kunde vara rundkulliga eller koniska, och hjässbandet
stack ofta ut och bildade ett nässkydd. Arkeologerna
träffar dock sällan på järnhjälmar, och de bars sanno­
likt av de rika och mäktiga eller av de härdade krigarna,
inte av dem som sällan stred.
En stor rundsköld med i genomsnitt ca 1 m diameter
och tillverkad av parallellt hopfogade träskivor skydd­
ade större delen av krigarens kropp. Mitt på sköldens
frånsida fanns ett sköldhandtag i järn, så att den kunde
hållas med ena handen, som skyddades av sköldbuck­
lan av järn som var placerad mitt på sköldens åtsida.
Eftersom sköldbucklan vanligen är den enda delen
av skölden som är bevarad vet vi inte hur ofta man
förstärkte sköldarna med överdrag av läder. Inte hel­
ler vet vi i vilken omfattning man ornerade dem med
målade figurer eller symboler, eftersom endast några
enstaka bevarade sköldar bär fragmentariska spår av
sådana prydnader.
Spjut och yxor var de vanligaste anfallsvapnen och
förekom båda i en mängd olika former och stor­
lekar. Man brukade även pil och båge, där mycket
spetsiga, smala och jämförelsevis tunga pilspetsar
med tre till fyra eggar var särskilt verksamma mot
motståndare i brynja. I en läderslida, som ibland bars
horisontellt hängande från bältet, hade man ett jäm­
förelsevis bredbladigt, eneggat sidovapen, en s.k.
scramasax – en lång huggkniv eller ett kort huggsvärd.
Det anfallsvapen som man föredrog var dock svärdet. I
början av vikingatiden var svärden ofta eneggade, men
så småningom blev tveeggade klingor de vanligaste.
Alla slags vapen stod att få hos vapensmeder hemma i
Norden, men vissa svärd från främmande riken ansågs
vara särskilt goda och var hett eftertraktade, kanske
lika mycket för det anseende de gav som av praktiska
skäl.
Varifrån kom de första vikingarna som härjade
Brittiska öarna? Urkunderna ger oss bara vaga upplys­
ningar, såsom uppgiften i ”Anglosaxiska krönikan”
om att de första som anföll Portland i Dorset skulle ha
kommit från Hordaland på Norska Atlantkusten. Om vi
utgår från utbredningen av isolerade fynd i Norge bör
många av de vikingar som i början av 800­talet härjade
på Brittiska öarna ha kommit från nordvästra Vestfold
i Vikområdet, medan de under mitten av 800­talet allt
oftare kom från rogaland i sydvästra Norge. När Island
koloniserades, vilket av hävd lär ha skett något senare
under samma århundrade, tyder urkunderna på att det
Kap 3 - CS2.indd 68 2006-10-09 15:38:27

var folk från Sognefjordområdet, strax norr om roga­
land, som utmärkte sig bland de första bosättarna.
Att vikingarna, både som sjörövare och kolonisatörer,
i hög grad utgick från just dessa områden tyder på att
de var föremål för en föränderlig politisk jäsningspro­
cess, vars mönster ännu inte har klarlagts.
Svärd
Svärden skattades högre än några andra vapen, för de
var de tekniskt mest fulländade och mest konstfullt
KrIGArE I STEN
De figurer som finns ristade på
en rad gravvårdar från 900­talet
i norra England ger en bild av
vikingatidens krigare så som
de själva ville bli hågkomna. De
ryttare som finns avbildade i
Sockburn i County Durham bär
hjälm, spjut och sitter i bomsadel.
På en annan sten från Sockburn
finns en stående figur klädd i
ett plagg som förmodas vara
en knälång kjortel. Även han är
utrustad med hjälm och spjut,
och han har också en rundsköld.
Även den s.k. Westonkrigaren,
som är uppkallad efter fyndorten i
West Yorkshire, är avbildad iklädd
en knälång kjortel, men han
är beväpnad med ett svärd och
en stridsyxa. De mest välkända
och mest fullständigt utrustade
figurerna är de som återfinns
på flera stenar från kyrkan i
Middleton i North Yorkshire. De
koniska huvudbonaderna tyder
på att de bär hjälm, och var och
en har en scramasax, buren i en
slida som hänger horisontellt
från bältet. En av dem, vars
kroppsställning tyder på att han
skulle kunna sitta i en högryggad
stol, är omgiven av en rad vapen:
på ena sidan ett upprätt spjut och
på den andra en rundsköld med
synlig sköldbuckla samt ett svärd
och en yxa. Färgen har vittrat bort
från de ursprungligen målade
stenarna och vissa tillagda detaljer
kan därför ha gått förlorade, men
de ger likväl en levande bild av de
vikingatida krigarnas styrka.
Avbildningar av krigare:
från Weston i North
Yorkshire, med yxa och svärd
(överst till vänster); från
Sockburn i County Durham,
med hjälm, sköld och spjut
dekorerade i vikingarnas beväpning. Det idealiska
svärdet hade en kraftig men böjlig stålklinga som
inte brast vid en fiendes hugg och med vass egg. För
att göra klingan tåligare eller för att ge den ett mer
imponerande utseende använde sig svärdssmederna
ibland av en metod som kallas mönstervällning eller
damaskering. Järnstycken, vanligen tre, sammanveks
eller vreds och hopvälldes innan de sedan uthamrades
för att bilda klingämnet. Ibland alternerade man
avsiktligt järnstycken med låg respektive hög kolhalt.
(ovan till vänster); och från
Middleton i North Yorkshire
(ovan till höger) med
(medsols, från vänster) spjut,
sköld, svärd och yxa; mannen
bär hjälm, och en scramasax
hänger horisontellt i
hans bälte. Detaljerna var
ursprungligen färglagda
(korsets andra sida är
avbildad på s. 106).
vikingatåg
Kap 3 - CS2.indd 69 2006-10-09 15:38:28
69
.

vikingatåg
70
BÄrSÄrKAr
Orden ’bärsärk’ och
’bärsärkagång’ avser numera
någon som får ett vredesutbrott
som tar sig våldsamma uttryck,
men i islänningasagorna
används dess ord om särskilt
ursinniga och hårdföra kämpar.
En saga beskriver dem på
följande sätt: ”galna som
hundar eller ulvar bet de i sina
Sammanvikandet eller vridningen gav upphov till ett
schatterat mönster som framträdde när klingan slut­
ligen etsades med en svag syra och som man i dag kan
se med hjälp av röntgen. Därefter vällde man på egg­
stålet, varpå klingan sedan härdades, renslipades och
polerades. Klingan försågs också med s.k. blodrännor
– grunda urholkningar på båda sidor – vilka gjorde
den lättare och böjligare. Vissa vapensmeder fram­
ställde klingor i rent stål, och somliga ”signerade” sitt
arbete med inlägg i klingan. Två berömda smeder eller
verkstäder som anammade detta bruk känner vi till
genom de inlagda namnen Ulfberht och Ingelrii. De
var förmodligen verksamma i mellersta rhenlandet,
sköldar, och de var starka som
björnar eller oxar”. Ordets
ursprung är ovisst, men de
båda vanligaste förklaringarna
är att bärsärk skulle betyda
en man som strider antingen i
”bara särken” (’bara skjortan’)
eller också i en ”björnsärk”
(’björnskinnsskjorta’). I den
skandinaviska konsten finner
man under folkvandringstid
avbildningar av beväpnade
människor som är klädda i
björnskinn, men dessa återger
knappast krigare utan avbildar
förmodligen en rit som är
förknippad med de germanska
religionernas ”hamnskiftare”,
dvs. människor som antog
djurgestalt. Huruvida sagornas
skildringar av bärsärkar har
en historisk kärna eller bara
återspeglar medeltida litterära
konventioner är och förblir
ovisst.
men det verkar som om andra smeder i Västeuropa
kan ha kopierat deras ”varumärke”.
Svärdsklingans övre del avslutades i en tånge vid
vilken man fäste kaveln (handgreppet), som sällan
är bevarad eftersom den oftast var av trä eller horn;
den kan också mycket väl ha varit omlindad med
tyg. Svärdsfästet avgränsades av de båda tvärgående
hjolten och avslutades med en svärdsknapp. Smederna
kunde förse fästet med en lång rad olika inläggningar
eller utsmyckningar, och många exempel på detta har
påträffats. Svärden förvarades i en träslida, vilken
invändigt kunde vara klädd med tyg av ull eller något
annat material – den naturligt feta ullen bidrog till att
Tre schackpjäser (”väktare”,
motsvarande nutida torn),
tillverkade av valrossben
i Norge 1150–1200. De
påträffades 1831 tillsammans
med många andra som grävts
ned i närheten av Uig på Lewis
i Yttre Hebriderna utanför
Skottland. ”Väktarna” biter
sin mandelformade eller
”normandiska” sköld på ett sätt
som påminner om beskrivningar
av vikingatidens bärsärkar.
Höjd: 8–9 cm.
Kap 3 - CS2.indd 70 2006-10-09 15:38:28

skydda klingan från rost. Själva träbaljan skyddades i
sin tur av ett överdrag av läder. För att skydda svärds­
udden var baljan ofta försedd med en s.k. doppsko, en
ofta mycket konstfullt ornerad metallskoning.
Ovan: En särskilt väl
hjälmprydd skara moderna
vikingar återskapar ett anfall.
Nedan: Ett svärd från Visnes
i Stryn i Nordfjord i Norge.
De inhuggna bokstäverna
i klingan är fyllda med
damaskerade band och bildar
namnet Ulfberht, som kan avse
smeden eller verkstaden som
smidde svärdet.
Kap 3 - CS2.indd 71 2006-10-09 15:38:28
71
.

”Här visade sig fasansfulla järtecken i
northumbrernas land och drabbade folket svårligen;
väldiga ljungeldar uppträdde, och eldsprutande
drakar sågs flyga i luften, och omedelbart därefter
följde en stor hungersnöd, och något senare samma
år ödelade hedningarna genom plundring och dråp
svårligen Guds kyrka på ön Lindisfarne.”
Anglosaxiska krönikan, 793.
Nedan: Karta över de orter som
omnämns i detta kapitel.
72
0
0 150 miles
IrlAND
limerick
N
Waterford
Cork
300 km
Iona
Wexford
Camp de Péran
landevennec
A T L A n T e n
FÄröArNA
OrKNEY öArNA
Dublin
ANFAllSMÅl OCH TAKTIK
Den slumpmässighet som präglar de urkunder som
finns bevarade sedan drygt tusen år tillbaka innebär
att vi saknar ingående detaljer om de första vikinga­
tågen och därför endast känner till dem genom
slutledningar. Av allt att döma tycks dock både Brit­
tiska öarna och kontinenten ha varit föremål för
härjningar redan i slutet av 700­talet. År 792 ålades
munkklostren i Kent i sydöstra England att bidra till
uppbådandet av försvar mot ”hedniska sjöfarare”,
vilka förmodligen var vikingar, och år 800 lät Karl den
store längs de frankiska kusterna uppföra försvarsan­
läggningar mot ”sjörövare”, vilka även dessa bör ha
varit vikingar.
Det första väldokumenterade vikingatåget ägde
rum 793 och var riktat mot tidvattensön lindis­
farne (Holy Island) utanför Englands nordostkust.
SHETlANDSöArNA
Portmahomack
SKOTTlAND
lindisfarne
NOrGE
DANMArK
York
NEDErlÄNDErNA
repton, Ingleby
london
Southampton
Portland
Loire
St Ninian’s Isle
rouen
Pont de
l’Arche
FrANKrIKE
n o r d -
S j ö n
Den Burg
Zutphen
Dorestad
Souburg
BElGIEN
Quentovic
TYSKlAND
Det som lockade var det viktiga munkklostret, som
utlovade rikt byte: kyrksilver och andra inventarier,
allt som var lätt att forsla och som var av silver, guld
eller hade kostbara inläggningar. Klostrets kungliga
donationer och att det var förknippat med två fram­
stående helgon – iren Columba och northumbrern
Cuthbert – försäkrade att nyheten om händelsen fick
omfattande spridning, inte bara i Storbritannien utan
även i Europa. I det kristna samfundets ögon hade en
helgedom vanhelgats genom ett överfall av hedniska
utlänningar – ett djävulens verk.
Samma år som överfallet ägde rum beskrev Alcuin,
en northumbrisk gudsman som befann sig på kon­
tinenten, händelserna i ett brev ställt till Ethelred av
Northumberland (Northumbria): ” … aldrig förr i Bri­
tannia har en sådan skändlighet skådats som den vi
nu har lidit för hednafolkets hand. En dylik färd trod­
des vara omöjlig. Sankt Cuthberts kyrka är fläckad av
Guds prästers blod, berövad alla sina inventarier och
blottad för hedningarnas plundring.” Under viking­
arnas första härjningar i Storbritannien – i slutet av
700­ och början av 800­talet – var överfallen full­
ständigt oväntade. Detta illustreras väl av vad kungens
representant i Dorchester i södra England råkade
ut för någon gång mellan 789 och 802. När han fick
veta att skepp närmade sig antog han att det rörde sig
om köpmän och begav sig tillsammans med några få
män till landstigningsplatsen vid Portland för att möta
dem – och dräptes omedelbart. Sjöfararna var inte
de fredliga köpmän som han hade förväntat sig utan
vikingar med tre skepp.
Potentiellt lukrativa anfallsmål för vikingarna var
särskilt handelscentra som låg vid kuster eller floder,
såsom Portland eller Hamwic på brittiska öarna, Dore­
stad vid rhenmynningen i nuvarande Nederländerna
eller Quentovic vid floden Canche i nuvarande Frank­
rike. Men antalet sådana handelscentra var begränsat,
både på kontinenten och i England, och i Skottland
och på Irland fanns överhuvud inga. Däremot fanns
det över stora delar av Västeuropa en stor mängd
betydande kyrkor och kloster, vilka ägde dyrbara natt­
vardskalkar och andra rikt ornamenterade religiösa
inventarier med högt metallvärde.
De större kyrkoorterna var även en brännpunkt
för handeln, eftersom man där importerade sådant
som vin för nattvarden och kvalitetstyger, såsom
sidentyger, för tillverkning av prästskrudar och andra
Kap 3 - CS2.indd 72 2006-10-09 15:38:29

kyrkliga ämbetsdräkter. Kyrkans egna gårdar och gods
gav dessutom ett överskott av lantbruksprodukter och
råvaror, och dessa kunde utgöra ett lika lockande
byte för vikingar som var på jakt efter förnödenheter.
Ovanpå allt detta använde de världsliga stormännen
ibland större kyrkor eller kloster som en trygg för­
varingsplats för pengar och andra dyrbarheter. Att
plundra en kyrka eller ett kloster var följaktligen likvär­
digt med att få en jackpot. Man föredrog att anlägga
dessa rika och oförsvarade kloster på uddar och öar
längs kusterna, vilket gjorde dem lätta att nå från
havet och därmed också sårbara för sjörövare. Detta
gjorde dem till självklara mål för vikingatågen. Plund­
ringen av lindisfarne 793 skedde enligt den taktik som
kom att bli utmärkande för vikingarna och fastställde
vad som under det följande århundradet kom att bli
ett mönster för många andra vikingatåg runtom i
Europa: man valde ut ett mer eller mindre oförsvarat
mål, genomförde ett överraskande anfall och gav sig
sedan snabbt av igen. Vikingarna lärde sig snart hur
de ytterligare kunde öka den vinst som de gjorde sig
genom att plundra kyrkor. Det var förmodligen de
utsmyckningar i guld och silver som prydde biblar
och andra religiösa böcker som gjorde att viking­
arna först fick upp ögonen för dem, men snart
insåg somliga av dem att även skrifterna i sig själva
var värdefulla. Kyrkan satte stort värde på sina över­
dådigt illuminerade handskrifter, eftersom de både
förkroppsligade den kristna tron och var resultatet av
många mödosamma timmars omsorgsfull textning,
illumination och utformning. De kristna samfunden
eller deras gynnare var därför beredda att återköpa
sådana böcker. På en sida av Codex aureus (’gyllene
boken’), en avskrift av de fyra evangelierna, finns en
anteckning om hur en anglosaxisk alderman vid namn
Alfred och hans hustru (kanske efter ett vikingaanfall
mot Canterbury 851) betalade vikingarna i rent guld
för att försäkra sig om att boken skulle återlämnas till
Christ Church i Canterbury.
Ovan: Lindisfarne utanför
Northumberland. Vy över
öns östkust. Munkklostret
var beläget på bortre sidan
av viken på öns sydsida.
Nedan: ”Krigarstenen”, ett
fragment av en gravvård
från Lindisfarne. Den är
daterad till ca 875–900 och
skulle kunna avbilda den
berömda härjningen 793
eller kanske någon annan
historisk händelse eller
tänkbar katastrof. .
Kap 3 - CS2.indd 73 2006-10-09 15:38:29
73
.

vikingatåg
74
Codex Aureus (’gyllene
boken’), en avskrift av
evangelierna från mitten av
700­talet från Canterbury
i Kent. Anteckningarna
ovanför och under
evangelietexten är från
mitten av 800­talet och
beskriver hur man betalade
lösen för att återfå boken
från vikingarna som hade
stulit den.
Abbotarna och klostren var i sig själva en källa till vinst
för vikingarna. Många framstående gudsmän kom från
stormannasläkter, vilka kunde tänkas betala lösen för
att rädda dem ur hedningarnas våld. Efter härjningen
på lindisfarne lovade t.ex. Alcuin att göra sitt bästa
för de pojkar som hade förts bort som fångar. Dessa
tidiga bortrövanden bildade ett exempel som senare
vikingar strängt skulle komma att följa. År 914 förde
t.ex. vikingar som härjade längs Wales sydkust bort
biskopen av Archenfield (i nutida Herefordshire) och
tog honom med sig till sitt skepp. I vad som förmod­
ligen var en såväl politiskt som religiöst föranledd gest
betalade den anglosaxiske kungen Edvard d.ä. den
betydande lösensumman på 15 kilo silver.
Vikingarna kunde emellertid gäckas. När de närmade
sig kunde det hända att värdesaker gömdes undan. Det
kunde då hända att vikingarna i sin besvikelse dräpte
munkar, vilket 806 skedde på Iona (se rutan på mot­
stående sida), eller brände klostret, som de 913 gjorde
i landevennec i Bretagne. Att ta fångar för lösen gav
inte heller alltid önskat resultat. När en dansk här 1011
tillfångatog ärkebiskop Ælfheah av Canterbury vägrade
denne att låta betala ut lösensumman på drygt 1 000
kilo silver. I rusigt ursinne misshandlades han av sina
tillfångatagare, som använde benknotor som tillhygge,
tills en av dem förbarmade sig över honom och dräpte
honom med ett yxhugg mot huvudet.
Kap 3 - CS2.indd 74 2006-10-09 15:38:29

IONA
På Iona, en liten ö utanför
skotska västkusten, låg ett
av iriska kyrkans viktigaste
och rikaste munkkloster. Det
plundrades av vikingar första
gången 795, kan ha fallit
offer för ett vikingatåg mot
Hebriderna 798 och skövlades
helt säkert på nytt 802. redan
när munkarna 804 köpte land
i Kells i County Meath på
Irland övervägde de att flytta
klostret och dess skatter till
denna tryggare plats. Det låg
emellertid fortfarande kvar
på Iona 806, då det överfölls
på nytt. Munken Blathmac
lyckades dock gäcka vikingarna
genom att gömma undan den
helige Columbas relikvarium
och vägrade sedan att avslöja
var det fanns, vilket ledde till att
de dräpte honom och ytterligare
67 munkar.
Det nya klostret i Kells
stod färdigt 814, men några
av munkarna valde att
stanna kvar på Iona, och
klostergemenskapen där
bestod under de följande
århundradena, trots att ön 825
skövlades på nytt av vikingar.
Den gamla konsten att hugga
vackra stenkors levde vidare
till långt in på vikingatiden.
Under 800­ eller i början av
900­talet fanns det nämligen
tillräckligt skickliga stenhuggare
för att man skulle kunna
skapa det monument som
kallas St Matthew’s Cross. År
980 drog sig den före detta
vikingakungen av Dublin
Olof Sigtryggsson (Amlaíb
Cuaran) i slutet av sin långa
regering tillbaka till klostret
”för botgöring”. Gravvårdar
på ön, däribland en med en
runinskrift och scener ur den
nordiska mytologin, vittnar
om andra omvända nordbor.
likväl dödades abboten och 15
munkar under en ny plundring
986.
Nordöstlig vy över Iona
i Hebriderna utanför
Skottland. Den sandiga
viken längst ned till vänster
är den plats där den helige
Columba (Columcille)
enligt hävd landsteg 563.
Strax söder om byn ligger
Martyrs Bay, där munkar
lär ha dräpts under
härjningen 806. Bortom
Martyrs Bay, i riktning mot
öns översta högra hörn,
ligger munkklostret och
det senare abbotklostret,
strax ovanför ”The White
Strand of the Monks” på
öns nordspets, som 986
lär ha varit platsen för
en vikingamassaker. Ön är
drygt 5,5 km lång från norr
till söder.
vikingatåg
Kap 3 - CS2.indd 75 2006-10-09 15:38:30
75
.

76
FRISLAND
F R A N K E R R I K E T
Karta över Frisland och
frankerriket under
karolingertid.
Runt guldspänne med
konstfulla inläggningar
av glas, almandiner (ett
rött mineral) och pärlor
längs randen. Guldspännet,
som tillverkades ca
800 i frankerriket
under karolingertid
och 1969 påträffades
under utgrävningen
av en brunn i Dorestad
vid Rhenmynningen i
Nederländerna, återspeglar
det avsevärda byte som fanns
att få för vikingar i detta
viktiga internationella
handelscentrum.
VIKINGAr I FrISlAND
Vid tiden för de första vikingatågen härskade Karl den
store (742–814), över ett enormt landområde, som
omfattade större delen av nutida Frankrike, Belgien,
Nederländerna och västra Tyskland. Hans välde, det
karolingiska frankerriket, hade en långsträckt Nord­
sjökust och gränsade i norr mot sydligaste Jylland. Karl
den store reste visserligen försvarsanläggningar mot
vikingarnas infall, men vikingatåg mot hans rike finns
inte omnämnda i några samtida urkunder. De måste
dock ha känt sig frestade!
När vikingarna från Danmark seglade söderut längs
de europeiska kusterna passerade de först Frisland,
ett landområde som låg mellan floderna Scheldt och
Weser i nuvarande Nederländerna och Tyskland. Fris­
land hade under 680­ till 730­talen gradvis förlorat sin
självständighet i takt med att frankerna utvidgade sitt
välde norrut. landskapet som frankerna övertog skilde
sig mycket från dagens, för kusterna och farlederna i
inlandet har genomgått enorma skillnader. Geografiskt
sett var Frisland ett kraftigt fragmenterat område, men
det omfattade det rika, internationellt kända handels­
centrat Dorestad, som låg vid rhenmynningen och
var en brännpunkt för handeln mellan området kring
rhen/Meuse, Norden och England. Dorestad kunde
inte undgå att dra till sig vikingarnas intresse. Det härj­
ades första gången av vikingar 834 och förstördes till
sist 863. ön Walcheren, där handelscentrat Domburg
låg, var ett annat favoriserat anfallsmål.
De frankiska kungarna, som bekymrade sig mer om
att försvara sitt respektive kärnland än de mer fjärran
delarna av sina besittningar, bestämde sig för att låta
sjörövarna bli väktare och överlämnade under 800­
talet delar av Frisland till några vikingahövdingar. De
flesta av dessa var av dansk kungaätt, och flera utförde
troget sina åligganden. År 885 ledde emellertid den
danske kungen Godfreds alltför giriga och svekfulla
attityd till att han störtades och dräptes. I och med
hans död försvann alla möjligheter till en bestående
nordisk kolonisation av området.
Vikingaborgar
I frankiska handskrifter omnämns många platser där
vikingar upprättade baser under 800­talet, men man
har ännu inte lokaliserat och arkeologiskt identifierat
några av dessa läger. Ortnamn ger dock några möjliga
ledtrådar. På den nederländska ön Texel ligger Den
Burg (’Borgen’), en ringborg med 200 m diameter och
dubbla vallgravar. På den närliggande före detta ön
Wieringen och även i Kennmerland, en kustremsa på
fastlandet söder om Texel, låg en gång i tiden andra
orter där burg (’borg’) ingick i ortnamnet. Dessa burg­
namn, som första gången omnämns under 800­ och
1000­talen, skulle kunna tyda på en rad fästnings­
verk till skydd mot vikingarna. Detta förblir dock en
hypotes, eftersom platserna ännu inte har undersökts.
Om vikingatågen var anledningen till att borgarna
uppfördes i det område som nu är Noord­Holland i
Nederländerna, så tycks de även ha lett till att kolo­
nisationen i området kvävdes. Under 700­talet och
början av 800­talet hade bosättningarna blivit allt
tätare, men samtidigt med vikingatågen inföll en
stagnationsperiod eller rent av en tillbakagång som
kom att vara under ett helt sekel.
längre söderut har en rad kretsformiga, träklädda
jordvallar i Flandern och Zeeland (nutida Belgien och
Nederländerna) tilldragit sig intresse på grund av
likheten med de berömda men något senare danska
ringborgarna (se s. 186–187).
Utgrävningarna 1969–71 vid Souburg i Zeeland
avslöjade att borgen ursprungligen anlades ca 900.
Kap 3 - CS2.indd 76 2006-10-09 15:38:30

VIKINGASIlVEr FrÅN NEDErlÄNDErNA
År 1996 påträffades en
silverskatt i Westerklief på
den före detta ön Wieringen i
den nuvarande nederländska
provinsen Noord­Holland, ett
kustområde där sjön IJsselmeer
möter tidvattenområdet
Waddenzee. Skatten hade ca
850 grävets ned i ett lergodskärl
tillverkat i rhenlandet och
innehöll 1,7 kg silver. I skatten
ingick sex armbyglar av
dansk typ, en flätad halsring
av ”västskandinavisk” typ,
en snodd armring och tre
myntspännen gjorda av arabiska
dirhamer, 16 silverbarrar och
78 karolingiska mynt, vilka är
präglade runt 850.
Anmärkningsvärt nog
påträffade man 1999 och 2001
på samma åker delar av vad
som förmodligen är en annan
silverskatt. Även denna tycks
ha nordiskt ursprung, eftersom
den innehåller många likartade
silverförmål. Karolingiska mynt
visar emellertid att den senare
skatten hade grävts ned i slutet
av 870­talet. Varför grävdes
två vikingaskatter ned här?
Wieringen var en ö med åkrar
och var förmodligen säte för en
framstående frisisk storman i
trakten. Under frankisk tid var
dock ön kunglig egendom, och
ett handelscentrum grundades
då vid Medemblik i syd. Under
den tid då vikingaherrarna
tillerkändes mark i Frisland
var Wieringen därför ett
sannolikt mål för både
plundring och kolonisation från
vikingarnas sida (även om inget
vikingaöverfall omnämns i de
skriftliga källorna). ön skulle
också ha utgjort en utmärkt
stödjepunkt för att behärska
Armringar, en halsring, ett
remändebeslag, arabiska
dirhamer omgjorda till
smycken samt barrar
och karolingiska mynt,
alltsammans i silver och
lagt i ett kärl av Badorfgods
från Rhenlandet.
Skatten nedlades ca 850 i
Westerklief i Wieringen i
Noord­Holland.
vikingatåg
den viktiga farleden förbi Vlie,
den stora tidvattensön mellan
öarna Vlieland och Terschelling.
Skatterna utgör ett nytt och
viktigt påtagligt vittnesbörd
om vikingarnas verksamhet i
området, även om den exakta
anledningen till att de grävdes
ned fortfarande undflyr oss.
.
Kap 3 - CS2.indd 77 2006-10-09 15:38:30
77
.

vikingatåg
78
Skelett av en vuxen människa
påträffat i en husgrund i
Zutphen i Nederländerna.
lägrets inre var uppdelat i fyra kvarter, med trälagda
gångar som ledde till de fyra portöppningarna och
broarna över vallgraven. Denna regelbundna plan
ser ut att ha varit resultatet av en mäktig central
myndighet. Den tämligen oregelbundna planen för
trähusen inuti borgen, vilka var placerade på ömse
sidor om gångarna, tyder däremot på att borgen
även användes under 1000­ till 1100­talet, långt efter
det att den ursprungligen anlades. Man tror att inte
bara borgen i Souburg utan även liknande borgar i
Domburg i Middelburg och Burg härrör från vikinga­
BlODBADET I ZUTPHEN
Medeltidsstaden Zutphen, ca
25 km nordöst om nuvarande
Arnhem i Nederländerna,
anlades på näset mellan
floderna Berkel och IJssel,
den senare en biflod till
nedre rhen. När man 1997
utf örde utgrävningar inf ör ett
stadshusbygge påträffades ca
2 m under den nutida
marknivån scenen f ör ett
blodbad. Under ett lager träkol
efter en större brand påträffade
man grunderna efter två trähus
samt fyra närliggande kojor,
vilkas golv ursprungligen hade
legat ca 50 cm under den
samtida marknivån.
I två av dessa kojor
påträffade man skelettrester
efter ett 12 år gammalt barn
och en vuxen person i åldern
30–40 år. Barnets skelettben
var kringspridda och många
saknades helt. Den vuxne
personens skelett var tämligen
intakt, men båda händerna
och ena foten saknades; foten
påträffades separat i en vrå av
kojan.
Kadaver?
Den fasansfulla f örklaringen
skulle kunna vara att liken hade
lämnats obegravda i kojorna
och att hundar, vargar eller
andra rovdjur hade ätit av dem.
De skulle också ha kunnat
sluka kadavren av de slaktade
husdjur – främst nötkreatur
– som påträffades i jorden.
Så småningom täcktes både
kojorna och människoliken
inuti dem av jord. Allt detta ser
ut som efterdyningarna till en
ohygglig katastrof, som genom
upptäckten av ett anglosaxiskt
mynt i anslutning till det
ena skelettet kan dateras till
någon gång efter 840­talets
början. Andra vittnesbörd,
tågen under 800­talet. Den tolkning som har vunnit
företräde är dock att de sistnämnda byggdes som till­
flyktsorter, befästa för att försvara traktens befolkning
mot vikingarna. Förmodligen rör det sig om de borgar
som vi vet att greve Balduin II (’den skallige’) av Flan­
dern anlade här ca 890.
däribland lergods och datering
med C­14­metoden, pekar
dock på slutet av 800­talet,
och det finns skriftliga och
arkeologiska belägg f ör att ett
vikingatåg 882 riktades mot ett
kyrkligt och handelsmässigt
centrum i Deventer, knappt
16 km norrut. Det är högst
osannolikt att vikingarna skulle
ha f örbisett Zutphen, en plats
som redan tycks ha varit ett
centrum f ör den kungliga
f örvaltningen och kanske
också f ör skatteuppbörden
av jordbruksprodukter.
Orten var ett fixt och färdigt
f örplägnadscentrum f ör
hungriga vikingar (liksom
Croydon, se s. 82).
Det är alltså ett rimligt
antagande att lämningarna ger
en målande och hemsk bild av
de fruktansvärda f öljderna av
vikingarnas härjningar. Dessa
ledde också till att man inom
några få år skulle komma att
uppf öra en f örsvarsanläggning
f ör att skydda Zutphen från
liknande f örödelse i framtiden.
Den var en av de ovannämnda
borgarna.
Kap 3 - CS2.indd 78 2006-10-09 15:38:31

FrANKErrIKETS KÄrNlÄNDEr
Karl den stores ende överlevande son och efter­
trädare, ludvig den fromme (ludvig I), verkar i likhet
med sin far ha varit jämf örelsevis obesvärad av
vikingaanfall, även om sjörövare (vikingar?) omkring
820 uppges ha siktats vid nedre Seine. Men under
åren efter ludvig den frommes död 840 tilltog viking­
arnas anfall.
År 841 uppger Annales Bertiniani (’S:t Bertin­
klostrets annaler’) att rouen brändes av vikingar:
”Danska sjörövare seglade uppf ör floden och anf öll
rouen, och staden ödelades av plundring, eld och
svärd …” Fornfynd vittnar om en större brand i och
runt rouenkatedralen i mitten av 800­talet och
ger en konkret bakgrund till den torra skriftliga
upplysningen. Vid denna tid plundrades även flera
rika kyrkor vid Seine, däribland Jumièges och Saint­
Wandrille, och 845 begav sig en vikingaflotta uppf ör
Seine ända fram till Paris. Karl den skallige (Karl II)
betalade vikingarna en tribut på drygt 2 500 kilo silver
f ör att de skulle ge sig av.
rivaliserande frankiska riken, käbblande frank­
iska kungaätter och tronpretendenter värvade alla
vikingar, och många härskare frestades också att
leja en vikingahär f ör att besegra en annan inom
sina besittningar. År 860 värvade Karl den skallige
vikingahövdingen Völund (Weland) och dennes här,
som hade seglat uppf ör Somme, att anfalla andra
vikingar som var verksamma längs Seine. Völund
belägrade de senare på ön Oissel men levde upp
till sin roll som legosoldat genom att ta emot en
muta på 2 000 kilo silver f ör att låta Seinevikingarna
undkomma. Det var ett tidens tecken när Karl den
skallige i Pîtres­ediktet 864 f örsökte begränsa viking­
arnas stridsf örmåga genom att vid vite om dödsstraff
f örbjuda sina undersåtar att sälja frankiska brynjor,
vapen eller hästar till vikingarna: ”Den som av någon
anledning eller mot någon lösen låter nordmännen
få en brynja eller varjehanda vapen eller en häst, han
ska såsom f örrädare mot sitt land anses ha f örverkat
rätten till sitt liv utan ringaste möjlighet till benådan
eller friköp.”
Pont de l’Arche
Från mitten av 800­talet upprättade vikingar vinter­
läger på öarna i loire och Seine. En av de karolingiska
härskarnas motåtgärder blev att slå broar över flod­
erna för att hindra vikingaskeppen från att tränga
vidare. I ”S:t Bertin­klostrets annaler” omnämns att
ett sådant broarbete påbörjades 862 i Pistis, och den
orten har övertygande likställts med Pont de l’Arche,
som ligger 5 km nedströms från Pîtres vid Seine, nära
sammanflödet med Eure. Här löper under en kortare
Förgylld, niellerad
silverbägare tillverkad
i frankerriket under
karolingertid ca 800 men
påträffad 1872 på Fejø
mellan Lolland och Själland
i Danmark. Ett resultat
av byteshandel eller
plundring? Vid niellering
graveras föremålet,
varefter fördjupningarna
fylls med en svart massa
av silver och svavel. Höjd
9,7 cm.
Kap 3 - CS2.indd 79 2006-10-09 15:38:31
79
.

vikingatåg
80
Motstående sida: Ett
silvermynt, en s.k.
Peterpenning (St Peter’s
Penny), slagen i York i
början av 900­talet men
påträffad i Camp de Péran i
Bretagne i Frankrike.
sträcka de båda floderna parallellt och har, inbegripet
näset mellan dem, en sammanlagd bredd av 300 m.
I Igoville på Seines norra strand, mittemot Pont de
l’Arche, har man upptäckt ett 6,5 hektar stort område
som omges av en i stort sett kvadratisk jordvall med
270 m sida. Fortet, som förmodligen var avsett att
hysa en styrka som kunde försvara brohuvudet, stod
av allt att döma klart när det 865 erövrades av vikingar,
men det hade ännu inte försetts med garnison.
Vikingarna höll fortet under ett år medan de beläg­
rade Paris och lämnade det först när de erbjöds en
lösensumma på cirka 1 500 kilo silver. Efter detta
skedde ett uppehåll i vikingaanfallen, och frankerna
tog snabbt vara på detta tillfälle för att förstärka
fortet. Skriftliga källor omnämner att de använde sig
av trä och sten, och arkeologer har påträffat vittnes­
ISlE DE GrOIX: EN BrANDGrAV I BrETAGNE
Den mest storslagna
vikingagraven på kontinenten
har påträffats på en ö som heter
l’Isle de Groix, 6 km utanför
Bretagnes sydvästkust och 14
km från lorient. På öns sydöstra
del, inte långt från byn locmaria,
ligger en udde med 5 m höga
skifferklippor. Udden är varken
den högsta eller längsta i
området, men den ligger närmast
den nutida hamnen där, som även
kan ha varit en landningsplats
under vikingatiden. På en hög
klippbrant, som håller på att
erodera, ligger en gravhög
som 1906 undersöktes av två
amatörarkeologer. De upptäckte
en omfattande brandgrav som
innehöll ca 1 000 klinknaglar
– lämningarna efter ett bränt
skepp. Skeppet verkar ha varit
ca 11–13 m lång och innehöll
kvarlevorna av två människor: en
vuxen person och en tonåring.
Bland de vapen som följde dem i
graven fanns två svärd, pilspetsar,
fyra spjutspetsar, två yxhuvuden,
remsöljor och sporrar samt
mellan 15 och 24 sköldbucklor.
börd om att fortet har byggts om på just detta sätt.
Den ursprungliga, enkla lervallens fasad avlägsnades
och vallen förstärktes med horisontella, lerfogade
timmerstockar. Därefter uppfördes en ny och mer
imponerande fasad av sten. Alla dessa ansträngning­
ar nyttade dock föga till. År 885 erövrades fortet av
en vikingaflotta, som uppges ha bestått av 700 skepp
och som förstörde försvarsverken innan den begav sig
vidare för att belägra Paris.
Graven innehöll dessutom
smycken och klädesplagg;
husgeråd såsom skålar, ämbar
och en gryta; redskap, däribland
ett städ, en hammare, tänger och
borrar; samt 19 spelbrickor och
två speltärningar i ben. Medan
graven undersöktes utsattes
den för plundring, och vem vet
vad som kan ha försvunnit? De
bevarade föremålen lämnar dock
inget tvivel om att graven var
avsedd för en vikingahövding
från 900­talet.
Camp de Péran
En ringborg i Frankrike som har påvisbara koppling­
ar till vikingarna är Camp de Péran, som ligger 5 km
söder om Saint­Brieuc, nära Bretagnes nordkust.
ringborgen har 140 m diameter och en enda 3 m hög
stenvall, som står på en med vertikala och horisontella
Nedan till höger:
Fyndplatsen för
brandgraven på Isle de
Groix i Bretagne i Frankrike.
Nedan till vänster:
Remsöljor, en fingerring
i guld och andra mindre
föremål från graven.
Kap 3 - CS2.indd 80 2006-10-09 15:38:31

timmerstockar förstärkt lerbank. Försvarsverket kan
ursprungligen ha varit 4 m högt och 5 m tjockt men
förstördes tydligen i en brand, som av allt att döma
ödelade hela platsen.
Vid utgrävningar i blygsam skala innanför vallarna
har man påträffat spår efter inre byggnadsverk och
en lång rad olika föremål. Vissa av dessa är rena hus­
geråd eller jordbruksredskap, däribland en ullkam,
en förskärargaffel med två klor, järnskoningen till en
spade, en skarvyxa eller hacka, kannor, skålar och
kokkärl i lergods samt en järnkittel. Inga föremål är
typiskt skandinaviska, men det finns vapen som kan
ha ägts av vikingar – ett svärd i skandinavisk stil, spjut­
spetsar, en sköldbuckla och stigbyglar. Man har också
funnit en s.k. Peterpenning (St Peter’s penny) i silver,
präglad av en vikingahövding i York ca 905–19. Myntet
kan visserligen ha hamnat i Bretagne av många orsak­
er, men det är mycket möjligt att en viking kan ha fört
det med sig till Camp de Péran.
Under 30 år efter den bretonske greven Alans död
907 behärskade vikingarna praktiskt taget Bretagne. År
914 avseglade en vikingaflotta från Severnmynningen
i sydvästra England och anföll Bretagne, där den låg i
härnad under de följande fyra åren. Någon av dessa
vikingar kan t.ex. ha fört med sig myntet som påträf­
fades i Camp de Péran till kontinenten. Camp de Péran
behöver dock inte ha uppförts av vikingar – fortet
skulle kunna vara ett resultat av krigen mellan franker­
na och bretonerna eller rent av en försvarsanläggning
mot vikingarna – men det verkar faktiskt som om
vikingarna befann sig där när de härjade som värst.
Överst: Camp de Péran
utanför Saint­Brieuc i
Bretagne i Frankrike.
Uppdelningen i fält
innanför den kretsformade
jordvallen (140 m diameter)
är av senare datum.
vikingatåg
Ovan: Svärd, spjutspetsar,
en spräckt sköldbuckla,
fragment av stigbyglar och
andra vikingatida föremål
som påträffats i Camp de
Péran.
Kap 3 - CS2.indd 81 2006-10-09 15:38:32
81
.

Vikingar, såsom de avbildas i Passio
sancti Edmundi regis et martyris
(’Kungen och martyren Edmund den
heliges lidelse’), en illuminerad
handskrift från ca 1130 skriven i
munkklostret i Bury St Edmunds i
Suffolk, Edmund den heliges sista
viloplats. Edmund den helige var
kung över det anglosaxiska riket
Östangeln (East Anglia) och dräptes
av vikingar 870. Konstnären har
avbildat vikingarna med anfalls­
och skyddsvapen som är mer
hemmahörande i hans egen tid, t.ex.
de mandelformade sköldarna.
82
DEN STOrA HEDNAHÄrEN I ENGlAND
År 850 inträffade en förändring i vikingarnas normala
beteendemönster i England. I stället för att segla till­
baka till Norden efter sommarens härjningar valde ett
krigsfölje att övervintra. likadant gjorde andra vikingar
855, och tio år senare skedde en mer djupgående
förändring i strategin i och med en vikingastyrka som
beskrevs som en ”stor hednahär”.
Denna vikingahär landsteg 865 i kungariket öst­
angeln (East Anglia) och övervintrade där. År 866 red
vikingarna norrut till kungariket Northumberland
(Northumbria), där de på allhelgonadagen – den 1
november – anföll och erövrade York, den viktigaste
staden i området. De övervintrade i York och stärkte på
våren 867 sitt grepp om området genom att slå tillbaka
ett northumbriskt motanfall, där de dräpte de båda
viktigaste northumbriska ledarna. Under de följande
13 åren härjade de över hela England och besegrade
såväl lokala uppbåd som kungahärar. De erövrade
viktiga strategiska centra och upprättade varje vin­
ter ett läger på någon väl skyddad ort, där de ofta
använde sig av de befintliga försvarsverken. På detta
sätt erövrade vikingarna kungarikena Northumber­
land, Mercia och östangeln och avsatte eller dräpte de
besegrade anglosaxiska kungarna. Endast kungariket
Wessex i Sydengland lyckades under ledning av Alfred
den store hålla stånd mot dem.
Den stora hednahären upprätthöll förmodligen
förbindelser med hemtrakterna, men förrådslinjerna
kunde omöjligen sträcka sig till Norden, och man
var därför ständigt tvungen att plundra landet på
förnödenheter. Plundringarna kan visserligen ha skett
slumpmässigt, men det finns likväl vittnesbörd om att
vikingarna tog sig an det hela på ett mer systematiskt
sätt. Enligt ”Anglosaxiska krönikan” övervintrade den
stora hednahären 871–72 i london. I Croydon, 16 km
söder om london, har man påträffat en silverskatt,
vars mynt har kunnat dateras till ca 872. Fragment av
silversmycken och mynt som inte är präglade i England
visar dessutom att den tillhörde en viking. Croydon var
vid denna tid säte för ärkebiskoparna av Canterbury,
och för att försörja gudsmännen och deras tjänare för­
varade man där kyrkans tionde och produkterna från
kyrkans egna gods. På det hela taget tyder både fornfynd
och skriftliga källor på att skattens ägare bör ha ingått
i den stora hednahären. Den troligaste anledningen till
att han befann sig i Croydon är att vikingarna helt enkelt
anföll ärkebiskoparnas befintliga underhållslinjer och
skördade frukterna från dessa.
Vikingalägret i Repton
I ”Anglosaxiska krönikan” omnämns visserligen var
den stora hednahären övervintrade, men på 1970­talet
saknade man fortfarande säkert belagda spår efter ett
sådant vinterläger. Platsen där vikingarna valde att
övervintra 873–74 var emellertid repton i Derbyshire,
där det låg ett viktigt anglosaxiskt munkkloster som
stod under kungarnas av Mercia beskydd. Efter 1 100
år inleddes där en utgrävning runt kryptan i östra
ändan av den anglosaxiska kyrkan, och man upp­
Kap 3 - CS2.indd 82 2006-10-09 15:38:32

täckte då människoskelett, där skelettbenen i vissa
fall bar märken efter dödliga sår (se rutan på s. 38).
Vapen, smycken, mynt och andra föremål som påträf­
fades tillsammans med skeletten visade att det rörde
sig om vikingar. Man stötte därefter på resterna av en
stor kilformad vallgrav som hade grävts i östra ändan
av kyrkan. Vallgraven var 4 m djup och 9 m bred vid
marknivån, och en geofysisk undersökning visade att
den vindlade sig bort till klippbranten som utmärkte
floden Trents tidigare lopp, och man hittade även en
motsvarande vallgrav som löpte från kyrkans västra
ända. Innanför vallgraven upptäckte man spår efter
en jordvall, som hade rests av den uppgrävda jor­
den. Detta halvkretsformiga försvarsverk upptar en
yta av 1,46 hektar och är helt säkert vikingahärens
vinterläger från 873–74. Vikingarna hade helt enkelt
införlivat kyrkan i försvarsverket, och nord­ respektive
sydporten användes förmodligen som ingångar till
lägret. Huruvida det var i detta skede eller senare som
kyrkoväggarnas övre delar monterades ned är ovisst.
vikingatåg
Utgrävningen av
gravmonumentet i Repton
i Derbyshire. Måttstocken
ligger i västra rummet, och
skelettbenen och kranierna
ligger fortfarande kvar i
östra rummet. Man kan se
stenkanten som avgränsade
röset som hade rests över
graven.
”Krigargraven”, en
gravvård utförd i s.k.
hogback­ eller svinryggsstil
från Gosforth i Cumbria.
Under det spåntäckta taket
står två väpnade följen öga
mot öga, och man kan tydligt
se rundsköldarna.
Kap 3 - CS2.indd 83 2006-10-09 15:38:32
83
.

vikingatåg
84
Fyra barn/ungdomar,
utlagda i en omsorgsfullt
koreograferad, rituell
ställning i närheten
av massgraven i Repton
i Derbyshire. De vita
lapparna utmärker
enskilda fornfynd. Vad den
fyrkantiga stensättningen
i övre delen av bilden var
avsedd för är ovisst, men
den kan ha innehållit en
större gravvård. I detta
skede av utgrävningen
har en smal jordremsa som
löper direkt över gravarna
avsiktligt lämnats intakt.
(Skala 1:10).
I en redogörelse för reptons lokala historia från början
av 1700­talet finns en osannolik historia om hur man
omkring 1686 bland ruinerna efter ett stenhus i kyrko­
herdens trädgård upptäckte en stenkistgrav som
innehöll ”ett ovanligt stort människoskelett”. Ännu
otroligare är att graven uppgavs ha varit omgiven av
100 skelett, ordnade så att fötterna pekade i riktning
mot den. Hur otroliga de här uppgifterna än verkar så
kunde man under 1980­talet fortfarande känna igen
platsen för fynden, ca 60 m väster om kyrkan.
En noggrann utgrävning av fyndplatsen avslöjade
en anmärkningsvärd historia. En påkostad anglosaxisk
byggnad med två rum, möjligen ett kungligt gravkapell,
hade monterats ned nästan till marknivå, och det västra
rummet hade använts som smedja. Inuti det östra rum­
met, på ett golv som avsiktligt lagts med röd märgel,
hade skeletteben och kranier efter 264 människor lagts
i en oordnad hög – precis som 1700­talskällan hade
uppgett. Skelettbenen hade ursprungligen gravlagts
någon annanstans men grävts upp och förts dit för
att jordfästas på nytt. Det fanns dock inga spår av den
centrala stenkistan som omnämndes i 1700­talskällan.
Däremot påträffades bland skelettbenen ett litet antal
föremål, däribland fem mynt, som förmodligen hade
nedlagts 873 eller 874 – vid tiden för vikingarnas över­
vintring. över skelettbenen hade man rest ett lågt röse,
omgivet av en stenkant.
Omedelbart sydväst om gravhögen hade man
grävt en grop, i vilken man vid ett och samma tillfälle
hade gravlagt fyra unga människor. Ett 8–12 år gam­
malt barn låg på rygg, mitt emot en 17­åring, som
hade en hopkrupen kroppsställning. Vid deras ben
hade man lagt två 8–11 år gamla barn, hopkrupna
och rygg mot rygg. Denna omsorgsfullt iscensatta
gravläggning skulle mycket väl kunna representera
höjdpunkten på en rad riter, en votivgåva till gudarna
under en ceremoni som utmärkte stängningen av
massgraven.
Vilka det egentligen var som massgraven innehöll
har varit mycket omdiskuterat, f ör datering med
C­14­metoden av skelettbenen tydde på att några
av de gravlagda hade dött ca 700–750 medan andra
kunde ha dött ca 800–850. Osteologisk undersökning
av skelettbenen visar att 82 procent var män och 18
procent kvinnor, en högre procentandel män än vad
man finner på ett genomsnittligt gravfält. Endast 5
procent av skelettbenen var från barn och ungdomar
upp till 17 år, 68 procent var 17–35 år gamla, 25 pro­
cent var 36–45 år gamla och 3 procent var äldre än 45
år. Den lilla andelen barn och ungdomar är ovanlig,
men eftersom deras skelettben är mindre och inte
lika robusta som vuxna personers är sannolikheten
mindre f ör att de skulle ha klarat uppgrävningen ur
den f örsta graven. Undersökning av kranierna har
Kap 3 - CS2.indd 84 2006-10-09 15:38:33

N
Gravmonument
visat att 45 procent av männen och 30 procent av
kvinnorna hade utsatts f ör hugg mot huvudet, ett
ovanligt högt antal.
Dateringen med C­14­metoden har lett somliga
till att föreslå att skelettbenen skulle kunna komma
från äldre anglosaxiska kloster­ och stormannagravar
i repton, där männen kan ha varit övervägande, och
att dessa av en tillfällighet eller medvetet stördes
under vikingarnas övervintring. De kan ha staplats
i massgraven som symboliska tjänare eller trälar till
den som gravlades i den ursprungliga mittgraven.
Men dateringar med C­14­metoden är vad gäller tids­
perioden ca 700–900 förknippad med vissa speciella
metodproblem, vilket väl illustreras av att dateringen
av de fyra barnskeletten, vilka gravlades tillsammans
och helt säkert dog praktiskt taget samtidigt, sträcker
sig över en tidsperiod av 200 år.
Med tanke på det stora antalet skador skulle man
kunna tänka sig att de flesta av skelettbenen härrör
från nordbor som dött tidigare under den stora hedna­
härens härnadståg och som förts till repton i något
stort ceremoniellt syfte. Men oavsett varifrån skeletten
ursprungligen kom framhäver de betydelsen av den
mittgrav som omnämns i 1700­talskällan. Vem kan
den ha tillhört? Utgrävarna har framkastat att ”jät­
ten” skulle kunna vara en av den stora hednahärens
ursprungliga anförare: Ivar Benlös.
Kyrka
Gravfältet i Ingleby
I Ingleby, bara 4 km sydöst om repton, ligger ett
annat men mycket annorlunda vikingagravfält. På
en iögonenfallande ås som behärskar floden Trent
och tydligt syns från repton finns 59 gravhögar i fyra
huvudgrupper. I en gravrit som är unik för Brittiska
öarna har man här bränt och högsatt kvarlevor av
människor och deras personliga ägodelar, däribland
t r e n t f l o d e n
dräkttillbehör och vapen samt kvarlevor av djur som
skulle kunna vara rester av ett gravöl. Man har visser­
ligen inte påträffat några mynt, såsom man gjorde i
repton, och har därför inte kunnat göra någon abso­
lut datering, men det högst sannolikt att även detta
utpräglat hedniska gravfält härrör från vikingarnas
övervintring 873–74. Alla de döda var dock inte krig­
are. En hög innehöll kvarlevorna av både en kvinna
och ett barn eller en tonåring. Varför finns det två
fristående vikingagravfält i trakten runt repton? De
verkar företräda två ideologiska fraktioner inom den
stora hednahären som i döden förblev lika skilda från
varandra som de kan ha varit i livet. Dessa skillnader
kan ha direkt bidragit till härens fortsatta historia,
för den delades upp i två delar, vilka under åren efter
874 inriktade sig på skilda anfallsmål. Inom några få
år bestämde sig emellertid vissa delar av den stora
hednahären för att övergå från strid till åkerbruk och
återvände till de anglosaxiska kungariken som de
redan hade underkuvat. Danelagen var i vardande.
vikingatåg
Plan över de viktigaste
inslagen i vikingalägret
och gravarna i Repton i
Derbyshire. Både nordbor
och andra gravlades i
östra ändan av kyrkan.
Den halvkretsformiga
vallgraven löpte från
vardera ändan av kyrkan
till klippan ovanför floden
Trent. För massgraven tog
man vara på det anglosaxiska
gravmonumentet utanför
vallen och vallgraven.
Kap 3 - CS2.indd 85 2006-10-09 15:38:33
0
0
30 m
100 ft
85
.

86
GrAVEN I DONNYBrOOK
År 1879 upptäckte några
arbetare som höll på att jämna
en liten kulle på en ås vid floden
Dodder i Donnybrook, ca 5 km
sydöst om vikingatida Dublin,
en vikingagrav samt hundratals
andra skelett. Mannen i
vikingagraven låg på rygg med
huvudet mot norr och f ötterna
mot söder. Han hade tydligen
dött av ett hugg mot pannan.
Han hade i graven åtf öljts av
sina vapen: på hans ena sida
låg ett svärd, på hans andra en
spjutspets och i närheten låg
tre pilspetsar.
Den samtida redogörelsen
f ör fyndet tyder på att två
skelett vid krigarens f ötter
skulle ha varit kvinnor som
offrats f ör att f ölja sin herre
till dödsriket, men detta har
inte kunnat verifieras. Det
verkar dock sannolikt att
vikingen hade gravlagts på ett
redan befintligt iriskt gravfält
– vilket skulle kunna tolkas
som en symbolisk handling
f ör att visa hans överhöghet.
Svärdet är något skadat men
är likväl särskilt praktfullt och
örlOGSHAMNArNA P Å IrlAND
Samtida iriska annaler ger oss de uttömligaste redo­
görelser om vikingarnas förehavanden som står att
finna någonstans på Brittiska öarna. Det första vikinga­
tåg som omnämns i dem är ett anfall mot rathlin Island
utanför Irlands nordöstkust 795. I fortsättningen före­
kom sporadiska härjningar på Irland fram till 820­talet
– under åren 813–21 omnämns faktiskt inga vikingatåg
överhuvudtaget. Annalerna redogör ibland kortfat­
tat för vissa särskilda händelser under dessa tidiga
härjningar, vilket ger oss en inblick i vikingarnas till­
vägagångssätt. År 798 omnämns att de hade förstört
ett relikvarium och även att de hade stulit boskap,
medan de 823 eller 824 skingrade relikerna från Com­
galls relikvarium. Vid andra tillfällen togs gudsmän
tillfånga, antingen för att hållas mot lösen eller för
att säljas som trälar. Det kan ha varit sådana dåd som
på 800­talet inspirerade en anonym irisk munk till att
har konstfullt ornerade hjolt.
På järnhjolten hade smeden
lött fast stämpelornerade
mässingsbleck, vilkas
reliefmönster består av tre
rader stora likarmade kors,
vilka på den övre och undre
raden är halverade, och mellan
dem finns små, likadana kors.
Mellan både de stora och små
korsen finns inläggningar av
ringar och punkter i silvertråd,
s.k. tauschering. Svärdets
kavel var tillverkad i trä och
omlindad med linnetyg, f ör att
ge bättre grepp i stridens hetta.
Svärdsklingan skyddades av en
träbalja som var överdragen
i marginalen till en avskrift av en grammatik skriva en
kort vers om vikingarna, vilka av irerna kallades genti
(’hedningar’):
Hård är vinden i kväll,
och skummande vitt piskas havet.
Att Lothlends rasande kämpar
skall korsa det fruktar jag ej.
med fårskinn. Den tveeggade
klingan bar spår av delvis
spaljémönstrade inläggningar,
men hela mönstret gick inte
att uttyda. Att med handsåg
avlägsna ett smalt stycke från
klingans spräckta udd tog
arkeologerna fyra timmar
– ett slående vittnesbörd om
dess hållfasthet. En analys
bekräftade att det rörde sig om
en tålig, böjlig svärdsklinga
med vass egg. På det hela
taget är det ett av de finaste
vikingatida vapen som hittills
har påträffats på Brittiska
öarna, och det vittnar om stort
hantverkskunnande.
Från och med 830­talet började vikingarna bege sig
allt längre uppför floderna och ut i de stora sjöarna för
att härja allt djupare in i det iriska inlandet. De började
även längs östkusten upprätta befästa hamnar. Irerna
kallade dessa hamnar för longphoirt, en efterbild­
ning av latinets navis longa (’örlogsskepp’) och portus
(hamn), dvs. ’örlogshamn’. Dessa longphoirt gjorde
det möjligt för vikingarna att tillbringa vintern på
Det konstfullt ornerade
underhjaltet (parerstången)
till svärdet som återfanns i
Donnybrookgraven i Dublin.
Kap 3 - CS2.indd 86 2006-10-09 15:38:33

Irland och därmed förlänga plundringssäsongen – för
att demonstrera sin nya strategi härjade de på jul­
aftonen 835 eller 836 Clonmore i County Carlow.
Mellan 837 och 845, då annalerna tyder på att
vikingarna gjorde sig redo att erövra stora delar av
Irland, fortsatte de att främst inrikta sig på att plundra
munkkloster. Men 845 tog irerna tillfånga och dränkte
vikingahövdingen Torgisl (Turgéis), och den händelsen
markerar början på en nedgång i vikingarnas doku­
menterade härjningar och allt större iriska framgångar
i att slå tillbaka deras anfall. Faktum är att iriska gäster
vid den karolingiske kejsaren Karl den skalliges hov
848 tillkännagav en stor seger över vikingarna, vilket
omnämns i Annala Uladh (’Ulsters annaler’): ”Ólchobor,
kungen av Munster, och lorcán, Cellachs son, segrade
samman med männen från laigin i en drabbning mot
hedningarna vid Sciath Nechtain [Castledermot i
County Kildare], i vilken jarl Tomrair [Thorir], kungens
av lothlind tanist [tronarvinge], stupade och två hund­
rade med honom.” Det finns ungefärliga beskrivningar
av var vissa av nordbornas longphoirt var belägna – t.ex.
de som ca 841 upprättades i linn Dúachaill i Annagas­
san i County louth respektive i Dubh linn (nutida
Dublin). Man har antagit att dessa ”örlogshamnar”
– åtminstone de mer varaktiga – försvarades och att
det därför bör finnas lämningar av dem. Man har vis­
serligen ännu inte helt säkert kunnat fastställa deras
exakta läge, men Athlunkard utanför limerick, Dun­
rally i County laois och Woodstown utanför Waterford
har alla nämnts som tänkbara orter för de vikingaläger
som omnämns i diverse iriska annaler. Det är även
möjligt att vikingar ibland övertog munkkloster som
stödjepunkter, eftersom de skyddades av vallar – är det
ett sammanträffande att det låg munkkloster
både i Annagas­
san och i
Dublin?
Ovan: Ett yxhuvud av vikingatyp som påträffade under
utgrävningarna i utkanterna av Dubh Linn (’Svarta
vattnet’), vid South Great George’s Street i Dublin.
Nedan: Pågående utgrävningar vid South Great
George’s Street i Dublin. I bakgrunden syns Dublin
Castle.
Kap 3 - CS2.indd 87 2006-10-09 15:38:34
.

vikingatåg
88
Skelettet av en man i slutet
av 20­årsåldern, påträffat
under utgrävningen vid
South Great George’s
Street i Dublin. Tvärs
över revbenen ligger en
sköldbuckla, och under
vänstra armbågen en
järnkniv.
Dublins longphoirt
Dubh linn, det ”svarta vattnet” som ofta nämns i
samband en longphoirt, låg vid floderna Poddles
och liffeys sammanflöde, utanf ör 900­talsstadens
sydöstra hörn. Utgrävningar som utf ördes 2002–03
vid Ship Street Great och South Great George’s Street
verkar ha tvingat oss att skriva om Dublins historia.
Utgrävningarna har nämligen gett de f örsta påtagliga
beläggen f ör att detta verkligen var platsen f ör en
mycket tidig vikingabosättning, troligen en long­
phoirt. Man har påträffat flera mansgravar som har
daterats till 800­talet.
De gravlagda var unga män och gravgodset, som
omfattar både vapen och redskap, skulle kunna tyda
på att det rör sig om vikingagravar. Man har även
påträffat vad som skulle kunna vara klinknaglar, vilket
gör det rimligt att tolka området som en vikingabas.
Man har även grävt fram husgrunder som påminner
om dem som vi känner till från 900­talsstaden, och det
finns sådant som tyder på det här har legat en vall och
en vallgrav.
De döda i Dublins longphoirt
Före de upptäckter som beskrevs ovan var det
bästa arkeologiska vittnesbördet om Dublin under
longphoirt­perioden en av de mest enastående kon­
centrationerna av vikingagravar utanför Norden.
Under de gångna två århundradena har man i takt med
Dublins expansion och nybyggnaden i staden påträffat
flera gravar. De flesta och mest iögonenfallande har
varit mansgravar avsedda för krigare, men man har
även funnit två mansgravar med smidesredskap och
en handfull kvinnogravar. Vissa gravar är endast kända
från frustrerande kortfattade skriftliga beskrivningar,
medan föremål från andra finns bevarade på National
Museum of Irland. Sammanlagt upptar gravfälten ett
område som sträcker sig 5 km längs floden liffeys
sydstrand och vad som under vikingatiden var Dublin­
vikens inre kust. De flesta gravarna påträffades i mitten
av 1800­talet mellan liffey och dess biflod Camac, i
trakten runt Islandbridge och Kilmainham, 2 km upp­
ströms från 900­talsstaden.
Detta var redan då ett strategiskt viktigt läge. Tre
stora historiska farvägar strålade här samman vid ett av
Irlands mest anmärkningsvärda vadställen: Áth Cliath,
’vadställshindret’, som leder över liffey vid Island­
bridge. I Kilmainham låg dessutom redan ett iriskt
munkkloster, och där kan ha legat ett vikingagravfält
med över 40 gravar. Det kan inom klosterområdet fak­
tiskt ha legat en annan longphoirt, som användes av
en grupp vikingar som såg sig som skild från den som
uppehöll sig runt floden Poddle.
Akvareller som illustrerar några av föremålen från
Islandbridge och Kilmainham visar en rad praktfulla
vikingasvärd, av vilka 25 procent är eneggade. De
sköldbucklor och spjutspetsar som finns bevarade är
däremot av irisk typ eller är åtminstone typiska för brit­
tiska öarna. Fyra kvinnogravar innehöll karakteristiska
skandinaviska ovala spännbucklor, däribland ett par
s.k. Berdalsspännen från tidig vikingatid. Föremålen
är på det hela taget mer utmärkande för 800­talet än
för 900­talet.
Portar till Irland
Andra longphoirt anlades vid varaktiga kustbosätt­
ningar, såsom Cork (847), Waterford (före 860),
limerick (före 887) och Wexford (före 892), samt i
mindre hamnar, såsom Youghal (före 866) och St
Mullins (före 892), och på andra platser i inlandet.
Kap 3 - CS2.indd 88 2006-10-09 15:38:34

De f örsta rapporterna från 2004 om upptäckter av
metallarbeten, vapen, gravar och skeppslämningar
i Woodstown vid floden Suir utanf ör Waterford
f örknippade fynden med ett vikingaläger från 800­
talet. Om detta bekräftas kommer det att innebära
en betydande upptäckt. På annat håll sökte vikingar
tillfälligt sin tillflykt på platser som endast omnämns i
allmänna ordalag: vikingarna i lough Foyle, i Carling­
ford, i Strangford osv. Kanske var även Dún na nGall
(’främlingarnas borg’), som gav namn åt Donegal,
Irlands nordvästra grevskap, en stödjepunkt f ör
vikingarna. De gravar som under 1800­talet påträf­
fades på rathlin Island i County Antrim – platsen
f ör den f örsta härjningen 795 – skulle kunna vara
vikingagravar och kan kanske tyda på att rath­
lin användes som en av dessa mystiska longphoirt.
Dokumentationen från undersökningen av gravarna
är dock alltf ör vag f ör att man ska kunna säga något
med visshet. Tyvärr har inga av dessa platser ännu gett
några arkeologiska belägg f ör en sådan bosättning.
likväl var vikingarna i alla dessa longphoirt, såvitt vi
vet, kolonisatörer som parasiterade på omgivningen
genom plundring men som varken ägde eller brukade
jorden. De skilde sig följaktligen både från de jord­
brukande inbyggarna på skotska öarna och från den
årligen kringströvande stora hednahären i England.
Ungefär vid samma tid som dessa longphoirt
började uppträda skedde andra förändringar i viking­
arnas beteende på Irland. År 850 slöt vikingar för
första gången ett förbund med en grupp irer mot en
annan. Plundringen av kyrkor – en sedan länge eta­
blerad sedvänja bland irerna – fick för vikingarna nu
såväl politiska som ekonomiska övertoner. runt den
här tiden började stridigheterna också att bli alltmer
invecklade, och rivaliserande grupper av vikingar täv­
lade om makt, inflytande och rikedom på Irland och i
synnerhet om herraväldet över Dublin.
De iriska annalisterna särskilde grupperna med
beteckningarna finn gall (’ljusa främlingar’) och dubh
gall, (’mörka främlingar’). Efter många diskussioner
tror man nu inte längre att dessa uttryck var etniska
etiketter på norrmän respektive daner, vilket man förr
trodde, utan att de helt enkelt var ett sätt att skilja mel­
lan olika och rivaliserande vikingaätter eller ­härar.
Även om vi har få vittnesbörd om Dublinrikets
enskilda härnadståg finns det urkunder som kastar
viktigt ljus över dem. Det var dubh gall som 851 fick kon­
troll över Dublin, och deras förehavanden skulle snart
komma att sträcka sig även över delar av Storbritannien.
I urkunderna omnämns även hur vikingarna efter
framgångsrika härjningar i Storbritannien skeppade
trälar tillbaka till sin longphoirt i Dublin. I ”Ulsters
annaler” finns t.ex. en uppgift från 871 om att ”Amlaíb
och Ímar [Olav och Ivar] återvände till Áth Cliath [Dub­
lin] från Alba [Skottland] med två hundra skepp och
förde med sig i fångenskap till Irland ett stort krigsbyte
av angler, bretoner och pikter”. Var dessa trälar till
slut hamnade – någon annanstans på Brittiska öarna, i
Skandinavien eller längre bort på Island eller i islamska
länder – kan vi bara gissa oss till.
Efterhand som vikingarna på Irland blev alltmer
involverade i de iriska ätternas inre stridigheter började
de utgå från vissa väl etablerade stödjepunkter och
strida inbördes. Detta ledde till att de förlorade sina
vikingatåg
En kopia av ett ringspänne
i silver, dekorerat med
fält av filigran i guld
och infattade glaspärlor,
tillverkat på Irland ca 800.
Originalet påträffades i
Kilmainham, där det ligger
ett iriskt munkkloster
och ett vikingagravfält.
Ringspännet kan ha varit
en gravgåva för en viking.
Diameter 9,7 cm.
Kap 3 - CS2.indd 89 2006-10-09 15:38:35
89
.

vikingatåg
90
Svärd, sköldbucklor, en
yxa, spjut­ och pilspetsar
samt andra föremål,
däribland fyra spelbrickor,
en doppsko i järn och
två ovala spännbucklor
(mitten till höger),
från vikingagravfälten
i Islandbridge och
Kilmainham. En avbildning
från 1840­talet. Det böjda
svärdet kan ha varit
resultatet av en avsiktlig
rituell handling.
främsta militära tillgångar – överraskning och oförut­
sägbarhet – och blev alltmer sårbara för motanfall
eller förebyggande anfall. Enligt ”Ulsters annaler” för­
drevs Dublinvikingarna slutligen 902: ”Hedningarna
fördrevs från Irland, från fästningen Áth Cliath [Dublin
…] de övergav ett gott antal av sina skepp och undkom
halvdöda, efter att ha blivit sårade och besegrade.”
Men detta skulle bara komma att bli en tillfällig lätt­
nad, och den var kanske inte ens fullkomlig. Under de
utgrävningar som nyligen gjorts i Temple Bar West, i
östra ändan av området för 900­talsstaden, har man
påträffat husgrunder som med C­14­metoden har
daterats till slutet av 800­talet och början av 900­talet.
Det tyder på att bosättningen fortsatte här, tydligen utan
avbrott, trots att vikingarna påstods ha övergett Dublin.
Invånarna var kanske handelsmän, inte krigare, och
därför människor som irerna kunde tolerera eller rent
av uppmuntra. I vilket fall som helst skulle vikingakung­
arna inom 15 år komma att återvända till Dublin, och
den här gången skulle de stanna för gott.
Kap 3 - CS2.indd 90 2006-10-09 15:38:35

DEN SKOTSKA GÅTAN
Delar av nutida Skottland, däribland Orkney­ och
Shetlandsöarna, ligger visserligen närmare Norden än
någon annan del av Storbritannien, men det finns likväl
inga bevarade skotska skriftliga källor som redogör för
vikingarnas förehavanden före mitten av 800­talet. Vi
tvingas i stället förlita oss på iriska källor, och de iriska
annalisterna var föga överraskande främst inriktade på
Argyll och Inre Hebriderna – de områden som bebod­
des av deras fränder skoterna – och nonchalerade
följaktligen områdena i norra och östra Skottland
som behärskades av den inhemska befolkningen, pik­
terna. Piktiska munkkloster var förmodligen ett lika
frestande anfallsmål som något annat, men deras öde
kommer endast att kunna klarläggas genom arkeolo­
giska undersökningar.
Utgrävningarna i Portmahomack i Tarbat i Moray
Firth i nordöstra Skottland har påvisat denna svårighet.
över en klosterverkstad låg ett lager brända ruinspillror
där man påträffade spräckta ornerade stenmonument.
lagret bör vara från ca 800–1100, men i avsaknad av
skriftliga källor är brandorsaken oviss. rör det sig om
inhemska fundamentalistiska, intoleranta religiösa
reformatorer under 1000­ och 1100­talen eller om
någon politisk rivalitet som utspelades på den lokala
kyrkliga scenen? Eller kan det ha varit ett verk av viking­
ar, som enligt sagorna erövrade detta område under
senare delen av 800­talet? Vikingar är faktiskt de
huvudmisstänkta – men saken är inte bevisad.
Samma ovisshet omger en silverskatt, som kan ha
tillhört en piktisk storman och som nedlades under
årtiondena runt 800 på platsen för en tidig kyrka på
St Ninian’s Isle i Shetlandsöarna. Den kan ha gömts
undan när man siktade vikingar vid horisonten, men
en annan förklaring är att det rör sig om ett vikinga­
byte – men detta är som så mycket annat när det gäller
nordbornas tidiga förbindelser med Skottland bara
ren spekulation. En fascinerande, om än rent spekula­
tiv, hypotes är att vikingarnas omfattande och vildsinta
anfall på Irland i mitten av 800­talet bäst bör förklaras
med att de hade tillgång till förhållandevis närliggande
stödjepunkter. Det har också föreslagits att sådana
stödjepunkter kan ha hyst de gåtfulla gall-gædhil (’främ­
lingsirer’ eller ”iro­skandinaver”) som vid just denna tid
ibland omnämns i de iriska annalerna. Dessa vikinga­
baser kan under förra delen av 800­talet ha upprättats
på skotska öarna, i skotska kustområden och på Isle of
Man. Ett viktigt argument har varit att den region som
kallas lothlend eller laithlinn, varifrån vikingar kom
för att härja på Irland, avser delar av Skottland när den
omnämns i iriska annaler för åren 848 och 853. Detta
har emellertid kraftigt ifrågasatts.
Silverskatten från St Ninian’s
Isle i Shetlandsöarna. Den
inbegriper skålar, ringspännen,
svärdsprydnader, en sked och
ett gaffelliknande redskap samt
några silverkoner med ovisst
ändamål och käkbenet från en
tumlare. Att skatten nedlades ca
800 kan ha berott på vikingarnas
härjningar.
Kap 3 - CS2.indd 91 2006-10-09 15:38:35
91
.

92
Arabiska silvermynt,
s.k. dirhamer, som
tillsammans med de något
mindre anglosaxiska och
angloskandinaviska mynten
påträffades i en skatt
nedlagd ca 925 i närheten
av munkklostret St Deiniol i
Bangor i Wales.
VArFör INTE WAlES?
Trots Wales långa kust mot Irländska sjön dröjde det
enligt urkunderna ända till 852 innan vikingatågen
drabbade de småkungariken som området under 800­
talet var uppdelat i. Det innebär inte att Wales var en
fristad av inre fred. Precis som på Irland låg de angräns­
ande kungarikena ofta i krig med varandra, och
walesarna ansattes även av anglosaxarna. Sporadiska
vikingatåg lär under sådana förhållanden knappast
ha gjort något varaktigt intryck, och de elva kända sil­
verskatter som grävdes ned i Wales mellan mitten av
800­talet och början av 1000­talet är på det hela taget
därför knappast ett vittnesbörd om just vikingarnas
härjningar.
År 878 övervintrade en vikingahär i Dyfed i sydvästra
Wales, men det finns inget som tyder på att vikingatåg
var vanligt förekommande. I Assers bok om Alfred den
store från ca 888, de rebus gestis Ælfredi (’Om Alfreds
bragder’), omnämns vikingatåget: ”[…] Ivars och
Halvdans broder avseglade med 23 skepp från Dyfed,
där han efter att ha dräpt många av de kristna hade
övervintrat, till Devon, och mötte där en eländig död
samman med 1 200 man.” Vikingatågen mot Wales
företogs vanligen av krigsföljen eller härar som var
baserade på annat håll i Storbritannien eller på Irland.
När vikingahövdingen Ingemund fördrevs från Dublin
902 tror man att han först landsteg på ön Anglesey
utanför Wales nordvästkust innan han tvingades dra
vidare, för att slutligen slå sig ned utanför Chester i
England.
De walesiska kungarna kunde i sina strider mot
vikingarna ibland räkna med politiskt och militärt
stöd från engelsmännen, men somliga walesare såg
inte vikingarna som ett problem utan som en poten­
tiell lösning på de högst påtagliga svårigheterna med
engelsmännen. År ca 930 skrev en walesisk munk
en dikt, ”Armes Prydein”, där han gav uttryck för
sin förhoppning om att Dublinrikets vikingar skulle
ansluta sig till walesarna och andra britanner för att
fördriva anglosaxarna: ”[…] det kommer att bli en för­
soning mellan walesarna och Dublinborna, Irlands och
Angleseys och Skottlands irer, Cornwalls och Strath­
clydes män kommer att vara välkomna bland oss […]”.
önsketänkande, poetisk frihet – eller en välkommen
påminnelse om att samtidens syn på vikingarna inte
alltid var densamma?
Kap 3 - CS2.indd 92 2006-10-09 15:38:36

MEDElHAVSOMrÅDET
Vi saknar till stor del arkeologiska vittnesbörd om
vikingarnas f örehavanden i frankerriket. Det är där­
f ör knappast f örvånande att det inte heller har gjorts
några utgrävningar som ger belägg f ör att vikingar
seglade längre söderut, längs spanska och portugi­
siska Atlantkusten och in i Medelhavet. likväl finns
det några skriftliga källor som inte bara omnämner
vikingatåg mot nutida Spanien utan även mot såväl
europeiska som afrikanska kuster i Medelhavsom­
rådet. År 844 lämnade en vikingaflotta loire och
seglade söderut. I kungariket Galicien på spanska
nordkusten drevs vikingarna bort och led svåra f ör­
luster. Of örskräckta rundade de Kap Finisterre och
begav sig söderut och nådde de kustområden som
behärskades av den arabiske emiren av Córdoba. De
plundrade lissabon, Sevilla, Cádiz och andra orter
innan de led ett svårt nederlag mot en muslimsk här.
De seglade till och med över Gibraltar sund och sköv­
lade Asilah på nuvarande Marockos Atlantkust innan
de återvände hem.
Det finns inga uppgifter om fler vikingatåg mot
Spanien f örrän 859, då en ny loireflotta om 62 skepp,
ledd av Hasting och Björn Järnsida, seglade söderut.
Efter att ha lidit flera nederlag under sin plundrings­
färd längs Pyreneiska halvön seglade de in i Gibraltar
sund och anf öll orter på både den europeiska och
nordafrikanska sidan om sundet innan de seglade
vidare in i Medelhavsområdet. De vände norrut och
anf öll Balearerna, sydöstra Frankrike och roussil­
lon, varpå de övervintrade i området Camargue vid
rhônes mynning. Följande år – 860 – vågade de sig
längre österut och anf öll platser i nordvästra Italien.
Man vet inte var de övervintrade, men 861 led de ett
nytt nederlag utanf ör Spanien. Deras sista handling
innan de återvände hem var att plundra Pamplona,
över 60 km inåt landet i nuvarande Euzkadi eller Bask­
ien i nordöstra Spanien. Alla dessa uppgifter härrör
från skriftliga källor – man har hittills inte gjort några
fornfynd som kan kasta ljus över urkunderna.
I den gotiska katedralen i léon i Spanien finns
dock ett litet f öremål som skulle kunna tyda på något
senare f örbindelser med Norden. Det är ett cylinder­
format, 4,5 cm högt skrin med 3,3 cm diameter,
tillverkat av ett ännu inte fastställt benaktigt material
och dekorerat med ett snidat fågelmotiv i Mammenstil
(se s. 178), vilket tyder på att den skulle vara tillverkad
under senare delen av 900­talet. Skrinets ursprung­
liga syfte är okänt, men det f örgyllda bronslocket är
omgjort och det kan så småningom ha använts som
relikvarium. léon var vid denna tid huvudstad i ett
självständigt kungarike, och munkklostret, som är
belagt sedan 1063, var redan under tidigare århund­
raden ett viktigt religiöst centrum som gynnades av
de leonska kungarna. Det finns inga uppgifter om
hur det kom sig att asken hamnade i Spanien och när
detta skedde. Det skulle dock kunna röra sig om en
diplomatisk gåva till kungen av léon, som i sin tur kan
ha skänkt skrinet till munkklostret.
Kap
Finisterre
A T L A n T e n
POrTUGAl
lissabon
Sevilla
léon
Cádiz
Asilah
MArOCKO
SPANIEN
Cordoba
Loire
Pamplona
vikingatåg
Ovan: Léonskrinet.
Nedan: En karta över området.
FrANKrIKE
0
rousillon
Camargue
rhône
BAlEArErNA
0 150 miles
Kap 3 - CS2.indd 93 2006-10-09 15:38:36
300 km
93
.