Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27
Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27
Kap 3 - CS2.indd 66 2006-10-09 15:38:27
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> <strong>66</strong> <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:<strong>27</strong>
III • VIKINGATÅG<br />
De f örsta vikingatågens offer beskrev visserligen vikingarnas härjningar<br />
som blixtar från klar himmel, men nordborna gav sig likväl inte ut på<br />
dåraktiga f öretag i det okända. Skandinaviska handelsmän hade f örmodligen<br />
under många sekler f öre vikingatågens början f ört med sig<br />
hem livsviktiga upplysningar om f örhållanden och möjligheter i främmande<br />
länder. Vikingatågen f öljde helt enkelt i deras kölvatten. Ibland<br />
sökte man sig till de handelsplatser där köpmännen hade bedrivit sin<br />
handel, men man var nu ute efter att göra vinster på helt annat sätt. I vissa<br />
fall ledde härjningarna med tiden till invasioner i stor skala och till att<br />
man grundade bosättningar, varifrån man sedan kunde ge sig ut på nya<br />
härjningståg eller bedriva handel – de båda verksamheterna var nära f örbundna<br />
med varandra.<br />
Vad var det som gjorde att vikingatiden tog sin början just i slutet av<br />
700talet? Vad var det som gjorde vikingatågen lockande eller nödvändiga?<br />
Detta är två ständigt återkommande frågor om vikingarna, och man<br />
har lagt fram många olika svar på dem. En uppfattning – den kanske mest<br />
pragmatiska – är att de skandinaviska kungarnas allt större politiska makt<br />
uppmuntrade hövdingarna till att stärka sin avtynande ställning hemmavid<br />
genom att söka sig till de stora och omedelbara vinster som stod att finna<br />
i lukrativa företag i främmande land. En annan pragmatisk förklaring kan<br />
vara de framsteg som gjordes inom skeppsbyggnad och segling, men för<br />
att underbygga den uppfattningen krävs det fler fynd av skepp från 700 och<br />
800talen. Ett annat förslag är att härjningarna i Europa var ett beräknat<br />
politiskt schackdrag från de nordiska härskarna, för att bemöta den frankiske<br />
kejsaren Karl den stores och hans efterträdares växande militära makt.<br />
Detta förklarar dock inte vikingatågen mot Brittiska öarna. En närbesläktad<br />
tolkning är att plundringen av kyrkor och munkkloster inte bara berodde<br />
på att de utgjorde lätta måltavlor och gav rikt byte, utan att man avsiktligt<br />
inriktade sig på de platser som var den västeuropeiska kristenhetens<br />
religiösa och ideologiska grundvalar. Det skulle med andra ord ha rört sig<br />
om ett slags psykologisk krigföring, där syftet var att undergräva den västeuropeiska<br />
tron och visa att de kristnas gud inte var allsmäktig utan sårbar<br />
och ingalunda överlägsen de nordiska gudarna. Oavsett hur stor sanning<br />
det kan ligga i alla dessa hypoteser verkar det ändå mest sannolikt att den<br />
vanlige vikingen helt enkelt begav sig ut för att förbättra sin lott genom att<br />
skörda rikedom i främmande land.<br />
Vikingar, så som de avbildas i en illuminerad avskrift av Vita S. Albini Andegavensis<br />
episcopi (’Albin den heliges levnad’), framställd ca 1<strong>10</strong>0 för<br />
abbotklostret i Angers i MaineetLoire i Frankrike. Illuminatören avbildade<br />
anfalls och skyddsvapen från sin egen tid, vilket kan vara förklaringen<br />
till de mandelformade sköldarna, även om sådana också finns avbildade på<br />
Bayeuxtapeten. Trots att Sankt Albin var biskop av Angers på 500talet och<br />
området inte härjades av vikingar förrän på 800talet, så ansåg man under<br />
medeltiden att Sankt Albin gav skydd mot sjöröveri.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 67 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:<strong>27</strong><br />
67<br />
.
VIKINGArNA I KrIG<br />
Vikingarna var välbeväpnade och väldiga motståndare,<br />
men deras anfalls och skyddsvapen skilde sig inte stort<br />
från dem som stod att finna i övriga Europa. Vikingarna<br />
var fotsoldater. De använde sig av riddjur för att färdas<br />
längre sträckor men stred som regel inte från häst<br />
ryggen. Vikingarna bar inte heller något speciellt slags<br />
uniform – även om deras vapen var förhållandevis<br />
uniforma. Deras skyddsvapen kan ha bestått av ett<br />
läderharnesk eller – för den som hade råd med det – en<br />
pansarskjorta eller brynja, som kunde vara knälång.<br />
Det är möjligt att vissa vikingar bar läderhjälm, men<br />
eftersom läder är ett organiskt material och lätt för<br />
multnar finns inga sådana bevarade. Järnhjälmar<br />
Krigarhuvud från <strong>10</strong>00talet,<br />
snidat av en 22,4 cm<br />
lång tagg från ett älghorn<br />
och påträffat i Sigtuna<br />
i Uppland. Den koniska<br />
hjälmen är försedd med<br />
nässkydd, något som från<br />
mitten av <strong>10</strong>00talet och<br />
framåt även var utmärkande<br />
för normandiska och<br />
anglosaxiska hjälmar, vilket<br />
man kan se på Bayeuxtapeten<br />
(se s. 201).<br />
kunde vara rundkulliga eller koniska, och hjässbandet<br />
stack ofta ut och bildade ett nässkydd. Arkeologerna<br />
träffar dock sällan på järnhjälmar, och de bars sanno<br />
likt av de rika och mäktiga eller av de härdade krigarna,<br />
inte av dem som sällan stred.<br />
En stor rundsköld med i genomsnitt ca 1 m diameter<br />
och tillverkad av parallellt hopfogade träskivor skydd<br />
ade större delen av krigarens kropp. Mitt på sköldens<br />
frånsida fanns ett sköldhandtag i järn, så att den kunde<br />
hållas med ena handen, som skyddades av sköldbuck<br />
lan av järn som var placerad mitt på sköldens åtsida.<br />
Eftersom sköldbucklan vanligen är den enda delen<br />
av skölden som är bevarad vet vi inte hur ofta man<br />
förstärkte sköldarna med överdrag av läder. Inte hel<br />
ler vet vi i vilken omfattning man ornerade dem med<br />
målade figurer eller symboler, eftersom endast några<br />
enstaka bevarade sköldar bär fragmentariska spår av<br />
sådana prydnader.<br />
Spjut och yxor var de vanligaste anfallsvapnen och<br />
förekom båda i en mängd olika former och stor<br />
lekar. Man brukade även pil och båge, där mycket<br />
spetsiga, smala och jämförelsevis tunga pilspetsar<br />
med tre till fyra eggar var särskilt verksamma mot<br />
motståndare i brynja. I en läderslida, som ibland bars<br />
horisontellt hängande från bältet, hade man ett jäm<br />
förelsevis bredbladigt, eneggat sidovapen, en s.k.<br />
scramasax – en lång huggkniv eller ett kort huggsvärd.<br />
Det anfallsvapen som man föredrog var dock svärdet. I<br />
början av vikingatiden var svärden ofta eneggade, men<br />
så småningom blev tveeggade klingor de vanligaste.<br />
Alla slags vapen stod att få hos vapensmeder hemma i<br />
Norden, men vissa svärd från främmande riken ansågs<br />
vara särskilt goda och var hett eftertraktade, kanske<br />
lika mycket för det anseende de gav som av praktiska<br />
skäl.<br />
Varifrån kom de första vikingarna som härjade<br />
Brittiska öarna? Urkunderna ger oss bara vaga upplys<br />
ningar, såsom uppgiften i ”Anglosaxiska krönikan”<br />
om att de första som anföll Portland i Dorset skulle ha<br />
kommit från Hordaland på Norska Atlantkusten. Om vi<br />
utgår från utbredningen av isolerade fynd i Norge bör<br />
många av de vikingar som i början av 800talet härjade<br />
på Brittiska öarna ha kommit från nordvästra Vestfold<br />
i Vikområdet, medan de under mitten av 800talet allt<br />
oftare kom från rogaland i sydvästra Norge. När Island<br />
koloniserades, vilket av hävd lär ha skett något senare<br />
under samma århundrade, tyder urkunderna på att det<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 68 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:<strong>27</strong>
var folk från Sognefjordområdet, strax norr om roga<br />
land, som utmärkte sig bland de första bosättarna.<br />
Att vikingarna, både som sjörövare och kolonisatörer,<br />
i hög grad utgick från just dessa områden tyder på att<br />
de var föremål för en föränderlig politisk jäsningspro<br />
cess, vars mönster ännu inte har klarlagts.<br />
Svärd<br />
Svärden skattades högre än några andra vapen, för de<br />
var de tekniskt mest fulländade och mest konstfullt<br />
KrIGArE I STEN<br />
De figurer som finns ristade på<br />
en rad gravvårdar från 900talet<br />
i norra England ger en bild av<br />
vikingatidens krigare så som<br />
de själva ville bli hågkomna. De<br />
ryttare som finns avbildade i<br />
Sockburn i County Durham bär<br />
hjälm, spjut och sitter i bomsadel.<br />
På en annan sten från Sockburn<br />
finns en stående figur klädd i<br />
ett plagg som förmodas vara<br />
en knälång kjortel. Även han är<br />
utrustad med hjälm och spjut,<br />
och han har också en rundsköld.<br />
Även den s.k. Westonkrigaren,<br />
som är uppkallad efter fyndorten i<br />
West Yorkshire, är avbildad iklädd<br />
en knälång kjortel, men han<br />
är beväpnad med ett svärd och<br />
en stridsyxa. De mest välkända<br />
och mest fullständigt utrustade<br />
figurerna är de som återfinns<br />
på flera stenar från kyrkan i<br />
Middleton i North Yorkshire. De<br />
koniska huvudbonaderna tyder<br />
på att de bär hjälm, och var och<br />
en har en scramasax, buren i en<br />
slida som hänger horisontellt<br />
från bältet. En av dem, vars<br />
kroppsställning tyder på att han<br />
skulle kunna sitta i en högryggad<br />
stol, är omgiven av en rad vapen:<br />
på ena sidan ett upprätt spjut och<br />
på den andra en rundsköld med<br />
synlig sköldbuckla samt ett svärd<br />
och en yxa. Färgen har vittrat bort<br />
från de ursprungligen målade<br />
stenarna och vissa tillagda detaljer<br />
kan därför ha gått förlorade, men<br />
de ger likväl en levande bild av de<br />
vikingatida krigarnas styrka.<br />
Avbildningar av krigare:<br />
från Weston i North<br />
Yorkshire, med yxa och svärd<br />
(överst till vänster); från<br />
Sockburn i County Durham,<br />
med hjälm, sköld och spjut<br />
dekorerade i vikingarnas beväpning. Det idealiska<br />
svärdet hade en kraftig men böjlig stålklinga som<br />
inte brast vid en fiendes hugg och med vass egg. För<br />
att göra klingan tåligare eller för att ge den ett mer<br />
imponerande utseende använde sig svärdssmederna<br />
ibland av en metod som kallas mönstervällning eller<br />
damaskering. Järnstycken, vanligen tre, sammanveks<br />
eller vreds och hopvälldes innan de sedan uthamrades<br />
för att bilda klingämnet. Ibland alternerade man<br />
avsiktligt järnstycken med låg respektive hög kolhalt.<br />
(ovan till vänster); och från<br />
Middleton i North Yorkshire<br />
(ovan till höger) med<br />
(medsols, från vänster) spjut,<br />
sköld, svärd och yxa; mannen<br />
bär hjälm, och en scramasax<br />
hänger horisontellt i<br />
hans bälte. Detaljerna var<br />
ursprungligen färglagda<br />
(korsets andra sida är<br />
avbildad på s. <strong>10</strong>6).<br />
vikingatåg<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 69 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:28<br />
69<br />
.
vikingatåg<br />
70<br />
BÄrSÄrKAr<br />
Orden ’bärsärk’ och<br />
’bärsärkagång’ avser numera<br />
någon som får ett vredesutbrott<br />
som tar sig våldsamma uttryck,<br />
men i islänningasagorna<br />
används dess ord om särskilt<br />
ursinniga och hårdföra kämpar.<br />
En saga beskriver dem på<br />
följande sätt: ”galna som<br />
hundar eller ulvar bet de i sina<br />
Sammanvikandet eller vridningen gav upphov till ett<br />
schatterat mönster som framträdde när klingan slut<br />
ligen etsades med en svag syra och som man i dag kan<br />
se med hjälp av röntgen. Därefter vällde man på egg<br />
stålet, varpå klingan sedan härdades, renslipades och<br />
polerades. Klingan försågs också med s.k. blodrännor<br />
– grunda urholkningar på båda sidor – vilka gjorde<br />
den lättare och böjligare. Vissa vapensmeder fram<br />
ställde klingor i rent stål, och somliga ”signerade” sitt<br />
arbete med inlägg i klingan. Två berömda smeder eller<br />
verkstäder som anammade detta bruk känner vi till<br />
genom de inlagda namnen Ulfberht och Ingelrii. De<br />
var förmodligen verksamma i mellersta rhenlandet,<br />
sköldar, och de var starka som<br />
björnar eller oxar”. Ordets<br />
ursprung är ovisst, men de<br />
båda vanligaste förklaringarna<br />
är att bärsärk skulle betyda<br />
en man som strider antingen i<br />
”bara särken” (’bara skjortan’)<br />
eller också i en ”björnsärk”<br />
(’björnskinnsskjorta’). I den<br />
skandinaviska konsten finner<br />
man under folkvandringstid<br />
avbildningar av beväpnade<br />
människor som är klädda i<br />
björnskinn, men dessa återger<br />
knappast krigare utan avbildar<br />
förmodligen en rit som är<br />
förknippad med de germanska<br />
religionernas ”hamnskiftare”,<br />
dvs. människor som antog<br />
djurgestalt. Huruvida sagornas<br />
skildringar av bärsärkar har<br />
en historisk kärna eller bara<br />
återspeglar medeltida litterära<br />
konventioner är och förblir<br />
ovisst.<br />
men det verkar som om andra smeder i Västeuropa<br />
kan ha kopierat deras ”varumärke”.<br />
Svärdsklingans övre del avslutades i en tånge vid<br />
vilken man fäste kaveln (handgreppet), som sällan<br />
är bevarad eftersom den oftast var av trä eller horn;<br />
den kan också mycket väl ha varit omlindad med<br />
tyg. Svärdsfästet avgränsades av de båda tvärgående<br />
hjolten och avslutades med en svärdsknapp. Smederna<br />
kunde förse fästet med en lång rad olika inläggningar<br />
eller utsmyckningar, och många exempel på detta har<br />
påträffats. Svärden förvarades i en träslida, vilken<br />
invändigt kunde vara klädd med tyg av ull eller något<br />
annat material – den naturligt feta ullen bidrog till att<br />
Tre schackpjäser (”väktare”,<br />
motsvarande nutida torn),<br />
tillverkade av valrossben<br />
i Norge 1<strong>15</strong>0–1200. De<br />
påträffades 1831 tillsammans<br />
med många andra som grävts<br />
ned i närheten av Uig på Lewis<br />
i Yttre Hebriderna utanför<br />
Skottland. ”Väktarna” biter<br />
sin mandelformade eller<br />
”normandiska” sköld på ett sätt<br />
som påminner om beskrivningar<br />
av vikingatidens bärsärkar.<br />
Höjd: 8–9 cm.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 70 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:28
skydda klingan från rost. Själva träbaljan skyddades i<br />
sin tur av ett överdrag av läder. För att skydda svärds<br />
udden var baljan ofta försedd med en s.k. doppsko, en<br />
ofta mycket konstfullt ornerad metallskoning.<br />
Ovan: En särskilt väl<br />
hjälmprydd skara moderna<br />
vikingar återskapar ett anfall.<br />
Nedan: Ett svärd från Visnes<br />
i Stryn i Nordfjord i Norge.<br />
De inhuggna bokstäverna<br />
i klingan är fyllda med<br />
damaskerade band och bildar<br />
namnet Ulfberht, som kan avse<br />
smeden eller verkstaden som<br />
smidde svärdet.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 71 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:28<br />
71<br />
.
”Här visade sig fasansfulla järtecken i<br />
northumbrernas land och drabbade folket svårligen;<br />
väldiga ljungeldar uppträdde, och eldsprutande<br />
drakar sågs flyga i luften, och omedelbart därefter<br />
följde en stor hungersnöd, och något senare samma<br />
år ödelade hedningarna genom plundring och dråp<br />
svårligen Guds kyrka på ön Lindisfarne.”<br />
Anglosaxiska krönikan, 793.<br />
Nedan: Karta över de orter som<br />
omnämns i detta kapitel.<br />
72<br />
0<br />
0 <strong>15</strong>0 miles<br />
IrlAND<br />
limerick<br />
N<br />
Waterford<br />
Cork<br />
300 km<br />
Iona<br />
Wexford<br />
Camp de Péran<br />
landevennec<br />
A T L A n T e n<br />
FÄröArNA<br />
OrKNEY öArNA<br />
Dublin<br />
ANFAllSMÅl OCH TAKTIK<br />
Den slumpmässighet som präglar de urkunder som<br />
finns bevarade sedan drygt tusen år tillbaka innebär<br />
att vi saknar ingående detaljer om de första vikinga<br />
tågen och därför endast känner till dem genom<br />
slutledningar. Av allt att döma tycks dock både Brit<br />
tiska öarna och kontinenten ha varit föremål för<br />
härjningar redan i slutet av 700talet. År 792 ålades<br />
munkklostren i Kent i sydöstra England att bidra till<br />
uppbådandet av försvar mot ”hedniska sjöfarare”,<br />
vilka förmodligen var vikingar, och år 800 lät Karl den<br />
store längs de frankiska kusterna uppföra försvarsan<br />
läggningar mot ”sjörövare”, vilka även dessa bör ha<br />
varit vikingar.<br />
Det första väldokumenterade vikingatåget ägde<br />
rum 793 och var riktat mot tidvattensön lindis<br />
farne (Holy Island) utanför Englands nordostkust.<br />
SHETlANDSöArNA<br />
Portmahomack<br />
SKOTTlAND<br />
lindisfarne<br />
NOrGE<br />
DANMArK<br />
York<br />
NEDErlÄNDErNA<br />
repton, Ingleby<br />
london<br />
Southampton<br />
Portland<br />
Loire<br />
St Ninian’s Isle<br />
rouen<br />
Pont de<br />
l’Arche<br />
FrANKrIKE<br />
n o r d -<br />
S j ö n<br />
Den Burg<br />
Zutphen<br />
Dorestad<br />
Souburg<br />
BElGIEN<br />
Quentovic<br />
TYSKlAND<br />
Det som lockade var det viktiga munkklostret, som<br />
utlovade rikt byte: kyrksilver och andra inventarier,<br />
allt som var lätt att forsla och som var av silver, guld<br />
eller hade kostbara inläggningar. Klostrets kungliga<br />
donationer och att det var förknippat med två fram<br />
stående helgon – iren Columba och northumbrern<br />
Cuthbert – försäkrade att nyheten om händelsen fick<br />
omfattande spridning, inte bara i Storbritannien utan<br />
även i Europa. I det kristna samfundets ögon hade en<br />
helgedom vanhelgats genom ett överfall av hedniska<br />
utlänningar – ett djävulens verk.<br />
Samma år som överfallet ägde rum beskrev Alcuin,<br />
en northumbrisk gudsman som befann sig på kon<br />
tinenten, händelserna i ett brev ställt till Ethelred av<br />
Northumberland (Northumbria): ” … aldrig förr i Bri<br />
tannia har en sådan skändlighet skådats som den vi<br />
nu har lidit för hednafolkets hand. En dylik färd trod<br />
des vara omöjlig. Sankt Cuthberts kyrka är fläckad av<br />
Guds prästers blod, berövad alla sina inventarier och<br />
blottad för hedningarnas plundring.” Under viking<br />
arnas första härjningar i Storbritannien – i slutet av<br />
700 och början av 800talet – var överfallen full<br />
ständigt oväntade. Detta illustreras väl av vad kungens<br />
representant i Dorchester i södra England råkade<br />
ut för någon gång mellan 789 och 802. När han fick<br />
veta att skepp närmade sig antog han att det rörde sig<br />
om köpmän och begav sig tillsammans med några få<br />
män till landstigningsplatsen vid Portland för att möta<br />
dem – och dräptes omedelbart. Sjöfararna var inte<br />
de fredliga köpmän som han hade förväntat sig utan<br />
vikingar med tre skepp.<br />
Potentiellt lukrativa anfallsmål för vikingarna var<br />
särskilt handelscentra som låg vid kuster eller floder,<br />
såsom Portland eller Hamwic på brittiska öarna, Dore<br />
stad vid rhenmynningen i nuvarande Nederländerna<br />
eller Quentovic vid floden Canche i nuvarande Frank<br />
rike. Men antalet sådana handelscentra var begränsat,<br />
både på kontinenten och i England, och i Skottland<br />
och på Irland fanns överhuvud inga. Däremot fanns<br />
det över stora delar av Västeuropa en stor mängd<br />
betydande kyrkor och kloster, vilka ägde dyrbara natt<br />
vardskalkar och andra rikt ornamenterade religiösa<br />
inventarier med högt metallvärde.<br />
De större kyrkoorterna var även en brännpunkt<br />
för handeln, eftersom man där importerade sådant<br />
som vin för nattvarden och kvalitetstyger, såsom<br />
sidentyger, för tillverkning av prästskrudar och andra<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 72 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:29
kyrkliga ämbetsdräkter. Kyrkans egna gårdar och gods<br />
gav dessutom ett överskott av lantbruksprodukter och<br />
råvaror, och dessa kunde utgöra ett lika lockande<br />
byte för vikingar som var på jakt efter förnödenheter.<br />
Ovanpå allt detta använde de världsliga stormännen<br />
ibland större kyrkor eller kloster som en trygg för<br />
varingsplats för pengar och andra dyrbarheter. Att<br />
plundra en kyrka eller ett kloster var följaktligen likvär<br />
digt med att få en jackpot. Man föredrog att anlägga<br />
dessa rika och oförsvarade kloster på uddar och öar<br />
längs kusterna, vilket gjorde dem lätta att nå från<br />
havet och därmed också sårbara för sjörövare. Detta<br />
gjorde dem till självklara mål för vikingatågen. Plund<br />
ringen av lindisfarne 793 skedde enligt den taktik som<br />
kom att bli utmärkande för vikingarna och fastställde<br />
vad som under det följande århundradet kom att bli<br />
ett mönster för många andra vikingatåg runtom i<br />
Europa: man valde ut ett mer eller mindre oförsvarat<br />
mål, genomförde ett överraskande anfall och gav sig<br />
sedan snabbt av igen. Vikingarna lärde sig snart hur<br />
de ytterligare kunde öka den vinst som de gjorde sig<br />
genom att plundra kyrkor. Det var förmodligen de<br />
utsmyckningar i guld och silver som prydde biblar<br />
och andra religiösa böcker som gjorde att viking<br />
arna först fick upp ögonen för dem, men snart<br />
insåg somliga av dem att även skrifterna i sig själva<br />
var värdefulla. Kyrkan satte stort värde på sina över<br />
dådigt illuminerade handskrifter, eftersom de både<br />
förkroppsligade den kristna tron och var resultatet av<br />
många mödosamma timmars omsorgsfull textning,<br />
illumination och utformning. De kristna samfunden<br />
eller deras gynnare var därför beredda att återköpa<br />
sådana böcker. På en sida av Codex aureus (’gyllene<br />
boken’), en avskrift av de fyra evangelierna, finns en<br />
anteckning om hur en anglosaxisk alderman vid namn<br />
Alfred och hans hustru (kanske efter ett vikingaanfall<br />
mot Canterbury 851) betalade vikingarna i rent guld<br />
för att försäkra sig om att boken skulle återlämnas till<br />
Christ Church i Canterbury.<br />
Ovan: Lindisfarne utanför<br />
Northumberland. Vy över<br />
öns östkust. Munkklostret<br />
var beläget på bortre sidan<br />
av viken på öns sydsida.<br />
Nedan: ”Krigarstenen”, ett<br />
fragment av en gravvård<br />
från Lindisfarne. Den är<br />
daterad till ca 875–900 och<br />
skulle kunna avbilda den<br />
berömda härjningen 793<br />
eller kanske någon annan<br />
historisk händelse eller<br />
tänkbar katastrof. .<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 73 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:29<br />
73<br />
.
vikingatåg<br />
74<br />
Codex Aureus (’gyllene<br />
boken’), en avskrift av<br />
evangelierna från mitten av<br />
700talet från Canterbury<br />
i Kent. Anteckningarna<br />
ovanför och under<br />
evangelietexten är från<br />
mitten av 800talet och<br />
beskriver hur man betalade<br />
lösen för att återfå boken<br />
från vikingarna som hade<br />
stulit den.<br />
Abbotarna och klostren var i sig själva en källa till vinst<br />
för vikingarna. Många framstående gudsmän kom från<br />
stormannasläkter, vilka kunde tänkas betala lösen för<br />
att rädda dem ur hedningarnas våld. Efter härjningen<br />
på lindisfarne lovade t.ex. Alcuin att göra sitt bästa<br />
för de pojkar som hade förts bort som fångar. Dessa<br />
tidiga bortrövanden bildade ett exempel som senare<br />
vikingar strängt skulle komma att följa. År 914 förde<br />
t.ex. vikingar som härjade längs Wales sydkust bort<br />
biskopen av Archenfield (i nutida Herefordshire) och<br />
tog honom med sig till sitt skepp. I vad som förmod<br />
ligen var en såväl politiskt som religiöst föranledd gest<br />
betalade den anglosaxiske kungen Edvard d.ä. den<br />
betydande lösensumman på <strong>15</strong> kilo silver.<br />
Vikingarna kunde emellertid gäckas. När de närmade<br />
sig kunde det hända att värdesaker gömdes undan. Det<br />
kunde då hända att vikingarna i sin besvikelse dräpte<br />
munkar, vilket 806 skedde på Iona (se rutan på mot<br />
stående sida), eller brände klostret, som de 913 gjorde<br />
i landevennec i Bretagne. Att ta fångar för lösen gav<br />
inte heller alltid önskat resultat. När en dansk här <strong>10</strong>11<br />
tillfångatog ärkebiskop Ælfheah av Canterbury vägrade<br />
denne att låta betala ut lösensumman på drygt 1 000<br />
kilo silver. I rusigt ursinne misshandlades han av sina<br />
tillfångatagare, som använde benknotor som tillhygge,<br />
tills en av dem förbarmade sig över honom och dräpte<br />
honom med ett yxhugg mot huvudet.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 74 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:29
IONA<br />
På Iona, en liten ö utanför<br />
skotska västkusten, låg ett<br />
av iriska kyrkans viktigaste<br />
och rikaste munkkloster. Det<br />
plundrades av vikingar första<br />
gången 795, kan ha fallit<br />
offer för ett vikingatåg mot<br />
Hebriderna 798 och skövlades<br />
helt säkert på nytt 802. redan<br />
när munkarna 804 köpte land<br />
i Kells i County Meath på<br />
Irland övervägde de att flytta<br />
klostret och dess skatter till<br />
denna tryggare plats. Det låg<br />
emellertid fortfarande kvar<br />
på Iona 806, då det överfölls<br />
på nytt. Munken Blathmac<br />
lyckades dock gäcka vikingarna<br />
genom att gömma undan den<br />
helige Columbas relikvarium<br />
och vägrade sedan att avslöja<br />
var det fanns, vilket ledde till att<br />
de dräpte honom och ytterligare<br />
67 munkar.<br />
Det nya klostret i Kells<br />
stod färdigt 814, men några<br />
av munkarna valde att<br />
stanna kvar på Iona, och<br />
klostergemenskapen där<br />
bestod under de följande<br />
århundradena, trots att ön 825<br />
skövlades på nytt av vikingar.<br />
Den gamla konsten att hugga<br />
vackra stenkors levde vidare<br />
till långt in på vikingatiden.<br />
Under 800 eller i början av<br />
900talet fanns det nämligen<br />
tillräckligt skickliga stenhuggare<br />
för att man skulle kunna<br />
skapa det monument som<br />
kallas St Matthew’s Cross. År<br />
980 drog sig den före detta<br />
vikingakungen av Dublin<br />
Olof Sigtryggsson (Amlaíb<br />
Cuaran) i slutet av sin långa<br />
regering tillbaka till klostret<br />
”för botgöring”. Gravvårdar<br />
på ön, däribland en med en<br />
runinskrift och scener ur den<br />
nordiska mytologin, vittnar<br />
om andra omvända nordbor.<br />
likväl dödades abboten och <strong>15</strong><br />
munkar under en ny plundring<br />
986.<br />
Nordöstlig vy över Iona<br />
i Hebriderna utanför<br />
Skottland. Den sandiga<br />
viken längst ned till vänster<br />
är den plats där den helige<br />
Columba (Columcille)<br />
enligt hävd landsteg 563.<br />
Strax söder om byn ligger<br />
Martyrs Bay, där munkar<br />
lär ha dräpts under<br />
härjningen 806. Bortom<br />
Martyrs Bay, i riktning mot<br />
öns översta högra hörn,<br />
ligger munkklostret och<br />
det senare abbotklostret,<br />
strax ovanför ”The White<br />
Strand of the Monks” på<br />
öns nordspets, som 986<br />
lär ha varit platsen för<br />
en vikingamassaker. Ön är<br />
drygt 5,5 km lång från norr<br />
till söder.<br />
vikingatåg<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 75 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:30<br />
75<br />
.
76<br />
FRISLAND<br />
F R A N K E R R I K E T<br />
Karta över Frisland och<br />
frankerriket under<br />
karolingertid.<br />
Runt guldspänne med<br />
konstfulla inläggningar<br />
av glas, almandiner (ett<br />
rött mineral) och pärlor<br />
längs randen. Guldspännet,<br />
som tillverkades ca<br />
800 i frankerriket<br />
under karolingertid<br />
och 1969 påträffades<br />
under utgrävningen<br />
av en brunn i Dorestad<br />
vid Rhenmynningen i<br />
Nederländerna, återspeglar<br />
det avsevärda byte som fanns<br />
att få för vikingar i detta<br />
viktiga internationella<br />
handelscentrum.<br />
VIKINGAr I FrISlAND<br />
Vid tiden för de första vikingatågen härskade Karl den<br />
store (742–814), över ett enormt landområde, som<br />
omfattade större delen av nutida Frankrike, Belgien,<br />
Nederländerna och västra Tyskland. Hans välde, det<br />
karolingiska frankerriket, hade en långsträckt Nord<br />
sjökust och gränsade i norr mot sydligaste Jylland. Karl<br />
den store reste visserligen försvarsanläggningar mot<br />
vikingarnas infall, men vikingatåg mot hans rike finns<br />
inte omnämnda i några samtida urkunder. De måste<br />
dock ha känt sig frestade!<br />
När vikingarna från Danmark seglade söderut längs<br />
de europeiska kusterna passerade de först Frisland,<br />
ett landområde som låg mellan floderna Scheldt och<br />
Weser i nuvarande Nederländerna och Tyskland. Fris<br />
land hade under 680 till 730talen gradvis förlorat sin<br />
självständighet i takt med att frankerna utvidgade sitt<br />
välde norrut. landskapet som frankerna övertog skilde<br />
sig mycket från dagens, för kusterna och farlederna i<br />
inlandet har genomgått enorma skillnader. Geografiskt<br />
sett var Frisland ett kraftigt fragmenterat område, men<br />
det omfattade det rika, internationellt kända handels<br />
centrat Dorestad, som låg vid rhenmynningen och<br />
var en brännpunkt för handeln mellan området kring<br />
rhen/Meuse, Norden och England. Dorestad kunde<br />
inte undgå att dra till sig vikingarnas intresse. Det härj<br />
ades första gången av vikingar 834 och förstördes till<br />
sist 863. ön Walcheren, där handelscentrat Domburg<br />
låg, var ett annat favoriserat anfallsmål.<br />
De frankiska kungarna, som bekymrade sig mer om<br />
att försvara sitt respektive kärnland än de mer fjärran<br />
delarna av sina besittningar, bestämde sig för att låta<br />
sjörövarna bli väktare och överlämnade under 800<br />
talet delar av Frisland till några vikingahövdingar. De<br />
flesta av dessa var av dansk kungaätt, och flera utförde<br />
troget sina åligganden. År 885 ledde emellertid den<br />
danske kungen Godfreds alltför giriga och svekfulla<br />
attityd till att han störtades och dräptes. I och med<br />
hans död försvann alla möjligheter till en bestående<br />
nordisk kolonisation av området.<br />
Vikingaborgar<br />
I frankiska handskrifter omnämns många platser där<br />
vikingar upprättade baser under 800talet, men man<br />
har ännu inte lokaliserat och arkeologiskt identifierat<br />
några av dessa läger. Ortnamn ger dock några möjliga<br />
ledtrådar. På den nederländska ön Texel ligger Den<br />
Burg (’Borgen’), en ringborg med 200 m diameter och<br />
dubbla vallgravar. På den närliggande före detta ön<br />
Wieringen och även i Kennmerland, en kustremsa på<br />
fastlandet söder om Texel, låg en gång i tiden andra<br />
orter där burg (’borg’) ingick i ortnamnet. Dessa burg<br />
namn, som första gången omnämns under 800 och<br />
<strong>10</strong>00talen, skulle kunna tyda på en rad fästnings<br />
verk till skydd mot vikingarna. Detta förblir dock en<br />
hypotes, eftersom platserna ännu inte har undersökts.<br />
Om vikingatågen var anledningen till att borgarna<br />
uppfördes i det område som nu är NoordHolland i<br />
Nederländerna, så tycks de även ha lett till att kolo<br />
nisationen i området kvävdes. Under 700talet och<br />
början av 800talet hade bosättningarna blivit allt<br />
tätare, men samtidigt med vikingatågen inföll en<br />
stagnationsperiod eller rent av en tillbakagång som<br />
kom att vara under ett helt sekel.<br />
längre söderut har en rad kretsformiga, träklädda<br />
jordvallar i Flandern och Zeeland (nutida Belgien och<br />
Nederländerna) tilldragit sig intresse på grund av<br />
likheten med de berömda men något senare danska<br />
ringborgarna (se s. 186–187).<br />
Utgrävningarna 1969–71 vid Souburg i Zeeland<br />
avslöjade att borgen ursprungligen anlades ca 900.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 76 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:30
VIKINGASIlVEr FrÅN NEDErlÄNDErNA<br />
År 1996 påträffades en<br />
silverskatt i Westerklief på<br />
den före detta ön Wieringen i<br />
den nuvarande nederländska<br />
provinsen NoordHolland, ett<br />
kustområde där sjön IJsselmeer<br />
möter tidvattenområdet<br />
Waddenzee. Skatten hade ca<br />
850 grävets ned i ett lergodskärl<br />
tillverkat i rhenlandet och<br />
innehöll 1,7 kg silver. I skatten<br />
ingick sex armbyglar av<br />
dansk typ, en flätad halsring<br />
av ”västskandinavisk” typ,<br />
en snodd armring och tre<br />
myntspännen gjorda av arabiska<br />
dirhamer, 16 silverbarrar och<br />
78 karolingiska mynt, vilka är<br />
präglade runt 850.<br />
Anmärkningsvärt nog<br />
påträffade man 1999 och 2001<br />
på samma åker delar av vad<br />
som förmodligen är en annan<br />
silverskatt. Även denna tycks<br />
ha nordiskt ursprung, eftersom<br />
den innehåller många likartade<br />
silverförmål. Karolingiska mynt<br />
visar emellertid att den senare<br />
skatten hade grävts ned i slutet<br />
av 870talet. Varför grävdes<br />
två vikingaskatter ned här?<br />
Wieringen var en ö med åkrar<br />
och var förmodligen säte för en<br />
framstående frisisk storman i<br />
trakten. Under frankisk tid var<br />
dock ön kunglig egendom, och<br />
ett handelscentrum grundades<br />
då vid Medemblik i syd. Under<br />
den tid då vikingaherrarna<br />
tillerkändes mark i Frisland<br />
var Wieringen därför ett<br />
sannolikt mål för både<br />
plundring och kolonisation från<br />
vikingarnas sida (även om inget<br />
vikingaöverfall omnämns i de<br />
skriftliga källorna). ön skulle<br />
också ha utgjort en utmärkt<br />
stödjepunkt för att behärska<br />
Armringar, en halsring, ett<br />
remändebeslag, arabiska<br />
dirhamer omgjorda till<br />
smycken samt barrar<br />
och karolingiska mynt,<br />
alltsammans i silver och<br />
lagt i ett kärl av Badorfgods<br />
från Rhenlandet.<br />
Skatten nedlades ca 850 i<br />
Westerklief i Wieringen i<br />
NoordHolland.<br />
vikingatåg<br />
den viktiga farleden förbi Vlie,<br />
den stora tidvattensön mellan<br />
öarna Vlieland och Terschelling.<br />
Skatterna utgör ett nytt och<br />
viktigt påtagligt vittnesbörd<br />
om vikingarnas verksamhet i<br />
området, även om den exakta<br />
anledningen till att de grävdes<br />
ned fortfarande undflyr oss.<br />
.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 77 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:30<br />
77<br />
.
vikingatåg<br />
78<br />
Skelett av en vuxen människa<br />
påträffat i en husgrund i<br />
Zutphen i Nederländerna.<br />
lägrets inre var uppdelat i fyra kvarter, med trälagda<br />
gångar som ledde till de fyra portöppningarna och<br />
broarna över vallgraven. Denna regelbundna plan<br />
ser ut att ha varit resultatet av en mäktig central<br />
myndighet. Den tämligen oregelbundna planen för<br />
trähusen inuti borgen, vilka var placerade på ömse<br />
sidor om gångarna, tyder däremot på att borgen<br />
även användes under <strong>10</strong>00 till 1<strong>10</strong>0talet, långt efter<br />
det att den ursprungligen anlades. Man tror att inte<br />
bara borgen i Souburg utan även liknande borgar i<br />
Domburg i Middelburg och Burg härrör från vikinga<br />
BlODBADET I ZUTPHEN<br />
Medeltidsstaden Zutphen, ca<br />
25 km nordöst om nuvarande<br />
Arnhem i Nederländerna,<br />
anlades på näset mellan<br />
floderna Berkel och IJssel,<br />
den senare en biflod till<br />
nedre rhen. När man 1997<br />
utf örde utgrävningar inf ör ett<br />
stadshusbygge påträffades ca<br />
2 m under den nutida<br />
marknivån scenen f ör ett<br />
blodbad. Under ett lager träkol<br />
efter en större brand påträffade<br />
man grunderna efter två trähus<br />
samt fyra närliggande kojor,<br />
vilkas golv ursprungligen hade<br />
legat ca 50 cm under den<br />
samtida marknivån.<br />
I två av dessa kojor<br />
påträffade man skelettrester<br />
efter ett 12 år gammalt barn<br />
och en vuxen person i åldern<br />
30–40 år. Barnets skelettben<br />
var kringspridda och många<br />
saknades helt. Den vuxne<br />
personens skelett var tämligen<br />
intakt, men båda händerna<br />
och ena foten saknades; foten<br />
påträffades separat i en vrå av<br />
kojan.<br />
Kadaver?<br />
Den fasansfulla f örklaringen<br />
skulle kunna vara att liken hade<br />
lämnats obegravda i kojorna<br />
och att hundar, vargar eller<br />
andra rovdjur hade ätit av dem.<br />
De skulle också ha kunnat<br />
sluka kadavren av de slaktade<br />
husdjur – främst nötkreatur<br />
– som påträffades i jorden.<br />
Så småningom täcktes både<br />
kojorna och människoliken<br />
inuti dem av jord. Allt detta ser<br />
ut som efterdyningarna till en<br />
ohygglig katastrof, som genom<br />
upptäckten av ett anglosaxiskt<br />
mynt i anslutning till det<br />
ena skelettet kan dateras till<br />
någon gång efter 840talets<br />
början. Andra vittnesbörd,<br />
tågen under 800talet. Den tolkning som har vunnit<br />
företräde är dock att de sistnämnda byggdes som till<br />
flyktsorter, befästa för att försvara traktens befolkning<br />
mot vikingarna. Förmodligen rör det sig om de borgar<br />
som vi vet att greve Balduin II (’den skallige’) av Flan<br />
dern anlade här ca 890.<br />
däribland lergods och datering<br />
med C14metoden, pekar<br />
dock på slutet av 800talet,<br />
och det finns skriftliga och<br />
arkeologiska belägg f ör att ett<br />
vikingatåg 882 riktades mot ett<br />
kyrkligt och handelsmässigt<br />
centrum i Deventer, knappt<br />
16 km norrut. Det är högst<br />
osannolikt att vikingarna skulle<br />
ha f örbisett Zutphen, en plats<br />
som redan tycks ha varit ett<br />
centrum f ör den kungliga<br />
f örvaltningen och kanske<br />
också f ör skatteuppbörden<br />
av jordbruksprodukter.<br />
Orten var ett fixt och färdigt<br />
f örplägnadscentrum f ör<br />
hungriga vikingar (liksom<br />
Croydon, se s. 82).<br />
Det är alltså ett rimligt<br />
antagande att lämningarna ger<br />
en målande och hemsk bild av<br />
de fruktansvärda f öljderna av<br />
vikingarnas härjningar. Dessa<br />
ledde också till att man inom<br />
några få år skulle komma att<br />
uppf öra en f örsvarsanläggning<br />
f ör att skydda Zutphen från<br />
liknande f örödelse i framtiden.<br />
Den var en av de ovannämnda<br />
borgarna.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 78 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:31
FrANKErrIKETS KÄrNlÄNDEr<br />
Karl den stores ende överlevande son och efter<br />
trädare, ludvig den fromme (ludvig I), verkar i likhet<br />
med sin far ha varit jämf örelsevis obesvärad av<br />
vikingaanfall, även om sjörövare (vikingar?) omkring<br />
820 uppges ha siktats vid nedre Seine. Men under<br />
åren efter ludvig den frommes död 840 tilltog viking<br />
arnas anfall.<br />
År 841 uppger Annales Bertiniani (’S:t Bertin<br />
klostrets annaler’) att rouen brändes av vikingar:<br />
”Danska sjörövare seglade uppf ör floden och anf öll<br />
rouen, och staden ödelades av plundring, eld och<br />
svärd …” Fornfynd vittnar om en större brand i och<br />
runt rouenkatedralen i mitten av 800talet och<br />
ger en konkret bakgrund till den torra skriftliga<br />
upplysningen. Vid denna tid plundrades även flera<br />
rika kyrkor vid Seine, däribland Jumièges och Saint<br />
Wandrille, och 845 begav sig en vikingaflotta uppf ör<br />
Seine ända fram till Paris. Karl den skallige (Karl II)<br />
betalade vikingarna en tribut på drygt 2 500 kilo silver<br />
f ör att de skulle ge sig av.<br />
rivaliserande frankiska riken, käbblande frank<br />
iska kungaätter och tronpretendenter värvade alla<br />
vikingar, och många härskare frestades också att<br />
leja en vikingahär f ör att besegra en annan inom<br />
sina besittningar. År 860 värvade Karl den skallige<br />
vikingahövdingen Völund (Weland) och dennes här,<br />
som hade seglat uppf ör Somme, att anfalla andra<br />
vikingar som var verksamma längs Seine. Völund<br />
belägrade de senare på ön Oissel men levde upp<br />
till sin roll som legosoldat genom att ta emot en<br />
muta på 2 000 kilo silver f ör att låta Seinevikingarna<br />
undkomma. Det var ett tidens tecken när Karl den<br />
skallige i Pîtresediktet 864 f örsökte begränsa viking<br />
arnas stridsf örmåga genom att vid vite om dödsstraff<br />
f örbjuda sina undersåtar att sälja frankiska brynjor,<br />
vapen eller hästar till vikingarna: ”Den som av någon<br />
anledning eller mot någon lösen låter nordmännen<br />
få en brynja eller varjehanda vapen eller en häst, han<br />
ska såsom f örrädare mot sitt land anses ha f örverkat<br />
rätten till sitt liv utan ringaste möjlighet till benådan<br />
eller friköp.”<br />
Pont de l’Arche<br />
Från mitten av 800talet upprättade vikingar vinter<br />
läger på öarna i loire och Seine. En av de karolingiska<br />
härskarnas motåtgärder blev att slå broar över flod<br />
erna för att hindra vikingaskeppen från att tränga<br />
vidare. I ”S:t Bertinklostrets annaler” omnämns att<br />
ett sådant broarbete påbörjades 862 i Pistis, och den<br />
orten har övertygande likställts med Pont de l’Arche,<br />
som ligger 5 km nedströms från Pîtres vid Seine, nära<br />
sammanflödet med Eure. Här löper under en kortare<br />
Förgylld, niellerad<br />
silverbägare tillverkad<br />
i frankerriket under<br />
karolingertid ca 800 men<br />
påträffad 1872 på Fejø<br />
mellan Lolland och Själland<br />
i Danmark. Ett resultat<br />
av byteshandel eller<br />
plundring? Vid niellering<br />
graveras föremålet,<br />
varefter fördjupningarna<br />
fylls med en svart massa<br />
av silver och svavel. Höjd<br />
9,7 cm.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 79 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:31<br />
79<br />
.
vikingatåg<br />
80<br />
Motstående sida: Ett<br />
silvermynt, en s.k.<br />
Peterpenning (St Peter’s<br />
Penny), slagen i York i<br />
början av 900talet men<br />
påträffad i Camp de Péran i<br />
Bretagne i Frankrike.<br />
sträcka de båda floderna parallellt och har, inbegripet<br />
näset mellan dem, en sammanlagd bredd av 300 m.<br />
I Igoville på Seines norra strand, mittemot Pont de<br />
l’Arche, har man upptäckt ett 6,5 hektar stort område<br />
som omges av en i stort sett kvadratisk jordvall med<br />
<strong>27</strong>0 m sida. Fortet, som förmodligen var avsett att<br />
hysa en styrka som kunde försvara brohuvudet, stod<br />
av allt att döma klart när det 865 erövrades av vikingar,<br />
men det hade ännu inte försetts med garnison.<br />
Vikingarna höll fortet under ett år medan de beläg<br />
rade Paris och lämnade det först när de erbjöds en<br />
lösensumma på cirka 1 500 kilo silver. Efter detta<br />
skedde ett uppehåll i vikingaanfallen, och frankerna<br />
tog snabbt vara på detta tillfälle för att förstärka<br />
fortet. Skriftliga källor omnämner att de använde sig<br />
av trä och sten, och arkeologer har påträffat vittnes<br />
ISlE DE GrOIX: EN BrANDGrAV I BrETAGNE<br />
Den mest storslagna<br />
vikingagraven på kontinenten<br />
har påträffats på en ö som heter<br />
l’Isle de Groix, 6 km utanför<br />
Bretagnes sydvästkust och 14<br />
km från lorient. På öns sydöstra<br />
del, inte långt från byn locmaria,<br />
ligger en udde med 5 m höga<br />
skifferklippor. Udden är varken<br />
den högsta eller längsta i<br />
området, men den ligger närmast<br />
den nutida hamnen där, som även<br />
kan ha varit en landningsplats<br />
under vikingatiden. På en hög<br />
klippbrant, som håller på att<br />
erodera, ligger en gravhög<br />
som 1906 undersöktes av två<br />
amatörarkeologer. De upptäckte<br />
en omfattande brandgrav som<br />
innehöll ca 1 000 klinknaglar<br />
– lämningarna efter ett bränt<br />
skepp. Skeppet verkar ha varit<br />
ca 11–13 m lång och innehöll<br />
kvarlevorna av två människor: en<br />
vuxen person och en tonåring.<br />
Bland de vapen som följde dem i<br />
graven fanns två svärd, pilspetsar,<br />
fyra spjutspetsar, två yxhuvuden,<br />
remsöljor och sporrar samt<br />
mellan <strong>15</strong> och 24 sköldbucklor.<br />
börd om att fortet har byggts om på just detta sätt.<br />
Den ursprungliga, enkla lervallens fasad avlägsnades<br />
och vallen förstärktes med horisontella, lerfogade<br />
timmerstockar. Därefter uppfördes en ny och mer<br />
imponerande fasad av sten. Alla dessa ansträngning<br />
ar nyttade dock föga till. År 885 erövrades fortet av<br />
en vikingaflotta, som uppges ha bestått av 700 skepp<br />
och som förstörde försvarsverken innan den begav sig<br />
vidare för att belägra Paris.<br />
Graven innehöll dessutom<br />
smycken och klädesplagg;<br />
husgeråd såsom skålar, ämbar<br />
och en gryta; redskap, däribland<br />
ett städ, en hammare, tänger och<br />
borrar; samt 19 spelbrickor och<br />
två speltärningar i ben. Medan<br />
graven undersöktes utsattes<br />
den för plundring, och vem vet<br />
vad som kan ha försvunnit? De<br />
bevarade föremålen lämnar dock<br />
inget tvivel om att graven var<br />
avsedd för en vikingahövding<br />
från 900talet.<br />
Camp de Péran<br />
En ringborg i Frankrike som har påvisbara koppling<br />
ar till vikingarna är Camp de Péran, som ligger 5 km<br />
söder om SaintBrieuc, nära Bretagnes nordkust.<br />
ringborgen har 140 m diameter och en enda 3 m hög<br />
stenvall, som står på en med vertikala och horisontella<br />
Nedan till höger:<br />
Fyndplatsen för<br />
brandgraven på Isle de<br />
Groix i Bretagne i Frankrike.<br />
Nedan till vänster:<br />
Remsöljor, en fingerring<br />
i guld och andra mindre<br />
föremål från graven.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 80 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:31
timmerstockar förstärkt lerbank. Försvarsverket kan<br />
ursprungligen ha varit 4 m högt och 5 m tjockt men<br />
förstördes tydligen i en brand, som av allt att döma<br />
ödelade hela platsen.<br />
Vid utgrävningar i blygsam skala innanför vallarna<br />
har man påträffat spår efter inre byggnadsverk och<br />
en lång rad olika föremål. Vissa av dessa är rena hus<br />
geråd eller jordbruksredskap, däribland en ullkam,<br />
en förskärargaffel med två klor, järnskoningen till en<br />
spade, en skarvyxa eller hacka, kannor, skålar och<br />
kokkärl i lergods samt en järnkittel. Inga föremål är<br />
typiskt skandinaviska, men det finns vapen som kan<br />
ha ägts av vikingar – ett svärd i skandinavisk stil, spjut<br />
spetsar, en sköldbuckla och stigbyglar. Man har också<br />
funnit en s.k. Peterpenning (St Peter’s penny) i silver,<br />
präglad av en vikingahövding i York ca 905–19. Myntet<br />
kan visserligen ha hamnat i Bretagne av många orsak<br />
er, men det är mycket möjligt att en viking kan ha fört<br />
det med sig till Camp de Péran.<br />
Under 30 år efter den bretonske greven Alans död<br />
907 behärskade vikingarna praktiskt taget Bretagne. År<br />
914 avseglade en vikingaflotta från Severnmynningen<br />
i sydvästra England och anföll Bretagne, där den låg i<br />
härnad under de följande fyra åren. Någon av dessa<br />
vikingar kan t.ex. ha fört med sig myntet som påträf<br />
fades i Camp de Péran till kontinenten. Camp de Péran<br />
behöver dock inte ha uppförts av vikingar – fortet<br />
skulle kunna vara ett resultat av krigen mellan franker<br />
na och bretonerna eller rent av en försvarsanläggning<br />
mot vikingarna – men det verkar faktiskt som om<br />
vikingarna befann sig där när de härjade som värst.<br />
Överst: Camp de Péran<br />
utanför SaintBrieuc i<br />
Bretagne i Frankrike.<br />
Uppdelningen i fält<br />
innanför den kretsformade<br />
jordvallen (140 m diameter)<br />
är av senare datum.<br />
vikingatåg<br />
Ovan: Svärd, spjutspetsar,<br />
en spräckt sköldbuckla,<br />
fragment av stigbyglar och<br />
andra vikingatida föremål<br />
som påträffats i Camp de<br />
Péran.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 81 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:32<br />
81<br />
.
Vikingar, såsom de avbildas i Passio<br />
sancti Edmundi regis et martyris<br />
(’Kungen och martyren Edmund den<br />
heliges lidelse’), en illuminerad<br />
handskrift från ca 1130 skriven i<br />
munkklostret i Bury St Edmunds i<br />
Suffolk, Edmund den heliges sista<br />
viloplats. Edmund den helige var<br />
kung över det anglosaxiska riket<br />
Östangeln (East Anglia) och dräptes<br />
av vikingar 870. Konstnären har<br />
avbildat vikingarna med anfalls<br />
och skyddsvapen som är mer<br />
hemmahörande i hans egen tid, t.ex.<br />
de mandelformade sköldarna.<br />
82<br />
DEN STOrA HEDNAHÄrEN I ENGlAND<br />
År 850 inträffade en förändring i vikingarnas normala<br />
beteendemönster i England. I stället för att segla till<br />
baka till Norden efter sommarens härjningar valde ett<br />
krigsfölje att övervintra. likadant gjorde andra vikingar<br />
855, och tio år senare skedde en mer djupgående<br />
förändring i strategin i och med en vikingastyrka som<br />
beskrevs som en ”stor hednahär”.<br />
Denna vikingahär landsteg 865 i kungariket öst<br />
angeln (East Anglia) och övervintrade där. År 8<strong>66</strong> red<br />
vikingarna norrut till kungariket Northumberland<br />
(Northumbria), där de på allhelgonadagen – den 1<br />
november – anföll och erövrade York, den viktigaste<br />
staden i området. De övervintrade i York och stärkte på<br />
våren 867 sitt grepp om området genom att slå tillbaka<br />
ett northumbriskt motanfall, där de dräpte de båda<br />
viktigaste northumbriska ledarna. Under de följande<br />
13 åren härjade de över hela England och besegrade<br />
såväl lokala uppbåd som kungahärar. De erövrade<br />
viktiga strategiska centra och upprättade varje vin<br />
ter ett läger på någon väl skyddad ort, där de ofta<br />
använde sig av de befintliga försvarsverken. På detta<br />
sätt erövrade vikingarna kungarikena Northumber<br />
land, Mercia och östangeln och avsatte eller dräpte de<br />
besegrade anglosaxiska kungarna. Endast kungariket<br />
Wessex i Sydengland lyckades under ledning av Alfred<br />
den store hålla stånd mot dem.<br />
Den stora hednahären upprätthöll förmodligen<br />
förbindelser med hemtrakterna, men förrådslinjerna<br />
kunde omöjligen sträcka sig till Norden, och man<br />
var därför ständigt tvungen att plundra landet på<br />
förnödenheter. Plundringarna kan visserligen ha skett<br />
slumpmässigt, men det finns likväl vittnesbörd om att<br />
vikingarna tog sig an det hela på ett mer systematiskt<br />
sätt. Enligt ”Anglosaxiska krönikan” övervintrade den<br />
stora hednahären 871–72 i london. I Croydon, 16 km<br />
söder om london, har man påträffat en silverskatt,<br />
vars mynt har kunnat dateras till ca 872. Fragment av<br />
silversmycken och mynt som inte är präglade i England<br />
visar dessutom att den tillhörde en viking. Croydon var<br />
vid denna tid säte för ärkebiskoparna av Canterbury,<br />
och för att försörja gudsmännen och deras tjänare för<br />
varade man där kyrkans tionde och produkterna från<br />
kyrkans egna gods. På det hela taget tyder både fornfynd<br />
och skriftliga källor på att skattens ägare bör ha ingått<br />
i den stora hednahären. Den troligaste anledningen till<br />
att han befann sig i Croydon är att vikingarna helt enkelt<br />
anföll ärkebiskoparnas befintliga underhållslinjer och<br />
skördade frukterna från dessa.<br />
Vikingalägret i Repton<br />
I ”Anglosaxiska krönikan” omnämns visserligen var<br />
den stora hednahären övervintrade, men på 1970talet<br />
saknade man fortfarande säkert belagda spår efter ett<br />
sådant vinterläger. Platsen där vikingarna valde att<br />
övervintra 873–74 var emellertid repton i Derbyshire,<br />
där det låg ett viktigt anglosaxiskt munkkloster som<br />
stod under kungarnas av Mercia beskydd. Efter 1 <strong>10</strong>0<br />
år inleddes där en utgrävning runt kryptan i östra<br />
ändan av den anglosaxiska kyrkan, och man upp<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 82 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:32
täckte då människoskelett, där skelettbenen i vissa<br />
fall bar märken efter dödliga sår (se rutan på s. <strong>38</strong>).<br />
Vapen, smycken, mynt och andra föremål som påträf<br />
fades tillsammans med skeletten visade att det rörde<br />
sig om vikingar. Man stötte därefter på resterna av en<br />
stor kilformad vallgrav som hade grävts i östra ändan<br />
av kyrkan. Vallgraven var 4 m djup och 9 m bred vid<br />
marknivån, och en geofysisk undersökning visade att<br />
den vindlade sig bort till klippbranten som utmärkte<br />
floden Trents tidigare lopp, och man hittade även en<br />
motsvarande vallgrav som löpte från kyrkans västra<br />
ända. Innanför vallgraven upptäckte man spår efter<br />
en jordvall, som hade rests av den uppgrävda jor<br />
den. Detta halvkretsformiga försvarsverk upptar en<br />
yta av 1,46 hektar och är helt säkert vikingahärens<br />
vinterläger från 873–74. Vikingarna hade helt enkelt<br />
införlivat kyrkan i försvarsverket, och nord respektive<br />
sydporten användes förmodligen som ingångar till<br />
lägret. Huruvida det var i detta skede eller senare som<br />
kyrkoväggarnas övre delar monterades ned är ovisst.<br />
vikingatåg<br />
Utgrävningen av<br />
gravmonumentet i Repton<br />
i Derbyshire. Måttstocken<br />
ligger i västra rummet, och<br />
skelettbenen och kranierna<br />
ligger fortfarande kvar i<br />
östra rummet. Man kan se<br />
stenkanten som avgränsade<br />
röset som hade rests över<br />
graven.<br />
”Krigargraven”, en<br />
gravvård utförd i s.k.<br />
hogback eller svinryggsstil<br />
från Gosforth i Cumbria.<br />
Under det spåntäckta taket<br />
står två väpnade följen öga<br />
mot öga, och man kan tydligt<br />
se rundsköldarna.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 83 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:32<br />
83<br />
.
vikingatåg<br />
84<br />
Fyra barn/ungdomar,<br />
utlagda i en omsorgsfullt<br />
koreograferad, rituell<br />
ställning i närheten<br />
av massgraven i Repton<br />
i Derbyshire. De vita<br />
lapparna utmärker<br />
enskilda fornfynd. Vad den<br />
fyrkantiga stensättningen<br />
i övre delen av bilden var<br />
avsedd för är ovisst, men<br />
den kan ha innehållit en<br />
större gravvård. I detta<br />
skede av utgrävningen<br />
har en smal jordremsa som<br />
löper direkt över gravarna<br />
avsiktligt lämnats intakt.<br />
(Skala 1:<strong>10</strong>).<br />
I en redogörelse för reptons lokala historia från början<br />
av 1700talet finns en osannolik historia om hur man<br />
omkring 1686 bland ruinerna efter ett stenhus i kyrko<br />
herdens trädgård upptäckte en stenkistgrav som<br />
innehöll ”ett ovanligt stort människoskelett”. Ännu<br />
otroligare är att graven uppgavs ha varit omgiven av<br />
<strong>10</strong>0 skelett, ordnade så att fötterna pekade i riktning<br />
mot den. Hur otroliga de här uppgifterna än verkar så<br />
kunde man under 1980talet fortfarande känna igen<br />
platsen för fynden, ca 60 m väster om kyrkan.<br />
En noggrann utgrävning av fyndplatsen avslöjade<br />
en anmärkningsvärd historia. En påkostad anglosaxisk<br />
byggnad med två rum, möjligen ett kungligt gravkapell,<br />
hade monterats ned nästan till marknivå, och det västra<br />
rummet hade använts som smedja. Inuti det östra rum<br />
met, på ett golv som avsiktligt lagts med röd märgel,<br />
hade skeletteben och kranier efter 264 människor lagts<br />
i en oordnad hög – precis som 1700talskällan hade<br />
uppgett. Skelettbenen hade ursprungligen gravlagts<br />
någon annanstans men grävts upp och förts dit för<br />
att jordfästas på nytt. Det fanns dock inga spår av den<br />
centrala stenkistan som omnämndes i 1700talskällan.<br />
Däremot påträffades bland skelettbenen ett litet antal<br />
föremål, däribland fem mynt, som förmodligen hade<br />
nedlagts 873 eller 874 – vid tiden för vikingarnas över<br />
vintring. över skelettbenen hade man rest ett lågt röse,<br />
omgivet av en stenkant.<br />
Omedelbart sydväst om gravhögen hade man<br />
grävt en grop, i vilken man vid ett och samma tillfälle<br />
hade gravlagt fyra unga människor. Ett 8–12 år gam<br />
malt barn låg på rygg, mitt emot en 17åring, som<br />
hade en hopkrupen kroppsställning. Vid deras ben<br />
hade man lagt två 8–11 år gamla barn, hopkrupna<br />
och rygg mot rygg. Denna omsorgsfullt iscensatta<br />
gravläggning skulle mycket väl kunna representera<br />
höjdpunkten på en rad riter, en votivgåva till gudarna<br />
under en ceremoni som utmärkte stängningen av<br />
massgraven.<br />
Vilka det egentligen var som massgraven innehöll<br />
har varit mycket omdiskuterat, f ör datering med<br />
C14metoden av skelettbenen tydde på att några<br />
av de gravlagda hade dött ca 700–750 medan andra<br />
kunde ha dött ca 800–850. Osteologisk undersökning<br />
av skelettbenen visar att 82 procent var män och 18<br />
procent kvinnor, en högre procentandel män än vad<br />
man finner på ett genomsnittligt gravfält. Endast 5<br />
procent av skelettbenen var från barn och ungdomar<br />
upp till 17 år, 68 procent var 17–35 år gamla, 25 pro<br />
cent var 36–45 år gamla och 3 procent var äldre än 45<br />
år. Den lilla andelen barn och ungdomar är ovanlig,<br />
men eftersom deras skelettben är mindre och inte<br />
lika robusta som vuxna personers är sannolikheten<br />
mindre f ör att de skulle ha klarat uppgrävningen ur<br />
den f örsta graven. Undersökning av kranierna har<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 84 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:33
N<br />
Gravmonument<br />
visat att 45 procent av männen och 30 procent av<br />
kvinnorna hade utsatts f ör hugg mot huvudet, ett<br />
ovanligt högt antal.<br />
Dateringen med C14metoden har lett somliga<br />
till att föreslå att skelettbenen skulle kunna komma<br />
från äldre anglosaxiska kloster och stormannagravar<br />
i repton, där männen kan ha varit övervägande, och<br />
att dessa av en tillfällighet eller medvetet stördes<br />
under vikingarnas övervintring. De kan ha staplats<br />
i massgraven som symboliska tjänare eller trälar till<br />
den som gravlades i den ursprungliga mittgraven.<br />
Men dateringar med C14metoden är vad gäller tids<br />
perioden ca 700–900 förknippad med vissa speciella<br />
metodproblem, vilket väl illustreras av att dateringen<br />
av de fyra barnskeletten, vilka gravlades tillsammans<br />
och helt säkert dog praktiskt taget samtidigt, sträcker<br />
sig över en tidsperiod av 200 år.<br />
Med tanke på det stora antalet skador skulle man<br />
kunna tänka sig att de flesta av skelettbenen härrör<br />
från nordbor som dött tidigare under den stora hedna<br />
härens härnadståg och som förts till repton i något<br />
stort ceremoniellt syfte. Men oavsett varifrån skeletten<br />
ursprungligen kom framhäver de betydelsen av den<br />
mittgrav som omnämns i 1700talskällan. Vem kan<br />
den ha tillhört? Utgrävarna har framkastat att ”jät<br />
ten” skulle kunna vara en av den stora hednahärens<br />
ursprungliga anförare: Ivar Benlös.<br />
Kyrka<br />
Gravfältet i Ingleby<br />
I Ingleby, bara 4 km sydöst om repton, ligger ett<br />
annat men mycket annorlunda vikingagravfält. På<br />
en iögonenfallande ås som behärskar floden Trent<br />
och tydligt syns från repton finns 59 gravhögar i fyra<br />
huvudgrupper. I en gravrit som är unik för Brittiska<br />
öarna har man här bränt och högsatt kvarlevor av<br />
människor och deras personliga ägodelar, däribland<br />
t r e n t f l o d e n<br />
dräkttillbehör och vapen samt kvarlevor av djur som<br />
skulle kunna vara rester av ett gravöl. Man har visser<br />
ligen inte påträffat några mynt, såsom man gjorde i<br />
repton, och har därför inte kunnat göra någon abso<br />
lut datering, men det högst sannolikt att även detta<br />
utpräglat hedniska gravfält härrör från vikingarnas<br />
övervintring 873–74. Alla de döda var dock inte krig<br />
are. En hög innehöll kvarlevorna av både en kvinna<br />
och ett barn eller en tonåring. Varför finns det två<br />
fristående vikingagravfält i trakten runt repton? De<br />
verkar företräda två ideologiska fraktioner inom den<br />
stora hednahären som i döden förblev lika skilda från<br />
varandra som de kan ha varit i livet. Dessa skillnader<br />
kan ha direkt bidragit till härens fortsatta historia,<br />
för den delades upp i två delar, vilka under åren efter<br />
874 inriktade sig på skilda anfallsmål. Inom några få<br />
år bestämde sig emellertid vissa delar av den stora<br />
hednahären för att övergå från strid till åkerbruk och<br />
återvände till de anglosaxiska kungariken som de<br />
redan hade underkuvat. Danelagen var i vardande.<br />
vikingatåg<br />
Plan över de viktigaste<br />
inslagen i vikingalägret<br />
och gravarna i Repton i<br />
Derbyshire. Både nordbor<br />
och andra gravlades i<br />
östra ändan av kyrkan.<br />
Den halvkretsformiga<br />
vallgraven löpte från<br />
vardera ändan av kyrkan<br />
till klippan ovanför floden<br />
Trent. För massgraven tog<br />
man vara på det anglosaxiska<br />
gravmonumentet utanför<br />
vallen och vallgraven.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 85 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:33<br />
0<br />
0<br />
30 m<br />
<strong>10</strong>0 ft<br />
85<br />
.
86<br />
GrAVEN I DONNYBrOOK<br />
År 1879 upptäckte några<br />
arbetare som höll på att jämna<br />
en liten kulle på en ås vid floden<br />
Dodder i Donnybrook, ca 5 km<br />
sydöst om vikingatida Dublin,<br />
en vikingagrav samt hundratals<br />
andra skelett. Mannen i<br />
vikingagraven låg på rygg med<br />
huvudet mot norr och f ötterna<br />
mot söder. Han hade tydligen<br />
dött av ett hugg mot pannan.<br />
Han hade i graven åtf öljts av<br />
sina vapen: på hans ena sida<br />
låg ett svärd, på hans andra en<br />
spjutspets och i närheten låg<br />
tre pilspetsar.<br />
Den samtida redogörelsen<br />
f ör fyndet tyder på att två<br />
skelett vid krigarens f ötter<br />
skulle ha varit kvinnor som<br />
offrats f ör att f ölja sin herre<br />
till dödsriket, men detta har<br />
inte kunnat verifieras. Det<br />
verkar dock sannolikt att<br />
vikingen hade gravlagts på ett<br />
redan befintligt iriskt gravfält<br />
– vilket skulle kunna tolkas<br />
som en symbolisk handling<br />
f ör att visa hans överhöghet.<br />
Svärdet är något skadat men<br />
är likväl särskilt praktfullt och<br />
örlOGSHAMNArNA P Å IrlAND<br />
Samtida iriska annaler ger oss de uttömligaste redo<br />
görelser om vikingarnas förehavanden som står att<br />
finna någonstans på Brittiska öarna. Det första vikinga<br />
tåg som omnämns i dem är ett anfall mot rathlin Island<br />
utanför Irlands nordöstkust 795. I fortsättningen före<br />
kom sporadiska härjningar på Irland fram till 820talet<br />
– under åren 813–21 omnämns faktiskt inga vikingatåg<br />
överhuvudtaget. Annalerna redogör ibland kortfat<br />
tat för vissa särskilda händelser under dessa tidiga<br />
härjningar, vilket ger oss en inblick i vikingarnas till<br />
vägagångssätt. År 798 omnämns att de hade förstört<br />
ett relikvarium och även att de hade stulit boskap,<br />
medan de 823 eller 824 skingrade relikerna från Com<br />
galls relikvarium. Vid andra tillfällen togs gudsmän<br />
tillfånga, antingen för att hållas mot lösen eller för<br />
att säljas som trälar. Det kan ha varit sådana dåd som<br />
på 800talet inspirerade en anonym irisk munk till att<br />
har konstfullt ornerade hjolt.<br />
På järnhjolten hade smeden<br />
lött fast stämpelornerade<br />
mässingsbleck, vilkas<br />
reliefmönster består av tre<br />
rader stora likarmade kors,<br />
vilka på den övre och undre<br />
raden är halverade, och mellan<br />
dem finns små, likadana kors.<br />
Mellan både de stora och små<br />
korsen finns inläggningar av<br />
ringar och punkter i silvertråd,<br />
s.k. tauschering. Svärdets<br />
kavel var tillverkad i trä och<br />
omlindad med linnetyg, f ör att<br />
ge bättre grepp i stridens hetta.<br />
Svärdsklingan skyddades av en<br />
träbalja som var överdragen<br />
i marginalen till en avskrift av en grammatik skriva en<br />
kort vers om vikingarna, vilka av irerna kallades genti<br />
(’hedningar’):<br />
Hård är vinden i kväll,<br />
och skummande vitt piskas havet.<br />
Att Lothlends rasande kämpar<br />
skall korsa det fruktar jag ej.<br />
med fårskinn. Den tveeggade<br />
klingan bar spår av delvis<br />
spaljémönstrade inläggningar,<br />
men hela mönstret gick inte<br />
att uttyda. Att med handsåg<br />
avlägsna ett smalt stycke från<br />
klingans spräckta udd tog<br />
arkeologerna fyra timmar<br />
– ett slående vittnesbörd om<br />
dess hållfasthet. En analys<br />
bekräftade att det rörde sig om<br />
en tålig, böjlig svärdsklinga<br />
med vass egg. På det hela<br />
taget är det ett av de finaste<br />
vikingatida vapen som hittills<br />
har påträffats på Brittiska<br />
öarna, och det vittnar om stort<br />
hantverkskunnande.<br />
Från och med 830talet började vikingarna bege sig<br />
allt längre uppför floderna och ut i de stora sjöarna för<br />
att härja allt djupare in i det iriska inlandet. De började<br />
även längs östkusten upprätta befästa hamnar. Irerna<br />
kallade dessa hamnar för longphoirt, en efterbild<br />
ning av latinets navis longa (’örlogsskepp’) och portus<br />
(hamn), dvs. ’örlogshamn’. Dessa longphoirt gjorde<br />
det möjligt för vikingarna att tillbringa vintern på<br />
Det konstfullt ornerade<br />
underhjaltet (parerstången)<br />
till svärdet som återfanns i<br />
Donnybrookgraven i Dublin.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 86 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:33
Irland och därmed förlänga plundringssäsongen – för<br />
att demonstrera sin nya strategi härjade de på jul<br />
aftonen 835 eller 836 Clonmore i County Carlow.<br />
Mellan 837 och 845, då annalerna tyder på att<br />
vikingarna gjorde sig redo att erövra stora delar av<br />
Irland, fortsatte de att främst inrikta sig på att plundra<br />
munkkloster. Men 845 tog irerna tillfånga och dränkte<br />
vikingahövdingen Torgisl (Turgéis), och den händelsen<br />
markerar början på en nedgång i vikingarnas doku<br />
menterade härjningar och allt större iriska framgångar<br />
i att slå tillbaka deras anfall. Faktum är att iriska gäster<br />
vid den karolingiske kejsaren Karl den skalliges hov<br />
848 tillkännagav en stor seger över vikingarna, vilket<br />
omnämns i Annala Uladh (’Ulsters annaler’): ”Ólchobor,<br />
kungen av Munster, och lorcán, Cellachs son, segrade<br />
samman med männen från laigin i en drabbning mot<br />
hedningarna vid Sciath Nechtain [Castledermot i<br />
County Kildare], i vilken jarl Tomrair [Thorir], kungens<br />
av lothlind tanist [tronarvinge], stupade och två hund<br />
rade med honom.” Det finns ungefärliga beskrivningar<br />
av var vissa av nordbornas longphoirt var belägna – t.ex.<br />
de som ca 841 upprättades i linn Dúachaill i Annagas<br />
san i County louth respektive i Dubh linn (nutida<br />
Dublin). Man har antagit att dessa ”örlogshamnar”<br />
– åtminstone de mer varaktiga – försvarades och att<br />
det därför bör finnas lämningar av dem. Man har vis<br />
serligen ännu inte helt säkert kunnat fastställa deras<br />
exakta läge, men Athlunkard utanför limerick, Dun<br />
rally i County laois och Woodstown utanför Waterford<br />
har alla nämnts som tänkbara orter för de vikingaläger<br />
som omnämns i diverse iriska annaler. Det är även<br />
möjligt att vikingar ibland övertog munkkloster som<br />
stödjepunkter, eftersom de skyddades av vallar – är det<br />
ett sammanträffande att det låg munkkloster<br />
både i Annagas<br />
san och i<br />
Dublin?<br />
Ovan: Ett yxhuvud av vikingatyp som påträffade under<br />
utgrävningarna i utkanterna av Dubh Linn (’Svarta<br />
vattnet’), vid South Great George’s Street i Dublin.<br />
Nedan: Pågående utgrävningar vid South Great<br />
George’s Street i Dublin. I bakgrunden syns Dublin<br />
Castle.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 87 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:34<br />
.
vikingatåg<br />
88<br />
Skelettet av en man i slutet<br />
av 20årsåldern, påträffat<br />
under utgrävningen vid<br />
South Great George’s<br />
Street i Dublin. Tvärs<br />
över revbenen ligger en<br />
sköldbuckla, och under<br />
vänstra armbågen en<br />
järnkniv.<br />
Dublins longphoirt<br />
Dubh linn, det ”svarta vattnet” som ofta nämns i<br />
samband en longphoirt, låg vid floderna Poddles<br />
och liffeys sammanflöde, utanf ör 900talsstadens<br />
sydöstra hörn. Utgrävningar som utf ördes 2002–03<br />
vid Ship Street Great och South Great George’s Street<br />
verkar ha tvingat oss att skriva om Dublins historia.<br />
Utgrävningarna har nämligen gett de f örsta påtagliga<br />
beläggen f ör att detta verkligen var platsen f ör en<br />
mycket tidig vikingabosättning, troligen en long<br />
phoirt. Man har påträffat flera mansgravar som har<br />
daterats till 800talet.<br />
De gravlagda var unga män och gravgodset, som<br />
omfattar både vapen och redskap, skulle kunna tyda<br />
på att det rör sig om vikingagravar. Man har även<br />
påträffat vad som skulle kunna vara klinknaglar, vilket<br />
gör det rimligt att tolka området som en vikingabas.<br />
Man har även grävt fram husgrunder som påminner<br />
om dem som vi känner till från 900talsstaden, och det<br />
finns sådant som tyder på det här har legat en vall och<br />
en vallgrav.<br />
De döda i Dublins longphoirt<br />
Före de upptäckter som beskrevs ovan var det<br />
bästa arkeologiska vittnesbördet om Dublin under<br />
longphoirtperioden en av de mest enastående kon<br />
centrationerna av vikingagravar utanför Norden.<br />
Under de gångna två århundradena har man i takt med<br />
Dublins expansion och nybyggnaden i staden påträffat<br />
flera gravar. De flesta och mest iögonenfallande har<br />
varit mansgravar avsedda för krigare, men man har<br />
även funnit två mansgravar med smidesredskap och<br />
en handfull kvinnogravar. Vissa gravar är endast kända<br />
från frustrerande kortfattade skriftliga beskrivningar,<br />
medan föremål från andra finns bevarade på National<br />
Museum of Irland. Sammanlagt upptar gravfälten ett<br />
område som sträcker sig 5 km längs floden liffeys<br />
sydstrand och vad som under vikingatiden var Dublin<br />
vikens inre kust. De flesta gravarna påträffades i mitten<br />
av 1800talet mellan liffey och dess biflod Camac, i<br />
trakten runt Islandbridge och Kilmainham, 2 km upp<br />
ströms från 900talsstaden.<br />
Detta var redan då ett strategiskt viktigt läge. Tre<br />
stora historiska farvägar strålade här samman vid ett av<br />
Irlands mest anmärkningsvärda vadställen: Áth Cliath,<br />
’vadställshindret’, som leder över liffey vid Island<br />
bridge. I Kilmainham låg dessutom redan ett iriskt<br />
munkkloster, och där kan ha legat ett vikingagravfält<br />
med över 40 gravar. Det kan inom klosterområdet fak<br />
tiskt ha legat en annan longphoirt, som användes av<br />
en grupp vikingar som såg sig som skild från den som<br />
uppehöll sig runt floden Poddle.<br />
Akvareller som illustrerar några av föremålen från<br />
Islandbridge och Kilmainham visar en rad praktfulla<br />
vikingasvärd, av vilka 25 procent är eneggade. De<br />
sköldbucklor och spjutspetsar som finns bevarade är<br />
däremot av irisk typ eller är åtminstone typiska för brit<br />
tiska öarna. Fyra kvinnogravar innehöll karakteristiska<br />
skandinaviska ovala spännbucklor, däribland ett par<br />
s.k. Berdalsspännen från tidig vikingatid. Föremålen<br />
är på det hela taget mer utmärkande för 800talet än<br />
för 900talet.<br />
Portar till Irland<br />
Andra longphoirt anlades vid varaktiga kustbosätt<br />
ningar, såsom Cork (847), Waterford (före 860),<br />
limerick (före 887) och Wexford (före 892), samt i<br />
mindre hamnar, såsom Youghal (före 8<strong>66</strong>) och St<br />
Mullins (före 892), och på andra platser i inlandet.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 88 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:34
De f örsta rapporterna från 2004 om upptäckter av<br />
metallarbeten, vapen, gravar och skeppslämningar<br />
i Woodstown vid floden Suir utanf ör Waterford<br />
f örknippade fynden med ett vikingaläger från 800<br />
talet. Om detta bekräftas kommer det att innebära<br />
en betydande upptäckt. På annat håll sökte vikingar<br />
tillfälligt sin tillflykt på platser som endast omnämns i<br />
allmänna ordalag: vikingarna i lough Foyle, i Carling<br />
ford, i Strangford osv. Kanske var även Dún na nGall<br />
(’främlingarnas borg’), som gav namn åt Donegal,<br />
Irlands nordvästra grevskap, en stödjepunkt f ör<br />
vikingarna. De gravar som under 1800talet påträf<br />
fades på rathlin Island i County Antrim – platsen<br />
f ör den f örsta härjningen 795 – skulle kunna vara<br />
vikingagravar och kan kanske tyda på att rath<br />
lin användes som en av dessa mystiska longphoirt.<br />
Dokumentationen från undersökningen av gravarna<br />
är dock alltf ör vag f ör att man ska kunna säga något<br />
med visshet. Tyvärr har inga av dessa platser ännu gett<br />
några arkeologiska belägg f ör en sådan bosättning.<br />
likväl var vikingarna i alla dessa longphoirt, såvitt vi<br />
vet, kolonisatörer som parasiterade på omgivningen<br />
genom plundring men som varken ägde eller brukade<br />
jorden. De skilde sig följaktligen både från de jord<br />
brukande inbyggarna på skotska öarna och från den<br />
årligen kringströvande stora hednahären i England.<br />
Ungefär vid samma tid som dessa longphoirt<br />
började uppträda skedde andra förändringar i viking<br />
arnas beteende på Irland. År 850 slöt vikingar för<br />
första gången ett förbund med en grupp irer mot en<br />
annan. Plundringen av kyrkor – en sedan länge eta<br />
blerad sedvänja bland irerna – fick för vikingarna nu<br />
såväl politiska som ekonomiska övertoner. runt den<br />
här tiden började stridigheterna också att bli alltmer<br />
invecklade, och rivaliserande grupper av vikingar täv<br />
lade om makt, inflytande och rikedom på Irland och i<br />
synnerhet om herraväldet över Dublin.<br />
De iriska annalisterna särskilde grupperna med<br />
beteckningarna finn gall (’ljusa främlingar’) och dubh<br />
gall, (’mörka främlingar’). Efter många diskussioner<br />
tror man nu inte längre att dessa uttryck var etniska<br />
etiketter på norrmän respektive daner, vilket man förr<br />
trodde, utan att de helt enkelt var ett sätt att skilja mel<br />
lan olika och rivaliserande vikingaätter eller härar.<br />
Även om vi har få vittnesbörd om Dublinrikets<br />
enskilda härnadståg finns det urkunder som kastar<br />
viktigt ljus över dem. Det var dubh gall som 851 fick kon<br />
troll över Dublin, och deras förehavanden skulle snart<br />
komma att sträcka sig även över delar av Storbritannien.<br />
I urkunderna omnämns även hur vikingarna efter<br />
framgångsrika härjningar i Storbritannien skeppade<br />
trälar tillbaka till sin longphoirt i Dublin. I ”Ulsters<br />
annaler” finns t.ex. en uppgift från 871 om att ”Amlaíb<br />
och Ímar [Olav och Ivar] återvände till Áth Cliath [Dub<br />
lin] från Alba [Skottland] med två hundra skepp och<br />
förde med sig i fångenskap till Irland ett stort krigsbyte<br />
av angler, bretoner och pikter”. Var dessa trälar till<br />
slut hamnade – någon annanstans på Brittiska öarna, i<br />
Skandinavien eller längre bort på Island eller i islamska<br />
länder – kan vi bara gissa oss till.<br />
Efterhand som vikingarna på Irland blev alltmer<br />
involverade i de iriska ätternas inre stridigheter började<br />
de utgå från vissa väl etablerade stödjepunkter och<br />
strida inbördes. Detta ledde till att de förlorade sina<br />
vikingatåg<br />
En kopia av ett ringspänne<br />
i silver, dekorerat med<br />
fält av filigran i guld<br />
och infattade glaspärlor,<br />
tillverkat på Irland ca 800.<br />
Originalet påträffades i<br />
Kilmainham, där det ligger<br />
ett iriskt munkkloster<br />
och ett vikingagravfält.<br />
Ringspännet kan ha varit<br />
en gravgåva för en viking.<br />
Diameter 9,7 cm.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 89 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:35<br />
89<br />
.
vikingatåg<br />
90<br />
Svärd, sköldbucklor, en<br />
yxa, spjut och pilspetsar<br />
samt andra föremål,<br />
däribland fyra spelbrickor,<br />
en doppsko i järn och<br />
två ovala spännbucklor<br />
(mitten till höger),<br />
från vikingagravfälten<br />
i Islandbridge och<br />
Kilmainham. En avbildning<br />
från 1840talet. Det böjda<br />
svärdet kan ha varit<br />
resultatet av en avsiktlig<br />
rituell handling.<br />
främsta militära tillgångar – överraskning och oförut<br />
sägbarhet – och blev alltmer sårbara för motanfall<br />
eller förebyggande anfall. Enligt ”Ulsters annaler” för<br />
drevs Dublinvikingarna slutligen 902: ”Hedningarna<br />
fördrevs från Irland, från fästningen Áth Cliath [Dublin<br />
…] de övergav ett gott antal av sina skepp och undkom<br />
halvdöda, efter att ha blivit sårade och besegrade.”<br />
Men detta skulle bara komma att bli en tillfällig lätt<br />
nad, och den var kanske inte ens fullkomlig. Under de<br />
utgrävningar som nyligen gjorts i Temple Bar West, i<br />
östra ändan av området för 900talsstaden, har man<br />
påträffat husgrunder som med C14metoden har<br />
daterats till slutet av 800talet och början av 900talet.<br />
Det tyder på att bosättningen fortsatte här, tydligen utan<br />
avbrott, trots att vikingarna påstods ha övergett Dublin.<br />
Invånarna var kanske handelsmän, inte krigare, och<br />
därför människor som irerna kunde tolerera eller rent<br />
av uppmuntra. I vilket fall som helst skulle vikingakung<br />
arna inom <strong>15</strong> år komma att återvända till Dublin, och<br />
den här gången skulle de stanna för gott.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 90 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:35
DEN SKOTSKA GÅTAN<br />
Delar av nutida Skottland, däribland Orkney och<br />
Shetlandsöarna, ligger visserligen närmare Norden än<br />
någon annan del av Storbritannien, men det finns likväl<br />
inga bevarade skotska skriftliga källor som redogör för<br />
vikingarnas förehavanden före mitten av 800talet. Vi<br />
tvingas i stället förlita oss på iriska källor, och de iriska<br />
annalisterna var föga överraskande främst inriktade på<br />
Argyll och Inre Hebriderna – de områden som bebod<br />
des av deras fränder skoterna – och nonchalerade<br />
följaktligen områdena i norra och östra Skottland<br />
som behärskades av den inhemska befolkningen, pik<br />
terna. Piktiska munkkloster var förmodligen ett lika<br />
frestande anfallsmål som något annat, men deras öde<br />
kommer endast att kunna klarläggas genom arkeolo<br />
giska undersökningar.<br />
Utgrävningarna i Portmahomack i Tarbat i Moray<br />
Firth i nordöstra Skottland har påvisat denna svårighet.<br />
över en klosterverkstad låg ett lager brända ruinspillror<br />
där man påträffade spräckta ornerade stenmonument.<br />
lagret bör vara från ca 800–1<strong>10</strong>0, men i avsaknad av<br />
skriftliga källor är brandorsaken oviss. rör det sig om<br />
inhemska fundamentalistiska, intoleranta religiösa<br />
reformatorer under <strong>10</strong>00 och 1<strong>10</strong>0talen eller om<br />
någon politisk rivalitet som utspelades på den lokala<br />
kyrkliga scenen? Eller kan det ha varit ett verk av viking<br />
ar, som enligt sagorna erövrade detta område under<br />
senare delen av 800talet? Vikingar är faktiskt de<br />
huvudmisstänkta – men saken är inte bevisad.<br />
Samma ovisshet omger en silverskatt, som kan ha<br />
tillhört en piktisk storman och som nedlades under<br />
årtiondena runt 800 på platsen för en tidig kyrka på<br />
St Ninian’s Isle i Shetlandsöarna. Den kan ha gömts<br />
undan när man siktade vikingar vid horisonten, men<br />
en annan förklaring är att det rör sig om ett vikinga<br />
byte – men detta är som så mycket annat när det gäller<br />
nordbornas tidiga förbindelser med Skottland bara<br />
ren spekulation. En fascinerande, om än rent spekula<br />
tiv, hypotes är att vikingarnas omfattande och vildsinta<br />
anfall på Irland i mitten av 800talet bäst bör förklaras<br />
med att de hade tillgång till förhållandevis närliggande<br />
stödjepunkter. Det har också föreslagits att sådana<br />
stödjepunkter kan ha hyst de gåtfulla gall-gædhil (’främ<br />
lingsirer’ eller ”iroskandinaver”) som vid just denna tid<br />
ibland omnämns i de iriska annalerna. Dessa vikinga<br />
baser kan under förra delen av 800talet ha upprättats<br />
på skotska öarna, i skotska kustområden och på Isle of<br />
Man. Ett viktigt argument har varit att den region som<br />
kallas lothlend eller laithlinn, varifrån vikingar kom<br />
för att härja på Irland, avser delar av Skottland när den<br />
omnämns i iriska annaler för åren 848 och 853. Detta<br />
har emellertid kraftigt ifrågasatts.<br />
Silverskatten från St Ninian’s<br />
Isle i Shetlandsöarna. Den<br />
inbegriper skålar, ringspännen,<br />
svärdsprydnader, en sked och<br />
ett gaffelliknande redskap samt<br />
några silverkoner med ovisst<br />
ändamål och käkbenet från en<br />
tumlare. Att skatten nedlades ca<br />
800 kan ha berott på vikingarnas<br />
härjningar.<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 91 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:35<br />
91<br />
.
92<br />
Arabiska silvermynt,<br />
s.k. dirhamer, som<br />
tillsammans med de något<br />
mindre anglosaxiska och<br />
angloskandinaviska mynten<br />
påträffades i en skatt<br />
nedlagd ca 925 i närheten<br />
av munkklostret St Deiniol i<br />
Bangor i Wales.<br />
VArFör INTE WAlES?<br />
Trots Wales långa kust mot Irländska sjön dröjde det<br />
enligt urkunderna ända till 852 innan vikingatågen<br />
drabbade de småkungariken som området under 800<br />
talet var uppdelat i. Det innebär inte att Wales var en<br />
fristad av inre fred. Precis som på Irland låg de angräns<br />
ande kungarikena ofta i krig med varandra, och<br />
walesarna ansattes även av anglosaxarna. Sporadiska<br />
vikingatåg lär under sådana förhållanden knappast<br />
ha gjort något varaktigt intryck, och de elva kända sil<br />
verskatter som grävdes ned i Wales mellan mitten av<br />
800talet och början av <strong>10</strong>00talet är på det hela taget<br />
därför knappast ett vittnesbörd om just vikingarnas<br />
härjningar.<br />
År 878 övervintrade en vikingahär i Dyfed i sydvästra<br />
Wales, men det finns inget som tyder på att vikingatåg<br />
var vanligt förekommande. I Assers bok om Alfred den<br />
store från ca 888, de rebus gestis Ælfredi (’Om Alfreds<br />
bragder’), omnämns vikingatåget: ”[…] Ivars och<br />
Halvdans broder avseglade med 23 skepp från Dyfed,<br />
där han efter att ha dräpt många av de kristna hade<br />
övervintrat, till Devon, och mötte där en eländig död<br />
samman med 1 200 man.” Vikingatågen mot Wales<br />
företogs vanligen av krigsföljen eller härar som var<br />
baserade på annat håll i Storbritannien eller på Irland.<br />
När vikingahövdingen Ingemund fördrevs från Dublin<br />
902 tror man att han först landsteg på ön Anglesey<br />
utanför Wales nordvästkust innan han tvingades dra<br />
vidare, för att slutligen slå sig ned utanför Chester i<br />
England.<br />
De walesiska kungarna kunde i sina strider mot<br />
vikingarna ibland räkna med politiskt och militärt<br />
stöd från engelsmännen, men somliga walesare såg<br />
inte vikingarna som ett problem utan som en poten<br />
tiell lösning på de högst påtagliga svårigheterna med<br />
engelsmännen. År ca 930 skrev en walesisk munk<br />
en dikt, ”Armes Prydein”, där han gav uttryck för<br />
sin förhoppning om att Dublinrikets vikingar skulle<br />
ansluta sig till walesarna och andra britanner för att<br />
fördriva anglosaxarna: ”[…] det kommer att bli en för<br />
soning mellan walesarna och Dublinborna, Irlands och<br />
Angleseys och Skottlands irer, Cornwalls och Strath<br />
clydes män kommer att vara välkomna bland oss […]”.<br />
önsketänkande, poetisk frihet – eller en välkommen<br />
påminnelse om att samtidens syn på vikingarna inte<br />
alltid var densamma?<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 92 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:36
MEDElHAVSOMrÅDET<br />
Vi saknar till stor del arkeologiska vittnesbörd om<br />
vikingarnas f örehavanden i frankerriket. Det är där<br />
f ör knappast f örvånande att det inte heller har gjorts<br />
några utgrävningar som ger belägg f ör att vikingar<br />
seglade längre söderut, längs spanska och portugi<br />
siska Atlantkusten och in i Medelhavet. likväl finns<br />
det några skriftliga källor som inte bara omnämner<br />
vikingatåg mot nutida Spanien utan även mot såväl<br />
europeiska som afrikanska kuster i Medelhavsom<br />
rådet. År 844 lämnade en vikingaflotta loire och<br />
seglade söderut. I kungariket Galicien på spanska<br />
nordkusten drevs vikingarna bort och led svåra f ör<br />
luster. Of örskräckta rundade de <strong>Kap</strong> Finisterre och<br />
begav sig söderut och nådde de kustområden som<br />
behärskades av den arabiske emiren av Córdoba. De<br />
plundrade lissabon, Sevilla, Cádiz och andra orter<br />
innan de led ett svårt nederlag mot en muslimsk här.<br />
De seglade till och med över Gibraltar sund och sköv<br />
lade Asilah på nuvarande Marockos Atlantkust innan<br />
de återvände hem.<br />
Det finns inga uppgifter om fler vikingatåg mot<br />
Spanien f örrän 859, då en ny loireflotta om 62 skepp,<br />
ledd av Hasting och Björn Järnsida, seglade söderut.<br />
Efter att ha lidit flera nederlag under sin plundrings<br />
färd längs Pyreneiska halvön seglade de in i Gibraltar<br />
sund och anf öll orter på både den europeiska och<br />
nordafrikanska sidan om sundet innan de seglade<br />
vidare in i Medelhavsområdet. De vände norrut och<br />
anf öll Balearerna, sydöstra Frankrike och roussil<br />
lon, varpå de övervintrade i området Camargue vid<br />
rhônes mynning. Följande år – 860 – vågade de sig<br />
längre österut och anf öll platser i nordvästra Italien.<br />
Man vet inte var de övervintrade, men 861 led de ett<br />
nytt nederlag utanf ör Spanien. Deras sista handling<br />
innan de återvände hem var att plundra Pamplona,<br />
över 60 km inåt landet i nuvarande Euzkadi eller Bask<br />
ien i nordöstra Spanien. Alla dessa uppgifter härrör<br />
från skriftliga källor – man har hittills inte gjort några<br />
fornfynd som kan kasta ljus över urkunderna.<br />
I den gotiska katedralen i léon i Spanien finns<br />
dock ett litet f öremål som skulle kunna tyda på något<br />
senare f örbindelser med Norden. Det är ett cylinder<br />
format, 4,5 cm högt skrin med 3,3 cm diameter,<br />
tillverkat av ett ännu inte fastställt benaktigt material<br />
och dekorerat med ett snidat fågelmotiv i Mammenstil<br />
(se s. 178), vilket tyder på att den skulle vara tillverkad<br />
under senare delen av 900talet. Skrinets ursprung<br />
liga syfte är okänt, men det f örgyllda bronslocket är<br />
omgjort och det kan så småningom ha använts som<br />
relikvarium. léon var vid denna tid huvudstad i ett<br />
självständigt kungarike, och munkklostret, som är<br />
belagt sedan <strong>10</strong>63, var redan under tidigare århund<br />
raden ett viktigt religiöst centrum som gynnades av<br />
de leonska kungarna. Det finns inga uppgifter om<br />
hur det kom sig att asken hamnade i Spanien och när<br />
detta skedde. Det skulle dock kunna röra sig om en<br />
diplomatisk gåva till kungen av léon, som i sin tur kan<br />
ha skänkt skrinet till munkklostret.<br />
<strong>Kap</strong><br />
Finisterre<br />
A T L A n T e n<br />
POrTUGAl<br />
lissabon<br />
Sevilla<br />
léon<br />
Cádiz<br />
Asilah<br />
MArOCKO<br />
SPANIEN<br />
Cordoba<br />
Loire<br />
Pamplona<br />
vikingatåg<br />
Ovan: Léonskrinet.<br />
Nedan: En karta över området.<br />
FrANKrIKE<br />
0<br />
rousillon<br />
Camargue<br />
rhône<br />
BAlEArErNA<br />
0 <strong>15</strong>0 miles<br />
<strong>Kap</strong> 3 - <strong>CS2.indd</strong> 93 <strong>2006</strong>-<strong>10</strong>-<strong>09</strong> <strong>15</strong>:<strong>38</strong>:36<br />
300 km<br />
93<br />
.