Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

▲
När några överlevande från Utöya kände att de inte orkade
simma längre, tog en flicka upp denna sång och de fick kraft att
simma vidare. Vid varje minnesceremoni har den sjungits.
Lars Åke Lundberg har gjort en svensk översättning.
◗
TILL UNGDOMEN
Fienden runtomkring, gå in i din tid
Under en storm av eld, vig dig till strid
Kanske din fråga är öppen och naken
Vad ska jag kämpa med, vad är mitt vapen?
Här är ditt värn mot våld, här är ditt svärd:
tro på att livet vårt, är något värt
Detta vi kämpar för, människovärdet
Dö för det om så är, värna och stärk det.
Ständig är strömmen av vapen för krig
Stoppa dess dödliga kurs med ditt liv
Krig är förakt för liv, fred är att bota
bruka all kraft du kan, livet är hotat.
Älska och drömma om, allt stort som var.
Möta allt obekant, fråga om svar
framtid är okänt land, vad ska vi göra?
Skapa en värld för fred, inte förgöra.
Människan underverk, jorden är rik
men här finns nöd och svält, fattig och rik
Detta är svek och skam, orätt ska falla
solljus och jord och bröd tillhör oss alla.
Rustningar skapar svält, hat föder död
I rättvisans jordar gror, säden till bröd
Kärlek till livet, bär i din öppna famn
Då slutar skjutandet, i fredens namn.
Detta är löftet nu, här är min hand.
Vi vill va´ goda mot, luft, hav och land
Vårt liv och alltings liv, varsamt i famnen
bär vi som om vi bar, barnet på armen...
Norsk text 1936: Nordahl Grieg, född 1902.
Stupade i kriget mot nazismen 1943.
◗
◆
DEBATT:
ALI ESBATI
DEBATTREDAKTÖR PÅ DEN NORSKA
TIDNINGEN KLASSEKAMPEN
OBEROENDE AV BREIVIKS DIAGNOS ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT TA DISKUSSIONEN OM DEN HÖGERPOPULISTISKA
ISLAMOFOBINS FRAMGÅNGAR I EUROPA. DET MENAR ALI ESBATI, SOM SJÄLV VAR PÅ UTÖYA UNDER ANDERS BEHRING
BREIVIKS MASSAKER AV UNGA FRÅN NORSKA ARBETARPARTIET, OCH SOM KONSTATERAR ATT EN NÖDVÄNDIG DEBATT
HAR UTEBLIVIT I NORGE.
Högerpopulismens framgångar i Europa är omöjliga att förstå
utan att man samtidigt ser på det snäva utrymme som har
funnits inom de etablerade parlamentariska ramarna för
vägval om ekonomisk politik, fördelningspolitik, välfärdspolitik,
makt­ och ägandefrågor. De senaste decennierna har
det varit enkelt för många väljare runt om i västvärlden att gripas av
misstanken att oavsett vilket av de etablerade blocken man röstar på,
så får man ungefär samma variant av markandsfundamentalism med
mänskligt ansikte.
Och när det råder konsensus i den ekonomiska politiken, då blir
det desto mer prat och spektakulära utspel i exempelvis invandringsdebatten.
Och det blir dessutom lätt så att högerpopulistiska krafter
eller ytterhögern, som framställer sig som stående vid sidan av etablissemanget,
uppfattas som de enda förespråkarna för förändring.
Det är en katastrofal situation, i synnerhet för arbetarrörelsen. Det
kan man också följa i mobilisering och valresultat.
I den här utvecklingen har hetsretoriken mot invandring och mot
muslimer spelat en viktig roll. Sådana partier och rörelser har i sin
tur spelat en viktig roll för att föra in konspiratoriska föreställningar
och ett avhumaniserande språkbruk i politikens finrum.
Det som är slående med den här vändningen är att man gärna pratar
om muslimer, samtidigt som man står för en ekonomisk politik
som gynnar de välbeställda. Se exempelvis Vlaams Belang i Belgien,
som rasar mot servering av halalkött som ”muslimsk kolonisering”,
samtidigt som man för fram långtgående antifackliga och privatiseringsivrande
krav.
I Norge är det Fremskrittspartiet som har haft den funktionen.
Partiet har stått för en politik vars resultat blir en klar överföring av
ekonomisk och politisk makt från dem som har mindre till dem som
har mer, samtidigt som profilfrågorna istället varit invandring och
brott och straff. En viktig del av retoriken är etnifieringen av snart
sagt alla samhällsproblem – alltså att förklara det som sker i termer
av etniska eller kulturella skillnader, något som är importerat och
som inte skulle finnas utan invandring och invandrare.
Jag trycker just på ordet funktion, för högerpopulister i Europa är
sinsemellan olika och utvecklingen kan inte reduceras till specifika
partier. Men den funktion som den här typen av politisk strategi har,
den är likartad i de olika länderna. Och just hetsen mot muslimer
har varit en röd tråd i den strategin de senaste åren.
Men medan inblicken i den organiserade islamofobiska tankevärlden
borde fått oss att diskutera denna politiska utveckling mer och
bättre efter Breiviks attentat, har utvecklingen i Norge varit närmast
motsatt. Det var kanske väntat, men det är ändå frånstötande och
TA DEBATTEN
OM ISLAMOFOBIN!
fräckt att som Fremskrittspartiet nu med full kraft framställa sig själv
som det stora offret efter Breiviks massaker. Varje försiktigt försök
att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus
över den islamofobiska hatideologi som fanns där före den 22 juli
och som finns kvar där efteråt – stämplas nu av högerpopulistiska
Fremskrittspartiet och en rad andra kumpaner i den surrealistiska
debattföringen som ett ”hot mot yttrandefriheten”.
Och vartåt debatten graviterar om man inte ruckar på några av
grundstenarna i den har blivit allt tydligare den senaste tiden. Se
bara på den debattglade sociologen och kolumnisten Kjetil Rolness
text i Dagbladet den 3 december, som tog ett helhetsgrepp genom att
slå fast att ”stämpling är ödeläggande för debatten” och skriva det
förlösande: ”Som så ofta förr i politiken möts ytterpunkterna. Den
yttersta högerns och yttersta vänsterns debattekniker går inte att
skilja från varandra efter den 22 juli.”
Detta är den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur
av flinka högerpopulistiska fingrar.
Apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens
utformning har forskaren Teun van Dijk i en statlig utredning
beskrivit hur ”pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar
för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga
hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten
blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer
i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’” (Teun van Dijk,
Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och
strukturell diskriminering SOU 2005:41, s. 122).
Man skulle kunna formulera det så här: Det är ett privilegium för
den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax
utanför den egna positionen för stunden.
Sällan har detta fenomen illustrerats så tydligt som i debatten om
debatten, där redaktörer och kommentatorer går i taket när någon
vågar skriva om politiska gränsdragningar på ett sätt som omfattar
deras egna ställningstaganden, ta debatten om deras roll i skapandet
av samhällsklimatet, när det blir efterlyst ett innehållsligt ansvar för
och en politisk analys av deras yttranden. Då är det ”direkte uanstendig”
och ”halv yttringsfrihet”, för att citera den förnärmade generalsekreteraren
i Norsk Presseforbund, Per Edgard Kokkvold i Verdens
Gang (111126). Men vi behöver ha den debatten. En debatt som förhåller
sig till det faktum att människor i politiska och mediala maktställningar
har ett ansvar för den verklighetsuppfattning som påverkar
allas våra handlingar – med eller utan psykiatrisk diagnos. En debatt
som förhåller sig till det offentliga rummet som realitet, inte
som liberal salongsfantasi.
15
MANA 3/4 2011