Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

ARGUMENTATIONSMANUAL
I PALESTINAFRÅGAN
Operation Gjutet Bly, den israeliska massaker i Gaza
som tog sin början i december 2008, kritiserades från
alla håll. Det var fruktansvärt att ta emot nyheterna
därifrån. Vi var alla medvetna om hur Gazaborna var
inspärrade medan förarlösa plan gick till anfall efter
anfall, hur man attackerade ambulanser, sjukhus, skolor,
marknadstorg och hus efter hus.
Totalt dog 13 israeler och över 1 400 palestinier, flera
hundra av dem barn. Man kunde här och där höra uttryck
som ”skjuta fisk i en tunna”. Rykten kom om
Israels användning av vit fosfor, och bekräftades senare.
Sms:et ”Vi vasser i död, blod …” från den norske läkaren
Mads Gilbert spreds blixtsnabbt och fyllde telefonminnet
och alltihop spred en känsla av skräckfylld vanmakt.
Jag minns att jag de där dagarna var rädd för att
träffa på någon ute som skulle säga något proisraeliskt,
något raljant eller känslokallt för då hade jag inte vetat
vad jag skulle ha gjort.
Norman G. Finkelstein, den judiske amerikanske
forskaren som profilerat sig som en av de mest hårdföra
kritikerna av Israels politik, har valt ett annat sätt att
hantera proisraeliska attacker. Han har gjort sig hemmastadd
i skottgluggen. Youtubeklippen där han på sitt karaktäristiska
långsamma och ansträngda sätt ses skrika
och läxa upp okunniga reportrar, israeliska politiker,
gråtande judiska studenter som han menar ursäktar israeliska
illdåd med gamla oförrätter, med många flera, är
oräkneliga. Hans bok Förintelseindustrin, om judiska
lobbyisters sätt att rättfärdiga allehanda israeliska gärningar
med förintelseargument, är den bok som hittills
väckt i särklass mest indignation, vrede och rabalder.
Den på svenska nyutkomna Den här gången gick vi för
långt är enligt baksidestexten ”en analys av Israels angrepp
mot Gazaremsan 2008 och händelseutvecklingen
i Gaza före och efter ockupationen”. Det är helt riktigt,
men i första hand ser jag den som en handbok i motargumentation.
Ju flitigare ett argument använts från proisraeliskt
håll, desto noggrannare är Finkelstein med att
vederlägga det. Alla som ibland hamnar i diskussioner
med Israelsympatisörer kan därför ha stor nytta av denna
bok. Till exempel ägnas hela kapitel åt ämnen som
”självförsvar”, ”mänskliga sköldar och hasbara” (ett ord
för propaganda), ”Goldstone” och ”bortförklaringar”.
De huvudsakliga källorna är Amnesty International,
Human Rights Watch och den uttalat sionistiske domaren
Richard Goldstones rapport, som skrevs på uppdrag
av UNHCR, för att utreda huruvida Israel begått brott
mot internationell rätt eller mänskliga rättigheter under
operationen. Rapporten kom bland annat fram till att
Israels omfattande förstörelse och dödande var avsiktligt
och borde få ett rättsligt efterspel och fick följaktligen
proisraeler världen över att gå i taket. Enligt Finkelstein
berodde det uppskruvade tonläget på att Goldstone,
som alltså är troende jude och klanderfri tjänsteman
inom det internationella rättsväsendet, var den som ledde
arbetet och att de vanliga argumenten om antisemitisk
agenda därmed sattes ur spel. Dessutom hänvisar
Finkelstein till citat och officiella uttalanden av israeliska
politiker och tjänstemän, soldater, tongivande debattörer
med flera. På det hela taget ett tungt och väl avvägt
underlag som är tänkt att smula sönder alla argument
som syftar till att legitimera Israels insats, och boken betar
metodiskt av alla de delar av debatten som följde på
attacken.
Men det finns också vissa överraskande inslag. Ett är
att Finkelstein vid flera tillfällen citerar Mahatma Gandhi.
Han återger ett uttalande av Paul Wolfowitz, som i
ett tal 2003, då han var USA:s biträdande försvarsminister,
sade: ”Om palestinierna använde sig av Gandhis metoder
tror jag att de mycket snabbt kunde åstadkomma
förändringar.” Och citerar sedan Gandhi: ”Bekämpa
våld med icke­våld om ni kan […] och om ni inte kan
göra det, bekämpa våld med alla medel, till och med om
det innebär att ni blir fullständigt utplånade. Men låt
under inga omständigheter era härdar och hem bli
plundrade och brända.”
Bilaga ett får man heller inte missa. Den består av ett
brev från Hamas souschef vid utrikesministeriet, doktor
Ahmed Yousef, till president Barack Obama, som
inbjuds ”att med egna ögon se vårt Ground Zero”.
Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem
BÖCKER
DEN HÄR GÅNGEN
GICK VI FÖR
LÅNGT
Norman Finkelstein
Celanders förlag
Översättning:
Henrik Celander
BOLIVIANSK
HISTORIA
OCH NUTID
SAMMANFLÄTAD
Till och med regnet (También la lluvia) är på många sätt en smart
och viktig film. Genom att väva ihop två historier till en berättelse
– det heroiska Vattenkriget i Bolivia år 2000 och koloniseringen av
Amerika i slutet av 1400­talet – lyckas filmen bygga en bro mellan
de 500 år som passerat. Iscensättningen gör att publiken tvingas
förhålla sig till en kolonial verklighet betraktad ur nuets perspektiv.
Precis som då utnyttjas ursprungsfolken, i detta fall för att göra
en film om hur de själva kom att hamna längst ner i samhällshierarkin.
En nyckelscen är den när huvudrollsinnehavaren, regissören
Sebastián (Gabriel Garcia Bernal, känd bland annat från Dagbok
från en motorcykel) accepterar att spela in filmen i Bolivia bland
quechuas istället för på någon av de öar dit Columbus anlände.
”Ingen kommer märka någon skillnad”, ”indianer som indianer”,
och i Bolivia kan man betala statisterna två bolivianos är
argumenten som blidkar regissören, en person som framställs
med stort patos.
Filmen ställer många och viktiga frågor, men historien berättas
inte ur något nytt eller alternativt perspektiv så som vissa velat ge
sken av. Snarare handlar filmen om vita personers (mäns) olika
sätt att förhålla sig till den koloniala vardagen, med dess hierarkier,
exploatering och motstånd.
Leandro Schclarek Mulinari , redaktionsmedlem
60 61
MANA 3/4 2011 MANA 3/4 2011
FILM
TILL OCH MED
REGNET
Regi: Icíar Bollaín
BÖCKER
OBAMASYNDROMET
Tariq Ali
Celanders förlag
GE
UPP
ILLUSIONEN
I Obamasyndromet, nyligen utgiven på svenska av Celanders förlag,
uppmanar den brittisk­pakistanske historikern och författaren Tariq
Ali oss att göra oss av med alla illusioner kring USA:s nye president.
Det fanns en oerhörd symbolik i att en svart familj flyttade in i Vita
huset, men förutom detta har ingenting förändrats sedan Barack
Obama svors in som USA:s president, och imperiet fortsätter i
samma gamla hjulspår.
Den amerikanska demokratin har kapitulerat inför lobbyisterna,
och Obama var, för att finansiera sin presidentkampanj, tvungen att
sluta en ”djävulspakt” med storfinansen. Obama är, enligt Ali, ett
barn av demokraternas partimaskineri, inte av medborgarrättsrörelsen.
Men hans vältalighet, hans hudfärg och hans retorik hjälpte honom
till makten – Obama personifierade den förändring som människor
hoppades på.
Ali vänder sig emot dem som försöker rättfärdiga Obama genom
att påstå att systemet i Washington omöjliggör all verklig förändring.
Obamas sjukvårdsreform blev en total kapitulation inför sjukvårdsindustrin,
men det fanns ett alternativ. Obama hade kunnat mobilisera
sina 13 miljoner anhängare på internet och drivit ännu en politisk
kampanj för ett allmänt sjukvårdssystem.
Trots en förändring av retoriken i jämförelse med Bush har Obamas
utrikespolitik inte inneburit någon kursändring. I verkligheten
har ”kriget mot terrorismen” trappats upp och Jemen har blivit den
senaste måltavlan. Under den arabiska våren har Obamas politik
enbart syftat till att upprätthålla USA:s hegemoni i området.
Ali behandlar många – kanske alltför många – aktuella ämnen i en
rasande fart och gör många intressanta historiska tillbakablickar.
Han imponerar med sin omfattande kunskap – i synnerhet när det
gäller Mellanöstern, ett ämne som han har skrivit åtskilligt om tidigare.
Ali kan inte låta bli att göra sig lustig över de många naiva amerikaner
och européer som trodde att Obama skulle förändra den amerikanska
utrikespolitiken och göra något åt de allt större inkomstklyftorna
i landet. Men hans bok är mer än en gammal cynikers vadvar­det­jag­sa.
Den är en viktig betraktelse över dagens värld.
Catherine Holt , redaktionsmedlem