Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

FOTO: JONNIEO/FLICKR
FAKTA
Dale Farm var med
sina över 1 000
invånare Stor-
britanniens största
olagliga boplats för
resande. Hälften av
bosättningen är laglig
så vräkningen drabbade
omkring 400 av
invånarna. Resande
har bott på platsen i
närmare 30 år. Vräk-
ningen beräknas ha
kostat omkring 18
miljoner pund.
20 procent av de
resande i östra Stor-
britannien, där Dale
Farm ligger, är hem-
lösa.
Källor: Dale Farm
Solidarity Campaign,
The Economist
40
MANA 3-4 2010
TEMASIDOR
Många tabloider har till exempel publicerat nyheter
om att invånarna på Dale Farm äger andra fastigheter
runt om i Storbritannien.
Till och med en kolumnist i den mer liberala tidningen
The Guardian frågar dem som sympatiserar med Dale
Farms invånare om de verkligen skulle vilja ha resande
på sin gata.
För aktivister och invånarna på Dale Farm handlar
det om en rasism som är accepterad i samhället.
– Det skulle aldrig gå att skriva på samma sätt om någon
annan etnisk minoritet. Det här är den sista acceptabla
formen av rasism, säger Paul Merrick.
En del har använt frasen ”etnisk rensning” om tvisten
kring Dale Farm. För många är de händelserna ett tydligt
tecken på att resandes livsstil och kultur helt enkelt
inte accepteras i Storbritannien.
– De bryr sig inte om vart vi tar vägen, de bryr sig inte
om barnen här eller de gamla och sjuka. De kränker våra
mänskliga rättigheter. Vi är en etnisk minoritet som
erkänns i Storbritanniens och EU:s jämlikhetslagar.
I grund och botten handlar det om att de vill förstöra vår
kultur, säger Phien O’Reachtigan.
Samtidigt har en del resande redan uttalat sig om att
livet på resande fot kanske är över. Men enligt Paul Merrick
är det svårare än så att ta kål på resandekulturen.
– Vi är en folkgrupp, vi har en egen kultur och hur vi
än bor kommer vi att hålla fast vid den kulturen. Ibland
måste vi acceptera förändring. Det finns de som längtar
efter dagarna då vi reste omkring med häst och kärra.
Vårt sätt att leva kanske förändras, men vår kultur kommer
aldrig att försvinna.
Paul Merrick kommer ändå att fortsätta kämpa för att
resande ska få byggnadslov för sådana hem de trivs i, på
platser de själva valt.
– Det är svårt att förändra folks attityder och fördomar,
men det går i alla fall att försöka ändra landets
byggnadslagar, säger Paul Merrick.
”OM DU ANSÖKER OM BYGGNADSLOV FÖR
EN HUSVAGN ELLER ETT MOBILT HEM VILL
KOMMUNEN ATT DU SKA UPPGE VILKEN
ETNISK MINORITET DU TILLHÖR. OM DU
DÅ SÄGER ATT DU ÄR EN RESANDE BLIR
DET GENAST MYCKET SVÅRARE ATT
FÅ LOV ATT BYGGA.”
URI AVNERIS FÖRSTA
MÖTE MED YASSIR
ARAFAT, 1982.
LÄNGST TILL HÖGER:
SISTA BILDEN AV URI
AVNERI I TYSKLAND,
1933, INNAN FAMILJEN
FLYDDE UNDAN
NAZIREGIMEN.
Trots att han fått det alternativa nobelpriset
och trots hans betydelse i den israeliska
samhällsdebatten känner få i Sverige till
Uri Avneri. Per Gahrton tecknar här ett
personligt porträtt av fredskämpen.
URI AVNERI – FREDSKÄMPE
OCH HEBREISK ANTISIONIST
Första gången jag träffade Uri Avneri var i slutet av
december 1968. Israel hade bombat Beiruts flygplats.
Jag var i Israel och frilansrapporterade för
Aftonbladet. Det skulle inte dröja länge innan israeliska
angrepp mot grannländerna blev vardagsmat
och försvann från rubrikerna, också när de, i
motsats till Beirutattacken, krävde åtskilliga arabiska
dödsoffer. Men nu betraktades det första israeliska militära
angreppet på ett grannland sedan sexdagarskriget
1967 som en världssensation, trots att det ”bara” resulterade
i förstörda flygplan. Fanns det någon framträdande
israel som var kritisk?
Jag kände förstås till Uri Avneri, chefredaktör för den
populära veckotidningen Haolam Haze, som kombinerade
politisk opposition med nakna brudar. Sedan det
senaste valet satt han också som enmansparti i Knesset.
Vad tyckte han?
Jag fick en intervju med Avneri som hamnade på
Aftonbladets förstasida med rubriken: ”Oppositionsman
i Israel vädjar idag till Sverige: Stoppa vår regering! Vi är
på väg att bli ett nytt Rhodesia!” (31/12­68).
TEXT: PER
GAHRTON
FRILANSSKRIBENT &
ORDFÖRANDE I PALE-
STINAGRUPPERNA
FOTO: GUSH-SHALOM.ORG
Idag är Uri Avneri 88 år, men still going strong, med
en kritisk krönika varje vecka på fredsorganisationen
Gush Shaloms hemsida. Som fredsduva har Avneri en
ovanlig bakgrund som alltid har gjort det svårt för makteliten
att komma åt honom, trots att landsfadern Ben
Gurion stämplade honom som nationens fiende nummer
1 och säkerhetstjänsten har prövat många trick för
att oskadliggöra honom.
Avneri har alltid varit israelisk nationalist, vilket är
något annat än judisk nationalist, det vill säga sionist.
Strax innan jag träffade honom 1968 hade han gett ut
boken Israel without Zionists, där han pläderade för en
”semitisk federation” i Västasien mellan ”hebréer” och
araber. Han försvarade en hebreisk stat eller delstat, men
med helt andra argument än sionisterna. Framförallt har
han aldrig sett Israel som en stat för alla judar i hela världen,
utan bara för de judar som faktiskt bor där. Och
detta trots att hans eget liv började som skolexempel på
sionism.
Uri Avneri föddes 1923 i Tyskland som Helmut Ostermann.
Helmuts far var övertygad sionist, vilket säkert
41
MANA 3/4 2011