Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

”HIPHOP
STUDIES –
AKADEMISKA
STUDIER I OCH
OM HIPHOP
BIDRAR MED
NYA PERSPEK-
TIV OCH FOR-
MULERAR EN
NYANSERAD
KRITIK INIFRÅN
RÖRELSEN.”
30
MANA 3-41
TEMASIDOR
fruktansvärt provocerade på er. De tycker att ni beter er
för jävligt, ni har svikit det här samhället, ni har inspirerat
andra unga människor att leva kriminellt ...”
Kartellen: ”Samhället svek först ... Jag säger som
Christer Petersson, samhället svek först.”
Katarina Gunnarsson fick andra medier att reagera –
på Dagens Nyheters ledarsida skrev Hanne Kjöller att rapparna
ger samhället hela skulden för att de hamnat i kriminalitet.
Svenska Dagbladets Per Gudmundsson tyckte
att Kartellen låter som gnälliga ”sossekärringar” när de
rappar om att kriminalitet har sin grund i segregation, utanförskap
och nedskärningar.
VÅLDSFÖRHÄRLIGANDE MUSIK
Hur kan man förstå musikens utveckling och etablissemangets
reaktion? Kanske kan vi lära oss av den diskussion
som länge har pågått i USA. Tricia Rose, professor i
African American Studies på Brown University, är en
obestridlig auktoritet inom hiphop studies. Hennes bok
Black Noise från 1994 räknas som den första boken inom
genren. Tricia Roses senaste bok Hip Hop Wars beskriver
de två motpolerna i 00­talets polariserade debatt om hiphop
– och den är en bra utgångspunkt för diskussionen
om hiphopen, medierna och samhället.
Grundfrågan när vi diskuterar Kartellen är naturligtvis
hönan eller ägget. Är det så att hiphop orsakar våld och
uppmuntrar en kriminell livsstil, eller speglar texterna de
problem som redan finns i samhället?
I boken Hip Hop Wars skriver Tricia Rose att den vanligaste
anklagelsen mot hiphop är att musiken glorifierar,
uppmuntrar och orsakar våld. Rose påminner om videovåldsdebatten
från 80­talet, och pekar på att det inte
finns något stöd för att konsumtion av våldsskildringar
skulle leda till våld. Däremot finns det ett problem med
att unga svarta amerikaner förknippas med våld. Fördomarna
om att unga svarta män skulle vara impulsiva,
våldsbenägna och opålitliga bekräftas av rapmusikens
våldsamma texter, och dessa tolkas ofta bokstavligt. Låtar
om att skjuta poliser tolkas inte som ett uttryck för
unga mäns frustration i botten på samhällsstegen, utan
som en direkt uppmaning att sätta en kula i närmaste
konstapel. Rose påpekar att president George Bush (den
äldre) å ena sidan ansåg att det var ”sjukt” att släppa en
skiva som glorifierade polismord (i samband med att
Bodycount släppte låten ”Cop Killer” 1992), men å andra
sidan villigt lät sig backas upp av Arnold Schwarzenegger,
som i rollen som Terminator mördar och lemlästar
dussintals poliser.
Gangsterrappare försvarar sig ofta med att filmer och
tv­program är betydligt mer våldsamma än rapmusik.
Och exemplet med Bodycount och Terminator visar att
hiphop bedöms annorlunda än annan populärkultur –
och att det spelar roll om polismördaren är svart eller vit.
SLUTA GOLA
Går det att överföra detta resonemang till en svensk verk­
lighet? Bedöms våldsskildringarna inom svensk hiphop
annorlunda än våldet i tv­serier, film och deckare? Vad
skulle Hanne Kjöller och Katarina Gunnarsson säga om
Jens Lapidus bok Snabba cash, eller för den delen om
DN­reportern Lasse Wierups bok Svensk maffia? Vårt
samhälle översköljs med överdrivna våldsskildringar och
glorifierande beskrivningar av kriminella, men så länge
som avsändarna är vita medelklassmän så verkar det inte
vara något problem.
Tricia Rose pekar på att våldet inom hiphopen har
sin grund sig i verkliga förhållanden. Och i den verkliga
misären finns det verkliga offer. Men i gangsterrappen
finns det bara hallickar och banditer – alla historier berättas
ur förövarens perspektiv. Tricia Rose undrar om
det är sunt att människor i fattiga områden identifierar
sig med en artist som Jay­Z, som kallar sig project terrorist
(”förortsterrorist”). Rose menar att människorna som
drabbas av brottsligheten i gettot borde reagera mot rappare
som glorifierar brott. Därmed inte sagt att man ska
ansluta sig till de konservativa kritikerna, som hävdar att
det är hiphopen och de svartas ”dysfunktionella kultur”
som ligger bakom misären i gettot.
Enligt Tricia Rose är ”Stop Snitching”­kampanjen ett
konkret exempel på hur gangsterrappen kan skada dem
som bor i utsatta områden. Rose beskriver å ena sidan
hur polisens brutala metoder och diskriminering har
gjort svarta rädda för och misstänksamma mot polisen.
”Stop Snitching”­kampanjen är alltså begriplig med tanke
på hur svarta behandlas av polisen. Men om människor i
dessa områden börjar följa den kriminella koden och slutar
”gola” – då gynnar det de kriminella och gör det
omöjligt för laglydiga människor att skydda sig och få
brott utredda. Gangsterrappen bidrar i det här fallet till
att laglydiga människor börjar leva efter en gangsterkod
som bara gynnar de kriminella. Även i Sverige har vi sett
exempel på detta. Kartellen rappar ofta om hur fel det är
att ”gola” och på deras Facebook­sida finns en stoppskylt
med påskriften ”Stoppa goleriet”.
UNDERHÅLLNING SOM BEFÄSTER FÖRDOMAR
I Hip Hop Wars skriver Tricia Rose om hur jobbflytt,
nedskärningar, droger, fängelseindustrin och vapenindustrin
har format hiphopens narrativ. Hiphopens berättelser
om brottslighet har alltså viss verklighetsförankring.
Men Tricia Rose påminner samtidigt om att gangsterrappen
– eller realityrappen – blev stor på 90­talet, då de
stora skivbolagen gav sig in på hiphopmarknaden. Skivbolagen
efterfrågade rappare som kunde tillfredsställa de
vita medelklasskonsumenternas efterfrågan. Genom att
anspela på och överdriva stereotyper har hiphopen blivit
en sorts modern ”minstrel show”, där svarta artister spelar
upp rasistiska karikatyrer för att tillfredsställa en vit
medelklasspubliks voyeuristiska fantasier.
Går det att tillämpa samma teori på svensk hiphop? Är
förortsrappen musikens svar på ”berättande journalistik”,
som Jan Gradvall skriver, eller handlar det om voyeuris­
tiska fantasier serverade till människor som inte bor i
Gottsunda, Jordbro eller Rinkeby? Är den allt hårdare
förortsrappen ett kvitto på att klassklyftorna ökar – eller
på att det finns en efterfrågan efter förortsberättelser?
Leder den här musiken till en förändring, en ökad medvetenhet,
eller erbjuder den bara en stunds gettosafari
för medelklassungdomar som fascineras av berättelserna
om kriminella i förorten?
Svensk hiphop berättar viktiga och spännande historier;
fantastiska osannolika skrönor såväl som personliga,
jordnära berättelser. Men vet vi mer om förorten för
att vi har lyssnat på hiphop? Och om människor lyssnar
på hiphop utan att någonsin besöka en förort – vad har
de då lärt sig? Tricia Rose jämför hiphoplyssnarna med
all inclusive­turister i fattiga länder. Turisterna kan njuta
av det varma vädret på paradisön, men de slipper konfronteras
med den verkliga fattigdomen. Hiphoplyssnare
kan gå in i en spännande och sexig värld med pimps,
hustlers och hoes – utan att behöva konfronteras med de
verkliga problemen i den värld där inspirationen till de
karaktärerna har hämtats.
Svenska hiphopfans kan bekanta sig med gräsrökande,
stenkastande förortsungdomar genom att lyssna på
Labyrint. De kan få en inblick i Stockholms undre värld
genom att lyssna på Kartellen. Men två frågor pockar på
svar:
Är detta en representativ bild av förorten? Förmodligen
inte – stenkastning mot polisen är inget som sker
dagligen, och de flesta som bor i förorten är knappast
yrkeskriminella. Dessa skildringar är inte representativa
bara för att det finns yrkeskriminella och stenkastande
ungdomar i förorten.
Kan vi förvänta oss att få ta del av realistiska förortskildringar
inom hiphop? Både musikindustrin, rapparna
och hiphopens kritiker brukar framhålla hur sanna
och äkta artisterna och berättelserna är. Tricia Rose menar
att denna ömsesidiga besvärjelse är anledningen till
att man inom nordamerikansk hiphop kan komma undan
med att framställa svarta människor på ett stereotypt
och fördomsfullt sätt. I Sverige förmodas hiphopartister
från förorten besitta en speciell sorts autenticitet –
de förväntas berätta för folk hur det är i de invandrartäta
förorterna.
ÖMSESIDIGA VANFÖRESTÄLLNINGAR
Frågan är komplex – å ena sidan är kan man se en rasistisk
underton i mediernas förväntan på att hiphopartisters
fiktiva alster ska representera verkligheten. Endast
vita européer anses vara kapabla att spela roller och skapa
riktig fiktion. De icke­vita får alltid representera sig
själva eller sin grupp. Å andra sidan bygger många rappare
hela sin image på autenticitet och street cred – och
de talar sällan om att hiphopens narrativ faktiskt är fiktion
(som all konst). Det är först när rapparna hamnar i
försvarsposition som de börjar jämföra sina alster med
dataspel eller våldsamma filmer.
Med boken Hip Hop Wars vill Tricia Rose visa på hur
motsägelsefull den amerikanska debatten om hiphop
kan te sig. Hon pekar på ett antal ömsesidiga vanföreställningar
som gör debatten skev. Båda sidor undervärderar
kreativiteten – kritikerna tycker knappt att rap är
musik, rapparna och bolagen försvarar allt som säljer –
för att det säljer. Både kritikerna och försvararna behandlar
hiphop som ett ”rent” svart uttryck. På så sätt
osynliggör man hur mediebolag konsekvent exploaterar
rasistiska stereotyper när de släpper fram en viss typ av
hiphop. Hiphop behandlas och marknadsförs som svart
kultur, men den konsumeras till största delen av vita.
Kritikerna ser sexism och homofobi som något som hiphopen
har uppfunnit, medan rappare låtsas som om
kvinnoförtryck och homofobi är en ”svart” grej.
I Sverige har det skett en rejäl svängning i synen på
förortsrap. Från det tidiga 90­talet, då ett socialdemokratiskt
etablissemang nästan kramade ihjäl Dogge i integrationens
namn, till slutet av 90­talet, då Kens attack
mot kungahuset väckte både avsky och förtjusning. Den
nya generationens förortsrap innehåller olika typer av
berättelser. Men hur nyanserad är berättelsen om den
nya förortsrappen? Den svenska förortsrappen fungerar
på delvis samma premisser som amerikansk hiphop.
Musiken marknadsförs som en ”ren” produkt som har
producerats av ungdomarna i förorten – för ungdomarna
i förorten. Den kallas ”verklighetsrap” och ”berättande
journalistik”. Man ser framför sig hur ungdomar i
Akalla tjuvkopplar en lyktstolpe och samlas till gatufest
– och hur dagens händelser vävs ihop till rimmade berättelser
till skenet från brinnande bildäck. Musikindustrins
och mediernas roll i sammanhanget osynliggörs.
Det finns ömsesidiga vanföreställningar i den svenska
debatten. Alla verkar överens om att rappare från förorten
skildrar ”verkligheten”. Hiphop ses som en förortskultur,
och man blundar för det faktum att många som
lyssnar på den sällan ens åker till förorten. Sexism och
homofobi tolereras och ses som något som ”hör till”
(på så sätt reduceras sexism och homofobi till ett förortsproblem).
Den avgörande frågan är om dagens svenska hiphop
synliggör orättvisor och strukturell rasism eller om den
snarare befäster fördomarna om den svenska förorten.
I USA pågår den här diskussionen dagligen inom akademin,
bland aktivister och i musikens värld. I Sverige har
etablissemanget gått från att hylla Dogge till att få moralpanik
över Kartellen och Labyrint. Hiphopens belackare
anser att musiken leder barnen i fördärv, medan
försvararna å ena sidan säger att det handlar om konst,
å andra sidan hävdar att de bara skildrar verkligheten.
Kan man säga att hiphop i Sverige idag är en sorts förortens
CNN eller ”berättande journalistik”? Hur representativ
är den bild som målas av grupper som Kartellen
och Labyrint? Kanske är det så att vi lyssnare ska ta rapparna
på orden och börja betrakta deras alster som rena
fiktioner.
”GENOM ATT
ANSPELA PÅ OCH
ÖVERDRIVA STE-
REOTYPER HAR
HIPHOPEN BLIVIT
EN SORTS MODERN
’MINSTREL SHOW’,
DÄR SVARTA ARTIS-
TER SPELAR UPP
RASISTISKA KARI-
KATYRER FÖR ATT
TILLFREDSSTÄLLA
EN VIT MEDEL-
KLASSPUBLIKS
VOYEURISTISKA
FANTASIER.”
FAKTA
Anton Hultberg
Hansen är cirkel-
ledare för Each One
Teach One – en
studiecirkel i Hiphop
Studies. De som är
intresserade av
cirkelverksamheten
(eller vill komma i
kontakt med Anton i
andra ärenden) kan
mejla antonhultberghansen@gmail.com.
31
MANA 3-4 2010
TEMASIDOR