Ladda ner numret som PDF - Tidskriften MANA

soner som är djupt integrerade i kriminella organisationer
och killar som levt ganska vanliga liv. Killar som
har schyssta föräldrar som tagit hand om dem, men
som varit i umgängeskretsar där vissa är kriminella, en
form av kretsar som är vanliga i mindre bemedlade
områden.
Vad betyder det att dessa mord har passerat med så
pass lågt intresse för de människor som fallit offer? Intresset
har kretsat kring faror för allmänheten och uppkomsten
av ”gangstervåld” men sorgen över de unga
männens öde har helt uteblivit.
Både forskare och antirasistiska debattörer har pekat
på hur ord som ”gäng” och ”kriminella” på grund av
medielogik och rasism kommit att associeras med
stigmatiserade bostadsområden, med invandring och
rasifierade grupper. Så jag frågar Tobias Barkman om
han tror att det låga intresset för de unga männen som
har dött har något att göra med att man utgår från att
det rör sig om personer med utländsk bakgrund.
– Det finns mycket politik i brottslighet. Många vill
använda brottslighet för sina politiska agendor, även
rasister. Men i allmänhet tror jag att det i grund och
botten handlar om att skapa en känsla av trygghet för
en själv genom att känna att det är personer som inte är
som en själv. Sedan är ju frågan ”vem är inte som jag?”.
För de flesta handlar det nog mest om att de drabbade
är just brottslingar, det kommer i första hand. Sedan för
en del, som bor på Gamla Väster eller Limhamn till exempel,
handlar det nog också om att tänka att det händer
på andra platser i Malmö. Men visst, det finns ju
också rasism i Sverige, och säkert många som tar avstånd
på den grunden.
ETNIFIERINGSPROCESSER I MEDIA
Torun Elsrud är sociolog och forskar kring diskrimineringsprocesser
med fokus på hur vissa journalistiska
grepp stigmatiserar etniska minoriteter och pekar ut
vissa bostadsområden som problem.
– Inom forskningen talar man om mediers etnifiering
av förorten. Det handlar inte om att man rakt av
kopplar ihop invandring och kriminalitet, men istället
kan man se hur de bilder som förmedlas tillsammans i
sin helhet skapar de här kopplingarna. Till exempel
kan man se att förorten etnifieras via ”positiva” berättelser
om integrationsprojekt, en öppen förskola som
även erbjuder svenskundervisning eller återkommande
festligheter på temat etnisk mat. Så görs förorten ”trevligt
mångkulturell”. Men sedan har vi ett annat starkt
tema om samma plats, där ”etnicitet” inte nämns; det
starka fokuset på kriminalitet i just de här områdena.
Så görs förorten otrevligt ”kriminell”. När alla teman
länkas samman uppstår en koppling mellan ”invandrarbakgrund”
och kriminalitet. Kopplingen behöver
alltså inte göras i den enskilda texten, utan sker genom
en kombination av texter, ofta över tid. Journalistiken
väljer ofta bort att diskutera de sociala och ekonomiska
orättvisor som gör att migranter och barn till migranter,
liksom andra ekonomiskt missgynnade grupper,
har få eller inga möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar
på det sätt som den ”svenska” medelklassen
har. Då blir den övergripande bilden som medierna
ger skev och den ger näring åt främlingsfientlig retorik.
Torun Elsrud knyter ihop sitt resonemang kring
etnifieringsprocesser i medierna med att hänvisa till
journalisten Oivvio Polite:
– Han förklarar att om en journalist skriver en berättelse
om en ”ung invandrarkille” som är på väg in i kriminalitet
för att han känner sig utestängd av samhället,
så berättar journalisten en sanning. Men om det är den
enda typ av nyheter han och hans kollegor berättar om
”unga invandrarkillar” så producerar de tillsammans
en lögn.
”VI” OCH ”DE ANDRA”
Torun Lindholm är psykolog och bedriver forskning
kring hur fördomar och stereotypa föreställningar
kan verka diskriminerande i rättsliga sammanhang.
I försökssituationer har hon visat filmer där brott begås
och sett att det som händer på filmerna uppfattas olika
beroende på hur åskådarna uppfattar sin egen och
aktörernas etniska bakgrund.
– Att denna tendens att uppfatta situationer utifrån
sina egna utgångspunkter och föreställningar får konsekvenser
i rättsväsendet har även visats till exempel i
studier i USA, där man kan se att afroamerikaner löper
större risk att dömas till dödsstraff.
Både Lindholm och sociologen Torun Elsrud tror
på en förklaring liknande den som Tobias Barkman är
inne på, att sättet att beskriva brottslighet och våld –
och hur detta på olika mer eller mindre subtila sätt
rasifieras – har att göra med behovet av att skapa en
berättelse om ett nationellt ”vi” som tryggt, stabilt och
laglydigt. Torun Lindholm vill inte direkt tala om
rasism, men ser hur vissa grupper av invandrare stigmatiseras.
– När jag var liten var det finnar som stigmatiserades
som kriminella, idag är det andra grupper. När man är
hotad vill man hitta syndabockar, och jag kan inte säga
om det handlar om just rasism, men då invandrare är
överrepresenterade i brottsstatistiken kanske det blir
en tacksam grupp att göra till syndabockar. Problemet
är att man förklarar statistiken med att det skulle handla
om gruppens inre egenskaper och karaktär, att det
skulle vara något problematiskt med dessa grupper.
Man ser inte hur situationen, sociala strukuturer, valmöjligheter
etcetera påverkar. Statistiken handlar om
att de som befinner sig längst ner socioekonomiskt är
överrepresenterade, och så som det här samhället ser
”RENT KON-
KRET HAR DE
HÄR MORDEN
DRABBAT BÅDE
PERSONER
SOM ÄR DJUPT
INTEGRERADE I
KRIMINELLA
ORGANISA-
TIONER OCH
KILLAR SOM
LEVT GANSKA
VANLIGA LIV.
KILLAR SOM
HAR SCHYSSTA
FÖRÄLDRAR
SOM TAGIT
HAND OM DEM,
MEN SOM VARIT
I UMGÄNGES-
KRETSAR
DÄR VISSA ÄR
KRIMINELLA…”
”STATISTIKEN
HANDLAR OM
ATT DE SOM
BEFINNER
SIG LÄNGST
NER SOCIO-
EKONOMISKT
ÄR ÖVERRE-
PRESENTERA-
DE, OCH SÅ
SOM DET HÄR
SAMHÄLLET
SER UT ÄR
DET INVAND-
RARE SOM
BEFINNER
SIG LÄNGST
NER.”
ut är det invandrare som befinner sig längst ner.
Hossein Miri är psykolog och psykoterapeut och har
arbetat med barn och ungdomar runt om i Malmö i
många år. Även han säger att en rigid uppdelning i ”vi”
och ”dem” är en psykologisk mekanism som hjälper
människor att dela upp världen och som används för att
ta avstånd från det som känns hotfullt eller smutsigt
hos en själv. Men han förklarar hur denna mekanism
förstärks i dagens samhällsklimat:
– Samhället har blivit hårdare de senaste tio åren.
Det finns en växande rasism i hela Europa, men hela
samhället är i kris, det är inte bara hårdare mot etniska
minoriteter, alla svaga grupper skuldbeläggs. I detta klimat
har även kriminaliteten ökat, samhället har blivit
osäkrare. Och när det finns en sådan osäkerhet, när ångesten
växer i människor, då triggas det paranoida
vi och dem­tänkandet och förstärks ytterligare. Massmedierna
spelar också en roll här, vissa medier fångar
den här stämningen och bedriver en journalistik som
rasifierar kriminalitet och beskriver det som att pro­
blemen bara finns hos ”de andra”.
OSYNLIGGJORDA STRUKTURER
”Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det
är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade.
De kommer antingen att dö av en överdos eller bli
skjutna i någon gänguppgörelse”, säger en anonym polis
till Dagens Nyheters reportrar i ett reportage om kriminalitet
och stök på Sevedsplan i Malmö den 9 oktober
2011.
Uttalandet spär på misstanken om att samhället är på
väg att släppa sitt ansvar, att det finns en uppgivenhet
sprungen ur osynliggjorda strukturer och individualiserade
tolkningsmodeller.
Vad händer med tolkningar av ungdomsbrottslighet
som ett fenomen att förstå inom ramarna för sociala
sammanhang, klasskillnader och andra samhälleliga
strukturella fenomen?
Torun Elsrud tror att dagens sätt att diskutera kriminalitet
och ungdomsbrottslighet hänger ihop med en
hårdnande attityd mot allt som avviker från en individualistisk
norm i ett alltmer nyliberalt samhälle:
– Barn får veta tidigt att de har alla möjligheter att bli
vad de vill och om de inte blir det är det deras eget fel.
Intresset för att förstå de sociala strukturer som omöjliggör
för vissa verkar vara minimalt just nu. Det gäller
även i medierna.
VAD ÄR ”GÄNG”?
Men vem handlar den här diskussionen egentligen om?
Medan Barkmans och Palmqvists bok tydligt fokuserar
på den organiserade brottsligheten, så brister den mer
allmänna diskussionen om kriminalitet och våld däri att
begreppen lätt glider mellan den grövre kriminaliteten
och ungdomar som begår småbrott och till och med
ungdomar som inte begår brott, utan som bara umgås
på stan i grupp. Hossein Miri lyfter fram den här avsaknaden
av nyanser.
– Diskussionen om kriminalitet, ungdomar och gäng
är väldigt ensidig och generaliserad. Visst finns det ungdomar
med varierade bakgrunder som begår brott, men
det finns desto fler ungdomar som inte begår brott.
Ungdomar med mörkt hår eller mörk hy blir misstänkta
så fort de umgås i grupp. Dels har forskning visat att de
löper fyra gånger större risk att bli misstänkta för brott,
dels berättar många ungdomar jag träffar i mitt arbete
om hur de behandlas som kriminella så fort de är i
grupp på bussen eller ute på stan. Det verkar inte göras
skillnad mellan grupper av kamrater och kriminella
gäng.
Att det finns en förvirring kring vad som egentligen
menas med gäng blir tydligt i kommunstyrelseordföranden
Ilmar Reepalus kritiserade kommentarer i ett
annat reportage från Sevedsplan i Malmö, denna gång i
Sydsvenskan den 7 oktober. Först erbjuder Reepalu en
förklaringsmodell som skulle kunna ses som ett frö till
kritik av strukturell rasism:
”Det här är ungdomar som behöver känna att de har
en framtid, men tyvärr finns det människor som står utanför
samhället idag på grund av det efternamn de har.”
Men efter några korta följdfrågor hoppar Reepalu vidare
till helt andra problemformuleringar:
”Det är också viktigt att människor som inte har
svenskt medborgarskap och i högre grad begår brott
blir utvisade. [...] Jag tycker det bör tillämpas oftare, att
fler som är aktivt kriminella och inte har svenskt medborgarskap
utvisas och inte får komma tillbaka till landet
under en längre tid.”
Reepalu glider här över hela skalan från tonåringar
som reagerar på strukturell exkludering och bråkar på
stan till organiserad brottslighet, och förstärker samtidigt
rasifieringen av dessa personer genom att peka
ut dem som löst hängande medborgare, att de inte fullt
ut tillhör det svenska samhället.
Samtidigt som Hossein Miri kritiserar hur ungdomar
från rasifierade grupper behandlas och de negativa stereotyper
genom vilka de tolkas, så understryker han
vikten av att också lyfta fram positiva nyanser.
Det handlar alltså inte bara om att konstatera att de
negativa fördomarna är just fördomar. För att få hela
bilden måste man också se de positiva krafter som växer
i en stad präglad av mångfald.
– Visst finns det problem, men fördomarna skapas
också av att bara fokusera på problemen. Det jag ser
bland ungdomarna i Malmö är att antirasismen växer
och att de bär fram en stark kosmopolitisk kraft. Jag
gläder mig åt att se hur ungdomar i Malmö skapar nya
kulturer och nya gränsöverskridande identiteter.
24
25
MANA 3/4 2011 MANA 3/4 2011