STRINDBERGPedagogiskt kompendium .pdf - August-2012

tittar jag då åt kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt salongen, ser jag den Onde
själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle
göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på att jag behövde öva mig i talroller
någon gång, om jag skulle bli skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa först innan
man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade han vara lögn, och frågade om jag trodde att
skådespelarekonsten, den skönaste och svåraste av alla konster icke fordrade någon skola? Då jag svarade
honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag
var en obildad hund och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han ytterligare om jag
trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet
obetingat, glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller han på med nu! Jag känner huru
min själ brinner ner som ett talgljus i korsdrag och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till slut fast
det i moln sig döljer» eller hur det står i katekesen. Men det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna
konst, som har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att jag skall börja underskatta
värdet av denna konst, då jag ser personer som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och
yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm och förstånd, och att se huru de efter ett par
månader spela karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon gnista aning om den tid i vilken
de röra sig, eller ett spår av insikt om den betydelse personen de föreställa ägde i verkligheten.
Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna pöbel - (några ledamöter av kåren hava
varit i kollision med paragrafer i strafflagen) som förtrycker mig, vad jag aldrig varit - aristokrat, ty, så svårt kan
aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.
Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg.
Naturligtvis är hon också trampad, och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet
och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de djur
som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ, och hon är nu i hemlighet min trolovade - O jag
väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att
döda oss tillsammans, men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se henne, den
oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är
mer än man kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.
Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så förändrad. Han har kommit in på en ny slags
filosofi, som river ner allting, och vänder opp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet. Det är mycket roligt
att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer
under umgänge med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och som har stora kunskaper, men
som är mycket omoralisk och som jag både tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig
människa! Han är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke ange någon dålig egenskap
hos honom - men han är omoralisk, och utan moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?
Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma och nu skall jag åter ha en stund, då alla onda
tankar skola fly och jag åter skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt
öde, när han har det svårt.
- Nå, vad säger du om det där?
Vännen R.»
- Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig
människa om man vill komma fram i världen!
- Försök på! Det är kanske inte så lätt!
- Har du några affärer med Smithen numera?
- Nej, gunås! Har du?
- Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio riksdaler arket så att han kan begå samma
slags mord på mig som den där vagnmakarn på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu har jag
37