Osqledaren #4

Under 90-talet startade
Jón ett radioprogram tillsammans
med komikern Sigurjón
Kjartansson, där de kallade
sig själva för Tvíhöfði, «Tvåhövding».
Det var där Jóns karriär tog fart på riktigt,
vilket han själv berättar på sin isländskt
präglade engelska.
– Showen var en okonventionell komedishow,
och vi blev väldigt populära.
Men det fanns en man med mentalproblem
som hela tiden ansökte om jobb på
radiostationen för att vara med i vår
show. Så han började stalka mig och
väntade alltid utanför och frågade «Får
jag vara med nu då?» Jag viftade alltid
bort honom, men en dag så fick han nog
och tog tag i en slägga från en byggarbetsplats
precis utanför. Han började
jaga mig med denna så jag sprang för
mitt liv. Jag sprang genom gatorna och
sprang in i en bokaffär. Men eftersom
man blivit populär för att vara rolig
så trodde folk att det var ett av mina
skämt och att jag bara skojade runt. Så
jag gömde mig i bokaffären och ringde
polisen från min mobil.
Medan vågen med amerikanska
storfilmer blir större och större för varje
år verkar Island värna om sin egna kultur.
Vi i Sverige är uppväxta med att
biografer består till 90 % av amerikanska
storslagna filmer, som tar flera år att
14 OSQLEDAREN #4
sätta ihop och som har en budget i klass
med Kiribatis BNP. Och här är den populäraste
av alla filmer en film om en kille
som gör om sig själv till en blå alien och
bekämpar mänskligheten. Island är lite
annorlunda. Det märktes år 2009, när
“vädret har blivit
mycket bättre sen
den globala uppvärmningenbörjade
verka”
filmen Bjarnfreðarson, med Jón Gnarr i
huvudrollen, släpptes. Den blev i Island
mer populär än alienfilmen och har tydligen
setts av över en femtedel av hela
befolkningen. Och man kan nog säga att
det var då, på toppen av Jóns mediakarriär,
som denna komiker bestämde
sig för att starta Bästa partiet och ansöka
om ett kontorsjobb.
– Jag blev attackerad en annan gång,
när jag jobbade som komiker. Det var
en lite berusad man som inte tyckte
om min humor. Så jag frågade: «Har
du sett mitt material?», varpå mannen
svarade «Jag har sett allt och du är
skräp. Du är tråkig.» Och då sa jag till
«SLägg-iNciDeNTeN»
honom att jag träffade honom för tre
minuter sen men han är ändå den tråkigaste
människa jag stött på. Och då kom
smällen.
Det hade ryktats att han
kunde svenska innan vårt
samtal. Den är dock tydligen
så rostig att han föredrar att
prata med sin knackiga engelska. Han
berättar att han lärde sig svenska när
han flyttade till Sverige 1989 för att
hitta ett jobb. Arbetslösheten var hög
på Island vid den tiden så han flyttade
hit vid 24 års ålder och jobbade åt Volvo
på en fabrik. Det gick knappt ett år innan
det blev en kris i Sverige och han
blev tillsammans med många andra varslad,
och bosatte sig hos sina släktingar i
Hudiksvall istället.
Krisen han pratar om var den stora
finanskrisen i Sverige som pågick mellan
1990 och 1994. Undertecknad var inte
ens född när krisen startade men han
pratar om den som om det vore förra
året. I mina tankar undrar jag om Jón
vet hur gammal personen han pratar
med är. Men istället vill jag hellre veta
varför vi i Sverige inte fick behålla denna
man.
– Jag ville bli svensk. Man skulle kunna
säga att jag är förälskad i Sverige. Jag
ville ansöka om medborgarskap, men
min fru ville tillbaka till Island. Ändå
har jag sen dess följt vad som händer i
Sverige och jag har försökt hålla mig aktiv
med min svenska.
Ju mer han pratar om Sverige, desto
mer låter det på honom som om han
ångrade sig. Som om han
innerst inne har någon
längtan till det avlånga
landet. I det läget undrar
jag varför han i så fall är
kvar på Island. Men han
trivs kvar där, på ön med
en mindre befolkning än
Göteborg.
– Vädret har blivit
mycket bättre sen den
globala uppvärmningen
började verka, säger han
och skrattar sitt ikoniska,
värmande skratt.
– Jag gillar att besöka Sverige och att
få höra svenska. Min svenska var väldigt
bra, men när man inte pratar ett språk
på väldigt länge så glömmer man lätt
bort det. Jag besökte en affär i Sverige
för tio år sen, och så fort man börjar prata
på knackig svenska så går svenskarna
över till att prata engelska med en.
Det han säger är faktiskt
sant. Varför gör vi så? Medan
jag hör Jón prata om sitt liv
undrar jag lite för mig själv
vad han tycker om oss teknologstudenter.
Som barn hade Jón en svårare uppväxt
än vad man skulle kunna tro om
en borgmästare. Han har sedan barnsben
haft koncentrationssvårigheter och
har blivit diagnostiserad med ADHD.
I tidig ålder hade han även dyslexi, och
blev tidigt feldiagnostiserad med utvecklingsstörning
vilket gjorde att han
fick psykiatrivård. I slutändan tog han
aldrig någon studentexamen, men det
hindrar inte hans kärlek till utbildningen.
– Utbildning är samhällets ryggrad.
Jag försöker hela tiden uppmuntra folk
att utbilda sig och värna om denna utbildning.
Vi lever i ett informationssam-
hälle nu och vi har så lätt tillgång till information.
Om ni i Stockholm upptäcker
något banbrytande så behöver inte Australien
vänta ett halvår för att posten
med information ska komma, utan de
kan få det direkt.
Jóns bravader efter att ha blivit
vald är fler än tidigare, och jag får en
känsla av att när han nu inte tar ut sin
humor på jobbet så får han mer tid att ta
ut den på fritiden. Han har hittills klätt
ut sig till drag queen på Prideparaden,
badat i simbassäng med sin kostym och
svarat på frågor på webbplatsen Reddit -
bara för att nämna ett fåtal. Den första
dagen som borgmästare utlyste han som
God dag-dagen; en årlig dag där alla ska
vara extra trevliga mot varandra och
säga det enkla orden «God dag».
När jag frågar Jón om det
är något han vill tillägga till
de svenska läsarna så byter
han från sin engelska till den
gnutta svenska han minns.
pressfoto: eddi
//inTervju
– Heja Sverige! Portionssnus var tjejsnus
när jag bodde i Sverige. Riktiga
män använde lössnus, men nu är det
bara portion överallt. Men jag är ändå
glad att ni fortsätter kämpa för rätten
till snus.
Jag blir förvånad över hur bra hans
svenska egentligen är, varpå han skrattar.
Jóns skratt är raspigt, högljutt och
unikt. Det är smittsamt även via telefon
och dyker ofta upp när man minst anar
det. Med hans bakgrund kan jag lätt
förstå varför han är så omtyckt som han
är, och jag insåg plötsligt grejen med
hans persolighet under tiden jag pratade
med honom. Övergången mellan de jobb
han har haft visar att man inte behöver
vara ståuppkomiker för att få folk att
vara glada. Folket valde inte honom för
att få budgetförslag, retorik och proper
klädsel. Reykjaviks invånare har snarare
tröttnat på kostymnissar, som enligt befolkningens
egen erfarenhet har förstört
Islands ekonomi i och med finanskrisen
för några år sen. Jón är istället den skrattande
farbrorn, som trots sitt måttliga
kändisskap ändå befinner sig med
båda fötterna nere på jorden och med
ansiktet ute på Reykjaviks gator. Disneylandet
har inte dykt upp än, men jag
tror knappast att invånarna någonsin
förväntade sig det.