Efter maskeraden - Läs en bok

46
Något rör sig i halmen där han landar.
Ett ansikte tittar upp. Det tillhör en pojke.
”Det gick ju bra!” ropar han för att höras i det oväsen
som ekipaget åsamkar. ”Men Ni är inte utom fara ännu!”
Pojkens hår är fullt av halm. Strån flyger iväg och fladdrar
bort efter vagnen.
Hovarna smattrar mot gatubeläggningen. Kuskens piska
viner. De far i vild galopp.
Fängelsebyggnaden är nu långt bakom dem. Den försvinner
alltmer i fonden.
Svart rök stiger upp och fyller himlen.
De far genom svarta, tysta gator.
Löjtnanten och pojken håller sig fast i vagnens lemmar.
Halmbalar tippar över och rullar ut i gatan efter dem.
Löjtnanten liknar nu allt annat än en sådan med sina
trasiga kläder och allmänt smutsiga uppenbarelse. Han tar
pojken om axlarna, ruskar honom.
”Förklara sammanhanget för mig, pojk!” skriker han uppfordrande,
men pojken bara skakar på huvudet. ”Det kan ju i
alla fall inte ha varit Ni som besökte mig i cellen igår. Ni
verkar vara i kortaste laget!”
”Nej, det var inte jag, det var min far!” ropar pojken.
De är snart framme vid ett högt plank.
Kusken hoppar ner på gatan, trycker upp en port. Han
baxar in ekipaget genom den trånga öppningen. Vagnen slår
emot en stolpe, flisor ryker.
”Nu är vi framme!” utbrister pojken och ler.
Även löjtnanten drar på munnen.
En dörr öppnas i ett litet rött trähus inne på gården och
en kvinna kommer ut på bron.
Hon ser lättad ut.
Löjtnanten känner inte igen henne.
”Ni känner ingen av oss”, säger pojken och börjar sela
av hästen. ”Däremot vet alla vi vem Ni är, hela vår familj är
inblandad i Ert öde!”
Löjtnanten suckar och skakar på huvudet.
”Nu förstår jag ingenting!” utbrister han. ”Vem är Er
far? Vad har alla ni för intresse av att riskera livet för mig?”
Pojken ser på sina händer, knyter dem i knäet.
”De har dödat en i vår familj”, säger han.
64 65