Efter maskeraden - Läs en bok

70
Kvinnan på kajen tar upp en näsduk, pressar den mot mun
och näsa.
Stanken från Katthavet är vidrig, ger henne kväljningar.
Hon skyndar mot sin egen vagn, som väntar ett stycke bort.
Hon skall just stiga in när hon hör någon säga:
”God middag, min sköna.”
Hennes första tanke är att mana kusken att skynda därifrån,
men så hejdar hon sig. Hon tycker sig känna igen rösten.
Är det någon hon känner eller borde känna igen?
Hon vänder sig om. Genom floret ser hon hur en man
stiger ur en vagn. Han kommer emot henne. Han bugar lätt,
rör sig långsamt, med elegans. Han är välklädd, kan omöjligt
tillhöra de lägre skikten i samhället.
Hon möter hans blick och flämtar till.
Hon känner den mannen!
71
Plötsligt blir hon alldeles kall.
”Det är inte möjligt!” flämtar hon. ”Det kan bara inte
vara sant!”
Han ler mot henne. Bugar ånyo. Så tar han hennes hand
och trycker den mot sin kind.
”Ljuva kvinna”, viskar han. ”Jag trodde aldrig jag skulle
få se Er igen.
Hon gör en rörelse, som för att smyga sig in mot hans
famn. Så besinnar hon sig. De står på en plats där alla kan se.
Hon sluter ögonen. Hjärtat slår våldsamt i hennes bröst.
Till slut säger hon:
”Ta mig någonstans där vi kan tala ostört!”
100 101