Erfarenheter av uppsökande arbete med vuxna och unga vuxna - GR

Sedan förekommer ju också att personer själva tar kontakt med uppsökarna.
I forskningscirklarna nämndes värdet av att bara vara närvarande; att
visa upp sig. Valentine & Wright-De agüero relaterar likartade erfarenheter.
Personer uppsökarna möter tar initiativ till ett samtal eller söker ögonkontakt
på ett sätt som kan tolkas som en inbjudan (a.a. s 71).
På motsvarande sätt refererar Ng & McQuistion (2004) erfarenheter
från uppsökande arbete med psykiskt utsatta hemlösa. De understryker
att ett speciellt drag i det uppsökande arbetet är just att uppsökarna själva
bestämmer vem de ska kontakta. Risken finns att man då väljer ut den som
ser ”hemlös” ut. Ng & McQuistion menar att vad som utmärker en erfaren
uppsökare är att denne inte bara litar till en omedelbar bedömning, utan ger
sig tid till en längre granskning (s 98-99).
I en studie av norska fältarbetare diskuterar henningsen & Gotaas den
här frågan med hjälp av uttrycket ”bekymringsblick” (2008 s 81). 30 Vad det
handlar om är att professionella, som arbetar med utgångspunkt i offentliga
rum, tenderar att utveckla ett problemorienterat raster genom vilket de studerar
såväl miljöer som människor. Det leder naturligtvis till att sådana här
yrkesgrupper ser förhållanden som inte andra betraktare lägger märke till,
men det innebär också att sociala risker och problem kan överdrivas. henningsen
& Gotaas skriver: ”Bekymringsblicken gör att offentliga arenor får
en ’farlig’ framtoning som ställen där ungdomar bara genom sin närvaro kan
utsätta sig för skadlig påverkan” (s 82 min översättning).
Den här diskussionen ligger nära de ”diskursiva kategorier” jag tog upp
tidigare i samband med beskrivningen av uppsökarnas målgrupper. En viktig
aspekt i sammanhanget är att kategoriernas socialt konstruerande kraft också
påverkar dem uppsökarna kontaktar. henningsen & Gotaas beskriver hur
ungdomar som fältarbetarna träffar spontant berättar om sina erfarenheter av
slagsmål och fylla (s 78). Det är uppenbart att ungdomarna har en föreställning
om vad som är relevanta samtalsämnen när man möter en fältarbetare.
Uppsökare befinner sig i ett dilemma här. å ena sidan måste de lita till
sin känsla och erfarenhet, å andra sidan finns risken att den leder dem snett.
De måste ta de berättelser de får höra som genuina uttryck, samtidigt som de
måste ha en kritisk medvetenhet om att någon kanske bara försöker berätta
”rätt” historia. Ofta är det svårt att i efterhand få kännedom om misstag;
en förlorad kontakt är borta. Det uppsökarna kan göra är att försöka vara
så öppna som möjligt för såväl intryck, som kontaktinviter. henningsen &
Gotaas skriver om hur de fältarbetare de följer, utför sitt uppsökande arbete
genom att på en gång vara ”uppmärksamma och iögonfallande” (a.a. s 64).
30 De utgår då bland annat från Liv Finstads (2000) beskrivning av ”polisblicken”.
46