VIDEO SOM HJÄLP I HANDLEDNINGEN – eller: ett sätt att få ...

VIDEO SOM HJÄLP I HANDLEDNINGEN 

– eller: ett sätt att få huvudroll i egen såpa 

Kerstin Wickberg 

Sammanfattning 

I 

denna essä har jag velat studera hur video kan användas för att ge nya 

perspektiv på terapi. Jag har videoinspelat två terapisessioner och se 

dan använt dem som underlag i min egen handledning. Som terapeut 

blev det tydligt hur jag omedvetet styrt och låst mina klienter genom mina 

egna livsmönster. Terapin blev inte en möjlighet för klienten att utvecklas 

mot sina livsmål utan visade hur vi samarbetade för att vidmakthålla våra 

mönster. När jag fick hjälp att se vårt samspel blev bådas mönster tydliga och 

till god hjälp för de fortsatta terapierna.I ett handledarperspektiv fick handledaren 

ökad inblick i terapierna och hade möjlighet att även se det som 

skedde och var utanför terapeutens berättelse. Båda klienterna var mycket 

positiva till det de fått ut av min handledning med hjälp av videon. 

Inledning 

Om en ärkebiskop som fick Serafimerorden berättas det att han först blev glad, sedan 

ledsen över att han blev glad och till slut glad över att han ändå blev ledsen 

över att han blev glad. 

Har detta med videohandledning att göra? Mycket tycker jag. I båda fallen 

handlar det om att reflektera över sig själv och de känslor det väcker. Att 

se sig själv som terapeut på video är inte alltid upplyftande och lätt att ta till 

sig. Tveklöst kan det vara ”hälsosamt och utvecklande och förvånande och 

obegripligt och roligt och pinsamt och insiktsfullt och ”nu-igen”!” På sikt 

kan det ge terapeuten såväl ökad självkännedom som ökad kunskap om att 

arbeta med och i den terapeutiska processen. Videohandledning kan också 

utgöra ett komplement till andra former av handledning. Ett, av många, sätt 

att se sig själv bortom och bakom terapeutrollen och våga vara människa på 

gott och ont. 

Videohandledning förutsätter också tillit till handledaren och gruppen 

för att göra det möjligt att se,höra och känna det som sker när vi tittar på 

videon tillsammans. Handledningsformen förutsätter villighet hos terapeuten 

att visa sig och att vidkännas sina svårigheter i terapin . Utan dessa egenskaper 

är det svårt att bli medveten om sina känslor och det som går att för- 

24 Nordiska GestaltJournalen nr 9 

Kerstin Wickberg

ändra och utveckla i terapin. 

Jag vill i denna essä förmedla mina erfarenheter och tankar över metoden 

som inspiration till fortsatt experimenterande, ifrågasättande och 

refleterande med tonvikt på terapeut- och handledarperspektivet. 

Jag vill utforska: Video av terapisituationen för handledningen kan tillföra 

andra dimensioner och perspektiv på terapin, som inte enbart terapeutens 

berättelse av terapin ger tillgång till. 

Bakgrund 

Inga flera gudar! Ge mig en människa, Hon skall vara 

som jag: dunkel,oavslutad, oklar och dimmig. 

Witold Gombrowic 

De saker som vi skall lära oss att utföra lär vi oss genom att utföra dem. 

Så formulerade sig Aristoteles. Översatt till terapeutrollen skulle detta 

innebära att vi lär som terapeuter genom att utföra terapeutarbete. Vi lär på 

samma sätt att handleda genom att handleda. Utförandet behöver emellertid 

kompletteras med reflektion över det som sker i terapin och handledningen 

för att lärande och utveckling skall ske. Hit hör naturligtvis terapeutens 

egna reflektioner, men också handledarens och handledningsgruppens 

reflektioner. 

Finns möjlighet att bredda vägarna för reflektion och göra dem mer farbara? 

Så här har mitt konventionella och invanda vägnät sett ut. 

Reflektionsvägar för mig som terapeut: 

– Klientens reflektioner - spontana eller på direkta frågor ex Hur var det 

för dig att jag...? 

– Terapeutens reflektioner under, efter terapin ensam samt kopplat till 

handledningssituationen 

– Handledarens och handledningsgruppens reflektioner över det jag förmedlat 

om terapin 

Reflektionsvägar för mig som handledare: 

– Terapeutens berättelse om terapin i handledningssituationen. 

– Handledningsgruppens reflektioner. 

– Egna reflektioner i perspektiv utifrån hela handledningsprocessen över 

tid. 

– Direkthandledning där jag som handledare är med under terapin. 

Som handledare ville jag utforska andra sätt att handleda än enbart genom 

terapeutens egen berättelse av terapin och direkthandledning. Jag har 

Video som hjälp i handledningen... 

Nordiska GestaltJournalen nr 9 25

alltid känt mig kluven inför situationen att avbryta i en pågående terapi. Jag 

har saknat möjlighet att låta terapeuten med egna ögon och öron ”se” sig själv 

i terapin. Jag ville ge terapeuten möjlighet att reflektera efter och över terapin 

när den var avslutad. Jag ville också värna om mitt ansvar att se till att 

klienten blev väl behandlad i terapin. 

Jag valde att använda mig själv som studieobjekt både som terapeut, handledd 

och handledare. 

Terapeutperspektivet 

Min nyfikenhet på hur samspelet under terapin utvecklades var stor. Det 

fanns frågor jag ville gå vidare med! Videon var en sådan möjlighet. 

1 Jag var mycket nyfiken på det som hände i förhållande till den bild jag 

skapat och uttryckte i min berättelse. Vad jag uppfattade under terapin och 

vad jag inte lade märke till i stunden. Ändrades min egen bild när jag såg 

videon ? 

2 Vad kunde jag bli medveten om från videon av samspelet under terapiprocessen 

efter enbart mina egna reflektioner och därpå, efter att också ha 

tagit del av andras reflektioner när jag inte var mitt inne i terapin? 

3 I vilka situationer tappade jag helt (!) eller delvis kontakt med både 

klienten och/eller mig själv? Om jag gjorde det, när och hur? 

Jag ville se, höra och få reagera. Jag ville reflektera över det jag såg och 

hörde och i slutändan ändå vara glad att jag vågat se det jag såg även om det 

jag såg av mig visade upp mina brister. Allt detta därför att jag tror att jag som 

terapeut blir närvarande i terapin först i den stund jag vågar se min ofullkomlighet 

och mina svagheter. Se hur min personlighet samspelar på gott 

och ont med klientens. Bli medveten om när mina omedvetna behov får första 

prioritet - inte då och då utan som ett tydligt tema! 

Det är först när jag riskerar något genom att visa mig själv jag förhoppningsvis 

kan bli mer ödmjuk och närvarade som människa och också öppen 

i min kontakt med min klient och mig själv . När klienten möter människan 

bakom terapeutrollen och terapeuten möter människan bakom klientrollen 

har vi förutsättning för utvecklande samspel som ger klienten utrymme att 

förverkliga sina livsmål och valuta för satsad tid, engagemang och ekonomi. 

Martin Buber skriver om spänningsfältet mellan det som är och det som synes 

vara.Terapi handlar för mig om att våga se och riskera se det som är och inte 

fastna i det som synes vara. Jag vill hitta vägar att inte fastna i det som synes 

vara. I mitt arbete som terapeut har jag saknat att någon ser och hör själv och 


Kerstin Wickberg

inte enbart tar del av det jag förmedlar genom min berättelse. Jag önskade 

att någon kunde sitta med mig och utifrån den positionen dela sina tankar 

och erfarenheter. En reflektion utifrån som inte enbart utgick från min berättelse. 

Berättelsen fångar upp stora delar av väsentligheterna från terapin 

samt det som blir synligt via parallellprocessen i handledningen. Berättelsen 

begränsas däremot alltid av det jag som terapeut fångat upp och förmedlar. 

En möjlighet skulle kunna vara att jag med hjälp av videon fick tillfälle se 

mig själv utifrån och inifrån samtidigt. Jag ville få reflektera över och efter 

terapin och stanna upp och backa processen om så behövdes. Att se det andra 

ser som jag inte kan se och att höra vad andra hör som jag inte hör. Här 

öppnades stora möjligheter för mig men hur skulle det bli för klienten?. 

– Jag ville inte ha vinster på klientens bekostnad utan ville att vi båda skulle 

få ut mer än vi riskerade att förlora. 

– Jag ville behålla ansvaret för terapin så som jag hade det nu. 

– Jag ville inte att min klient skulle bli eller känna sig invaderad. 

– Och inte heller jag som terapeut. 

Ett förslag från min handledare att ta upp en timma av terapin på video 

satte igång mig och mina överväganden. Törs jag visa mig och och vad innebär 

det för min klient och terapiprocessen? Jag minns mina överväganden i 

just denna ordning. 

Ett observandum att jag tänkt på mig själv i första hand. Hur såg det då ut 

i terapin!? 

Min tvekan uppvägdes av mina positiva erfarenheter av gruppen. 

Värderingsmässigt ställer jag kravet på mig att stå för det jag gör och vara 

synlig för andras perspektiv och erfarenheter. 

– Jag ville pröva hur det var för klienten och hur det kunde påverka terapin? 

– Hur skulle jag förhålla mig för att minimera ev förluster och maximera 

vinsterna? 

Jag kommer att utifrån terapeutperspektivet beskriva två klienter och hur jag 

som terapeut använde videon i terapin och jag kommer att presentera mina personliga 

reflektioner. Båda klienterna har gett sitt samtycke. 

Anna 

Anna har gått i terapi hos mig i två omgångar.När hon kom till mig första 

omgången för 12 år sedan levde hon helt isolerat med man, barn och sina 



föräldrar. Under perioden avled pappan. Banden till mamman var mycket 

starka och Anna kände mycket stora krav från henne och tyckte aldrig mamman 

var nöjd. Anna hade alltid varit i centrum men kände sig inte sedd. För 

henne var det obegripligt att tänka sig in i hur andra såg utifrån annat perspektiv. 

Under de första 3 åren gjorde hon få spontana reflektioner. 

Hon uppfattade hela omvärlden som fientligt sinnad och saknade tillit 

till dem hon kom i kontakt med. Anna delade upp människor i onda och goda. 

De goda var få. I terapin ifrågasatte Anna och var ofta arg på mig för mitt sätt 

att vara och för det jag sa. Hon var stundtals även kritisk mot hur jag såg ut . 

Anna missade aldrig sina terapier. Anna var flyktingbarn och hade varit föräldrarnas 

kontakt med yttervärlden. Gränserna mellan Annas föräldrar och 

hennes egen familj var mycket diffusa. De gånger hon satte gräns fick hon 

skuldkänslor. Gränserna mellan Anna och barnen var otydliga och hon kände 

för och med sina barn utan att kunna särskilja sig från dem. Hon kunde inte 

avgöra vem som var ledsen, barnet eller hon. Anna var som mamma mycket 

självkritisk och rädd att hon gjorde fel. Ångesten fanns ständigt på lur. Hon 

blev upprörd och arg när hon inte såg samband mellan det hon gjorde och 

andras reaktioner. 

Annas mål var att kunna fungera med arbetskamraterna utan ständiga 

konflikter.Hon ville kunna förstå hur andra människor är och tänker. Anna 

ville också utveckla och bevara en vänskap med en kvinna hon träffat. 

Under tre–fyra år gick Anna regelbundet i terapi varje vecka. Hon blev 

alltmer reflekterande och fungerade allt bättre på arbetet utan ständiga fejder 

med arbetskamraterna. Hon hade också fått en vän. Anna ville avsluta terapin 

och klara sig själv. Hon uttryckte stor rädsla över att bli alltför beroende 

av mig. 

Anna var nöjd med sitt liv. Vi hade sporadisk kontakt via telefon och brev 

ett par gånger per år. 

Efter några år tog hon kontakt för att ta upp terapin igen. Anna mådde 

dåligt och ”förstod inte omvärlden”. Hon kunde inte se några samband mellan 

sitt agerande och arbetskamrternas reaktioner. Anna var djupt besviken 

på andra och hade gjort sig ovän med den kvinna hon byggt upp en vänskap 

med. På arbetet kände hon sig utfrusen och var i konflikt och arg på många i 

arbetsgruppen. Anna var orolig över om barnen inte hade det bra och hade 

ånyo ångest.Hon ville inte bli beroende av mig. Detta tema återkom från förra 

terapiomgången. Hur jag än försökte få grepp om vad det innebar konkret 

lyckades jag inte. Detta var viktigt och något jag ville ta fasta på om jag bara 


Kerstin Wickberg

egrep hur. Jag föreslog att vi skulle ta hjälp av min handledning för att få 

nya ögon på vad som hände mellan oss. Anna funderade på detta över två 

veckor och samtyckte till att vi skulle använda min handledningsgrupp. 

Hon ville inte vara med i bild men deltog gärna om kameran var ställd 

mot mig. Så gjorde vi. 

Min reflektion över videon före handledningen 

Jag var mycket nöjd med att jag såg så lugn och samlad ut. Jag minns hur vi 

hade ständiga konfrontationer i början och att jag ofta kände mig spänd. Allt 

detta var borta nu och jag såg fram mot att för en gångs skull visa mig som 

mogen och välbalanserad terapeut. Jag var stolt. 

Min frågeställning till handledningsgruppen 

Detta ville jag att gruppen skulle fokusera på : 

Anna är rädd att bli beroende. Det är en stor oro hos henne. Vad såg de 

och vad fick de för tankar? Vad såg de som jag inte såg ? 

Vad finns för olika sätt att se på vad som händer? 

Mina reflektioner efter handledningen 

Reflektionerna över ”videon” var många och jag väljer ut några . 

– Det fanns stor närhet mellan Anna och mig. 

– Jag ställde frågor, tittade koncentrerat och uppmärksamt på Anna och 

väntade ” hur länge som helst ” på hennes svar. 

– Jag såg hela tiden mycket förväntansfull och intresserad ut. 

– Anna var helt i centrum. 

– Mönstret upprepades flera gånger under de 45 minuterna. 

– Vad kunde jag lära av att se på vårt samspel så här? 

– Under hur lång tid hade vi byggt upp detta mönster? 

– Hade Anna dresserat mig eller jag henne? 

– Viken funktion hade det för Anna och för mig? 

– I terapin fick Anna vara helt i centrum. Hur gagnade det henne? 

– Lärde hon sig något nytt eller jobbade vi med att förstärka hennes neuros? 

– Och min? 

– Hade hennes kritik av mig upphört när jag lärt mig följa henne? 

– Hur var det för Anna? 

– Vad speglade det av hennes vardag och livet hemma och på jobbet? 



Det blev för mig en mängd helt nya frågor som kändes viktiga! Frågor mer 

spännande än svaren för frågorna ledde till nya tankar och frågor. 

Och nya igen! 

Möte med Anna efter handledningen 

Tillsammans med Anna kopplade jag tillbaka till handledningen och vad 

gruppen sett och reflekterat över. Jag var nyfiken på om hon kände igen bilden 

så som jag såg det. Hennes upplevelse var en helt annan. Hon tyckte t.ex. 

inte att jag var speciellt följsam ! Vi gick vidare och senare berättade Anna 

att ”så som hon var hos mig kunde hon inte vara med någon annan”. 

”Vad är skillnaden ?” 

Anna: ”Här får jag all uppmärksamhet och det får jag inte någon annan 

stans.” 

”Vad tror du skulle hända om du fick så här mycket uppmärksamhet någon 

annan stans? Vore det möjligt i ett vanligt liv?” 

Att få all uppmärksamhet är ovanligt och ställer övriga livet i nytt ljus! 

Mitt sätt att vara i terapin blev också en form av gränslöshet som Anna 

kände i nära relationer. En gränslöshet som inte var kontaktfull närhet! En 

gränslöshet som var en upprepning och inte den väg till att pröva annat som 

Anna ville. Hon ville känna hur det var att sätta och utsättas för gränser. Särskilja 

sig från andra och på så sätt se likhet och olikheter mellan människor. 

Var det närhet som var svårt för Anna? Väckte närhet rädsla och ångest? Det 

blev en händelserik fortsättning. De urspungliga målen var inte längre 

aktuellla. Anna satte upp nya mål tillsammans med mig. 

Närhet utlöste rädsla och ångest att bli uppslukad. Det som varit uttryckt 

som rädsla för beroende övergick nu till att handla om att lära härda ut och 

pröva närhet. Anna märkte hur närhet fick henne känna sig uppslukad av 

den andre. Hon hade hittills löst närhet genom att stänga av eller bråka. Fanns 

det andra alternativ och val? 

Min reflektion efter att Anna ändrat mål för terapin 

Utifrån oss experimenterade vi med närhet och avstånd. I närhet titta på olikheter 

och likhet och sedan ta avstånd. Ett avstånd som innebar differentiering. 

Vi är lika och vi är olika. Anna började särskilja sig och föräldrarna. 

Det var bra och samtidigt en kris! Om hon inte var den Anna de menat , vem 

var hon då? Om barnen var mer och annat än hon trodde, vilka var de då? 

Vem var hon då som mamma? 


Kerstin Wickberg

Familjen blev allt mer viktig. Anna tyckte maken blivit mer omtänksam 

och striderna dem emellan klingade av. Den vuxne sonen flyttade hemmifrån 

och bytte studiebana. Dottern valde att läsa något helt annat än Anna ”planerat”. 

Hon upptäckte att barnen ville, tänkte och tyckte annorlunda än hon 

själv. Hon var i slutändan glad över deras självständighet och det var ett tufft 

år för Anna. Jag var mycket imponerad över henne och den sårbarhet hon 

utsatte sig själv för i förändringen. 

Efter ett år sa Anna att hon bestämt sig för att sluta terapin. Hon ville 

välja egna vägar. Beslutet kom abrupt och Anna sa att det var viktigt att hon 

själv fick bestämma. Så blev det. ”Jag vill veta att du finns om jag behöver. 

Det är som att komma hem efter skolan och kasta in väskan och veta att det är 

någon hemma. Sedan gå ut – själv!” 

– Annas vrede, som fanns med i terapin från början, tror jag att jag övervann 

och styrde bort genom att bli följsam. Jag var lyhörd för henne och ville 

inte väcka hennes vrede? Säkert skulle det kunna vara obehagligt för mig som 

för andra utanför i ” levande livet”. Jag mötte henne så som hennes omvärld 

mötte henne. Lät henne vara i centrum men lyssnade inte på hur jag successivt 

anpassade mig till henne. Möjligen hade vi upprättat ett outtalat och 

omedvetet kontrakt mellan oss ”Om jag inte ifrågasätter dig så är du snäll 

mot mig.” 

– Vårt samspel hade inneburit många ingredienser. Jag ser detta som en 

viktig del. Det var svårfångat eftersom det till stor del handlade om kroppsspråk 

och det som sker i tystnaden. 

– För egen del tror jag inte att jag skulle kunnat se vad som hände själv. 

När jag såg på videon direkt efter terapin märkte jag inget av detta .Var mer 

nöjd över mitt tålamod och att jag var så lugn! Och det var jag ju också ! 

– Efter handledningsgruppens reflektioner kunde jag bli medveten om 

och också få perspektiv på hur det kan vara att vara nära Anna. Min känsla 

och erfarenhet från vår relation kunde vi använda för att gå vidare i Annas 

terapi . 

– Tillsammans med Anna tillät jag mig inte känna egen ilska . 

Jag vet att jag ibland känner rädsla att hantera ilska. Min och andras. 

Anna ville förstå hur andra är och tänker. Ett hinder var att jag inte märkte 

hur jag stelnat i ett mönster. Vi var inte längre i en initialfas även om jag 

betedde mig så. Att inte plocka in andras perspektiv hade varit klokt i början 

av terapin. Men sedan? 


Nordiska GestaltJournalen nr 9 

31

Barbro 

Barbro kontaktade mig för att gå i terapi. Hon hade gått i gruppterapi och hos 

tre terapeuter under kortare perioder. Barbro ville lära sig bli nöjd med sig 

själv och sina val.Hon ville att andra skulle lägga märke till henne och komma 

ihåg henne. Barbro var helt övertygad om att ingen av de terapeuter hon gått 

hos mindes henne. Barbro kände också att hon med det fick bekräftat att 

ingen såg henne. 

Vi gick igenom hennes överväganden och på vilket sätt hon hoppades på 

att denna terapi skulle bli bättre för henne. Hon var mycket ambivalent till 

att påbörja terapi. Igen. 

Jag var mer strukturerad denna gång än jag brukar vara när jag startar upp 

terapier. Ställde krav på en terapi över minst ett halvår och en gång i veckan. 

Jag funderade över vad som gjorde mig så ”ramig”. Barbro började terapin 

och efter några gånger ville jag få hjälp att se vad som hände.Hur hade vårt 

samspel utvecklats och om och i så fall på vilket sätt upprepade vi tidigare 

terapimönster? Jag ville undvika att Barbro avslutade besviken för att jag inte 

såg henne. 

Hon var positiv till video för att använda i min handledning. 

Mina reflektioner över videon före handledningen 

Detta märkte jag när jag ensam tittade på videon efter terapin före handledningen. 

– Jag kände mig nedstämd när jag tittade igenom videon. 

– Jag kunde också erinnra mig att känslan funnits även under terapin! 

– Jag såg och hörde inget nytt, endast det som jag märkt under terapin. 

Min frågeställning till handledningsgruppen 

Vad händer i terapin under de 5 första minuterna? 

Jag behövde hjälp att se vad jag gjorde och vad jag signalerade med min mimik, 

röst och kropp och mina ord. 

Mina reflektioner efter handledningen 

Tillsammans med min handledningsgrupp tittade jag på videon och fick hjälp 

att se och höra. 

– Alldeles i början var jag först mycket lättsam och skrattade med Barbro 

– Vi satte oss och med minspel gjorde jag en tydlig markering: ”Nu börjar 

det.” 


Kerstin Wickberg

– Barbro fortsatte le och skratta. Jag såg alltmer allvarlig och tung ut. 

– Vad hände med min följsamhet? 

– Hur orkade hon se så glad ut med en så tung terapeut ? 

– Mot slutet av terapin började Barbro gråta. Kanske inte så underligt med 

tanke på hur jag såg ut? Fanns andra skäl? 

– Vad hände bakom det vi talade om? 

– Är det något jag omedvetet tar emot men inte gör mig medveten om? 

– Handlade det om att jag mådde dåligt? Det kändes inte så. 

– Jag signalerade mycket med min kropp. Jag markerade sammanhang 

ordlöst. 

– Jag var inte följsam till det skeende som fanns i Barbros berättelse och 

inte heller till Barbros kroppsspråk. 

– Kanske var jag var följsam till det Barbro bar men inte berättade! 

– Blockerade jag stora delar av mig själv och var ouppmärksam på mig 

själv! 

– Vad var det jag registrerar men inte gjorde mig medveten om? 

Efter gruppens hjälp kunde jag komma loss och tänka, känna och agera 

friare. Jag prövade vända på perspektivet med fokus på mig som terapeut. Så 

som jag såg ut vem kunde man då tänka sig att jag satt mitt emot och vad fick 

jag höra? Ett dödsbud? Någon som inte tycker att livet är värt att leva? 

Möte med Barbro efter handledningen 

Tillsammans med Barbro gick jag igenom mina funderingar efter handledningen. 

Barbro berättade hur hon hade det och bekräftade mina reaktioner. 

Hon hade återkommande tankar på att ta sitt liv. Samtidigt fanns ett hopp 

om att hon skulle kunna få det bättre. Hon hade valt att leva vidare för barnens 

skull. Barbro kände sig av och till deprimerad och uppgiven. Ville hålla 

masken hemma och på jobbet. Orkade inte prata om det hon kände. Hon 

önskade samtidigt att någon skulle se. 

Terapin fortsatte men nu med ett annat fokus och mål. Barbro ville ge sig 

tid att känna efter hur hon känner sig. Kanske börja prata med sin man eller 

en vän om det. Hon ville kunna välja när, om och till vem hon berättar om 

sina tvivel. 

Mina reflektioner efter att Barbro ändrat mål för terapin 

– Vad har jag för teman? Hur ser mina blinda fläckar ut? 

– Jag har en bild av mig att jag lätt fångar upp sorg och förtvivlan. Så kan 



det ändå vara. Det som blev påtagligt här var hur jag i vårt samspel ”hjälpte” 

Barbro behålla sin hemlighet. Hon ville inte visa hur illa ställt hon hade det. 

Samtidigt ville hon att någon skulle se. Vilket behov var starkast för henne? 

Och hos mig ? 

När jag tappade kontakt med mig själv på det här sättet kan det också spegla 

de relationer Barbro har med sina nära. Mönstret i terapin speglar andra 

mönster i Barbros relationer. Människor runt henne stänger av så som jag 

gjorde. Vi hjälps åt att bevara hemligheten - en medmänniska som inte vill 

leva. Det är för ohanterligt och smärtsamt för alla parter. 

Denna form av existentiell hemlighet är svårt att få grepp om utan hjälp 

av andra som speglar skeendet och inte är mitt inne i processen. För det hjälper 

avstånd. Ibland med tex. ”slutna” öron eller med en distanserande kopp 

te i handen. För att bli medveten om hemligheter har jag vid andra tillfällen 

också haft hjälp av andra former av handledning. Det som var annorlunda 

denna gång var att det var det ordlösa samspelet som gav nyckeln. 

Uppenbarligen är min kropp i många situationer mer begåvad än jag tillstår. 

Med kroppen fångade jag upp och reagerade utan censur. Censuren kom 

senare. Jag är också min kropp, en stor tillgång, när jag är medveten och ger 

mig tid att använda det kroppen signalerar! Min kunskap om mig själv utökades 

genom att jag fick se mig själv utifrån och samtidigt mindes hur det var 

inifrån. Jag överraskades och förvåndes över mig själv och fick nya perspektiv. 

Genom att se hur jag påverkades, utan att vara medveten om det, i vårt 

möte kunde jag fånga delar av vårt samspel utifrån som berättade nytt om 

både mig och min klient. 

Handledarperspektivet 

– utifrån mina tankar i perspektivet utbildningshandledare 

Inför att sammanställa mina erfarenheter och reflektioner av video i handledning 

har jag läst och läst. Och tänkt. Dessutom, utan framgång, börjat 

skriva i tre år. Minst! Jag märker att det som från början var omöjligt att starta 

nu ter sig lika svårt att begränsa ! Tankar och ideer rinner och skuttar och det 

är roligt! Som en vårflod som banar nya vägar. 

Jag har arbetat som handledare i 20 år och fått handledning ännu längre. 

Jag känner mig fortfarande nyfiken och priviligierad över att vara med i en 

bra handledningsgrupp. Viktigast för mig som handledd har genomgående 

varit att jag känner att min handledare och grupp tycker att jag duger. En bra 

grupp har ingredienser som värme,humor, spontanitet och hyllar inte givna 


Kerstin Wickberg

sanningar Det finns oändligt att lära, fascineras av och ta del av från andra 

när dessa förutsättningar finns med. 

Som utbildningshandledare i olika sammanhag har jag också funderat 

över ansvarsfrågan. Det finns inget lätt svar. Juridiskt är det få handledare 

som ställts till ansvar. Risken är liten även om det förekommit. För min del 

väljer jag att se mig som delansvarig för de terapier jag handleder . 

När jag arbetar som utbildningshandledare är det inte terapeuten som 

primärt är min uppdragsgivare utan de utbildningsansvariga. Jag behöver 

därför stämma av både med min uppdragsgivare och med terapeuten. Någon 

form av kontrakt att då och då återgå till för att se, ägnar vi oss åt det vi bör 

ägna oss åt? Om inte, att vi är överens om att förändra målen? 

1) Jag är som handledare ansvarig för att klienten blir behandlad väl i terapin 

av terapeuten. Detta är mitt etiska ansvar som jag ger första prioritet. 

2) Jag är ansvarig för att bidra till att uppfylla handledningens mål för terapeuten. 

När jag följer dessa huvudlinjer som handledare uppstår följande 

ställningstagande: 

– Hur kan jag se till att klienten inte far illa? 

– Hur kan jag skapa möjlighet till lärande för terapeuten utan att störa 

terapiprocessen? 

– Vilka möjligheter står mig till buds som handledare? 

Jag har använt mig av direkthandledning. Det har fungerat bra men jag 

har saknat möjlighet att stanna upp, backa och låta terapeuten reflektera över 

processen och inte enbart under. Jag tycker att det är svåra avväganden om 

jag vill gå in i processen. Jag kan välja gå in i en terapi för att göra ett skeende 

i terapiprocessen tydligt för terapeuten. Samtidigt stör jag klienten i terapin 

men vet inte hur. I direkthandledning har jag därför sällan valt möjligheten 

att gå in. Videon öppnade möjligheter på ett nytt sätt. 

En modell för att använda video i handledning 

– Terapeuten ser själv först videon . 

– Terapeuten kopplar till klientens livsmål och terapeutens mål för det 

egna lärandet. 

– Terapeuten reflekterar över vad som framträder som FIGUR inför handledningen. 

– Terapeuten väljer vad handledaren och gruppen skall handleda på.Det 

är viktigt att terapeuten själv väljer frågeställning och på så sätt stämmer den 

flod av reflektioner som en handledningsgrupp annars riskerar dränka den 



handledde med. 

– Terapeuten väljer ut den eller de delar av videon som på olika sätt belyser 

frågeställningen. 

Mina reflektioner 

– Pedagogiskt är det en fördel att den handledde på detta sätt kunnat förbereda 

sig och hunnit tänka själv. Både som terapeut och handledare, är min 

erfarenhet att detta minskar hindren att ta till sig andras perspektiv. 

– Det är mycket spännande att reflektera över terapeutens bild av terapin 

i förhållande till vad vi ser på videon. Aktivitetsnivå, röster och tempo blir 

tydligt. Skillnaden mellan egen upplevelse av terapisituationen i relation till 

vad som handledningsgruppen uppfattar på videon blir påtaglig och en tillgång 

för att förstå vad som händer i terapin. 

– Så enkelt och så svårt, för i ett svep hamnar vi i otrygghet om vår karta 

ritas om. 

Detta momentet vill jag som handledare lägga tid och energi på i all 

handledning.Jag tycker att tillit är starkt relaterat till förmågan att lära in 

och lära om. 

– Sedan kan vi alltid diskutera vad vi menar med trygghet och tillit! 

– Med hjälp av video kan terapeuten ägna sig åt klienten och behöver inte 

oroa sig över att bli avbruten av handledaren. Videon påverkar förmodligen 

genom att finnas i rummet. 

Förhoppningsvis är påverkan mindre än om en annan person är med i 

rummet? Värt att fundera över om det är så?! Hur kan jag som handledare 

tillsammans med gruppen skapa förutsättningar som gynnar handledningssituationen? 

Ser sambanden ut så här?: Ju större trygghet den handledde 

kännner i gruppen desto större möjlighet att klara, ta till sig nya perspektiv 

och ifrågasätta andra? Ju mer låst karta av omvärlden terapeuten har, desto 

större behov av trygghet och tillit till handledaren och gruppen för att kunna 

ta in nytt? Jag skriver tidigare hur vi som terapeuter kan fastna i ett perspektiv. 

Detta gäller även oss som handledare. Här har vi hjälp av olika handledningsmetoder 

där video är ett bra komplement 

Teoretisk förankring 

Jag ville utforska hur jag som terapeut och som handledare kan utvecklas och 

använda det som sker i mötet med klienten med sådant som jag hittills inte 

haft tillgång till.Hur integrerar terapeutens personlighet, på gott och ont, med 


Kerstin Wickberg

klientens under terapin? Jag strukturerar det i tre steg: 

I: Mitt fältteoretiska synsätt på samspel, som ligger till grund för hela 

essän. 

II: Metodval för att spegla samspelet och min tankemodell för videohandledning. 

III: Tankar på hur man kan skapa förutsättninga för att metoden skall 

fungera så att terapeuten kan utvecklas. 

I: Fältteori som grund för syn på samspelet klient–terapeut 

Jag har valt att se på samspelet mellan klient och terapeut. Andra samspelsprocesser 

har jag valt inte tagit med här. Det är naturligt för mig som gestaltterapeut 

har ett fältteoretiskt perspektiv när jag ser på terapisessionen. Jag 

får inte ut det jag vill om jag enbart studerat klienten eller terapeuten var för 

sig. Det är i samspelet det blir intressant Att studera en part är lika lösligt 

som att brodera i luften. Det finns inget att fästa garnet på. 

Jag har deltagit i många behandlingskonferenser och lyssnat på och gett 

berättelser om klienter (Inte av klienter). Ingående, välformulerat och stundtals 

mycket respektlös i en ensidig tvärsäkerhet. Sällan reflektioner över 

terapeutens del i det som skedde. Vi klarade oss alltid! Vi var betraktande 

med tolkningsföreträde. Det som klienterna inte ville kännas vid var de inte 

mogna för eller också saknade de insikt och gick i försvar! Det är en frestande 

position att befinna sig här som omnipotent terapeut. Jag vill göra ett 

allvarligt försök att se terapeuternas del och därmed möjligheter till 

utveckling.Jag vill också se hur handledaren kan bistå terapeuten i denna 

utveckling. 

Teorin är blott ett sätt att se och ingen sanning. En hjälp att hänga upp 

verkligheten på för att med teorins hjälp få en förståelsematris. Så här ser 

min matris ut i grova drag. 

• Allt är en helhet, där helheten är mer än summan av delarna. Varje del 

finns i helheten och i helheten finns varje del. Eller varje del påverkar helheten 

och helheten påverkar varje del. 

I terapisessionen finns hela klienten med erfarenheter, historia, drömmar, 

frustrationer, påverkan av det som sker i stunden, videokamerans surr, 

tankar om framtiden mm. Dessutom terapeuten med hela sig och allt det som 

händer i stunden och den påverkan klient och terapeut har på varandra. 

• Allt förändras. När vi är tillsammans under terapin påverkas jag av min 

klient och klienten påverkas av mig. När jag flyttar min uppmärksamhet till 



en del förändras helheten och annat träder fram och blir tydlig. Helheten 

förändras hela tiden. Mina tankar, jag blir trött, orolig, terapitiden är snart 

slut jag börjar bli hungrig. Vi står inte stilla och därmed förändras vi hela 

tiden och tilllsammans med oss alla andra. Olof Lagerkrantz skriver: ”Du kan 

aldrig läsa samma bok två gånger.” 

• Allt är kopplat till och beroende av allt annat. Allt är relaterat till vartannat 

inom fältet. Medvetenheten som nås under reflekterandet och handledningen 

kopplas tillbaka till klienten och en ny helhet och startpunkt nås. 

II: Metodval-Video i terapi inför handledning 

Tankemodeller för att jämföra handledning med och utan video: 

Schematisk modell med video 

Fält 1 Terapeuten och klienten under terapin 

• Reflektioner i nuet 

• Terapeutens personliga reflektioner under terapin 

• Figur–grund skiftar 

Fält 2 Terapeuten ensam efter terapin och förberedelse inför handlednigen 

(efter fält 1 och inför fält 3 ) 

• Inför handledningen tittar terapeuten på videon av terapin – egna tankar 

– mening 

FIGUR / Detta vill jag att gruppen fokuserar på! – minnen 

Tänkt dialog med handledningsgruppen. 

Fält 3 Terapeuten tillsammans med handledare och handledningsgrupp 

• Terapeuten presenterar sina frågeställningar 

• Terapeuten ser videon tillsamans med gruppen; Figur–grund i ett nytt sammanhang 

• Med in i handledningen finns: – terapeutens bild av terapin 

– terapeutens reflektioner inför handledningen 

– videon av terapin genom videons perspektiv (placering). 

Terapeuten får genom videon ett helt nytt perspektiv. 

Terapeuten kan se sig själv och klienten tillsammans. 

Terapeuten kan med hjälp av denna reflektera över sampelet i terapin. 

Här och nu i fält 1 blir där och då för terapeuten i handledningssituationen, samtidigt som 

terapeuten befinner sig i ett här och nu i handledningssituationen. 


Kerstin Wickberg

Terapin blir här och nu för handledningsgruppen + terapeutens berättelse om där och då. 

Som framgår ett mycket näringsrikt fält. 

Schematisk modell utan video 

Fält I Terapeuten och klienten under terapin 

• Reflektioner i nuet 

• Terapeutens personliga reflektioner under terapin 

• Figur–grund skiftar 

Fält 2 Terapeuten ensam efter terapin och förberedelse inför handledningen 

(efter fält 1 och före fält 3 ) 

• Inför handledningen förbereder sig terapeuten utan video – egna tankar 

– minnen 

FIGUR / Detta vill jag att gruppen fokuserar på! – mening 

Tänkt dialog med handledningsgruppen 

Fält 3 Terapeuten tillsammans med handledare och handledningsgrupp 

• Terapeuten förmedlar terapin och frågeställningarna till handledningsgruppen. 

Fält 1 ingår genom den bild och de reflektioner terapeuten har av fält 1 efter fält 2. 

Här och nu i terapin blir där och då för terapeuten och handledaren. 

Reflektioner utifrån modellen 

Videon är ett tekniskt hjälpmedel för att gynna relationen klient–terapeut. 

Det jag inte tittat på här är vilken funktion tiden har haft och inte heller 

medvetenheten om att just denna session spelas in! Detta kan vara värt en 

studie i sig. 

Jag tror att den stora vinsten är att se sig själv utifrån och efter terapin.Det 

ger en form av kunskap som är svår att få på annat sätt.Trots att vi ändå ser så 

ser vi inte alltid allt därför att vi sitter fast i en fix bild av vad som sker.Vi har 

en inre karta av verkligheten och ser endast det som bekräftar den bilden.Här 

kan finnas många andra orsaker. 

Jag citerar Peter Senge som illustrerar det som kan hända när vi ”fastnar”: 

DEN KOKTA GRODAN 

”Om man lägger en groda i en gryta med kokande vatten försöker den genast 

hoppa ur. Lägger man den istället i rumstempererat vatten och inte skräm- 



mer den kommer den att ligga kvar. Om nu vattnet gradvis blir varmare händer 

något intressant.När temperaturen ökar från 20 till 30 grader reagerar 

grodan inte nämnvärt. Det verkar snarast som om den tycker att det är ganska 

behagligt. Efterhand som värmen sedan ökar blir grodan allt dåsigare 

och kan till slut inte ta sig upp ur grytan. Trots att det inte finns några fysiska 

hinder kommer den att ligga kvar och koka. Varför? Jo, därför att grodans 

förmåga att upptäcka faror bygger på att det sker plötsliga och inte långsamma 

förändrigar i omgivningen.” 

Nörretranders beskriver hur vi i varje sekund kan ta till oss max 40 bit/s 

av miljontals bit/s information som strömmar genom våra sinnen. Det ger 

oss möjlighet att för varje gång vi ser videon upptäcka och ompröva det vi 

ser. Det kan också vara så att vi ser om och om igen utan att upptäcka något 

nytt. För att komma åt det som avviker från vår ursprungliga bild behövs tillskott 

av andras perspektiv och förmåga att skifta perspektiv. Än mer avgörande 

är terapeutens förmåga härda ut den osäkerhet och förvirring det nya 

skapar. För att kunna ändra min syn på dig måste jag först ändra något i mig. 

Om jag ser nytt hos klienten innebär det samtidigt en förändring av mig. 

Video i handledning är relativt färskt, men kommer mer och mer i olika 

typer av utbildningar. Jag är intresserad av vad det betyder föt klienten, terapeuten 

och för handledaren. Gudrun Olsson har studerat detta och för ett 

jämförande resonemang av olika typer av material som presenteras för 

handledaren av terapeuten. Hon refererar till Friedmann et al (1978). som i 

en studie undersökte terapeutens, handledarens och klientens attityder till 

videoinspelning av en terapisession och i vilken utsträckning de påverkades 

av inspelningen. Före inspelningen var terapeuterna mer optimistiska än 

sina handledare vad gällde värdet av inspelningen. Efter handledningen 

tyckte både terapeuterna och handledarna att inspelningarna verkade störande 

och ångestframkallande för terapeuten. Det kan finnas många orsaker 

till detta. En kan vara att terapeuterna inte gjorde ett sämre jobb än vanligt 

men att de framställt sig i ett bättre ljus. 

Dan Stiwne framhåller att terapeutens uppfattning om det egna arbetet 

ofta är överdrivet positivt. Vi skapar en mening och tolkar in meningsfullhet 

när den inte finns där. En annan oroskälla hos terapeuten kunde vara osäkerhet 

på hur handledaren skulle använda banden för bedömning. Detta är 

givetvis en starkt bidragande faktor för terapeuter i utbildning. Handledarna 

kände sig säkrare i sina bedömningar av klienten efter att ha tagit del av 

videon. Detta är viktigt ur aspekten att handledaren är delansvarig för tera- 


Kerstin Wickberg

pin och skall se till att inte klienten far illa. Sven Hessle uttrycker sig med 

skärpa. Handledning kan bli en av de få kontrollmöjligheter man har mot 

övergrepp av klienter! 

Patienterna tyckte inte att inspelningen störde dem. 2/3 av klienterna 

önskade att nya sessioner åter skulle spelas in. Patienternas attityder stod i 

motsättning till terapeuternas och handledarnas. 

Chevron och Rousaville (1983) jämförde handledares bedömning av 

terapeuters kompetens utifrån terapeutens sessionsrapport och utifrån 

videoinspelningarna. Handledarnas kompetensbedömning hade starkt samband 

med patientens framgång i terapin. En klient som gör framsteg får terapeuten 

att framstå i ett gynnsamt ljus. Hur påverkar det terapeutens rapportering? 

Vidare visade det sig att terapeuten rapporterade om patienten, patientens 

tema och framsteg snarare än om terapeutens egen aktivitet under sessionen. 

Vi missar då det som finns i samspelet och mycket av det som är 

terapeutens möjlighet till lärande om sig själv och mötet med klienten. Via 

videon fick handledaren en bild av terapeuten under terapin som förmedlade 

annat än det terapeuten rapporterat. 

Video inspelningen verkade inte heller här störa klienten även om både 

terapeut och handledare ansåg det!! 

Slutsatsen man kan dra av detta är att terapeutens rapport från sessionen 

och den information man får från inspelade sessioner skiljer sig på väsentliga 

punkter. 

– Terapeuter tenderar rapportera mer om klienten än sig själva. 

– Terapeutens bild av klienten stämmer inte alltid med det som finns på 

bandet. 

– Terapeuter tenderar att utelämna starka känslor i synnerhet aggressioner 

riktade direkt till terapeuten. Olsson menar att videon ger information 

på mikronivå ex förmåga följa klienten, det känslomässiga samspelet. 

Terapeutens rapport fångar makronivån där terapeutens egna reflektioner 

står i fokus. De olika nivåerna kompletterar varandra och ger olika perspektiv 

för förståelse av terapiprocessen. 

Olsson betonar att terapeutens återberättande och egna reflektioner över 

terapin ger mycket för förståelsen av processen. Denna typ av förståelse kan 

man inte få genom att enbart se på video. 

Edward Watkins har ett avsnitt i sin handledningsbok om video. Här betonas 

värdet för terapeuten att få möjlihet att se sig själv och reflektera efter 



och över terapin. Hur skall vi gemensamt i handledningsgruppen kunna skapa 

en atmosfär som gör det möjligt att använda video utan att ångesten blir för 

hög hos terapeuten? 

III: Hur kan man optimera lärandet i handledningssituationen? 

Det är inte möjligt fånga mina erfarenheter , reflektioner eller slutsatser i en 

matematisk modell. Men det skulle vara praktikt! Jag väljer respektlöst åskådliggöra 

mitt resonemang via ett vektordiagram. 

– Lärandet har form av en Gausskurva. 

Mitt mål att med bild inspirera, reflektera vidare över och tänka nytt och 

kanske helt förkasta. Det senare ser jag som ett privilegium för dig som tar 

del av min essä. 

Tankemodell 

Y=Tillit i handledningssituationen, som påverkar terapeutens förmåga att utstå ångest, förvirring 

och genans 

för liten skillnad för stor skillnad 

Z= Skillnaden mellan terapeutens inre bild av terapin och den bild som framträder via videon 

– Ju mer tillit som finns tillgänglig i gruppen desto större skillnad förmår 

terapeuten bli medveten om och reflektera över. 

– Om skillnaden är för stor, ingen inlärning. 

– Om skillnaden är för liten, ingen inlärning. 

– Vad händer om tilliten till handledaren är stor men tilliten till gruppen är 

liten? 


Kerstin Wickberg

– Vad händer om tilliten till gruppen är stor men liten till handledaren? 

I en pressad situation där terapeuten känner prestationskrav är det hart 

när omöjligt att utveckla reflektioner och konstruktivt lärande som för terapiprocessen 

framåt. Först måste handledaren ta sig an och utforska vad som 

hindrar. Om inte,är risken stor att terapeuten kommer att gå i försvar och 

blockera det som blivit tydligt av skillnader. 

Om skillnaden mellan terapeutens bild och det som videon visar gång på 

gång är för stor räcker det inte med tillit. Då finns anledning skaffa en bild 

av terapeutens nu-situation och se vilka möjligheter och vägar som står till 

buds för att nå en förändring. 

– Är det en tillfällig blockering i en kaotisk livssituation? 

– Vad finns för känslor och stämningar i terapirummet som inte framgår 

av videon? 

– Vad behöver vi veta mer om klienten och sammanhanget för att förstå 

mer av samspelet? 

Sammanfattning och slutsatser 

Med hjälp av videon kan terapeuten: 

– få en unik möjlighet att se sig själv utifrån efter avslutad terapi med 

tidsperspektiv; 

– se de samspel som finns i bland annat kroppsspråk, aktivitet, pauser 

och röst; 

– få hjälp minnas och reflektera över uttryckta och outtryckta överväganden 

under terapin. 

Med hjälp av videon får handledaren: 

– ökad möjlighet skapa en bild av hur klienten har det i terapiprocessen 

utan att störa klienten; 

– ökad frihet att avbryta i processen, och backa bandet; 

– förmedlat till mig sådant som inte kan återberättas och skillnader mellan 

terapeutens bild och den bild handledaren får via videon. 

Detta ville jag utforska: 

Video av terapisituationen för handledningen kan tillföra andra dimensioner 

och perspektiv som enbart återberättandet av terapeuten inte ger tillgång 

till. Jag tycker att mina förväntnignar har infriats och att jag fått ökad 

kunskap om mig själv som terapeut. 

Som handledare en metod möjlig att använda för att kunna bistå tera- 



peuten i sin utveckling som terapeut . 

Via videon få inblick och bättre kunna värna om klienten så att klienten 

inte far illa. För klienten hoppas jag det ger ökat utrymme att få arbeta med 

sina livsmål och inte terapeutens. 

Vägar vidare 

Jag planerar att filma handledningen av en terapitimma och sedan tillsammans 

med klienten titta på den. Hur kan handledningen användas av 

klienten? Hur kommer det att påverka själva terapin? Vilka klienter kan ha 

hjälp av detta? Hur bör kriterierna se ut för mitt val av klient och terapitimma? 

Hur påverkas parallellprocesserna terapeuten, klienten och 

handledningsgruppen genom videon? Vilka hinder i användandet av video 

har jag inte identifierat? 

Referenser och litteratur 

Belin S. ( 93) Vansinnets makt. NoK; Stockholm 

Buber M. Det mellanmänskliga. Dualis 

Casement P.(85) Att lära av patienten. W&W; Stockholm 

Clarkson P. Gestalt Counseling in Action. Sage Publication 

Jakobsen P. et al (87) Parförhållanden. Politisk Revy; Viborg (dansk) 

Lund M. Konsulentarbejde & Supervision.Schönberg (dansk) 

Maturana H. et al Kundskabens trä. ask (dansk) 

Missios Jannis Föreläsningsanteckningar om handledning. 

Nörretranders T (93) Märk världen. Bonnier Alba; Stockholm 

Petitt Bill Handledningsanteckningar. 

Stiwne D et al Perspektiv på handledning. NoK 

Socionomen Handledning i psykosocialt arbete 7-93 

Senge P. Den femte disciplinen. Nerenius&Santérus’ 

Sverne T. et al Etik och juridik för psykologer och psykoterapeuter. NoK 

Watkins E. (96) Handbook of Psychotherapy Supervision. Wiley & Sons 

Wirtberg Ingegerd Föreläsningsanteckningar om handledning. 

Wrangsjö Björn Föreläsningsanteckningar om handledning. 

Yalom I. Kärlekns bödel. En psykoterapeuts bekännelse. Bonniers 

Kerstin Wickberg Borgh, Ö. Kammarbergsvägen 1, 511 57 Kinna 

tel 0320 -13956, fax 0320-35626 


Kerstin Wickberg • Video som hjälp i handledningen...

VIDEO SOM HJÄLP I HANDLEDNINGEN – eller: ett sätt att få ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?