Auktion 1 SAMLING FRÖSELL

INTERREGNUMÖRTUGAR (RIKSFÖRESTÅNDAREN OCH ÄRKEBISKOPEN JÖNS BENGTSSON?). Mynt präglade under
perioder när landet saknade erkänd kung brukar kallas interregnummynt. Sådana är kända från flera perioder under senmedeltiden
och även från den nyare tiden. Rent generellt kan alla örtugar och penningar präglade 1470-1497 och 1501-1520
under riksföreståndarna Sten Sture (d. ä.), Svante Nilsson, och Sten Sture (d. y.) anses vara interregnummynt. Traditionellt
brukar dock benämningen ”interregnumörtugar” reserveras för de typer av örtugar som Lars Lagerqvist i sitt referensverk
från 1970 tar upp (LL 1 och 2a-b). Moderna stampstudier av Jonas Rundberg har visat att typen LL 2a (Rundberg 3) via
stampkopplingar med Sten Sture d. ä:s äldsta örtug, kan dateras till ca 1470. Myntherren bör alltså ha varit Sten Sture d. ä.
När det gäller LL 2b (Rundberg 2), förefaller en datering till perioden 1465-67 säkerställd. LL 1 (Rundberg 1) är lite mera problematisk,
då stampkopplingarna inte är lika lättolkade, men troligen hör även denna örtugstyp till samma tidsperiod.
Om vi återvänder till frågan om vem som är myntherre till dessa två sistnämnda präglingar, kan vi konstatera att Sverige
under perioden februari 1465 till november 1467 hade tre riksföreståndare som var och en innehade sitt ämbete under en
relativt kort tid. Dessa var i tur och ordning Kettil Karlsson Vasa (februari – oktober 1464, död i pesten), Jöns Bengtsson
Oxenstierna (oktober 1464 – september 1466) samt Erik Axelsson Tott (september 1466 – november 1467). Frågan om vem
eller vilka av dessa som är myntherre till interregnumörtugarna torde inte kunna lösas vare sig genom studium av stampkedjor
eller genom analys av de få fynd som finns med dessa mynt. Inte heller finns några skriftliga källor. Vi är därför
hänvisade till mer eller mindre väl underbyggda hypoteser.
I Dick Harrisons utmärkta biografi om Karl Knutsson Bonde framträder klart bilden av Jöns Bengtsson som den mest
kraftfulla maktmänniskan av de tre riksföreståndarna. Han framstår definitivt som en person som hade handlingskraft
nog att, i strid med det normalt kungliga privilegiet att slå mynt, vara den som tar initiativ till att låta prägla interregnumörtugarna.
Att göra detta i eget namn bedömdes dock troligen som alltför provokativt, men då Jöns även var ärkebiskop
(sedan 1448) så var det antagligen en mycket naturlig tanke att istället låta mynten utges i det svenska nationalhelgonets,
Erik de helige, namn. Så utöver att vara ett riksföreståndarmynt kanske man med visst fog kan våga sig på hypotesen att
detta också kan vara den sista ”ärkebiskopliga” myntningen i Sverige!
Mynten är sällsynta och i privata samlingar finns endast ca tio interregnumörtugar, fördelade på ovan nämnda tre typer,
noterade. Se vidare:
D. Harrison, Karl Knutsson. En biografi. 2004; J. Rundberg, Den svenska örtugsmyntningen … ca 1440 till 1470-talets slut. 2005.
iNTErrEGNUm (1465-1467)
224 STOCKHOLM. Örtug med uncialt E på stort kors)(trekronorssköld på stort kors. SAN-
TVS ERICVS)(HONETA STOCHOL. Rbg 1. #1347. 1005)(2006, LL 1. 1,25 g. Xr. Böjd och
troligen något beskuren.
Ex Privat 2007.
Rundberg noterar endast två exemplar i privata samlingar.
225
225 STOCKHOLM. Örtug med uncialt E på litet kors)(trekronorssköld på stort kors. SA
ERICVS REX SE)(HONETA STOCHOL. Rbg 2. #1366. 1001)(2001, LL 2b. 1,21 g. Xr. Kantskador.
Ex B. Ahlström auktion 15, nr 41 « Ex Hirsch auktion 3, nr 69 « Ex Svensson (SNF auktion
58, nr 541) « Ex Bonnier (Holmberg auktion 69, nr 225) « Ex Oldenburg (Bukowski
auktion 113, nr 207).
46 — Alla myntbilder på denna sida är i skala 1,5:1 —
224
1/1+ 30 000
1/1+ 35 000