En introduktion i Kabbala av dr Rav Michael Laitman - Kabbalah.info

Tyvärr ser vi inte på saker och ting från Skaparens perspektiv. När vi tittar här nerifrån, med våra
trasiga andliga glasögon, är bilden långt ifrån idealisk. För att ett kli (en person), helt motsatt
Ljuset, ska kunna bli lik Ljuset, måste det använda sin vilja att ta emot med intentionen att
skänka. Genom att göra det skiftar den fokus från sin egen njutning till glädjen Skaparen känner
av att ge. Och därigenom blir även detta kli en givare.
Faktiskt skedde ett mottagande för att ge till Skaparen redan i fas tre. I fråga om Skaparens
handlingar hade fas tre redan slutfört arbetet med att bli identisk med Skaparen. Skaparen ger för
att skänka och fas tre tar emot för att skänka, på så vis är de lika.
Men den ultimata njutningen finns inte i kunskapen om vad Skaparen gör och att härma hans
handlingar. Den ultimata njutningen finns i kunskapen om varför Han gör det Han gör, och att
få samma tankar som Honom. Och detta, skapelsens högsta del—Skaparens tanke—har inte
getts till den skapade; det är vad den skapade (fas fyra) måste åstadkomma.
Här finns en vacker koppling. Å ena sidan verkar det som att Skaparen och vi är helt olika, då
Han ger och vi tar emot. Men i själva verket ligger Hans största njutning i att vi blir som
Honom, och vår största njutning ligger att bli som Honom. På liknande sätt vill varje barn bli
likt sina föräldrar, och varför varje förälder av naturen vill att hans eller hennes barn ska lyckas
även med det som föräldern inte gjorde.
Det visar sig att vi och Skaparen i själva verket jobbar mot samma mål. Om vi kunde begripa
denna tanke skulle våra liv vara mycket, mycket annorlunda. Istället för den förvirring och
felorientering som så många av oss erfar nuförtiden, skulle både vi och Skaparen kunna gå
tillsammans mot det mål som utsågs vid skapelsens begynnelse.
Kabbalister använder många termer för att beskriva viljan att skänka: Skaparen, Ljus,
Givare, skapelsetanken, fas noll, rot, rotfasen, Keter, Bina, och många andra. Likaså
använder de många termer för att beskriva viljan att ta emot: den skapade, kli,
mottagare, fas ett, Hochma, och Malchut är bara ett fåtal exempel. Dessa termer hänvisar
till subtiliteter i de två kännetecknen—skänkande och mottagande. Om vi lägger det på
minnet kommer vi inte att bli förvirrade av alla namn.
För att bli som Skaparen, en givare, gör vårt kli två saker. För det första slutar det att ta emot, en
handling som kallas tzimtzum (begränsning). Det hejdar Ljuset fullständigt och låter inte något
av det komma in i detta kli. På samma sätt är det enklare att undvika att äta någonting gott, men
onyttigt, än att äta bara lite och att lämna resten på tallriken. Därför är att göra en tzimtzum det
första och enklaste steget mot att bli lik Skaparen.
Nästa sak Malchut gör är att sätta upp en mekanism som undersöker Ljuset (njutningen) och
bestämmer om det kommer att ta emot det och, i så fall, i hur stor utsträckning. Denna
mekanism kallas masach (skärm). Villkoret med vilket masachen bestämmer hur mycket den ska
ta emot kallas ”avsikt att skänka” (Figur 3). Enkelt uttryckt tar vårt kli bara in så mycket som det
kan ta emot med intentionen att behaga Skaparen. Ljuset som tagits emot inom detta kli kallas
”inre Ljus”, och Ljuset som blir kvar utanför kallas ”omgivande Ljus”.
28