Page 1 Datum Vår beteckning 2007-05-14 ...

Datum Vår beteckning 

2007-05-14 

Dokument Nr: 9564-13-025-004 

Citybanan i Stockholm 

Riktlinjer för kärnkartering och upprättande av ingenjörsgeologisk samt 

bergteknisk prognos – Underlag för projektering av bygghandling 

……………………….. ……………………….. 

……………………….. ……………………….. 

……………………….. ……………………….. 

……………………….. ……………………….. ……………………….. 

……………………….. ……………………….. ……………………….. 

Robert Swindell, WSP Sverige Marie von Matérn, WSP Sverige Marie von Matérn, WSP Sverige 

Lars Rosengren, 

Rosengren Bergkonsult AB/WSP Sverige 

Markus Kappling, Golder 

Peder Thorsager, Ramböll 

Carl-Olof Söder, Sweco 

Markus Kappling, Golder-ELU 

Peder Thorsager, Ramböll 

Carl-Olof Söder, Sweco 

Upprättad av Granskad av Godkänd av 

Riktlinjer för kärnkartering_070514.DOC


2006-05-14 

Innehållsförteckning 

1 Inledning 3 

2 Syfte och mål 4 

3 Kärnkartering 4 

4 Upprättande av ingenjörsgeologisk samt bergteknisk prognos 20 

5 Referenser 31 

Bilaga 1: Förslag till karteringsblad för steg 1 

Bilaga 2: Förslag till karteringsblad för steg 2 

Bilaga 3: Beskrivning av olika bergtyper och dess förväntade bergkvalitet 

samt förväntade observationer/problem vid tunneldrivningen 

Bilaga 4: Exempel på ritning ingående i ”Ingenjörsgeologisk prognos” 

Bilaga 5: Exempel på ritning ingående i ”Bergteknisk prognos” 

Riktlinjer för kärnkartering_070514.DOC 2 (32)



1 Inledning 

Den planerade Citybanan mellan Tomteboda i norr och Södra Station i söder 

utgörs huvudsakligen av en undermarksanläggning bestående av bergtunnlar. 

Inom projekt Citybanan har det under systemhandlingsskedet bildats en 

”Berggrupp” bestående av representanter från konsultuppdragen U8, U9, U10 

och U12 samt representanter från beställaren (Banverket). Berggruppens uppgift 

har bl.a. varit att ta fram gemensamma riktlinjer för den kommande 

bygghandlingsprojekteringen av t.ex. bergförstärkning och tätning, samt vatten- 

och frostisolering. 

För att kunna dimensionera erforderlig bergförstärkning måste en prognos av 

bergförhållandena upprättas. Bergprognosen upprättas baserat på utförda 

undersökningar bestående av t.ex. geofysiska mätningar, kärnborrningar, etc. 

Som ett viktigt steg i upprättandet av bergprognosen utförs kartering av 

upptagna bergkärnor. För att i möjligaste mån undvika att karteringarna av 

bergkärnor blir utförda på olika sätt och därmed resultera i olika bedömningar 

med avseende på bergförhållandena i den efterföljande bergprognosen har 

berggruppen beslutat att införa gemensamma riktlinjer för utförande av 

kärnkartering samt upprättande av bergprognoser inom projekt Citybanan. I 

detta sammanhang är det viktigt att nämna att den i dagligt tal använda termen 

”bergprognos” kan ha två olika betydelser beroende på vilket syfte prognosen 

har, d.v.s. vad den ska användas till. För att undvika förvirring använder projekt 

Citybanan följande begrepp med angivna betydelser: 

1. Ingenjörsgeologisk prognos; Den ingenjörsgeologiska prognosen utgörs 

av ett PM med tillhörande ritningar, vilka redovisar de tolkade 

ingenjörsgeologiska förhållandena enligt Bilaga 3 i BV Tunnel. Prognosen 

utgör en del av redovisningen av konstruktionshandlingar (se BV Tunnel, 

avsnitt 4.8). Den ingenjörsgeologiska prognosen baseras bl.a. på 

förundersökningsrapporten. Lägg märke till att denna prognos normalt inte 

ingår i bygghandling/förfrågningsunderlag, utan utgör underlag för 

dimensionering. 

2. Bergteknisk prognos; Den bergtekniska prognosen utgörs av ritningar och 

motsvarande textdel vilka redovisar de bergtekniska förhållandena i 

systemhandling och/eller bygghandling/FU. Textdelarna redovisas i teknisk 

beskrivning eller motsvarande handling. Eftersom den bergtekniska 

prognosen ingår i bygghandling/FU utgör den också underlag för utförandet 

av tunnelbygget och utgör därmed även underlag för anbudsräkningen. Den 

bergtekniska prognosen är en ”avskalad” och förenklad/generaliserad 

variant av den ingenjörsgeologiska prognosen, men innehåller även 

uppgifter om prognostiserade förstärknings- och injekteringsåtgärder. 

Föreliggande dokument redovisar riktlinjer för utförande av kärnkartering och 

upprättande av ingenjörsgeologisk samt bergteknisk prognos inom projekt 

Citybanan. Dokumentet redovisar även exempel på hur ingenjörsgeologisk 

prognos respektive bergteknisk prognos bör redovisas på ritningar för projekt 

Citybanan. 




2 Syfte och mål 

Syftet med denna PM är att redovisa riktlinjer för: (1) hur kartering av 

borrkärnor bör utföras och (2) hur ingenjörsgeologisk samt bergteknisk prognos 

bör upprättas inom projekt Citybanan. 

Målet är att: 

− de geologiska bedömningar och prognoser som ska ligga till grund för 

utformningen och byggandet av tunnlarna blir så enhetligt utförda som 

möjligt mellan olika geologer och mellan olika tunnelavsnitt, d.v.s. att 

avvikelserna i tillvägagångssättet (metodiken) för geologiska bedömningar 

och upprättandet av prognoserna blir så små som möjligt. 

− redovisningen av ingenjörsgeologisk- och bergteknisk prognos blir enhetlig, 

d.v.s. utförd på samma sätt oberoende av tunnelavsnitt. 

3 Kärnkartering 

3.1 Allmänt 

Diskussioner har länge förts inom bergmekanikområdet angående hur resultat 

från kärnborrning kan användas på bästa sätt vid projektering av 

bergbyggnadsprojekt. Det är av yttersta vikt att kunna tillvarata så mycket 

relevant information utifrån kärnborrningarna som möjligt för att kunna ge 

geologer och ingenjörer bästa möjliga underlag vid projektering av Citybanan. 

Introduktionen av klassificeringssystem för bergmassan, såsom Q-systemet 

(Barton, 1974 och 2002) och det geomekaniska systemet Rock Mass Rating 

(Bieniawski, 1989) har gjort det möjligt för geologer att klassificera bergmassor 

på ett konsekvent och systematisk sätt. Som ett resultat av detta är det ganska 

vanligt att geologer endast karterar borrkärnor enligt ett för projektet förbestämt 

klassificeringssystem. Flera experter, däribland Hoek (2000) och Bienawski 

(1990) rekommenderar dock att bergmassan först bör beskrivas i geologiska 

termer innan man bedömer den utifrån poängsystem enligt respektive 

klassificeringssystem. Fördelen med denna metod är att man får en komplett 

och från klassificeringssystemen oberoende beskrivning av bergmassan. 

Beskrivningen kan sedan överföras till ett karaktäriseringsindex (QBas och 

RMRBas, se dokument nr 9564-13-025-002 ”Riktlinjer för val av system för 

karaktärisering och klassificering av berg – Underlag för projektering av 

bygghandling”). Om endast poängbedömning utförs vid karteringen är det svårt 

att vid ett senare tillfälle verifiera resultaten samt urskilja specifika egenskaper 

för enskilda sprickgrupper vilket kan vara nödvändigt t.ex. vid användning av 

numerisk simulering med diskontinuummodeller. 




För projekt Citybanan föreslås en karteringsmetodik för borrkärnor som är 

baserad på att karteringsarbetet utförs i två steg: 

– Steg 1: Beskrivning av borrkärnor (geologisk kartering) 

– Steg 2: Framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q- och 

RMR-systemen (QBas och RMRBas). 

I avsnitt 3.2 föreslås hur borrkärnor bör beskrivas och i avsnitt 3.3 hur 

framtagande av karaktäriseringindex för borrkärnor bör göras fram inom projekt 

Citybanan. 

Ovanstående innebär att man vid kärnkarteringen endast utför en karaktärisering 

av bergmassan. Klassificeringen av bergmassan, d.v.s. framtagande av 

klassificeringsvärden enligt Q- och RMR-systemen, utförs därmed inte i 

samband med kärnkarteringen. Klassificeringen utförs istället i samband med att 

prognoser upprättas i tunnelskala, varvid vissa justeringar görs av de 

prognostiserade karaktärseringsvärdena längs tunneln med hänsyn till bl.a. 

vattenförhållanden, spänningsförhållanden och sprickorientering i förhållande 

till drivningsriktning. Upprättande av ingenjörsgeologisk samt bergteknisk 

prognos beskrivs i kapitel 4. 

Resultaten från kärnkarteringen redovisas i ”Förundersökningsrapport – Berg”. 

3.2 Steg 1 – Beskrivning av borrkärnor 

3.2.1 Allmänt 

Följande metod för beskrivning av berget i samband med kärnkartering är 

huvudsakligen baserad på ISRMs riktlinjer för karaktärisering, bedömning och 

testning av bergmassor (Brown, 1981). I denna publikation finns ett avsnitt med 

riktlinjer för kartering av borrkärnor. Ingen uppdatering av dessa riktlinjer har 

ännu publicerats, men även om riktlinjerna är över 20 år gamla så är merparten 

av informationen fortfarande relevant för dagens bergbyggnadsprojekt. Vissa 

justeringar av dessa riktlinjer har gjorts med hänsyn till praktisk tillämpbarhet, 

teknologiska framsteg samt till de geologiska förutsättningarna i 

Stockholmsområdet. 

Förslag till karteringsblad för beskrivning av borrkärnor (Steg 1) redovisas i 

Bilaga 1. 

3.2.2 Generell information om borrhålet och borrkärnan 

Rengöring av kärnor 

Smutsiga borrkärnor bör vanligtvis tvättas innan de undersöks. Denna procedur 

bör dock undvikas om borrkärnorna har sprickor med mycket fyllning eller om 

bergmassan är så känslig (gäller i huvudsak leromvandlat berg med svällande 

mineral och skiffrar) att det finns risk att provet tar skada av nedblötning och 

torkning. 




Information om borrhålet 

Följande information om borrhålet bör registreras: 

− lägeskoordinater för startpunkt (x, y, z) 

− projektnamn och plats 

− riktning/bäring (grader) 

− hållutning (räknat från horisontalplanet) 

− total borrlängd (m) 

− startnivå (m.ö.h), d.v.s. en referenspunkt för längdmätning längs hålet som 

sätts lika med noll (t.ex. foderrörskant eller marknivå) 

− marknivå (m.ö.h) 

− bergnivå (m.ö.h) 

− foderrör överkant (m.ö.h. från 0-nivå) 

− foderör underkant (m.ö.h. från 0-nivå) 

− bottenivå (m.ö.h.) 

− borrningsföretag och operatör 

− borrkrona typ 

− maskintyp 

− borrhålsdiameter (mm) 

− borrkärnans diameter (mm) 

− märkmedel 

− spolmedium 

− borrningsdatum och karteringsdatum. 

Upptagsmarkeringar och lådmärkning 

Start- och stoppdjup för varje upptag samt låda ska kontrolleras noggrant och 

markeras tydligt på karteringsbladet och, i de fall markering saknas, på varje 

kärnlåda. 

Kärnfångst 

Kärnfångst (Eng: total core recovery) definieras som den summerade längden 

av den totala längden tillvaratagen borrkärna i procent av borrad längd, helst 

mätt med en noggrannhet av 2 %. När delar av borrkärnan är kraftigt 

fragmenterad samlas de lösa delarna och en uppskattning görs av den längd 

borrkärna som delarna verkar representera. Kärnfångsten används normalt för 

att beskriva enskilda upptag eller hela borrhål, inte specifika strukturella enheter 

i berget. Resultatet i en bergmassa av låg kvalité är starkt beroende av vilken 

borrutrustning som används och på borroperatörens skicklighet. I vissa fall kan 

borrkärnor skadas vid upptagningen, bl.a. genom att sprickytor mals mot 

varandra. Om borrkärnor på detta sätt skadas ska det göras en notering om detta. 

Total kärnfångst erhålls vanligen direkt utifrån borriggens djupregistrering och 

är därför baserad på individuellt upptagna enheter. Dessa enheter kommer att 

variera med borrningshastigheten och den mängd berg som genomborrats. 

Instruktioner ska alltid ges till borroperatören så att denne noggrant noterar 

mellan vilka djup som borrkärna saknas. Dessa zoner kan sedan ersättas med 

träbitar med tydliga djupmarkeringar i varje ända. Under karteringsarbetet 

bedömer man först kärnfångst för varje upptag för att sedan beräkna den totala 

kärnfångsten för hela borrhålet. I vissa samanhang används även begreppet 

kärnförlust (motsatsen till kärnfångst) som definieras som 100 % minus 

kärnfångst. 




Fotografering av borrkärnor 

Att ta färgfoton av borrkärnorna är ett användbart och bekvämt sätt att bevara 

information om borrkärnornas utseende och kan även tillföra ett särskilt värde 

som framtida referenser i ett permanent arkiv. Uppblötande av kärnan innan 

fotografering ger utmärkt kontrast mellan olika bergarter och olika typer av 

lagring, men på grund av den generella förmörkningen som uppstår i bilderna 

blir det svårt att urskilja sprickor i kärnorna. Därför rekommenderas att två 

foton tas av varje kärnlåda, ett med torr kärna och ett med fuktad kärna. Innan 

kärnorna fotograferas bör upptagsmarkeringar, lådmärkning och eventuella 

kärnförluster vara kontrollerade och noterat på kärnlådorna. Fotografering av 

borrkärnor ska ske innan sprickkartering påbörjas för att kunna bevara en så 

ursprunglig bild av kärnan som möjligt. 

Allmän geologiska beskrivning 

Kärnorna bör studeras som enheter för att bestämma strukturella gränser, 

domäner och geologiska egenskaper som ska undersökas. En grundläggande 

allmän beskrivning av bergmassan med geologiska termer ska göras. Dessutom 

ska zoner med uppkrossat berg noteras, samt eventuella strukturer i bergmassan 

beskrivas. Om distinkta strukturer förekommer (t.ex. foliation) ska även vinkeln 

mellan strukturen och borrkärnans centrumaxel mätas. 

3.2.3 Diskontinuiteter (sprickkartering) 

Allmänt 

Efter det att den generella informationen om borrkärnorna samlats in enligt 

avsnitt 3.2.2 föreslås att en kartering av diskontinuiteter utförs för att få fram så 

mycket kvantitativ data som möjligt med avseende på följande åtta parametrar: 

1. läge för spricka längs kärnan 

2. sprickorientering 

3. sprickavstånd 

4. sprickråhet 

5. sprickvidd 

6. sprickfyllnad 

7. vattenföring 

8. antal sprickgrupper. 

Läge för spricka längs kärnan 

Alla naturliga sprickor ska karteras och djupet till den punkt där en spricka skär 

kärnans centrumaxel, alternativt motsvarande läge på en borrhålskamerabild, 

ska noteras. Ej naturliga sprickor, t.ex. sprickor som bedöms vara inducerade 

under borrningsprocessen eller vid hanteringen av borrkärnor, behöver inte 

registreras. Dessa kan istället markeras direkt på kärnan eller på kärnlådan med 

t.ex. en tuschpenna. 




I berg som uppvisar foliation, spaltning, sprickor läkta med t.ex. kalcit eller 

skiktning kan det vara svårt att avgöra om en spricka är naturlig om denna är 

parallell med de huvudsakliga svaghetsplanen. Om borrningen utförts på ett 

korrekt och försiktigt sätt bör de tveksamma sprickorna räknas som naturliga för 

att vara på den säkra sidan. 

Beroende på vilken borrutrustning som används kan det hända att delar av 

borrkärnan tillfälligt roterar med i den inre cylindern och orsaka att sprickytorna 

mals sönder. I svagare bergarter kan det ibland vara svårt att avgöra om de 

rundade ytorna är naturliga eller artificiella. I tveksamma fall bör man även här 

anta att sprickorna är naturliga för att vara på den säkra sidan. 

Sprickorientering 

För icke orienterade kärnor bör man försöka registrera orienteringen för de 

synbara sprickorna samt bergartsgränser som skär borrkärnan med hjälp av en 

gradskiva och därigenom mäta de spetsiga skärningsvinklarna (θ) relativt 

borrkärnans axel ( ± 5˚). Om borrhålet i fråga är helt vertikalt så komm er 

vinkeln (90-θ) att motsvara sprickans stupning. Denna information kan ge en 

indikation på en sprickas stupning. 

För att kunna orientera en spricka med både strykning och stupning krävs dock 

mer omfattande metoder. En sådan metod är att kombinera kärnkartering och 

borrhålskartering med borrhåls-TV eller borrhålskamera. Andra alternativ kan 

vara att orientera kärnan med hjälp av den inmätta orienteringen vid varje 

borrning (Craelius metod), orientering av kärnan med hjälp av spårskrivare i 

härdat stål, eller integrerad provtagningsmetod. För projekt Citybanan 

rekommenderas att borrhåls-TV eller borrhålskamera används för att bestämma 

läge för och orientering av sprickor, bergartsgränser och andra strukturer. 

Borrhålsbilderna kan dessutom användas som hjälpmedel för att avgöra om ett 

brott i borrkärnan är en öppen eller sluten spricka, eller eventuellt bara ett lokalt 

svaghetsplan i bergmassan, samt om en spricka är naturlig eller inducerad vid 

borrning/hantering av borrkärna. 

Sprickavstånd 

I berg med tydlig foliering eller lagrade strukturer kan man mäta individuella 

kärndelar så att det verkliga (vinkelräta) avståndet mellan sneda korsande 

sprickor orsakade av foliation, lagring eller andra regelbundet korsande sprickor 

inom samma sprickgrupp kan uppskattas. Sprickavståndet (S) kommer i detta 

fall att bero på längden (L) mellan de angränsande naturliga sprickorna, i en och 

samma sprickgrupp, som uppmäts längs borrkärnans centrum och den spetsiga 

vinkel (θ) som dessa har i förhållande till borrkärnans axel. Det vinkelräta 

sprickavståndet ges då av Ekvation 1. 

S = Lsin 

θ 

(1) 

För att bestämma det vinkelräta avståndet mellan sprickor inom en och samma 

sprickgrupp enligt ovan krävs att varje sprickgrupp kan identifieras, vilket i 

praktiken kan vara mycket svårt, speciellt i deformerade kristallina bergmassor, 

om inte strykning och stupning bestäms för varje spricka (se avsnittet 

”Sprickorientering”). 




För att bestämma generellt sprickavståndet längs borrkärnan (ej vinkelrät 

avstånd mellan sprickor inom samma sprickgrupp) rekommenderas att 

sprickavståndet beräknas eller mäts som avståndet mellan sprickor längs 

centrum på kärnaxeln. Detta utgör ett rimligt konservativt värde på uppskattning 

av blockstorleken. 

Sprickråhet 

De fullständiga egenskaperna för diskontinuiteter med avseende på råhet och 

korresponderande fullskalig skjuvhållfasthet kan inte med självklarhet 

uppskattas enbart med hjälp av borrkärnekartering. Det är dock vanligen möjligt 

att tilldela en yta egenskaper med avseende på planhet (trappstegsformad, 

vågformig, plan) och släthet (rå, slät, glatt). Bedömning av sprickråheten kan 

göras med hjälp av råhetsbeskrivningarna redovisade i Figur 3.1, men med 

profillängden reducerad från 1-10 m (tunnelskala) till en skala i millimeter 

respektive centimeter för kärnkartering. Råhetsbedömningen görs för varje 

spricka med hjälp av poängskalan I-IX i enlighet med Figur 3-1. Utifrån Figur 

3-1 kan man även direkt bedöma Jr (sprickråhetstal) som används vid beräkning 

av QBas (se avsnitt 3.3). 

Figur 3-1 Typiska råhetsprofiler (modifierad efter Barton 1978). Längden 

av varje profil är reducerad från 1-10 m (tunnelskala) till en 

skala i millimeter respektive centimeter för kärnkartering. 

Spricköppning (”aperture”) 

Vid konventionell kärnkartering kan man oftast endast göra en grov 

uppskattning av hur öppen en spricka är. Om kärnbitarna på varsin sida av en 

spricka kan passas ihop för hand så att inga synliga tomrum finns kvar, så är det 

troligt att sprickan är ”tät” in situ (”mycket tät”



sprickan korrekt bör man därför kontrollera hur pass väl kärnbitarna stämmer 

överens med varandra när de passas ihop. 

Om man använder sig av en borrhålskamera ökar chanserna att på ett säkrare 

sätt bedöma spricköppningen genom att mäta i bilden. Dock är det svårt att mäta 

spricköppningar



Antal sprickgrupper 

Mängden information som kan erhållas utifrån borrkärnekartering och 

borrhålskartering kommer självklart att variera beroende på orienteringen av 

borrhålen i förhållande till kända sprickgrupper, hålens längd i förhållande till 

sprickavstånden och eventuell orientering av borrkärnan. Om existerande 

ytkarteringar redan visar på ungefärliga orienteringsriktningar för vissa 

sprickgrupper, kan noggrant planerade och orienterade borrhål användas för att 

undersöka dessa sprickgruppers eventuella utbredning på djupet. 

Borrkärnekarteringen blir lättare att utföra om borrhålen riktas in olika beroende 

på vilken sprickgrupp man vill undersöka. Vanligtvis krävs det åtminstone två 

icke parallella hål. 

Antalet sprickgrupper som observeras vid kartering av berg i dagen kommer 

troligen överstiga det antal som kan observeras på djupet. Jämförelser mellan 

karteringar som gjorts vid ytan och karteringar gjorda i färdigdrivna tunnlar 

indikerar att detta inte enbart beror på kärnborrningsmetodens begränsningar, 

utan även på en naturlig variation av antalet sprickgrupper med djupet. 

Det verkliga antalet sprickgrupper kan analyseras med hjälp av 

polpunktsanalys. För detta krävs att strykning och stupning bestäms för varje 

spricka, vilket i sin tur kräver att borrkärnan är orienterad alternativt att 

borrhålet karteras med hjälp av borrhåls-TV eller borrhålskamera (se avsnittet 

”Sprickorientering”). Vid polpunktsanalys är det viktigt att beakta behovet av 

s.k. Terzagi-korrigering, se avsnitt 4.2.2. 

3.2.4 Andra parametrar 

Allmänt 

Baserat på den generella informationen och sprickkarteringen kan andra viktiga 

parametrar för att karaktärisera bergmassan bestämmas. 

Sprickfrekvens 

Definieras som antal sprickor som skär en enhetslängd av borrkärnan. Frekvens 

bör beräknas för varje meter borrkärna. Sprickor som uppstått vid själva 

borrningen, eller på grund av ovarsam hantering av kärnorna, ska, om dessa 

sprickor tydligt kan urskiljas som icke naturliga (t.ex. med hjälp av 

borrhålskamera), inte tas med i sprickfrekvensberäkningen. Speciell hänsyn bör 

tas till zoner där berget är så pass uppsprucket att kartering av enskilda sprickor 

blir omöjlig att utföra. När sådana sektioner påträffas bör en notering göras i 

karteringsbladet i anslutning till sprickfrekvensen som talar om längden av den 

uppspruckna zonen. 

Rock Quality Designation (RQD) 

Rock Quality Designation (RQD) beskriver den procentuella andelen av 

summan av alla intakta kärndelar som är längre än 10 cm i förhållande till 

betraktad kärnlängd. 

Om sprickor uppstått i kärnan vid hantering eller borrning (ej naturliga sprickor 

med färska brottytor) ska bitarna passas ihop och räknas som en enhet, förutsatt 

att den sammansatta delen totalt överstiger 10 centimeters längd. 




Material som är uppenbart svagare än omgivande bergmaterial, såsom 

överkonsoliderat sprickfyllnadsmaterial (lera) räknas inte med, även om intakta 

delar längre än 10 cm av detta material finns i kärnan. (Denna typ av material 

kan oftast bara erhållas intakt vid användande av avancerad borrutrustning och 

med borrning utfört av försiktiga och erfarna borroperatörer.) 

Längden av individuella kärndelar ska mätas längs centrum av borrkärnan så att 

sprickor som råkar ligga parallellt med borrhålet inte ska dra ner RQD-värdet 

för en i övrigt intakt bergmassa. 

ISRM rekommenderar att RQD-värden bestäms för enhetliga geologiska 

domäner snarare än för förbestämda borrlängder. För Citybanan 

rekommenderas dock att RQD bestäms för varje meter borrkärna. Den 

huvudsakliga anledningen till att använda en förutbestämd standardlängd är att 

undvika den felkälla som uppstår då flera geologer är involverade i 

bedömningen av gränserna för olik geologiska domäner. 

Omvandlingsgrad 

Bergmassans omvandling som även inkluderar vittring är en parameter som 

bedöms och noteras oberoende av sektionsindelningar och bergartsgränser. Det 

är t.ex. möjligt att omvandlingsgraden varierar inom en och samma bergart i en 

sektion, eller att två olika bergarter har samma omvandlingsgrad. Bergmassans 

omvandlingsgrad bedöms efter en sexgradig skala som för vittring (se Tabell 

3.2) enligt Anon (1981). 

Tabell 3-2 Omvandlingsgrad hos en bergmassa (modifierad, Anon, 1981). 

Symbol Grad (%) Benämning Beskrivning 

W0 0 Friskt Friskt berg. Möjligen en svag missfärgning på större sprickytor. 

W1 Mindre än 25 Lätt omvandlad Missfärgning indikerar omvandling av bergart på i huvudsak 

sprickytor. 

W2 25-50 Moderat 

omvandlad 

Mindre än halva bergmassan är omvandlad. Omvandling av vissa 

specifika mineral (t.ex. Fältspat till kaolin eller biotit till klorit). 

W3 50-75 Starkt omvandlad Mer än halva bergmassan är omvandlad. Omvandling av vissa 

specifika mineral (t.ex. Fältspat till kaolin eller biotit till klorit). 

W4 Över 75 Helt omvandlad 

(struktur bevarad) 

W5 100 Helt omvandlad 

(struktur saknas) 

Enaxiell tryckhållfasthet 

Allt bergmaterial är omvandlat. Den ursprungliga bergartstrukturen 

finns dock kvar. 

Allt bergmaterial är omvandlat. Ingen bergstruktur finns kvar. 

Enaxiell tryckhållfasthet för intakta kärndelar kan bestämmas med flera olika 

metoder. Den enklaste metoden att uppskatta den enaxiella tryckhållfastheten är 

att utföra ett enkelt indextest i enlighet med ISRM’s riktlinjer (Brown, 1981), 

som även översatts till Svenska av Lindfors m.fl. (2003), se Tabell 3.3. 

Indextest utgör en indirekt metod för grov uppskattning av ett 

hållfasthetsintervall. 

En direkt metod för att bestämma den enaxiella tryckhållfastheten är enaxiella 

trycktester i laboratorium. 




Även punktlasttest kan utföras för att uppskatta bergets enaxiella 

tryckhållfasthet. Punktlasttester är billiga (ca en tiondel av priset för ett enaxiellt 

trycktest) och enkla att utföra. Utifrån punktlasttest erhålls ett värde för 

punktlasthållfasthet (IS(50)). Enligt ISRMS riktlinjer för punktlasttester (Anon, 

1985) är den enaxiella tryckhållfastheten i medeltal 20-25 gånger så stor som 

punktlasthållfastheten. Vid tester av många olika bergarter har det dock visat sig 

att detta förhållande kan variera mellan 15 och 50 gånger punktlasthållfastheten, 

speciellt för anisotropa bergarter. För att få ett så exakt samband som möjligt 

kan man därför även utföra enaxiella tryckttest på ett fåtal prover för att få mera 

exakta värden som sedan kan korreleras med de värden som fås utifrån 

punktlasthållfasthetstesten. 

Tabell 3-3 ISRM-index för bestämning av hållfasthet för jord (S) och berg 

(R) (Översättning från Brown, 1981). 

Material 

Jord 

Berg 

Grad Beskrivning Fältobservation 

Ungefärligt intervall 

på enaxiell 

tryckhållfasthet 

(MPa) 

Ungefärligt 

intervall 

punktlastindex 

(MPa) 

S1 Mycket mjuk Trycks lätt in flera cm med 

0, 5 - 

R0 Extremt 

svagt berg 

R1 Mycket svagt 

berg 

Märks av tumnagel 0,25-1,0 - 

Smulas sönder vid fasta slag 

med den smala ändan av 

geologhammare; kan skalas 

med fickkniv 

R2 Svagt berg Skalas med svårighet av 

fickkniv, grunda märken görs 

av fasta slag med den smala 

R3 Medelstarkt 

berg 

änden av geologhammare 

Kan inte skrapas eller skalas 

med fickkniv; bergprov kan 

spräckas med ett hårt slag 

med geologhammare 

R4 Starkt berg Bergprov kräver mer än ett 

slag med geologhammare för 

R5 Mycket starkt 

berg 

R6 Extremt 

starkt berg 

att spräckas 

Bergprov kräver många slag 

med geologhammare för att 

spräckas 

Bergbitar kan endast flisas 

med geologhammare 

1,0-5,0 - 

5,0-25 - 

25-50 1-2 

50-100 2-4 

100-250 4-10 

>250 >10 




3.3 Steg 2 – Framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor 

enligt Q- och RMR-systemen (Q Bas och RMR Bas) 

3.3.1 Allmänt 

Beslut har tagits inom Citybanans berggrupp att karaktäriseringsindex för 

borrkärnor ska tas fram med både Q-systemet och RMR-systemet (se PM T1- 

0802-0101-08 ”Karaktärisering och klassificering berg”). Dessutom ska, som 

underlag för uppskattning av bergmekaniska parametrar, GSI uppskattas med 

hjälp av den empiriska relationen i Ekvation 2. 

GSI=RMRBas-5 (2) 

Förslag till karteringsblad för framtagning av karaktäriseringsindex för 

borrkärnor (Steg 2) redovisas i Bilaga 2. 

3.3.2 Indelning av borrkärnor 

Enligt rekommendationerna i Lindfors, m.fl. (2003) bör kärnan delas in i 

sektioner (se Figur Figur 3-2). Dessa sektioner tolkas av den geolog som 

karterar kärnan och sektionsgränser uppstår där det finns en noterbar förändring 

i bergmassan som tydligt påverkar bergets mekaniska egenskaper. 

Figur 3-2 Metod för indelning av borrkärna enligt Lindfors m.fl. (2003). 

I teorin är detta det mest naturliga sättet att dela in en borrkärna eftersom de 

olika sektionernas gränser är bestämda utifrån de geologiska egenskaperna i 

bergmassan och inte efter förbestämda intervall. Detta uppdelningssätt ger dock 

ett mycket stort tolkningsutrymme för den geolog som karterar och i ett stort 

projekt som involverar flera geologer finns det därför en överhängande risk att 

olika geologer bedömer de geologiska gränserna på olika sätt. 

Mot bakgrund av ovanstående föreslås att borrkärnor karteras i en 

standardiserad sektionslängd om en meter inom Citybananprojektet. Detta kan 

dock medföra att olika zoner i berget kan fördelas över två eller flera 

enmeterssektioner i kärnan och att bedömningen av bergkärnans kvalitet blir 

utjämnad för dessa sektioner. Denna utjämning kommer dock sannolikt inte ha 

någon signifikant inverkan på tunnlarnas generella utformning. 

Riktlinjer för kärnkartering_070514.DOC 14 (32)



3.3.3 Min-, typ- och max-värden 

Lindfors m.fl. (2003) rekommenderar att man för varje enskild parameter 

redovisar ett minsta och största parametervärde, vilket i sin tur ger en minsta 

och största ”delpoäng”. Vidare bör även ett ”typvärde” anges för varje 

parameter. Denna metod är lämplig då kärnan delas in i längre sektioner efter 

geologiska egenskaper enligt Figur 3-2. När man istället, som föreslagits i detta 

dokument, karterar i enmeterssektioner är det opraktiskt (och mycket 

tidskrävande) att tilldela varje parameter min-, typ- och max-värden. 

Användande av min-, typ- och max-värden syftar huvudsak till att belysa 

osäkerheten/variationen i bergmassans karaktäristik för att möjliggöra för 

bergkonstruktören att utföra en känslighetsanalys. Genom att utföra en sådan 

analys kan bergkonstruktören erhålla en indikation på vilka parametrar som har 

störst effekt på eventuella problem. Dessa analyser är en viktig del i 

dimensioneringsprocessen. För Citybanan föreslås därför att min-, typ- och 

max-värden endast redovisas för karaktäriserings- och klassificeringsvärden i 

tunnelskala, d.v.s. vid upprättande av ingenjörsgeologisk prognos (se avsnitt 

4.2). I bergteknisk prognos redovisas inte min-, typ- och max-värden, utan en 

bergtyp kopplat till ett förutbestämt bergkvalitetsintervall uttryckt i RMR (se 

avsnitt 4.3). Vid framtagning av karaktäriseringsindex i enmeterssektioner 

föreslås därför att varje parameter endast tilldelas ett värde, vilket baseras på det 

mest representativa poängvärdet för respektive parameter. 

3.3.4 Val av poängvärden i RMR-systemet vid kartering av borrkärnor 

Hållfasthet hos intakt bergmaterial, RQD, sprickavstånd och sprickegenskaper 

Poängvärden för hållfasthet hos intakt bergmaterial, RQD, sprickavstånd och 

sprickegenskaper väljs enligt rekommendationer av Bieniawski (1989). 

Interpolation mellan diskreta poängvärden rekommenderas att utföras enligt 

avsnittet ”Interpolation av poängvärden” nedan. 

Grundvattenförhållanden 

Vid framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt RMR-systemet 

(RMRBas) ska poängvärdet för grundvattenförhållanden, RMRvatten, alltid sättas 

till 15. Detta värde korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan (RMR) i 

tunnelskala, d.v.s. i samband med upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, 

se kapitel 4. 

Orientering av sprickor i förhållande till drivningsriktning 

Vid framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt RMR-systemet 

(RMRBas) ska ingen justering göras för sprickors orientering i förhållande till 

drivningsriktningen, d.v.s. RMRspricko.=0. Detta värde korrigeras sedan vid 

klassificering av bergmassan (RMR) i tunnelskala, d.v.s. i samband med 

upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4. 




Interpolation av poängvärden i RMR-systemet 

Bieniawski (1989) anger att interpolation kan utföras mellan varje diskret 

poängvärde som angivits för respektive egenskapsintervall. När man i stället ser 

till bedömning av typvärden rekommenderar Lindfors m.fl. (2003) att man inte 

interpolerar parametrarna ”sprickegenskaper” och ”grundvattenförhållanden”. 

När man karterar kärnor är det dock inte ovanligt att man bedömer egenskaper 

på ett sätt som gör att parametervärdet hamnar mitt emellan två diskreta värden. 

För projekt Citybanan rekommenderas därför att utföra interpolering av 

parametervärden för samtliga parametrar i RMR-systemet då poängvärdet för en 

parameter tydligt ligger mellan två diskreta värden. 

3.3.5 Val av poängvärden i Q-systemet vid kartering av borrkärnor 

RQD 

RQD beräknas för varje meter borrkärna. Poängvärdet sätts lika med beräknat 

RQD-värde, dock ≥10. 

Jn 

Enligt Barton (2002) ska värdet på Jn väljas med hänsyn till antalet 

sprickgrupper som kan identifieras. Val av poängvärde för Jn baserat på 

information från borrkärnor är principiellt problematiskt eftersom det inte finns 

några riktlinjer publicerade för hur antalet sprickgrupper ska utvärderas. 

En vanlig metod för att utvärdera antalet sprickgrupper i en borrkärna är att 

försöka identifiera parallella sprickor i kärnan. Denna metod har dock sina 

begränsningar där den huvudsakliga orsaken är att det är lätt att missa någon 

signifikant sprickgrupp beroende på orienteringen av borrhålet, d.v.s. att 

borrhålet borras parallellt med någon sprickgrupp vilket resulterar i att denna 

missas eller åtminstone blir underrepresenterad. 

En alternativ metod är att uppskatta antalet sprickgrupper baserat på 

strukturanalys med hjälp av stereografisk projektion (polpunktsanalyser) av 

information från flera borrhål i en strukturell domän. Denna metod ”lider” dock 

också av begränsningar eftersom riktlinjer för vad som ska räknas som en 

”sprickgrupp” saknas, vilket kan ge samma värde på Jn för bergmassor med 

olika blockighet beroende på hur denna tolkning görs. Ett exempel som 

illustrerar detta problem är att strukturanalyser med stereografiska projektioner 

(polpunktanalys) av ”typiskt Stockholmsberg” nästan alltid resulterar i 

identifikation av (minst) två sprickgrupper plus en slumpvis, d.v.s. Jn=6. Detta 

innebär att den första kvoten i Q-värdesberäkningen (RQD/Jn) för en bergmassa 

med få sprickor, högt RQD och stor blockstorlek kan erhålla samma värde som 

en bergmassa med fler sprickor, högt RQD men med mindre blockstorlek. Detta 

beror på att Jn kan ha samma värde i båda situationerna, oberoende av de olika 

sprickgruppernas sprickfrekvens. Detta indikerar att den första termen i Qvärdesberäkningen 

kan misslyckas att beskriva bergmassans ”relativa 

blockstorlek”, vilket är dess innebörd enligt Barton (2002). 




Mot bakgrund av ovanstående rekommenderas det för Citybanan att valet av 

poängvärde för Jn vid ”bra blockigt berg” (fall A-G enligt Barton, 2002) om 

möjligt baseras på en detaljerad strukturanalys (polpunktsanalys) av data från 

flera borrhål (och övriga källor, t.ex. befintliga tunnlar och skärningar) inom en 

strukturell domän och att detta poängvärde appliceras på dessa delar av 

borrkärnorna. Som tidigare nämnts är det viktigt att beakta behovet av s.k. 

Terzagi-korrigering i samband med polpunktsanalyser (se avsnitt 4.2.2). Vid 

bedömningen av om en sprickgrupp ska räknas eller inte bör även hänsyn tas till 

det förväntade sprickavståndet inom sprickgruppen. Detta innebär att endast 

sprickgrupper som är tillräckligt väl utvecklade för att de ska vara av betydelse 

för stabiliteten bör medräknas. Vid mer uppsprucket berg i borrkärnan 

(”sockerbitsberg” eller ”krossat berg, fall H och J enligt Barton, 2002) väljs 

poängvärdet för Jn för dessa delar av borrkärnan enligt tabellen i Barton (2002), 

d.v.s. 15 respektive 20. 

Barton föreslår även att poängvärdet för Jn korrigeras med hänsyn till 

tunnelpåslag och tunnelkorsningar. Eftersom ett och samma borrhål kan utgöra 

underlag för att välja poängvärde för Jn även för tunneldelar som inte utgörs av 

tunnelpåslag och korsningar är det opraktiskt att göra denna justering i samband 

med framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor (QBas). För Citybanan 

föreslås därför att korrigeringen av Jn-värde med avseende på tunnelpåslag och 

tunnelkorsningar görs först i samband med klassificering (Q) av bergmassan i 

tunnelskala, d.v.s. i samband med upprättandet av ingenjörsgeologisk prognos, 

se kapitel 4. 

Jr och Ja 

Barton (2002) anger att värden på Jr och Ja ska väljas för den 

sprickgrupp/diskontinuitet som är minst gynnsam för stabiliteten med avseende 

på både orientering och skjuvmotstånd. Lindfors m.fl. (2003) rekommenderar 

också att denna procedur används för klassificering men inte för karaktärisering. 

Att bedöma vilken sprickgrupp/diskontinuitet som är minst gynnsam med 

avseende på orientering är mycket svårt att utföra vid kärnkartering eftersom 

detta kräver en djupgående analys av sprickornas orientering i förhållande till 

tunnelriktningen. För Citybanan rekommenderas därför att Jr och Ja väljs för 

den sprickgrupp/diskontinuitet som är minst gynnsam enbart med avseende på 

skjuvmotstånd (d.v.s. oberoende av orientering). Det bör dock noteras att detta 

tillvägagångssätt genererar konservativa resultat. 

SRF 

Vid framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet 

(QBas) skal ingen justering göras för spänningsförhållandena, d.v.s. SRF.=1. 

Detta värde korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan (Q) i tunnelskala, 

d.v.s. i samband med upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4. 

Jw 

Vid framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet 

(QBas) skal ingen justering göras för vattenförhållanden, d.v.s. Jw.=1. Detta 

värde korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan (Q), d.v.s. i samband 

med upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4. 




3.3.6 Sammanfattning 

De i avsnitten 3.3.2 - 3.3.5 framförda rekommendationerna kan sammanfattas 

enligt nedan med avseende på framtagning av karaktäriseringsindex för 

borrkärnor. 

RMR-systemet 

Ovanstående rekommendationer innebär att: 

− Kartering av borrkärnor utförs i enmeterssektioner. 

− Ingen klassificering av bergmassan (RMR) utförs i borrkärneskala. 

Klassificeringen sker istället i tunnelskala i samband med upprättande av 

ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4. 

− Parametrar tilldelas inte min- typ- och max-värden vid framtagning av 

karaktäriseringsindex i borrkärneskala (RMRBas). Min- typ- och max-värden 

tilldelas istället karaktäriseringsindex i samband med övergången från 

borrkärneskala till tunnelskala, d.v.s. i samband med upprättande av 


− Poängvärde för grundvattenförhållanden sätts alltid till 15 vid framtagning 

av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt RMR-systemet (RMRBas). 

Detta värde korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan i tunnelskala 

(RMR), d.v.s. i samband med upprättande av ingenjörsgelogisk prognos, se 

kapitel 4. 

− Poängvärde för sprickorientering i förhållande till drivningsriktning sätts 

alltid till 0 vid framtagning av karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt 

RMR-systemet (RMRBas). Detta värde korrigeras sedan vid klassificeringen 

av bergmassan i tunnelskala (RMR), d.v.s. i samband med upprättande av 


− Interpolation mellan diskreta poängvärden utförs för samtliga ingående 

parametrar. 

Q-systemet 

Ovanstående rekommendationer innebär att: 

− Kartering av borrkärnor utförs i enmeterssektioner. 

− Ingen klassificering av bergmassan (Q) utförs i borrkärneskala. 

Klassificeringen sker istället i tunnelskala i samband med upprättande av 


− Parametrar tilldelas inte min- typ- och max-värden vid framtagning av 

karaktäriseringsindex i borrkärneskala (QBas). Min- typ- och max-värden 

tilldelas istället karaktäriseringsindex i samband med övergången från 

borrkärneskala till tunnelskala, d.v.s. i samband med upprättande av 





− Korrigering av poängvärde för Jn med hänsyn till tunnelpåslag och 

tunnelkorsningar utförs inte i samband med framtagning av 

karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet (QBas). 

Korrigeringen utförs vid klassificering av bergmassan i tunnelskala (Q) i 

samband med upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4. 

− Poängvärden för Ja och Jr väljs för den sprickgrupp/diskontinuitet som är 

minst gynnsam med avseende på skjuvmotstånd, utan hänsyn till 

orientering. 

− Poängvärde för Jw sätts alltid till 1,0 vid framtagning av 

karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet (QBas). Detta värde 

korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan i tunnelskala (Q), d.v.s. i 

samband med upprättande av ingenjörsgelogisk prognos, se kapitel 4. 

− Poängvärde för SRF sätts alltid till 1,0 vid framtagning av 

karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet (QBas). Detta värde 

korrigeras sedan vid klassificering av bergmassan i tunnelskala (Q), d.v.s. i 

samband med upprättande av ingenjörsgelogisk prognos, se kapitel 4. 

3.3.7 Avvikelser från rekommendationer vid karaktärisering och 

klassificering av borrkärnor 

Metoden för karaktärisering och klassificering är i huvudsak en modifiering av 

de rekommendationer som presenterats av Lindfors m.fl. (2003). De 

huvudsakliga förändringarna är följande: 

− Kärnan karaktäriseras i sektioner om en meter borrkärna och inte med 

geologiskt betingade sektionsgränser. 

− Endast ett poängvärde (mest representativa värdet för varje enskild 

parameter) bedöms per meter borrkärna. Min-, typ- och max-värden anges 

endast i tunnelskala, d.v.s. i samband med upprättande av 


− Ingen klassificering utförs av bergmassan i borrkärneskala. Detta innebär att 

endast karaktäriseringsindex tas fram i borrkärneskala. Klassificering av 

bergmassan sker i stället i tunnelskala i samband med upprättande av 

ingenjörsgelogisk prognos, varvid karaktäriseringsindex korrigeras med 

hänsyn till vattenförhållanden (RMRvatten) och sprickorientering (RMRspricko.) 

i förhållande till drivningsriktning för RMR respektive vattenförhållanden 

(Jw) och spänningsförhållanden (SRF) för Q, se kapitel 4. 

− Interpolation mellan diskreta poängvärden utförs för samtliga parametrar 

ingående i RMR-systemet då en parameter tydligt ligger mellan två diskreta 

värden. 

− Poängvärden för Jr och Ja väljs baserat på den sprickgrupp/diskontinuitet 

som är minst gynnsam med avseende på skjuvmotstånd, utan hänsyn till 

orientering. 




− Korrigering av poängvärde för Jn med hänsyn till tunnelpåslag och 

tunnelkorsningar utförs inte i samband med framtagning av 

karaktäriseringsindex för borrkärnor enligt Q-systemet (QBas). Denna 

korrigering utförs istället vid klassificering av bergmassan i samband med 

upprättande av ingenjörsgeologisk prognos, se kapitel 4). 

4 Upprättande av ingenjörsgeologisk samt bergteknisk 

prognos 

4.1 Allmänt 

Upprättande av ingenjörsgeologisk och bergteknisk prognos innebär att 

information inhämtad under förundersökningen överförs/transformeras från 

borrkärneskala till tunnelskala. Upprättandet av prognoserna är en komplex 

process som innefattar ett relativt stort mått av ingenjörsgeologiska 

bedömningar. I nedanstående avsnitt beskrivs denna process, rekommendationer 

på hur korrigeringar av karaktäriseringsindex bör göras, samt exempel på hur 

redovisning på ritningar bör se ut inom projekt Citybanan. 

4.2 Ingenjörsgeologisk prognos 

4.2.1 Övergripande metodik 

Den ingenjörsgeologiska prognosen ska innehålla uppgifter enligt BV Tunnel, 

Bilaga 3. Detta avsnitt fokuserar dock på metodiken för framtagande av 

ingenjörsgeologisk prognos med avseende på bergmassans kvalitet i 

tunnelskala. 

Det bör noteras att de riktlinjer som redovisas i föreliggande dokument ska 

betraktas som minimikrav. Inom kritiska tunnelavsnitt bör den 

ingenjörsgeologiska beskrivningen vara mer detaljerad avseende faktorer som 

har påverkan på dimensionering och utformning av tunneln. Detta innebär att 

det på sådana tunnelsträckor inte räcker att bara klassificera berget, utan här 

måste alla faktorer som kan påverka berget ur någon kritisk aspekt (t.ex. 

bärförmåga, täthet, drivning) beskrivas med för problemet lämplig 

detaljeringsgrad. Till exempel kan detta gälla en mer detaljerad beskrivning av 

geologin, strukturgeologin och ingående sprickors karakteristik. Den mer 

detaljerade beskrivningen av kritiska tunnelavsnitt kan med fördel redovisas i 

dimensioneringsunderlaget istället för i den ingenjörsgeologiska prognosen. 

Eftersom den ingenjörsgeologiska prognosen ska utgöra underlag för 

dimensioneringen ska bergmassans kvalitet, som tidigare nämnts, anges som 

min-, typ- och max-värden med avseende på klassificeringsvärden (Q och 

RMR), samt karaktäriseringsvärden för GSI. 

Processen för att upprätta en prognos med avseende på bergkvalitet består av ett 

olika antal moment beroende på vilken parameter (Q, RMR, GSI) som 

prognosen avser, se Figur 4-1. Utgångspunkten för prognosen är dock 

densamma och utgörs av bergmassans karaktäriseringsindex för borrkärnor 

(d.v.s. QBas, RMRBas och GSI), se avsnitt 3.3. Utifrån variationen i dessa värden 

och övrig tillgänglig information i form av t.ex. karteringar av befintliga 

tunnlar, hällar och bergskärningar, görs först en bedömning av min-, typ- och 

max-värden med avseende på karaktäriseringsindex för olika sträckor längs 




tunneln. Detta innebär att karaktäriseringsindex överförs från borrkärneskala till 

tunnelskala med hjälp av bedömningar utifrån all tillgänglig information. 

Därefter görs korrigering med hänsyn till Jn för tunnelpåslag och korsningar, 

SRF och Jw för Q-värden och med hänsyn till sprickorientering i förhållande till 

drivningsriktning (RMRspricko.) och vattenförhållanden (RMRvatten) för RMRvärden. 

Riktlinjer för hur korrigeringarna bör göras inom projekt Citybanan 

redovisas i avsnitten 4.2.2-4.2.6. Samtliga korrigeringar ska redovisas på 

ritning. Resultatet efter korrigeringarna utgör klassificeringsvärden för aktuell 

tunnelsträcka. För GSI behövs dock ingen korrigering eftersom GSI baseras på 

RMRBas-värden enligt Ekvation (2). 

För RMR tas ytterligare ett steg, nämligen att ”välja” bergtyp för aktuell 

tunnelsträcka, vilken utgör en del av den information som sedan även ska ingå i 

den bergtekniska prognosen, se avsnitt 4.3. Inom projekt Citybanan har 

begreppet ”bergklass” byts ut mot begreppet ”bergtyp”. För respektive 

bergtyp har dels en beskrivning av olika bergtyper upprättats baserats på vilken 

typ av bergmassa som kan förväntas, dels en beskrivning av förväntade 

observationer/problem vid tunneldrivningen (se Bilaga 3). De olika bergtyperna 

har sedan kopplats till generaliserade bergkvalitetsintervall uttryckt i RMRindex. 

Gränserna för dessa intervall har justerats (objektsanpassats) jämfört med 

de gränser som Bieniawski (1989) redovisar för olika bergklasser. Denna 

justering har inneburit att berget delats in i fyra ”bergtyper” i stället för fem 

”bergklasser”. För att undvika förväxling med Bieniawski:s bergklasser (som 

benämns I, II, III, o.s.v.) har de olika bergtyperna benämts A, B, C och D. 

Eftersom bergkvalitetsintervallen för respektive bergtyp bestämts i förväg kan 

detta komma att innebära att min-max-intervallet för prognosticerade RMRvärden 

längs tunneln inte helt stämmer överens med bergkvalitetsintervallet för 

vald bergtyp. Det är därför viktigt att valet av bergtyp görs med stor omsorg. 




Karaktäriseringsindex 

RMR RMRbas, bas, Q bas och GSI 

längs borrkärnor. 

Korrigering av Q min/typ/max 

bas längs tunnel med 

hänsyn till: 

- Jn för tunnelpåslag och korsningar 

- spänningsförhållanden, SRF 

- vattenförhållanden, Jw. 

Prognos av klassificeringsindex 

längs tunnel, d.v.s. Qmin/typ/max Prognos av klassificeringsindex 

längs tunnel, d.v.s. Qmin/typ/max Bedömning av karaktäriseringsindex i form av min-, 

typ- och max-värden (RMR min/typ/max 

bas , Qbas 

min/typ/max 

och GSImin/typ/max Bedömning av karaktäriseringsindex i form av min-, 

typ- och max-värden (RMR min/typ/max 

bas , Qbas 

min/typ/max 

och GSI ) för olika sträckor längs tunneln. 

min/typ/max ) för olika sträckor längs tunneln. 

Prognos av GSI längs tunnel, 

d.v.s. GSImin/typ/max Prognos av GSI längs tunnel, 

d.v.s. GSI . 

min/typ/max . 

Övrig tillgänglig information, 

t.ex. hällkartering, 

kartering av befintliga 

tunnlar och skärningar, etc. 

Överföring från borrkärneskala 

till tunnelskala 

Korrigering av RMR min/typ/max 

bas längs tunnel 

med hänsyn till: 

- sprickorientering i förhållande till 

drivningsriktning, RMR RMRspricko. spricko. 

- vattenförhållanden, RMR vatten 

Prognos av klassificeringsindex 

längs tunnel, d.v.s. RMRmin/typ/max Prognos av klassificeringsindex 

längs tunnel, d.v.s. RMR . 

min/typ/max . 

Val av bergtyp (A, B, C, D) för 

olika sträckor längs tunneln. 

Figur 4-1 Process för framtagande av ingenjörsgeologisk prognos med 

avseende på bergkvalitet. 

4.2.2 Korrigering av RMR Bas-värden med hänsyn till sprickorientering i 

förhållande till drivningsriktning (RMR spricko.) 

Vid klassificering av bergmassan enligt RMR-systemet ska hänsyn tas till 

dominerande sprickorientering i förhållande till drivningsriktning. 

För att kunna göra korrigering av RMRBas-värden med hänsyn till dominerande 

sprickorientering i förhållande till drivningsriktning måste dels en 

strukturanalys utföras för aktuell tunnelsträcka, dels drivningsriktningen vara 

bestämd. Vid korrigering av RMRBas med hänsyn till sprickorientering i 

förhållande till drivningsriktning rekommenderas det att stora korrigeringar för 

RMRspricko. (t.ex. -12) görs restriktivt för att inte driva ned resulterande RMR till 

orimligt konservativa värden. Vid korrigeringen föreslås därför att hänsyn tas 

till följande aspekter: 

– sprickgruppens troliga förekomst (sprickavstånd eller sprickfrekvens) i 

förhållande till utbrytningens dimension (spännvidd) 

– de i sprickgruppen ingående sprickornas bedömda kontinuitet (spricklängd) 

i förhållande till utbrytningens dimension (spännvidd) 




– om samverkande sprickgrupper finns (anm: det krävs minst tre 

samverkande sprickor för att ett tetraediskt block ska kunna bildas i 

tunneltak) 

– övriga faktorer som t.ex. rådande bergspänningsförhållanden och 

erfarenheter av drivningsproblem vid olika sprickorienteringar i förhållande 

till drivningsriktning i ”Stockholmsberg” (d.v.s. kan aktuella 

bergspänningsförhållanden verka stabiliserande vid rådande 

sprickgeometri?). 

Strukturanalysen görs lämpligen genom att studera polpunkts- och rosdiagram 

baserat på karteringsdata från kärnborrhål, befintliga tunnlar, skärningar, hällar, 

etc. Från strukturanalysen kan olika sprickgruppers stryknings- och 

stupningsvinkel tolkas fram för aktuellt tunnelavsnitt. Stryknings- och 

stupningsvinklar ska anges som min-, typ- och max-värden. 

Vid utförande av strukturanalysen är det viktigt att ta ställning till behovet av 

s.k. Terzagi-korrigering. Beslutet om Terzagi-korrigering bör baseras på i vilka, 

och hur många riktningar, som data har samlats in för en strukturell domän. Om 

t.ex. orienterade borrkärnor och/eller bergskärningar finns i tre mer eller mindre 

ortogonala riktningar/orienteringar inom en strukturell domän är Terzagikorrigering 

kanske inte nödvändig. Om däremot data samlats in från ensartade 

riktningar/orienteringar är Terzagi-korrigering mer angeläget. Det är dock varje 

bergprojektörs ansvar att analysera nödvändigheten av Terzagi-korrigering i 

varje situation och att det i redovisningen framgår hur man har gjort (se avsnitt 

4.2.7). Vid Terzagi-korrigering ska en begränsning av α-vinkeln (”Minimum 

Bias Angle”) på 15 ° användas. Detta är ”default-värde” i Rocscience:s 

datorprogram DIPS. Behovet av Terzagi-korrigering måste givetvis även 

beaktas vid bestämning av antalet sprickgrupper enligt avsnitt 3.2.3 och därmed 

även vid val av poängvärde för parametern Jn vid karakterisering med QBas 

enligt avsnitt 3.3.5. 

4.2.3 Korrigering av RMR Bas-värden med hänsyn till vattenförhållanden 

(RMR vatten) 

Poängvärde avseende grundvattenförhållanden enligt RMR-systemet ska enligt 

Bieniawski (1989) väljas med hänsyn till inflöde till tunneln eller förhållandet 

mellan grundvattentryck i sprickor och största huvudspänning. Citybanans 

tunnlar ligger på relativt litet djup och kommer att vara tätade med hjälp av 

omfattande injekteringsinsatser eftersom täthetskraven på tunneln är mycket 

höga. Detta innebär att vattentrycket är relativt lågt och att inflödet till tunneln 

generellt kommer att bli mycket litet. Mot ovanstående bakgrund 

rekommenderas för Citybanan att Korrigeringen av RMRBas med hänsyn till 

vattenförhållanden (RMRvatten) bedöms utifrån prognosen för bergmassans 

oinjekterade hydrauliska konduktivitet, bedömning av injekteringseffektiviteten 

och den bedömda resulterande inläckningen under hänsynstagande till vald 

injekteringsmetodik. För Citybanan rekommenderas därför att värdet för 

RMRvatten i normala fall sätts till 15 vid klassificering av bergmassan i 

tunnelskala. Ett lägre värde kan dock väljas för tunnelavsnitt där ett signifikant 

inflöde kan förväntas p.g.a. att det kan bli svårt att få tätt med hjälp av 

injekteringen (t.ex. permeabla vattenförande svaghetszoner). 




4.2.4 Korrigering av Q Bas-värden med hänsyn till korrigering av Jn för 

tunnelpåslag och korsningar 

Tunnelpåslag 

För tunnelpåslag rekommenderar Barton (2002) att poängvärdet för Jn 

multipliceras med två (2). Barton ger dock inga rekommendationer för hur långt 

in i tunneln från påslaget som detta bör göras. 

För Citybanan rekommenderas att korrigeringen av poängvärde för Jn görs på 

en sträcka motsvarande tunnelns spännvidd, avrundat till jämna 

femmetersintervall (5, 10, 15, 20, o.s.v.) Avrundningen görs i allmänhet uppåt. 

Korrigeringen enligt ovan innebär att Q-värden med hänsyn till Jn reduceras 

med en faktor 2, d.v.s. QBas/2, vid tunnelpåslag. 

Korsningar 

För korsningar rekommenderar Barton (2002) att poängvärdet för Jn 

multipliceras med tre (3). Inga rekommendationer ges dock för hur långt 

tunnelavsnitt från en korsning som korrigeringen bör göras, ej heller ges några 

rekommendationer för hur T-korningar bör hanteras. 

För Citybanan rekommenderas att poängvärden för Jn korrigeras för fyrvägs- 

respektive T-korsning på tunnelavsnitt enligt Figur 4-2. 

Korrigeringen innebär att Q-värden reduceras med en faktor 3 (QBas/3) 

respektive 2 (QBas/2) för fyrvägs- respektive T-korsning. Avstånden ”a” och ”b” 

i Figur 4-2 avrundas till jämna femmetersintervall. Avrundningen görs i 

allmänhet uppåt. 

Fyrvägskorsning T-korsning 

a 

b 

b 

a 

Jn x 3 

a Jn x 2 

b a 

a 

b 

Figur 4-2 Korrigering av poängvärde för Jn med hänsyn till korsningar. 

Riktlinjer för kärnkartering_070514.DOC 24 (32) 

a 

b 

b



4.2.5 Korrigering av Q Bas-värden med hänsyn till SRF 

Barton (2002) rekommenderar att val av poängvärde för SRF görs med hänsyn 

till följande kategorier bergförållande: 

a) ”weakness zones intersecting excavation” 

b) “competent rock” 

c) ”squeezing rock” 

d) ”swelling rock”. 

Val av SRF-värde för bergförhållanden enligt kategori a (”weakness zones 

intersecting excavation”), c (”squeezing rock”) och d (”swelling rock”) görs 

enligt Bartons (2002) rekommendationer. 

För kategori b (”competent rock”), föreslår Barton att SRF väljs baserat på 

antingen kvoten mellan enaxiell tryckhållfasthet och största huvudspänningen 

(σc/σ1) eller kvoten mellan största tangentiella spänning på tunnelranden och 

enaxiell tryckhållfasthet (σθ/σc). För kompetent berg längs Citybanan kommer 

kvoten σc/σ1 ligga i intervallet 15-150, d.v.s. fall ”J” enligt Barton (2002). Detta 

innebär att SRF-värdet bör väljas till 1 för kompetent berg. 

Barton föreslår även vissa korrigeringar av SRF-värdet för ytligt förlagda 

tunnlar. Dessa tar dock inte hänsyn till tunnelns bergtäckning i förhållande till 

tunnelns spännvidd. För Citybanan rekommenderas därför att SFR-värdena 

korrigeras med hänsyn till bergtäckning (BT) i förhållande till tunnelns 

spännvidd (B) enligt: 

− SRF=5,0 då BT ≤ B/2 

− SRF=2,5-5,0 då B/2 < BT ≤ B 

− SRF=1,0 då BT > B. 

Ovanstående rekommendation innebär att Q-värden i kompetent berg reduceras 

med en faktor 2,5-5 vid bergtäckningar mindre än eller lika med tunnelns 

spännvidd. För bergtäckningar större än tunnelns spännvidd görs ingen 

korrigering. 

4.2.6 Korrigering av Q Bas-värden med hänsyn till Jw 

Jw-värdet ska enligt Barton (2002) väljas med hänsyn till vatteninflöde och 

effekter p.g.a. vattentryck. Av samma orsaker som beskrivs i avsnitt 4.2.3 kan 

inläckningen till Citybanans tunnlar generellt förväntas bli mycket liten. 

Korrigeringen av QBas med hänsyn till Jw kan därför i princip göras på samma 

grunder som korrigeringen av RMRBas med hänsyn till vattenförhållanden 

(RMRvatten). Detta innebär att Jw i normala fall kan sättas lika med 1 för 

klassificering av bergmassan i tunnelskala, men att ett avvikande värde kan 

väljas för tunnelavsnitt där ett signifikant inflöde kan förväntas p.g.a. att det kan 

bli svårt att få tätt med hjälp av injekteringen (t.ex. permeabla vattenförande 

svaghetszoner). 




4.2.7 Redovisning av ingenjörsgeologisk prognos 

Allmänt 

Den ingenjörsgeologiska prognosen ska redovisa fördelningen av bergkvaliteten 

längs tunneln. Eftersom den ingenjörsgeologiska prognosen ska utgöra underlag 

för dimensioneringen redovisas variationerna i bergkvalitet som min-, typ- och 

max-värden för samtliga bergkvalitetsparametrar (Q, RMR och GSI). För att 

dokumentera hur man kommit fram till slutliga klassificeringsindex ska 

karaktäriseringsvärden och samtliga korrigeringar enligt avsnitten 4.2.4-4.2.3 

redovisas på ritning (se exempel i Bilaga 4), samt motiveras i PM (t.ex. i form 

av tabell). Utöver detta ska även läge för utförda kärnborrhål tolkad bergnivå, 

vald bergtyp, bergart, hydraulisk konduktivitet (K), svaghetszoner, 

sprickor/sprickgrupper och anmärkningar redovisas. Ovanstående uppgifter 

redovisas på ritningar enligt Tabell 4-1. 

Tabell 4-1 Specifikation av redovisning på plan- och profilritningar 

ingående i ingenjörsgeologisk prognos. 

Redovisning av Redovisning i 

Plan Profil 

Kärnborrhål x x 

Tolkad bergnivå x x 

Bergart 

Q Bas min/typ/max x 1) 

Korrigering Jn x 1) 

SRF x 1) 

Jw x 1) 

Q min/typ/max 

RMR Bas min/typ/max x 1) 

RMR spricko. x 1) 

RMR vatten x 1) 

RMR min/typ/max 

Bergtyp 

GSI min/typ/max 

x 2) 

x 1) 

x 1) 

x 1) 

x 2) 

x 1) 

K min/typ/max (m/s) x 1) 

Svaghetszoner x x 

Sprickor/sprickgrupper x 

Anmärkning 

x 1) 

1) = Redovisas i tabell under profil. 

2) = Redovisas med hjälp av färger i plan och profil samt med hjälp av beteckningar (A, B, C och D) i tabell under profil. 

Redovisning av bergkvalitetsintervall för respektive ”Bergtyp” görs under 

rubriken ”Förklaringar” längst till höger på ritningen. Bergkvalitetsintervall ska 

väljas enligt Tabell 4-2 (se även Bilaga 3). 

Tabell 4-2 Bergkvalitetsintervall för respektive bergtyp. 

Bergtyp Bergkvalitet 

A 70≤RMR≤100 

B 50≤RMR



Svaghetszoner 

Kross- och sprickzoner sammanfattas under benämningen ”svaghetszon”. 

Svaghetszoners läge, utbredning och orientering ska framgå av plan- och 

profilritningar i den ingenjörsgeologiska prognosen och markeras med ett raster 

bestående av ett kryssmönster. Svaghetszonernas utbredning i plan och profil, 

inklusive osäkerhet i mäktighet och läge, markeras med streckade linjer 

parallellt med ”kryssrastret”, se princip i Figur 4-3. Stupning anges i plan med 

en fylld triangel och stupningsvinkel i grader. 

Plan 

Profil 

Figur 4-3 Princip för redovisning av svaghetszoner på ritningar. 

Sprickor/sprickgrupper 

90 

I den ingenjörsgeologiska prognosen ska sprickor/sprickgrupper redovisas. 

Redovisningen ska baseras på utförd strukturanalys enligt avsnitt 4.2.2. För 

Citybanan rekommenderas att följande ingår i redovisningen: 

a) polpunktsdiagram 

b) sprickrosdiagram 

c) stereogram med storcirklar och polpunkter till storcirklar 

d) tabell med tolkade huvudsprickgrupper med angivande av strykning och 

stupning, inklusive variationer. 

Polpunkts- och sprickrosdiagram kan erhållas direkt från datorprogram för 

redovisning sprickdata (t.ex. RockWorks och DIPS). 

I både ”PM ingengörsgeologisk prognos” och på ritningar ska det framgå om 

polpunktsdiagram och sprickrosdiagram för aktuell strukturell domän har 

90 




Terzagi-korrigerats. I ”PM Ingenjörsgisk prognos” kan både okorrigerade och 

korrigerade resultat redovisas för en strukturell domän. På ritningar ska dock 

endast antigen korrigerade eller okorrigerade resultat redovisas, d.v.s. de 

resultat som bedöms resultera i den mest rättvisande prognosen. I ”PM 

ingenjörsgeologisk prognos” ska motivering redovisas varför en viss typ av 

diagram redovisats på ritning (d.v.s. varför okorrigerat eller korrigerat diagram 

valts). Om korrigerat polpunktsdiagram redovisas på ritning ska även 

sprickrosdiagrammet vara korrigerat och vice versa. Både polpunktsdiagram 

och sprickrosdiagram som redovisas på ritning ska innehålla samtliga 

”observerade” sprickor inom en domän (okorrigerade eller korrigerade enligt 

ovan), d.v.s. ingen filterering får göras för dessa diagram. I ”PM Ingenjörsgeologisk 

prognos” kan dock även sprickrosdiagram för begränsade stupningsintervall 

redovisas för att vid analysen t.ex. utröna huvudsprickriktningar för ett 

visst stupningsintervall. Lägg märke till att antalet ”observationer” som 

redovisas på polpunktsdiagram då Terzagi-korrigering utförts inte kommer att 

bli detsamma som på motsvarande sprickrosdiagram. Detta beror på att 

polpunktsdiagrammet är uttryckt i procent baserat på en viktning av det verkliga 

antalet observationer medan sprickrosdiagrammet är uttryckt i ”absoluta tal” 

baserat på det korrigerade antalet observationer. 

Tolkade huvudsprickgrupper redovisas i stereogram i form av ”storcirklar”. 

Storcirklar ska representera tolkade typvärden för respektive huvudsprickgrupps 

orientering (stykning och stupning). Tolkade sprickgrupper markeras i 

stereogram med separata beteckningar för olika strukturgeologiska domäner, 

t.ex. J1, J2, J3 och J4 för ”domän 1” och I1, I2 och I3 för ”domän 2”, o.s.v. 

Tunnelns riktning läggs in som streckad linje i polpunktsdiagram, 

sprickrosdiagram och stereogram. 

I separat tabell redovisas, för varje huvudsprickgrupp, strykning och stupning 

inklusive dess variationer. Variationerna för respektive sprickgrupp anges för 

både stryknings- och stupningsvinkel, t.ex. J1: 335±15/90±10, där ”335” 

respektive ”90” anger typvärdet för strykning respektive stupning och ”15” 

respektive ”10” anger variationen runt typvärdet, d.v.s. min- och max-värde i 

form av ett intervall. Strykningar och stupningar för såväl typ-värden som min- 

och max-värden anges med fem graders noggrannhet. 

Sprickor/sprickgrupper redovisas på planritningar i princip enligt Figur 4-4. Det 

ska framgå för vilken tunnelsträcka som redovisningen avser. 




a) b) 

c) J3 

d) 

J4 

J3 

J3 

J1 

J2 

J2 

J4 

J1 

Sprickgrupp Orientering [°] 1) 



J1 335 ±90/15 ±10 

J2 295 ±20/50 ±15 

J3 295 ±15/90 ±10 

J4 000 ±10/60 ±10 

1) Strykning ± variation/Stupning ± variation enligt 

högerhandsregeln 

Figur 4-4 Princip för redovisning av sprickor/sprickgrupper i 

ingenjörsgeologisk prognos: a) polpunktsdiagram, b) 

sprickrosdiagram, c) stereogram med storcirklar och d) tabell 

för tolkade huvudsprickgrupper, inklusive variationer. 

Exempel på redovisning av ritningar (plan och profil) ingående i den 

ingenjörsgeologiska prognosen redovisas i Bilaga 4. 

I textdelen (PM:en) till den ingenjörsgeologiska prognosen bör det framgå 

vilken information som legat till grund för den strukturgeologiska analysen för 

varje strukturgeologisk domän, d.v.s. vilka borrhål, hällar, skärningar och 

befintliga tunnlar som informationen härstammar från, samt hur många 

observationer som analysen har baserats på totalt och fördelningen av bidraget 

från varje informationskälla. Redovisningen kan med fördel göras i tabellform. 

Prognososäkerhet 

Osäkerheten i prognosen redovisas enligt BV Tunnel, avsnitt 4.8.4. Som 

komplement till denna redovisning bör även en verbal beskrivning av 

osäkerheterna för olika tunnelsträckor göras utifrån undersökningarnas 

omfattning, undersökningsresultat, samt gjorda erfarenheter och tolkningar. 




4.3 Bergteknisk prognos 

Allmänt 

Den bergtekniska prognosen baseras på uppgifter från den ingenjörsgeologiska 

prognosen. I princip kan samma ritningsmaterial användas, fast i ”avskalad” och 

förenklad/generaliserad form när det gäller redovisningen av bergkvalitet 

respektive sprickor/sprickgrupper, där endast bergtyp med tillhörande RMRintervall 

respektive tolkade huvudsprickgrupper med variationer i strykning och 

stupning redovisas. Utöver information från den ingenjörsgeologiska prognosen 

ska även prognostiserade åtgärder i form av bergförstärkning och injektering, 

samt anmärkningar redovisas. Detta innebär att den bergtekniska prognosen ska 

innehålla uppgifter på ritningar enligt Tabell 4-3. 

Tabell 4-3 Specifikation av redovisning på plan- och profilritningar 

ingående i bergteknisk prognos. 

Redovisning av Redovisning i 

Plan Profil 

Tolkad bergnivå (från ingenjörsgeologisk prognos) x x 

Bergart (från ingenjörsgeologisk prognos) 

x 1) 

Bergtyp (från ingenjörsgeologisk prognos) 

x 2) 

x 2) 

K (m/s) (från ingenjörsgeologisk prognos) x 1)3) 

Förstärkning (enligt utförd dimensionering) 

Injektering (enligt utförd dimensionering) x 5) 

Svaghetszoner (från ingenjörsgeologisk prognos) x x 

Sprickgrupper (från ingenjörsgeologisk prognos) x 

Anmärkning 

x 1) 

1) = Redovisas i tabell under profil. 

2) = Redovisas med hjälp av färger i plan och profil samt med hjälp av beteckningar (I, II, III, o.s.v.) i tabell under profil. 

3) = Redovisas som ett intervall. 

4) = Redovisas som förstärkningsklasser för tunnelsträckor med typförstärkning. På övriga sträckor hänvisas till 

ritningar med speciella förstärkningar. 

5) = Redovisas som injekteringsklasser för tunnelsträckor med typinjektering. På övriga sträckor hänvisas till ritningar med 

speciella injekteringar. 

Sprickgrupper 

I den bergtekniska prognosen görs, som nämnts ovan, endast en redovisning av 

tolkade huvudsprickgrupper. Detta innebär att polpunktsdiagram, 

sprickrosdiagram och stereogram inte redovisas. För Citybanan rekommenderas 

att redovisningen av huvudsprickgrupper görs med hjälp av ett förenklat 

sprickdiagram. I sprickdiagrammet redovisas de tolkade sprickgruppernas typvärden 

för strykning och stupning i form av räta linjer med angivande av 

stupningsriktning och stupningsvinkel för respektive sprickgrupp. Liksom i den 

ingenjörsgeologiska prognosen redovisas även tunnelns riktning och de olika 

sprickgruppernas variation. Princip för redovisning visas i Figur 4-5. 

Riktlinjer för kärnkartering_070514.DOC 30 (32) 

x 4)



J2 

J1 

50 

15 

N 

J4 

60 

J3 

J1: 335 ± 90 / 15 ± 10* ) 

J1: 335 ± 90 / 15 ± 10* 

J2: 295 ± 20 / 50 ± 15 

J3: 295 ± 15 / 90 ± 10 

J4: 000 ± 10 / 60 ± 10 

) 

J2: 295 ± 20 / 50 ± 15 

J3: 295 ± 15 / 90 ± 10 

J4: 000 ± 10 / 60 ± 10 

Tunnelriktning 

*) Strykning ± variation/Stupning ± variation enligt 

högerhandsregeln i grader 

Figur 4-5 Princip för redovisning av huvudsprickgrupper i bergteknisk 

prognos. 

Exempel på redovisning av ritningar (plan och profil) ingående i den 

bergtekniska prognosen redovisas i Bilaga 5. 

5 Referenser 

Anon. 1981. Basic geotechnical description of rock masses. ISRM Commission 

on Classification of Rocks and Rock Masses. International Journal Rock 

Mechanics Mining Science and Geomechanical Abstracts, 18, pp. 85-110. 

Anon. 1985. Suggested method for determining point load strength. ISRM 

Commision on testing methods. International Journal Rock Mechanics Mining 

Science and Geomechanical Abstract, Vol. 22, No. 2, pp.51-60. 

Banverket (2005) BV Tunnel, Standard BVS 585.40. 

Barton, N. 2002. Some New Q-value Correlations to Assist in Site 

Characterization and Tunnel Design. Int. J. of Rock Mech. & Min. Sci. 39. pp. 

185-216. 

Barton, N., Lein, R. & Lunde, J. 1974. Engineering Classification of Rock 

Masses for the Design of Tunnel Support. Rock Mechanics, 6, 1974, pp. 189- 

236. 

Bieniawski, Z.T. 1989. Engineering Rock Mass Classifications. New York: 

Wiley & sons. ISBN 0-471-60172-1. 

Bieniawski, Z.T. 1990. Tunnel Design by Rock Mass Classifications. US Army 

Corp of Engineers, Update of Technical Report GL-79-19. 




Brown, E. T. 1981. Rock Characterization Testing and Monitoring. ISRM 

Suggested Methods (Ed. E. T. Brown). Oxford: Pergamon Press. 

Heuzé E. F. 1971. Sources of error in rock mechanics field measurements and 

related solutions. Int. J. Roch Mech. Min. Sci. 8, 297-310. 

Hoek, E. 2000. Rock Engineering – Course Notes. Available online, URL: 

www.rocscience.com 

Lindfors, U., Sjöberg, J. & Perman, F. 2003. Karaktärisering och Klassificering 

av Berg – Underlag för Projekteringshandbok. Banverket Järnvägssystem 

Rapport 1685000-1. 

9564-13-025-002 ”Riktlinjer för val av system för karaktärisering och 

klassificering av berg – Underlag för projektering av bygghandling”, WSP, 

2006-12-12. 


Steg 1: Beskrivning av borrkärnor 

UPPDRAGSGIVARE: 

Plats: Hållutning: Borrningsföretag: 

Marknivå: 

Riktning: 

Maskintyp: 

Bergnivå: Borrlängd: 

Borrhål (diam.): 

Foderrör ök: 

Bottennivå: 

Spolmedium: 

Foderrör uk: 

Karterat av: 

Borrningsdatum: 

Låda Nr 

Upptag, 

kärnfångst 

Borrlängd (m) 

Symbol 

Vittring (0-5) 

Borrlängd till 

spricka (m) 

Borrkrona typ: 

Kärna (diam.): 

Märkmedel: 

Operatör: 

Karterngsdatum: 

Strykning/ 

stupning 

Vinkel mot 

kärnaxel 

Sprick avstånd 

(mm) 

Uppdragsnr: 

Hål: 

Avsnitt: 

Läges koordinater för startpunkt: 

Sprick frekvens 

(/m) 

Sprickfyllning 

Spricköppning 

Sprickråhet 

Bilaga 1 

Sid ( ) av ( ) 

Vattenföring 

(oxidation etc) 

Lab prov/ 

anmärkningar

Steg 2: Karaktäriseringsindex 

UPPDRAGSGIVARE: Uppdragsnr: 

Plats: 

Marknivå: 

Bergnivå: 

Foderrör ök: 

Foderrör uk: 

Borrlängd (m) 

Hållfasthet (MPa) 

Lugeon 

RQD (%) 

Hållutning: 

Riktning: 

Borrlängd: 

Bottennivå: 

Karterat av: 

Hållfasthet (σ c ) 

RQD 

Sprickavstånd 

Sprickegenskaper 

Grundvatten (Bas) 

Sprickorientering 

RMR Bas 

RQD 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

15 0 1 1 

Jn 

Jr 

Ja 

Jw Bas 

SRF Bas 

Q Bas 

Bilaga 2 

Sid ( ) av ( ) 

Borrkrona typ: 

Kärna (diam.): 

Hål: 

Borrhål (diam.): 

Märkmedel: 

Avsnitt: 

Spolmedium: 

Operatör: 

Läges koordinater för startpunkt: 

Borrningsdatum: 

Karteringsdatum: 

RMR 

GSI 

89 Borrningsföretag: 

Maskintyp: 

-systemet Q-systemet 

Karaktärisering 

Karaktärisering 

GSI

Beskrivning av olika bergtyper och dess förväntade bergkvalitet samt förväntade observationer/problem vid tunneldrivningen 

Bergtyp 

Beskrivning av bergmassa a) 

A Storblockig till medelblockig granit b) eller gnejsgranit. Majoriteten av sprickorna 

har råa sprickytor med ingen eller små mängder sprickfyllning (huvudsakligen 

biotit, kalcit och kvarts). Enstaka släta sprickor belagda med klorit kan 

förekomma. 1) 

B 

och/eller 

Storblockig till medelblockig sparsamt förskiffrad gnejs dominerad av kvarts- 

och fältspatsmineral. Folieringen framträder som tunna lager av 

glimmermineral (huvudsakligen biotit). Majoriteten av sprickorna har råa 

sprickytor med ingen eller små mängder sprickfyllning (huvudsakligen biotit, 

kalcit och kvarts). Enstaka släta sprickor belagda med klorit kan förekomma. 1) 

och/eller 

Storblockig till medelblockig pegmatit. Pegmatiten uppträder huvudsakligen 

som gångar eller inlagringar i ovan beskrivna typer av bergmassa. Majoriteten 

av sprickorna har råa sprickytor med ingen eller små mängder sprickfyllning 

(huvudsakligen biotit, kalcit och kvarts). Enstaka släta sprickor belagda med 

klorit kan förekomma. 1) 

1) Mindre partier av bergtyp B kan förekomma. 

Medelblockig till småblockig granit b) eller gnejsgranit. Majoriteten av sprickorna 

har något råa till släta sprickytor fyllda med små mängder av antingen hårda 

mineraler (t.ex. kalcit och fältspat) eller mjuka mineraler (t.ex. klorit, talk, grafit 

och lermineral). Enstaka sprickor med harneskytor (”slickensides”) kan 

förekomma. 2) 

och/eller 

Medelblockig till småblockig måttligt förskiffrad gnejs. Bergmassan 

karakteriseras av ungefär lika omfattning av kvarts- och fältspatrikt blockigt 

berg och glimmerrikt (huvudsakligen biotit) skiffrigt berg. Majoriteten av 

sprickorna har något råa till släta sprickytor fyllda med små mängder av 

antingen hårda mineraler (t.ex. kalcit och fältspat) eller mjuka mineraler (t.ex. 

klorit, talk, grafit och lermineral). Enstaka sprickor med harneskytor 

(”slickensides”) kan förekomma. 2) 

Bilaga 3 (sid. 1 av 2) 

Förväntade observationer/problem vid tunneldrivning Förväntad 

Mycket små generella deformationer. Nedfall/utfall av block i tak 

och väggar vid oförstärkta förhållanden i samband med 

sprängning kan inträffa liksom lokal avskalning (s.k. ”spalling”) 

vid höga belastningar i tunnlarnas tak/anfang samt i slanka 

konstruktioner. I övrigt inga stabilitetsrelaterade 

drivningsproblem vid full tunnelarea och full salvlängd (max 5 m) 

vid enkel- och dubbelspårstunnlar. Huvudsakligen kan god 

vidhäftning mellan sprutbetong och berg förväntas. 

Små generella deformationer. Nedfall/utfall av block i tak och 

väggar i samband med sprängning vid oförstärkta förhållanden 

kan inträffa liksom lokala nedfall av överbelastat berg mellan 

bultar i tak/anfang före sprutbetongförstärkning appliceras samt 

strukturkontrollerade rörelser i slanka konstruktioner kan inträffa. 

Oftast få eller inga stabilitetsrelaterade drivningsproblem vid full 

tunnelarea och full salvlängd (max 5 m) vid enkel- och 

dubbelspårstunnlar. Huvudsakligen kan god vidhäftning mellan 

sprutbetong och berg förväntas. 

bergkvalitet c) 

70≤RMR≤100 

50≤RMR

B (forts) och/eller 

Medelblockig till småblockig pegmatit. Pegmatiten uppträder huvudsakligen 

som gångar eller inlagringar i ovan beskrivna typer av bergmassa. Majoriteten 

av sprickorna har något råa till släta sprickytor fyllda med små mängder av 

antingen hårda mineraler (t.ex. kalcit och fältspat) eller mjuka mineraler (t.ex. 

klorit, talk, grafit och lermineral). Enstaka sprickor med harneskytor 

(”slickensides”) kan förekomma. 2) 

2) Mindre partier av bergtyp C kan förekomma. 

C Småblockig till uppkrossad omvandlad/breccierad granitisk bergmassa. 

Majoriteten av sprickorna är släta och fyllda med mjuka mineraler (t.ex. klorit, 

talk, grafit och lermineral). Relativt frekvent förekomst av sprickor med 

harneskytor. 3) 

och/eller 

Småblockig till uppkrossad starkt förskiffrad bergmassa. Glimmerrikt (biotit och 

klorit) skiffrigt berg dominerar över kvarts- och fältspatrikt blockigt berg. 

Majoriteten av sprickorna är släta och fyllda med mjuka mineraler (t.ex. klorit, 

talk, grafit och lermineral). Relativt frekvent förekomst av sprickor med 

harneskytor (”slickensides”). 3) 

3) Smala zoner av bergtyp D kan förekomma. 

D Starkt tektoniskt påverkad, sönderdelad och uppkrossad bergmassa. 

Omfattande utbildning av skjuvplan. Majoriteten av sprickorna är glatta och 

fyllda med stora mängder av mjuka mineraler (t.ex. klorit, talk, grafit och 

lermineral). 

a) I gnejsiga/skiffriga bergmassor kan inlagringar eller linser av amfibolit förekomma. Diabasgångar kan förekomma i samtliga typer av bergmassa. 

b) Inbegriper även andra intrusiva bergarter så som t.ex. granodiorit, syenit och gabbro. 

Stora generella deformationer. Nedfall/utfall av block och/eller 

överbelastat berg mellan bultar i tak/anfang samt uppluckring 

och blockutfall i väggar före applicering av 

sprutbetongförstärkning kan inträffa om denna installeras långt 

bakom fronten. Viss potential för bildande av löskärna i tak 

föreligger. I slanka konstruktioner kan både strukturkontrollerade 

och belastningskontrollerade rörelser och brott inträffa vid för 

stora exponerade oförstärkta ytor. För att undvika 

stabilitetsrelaterade drivningsproblem kan reducerad salvlängd 

bli nödvändigt och i undantagsfall även uppdelning av salvan vid 

enkel- och dubbelspårstunnlar. Uppsprickning av sprutbetong 

som installeras ända fram till eller nära fronten kan inträffa. Dålig 

vidhäftning mellan sprutbetong och berg kan förväntas. 

Mycket stora generella deformationer. Storskaliga belastnings- 

och strukturrelaterade rörelser och brott i bergmassan kan 

förväntas vid exponering av stora ytor i såväl tak/anfang och 

väggar i tunnlar som i slanka konstruktioner. Potential för 

bildande av löskärna i tak/anfang samt uppluckring av väggar 

föreligger. Kraftigt reducerad salvlängd samt uppdelning av 

salvan i en eller flera delar kan förväntas. Omedelbar 

förstärkning ända fram till tunnelfronten kan förväntas bli 

nödvändig. Överbelastning (plasticering) av förstärkning som 

installeras nära tunnelfronten är trolig liksom problem med 

frontens stabilitet. Dålig vidhäftning mellan sprutbetong och berg 

kan förväntas. 

Bilaga 3 (sid. 2 av 2) 

30≤RMR

Page 1 Datum Vår beteckning 2007-05-14 ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?