11/12-4 - Osqledaren

kuLtur
Bokrecension
där jag kommer ifrån
- kriget mot förorten
av per Wirtén
Förlag: albert Bonniers Förlag
m berättade om en bekant som använder ordet pretentiös
rakt av som synonymt till ambitiös. det kan kanske locka fram
ett skratt, men när jag själv börjar trassla ut mina definitioner
är kopplingen orden emellan inte helt främmande. Ju mer jag
tänker på det desto mer träffande blir den. en väldigt enkel syn
på vad jag ofta försöker komma åt, jag stör mig nämligen inte
sällan på att ordet oftast missbrukas i förkastande bemärkelse om
alles mögliges som anses lite svårt och arty farty. irritationen är
nära besläktad med den rörande bruket av allra meningslösaste
flummig; ett ord som allra oftast brukas av dumkonservativa och
kulturellt inskränkta dressmanntyper á la stefan Fölster och Göran
Hägglund i deras livrädda kritik/försvar mot företeelser vars syfte
och innehåll varken går att förklara utifrån utbud-efterfrågankurva
eller kvällstidningsbaserat kulturkapital.
med det inte sagt att pretentioner och ambitioner är exakt
desamma, men där finns överlappaningar värda att notera. i det
som ofta avfärdas som pretentiöst finns också ofta ambitionen
- viljan och orken att ta sig an stora utmaningar. i förlängningen
kan denna strävan leda till att man tar sig an mer än man egentligen
klarar av - för mycket vatten över huvudet där kvasiakademiska
referenser och högtravande formuleringar lätt ger ett
konstlat, kokett och kanske ihåligt resultat. låt då pretentiös få
användas som kritik, men i så fall inte utan ödmjukhet inför de
inbyggda ambitionerna. » Tycker vi
det är befriande med
folk som tar sig an stora verkligen så illa
uppgifter och vågar sväva om förorten? «
iväg och ta i, också utan
förväntad förkunskap eller rätt titel på visitkortet. min utsvävning
är möjligen långsökt, men härrörs från en vanligt förekommande
kommentar kring Per Wirténs ambitionsnivå i där jag kommer
ifrån (2010). att han utan egentlig bakgrund inom stadsplaneringen
ger sig in i debatten med populärvetenskapliga verktyg verkar
fått många ”insatta” att höja på ögonbrynen, om inte av förakt så
av nedlåtande storebrosskepsis. men staden finns där för oss alla
och att en välformulerad röst höjs utanför de klassiska planeringsinstitutionerna,
arkitektkontoren och den akademiska kåren bör
ses som uppfriskande.
Förorten är inte betongens seger; det är ekarnas och somrarnas.
som bekant heter förort suburb på engelska. ett ord som
i sin tur kommer från latinets suburbium, som utgörs av sub
- under och urbs – stad. ordet användes, enligt bland andra
Wirtén, i antikens rom av den rika eliten om de fattiga som
bodde nedanför kullarna och bortom stadsmuren. lever denna
negativa underton kvar än idag? är förorten bortglömd, häcklad
och bespottad? Har den blivit ifråntagen sin plats i det vi kallar
stad och vad händer i så fall med
de hundratusentals människor
som faktiskt bor där och inte
på stockholms malmar? Per
Wirtén antar en tydlig position
med ambitionen att återupprätta
historian om de delar av
staden som han anser orättvist
förnekade och bortglömda.
Han vill lägga myten tillrätta, ge
upprättelse till de bostadsområden
och lokala centrum som inte
visas på välskurna reklambilder
över vår stolta huvudstad och
vars bostäder aldrig porträtteras i
trendiga livsstilsmagasin.
det är ingen idé att hyckla
med hur den samtida bilden av god stadsplanering ser ut. att
bygga inåt, tätt och skapa levande gatumiljöer med hjälp av
kvartersformer och lokalrika bottenvåningar, kan nästan ses som
allmän norm i kommuners visioner och byggherrarnas/arkitekternas
broschyrer. det är med dessa former vi ska effektivisera
infrastruktur, kollektivtrafik, minska bilberoende och utsläpp
liksom berika våra sociala miljöer. amerikanska förortsmattor, där
gångtrafik omintetgjorts till förmån för monstruösa stadsjeepar,
används som skräckexempel, medan den klassiska europeiska
stadskärnan tjänar som modell för hur det ska se ut. det är på
sätt och vis helt i sin ordning, ja jag skulle vilja säga sunt förnuft.
Jag har svårt att finna argument för trottoarlösa motorvägslandskapen
med själlös externhandeln, framför variationen och
tillgängligheten i klassiska innerstadsmiljöer. men det är just
denna schablonbild av att innerstad och förort alltid ser ut på ett
visst sätt som måste nyanseras. och sverige/stockholm kan och
bör inte mätas utifrån en allmän mall. som Wirtén skriver är i usa
förortslivet i stort sett det enda stadsliv som finns (givetvis med
några undantag). i europa ser det helt annorlunda ut. att tillskriva
stockholmsförorterna alla de sämsta egenskaperna är farligt
och bidrar inte till någon som helst utveckling. att paketera allt
utanför som ohållbart och historielöst medan allt innanför tillskrivs
det framåtriktade kultur- och värdebärande, skapar motsättningar
och segregation. Vi vet mycket väl att allt utanför tullarna inte ser
ut som kungens kurva. Vi vet också att det finns platser innanför
som är dåligt använda, otrygga och undermåligt skötta. ett
så enkelt konstaterande räcker mycket väl som startpunkt i en
oerhört spännande resa där Wirtén tar med läsaren på en promenad
från Huddinge in mot söder. Han tar oss upp på platåer
med magnifika utsikter över villor och miljonprogram, han för oss
genom tidevarv av avgörande politiska beslut, ideologiska paradigmskiften,
ödesdigra gränsdragningar och essentiella migrationsvågor.
det är myrdalarna, uno åhrén, le Corbusier, ebenezer
Howard, kung hit och kommunpamp dit. Han bjuder stundvis på
en hisnande historielektion och varvar med personliga reflektioner
kring barn- och ungdomsår söder om ”stan”. söderförorternas
framväxt får liv i berättelserna där anarki och minutiös planering
varvas om vartannat. Han sätter igång ett resonemang efter ett
annat och får en både att förstå vad man inte sett och ifrågasätta
det tidigare antagna. Han expanderar den stigmatiserande bilden
av vem som bor var och varför. det är bekvämt att förenkla och
rama in stadens platser och verksamheter efter partipolitiska
grundmått – beskriva misslyckade centrumformationer med
socialdemokratins övertro på auktoritär uppifrånplanering, medan
bildominerade och hjärtlösa köpladefält förstås som resultatet
av nyliberal gör-vad-du-vill-idioti. men utan alla historiska lager
famlar man snart efter trådarna. Wirténs förmåga att tända vetgirigheten
med väl underbyggd bakgrundsfakta är en matnyttig och
tillfredställande kombination.
Han är uppriktig med att han på sätt och vis bedriver ett
försvarstal för de kära förorter där han bott och att det blivit
hans obegränsade behov att försvara det stockholm som är hans
liv. Han understryker samtidigt flera gånger att han även älskar
innerstaden. Hans kanske viktigaste ståndpunkt är att han vill se
stockholm som en helhet och inte behöva försvara att han valt att
leva i förorten. ärligheten är en styrka. Genom sin bok rör han om
och tillför lite balans i en slätstruken diskurs. även om han söker
upprättelse för det bortglömda och obefogat nedklankade, så blir
det inte sentimentalt på det vis det tenderar att bli när marschen
går i ideologisk motvind. det är såklart viktigt att ta upp värdeord
som urban och stadsmässighet och diskutera om de inte lika gärna
kan sättas till Flemingsberg som till Vasastan. en viktig referens
i boken är moa tunströms avhandling, Jakten på den goda staden
(2009), där författaren behandlar de obalanserade bilderna som
rådande stadsbyggnadsideal står för och där problem med den
klassiska stenstaden glöms bort medan den funktionsseparerade
efterkrigsstaden utgör ickeplatser. Hon väljer inte sida, men belyser
värdet i att nyansera och gräva bland definitionerna. Här har
inte minst media en viktig roll. kanske även populärvetenskapen?
Jag vill dock medge att Wirtén vid några tillfällen går på
40 osQledaren nr 4 11/12 WWW.osQledaren.se osQledaren nr 4 11/12 41
kuLtur
tomgång då han förgäves försöker inpränta argument för att
innerstaden (eller gammelstaden som han beskriver den till skillnad
från det nya livet
i förorten) förlorar
allt mer i betydelse
och att det är just på
grund av innerstadselitens
rädsla för detta
som bilden är snedvriden.
när han i ett slag
för mototvägen påstår att stockholms huvudgata är essingeleden,
snarare än Götgatan eller kungsgatan, blir det nästintill komiskt.
en annars smakfullt lågmäld kärleksaffären blir vid dessa tillfällen
till glättigt svartsjukedrama. det är ju knappast konstigt att det är
just innerstaden som representerar stockholm nationellt och internationellt.
det betyder ju inte att förorten är betydelselös. en stad
utan årsringar och lager att upptäcka är synnerligen ointressant,
men det är också helt naturligt att landmärken och paradgator
avbildas på vykort. kanske kommer det att förändras? Ja, kanske
är skånegatan 7 inte längre sveriges mest attraktiva adress om 15
år. i dagsläget finns dock ingen tillräckligt tydlig logik i argumenten
mot innerstadens fortsatta ledarroll, men boken visar tydligt
på att trender och ideologier kommer och går, att levnadsmönster
och val av boendeplats förändras. den visar också på att innerstaden
har en stark roll även om den inte representerar alla.
Wirtén tar sig med friska ögon an den hedersamma uppgiften
att nyansera synen på förorten, dess natur och invecklade
mekanismer. Han beskriver ingående och levande tillkortakommanden
och myter, om både inner- och ytterstaden. det han står
fast vid är att stockholm är mycket mer än stureplan och soFo,
att staden bör ses som en helhet av komponenter beroende av
varandra. utan skolning inom ämnet kan han också sägas ha tagit
sig stora mängder vatten över huvudet. men gedigen efterforskning
på främmande mark bör ses som kriterium för god journalistik.
Wirtén har förmågan att engagera genom ett beundransvärt
författarskap.
det har på sätt och vis blivit ett slags personligt mantra
att försvara de som orkar ta sig an lite för stora uppgifter – de
pretentiösa. med lite självinsikt är det lätt att se att jag på så sätt
försvarar egna intressen och behov av utsvävningar, denna gång
på en balansgång mellan yrkesmässiga värderingar och förkärlek
till det goda skrivandet. Wirtén hämtar i alla fall ordentligt med
luft vid ytan och simmar tryggt vidare med ett viktigt bidrag till
urbanlitteraturen; för stadsbyggnadssektorn liksom för den folkliga
bildningen.
» Vi vet mycket
väl att allt
utanför tullarna
inte ser ut som
Kungens kurva «
av: Christian Rydberg-åkesson [christian.rydberg@osqledaren.se]