Omslag Årsbok 2009.indd - FSO

sig i de ofta återkommande algblomningarna
som ses under sommaren.
Skunderns djur
Skundern drabbades för att antal år sedan
av kräftpesten och med detta försvann nog
en resurs som säkert betydde en hel del som
reglerare av bottenvegetationen i sjön. Eftersom
det förekommer flodkräftor fortfarande
i vattensystemet så har ingen inplantering
av signalkräftor (som är immuna mot pest)
tillåtits. Skundern är annars en fiskrik sjö. Att
mängden småfisk är kopiös visade sig under
kommunens provfiskningar för ett antal år
sedan. Det finns mycket stora mängder av
främst småabborre, mört, sarv, björkna och
braxen. Typiskt nog så blir aldrig aborrarna
speciellt stora i den här typen av sjöar. Vid
fiske med nät eller ryssja däremot fångas
jätterudor och stora sutare i mängd också det
ett tecken på näringsrikedom. Även gäddan
är talrik och ål kan påträffas då och då.
En karaktärsart bland däggdjuren i området
utgör bävern var spår ses här och där.
En sommarkväll kan ofta någon ses simma
t.o.m. i sjön även om det är absolut säkrast
med fynd i åarna. En sommar hittades hela
fyra dammar utmed Smedstaån. Även utter
ses området ibland även om de oftast är
svårsedda. Spårstämplar på åstränder och isar
vittnar om att de är regelbundna besökare
och då främst vintertid. Ett mindre välkommet
inslag är minken som förekommer rätt
allmänt. I övrigt ses älgar, rådjur, vildsvin och
numera även dovhjort i sjöns direkta närhet.
Fågellivet
För ett par – tre decennier sedan ansågs
Skundern vara en bra fågelsjö men det epitet
har den tappat för länge sedan. Av häckande
änder ses bara ett fåtal gräsänder per år.
Borta är brunänder, viggar och krickor
som häckfåglar. Knipor häckar däremot, men
de är idag hårt ansatta på grund av brist på
lämpliga bohål och boplundring av mård.
Bland doppingarna ses skäggdopping rasta
Föreningen Sörmlands Ornitologer | 103
då och då, men den är numera inte en årlig
häckfågel i Skundern. Av sothönsen finns
bara ett minne blott. Något enstaka par har
försökt att häcka i sjön under 2000-talet med
varierat resultat. Vill man säkert se sothöna
så finns de normalt häckande med några par
i Sundbysjön. Storlommar ses fiska/rasta
ibland men de häckar inte här. I slutet av
80-talet så försvann knölsvanen som häckfågel
i området. Detta berodde sannolikt på att
ett sångsvanpar etablerade sig i Navestasjön.
Av någon anledning så försvann även sångsvanen
som häckfågel i mitten på 90-talet
även om den fortfarande ses enstaka fåglar
under häckningstid då och då. Det rör sig i
dessa fall om fåglar på besök ifrån närliggande
häckningssjöar och gölar i Mälarmården.
Bland vitfåglarna ses skrattmås (ca 20 par)
fisktärna (10-15 par), fiskmås (4-5 par) och
gråtrut (3 par). Grågåsen har under senare år
dykt upp som häckfågel och ses normalt med
cirka 30-40 par i området under häckningsperioden.
Även drillsnäppa, kanadagås och
häger förekommer med några få par. Bland
de arter som gynnas av igenväxningen så
märks rördrom (1-2 tutande hannar), brun
kärrhök (1-2 par) och trana (7-8 par).
Häckfågelbeståndet är således torftigt och
sjöns kvalité som fågellokal står närmast
att återfinna som rastlokal. Detta även om
antalet rastande fåglar är litet bortsett från
skrakinvasionen på senhösten (ofta 500 –
700 fåglar). Bland de regelbundna rastarna
ses sjöfåglar som brunand, vigg, bläsand,
skedand, kricka, sjöorre, salskrake, knölsvan,
sångsvan och storskarv. Bland de mer
sällsynta gästerna hittas svarthakedopping,
snatterrand, stjärtand, årta, bergand, alfågel,
svärta, småskrake, havstrut och silvertärna.
Ingen unik problematik
Skundern är inte unik bland landets övergödda
sjöar utan samma problematik återfinns
på många håll och man har provat en mängd
olika sätt att lösa problemen. Metoderna för
restaurering beror lite på vad man vill åstad-