gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

och sedan var han tvungen att fundera efter varför han fick just
den tanken och ingen annan. Men den höll i sig: när andra
refrängen var slut och hårdrocksbalken i den musikaliska
lagstiftningen stipulerade att ett gitarrsolo var omedelbart
förestående kände John att han höll andan och nästan var på väg
upp på tårna. Skulle sviten ta slut nu?
Där kom det. Den här gitarristen stod huvud och axlar över alla
andra som John hade hört i kväll, eller någonsin på det här
stället, om han fick vara ärlig. Musiken var inget vidare, men den
svarta Fendern hanterades på ett sätt som fick Johns käkar att
mala av avundsjuka. Och det var inte tekniken, utan attityden och
kontrollen. Visst glänste det till emellanåt, men det som fick hans
ansikte att anta en grönaktig nyans var den fulla, runda, maffiga
tonen och ett så gott som perfekt vibrato. Plötsligt kände han en
lätthet i bröstet, precis som när blixten och det efterföljande
dundret i efterhand fick honom att sent omsider inse att han varit
nedstämd ett tag. Han hade ju inte här att göra, det var ju bara
att jaga hem och börja öva, för så här fick man ju inte spela, det
var ju för tusan –
Hon slängde håret ur ansiktet efter att hon hade spelat färdigt sitt
gitarrsolo och John blev stående med öppen mun. Längst bort i
medvetandet, som utanför en gigantisk gelatinbubbla, verkade
det som att Magnus gastade någonting över musiken. John vände
kropp och huvud en aning mot Magnus som för att markera att
han hört, men ögonen var fästa vid tjejen. Givetvis var det inget
snack. Nu när han visste vad han letade efter och framför allt inte
bara förutsatte det gamla vanliga passade allt liksom in: sminket,
nagellacket, klädseln, lite attribut som svällde och putade lite
varstans.
”Kolla in!” hojtade han till Magnus och fick anstränga sig för att
inte börja hoppa upp och ner på stället.