gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

En tung knytnäve landade på hans axel och John hörde en bullrig
baryton rabbla en oförståelig harang på ett obefintligt språk. Han
vände sig snabbt om och famlade i förvirringens mörker medan
han febrilt försökte placera den långe killen med det axellånga,
mörka håret.
”Hallå!” utropade John med alldeles för mycket glädje, förvåning
och lättnad i tonfallet och sträckte fram handen.
”Tjänare”, sade Magnus Karlsson medan han grep om Johns
hand och dängde till honom på axeln.
”Kul att se dig!” sade John och när Magnus gled ner på barstolen
bredvid sköljde det en våg av tacksamhet över honom, en inte
helt välkommen känsla.
”Detsamma, detsamma!” sade Magnus och vinkade till sig en
fatöl. ”Ska du spela eller?”
”Nej, jag tror inte det”, kom det, irriterat och bittert, innan han
lade band på sig själv. ”Jag är här för att titta, jag fick ett sms av
Patrik, han spelar med –”
”Jajamän, jag fick också det”, sade Magnus och satte upp ölglaset
till en skål och välkommen.
John skålade med honom och satte glaset till munnen för att
dölja sin fullkomligt omotiverade besvikelse.
”Fan, när sågs vi senast?” sade Magnus.
John blåste ut kinderna och tog sig en funderare. Det kändes som
att Magnus med gigbag på axlarna var ett stående inslag bland
Göteborgs arkitektur, men när hade det varit senast?
”Det måste ha varit runt Lucia”, sade han till slut. Det fanns
minnesbilder av Åsa, och Claudia, och Claudias sambo, en glad
kväll med mycket att dricka – och ett skumt latinfunkpopband