gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

”En supergrupp består av folk som tycker de är jävligt bra på att
spela och sätter ihop ett band för att konstatera att de inte
kommer överens om någonting.”
”Är ni bra på att spela då?”
”Magnus är rätt vass”, sade John.
”Men du är rätt så bra själv va?”
”Jag gör så gott som jag kan, men jag hänger med”, flinade han
nöjt innan han hejdade sig.
Han borde inte göra sådana saker, var det en liten röst som sade
längst bak. Men vem brydde sig – när han fick ett sådant gensvar.
Det var precis en sådan sak som inte borde hända, den här
korken borde inte styvna bortom sitt ursprungliga skick. Normalt
gjorde den inte det, John hade en instinktiv känsla för att
ödmjukhet var rätt väg att gå. Det var alltid roligare att hålla en
låg profil – och sedan spela skiten ur någon. Men nu kände han
instinktivt att lite attityd fick Linda att verka mer intresserad av
honom, och då var det bara att breda på med mer. Hade han varit
nykter hade han kanske tolkat henne annorlunda: det tandiga
flinet skulle måhända kunna ha betytt att han var ute och svävade
i lite väl pretentiösa territorier. Men han fick inte de vibbarna.
Han drogs in i Lindas försvarszon, hon verkade inte ha ögon för
annat än honom, och det var det rätt så enkelt att bara stå kvar
och vältra sig i.
Egentligen var han alldeles för upptagen med att försöka att inte
stirra för ingående på hennes yppiga byst, men ändå försökte han
sig bitvis på en smärre ansträngning att förstå vad det var som
frapperade honom så. Linda var absolut inte klassiskt vacker,
men hon såg helt rå och ärlig ut, och det gjorde honom enormt
het under västen, för antingen hade hon gett upp eller också hade
hon ett ypperligt självförtroende och han kunde inte säga vad
som var mer eggande. Det tjocka, luggklippta håret var jämnt och