gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

slog upp ögonen igen kunde han bara tänka på att han ville ha
henne igen och hon verkade ha precis samma tanke.
Linda låg orörlig kvar ovanpå honom efteråt och förmodligen
hade även hon slumrat till, för telefonsignalen kom som en
explosion i rummet. John dök ner på golvet i desperat jakt efter
mobiltelefonen och då han inte vågade lyfta huvudet blev det att
han genomförde samtalet halvt pratande genom en vagt
parfymdoftande behå.
”Vem var det?” frågade Linda.
John vred på huvudet och pratade med en liten fot med
svartmålade tånaglar som stack fram över sängkanten.
”Magnus. De sitter borta på Engelbrektsgatan.”
Det blev en förlägen träff på caféet. Magnus och Anneli satt längst
in i lokalen och väntade med rosiga kinder och när hon fick syn
på Linda ställde hon sig omedelbart upp, lutade sig fram mot
Magnus för avskedskyssen och gick sedan mot utgången. Vägen
dit ledde emellertid förbi John och Linda, och hon rodnade
kraftigt när hon mötte Johns blick. Men leendet var genuint och
hälsningen hjärtlig. Och för vem var det egentligen mest genant?
Anneli steg ut på gatan och John vände sig mot Linda.
”Nu kommer det svåra”, sade Linda.
”Man kan också göra det lätt”, sade John.
”Det finns inget lätt sätt att säga det här på”, protesterade hon.
”Du behöver heller inte säga någonting. Vissa saker varar i
evigheter. Andra under en natt.”
”Jo”, sade hon efter ett kort ögonblick. Det verkade som att han
hade sagt fel sak i fel ögonblick, för plötsligt var det svaga leendet
som utplånat och där han under några febrila timmar inte sett
annat än kättja tyckte han sig nu se besvikelse. Linda vände på