gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

”Skillnaden mellan mig och dem”, började Magnus, ”är att jag
inte är rädd för dig. Och nu när du verkar ha dragit ur tummen
vill jag hänga på. Om jag skall göra det här skall jag göra det på
riktigt och då är det bara typ en i den här stan som är tillräckligt
bra för att spela med mig. Om du vill satsa så kan inte jag hålla på
och fippla med en massa annat.”
”Jag vill satsa på detta”, sade John.
”Jag tror dig”, sade Magnus. ”Och jag är med.”
”Och vi behöver en trummis.”
”Japp, stämmer. Och han får fanimig vara i den här kalibern.”
John svävade iväg i dagdrömmar. Med tanke på vad han själv
kunde och vad han hade hört Magnus göra på sistone var det
intressant att spekulera i hur en trummis som låg på samma nivå
skulle prestera. Men vem skulle det vara?
Stämningen steg allt eftersom de skippade steget med det
ofrånkomliga trumproblemet och i stället började planera
världsturnén. Efter att de tvättat av sig så att de inte skulle tappa
poäng för att de var nergojsade som tvååringar förde Magnus in
dem på en distansflirt med fyra lite äldre tjejer som satt i ett bås
några meter bort, men innan de kunde gå in i nästa fas pep
Magnus telefon och John noterade med lättnad att det fanns folk
som hade sämre pokerface än han själv.
”Vad sägs om Rockbaren sedan?” sade han och misslyckades
kapitalt med att få det att låta som en spontan idé så där helt a
propos ingenting.
”Gärna”, sade John och sken upp vid tanken på att återskapa
Trafalgar till tonerna av högljudd hårdrock. ”Vad heter hon?”
Magnus gav honom en skarp blick som rimligtvis inte borde ha
innehållit den graden av förvåning.