gratis e-bok i PDF-format - Niklas Andreasson.se

förstärkare på högvarv, sträcker sig efter kabeln – det här har han
gjort förut, så varför kan den jävla handen inte vara stilla!? – och
sedan är det dags att ställa sig och inte se ut över publiken, för
givetvis gör rök, mörker och ljus att det inte går att se någonting,
han bara känner trycket från tvåhundra par ögon. Hela kroppen
spänns av förväntan. Vilken sekund som helst kommer han sätta
plektrumet till strängarna och kraften ur de fyra 12-tumshögtalarna
kommer inte bara vråla honom i ansiktet, den
kommer också sträcka ut en stor näve genom golvet och krama
om hans bröstkorg. När som helst nu kommer fyra hi-hatslag
någonstans där bakifrån, och då är det igång!
Inte den här gången. I kväll skulle han stå här nere, och titta på,
medan de andra skulle stå där uppe, och spela. Precis som förra
gången, precis som gången innan det, precis som alla andra
gånger de senaste...
John kastade sig i desperation in på första bästa tankebana för att
slippa göra den uträkningen.
Det var ett tecken i tiden att han behövde en illusion om en
särskild inbjudan för att gå på hårdrocksfestival. Och inte ens den
illusionen hade hållit särskilt länge. John hade föreställt sig att
han skulle hålla hov längst bak vid baren i den bakre delen av
lokalen, folk skulle komma fram till honom, och det var en tanke
som han var helt okej med. Tills han insåg att det givetvis inte
skulle gå att hålla Frågan med stort F stången: ”spelar du
fortfarande?” Det skulle självfallet vara tusen gånger mer
patetiskt att ljuga, han skulle givetvis säga sanningen och inget
annat, och den inställsamma respekten skulle subtilt glida över i
en lättad skadeglädje.
Till och med det hade visat sig vara för mycket att förvänta sig.
Mannen som låg bakom inbjudan hade hastigt skymtat förbi på
väg ut mot logerna, Patrik höjde ena handen till hälsning och en