XIT # 8 2009 (pdf)

Paulus får nu väldigt svårt att svara och säger
något otydligt om att ”varje intervju är
det samma sak”. Jag vågar inte svära på
min heder som outbildad journalist, men
jag skulle kunna satsa en tjuga på att Paulus
faktiskt rodnar lite.
– Ja asså … om du säger det så, men det
påverkar ju inte mig så mycket. Visst, jag
tycker det är roligt för det är ju positivt,
hellre det än något negativt. Men jag tycker
själv inte att jag är speciellt snygg.
Jag blir chockad av hans … ödmjukhet. Jag
får snabbt en känsla av att Paulus fötter är
nära marken då jag väl uppfattar hans helhet.
Hans grå tröja och sommarbruna ansikte
ackompanjeras av hans lite återhållsamma
kroppsspråk. Han är nervös på riktigt,
inser jag. Underarmen vilar på bordet
samtidigt som han noggrant inspekterar de
ledord jag antecknar.
Du kom hit för lite mer än ett år sedan,
hur svårt har det varit att lära
sig svenska?
– Det är alltid svårt att lära sig nya språk,
men jag hade en stor vilja då det gällde att
lära mig svenska. Jag ville gärna lära mig
snabbt för att kunna förstå vad som sades
bland lagkamraterna. Jag kunde verkligen
ingen svenska då jag kom hit, men kompisarna
hjälpte till och orkade svara på alla
frågor. Som blev rätt många…
Eftersom du är fotbollsspelare antar
jag att du får höra rätt mycket frågor
om fotboll, till exempel då du är ute
på krogen. Blir det aldrig jobbigt?
– Nej, jag tycker nog att det bara är roligt
att folk bryr sig.
Paulus reagerade då jag sade ”till exempel
då du är ute”. Han förklarar att han väldigt
sällan festar. Främst på grund av att han inte
kan.
– Men ibland kan det bli
lite jobbigt, till exempel var jag
ute nio dagar före säsongspremiären
och stod med en Cola i handen. Några
dagar efteråt läste jag i de här Messa-spalterna
i tidningen att någon tyckte att det inte
passade sig att jag var ”ute och söp”. Då
kan det kännas lite jobbigt, har de inget annat
att göra liksom? Men det är nog mest
bara positivt, jag tycker det är jätteroligt att
folk bryr sig och kommer fram för att prata.
Jag inser nu att jag måste strunta i fotbollssnacket.
Visst, han är trots allt en professionell
fotbollsspelare men jag vägrar låta detta
bli till någon halvdan sportintervju. Jag
kör en fuling.
PAULUS ARAJUURI
Född: 15 juni 1988.
Flickvän: Sara Wiss.
Uppväxt i: Nummela.
Aktuell som: IFK:s kanske snyggaste
fotbollspelare genom tiderna (som inte själv tycker att
han speciellt snygg, alltså).
Berätta något om dig som du är säker
på att jag inte vet.
Jag kunde lika gärna ha slagit honom rakt i
ansiktet, det hade framkallat samma slags
chock. ”Jag måste fundera” säger Paulus
samtidigt som bordet får vara den ende i hela
rummet som får möta hans blick. Jag
uppmanar honom att ta sin tid och frågar
fotograf-Marcus hur det går. ”Jodå, bara
bra” säger han och flinar. Jag frågar Paulus
hur det går men han är okontaktbar för en
stund. Plötsligt kommer han tillbaka.
– Jag är väldigt dålig på att städa, jag städar
bara om jag får besök. Själv känner jag
att jag inte måste städa, jag bryr mig inte
Jag känner en bitterljuv känsla. Jag tackar
honom telepatiskt för att han inte gav iväg
något som skulle platsa på en Expressenlöpsedel
men samtidigt tänker jag inte slösa
bort dyrbar tid för att diskutera städning.
Jag vill komma denna ödmjuke, mysteriske
man under ytan. Jag vill helt enkelt få reda
på vem han egentligen är.
Var tror du att du kommer att befinna
dig om tio år?
– Jag vet inte riktigt, men min största dröm
är att ha en likadan familj som jag har växt
upp med. Om jag fixar det och gör det lika
bra som mina föräldrar så kan jag säga att
jag har lyckats.
Du är just nu aktuell med att Djurgården
har bekräftat att de är intresserade,
och jag förstår ifall du inte kan
kommentera det, men om du flyttar
härifrån till nästa säsong, vad kommer
du sakna med Åland?
– Alltså, jag har ingen aning om vad som
kommer att hända nästa år och det är
många saker jag kommer att sakna. Alla
vänner som jag har skaffat och så. Men jag
har skaffat en flickvän som kommer
härifrån så jag kommer såklart att komma
tillbaka. Jag kan inte glömma Åland.
Paulus tittar på mig och ler lite.
– Nu låter det ju som att det vore negativt
Jag är väldigt dålig på att städa,
jag städar bara om jag får besök.
Själv känner jag att jag inte måste
städa, jag bryr mig inte.
att jag inte kan glömma Åland, se till att
skriva så att folk förstår att jag är glad för
att jag inte kan det, förstår du?
Haha, det är lugnt, jag fattar vad du menar
och jag fixar det.
Vi skrattar lite lågmält för oss själva och
fortsätter slentrianmässigt ta en slurk kaffe
för att vi ska få lite betänketid och tillfälle
att andas.
Har du någon speciell levnadsfilosofi
som du försöker hålla dig till?
– Njae… Jag försöker vara så rättvis och
trevlig mot alla som jag kan. Alla gör vi
misstag och det måste man förstå, men försöker
man vara sitt bästa jag och är så trevlig
och rättvis som möjligt kommer det tillbaka
till en själv.
Har du något råd du skulle vilja dela
med dig av?
Paulus tystnar igen och smälter frågan.
Hans sinne tar ansats som en höjdhoppare,
men just före ribban så stannar han.
– Det är en intressant fråga.
Han fortsätter fundera och sätter sin haka
mellan tummen och pekfingret som han hittills
alltid har gjort då han har behövt lite
extra betänketid.
– Vissa brukar lägga ner mycket energi
på att tänka på saker som kan hända. Jag
tycker att man ska njuta och försöka att inte
oroa sig över saker som kan hända eller
kunde ha hänt, helt enkelt.
Om du visste att precis hela Åland
skulle lyssna, vad skulle du säga då?
– Hela Åland?
Jepp, precis varenda en skulle lyssna.
– Oj…
Paulus haka åker återigen mellan tummen
och pekfingret och han börjar metodiskt dra
fingrarna längs käklinjen.
– Jag kan inte ge råd åt andra för
jag tycker inte att jag är bättre än
någon annan, men man kanske skulle
kunna säga… Ja, jag är ingen klok man
men… Försök uppskatta det ni har helt enkelt,
sakerna skulle kunna vara mycket värre
än här. Man hade tur ifall man föddes på
Åland helt enkelt.
Vi stirrar en stund på varandra. Det får vara
nog. Jag släpper min penna på bordet
och säger ”jag tror vi avslutar där”. Paulus
säger ”tack så mycket” till mig och fotografen
och slänger fram handen för att skaka
hand igen.
Jag är mållös.
EN ROLIG TIDNING –
1