XIT # 8 2009 (pdf)

gangsterdrama utan geist
MICHAEL MANNS HYLLADE gangsterdrama ”Public Enemies” (2009) gör mycket rätt, men
saknar något väsentligt. Johnny Depp skildrar porträttlikt 1930-talets kändisbankrånare John
Dillinger. Dillinger var känd för sin charm och något av en mediakändis. Han ledde ett
gäng bankrånare som framgångsrikt länsade bank efter bank i djärva kupper. Det slutade med
att han kallblodigt sköts ihjäl bakifrån av en specialinsatt polisstyrka med order att helt enkelt
avrätta honom. Parallellt med berättelsen om Dillinger skildras tillkomsten av FBI under dess
legendariske chef J. Edgar Hoover.
JOHN DILLINGER BRUKADE presentera sig med orden ”Jag rånar banker”. Och det är precis
det han gör i filmen, när han inte planerar nästa stöt. Inga försök görs för att förklara hans
drivkrafter eller bakgrund. Depp gestaltar honom med ett intensivt uttryck, som samtidigt gör
ett distanserat intryck. Man kommer helt enkelt aldrig Dillinger in på livet. Och det är synd
för det gör att man tappar lite av intresset för personen bakom den snygga kostymen och de
våghalsiga kupperna. Jag kan inte skaka av mig känslan av att se Jack Sparrows visserligen
mer normale men lika serietidningsmässiga sentida bror i Dillinger. Depp, som är sin generations
mest karismatiske skådespelare, fastnar ofta i den här typen av inåtvänt explosiva gestaltningar,
med ganska blank utsida. Personligen tycker jag att han aldrig lyckats nå upp till
samma höjder igen som han gjorde som den prövade storebrodern i Lasse Hallströms ”Gilbert
Grape” (1993).
DET ENDA SOM DISTRAHERAR Dillinger
är förhållandet med Billie Frechette,
tunnhudat spelad av Marion Cotillard. En
stark känsla av lojalitet och bekyddarbehov
drar paret till varandra. Men mer än
så förstår man faktiskt inte av varför de
hela tiden utsätter sig för de otäckaste faror
för att ses.
30-TALSMILJÖERNA är elegant återskapade.
Fotot är glasklart och krispigt. Eldstriderna
med smattrade kulsprutor är spännande. Men ändå är det något som saknas. Något
som ställer sig i vägen och gör filmen sämre än vad den kunde varit. Det finns en brist på energi
som bottnar i det distanserade berättarsättet.
MICHAEL MANN LYCKADES mycket bättre med ”Heat” (1995). Trots den spännande
”mästerpolis hack i häl på mästertjuv”-historien glömde han inte bort birollerna och deras
drivkrafters betydelse. (Det larvigt upphaussade mötet mellan de Niro och Pacino förbigår jag
med tystnad.)
I PUBLIC ENEMIES spelar skicklige Christian Bale den besatte polisen Melvin Purvis som får
uppdraget att fånga eller döda Dillinger. Han tvingas ta till allt brutalare metoder och flera
oskyldiga skjuts i hjäl av polisen av misstag. Men av hans kamp med samvetet och lagen skildras
alldeles för lite. Det tycker jag skulle ha varit en ännu intressantare historia.
FILMTOPPEN
Ichi the Killer
Babylon A.D.
Hellboy 2-The Golden Army
Maria Larssons Eviga Ögonblick
XIII The Conspiracy
NYHETER
Marley and Me
Friday the 13:th
3
film med petter tre du vill se
F P
krönika
”I like baseball, movies,
good clothes, whiskey,
fast cars... and you. What
else you need to know?
John Dillinger i Public Enemies
TOPPLISTAN KOMMER FRÅN VIDEO CORNER OCH BASERAR SIG PÅ DE HYRFILMER SOM ÄR POPULÄRAST JUST NU
H A
N DLI
N G
F
Ö R
V
E
M
O
M
DÖ
M E
Johnny
Mad Dog
(2009)
Följer ett gäng förvildade
barnsoldater i ett oidentifierat
afrikanskt
land som dock starkt påminner
om krigets Liberia
1989-2003. Det gäller
att överleva från dag
till dag. Ingen har överblick.
Kaos råder.
Alla som söker efter autenticitet.
Skådisarna är
reformerade före detta
barnsoldater.
En alltigenom svart film.
Som tittare placeras
man mitt i krigets kaos
och kippar snart efter
andan. Det finns inget
ljus och ingen räddning.
Det är så mörkt att det
blir svårt att ta till sig.
Men visst är berättelsen
stark.
redaktionen youtubar
TAKIDA GÖR ÅLÄNDSKT VARDAGSRUM
EFTER SPELNINGEN PÅ ROCKOFF passade killarna i Takida på att göra en
spontan hemma-hos-spelning innan det var dags att ta båten tillbaka till Stockholm.
Med bara gitarrer och en hink (!) som trummor framför bandet ”Broken”
på en i åländska mått mätt rätt lugn efterfest.
SÖK PÅ: Takida, vardagsrum
Baksmällan
(2009)
Fyra killar drar på svensexa
till Las Vegas. När
de vaknar dagen efter
minns de inte ett skvatt
av vad som hände under
natten. Hotellrummet
är upp och nedvänt.
Bakfulla som en indianstam
tvingas de
försöka rekonstruera
festnatten för att hitta sin
försvunna kamrat.
Alla som älskar grabbiga
gapflabbskomedier
med många underlivsskämt.
Normalt sett gillar jag
inte den här sortens filmer.
De är lite för banala.
Men Hangover är
faktiskt samtidigt både
smart och vulgär. Jag
garvade gott.
Year One
(2009)
Polarna Jack Black och
Michael Cera jagas
bort från sin stenåldersby
och hamnar mitt i det
bibliska Israel. De blir
kompisar med Kain som
just mördat Abel och
hamnar snart i Sodom.
Här måste de bekämpa
den onde översteprästen
som brännoffrar
jungfrur.
Alla som gillar grabbiga
gapflabbskomedier
med många underlivsskämt.
Det blir så fel. Varken
Jack Black eller min favorit
Michael Cera (pojkvännen
i Juno) levererar.
Berättelsen är urdum
och allt faller ihop
som ett stenålderskorthus.
Undvik!
27