Gift mot sin vilja - Ungdomsstyrelsen

Enligt Wannes som skrivit om förändringsprocesser
inom den syrisk-ortodoxa kyrkan i
Sverige framkommer att möjligheten till annullering
av äktenskap har ökat men att de föregås
av långa medlingssamtal med den lokale
prästen. Enligt ställningstaganden inom den syrisk-ortodoxa
kyrkan i Sverige framkommer att
ingen ska få sitt äktenskap annullerat om det
inte gått minst fem år sedan ansökan lämnats
in till kyrkans tingsrätt. Något som också påverkar
tiden att få igenom en annullering av
äktenskapet är att den ena parten kan vägra att
delta vid medlingssamtalen eller vid kyrkans
tingsrätt. Vidare framkommer att det inom det
syrisk-ortodoxa samfundet pågår en intensiv
diskussion om rätt till skilsmässa både bland
medlemmarna och på central nivå. Wannes ser
tre grupperingar, de som tycker att det ska gå
enklare och snabbare att få skilsmässa, de som
tycker att det går för enkelt och de som inte
tycker att det alls ska vara möjligt att ansöka
om annulering (Wannes 2004).
Enligt Mosa Sayed förekommer det så kallade
haltande äktenskap i Sverige. De haltande äktenskapen
får långtgående konsekvenser särskilt
för kvinnan eftersom hon och eventuella
barn i sitt ursprungsland kan ses som under
vårdnad av maken och att hon behöver hans
tillstånd i alla frågor som rör familjen.
Problem med haltande äktenskap inom
muslimska samfund i Sverige menar Sayed kan
lösas med hjälp av muslimska auktoriteter i
Sverige. Enligt Sayed har det dock förekommit
att moskéer i Sverige vägrat att erkänna skilsmässa
eftersom kvinnan saknar skäl att få skilsmässa
enligt sharia. Sayed menar att i de fall
där kvinnan vägras en skilsmässa kan förekomsten
av mahr möjliggöra förhandlingar med
mannen om en ekonomisk uppgörelse eftersom
en skilsmässa enligt sharia förutsätter
48
mannens medgivande (Sayed 2008). Enligt
Anne Sofie Roald har muslimska ledare i Sverige
på grund av hot och våld blivit försiktigare med
att acceptera skilsmässor (Ferrari de Carli
2008).
Den danska juristen Rubya Mehdi har granskat
konsekvenserna av de parallella normsystem
i förhållande till skilsmässa som hon ser
främst för kvinnor i den pakistanska minoriteten
i Danmark. Mehdi menar att om kvinnor i
högre grad än vad som görs idag vid ingåendet
av äktenskapet hävdade sin rätt till att få talaq-etafweez
inskrivet i äktenskapskontraktet skulle
detta säkra deras möjligheter att avsluta ett äktenskap.
Talaq-e-tafweez innebär att mannen i
äktenskapskontraktet har gett kvinnan rätten
till skilsmässa. Denna rättighet, tekniskt kallad
tafweez, är erkänd av alla muslimska jurister
och kan antingen vara en villkorad rättighet
eller ge kvinnan samma möjligheter som mannen
att avsluta äktenskapet. Mehdi för fram att
en möjlig konsekvens av att säkra muslimska
kvinnors lika rätt till skilsmässa skulle kunna
bli att tvångsäktenskap skulle minska eftersom
föräldrarna skulle veta att flickorna hade ökad
möjlighet att avsluta ett oönskat äktenskap.
Även om möjligheten till att skriva in talaq-etafweez
i äktenskapskontraktet finns och är erkänd
görs detta inte i så stor utsträckning som
det borde menar Mehdi. Enligt den norska
ambassadören i Islamabad hade de aldrig sett
ett enda äktenskapskontrakt där talaq-e-tafweez
var inskrivet.
Även om Mehdi anser att det finns möjlighet
till utökade rättigheter till skilsmässa inom
sharia för kvinnor problematiserar hon också
hur långt man kan gå inom den sekulariserade
lagstiftningen i relation till islamska lösningar.
En väg att gå som hon ser är att informera de
kvinnor som tror på sharialagstiftningen att det