12 Foto: Stig Lundvall. <strong>Oceanseglaren</strong> 2-<strong>2012</strong> Stig Lundvall direkt efter hemkomsten Foto: Per G Norén, VLT.
Stig räddad efter 80 dygn på Indiska oceanen Det känns märkligt att vi sitter vid köksbordet hemma hos Stig Lundvall den 27 april. För bara en vecka sedan satt han i sin lilla båt S/Y Seastar, som i nästan tre månader drivit vind för våg ute på Indiska Oceanen, utan att veta om han skulle bli upptäckt och räddad. Han är avmagrad men vid gott mod. Berättelsen som utspelar sig visar att detta är en lugn, praktiskt kunnig, positivt och rationellt tänkande man. Stig bor i en lantlig idyll i ett rött hus med vita knutar i Barkarö, en by i utkanten av Västerås där han har växt upp. Barndomshemmet syns från köksfönstret. Pappan var bonde och arrenderade en gård. Själv blev han elektronikingenjör. Båtintresset fanns redan i ungdomen. Han började segla i slutet av 1960- talet och seglade gärna ensam. Han har seglat Junker 22, han byggde i tio år, en one-off båt, som han seglade till Madeira och Azorerna, därefter har han haft en IF-båt och en IW 31:a. En Marieholm 26 döpt till Seastar blev den båt han seglade ut med. Den hade dieselmotor, en Volvo 7,5 hk och bättre sittbrunn än IF-båten. Tack vare sina tidigare erfarenheter av båtbygge och att han är en händig och praktisk person, van att lösa problem, visste han hur han ville ha båten och vad som fungerar. Han rev ut hela inredningen och gjorde omfattande förstärkningar av skrov och roder. Byggde nytt pentry och skapade ett större stuvutrymme i förpiken där han sedan bunkrade med havregryn, ris, makaroner med mera. 330 konservburkar fick också plats plus dricka och kläder för en nonstopsegling till Australien. Inredningen blev riktigt fin. ”Man har den båt man har och fyller på det som behövs”, är Stigs filosofi. Han hade gjort upp en lång prioriteringslista på sådant han behövde, men slutligen var det var plånboken som fick styra. Han valde bland annat bort EPIRB:en, vilket han sedan ångrade. Stig valde att pensionera sig vid 63 år. Han började planera sin långfärd två år innan avfärden. Målet var Perth i Australien efter stopp med inklarering i Freemantle. Det kändes tillräckligt långt bort och fick ta den tid det tog. ”Det går inte att ändra ett bestämt mål”, menar Stig. Att ta varvet runt hade han inga planer på. En tanke var att ta upp båten i Australien och sälja den. Ett annat alternativ var att eventuellt fortsätta nästa år och segla australiska sydkusten och sedan till Nya Zeeland, vilket han hade sjökort till. Vattenproblem Den 1 juni 2011 hissade han segel och lämnade hemmahamnen i Västerås bakom sig. Efter en hård kryss från Simrishamn till Ystad upptäckte han att han fått in vatten i kölsvinet där han hade sitt matförråd. Han länsade 20-25 liter vatten. Först misstänkte han att det rörde sig om propelleraxeln, men den var okey. Nästa seglingsetapp, också kryss, gick via Tyskland till Holland där han låg inblåst några dagar. Nu var det så mycket vatten i båten att durkarna nästan flöt. Orsaken var fortfarande oklar. I England, Falmouth, upptäckte han felet. Pulpitfötterna, som tätats med ett bygglim, hade inte hade stått emot trycket av vågorna när fören ibland dök ner under vattnet. Bygglimmet hade troligtvis härdats av solen. Han lagade och tätade rikligt med Sikaflex och båten blev torr. Mycket mat fick kasseras, bland annat havregrynen, som ingick i basfödan. De saltvattenblöta kläderna och textilierna måste tvättas och torkas och förpiken tvättas ur med färskt vatten. På grund av läckaget hade han blivit en vecka försenad. Han var tvungen att lämna den lånade båtplatsen och andra platser fanns inte, så nu blev det stressigt. Han bunkrade upp med så mycket mat att han skulle klara en längre tid till havs med god marginal. Planen var att köpa ytterligare en VHF, men det glömde han i brådskan. Däremot inhandlades en aktiv radarreflektor, fabrikat Echomax Active Radar Reflector. Den blev hans bästa båttillbehör på resan då den förstärkte ekoreflexen, så fartyg lurades tro han var större än han var. Dessutom varnade den honom med sitt pipande om ett fartyg närmade sig. Enligt Stig bör radarreflektorn inte sitta för högt för att inte onödigtvis registrera fartyg som är för långt borta och inte utgör någon fara. VHF var den enda kommunikationsutrustningen. Den slutade fungera på Indiska Oceanen, troligen på grund av den saltbemängda fukten. Han försökte laga den, men apparaten var för modern. De små kretskorten och ytmonterade komponenterna gjorde det omöjligt. Datadelen fungerade, men inte radiodelen. Det retfulla var att denna VHF var av ett japanskt kvalitetsmärke, det hade varit bättre att köpa två billiga. På båten fanns fyra GPS, varav två fasta. Han mätte upp att färgplottern drog åtta gånger mer ström än hans gamla svart-vita plotter. Han använde den strömsnålare navigatorn för navigering och slog bara på den mer avancerade plottern en gång per dag för att ta ut waypoints. För sin väderinformation använde han sin vanliga radio så länge det fanns täckning, annars var det barometern som gällde. Stig lämnade Falmouth i England 20 juli 2011 och satte kurs mot Australien. Stormväder Stig hade avverkat sjuttio procent av sin nonstopsegling och rundat Afrika. Vindarna hade varit svaga och han låg efter i tidsschemat med en och en halv månad. Han bestämde sig då för att i stället lägga sig på kurs mot Mauritius. Den 29 januari <strong>2012</strong>, i Indiska Oceanen, position 34°44´S, 43°46´E, drabbades han av stormen. Barometern hade förvarnat om vad som skulle komma. Stig räddade storseglet och satte en halvt inrullad hårdvindsfock på fem-sex kvadratmeter. Subjektivt bedömde han vinden till 20-25 meter per sekund och en våghöjd på åtta till tio meter. <strong>Oceanseglaren</strong> 2-<strong>2012</strong> 13
Change language