Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

HANS OLSSON 

ELEMENTSTENARNA 

Sökandet efter elementstenarna 

1

Boken kan beställas från: 

Books-on-Demand 

tel: 0498-21 33 60 

fax: 0498-21 33 29 

© Hans Olsson 2010 

Sättning: Anders Engström (gäller den tryckta boken) 

Distribution: Books on Demand 

Tryck: Books on Demand, Visby 

ISBN 978-91-86409-70-8 

www.hansolsson.net 

http://www.facebook.com/pages/Hans-Olsson/140072749399336 

2

Till min bror Johan, du byggde mig en bro och stöttade mig då, liksom du alltid gjort. 

Till min Therese, du bor i mitt hjärta för evigt. 

3

Prolog 

En fackla på väggen till höger om honom svajade nervöst till i vinddraget som uppstod när en 

dörr öppnades någonstans utanför rummet. Torjie öppnade sina halvslutna ögon och vred 

försiktigt på huvudet. Han var tvungen att hejda sig då smärtan återigen pulserade upp i hans 

kropp och han slöt ögonen igen för att kunna samla sig. Han svalde försiktigt ett par gånger för 

att försöka fukta sin torra strupe. Han vred långsamt på huvudet och öppnade ögonen. Han tittade 

genast bort då han såg sin hand fastbunden vid armstödet i stolen han satt i. Handen saknade alla 

fingrar och var inte mer än en blodig klump. Om han undvek att titta på den mildrades smärtan 

något. Istället försökte han fokusera sina tankar på det lilla rummet han befann sig i. 

Det var ett litet fyrkantigt rum som luktade unket och instängt. På de kala stenväggarna satt 

facklor som gav ifrån sig ett varmt gulaktigt sken och en svag rökdoft. Rakt fram fanns en stängd 

dörr i metall med rostfläckar utspridda likt en sjukdom som blommat upp på den. Det fanns också 

en annan doft i rummet. Han försökte att inte tänka på det men den letade sig gång på gång in i 

hans medvetande och störde honom. Lukten av hans blod. Han var glad att det snart skulle vara 

över. Han kunde redan nu känna hur det blev tyngre och svårare att dra ett andetag och han 

längtade efter den barmhärtiga vilan. De kunde inte göra honom mycket mer skada nu och han 

hade inte avslöjat någonting. Deras hemlighet skulle förbli dold. 

Han visste inte varför han helt plötsligt blivit lämnad ensam i rummet. Under de långa timmar 

de torterat honom hade de bara ställt en enda fråga. De hade inte lämnat honom ensam för en 

sekund men han gladdes åt den plötsliga tidsfristen. Det enda han egentligen ångrade var att han 

blivit tillfångatagen. Han borde ha varit mer på sin vakt. Han visste inte hur de hade hittat honom 

men det spelade ingen roll nu. Han skulle ta sin hemlighet med sig i graven. Det andra som 

irriterade honom, trots de svåra smärtorna, var att de hade berövat honom hans magi. Han kunde 

inte längre tänka så klart som han ville, men han misstänkte att den långa mannen i svart hade 

använt en urgammal magisk formel på honom som blockerade hans magiska förmågor. Han 

visste att de existerade. Om han fortfarande haft sin magi skulle allt sett annorlunda ut, men nu 

hade han funnit sig i sitt öde. Han välkomnade det. 

Någonstans utanför rummet hörde han en nyckel skramla och en dörr som gled upp med ett 

gnisslande. Facklorna svajade återigen till och fräste olycksbådande. Han hörde hur det skrapade 

av en nyckel i dörren till hans cell och den gled upp inåt med ett klagande. I dörröppningen stod 

5

den långa svartklädde mannen. Mannens långa vita hår föll ned över det smala ansiktet. Hans 

ögon lågade av kallt hat och ett ondsint leende spred sig på hans läppar. Trots att Torjie förberett 

sig på slutet så kände han en kall kår utmed ryggraden där han satt fjättrad, oförmögen att röra 

sig. Den svartklädde mannen såg självsäker ut men Torjie hade inga planer på att tala nu. Om han 

härdat ut såhär länge så visste de båda två att han inte skulle tala. Så varför kände han sig 

plötsligt så illa till mods? 

Den svartklädde mannen tog ett långsamt steg in i rummet och hans högresta gestalt tycktes 

suga åt sig allt ljus. Han gick långsamt runt sin fånge och tittade uppmärksamt på honom. Torjie 

kunde känna hans blick bränna i nacken när han befann sig bakom honom. Plötsligt blixtrade det 

till av smärta strax ovanför örat och huvudet kastades våldsamt åt sidan. Det smakade blod i 

munnen och det svartnade för ögonen en kort stund. När han återfick synskärpan igen kunde han 

inte låta bli att le. Den svartklädde mannen hade misslyckats och han visste om det. Det minsta 

Torjie kunde göra nu var att håna honom. Plötsligt grep mannen tag i håret på Torjie och drog 

huvudet bakåt. Hans kropp spändes och smärtan blixtrade igenom honom som eld. Han tittade 

upp i den svartklädde mannens lågande ögon och lyckades med stor möda klämma fram ett 

leende. Han förväntade sig ett slag till men det kom inget. Istället släppte hans fångvaktare taget 

om håret och gick istället bort till dörren. Torjie fick återigen en ilande känsla av att någonting 

var fel. Fruktansvärt fel. Varför dödade de honom bara inte? 

Den svartklädde mannen försvann genom dörren men kom nästan genast tillbaks. Framför sig 

föste han en kvinna som var bakbunden och hade munkavle på sig. Hennes blick flackade 

panikslaget fram och tillbaks och hennes blonda långa hår var tovigt och smutsigt. Torjies hjärta 

stannade när han såg vem det var. Nej. Inte hon. 

Den svartklädde mannen log svagt när han såg Torjies reaktion och han knuffade bryskt in 

kvinnan i rummet. Hon föll framlänges, oförmögen att ta emot sig, och ramlade tungt ihop 

framför Torjies fötter. 

”Då så gamle man. Är du redo att tala nu?” Den svartklädde mannens röst ekade ihåligt och 

skrämmande mellan väggarna. 

Torjie försökte svälja men nu var han helt torr i munnen. Hur hade de hittat henne? Han 

sänkte blicken till kvinnan vid hans fötter. Han kände sig plötsligt mer sorgsen än han någonsin 

tidigare gjort i sitt liv. Kvinnan var tyst. Han hoppades tyst att hon hade svimmat så hon slapp det 

som nu var tvunget att ske. En tår rann plötsligt nedför hans kind, men han orkade inte bry sig 

6

längre. Han visste att han var besegrad. Långsamt höjde han blicken mot den svartklädde mannen 

och nickade svagt. 

”Bara ni låter henne gå.” 

Det svartklädde mannen stirrade hånfullt på honom. 

”Det vet du att jag inte kan göra.” 

Torjie tittade länge på mannen innan han slog bort blicken. Han kunde inte längre hindra 

tårarna som strömmade nedför hans kinder. 

”Låt det åtminstone gå fort. Lova mig det och jag berättar vad du vill veta.” 

Den långa mannen nickade gillande. 

”Det har du mitt ord på. Jag visste att du skulle vara till mer nytta än de andra två.” 

Torjie tittade ned på kvinnan på fötterna som nu hade blicken vänd mot honom. Han tittade 

kärleksfullt på henne och hon återgäldade blicken. Hon var rädd, men hans närvaro tycktes lugna 

henne något. Han var tacksam över att hon förstod men han hatade den svartklädda mannen ännu 

mer nu än han någonsin tidigare hade gjort. Om han kunde bespara henne tortyren de utsatt 

honom för så kunde han åtminstone dö med någon sorts lugn i hjärtat. Så lugn det gick att bli i 

hans situation. Han kom plötsligt att tänka på vad den svartklädde mannen precis hade sagt. De 

andra två. Tankarna virvlade runt i hans huvud. Visste mannen att de var fyra från början? 

Spelade det någon roll? Det gav honom i alla fall ett alternativ. Han skulle göra vad han kunde 

för att köpa lite dyrbar tid till den fjärde, vem av dem det nu var som fortfarande var i livet. 

Han drog ett djupt tungt andetag. För första gången på flera hundra år skulle han avslöja vart 

en av de största hemligheterna någonsin fanns. Han hade inget val. Han var tvungen att göra det 

för sin dotters skull. Han hoppades bara att den svartklädde mannen var man nog att stå för sitt 

ord och ge henne en snabb död så att hon slapp lida. Han slickade sig om läpparna en sista gång 

och förberedde sig för att sätta händelserna i rullning. Kanske var det trots allt för det bästa? 

Deras roller som väktare var kanske inte längre nödvändiga? Han visste inte och det spelade 

ingen roll längre. Hjulet var på väg att sättas i rullning och sedan kunde bara ödet bestämma hur 

det skulle sluta. Han höjde blicken mot den svartklädde mannen. Nu lågade Torjies ögon. Han 

skulle göra vad han kunde för att ge den fjärde en chans. Det magiska varningssystemet 

fungerade fortfarande och det skulle förhoppningsvis köpa lite dyrbar tid. Han kastade en snabb 

blick på kvinnan vid hans fötter och hans ögon fylldes av kärlek till sin dotter. Han höjde återigen 

huvudet och mötte den svartklädde mannens kalla blick. 

7

”Jag är redo.” 

Kapitel 1 

Mannen vinglade fram längst den breda kullerstensgatan. Hans mörka kläder, som täcktes av en 

grå mantel, var smutsiga och nedstänka av lera. Han hängde med huvudet vilket gjorde att det 

bruna håret nästan helt täckte de grå intelligenta ögonen under den höga pannan. Ansiktet var 

kantigt utan att vara grovhugget. På den smala hakan fanns ett tunt lager ojämn skäggstubb. På 

högra kinden fanns en tydlig smutsfläck och på den smala näsan fanns ett smalt streck jord tvärs 

över näsryggen. Det såg ut som om han hade ramlat omkull nyligen och glömt torka bort smutsen 

från ansiktet. I vanliga fall skulle han ha sett normal ut, en ung, slank man på dryga 

hundraåttiofem centimeter, vem som helst i staden. Men idag var han skitig och ovårdad. 

Människorna han mötte rynkade på näsan innan de klev åt sidan för att inte råka stöta ihop 

med honom. Han stannade upp mitt i gatan för att hämta andan, sedan satte han flaskan han hade 

i handen till munnen och drack två stora klunkar. Han grimaserade när han svalde och sedan gick 

han in till sidan av gatan för att undvika att bli nedtrampad av en häst som drog en kärra. 

Han stannade bredvid en liten trädörr där han tog stöd mot husväggen för att inte ramla 

omkull. Han betraktade livet ute på gatan medan han vilade sig. Våren var på väg att passera 

vilket gjorde att det var mängder med människor ute. Försommarvindarna rullade genom staden 

och lyste upp tillvaron för människorna. 

Förutom stadens alla invånare hade nu alla möjliga sorters människor börjat söka sig till den 

väldiga staden Collcott som var huvudstad i landet Dravanu. Där mannen stod kunde han se fler 

kärror rulla förbi. De skumpade långsamt upp och ner på den stenbelagda gatan. Han kunde se 

köpmän som antingen stod utmed husväggarna och ropade ut priser på sina varor, eller som 

försökte sälja sina varor direkt från vagnarna. Där fanns också gycklare som försökte tjäna en 

slant genom att jonglera med äpplen eller bollar. Någon i färgglada kläder slog kullerbyttor för att 

imponera på de som passerade. I ett gathörn stod en flicka och sålde blommor från en korg. 

Längre ned på gatan därifrån han kommit spelade någon flöjt och musiken spred sig i den varma 

klara luften. 

Collcott låg vid kanten av den väldiga sjön Relnore. Stadens läge hade fått den att blomstra 

och fyllt den med liv och rörelse under många hundra år. Collcott hade ett naturligt skydd mot 

8

anfall från två sidor tack vare sjön. Resten av staden var omgärdad av en hög mur och staden 

skyddades också av den dravanska armén. Det fanns en garnison vid slottet där de flesta av 

soldaterna var posterade. Andra soldater bodde i ett kvarter i närheten. Slottet låg vid stadens 

norra del, alldeles intill Relnore. Vid stadens östra del fanns en stor hamn där små fiskebåtar 

varje dag begav sig ut för att förtjäna sitt levebröd. 

Hamnen var till viss del naturlig med stora klippor som höjde sig ur vattnet som människorna 

i staden huggit ut och omformat under årens gång. Från hamnen kunde man även tydligt se fyren 

Gallashte på den lilla ön Trots. Fyren var uppkallad efter mannen som byggt den en gång för 

länge sedan. Den stod där som en gigantisk vakt och trotsade både sjöns och vindarnas raseri. 

Fyrvaktaren brukade tända upp bålet under stormiga dagar för att vägleda fiskarna eller sjöfararna 

till hamnens trygghet. Sjöfararna kom från städerna runt Relnore. Oftast var det stora långbåtar 

eller fraktbåtar fulla med vete, kött och andra förnödenheter. Men ibland kom det även mindre 

båtar med bara några passagerare. 

Vissa dagar smög sig doften från fiskrökerierna, som låg nere vid hamnen, genom gatorna. 

Tack vare sjön så var Collcott en väldigt levande och grön stad. Gatorna vävdes samman med 

kanaler som löpte genom staden likt ett spindelnät. Ibland sprack raderna av hus upp i mindre 

parker med fruktträd eller små dammar. På en sidogata kunde mannen skymta en av de många 

broar som korsade en av kanalerna. En liten pojke stod och fiskade där med ett metspö som inte 

var mer än en pinne med ett för grovt snöre fäst längst ut. Mannen skakade bedrövat på huvudet 

åt pojken, vad kunde han fånga med det skrangliga spöet? 

Han suckade överdrivet djupt och gjorde sig redo att fortsätta. En krum liten gumma som stod 

i dörröppningen till affären bredvid honom gav honom en misstänksam blick. Han tittade 

förvånat på henne och höjde sedan flaskan till en skål innan han grimaserande tog en klunk till. 

När han förstod att hon inte ville ha något ryckte han på axlarna och började gå igen. Den 

vingliga färden fortsatte in mot stadskärnan i staden Collcott. Gatan han gick på var en av 

huvudgatorna och den kantades av stora hus med flera våningar. Husen var överlag gjorda av fin 

ljus sten sammanfogade med murbruk. Vissa hus hade fina fasader av trä i olika färger från svagt 

gula till azurblå. De flesta husen var affärer men här och var fanns det också värdshus eller 

krogar. På vägen hit hade han passerat en affär som sålde sidenkläder och en annan som sålde 

smycken. De var avsedda för det finare folket i Collcott och han vinglade bestämt förbi allihop. 

Han hörde inte hemma i den här delen av staden. 

9

Plötsligt snubblade han till, tappade för ett ögonblick balansen och vinglade sedan ut mitt i 

gatan för att inte falla omkull. En fet man med ett rött plufsigt ansikte var försjunken i tankar och 

han såg aldrig mannen som kolliderade med honom innan det var för sent. Den tjocke grymtade 

äcklat till medan han föste den fulle mannen åt sidan, sedan fortsatte han gå utan att se sig om. 

Den fulle mannen mumlade något ursäktande men fortsatte sedan som om ingenting hade 

hänt. Efter en kort stund vek han in på en smal tvärgata som löpte mellan de höga husen. Han 

stannade halvvägs in på gatan och lutade sig mot väggen. När han försäkrat sig om att han var 

ensam och att ingen såg honom så rätade han på sig och hällde upp vatten i händerna. Han 

gnuggade hastigt rent ansiktet från smutsen innan han hällde ut resten av vattnet på marken. 

Sedan kände han efter i fickan och fiskade upp börsen som den tjocka mannen hade haft på sig. 

Den var full av mynt och mannen log nöjt för sig själv. Den tjocke hade visst haft en bra dag 

idag. 

”Hade”, tänkte Tar och log nöjt för sig själv. Tar Zakuli var en professionell tjuv och hade så 

länge han kunde komma ihåg haft en stor talang för att stjäla saker. Han var tjugosex år och hade 

levt större delen av sitt liv i Collcott. Han hade inte behövt spela full eller ens kollidera med 

mannen för att kunna stjäla hans pengar, men det roade honom att se folks besvärade reaktioner. 

Dessutom hade de flesta människor inte en tanke på att kolla sina pengar när de slog ihop med 

någon. De kollade inte förrän det var för sent. Nu behövde han inte göra något mer den här dagen 

och han såg plötsligt fram emot att få sova. Han stoppade börsen innanför tunikan och gick sedan 

genom den smala gatan ut till nästa gata. 

När han kom ut på den större gatan så stannade han upp en kort stund och betraktade 

folkvimlet. En klockas klämtande skar plötsligt genom luften. Det var ett av klocktornen i 

Collcott som signalerade att det började bli kväll. Tar hade alltid varit fascinerad över 

klocktornen. Han hade vid några kortare tillfällen bott i tornen under årens gång. 

Det behövdes bara en person för att sköta om tornen och det behövdes inte mycket underhåll 

för att hålla igång dem. Resten sköttes av en automatisk mekanik. Han visste inte exakt hur det 

fungerade men det var en mycket snillrik anordning. När han hade försökt att prata med 

klockmästarna var de nästan ovilliga att avslöja klockans innersta hemligheter för de som inte var 

invigda. Så Tar hade låtit det bero. Men han visste i alla fall att stora kar fylldes med vatten för 

att sedan tippa när de blev fulla och på så sätt driva kolvar och rep upp och ned. Detta maskineri 

10

skruvade upp en stor pendel som till slut föll och träffade den stora järnklockan. Det skedde 

regelbundet med ett par timmars mellanrum under dagarna. 

Nu var folk på väg hem eller till värdshus och överallt skyndande människor fram. Trots att 

dagarna blev allt varmare ju närmare sommaren kom så var kvällarna fortfarande kyliga. Han 

bestämde sig för att skynda på stegen. På andra sidan gatan såg han en grupp soldater som 

misstänksamt granskade alla som passerade förbi och han tittade snabbt åt ett annat håll. Deras 

grå uniformer blänkte matt i det svaga solskenet. Tar såg att de alla höll händerna nära sina 

svärdsfästen, som om de var redo att starta bråk när som helst. De hade ingen anledning att 

stoppa honom, men stämningen i staden hade blivit hårdare på sista tiden och han hade ingen lust 

att bekanta sig med dem om han inte var tvungen. 

Han gick raskt uppför gatan och vek sedan av på en mindre. Han fortsatte ytterligare en bit 

och vek vant av på de mindre gatorna i Collcott. Till slut kom han fram till en smal gata som 

mynnade ut på ett litet torg. Där fanns en fontän i mitten och runt den stod det köpmän som 

precis började packa ihop sina saker för dagen. Några viftade halvhjärtat med sina varor åt 

förbipasserande för att försöka sälja något mer för dagen, men de såg trötta och slitna ut och i 

färd att ge upp. 

Tar höll sig i utkanten av torget och gick i en halvcirkel runt fontänen och köpmännen. Han 

gick utan att tveka fram till dörren till ett av de större husen. En skylt ovanför dörren hängde lite 

på sned och förkunnade att det var värdshuset Spiken. Han sköt upp dörren och klev in i 

värdshuset. 

Det var skumt där inne och det tog ett par sekunder innan Tar vande sig vid ljuset. Bord och 

stolar stod utspridda över det långsmala rummet. Utmed väggarna stod bänkar med jämna 

mellanrum. Det fanns bara ett fåtal fönster utmed ena långsidan som var färgade i mörkare glas så 

att de inte släppte in mycket dagsljus. På väggarna hängde oljelampor som gav ifrån sig ett varmt 

gult sken och spred en svag rökig doft i lokalen. Han gillade stället, det var ganska avskärmat 

från resten av staden och hit kom inte soldaterna så ofta. Till det här värdshuset tog sig mest 

kringvandrande jägare, hantverkare och köpmän. Det var här han hade hyrt ett rum de senaste 

veckorna och han kunde leva gott av vad staden hade att erbjuda. Hans yrke krävde att han snabbt 

kunde lämna allt efter sig om situationen blev sådan så ett värdshus en bit från stadskärnan 

passade honom perfekt. Han hade aldrig haft något behov att slå sig till ro någonstans utan han 

trivdes med att bo tillfälligt här. Ibland flyttade han helt enkelt till ett annat värdshus och bodde 

11

där ett tag. Ibland gav han sig iväg utanför staden och stannade i någon by en tid, men det var i 

Collcott som hans största inkomstkälla fanns. Byarna kunde inte på lång väg erbjuda lika många 

rika köpmän som här. 

Tar tittade sig hastigt omkring och konstaterade att det inte var så många människor här än. 

Några människor satt utspridda här och där men det skulle komma mer senare, det var han 

övertygad om. Två män satt och samtalade lågt nära dörren. Längre in satt en man och skrev 

något i en bok med en fjäderpenna. Det var för tidigt på kvällen för att folk skulle samlas för att 

prata om dagens strapatser över en öl och en bit mat. 

Han gick fram till bardisken och beställde ett stop öl. Värdshusvärden blinkade tacksamt åt 

honom när han fick ett silvermynt extra. Han gick för att sätta sig vid ett bord och bara njuta av 

att vara, men sedan såg han en man med ryggen vänd mot honom inne i ett hörn. Tar gick runt 

mannen för att se om han hade sett rätt och när mannen vände sitt fårade ansikte med trötta ögon 

mot hans log de båda stort. 

”Det var länge sen jag såg dig Ubo”, sa Tar glatt och satte sig ned mitt emot mannen. 

”Detsamma Tar. Detsamma.” Den gamle mannen strålade av glädje och hans leende smittade 

av sig. ”Någon lycka ikväll?” 

”Ja då, ikväll är det jag som står för ölen”, Tar flinade stort och Ubo som försökte se allvarlig 

ut misslyckades när ett stort flin brast ut i hans rynkiga ansikte. 

”Det är en ovana jag aldrig lyckades lära dig av med”, han skakade på huvudet så att hans vita 

hår svallade fram och tillbaks. 

Ubo var det närmsta en far Tar hade. Han hade hittat Tar på gatan när han var mycket ung 

och försökte stjäla mat. Av någon anledning, som Tar aldrig riktigt hade förstått, hade Ubo tagit 

hand om honom. Ubo hade gett honom ett hem tillsammans med Elvy, sin fru. Tar log åt minnet 

åt den rundlagda kvinnan och hennes varma leende. Elvy hade dött av ålder för ett par år sedan 

och sedan dess hade Ubo varit rastlös. Han visade inte att han sörjde sin fru, men Tar visste att 

han saknade henne mer än han någonsin skulle berätta. 

”Hur har du haft det?”, frågade Tar till slut när de båda lugnat ner sig en aning. 

”Det har varit bra, men det verkar sämre ställt med hela staden.” 

”Vad menar du?” 

Ubo lutade sig framåt över bordet och sänkte rösten. 

12

”Det går rykten om att misralerna har något stort på gång, men ingen vet vad. Det är bara en 

allmän känsla av oro. Det sägs också att Chratunga nu är den som styr över Collcott och att 

kungen bara är hans marionett. Du kommer väl ihåg vad som hände för två år sedan när 

drottningen blev sjuk och dog?” 

Tar nickade eftertänksamt medan han drog sig till minnes vad som hade hänt för två år sedan. 

Stogack, kungen i Collcott, hade en natt hittat sin drottning med svåra magsmärtor. Förgäves 

hade han suttit vid hennes sida och hållit hennes hand medan livet plågsamt runnit ur henne. 

Morgonen därpå var hon död och kungen hade blivit knäckt, till och med i döden hade 

drottningen ett smärtsamt uttryck i ansiktet. Ryktet spred sig som en löpeld genom staden och det 

sades att Stogack bara satt i ett rum på slottet och stirrade in i väggen. Han kunde inte släppa 

ifrån sig sin drottning och den enda han pratade med var hans närmaste rådgivare, Chratunga. De 

flesta i Collcott sörjde med kungen men långt ifrån alla var övertygade. Några trodde att 

drottningen blivit mördad med gift. När ryktet till slut nådde slottet gav Stogack order om att den 

skyldige till varje pris skulle hittas. Han var fortfarande inte i stånd att fatta några beslut då han 

knappt orkade ta sig ur sängen så Chratunga fick tillfälligt makten eftersom kungen och 

drottningen inte fått någon arvinge än. Chratunga gav genast order om att misralerna skulle leda 

utredningen. 

Misralerna var en liten skara hårdföra män som utgjorde eliten av den dravanska armén. 

Deras ledare hette Trapenner, en ärrad man med gråsprängt skägg och isande genomträngande 

blick. De hade tagit sitt namn efter Misral, den grymma och hänsynslösa härföraren som lett den 

dravanska armén i det gamla kriget. Det var länge sedan nu och mest en historia man berättade 

vid lägerelden, men namnet var fortfarande skräckinjagande och folk gjorde klokt i att inte korsa 

misralernas väg. 

Misralerna hade skoningslöst farit fram genom staden och landsbygden för att hitta den 

skyldiga. De hade fängslat och torterat människor oavsett om de visste något eller inte i jakt på 

det svar som kungen krävde. Till slut, efter flera månader av skräck bland folket, hade de äntligen 

fått reda på en ledtråd. Det sades att en rörelse som kallade sig Skuggorden låg bakom mordet. 

Misralerna basunerade ut nyheten på torgen i staden och människorna blev både förskräckta och 

lättade. Varför Skuggorden skulle vilja döda drottningen var det ingen som visste, men nu visste 

de i alla fall vem som låg bakom mordet. Stämningen i landet Dravanu hade lättat något efter det 

men misralerna var fortfarande misstänksamma mot alla och sedan dess hade soldater ur den 

13

dravanska armén spridit ut sig alltmer. De flesta var oförargliga men det fanns vissa grupper av 

soldaterna som tog tillfället i akt att plundra byar och våldta kvinnor om de fann den minsta 

misstanke att Skuggorden hade samröre med dem. 

”Vet du nåt om misralernas planer?” Tar blev genast på sin vakt. Att vara en tjuv innebar 

alltid en risk, hur skicklig man än var och om Ubo visste något om misralerna ville han veta det. 

Ubo log ett snabbt leende åt Tar när han såg hans reaktion men sedan blev han allvarlig igen. 

”Nej, jag vet inte vad de gör. Men de senaste månaderna har det ryktats om attacker på byar 

på landsbygden. Har du missat det?” 

sanna. 

Tar skakade på huvudet, han hade också hört sådana rykten men han visste inte om de var 

”Hur som helst så har det bara blivit värre”, fortsatte Ubo bistert. ”Så sent som igår hörde jag 

om en liten by norr om Relnore som blivit helt förstörd. Jag hörde det av några soldater som stod 

och pratade vid ett gathörn så vem vet om det är sant. Männen i byn hade blivit uppradade och 

sedan halshuggna. Kvinnorna var våldtagna och de hade hittat dem med halsarna avskurna. 

Barnen var också dödade och slängda i en hög mitt i byn. De sa att det var Skuggordens verk. Jag 

vet inte om det är sant men de här ryktena har bara blivit fler och fler på den senaste tiden. 

Soldaterna hade i sin tur på ryktesvägen hört att Skuggorden kom söder ifrån men de visste inte 

säkert. 

Det sägs att misralerna planerar att starta krig mot Skuggorden för att få ett slut på det här en 

gång för alla, men vem vet vad de egentligen planerar?” 

Tar satt tyst och tittade ut i luften försjunken i tankar. Han hade aldrig tyckt om de dravanska 

soldaterna och plötsligt tyckte han ännu sämre om dem. Om de inte kunde försvara sitt eget folk, 

vad för nytta gjorde de då egentligen? Han avbröts i sina tankar av Ubos skrovliga stämma. 

”Visste du att jag i min ungdom var en jägare? Jag brukade jaga björn och varg uppe i 

skogarna i bergen. Jag trivdes bra där, det var lugnt och skönt. En dag behövde jag köpa mat och 

lite annat så jag begav mig ner från skogarna till en liten by i närheten. Det var där jag träffade 

Elvy och sedan den dagen har jag inte jagat…” Ubo avslutade inte meningen och hans röst 

stockade sig. 

Tar gav den gamle mannen en sorgsen blick, han anade vad den gamle mannen tänkte säga. 

”Du tänker ge dig av?” 

Ubo mötte inte hans blick och han såg med ens mycket gammal ut. 

14

”Ja. Jag känner inte igen staden längre. Jag är en gammal man nu och det är dags för mig att 

dra mig tillbaka. Jag är trött på att känna mig rädd i staden som jag spenderat större delen av mitt 

liv i.” 

Tar nickade sakta medan han stirrade ut i tomma luften framför sig. Han kände sig plötsligt 

tom inombords och han visste inte riktigt vad han skulle känna. Beskedet kom plötsligt, men 

egentligen var det inte överraskande. Han förstod den gamle mannen. Ubo hade ingenting som 

höll honom kvar i Collcott längre. Han skulle få det bättre i skogarna där han fick vara ifred med 

sina minnen efter Elvy. 

De satt länge och pratade om gamla minnen, både gemensamma och egna, innan Ubo 

slutligen suckade tungt och reste sig upp. Gästerna hade börjat tunnats ut inne på värdshuset. Det 

satt bara enstaka gäster kvar vid borden och drack öl eller samtalade lågt. Tar trodde att det var 

närmare midnatt och han förstod att tiden var inne. Tar och Ubo utväxlade en lång blick innan 

Ubo till slut vände sig om och lämnade honom där. Ord kändes överflödiga och blicken de 

utväxlat räckte som farväl. Tar visste att den gamle mannen inte skulle komma tillbaks och för en 

kort stund fylldes hans hjärta med sorg. Tar satt kvar vid bordet och tittade länge efter den gamle 

mannen när han försvunnit ut genom dörren. 

Kapitel 2 

När Tar till slut reste på sig var det mörkt ute och de mörka fönsterrutorna släppte bara in ett 

svagt disigt ljus från lyktorna i staden. Han gick bort till en liten dörr i bortre änden av lokalen 

och gick upp för den smala trappan bakom. En lång smal korridor med dörrar på båda sidorna 

bredde ut sig framför honom. Han gick utan att tveka längst in innan han stannade framför en 

trädörr. Han fiskade upp en nyckel ur en ficka i tunikan och låste upp dörren som knarrande 

svängde upp. Han klev in i sitt lilla rum och låste dörren efter sig. 

Rummet var litet och sparsamt möblerat med en säng i ena hörnet, ett litet bord framför 

fönstret som vette ut mot en bakgård och en liten stol stod lutad mot väggen. Längs ena väggen 

stod också en enkel kista i ljust trä där han förvarade sina dyrkar och dolkar som han inte bar med 

sig. 

15

Han var trött och på dåligt humör och ville bara sova. Han hade inte träffat Ubo på länge men 

nyheten om att han skulle ge sig av hade tagit honom hårdare än han ville medge. Dessutom var 

han orolig för den gamle mannen. Om ryktena om Skuggorden var sanna skulle han kunna råka 

illa ut och Tar tyckte inte om tanken på att förlora den gamle mannen. Han visste att han inte 

kunde göra något åt saken och han förstod mycket väl att Ubo ville härifrån. Han suckade och 

skulle precis dråsa ner på sängen när han hörde något bakom sig. 

”God kväll Tar.” 

Tar snodde runt mot rösten och i hans händer glimmade två långa dolkar som han dragit fram 

i en enda smidig rörelse. Han stirrade misstroget på mannen som stod vid dörren. Främlingen 

hade en mörk, enkel skrud med kapuschong som var nerfälld så Tar kunde tydligt se mannens 

rynkiga ansikte. Han var helt skallig och rynkorna hade letat sig upp långt i mannens runda 

panna. Han hade ett långt grått skägg som hängde ned mot bröstet. Han var lite kortare än Tar 

men det fanns en auktoritär utstrålning i den gamle mannen som fyllde upp den smala skepnaden 

på ett sätt som fick Tar att bli på sin vakt. Det Tar främst lade märke till var hans grå klara ögon 

som borrade sig in i hans egna. De lyste med en kraft som inte passade in i det fårade ansiktet. 

Tar stod ihopkrupen och spänd som en fjäder, redo att anfalla mannen. 

”Stoppa undan knivarna Tar.” Den gamle mannen viftade avvärjande med ena handen. ”Jag 

är inte här för att skada dig.” 

”Hur vet du vem jag är? Hur kom du in? Vem är du?” Tar blängde misstänksamt på 

gamlingen och han höll fortfarande dolkarna i ett fast grepp, redo att stöta dem i mannen. 

Utan att svara gick den gamle tvärsöver rummet och drog fram stolen. 

”Har du nåt emot om jag sätter mig ner?” 

Innan Tar hann protestera satte sig den gamle mannen ned och suckade nöjt. 

”Ah, jag har stått och väntat på dig en bra stund. Det är jobbigt för de här gamla benen förstår 

du.” Mannen höjde på ögonbrynet och pekade menande på dolkarna. ”Du borde verkligen stoppa 

undan de där innan du gör dig illa på dem.” 

Tar stirrade på mannen en lång stund men bestämde sig till slut för att göra som han sade. Om 

gamlingen försökte något skulle han vara död innan han hann resa sig från stolen. Han stoppade 

undan knivarna innanför kläderna och gick sedan bort till ena väggen och lutade sig mot den med 

armarna i kors. 

”Vem är du?” 

16

”Mitt namn är Valgone och jag har ett uppdrag åt dig.” 

Tar fnös. ”Vem tror du att du är? Du känner inte mig”. 

”Jodå, det gör jag. Du är Tar och den bäste, ja vad ska vi kalla det?” Valgone himlade 

dramatiskt med ögonen medan han letade efter rätt ord. ”Den bäste ’införskaffare’ som finns i 

Collcott.” 

Den gamle mannen skrockade åt sin egen påhittighet. Tar gav honom en skeptisk hånfull 

blick., men han sa inget 

”Nåväl, jag vill att du införskaffar en sak åt mig. Du får självklart bra betalt”. 

Tar tänkte protestera, men hann inte förrän den gamle mannen började prata igen. 

”Vet du hur slottet ser ut?” 

Det visste Tar. Man hade grävt ut en större kanal från Relnore som rann genom Collcott och 

den rann även genom slottet. Denna huvudkanal försåg hela Collcott med vatten och även en del 

fisk som hade råkat simma in där. Slottet var uppbyggt på båda sidor om kanalen. På den östra 

sidan låg huvuddelen där kungen normalt höll till. Där fanns även garnisonen och de stora fina 

salar där man höll banketter och middagar, det fanns också otaliga gästrum som för det mesta 

stod tomma. På den västra sidan av kanalen fanns den mindre delen av slottet där de flesta lager 

fanns. På västra sidan fanns även kök och skafferier för att förse kungen och hans gäster med 

mat. Där kanalen lämnade slottsområdet grenade den sedan ut sig i Collcott. Man hade byggt 

stora galler som man sänkt ned i vattnet för att förhindra människor från att ta sig in i 

slottsområdet via kanalen. 

De båda sidorna av slottet som skiljdes av kanalen bands samman av en stor bro som löpte 

högt i luften mellan de höga torn som stod likt jättelika vaktposter på varsin sida. Runt omkring 

hela slottet sträckte sig en tjock hög ringmur och man kom bara in på borggårdarna genom två 

stora portar, en på vardera sida om kanalen. Det fanns även två mindre broar på marknivå som 

förband de båda sidorna. Bron som låg närmast staden var för det mesta uppfälld av säkerhetsskäl 

och användes nästan aldrig. Den andra låg bortom bron mellan tornen och användes för det mesta 

bara av kökspersonalen. Man var alltså tvungen att bestämma sig för vilken del av slottet man 

ville till innan man gick innanför murarna. Utanför fanns det gott om broar så om man hade svårt 

att bestämma sig för vilken del av slottet man ville till hade man gott om valmöjligheter. Men det 

var utanför slottsmurarna det. Tar mindes att han hade häpnat när han för första gången såg slottet 

och han undrade vem som byggt den magnifika byggnaden. 

17

”I det västra tornet, precis intill kanalen, finns en sten jag vill att du införskaffar.” Den gamle 

mannen lät plötsligt mycket allvarlig. 

”Det är en blå sten, ungefär så här stor”, han knöt handen och höjde den i luften för att visa 

Tar, ”som jag vill att du stjäl.” 

”Varför skulle jag göra det? Du misstar mig för någon annan.” Tar litade inte alls på den 

gamle mannen. Om det var en spion utsänd av misralerna skulle han med all säkerhet hamna i en 

fängelsehåla någonstans, eller råka ut för ett ännu värre öde. De tjuvar som blev påkomna blev i 

bästa fall brännmärkta och i värsta fall avrättade offentligt på ett torg. Men det var något med 

mannen som han inte kunde sätta fingret på, och innerst inne trodde han inte att mannen hade 

något samröre med misralerna eller Chratunga. 

Valgone reste på sig och stack handen innanför kåpan och fick fram en liten läderpåse som 

han kastade till Tar. Tar fångade den i luften med båda händerna och han kunde känna hur 

föremålen där inne skrapade lätt mot varandra. 

”Öppna den.” 

Tar kastade återigen en misstänksam blick mot Valgone men sedan gjorde han som han blivit 

tillsagd. Han hällde ut innehållet i handen och drog sedan häftigt på andan. En mängd stora 

ädelstenar i regnbågens färger glittrade i hans hand och han kände försiktigt på deras lena, kalla 

yta med fingertopparna. Han kände igen stenarnas karaktär och visste direkt att stenarna kom från 

Zarungruvorna. Han visste också att det var en förmögenhet han höll i handen och vad det än var 

som gamlingen ville så var det dumt att tacka nej. Han hällde tillbaks ädelstenarna i läderpåsen 

och knöt igen den. Han var på väg att fråga hur Valgone fått tag i stenarna men hejdade sig sedan, 

han var inte säker på att han ville veta. 

”Du får en påse till när jag får den blå stenen”, Valgone lät nöjd när han såg Tars reaktion. 

”Som jag sa så finns den här stenen i det västra tornet. Det finns en dörr högst upp i tornet på 

bröstvärnet som leder ned till kammaren där stenen finns. Dörren längst upp vätter mot 

borggården så det är omöjligt att missa den. Du behöver bara ta dig in där, ta dig ned till 

kammaren och sedan ta dig ut igen. Simpelt, eller hur? Den enda haken är att det måste ske inatt.” 

”Varför så bråttom? Du förstår väl vad det innebär att bryta sig in i slottet oavsett vad det är 

som ska stjälas? Särskilt i dessa tider då misralerna tillfångatar vem som helst oavsett anledning. 

Varför skulle jag göra mig besväret över huvud taget?” 

Valgones ögon smalnade en aning men sedan log han snett mot Tar. 

18

”Jag ger dig två bra anledningar och sedan får vi se hur pass smart du är. Ädelstenarna du 

håller i handen är väl värda besväret och en påse till säger du väl inte nej till? Dessutom”, tillade 

han och Tar anade genast vad han skulle säga, ”kanske misralerna skulle vilja veta att det finns en 

mästertjuv i staden?” 

”Du skrämmer mig inte gamling. Men svara på varför det är så bråttom.” 

”För att stenen du ska stjäla kommer flyttas imorgon. Det är mycket viktigt att du får tag i den 

innan det händer. Jag anställde en annan person att göra det här jobbet, men jag har inte hört 

något på en vecka så jag måste helt enkelt förlita mig på att du klarar av det här inatt.” 

”Varför stjäl du den inte själv? Du lyckades smyga dig in här utan några större problem, då 

borde du kunna smyga dig in i slottet också.” Tars röst lät lite fientligare än han avsåg men han 

brydde sig inte om det. 

Den gamle mannen gav honom en skarp blick. ”Jag är en gammal man. Att smyga mig in i 

slottet skulle vara farligt på fler än ett sätt. De här gamla benen kanske inte skulle bära om jag var 

tvungen att springa från vakterna. Jag behöver din hjälp helt enkelt.” 

Tar vände sig bort från den gamle mannen. Han var villrådig över situationen. Å ena sidan 

tyckte han inte om att mannen visste vem han var och att han ens var här i hans rum. Det betydde 

att andra också kunde veta att han var en tjuv. Det var inte troligt, men risken fanns. Å andra 

sidan kunde han känna stenarnas tyngd i handen och han visste att om han tackade nej skulle han 

gå miste om en ovärderlig skatt. Ädelstenarna tycktes reta honom och han knöt handen hårt om 

dem. 

Han visste också att om någon fick syn på honom skulle det direkt innebära problem, fast han 

var inte orolig över det. Tar var van vid att smyga i skuggorna och han kunde gömma sig överallt. 

Problemet var bara att stämningen i Collcott var så spänd. Plötsligt kom han att tänka på vad Ubo 

sagt om misralerna, att de hade något på gång. Det kanske inte var en så dum idé ändå att lämna 

Collcott för en tid när han var klar med det här uppdraget. Det kunde han hur som helst bestämma 

senare. 

Tar suckade och vände sig sedan mot Valgone igen. 

”Jag antar ditt erbjudande gamling, men bara om du betalar lika mycket till. Om inte så tar jag 

hand om dig efteråt.” 

Valgone öppnade förvånat munnen och sedan brast han ut i ett bullrande gapskratt. 

19

”Tar hand om mig”, Valgone kippade efter andan och torkade bort en tår i ögat medan han 

fortfarande skrattade. 

”Det är bra Tar. Jag söker upp dig imorgon bitti och ger dig resten av din lön. Vi ses då.” 

Valgone fnissade fortfarande när han låste upp dörren och försvann ut i korridoren. Tar 

noterade att han rörde sig smidigt för att vara så gammal. 

Han stirrade på dörren när den slog igen efter Valgone, sedan kände han efter i sina fickor 

och plockade fram en liten silverfärgad nyckel. Gamlingen hade haft den i sina fickor och nu var 

den Tars. Han log för sig själv när han föreställde sig den andres min när han upptäckte att han 

saknade sin nyckel och sedan stoppade han tillbaks den i fickan igen. Det hade varit enkelt att 

stjäla den utan att den gamle mannen märkte något. Nästan för enkelt. 

Han lade sig på sängen med armarna under huvudet och stirrade upp i taket. Han undrade vad 

det var för sten den gamle mannen ville att han skulle stjäla och varför det var så angeläget, men 

å andra sidan hade han betalat bra. Mycket bra till och med och Tar visste att risken han tog var 

väl värd besväret. Innan han somnade tänkte han snabbt ut en provisorisk plan för att ta sig in i 

slottet. Han hade den utrustning han behövde i rummet och han trodde inte att det skulle bli några 

större problem. Motvilligt kände han sig upphetsad över vad natten skulle erbjuda. Att stjäla 

saker av feta herrar var en sak, men det här uppdraget krävde mer av honom vilket fick hans 

hjärta att bulta snabbare. Det var en utmaning. Han hade ingen aning om vem Valgone var och 

han borde kanske inte antagit hans erbjudande, men känslan av spänning som bultade i bröstet på 

honom var för stark för att han skulle kunna sätta sig emot den. Ett sådant erbjudande kom inte 

igen och han visste att han gjort rätt, även om han inte helt tyckte om hur det hade gått till. Han 

behövde bara vila en kort stund innan han var redo att ge sig iväg. Tar vände sig om på sidan och 

somnade omedelbart. 

Kapitel 3 

Natten var ljummen och stilla. Himlen var kristallklar och månen kastade sitt bleka ljus över 

Collcott. Någonstans långt till öster sken Gallashte med ett svagt gult sken. Ljusen från staden 

fick fyrens sken att blekna. Tar stod blickstilla intill det västra tornet, tryckt mot den kalla 

stenväggen. Innan han lämnade värdshuset hade han bytt om till mörka smidiga kläder istället för 

de smutsiga han använd tidigare under dagen. Han hade snört på sig mjuka tysta läderkängor och 

20

noggrant sett över sin utrustning han skulle ta med sig. När han var klar hade han smugit sig ut 

genom det lilla fönstret i hans rum på värdshuset och sedan tagit sig så långt han kunde på 

hustaken. Han var så van att smyga att tegelpannorna kändes som stenar under hans fötter. Inte 

ett avslöjande ljud hade han gett ifrån sig. Husen fortsatte utan avbrott nästan ända fram till 

ringmuren och den hade han med hjälp av en änterhake klättrat över. Han hade omsorgsfullt 

surrat små tygbitar över hela änterhaken så att den skulle bli så tyst som möjligt när han väl 

behövde använda den. Sedan hade han i skydd av skuggorna följt muren fram till det västra 

tornet. 

Tornet låg alldeles vid kanalen och det svarta vattnet kluckade fridfullt mot kanalens 

stenväggar. Månen befann sig på andra sidan tornet och han var tacksam över att dess 

reflektioner inte kastade sitt ljus där han stod nu. Alldeles ovanför honom fanns bron som löpte 

över kanalen och som kopplade ihop tornen. Stora valvbågar höll dess tyngd uppe. 

Han lyssnade intensivt uppåt för att höra när vakterna passerade. Han hade försökt memorera 

deras patrullschema och det verkade som de passerade över bron ganska regelbundet. Han kunde 

höra svaga fotsteg närma sig ovanför honom. Han hörde ett svagt mummel och någon som 

skrattade till. Sedan gick vakterna åt varsitt håll och han hörde hur stegen dog bort i natten. Han 

väntade ytterligare någon minut innan han lösgjorde sig från skuggorna. 

Han svingade änterhaken över huvudet och siktade på en skarv mellan bron och tornet. Den 

flög tyst iväg genom natten och det tog ett par sekunder innan den fann sitt mål. Om han missade 

fanns risken att allting skulle vara bortkastat. Oväsendet när änterhaken ramlade ned skulle kunna 

larma vakterna. Då spelade det ingen roll om änterhaken var vadderad för att minska skramlet 

eller inte. Men den tog fäste och han hörde bara ett svagt skrapande när den satte sig fast i 

skarven. Han drog prövande i repet för att försäkra sig om att den verkligen satt fast. När han var 

nöjd hävde han sig ut över det mörka vattnet och tog spjärn med benen mot tornet, sedan 

klättrade han snabbt uppför den släta väggen. 

Han stannade hängandes precis under kanten till bröstvärnet och lyssnade intensivt efter 

tecken på fara. När han inte hörde något hävde han sig över kanten. Han hukade sig omedelbart i 

skydd av bröstvärnets skugga och sedan lirkade han försiktigt loss änterhaken och virade snabbt 

ihop den. Han fäste den vid bältet medan han spanade åt båda hållen. Till höger löpte den stora 

stenbron över kanalen till det östra tornet och precis till vänster om honom reste sig toppen på det 

västra tornet. Det såg hotfullt ut i mörkret där det reste sig i mitten av muren. Det var större än 

21

han först hade trott och avståndet från tornets ytterväggar till bröstvärnet var säkert två meter. 

Bakom tornet fortsatte muren mot slottets västra del och halvvägs dit kunde han se konturerna av 

en smal stentrapp som ledde ned till den västra delen av borggården, som delades av kanalen. 

Härifrån hade han bra uppsikt över sin omgivning och han konstaterade nöjt att han för tillfället 

var ensam där han satt. 

Han sprang snabbt fram till tornet och tryckte sig mot väggen. Han var tvungen att gå runt 

tornet för att komma till dörren som skulle leda ned till kammaren där den blå stenen fanns. Det 

innebar en liten risk eftersom han då skulle befinna sig mitt för den gång som vakterna skulle 

patrullera. Men det var flera minuter innan de skulle komma tillbaks om hans iakttagelser stämde 

så han var inte orolig över att bli upptäckt. Han tänkte precis springa runt tornet då han i 

ögonvrån såg en skugga röra sig på andra sidan bron. 

Han stelnade till och spanade ut i mörkret men såg ingenting. Han var säker på att han 

verkligen sett något röra sig så han stod still och väntade. Minuterna gick och han började bli 

otålig. Han var beredd att avfärda skuggan som inbillning och han tänkte precis springa runt 

tornet igen när han återigen såg skuggan röra sig. Den kom springande över bron rakt mot Tar. 

Han svor tyst för sig själv. Det var tydligen fler införskaffare här inatt. I samma ögonblick som 

skuggan var mitt på bron hörde han vakterna närma sig från den smala trappen. De pratade och 

skrattade lågmält. Han hörde deras steg som ekade över den ödsliga borggården nedanför honom. 

Tar insåg direkt att det skulle gå katastrofalt dåligt för dem bägge om den okända skuggan 

blev upptäckt och han fattade genast ett beslut samtidigt som han drog fram en lång dolk. Han 

hoppades bara att personen ute på bron inte var en idiot. Skuggan hade också hört vakterna och 

nu stannade den tvekande mitt på bron. Sedan satte den fart igen och sprang mot de skyddande 

skuggorna utmed tornet. 

Skuggan tog sikte mot tornet precis som Tar hade gjort, men när den kom fram slet Tar tag i 

den. Den okända personen grymtade förvånat till men Tar hade redan kopplat ett stenhårt grepp 

om midjan på den. 

”Ett ljud och jag skär halsen av dig”, väste han sammanbitet samtidigt som han satte dolken 

mot strupen på personen. Denne stretade emot en kort stund men lugnade genast ner sig då de 

hörde vakterna komma närmare. Tar tryckte sig mot stenväggen med Skuggan framför sig och 

hoppades att de skulle smälta samman med mörkret som omgav dem. 

22

När vakterna kom fram till tornet hörde Tar hur de delade på sig, en av dem gick runt tornet 

medan den andra väntade vid bron. Han höll dolken i ett fast grepp medan tankarna rusade runt i 

huvudet på honom. Om de blev upptäckta var han tvungen att döda vakterna. Var det möjligt utan 

att väcka hela slottet? Han såg framför sig hur vakten fick syn på dem och hur han stötte kniven i 

halsen på honom. Sedan var han tvungen att överrumpla vakten vid bron. Mer hann han inte 

fundera förrän vakten passerade dem. Han hasade sig sömnigt fram och tittade ut över staden 

istället för att ägna den mörka väggen någon uppmärksamhet och sedan var han borta. De hörde 

hur rösterna av de båda vakterna sakta tonades bort när de försvann över bron. 

Tar väntade inte utan han snodde genast runt den okända personen han höll om midjan och 

tryckte upp honom mot väggen för att se vem det var. Skuggan hade mörka åtsittande kläder och 

var ungefär lika lång som Tar. Ansiktet doldes av en kapuschong och när han drog bort den såg 

han till sin förvåning att det var en kvinna han fångat. 

Hennes gröna ögon blängde ilsket på honom och hon gav Tar en hård spark på benet innan 

han återigen tryckte dolken mot hennes hals. Hon var slank och smidig med ett smalt ansikte och 

en spetsig näsa. Munnen var som ett streck där hon stod med ryggen mot väggen. Hennes långa 

bruna hår, som var uppsatt i en hästsvans, svajade ilsket när hon rörde på huvudet. Hon såg ut att 

vara i Tars ålder, men det var svårt att avgöra i mörkret. 

”Vem är du och vad gör du här?”, väste han lågt. 

Kvinnan kastade en hatisk blick på honom men insåg sedan att hon var i underläge och hon 

slappnade av en aning. 

”Jag heter Tife och jag är här för att… göra en sak”, svarade hon vagt. 

”Skickade Valgone dig?” 

När Tar såg hennes förvånade min blev han med ens säker. Det här var den andra personen 

som den gamle mannen hade skickat hit, men varför hade hon väntat tills inatt om hon fått 

uppdraget för en vecka sedan? 

”Han skickade mig också”, sa han kort och hon nickade tveksamt till svar. 

Tar visste inte vad han skulle göra med kvinnan. Det enklaste alternativet skulle vara att döda 

henne här och nu och försöka gömma kroppen i skuggan av tornet. Han visste att det var en dålig 

idé då nästa patrull kanske var mer uppmärksam och då skulle de hitta kroppen och slå larm. 

Dessutom ville han inte döda henne. Hennes orädda trotsiga ögon tilltalade honom och han 

suckade inombords medan han funderade. Han gissade att han inte skulle kunna köra iväg henne 

23

och avsluta jobbet själv. Till slut hade han bara ett alternativ kvar och han sänkte dolken från 

hennes hals. 

”Eftersom vi båda är här får vi helt enkelt samarbeta, men försök inte med något. Om du röjer 

oss kommer jag inte tveka att lämna dig kvar här.” 

Kvinnan stirrade på honom en kort stund medan hon funderade och sedan nickade hon snabbt 

till svar. Hon hejdade sig när de skulle sätta fart runt tornet igen. 

”Jag vill veta vad du heter. Om Valgone verkligen skickade dig så vill jag åtminstone veta om 

du talade sanning eller inte.” 

”Jag heter Tar. Nu får vi det här överstökat”, svarade han korthugget. 

Tar tyckte inte om hur situationen hade artat sig. Han hade i hela sitt liv arbetat själv, men nu, 

under ett av de mest riskfyllda uppdragen han åtagit sig hade han plötsligt blivit barnvakt åt en 

kvinna han inte kände och inte litade på. Han väntade på att hon skulle gå före så att han kunde 

hålla uppsikt över henne. Hon kastade en arg blick på honom. Sedan knuffade hon till honom och 

trängde sig förbi när de gick runt tornet. Det tog dem inte många sekunder att komma fram till 

andra sidan där bröstvärnet fortsatte mot slottet och där fanns mycket riktigt en dörr. Det var en 

massiv ekdörr med dekorationer i järn utmed sidorna. 

Tife kände försiktigt på dörren och kunde konstatera att den var låst. Hon plockade snabbt 

fram ett litet metallföremål som hon stack in i låset. Tar var motvilligt imponerad över hennes 

färdigheter i att dyrka upp dörrar. Han misstänkte att hon trots allt kanske var en kompetent tjuv 

liksom han själv, men det återstod att se. 

Sekunderna gick men sedan klickade låset till och dörren svängde ljudlöst upp i natten och 

blottade en smal spiraltrappa som vindlade sig nedåt. Den såg ut att vara uthuggen i själva tornet. 

På väggen innanför dörren hängde en brinnande fackla som kastade sitt gula sken på 

stenväggarna och den fladdrade till i det plötsliga vinddraget när luften utanför strömmade in i 

tornet. Tar föste bryskt in Tife i tornet och drog igen dörren efter sig. Ingen av tjuvarna såg de 

förvånade ögonen som tittade upp på tornet från borggården när ljuset från facklan för ett par 

sekunder släpptes ut i natten. 

Tife gick först nedför trappen och Tar följde tätt efter. Han ville inte tappa bort kvinnan här. 

Det skulle bara innebära problem för honom själv. Det fanns facklor upphängda i rostiga hållare 

på väggen med jämna mellanrum och lågorna svajade till när de passerade. De passerade en liten 

avsats där ytterligare en ekdörr fanns. Tar undrade plötsligt varför han inte tagit den istället för 

24

den uppe i tornet. Sedan insåg han att den förmodligen var bättre bevakad än den övre dörren. 

Dessutom ledde den här dörren förmodligen ut på borggården, vilket skulle innebära att han varit 

tvungen att utsätta sig för en större risk om han tagit den. Han hade nu också mycket bättre 

översikt över situationen eftersom de visste vart trappen uppåt slutade. 

De smög försiktigt nedåt för den vindlande trappen och Tife stannade plötsligt. Hon tittade 

frågande på Tar som också hade stannat ett steg bakom henne. De kunde höra ett svagt kluckande 

läte och Tar gissade att de befann sig i jämnhöjd med kanalen. 

”Det är vattnet utanför”, viskade han. 

Tife nickade till svar och sedan började hon gå igen. Tar följde henne med blicken innan han 

fortsatte efter henne. Han undrade hur långt ned tornet egentligen sträckte sig men strax därefter 

kom de ned till botten. De stod utanför ytterligare en dörr som var helt gjord i stål. Tife kände 

försiktigt på den och muttrade till när den inte gick upp. Hon fiskade snabbt upp sin dyrk igen 

och stack prövande in den i låset. Hon muttrade surt när dyrken slant och skrapade mot dörren 

med ett ihåligt läte som fick det att ila längs ryggraden på Tar. 

”Ge mig den där”, krävde Tar och Tife gav honom en mörk blick, men sedan räckte hon över 

verktyget och tog ett steg bakåt. Tar lirkade försiktigt in den i låset och kände försiktigt runt efter 

låsmekanismen. Han stod så en kort stund och försökte förstå sig på den men det var något som 

inte stämde. Låset var mycket mer komplicerat än som var vanligt för dörrar av den här typen. 

Han tyckte han kände den lilla sprinten som skulle öppna dörren och han tryckte till, men 

ingenting hände. Han sträckte på sig och kliade sig irriterat i bakhuvudet. Han hade inte tid med 

sånt här. Han var på väg att fälla en kommentar om att Tife skulle försöka lirka upp låset med 

händerna. Hennes smala fingrar kanske skulle få plats i låset till skillnad från hans större fingrar. 

Plötsligt kom han ihåg Valgone och nyckeln han stulit av mannen. Det kunde inte vara möjligt att 

det var så? 

Han fiskade upp den lilla silverfärgade nyckeln ur en ficka och satte den i låset. Den gled lätt 

in och det kändes nästan som om den vred om låset av sig självt. Det klickade till och Tar sköt 

långsamt upp dörren med ena foten. Tar var plötsligt mer bekymrad för Valgone än för hans 

uppdrag. Han antog att den gamle mannen visste att det behövdes en nyckel till den här dörren, 

men hur kunde han veta att Tar skulle stjäla den? Eller hade han planerat det hela tiden? Han 

avbröts i sina funderingar då ståldörren svängde upp med ett knarrande. 

25

Ett litet rektangulärt rum öppnades framför dem. Utmed väggarna löpte en hylla som var full 

med diverse saker. Där fanns flaskor i olika utföranden som innehöll vätskor i olika färger. Tar 

drog försiktigt ur proppen på en flaska med en gulgrön trögflytande sörja i. Det luktade ruttet och 

vämjeligt. Det fanns också en del skålar, kärl och torkade växter. Små oljelampor som stod 

utställda med jämna mellanrum mellan alla saker lyste upp det lilla rummet med sitt klara sken. 

På en hylla fanns en liten samling av lerfigurer. Tar kände igen formerna av en katt och en häst, 

men det fanns också andra miniatyrvarelser han inte kände igen. En påminde honom om en stor 

lurvig hund, men benen var för korta på ett sätt som han inte kunde placera. En annan såg mest ut 

som en oformlig klump med lemmar på. I mitten av rummet fanns två rader med låga bokhyllor 

som var fyllda med gamla böcker. I ett hörn fanns också ett litet träbord och en pall. På bordet 

stod en liten flaska med något mörkt i. Tar gissade att det var bläck. Bredvid låg ett par blanka 

skriftrullar utslagna. Det såg ut som om någon brukade spendera mycket tid här nere. 

”Bra jobbat mästertjuven”, sa Tife glättigt när de klev in i rummet men Tar ignorerade henne. 

Han svepte med blicken över rummet för att hitta det de kommit för. Tar gick förbi bokhyllorna 

till den bakre väggen av rummet och där, på hyllan under en glaskupa, låg den blå stenen. Han 

lyfte försiktigt bort glaset och tog upp stenen. Den kändes fuktig och kall i hans händer. Den var 

helt rund och mycket vackrare än Tar hade föreställt sig. Den tycktes skimra när han vred på den. 

”Får jag känna på den?” 

Tar ryckte till av Tifes röst, han hade inte hört att hon kommit upp bakom honom. Han vände 

sig om och stirrade in i hennes stora gröna ögon. De glittrade av förväntan och spänning i det 

bleka ljuset. Han tittade misstänksamt på henne och han var plötsligt motvillig att ge ifrån sig 

stenen. När Valgone berättat om den hade han trott att det var en ädelsten han skulle stjäla, men 

det här var något annat. Han visste bara inte vad. Han hade aldrig sett något liknande. När han nu 

såg hennes bedjande blick räckte han till slut över stenen till kvinnan. Hon tog emot den som om 

det var ett barn och höll den försiktigt i sina kupade händer. Hon gapade hänfört och smekte den 

varsamt med ena tummen. Hon tittade glatt upp på Tar, log stort och gav honom en hård spark i 

magen helt utan förvarning. Tar vek sig dubbel av förvåning och han var tvungen att kippa efter 

andan. 

”Tack för sällskapet, vi ses kanske igen”, sa hon med sin klingande röst från andra sidan 

rummet. Sedan drog hon ur nyckeln och släppte den innanför dörren innan hon slog igen den och 

försvann uppför spiraltrappan. 

26

Tar svor en lång ramsa medan han hostade och stapplade mot dörren. Han plockade snabbt 

upp den lilla nyckeln som låg innanför dörren och stoppade den innanför kläderna. Sedan slet han 

upp dörren och rusade efter henne. Sparken hade träffat perfekt mitt i mellangärdet och han hade 

fortfarande svårt att dra ett djupt andetag. Han fick tvinga sig själv att gå uppför trappen, trots att 

han inte ville annat än att få tag i den enfaldiga kvinnan. 

Plötsligt hörde han henne skrika och han stelnade till mitt i ett steg. Han kunde höra hur 

någon pratade längre upp i trappen men han kunde inte urskilja orden. Han var på helspänn när 

han försiktigt smög sig närmare och han drog snabbt fram två mindre knivar som han höll hårt i 

händerna. Hans första tanke var att hon sprungit in i en vaktpatrull, men tanken försvann så fort 

han hörde den mörka rösten någonstans ovanför honom. 

”Vart är stenen?” 

Han smög sig ytterligare uppåt samtidigt som han tryckte ryggen mot väggen. Han kunde se 

skuggor röra sig vid väggens rundning och han visste att han skulle se fienden vilket steg som 

helst. Han kunde höra hur Tife stönade av smärta och det lät som hon hade svårt att andas. Han 

tittade snabbt runt hörnet och sedan tryckte han sig återigen mot väggen, precis utom synhåll. Tar 

visste instinktivt att det var Chratunga som Tife sprungit in i. Tar hade aldrig sett honom 

personligen men det rådde inget tvivel om vem det var. Den långa mannen var klädd i en kolsvart 

kåpa och det vita håret föll ned över hans insjunkna ögon i det smala ansiktet. Chratunga såg 

ondskefull ut och han utstrålade ett hat som spred sig i luften som en hemsk odör. 

Chratunga höll Tife mot väggen i ett fast grepp om halsen och med sin fria hand förde han en 

fackla mot hennes ansikte. Kung Stogacks rådgivare stod bortvänd från Tar, det gav honom 

kanske den chans han behövde. Men det var bråttom. Han hade sett att Tifes fötter dinglat en 

decimeter ovanför golvet och hon stretade panikslaget emot. 

”Svara fort nu så behöver jag inte bränna sönder ditt söta ansikte.” 

Tar tänkte inte längre, han kastade sig fram från sitt gömställe och i samma ögonblick som 

han tydligt såg Chratunga med facklan höjd kastade han iväg sina knivar. Chratunga såg Tar i 

ögonvrån och hann precis höja armen som skydd när knivarna borrade sig in i den. Han grymtade 

av smärta och sedan ramlade han plötsligt framlänges. När han höjde armen hade han släppt Tife 

och hon hade genast tagit tillfället i akt och knuffat till honom så att han nu tumlade nedför 

trappen. 

27

De båda tjuvarna tvekade inte utan sprang genast uppför trappen. När de kom upp slängde de 

upp ekdörren och tumlade ut i nattens kyla. De hörde förvånade utrop och Tar såg vakter komma 

springande från borggården. De sprang ut på bron men såg plötsligt att tre vakter kom springande 

från andra sidan. Vakterna skrek upphetsat till varandra. Tar och Tife var fångade mitt på bron. 

Nere på borggården kunde de plötsligt se Chratunga. Han vrålade av ilska och påkallade 

vakternas uppmärksamhet. En lång arm vändes mot dem där de stod på bron och Tar visste att de 

var förlorade om de stannade kvar en enda sekund till. 

”Vi måste hoppa”, sa han och i samma ögonblick tog han Tifes hand och vräkte sig över 

bröstvärnet mot kanalens svarta vatten. Tife skrek till av förvåning när de föll genom luften. Tar 

kunde känna hur hon kramade hans hand hårt. Han tappade andan när de slog ned i det kalla 

vattnet och han var helt desorienterad ett par sekunder när vattnet omslöt honom. 

När han kom upp till ytan igen kunde han höra larmklockor klämta från slottet. Han letade 

febrilt efter Tife och såg henne ett par meter framför sig i vattnet. Hon försökte simma in till 

kanten för att ta sig upp men vakterna uppe på bron hade börjat skjuta pilar efter dem. Pilregnet 

tvingade ut henne i mitten av kanalen igen. En pil skar ned i vattnet alldeles intill Tar och han 

beslutade sig för att dyka. Han tog ett djupt andetag och sedan simmade han framåt i det 

becksvarta vattnet tills det kändes som lungorna skulle explodera. Till slut var han tvungen att ta 

sig upp till ytan igen. Han drog efter andan så fort han kände vattnet släppa sitt grepp om hans 

ansikte. Han såg Tifes huvud guppa upp och ned till vänster om sig. Hon verkade vara trött för 

hon simmade långsamt framåt. Han simmade mot henne och tvingade henne in mot den höga 

stenkanten. Vakterna uppe på bron var inte utom räckhåll för dem men de hade svårare att träffa. 

De hade ingen tid att förlora. 

Tar tog sikte på en liten nedsänkning i den mur som utgjorde kanten till kanalen men hans 

kläder var blöta och tunga. Han höll på att tappa greppet om den hala stenen när han försökte 

häva sig upp men med en kraftansträngning fick han upp benen över kanten och kunde sedan 

rulla upp på fast mark. Han böjde sig genast ned och grep tag i Tifes arm och slet upp henne ur 

vattnet. De ramlade flämtandes ihop, men de kunde inte stanna kvar och hämta andan. Hela 

staden tycktes plötsligt ha vaknat och överallt hörde de rop och ljudet av fotsteg från vakterna. 

”Ge mig stenen.” Tife gav honom en snabb misstänksam blick men protesterade inte. Hon 

stack handen innanför sina kläder och drog fram den blå stenen. Trots mörkret kunde Tar tydligt 

28

se hur den reflekterade spegelbilden av det svarta vattnet från kanalen. Han stoppade snabbt ned 

den i sin egen ficka. Sedan kravlade han sig upp på fötterna och hjälpte Tife upp 

”Vi måste fly.” 

Tife nickade matt till svar och sedan började de springa bort från slottet. De hann inte ta mer 

än ett tiotal steg innan slottsmuren höjde sig över dem. I paniken hade Tar helt glömt bort att han 

klättrat över den tidigare under natten. Utan att tveka drog han snabbt loss änterhaken som 

fortfarande hängde vid hans bälte och kastade klumpigt iväg den över muren. Tyngden av de 

blöta kläderna fick honom att missbedöma avståndet så första kastet misslyckades. Han svor högt 

medan han halade in repet för att försöka igen. Bakom dem kunde de höra hur vakterna närmade 

sig. Tar tog i ordentligt och änterhaken flög i en vid båge över muren. Han drog snabbt in det lösa 

repet och konstaterade att det satt på plats. I ett enda vigt språng kastade han sig upp så högt han 

kunde, sedan drog han sig snabbt upp till kanten av muren. Väl där uppe såg han att Tife var 

precis bakom honom. Han räckte henne armen när hon kom så pass högt upp att hon nådde hans 

hand. Tar höll sig fast så gott han kunde medan han drog upp kvinnan. I samma ögonblick som 

Tife fick upp benen på muren slog en pil in i stenarna och splittrades. De kunde inte stanna kvar 

här. De hoppade ned från den drygt fyra meter höga muren och landade hårt på stenbeläggningen 

nedanför. 

De sprang jämsides med kanalen men vek snart in på en tvärgata mellan de höga husen. Tars 

plan var att ta sig till något av de otaliga gömställen han visste om i Collcott, men de var alla 

långt ifrån slottet och de var båda trötta efter simturen i kanalen och ansträngningen att ta sig upp 

på slottsmuren. När de nu sprang vidare mellan husen var de hela tiden tvungna att byta riktning 

då de hörde soldater komma springande. Det verkade som om hela den dravanska armén sökte 

efter dem. De svängde runt ytterligare ett hörn och tryckte sig flämtande mot väggen. 

De hann knappt andas ut förrän en pil splittrades mot väggen mitt emot. Soldaterna var tätt 

efter dem och de tvingades genast börja springa igen. Tar visste vart de var och vart de skulle, 

men de var hela tiden tvungna att byta riktning. De kom längre och längre ifrån de gömställen 

han visste om i staden. Här och var dinglade lyktor utanför dörrarna till husen men de var glest 

utplacerade och Tar var tacksam över det skydd som mörkret gav dem. Det kändes som 

soldaterna ringade in dem allt mer och över staden låg ett sorl av röster som skrek order till 

varandra. Han bet ihop tänderna när de sprang vidare genom den mörka staden. Tife var precis 

bakom honom. 

29

När de skulle svänga in på ytterligare en smal gata hejdade han sig. Han kikade försiktigt 

fram runt hörnet och såg en grupp soldater på väg åt hans håll. Han hoppades att de inte sett 

honom och han pressade sig mot hårt väggen. Han vände sig om mot Tife för att signalera att de 

måste vända om, men hon var försvunnen. Han stirrade med stigande oro på den tomma gatan de 

kommit från. Hon hade varit där alldeles nyss. 

Han övervägde snabbt att lämna henne åt sitt öde så han kunde klara sig själv, men av någon 

anledning hade han fäst sig vid henne trots att de bara hade växlat ett par ord med varandra under 

den korta hektiska tid de träffats. Dessutom trodde han att om soldaterna fick tag på henne skulle 

hon leva sina sista timmar under tortyr. Han kunde inte lämna åt henne Chratungas vrede utan att 

i alla fall försöka hitta henne. Tanken att hon kanske lurat honom smög sig ofrivilligt in i hans 

huvud. Tänk om Valgone inte sänt ut henne att stjäla stenen. Hon kanske var en spion? Men 

varför hade Chratunga i så fall försökt döda henne. Han sköt genast bort tankarna. Han hade inte 

tid att fundera på hur saker och ting kunde vara, han var tvungen att handla. Tar skulle precis 

vända tillbaks och leta efter henne när en stark arm drog honom bakåt in i skuggorna. 

Solen kastade sina bleka gryningsstrålar över staden och luften var klar och kylig. De flesta 

människorna i staden var redan uppe, det var få som undgått nattens larm. Soldaterna myllrade 

omkring överallt i Collcott och frågade alla de såg om någon visste något om nattens händelser. 

Det var en smärtsam gryning för de flesta när de under hot och slag grät ut sin oskuld. Ingen 

visste något om stölden av den blå stenen. 

Chratunga stod rak i ryggen på bron som löpte mellan de två tornen i slottet med händerna 

knäppta bakom ryggen. Bakom honom gnistrade Relnore fridfullt i den bleka solen, obekymrad 

om uppståndelsen som hänt i staden under natten. Chratungas grå ögon lågade av raseri när han 

blickade ut över staden. Ingen av hans soldater hade kunnat lämna ett positivt besked och de hade 

sökt efter tjuvarna överallt. Han hade till och med sänt ut en stor skara män att dragga kanalen 

ifall de skulle drunknat, men de hade inte hittat någonting. Det verkade som om de blivit 

uppslukade av jorden. Han var fast besluten att ta reda på hur de kunnat undkomma. 

Han knöt händerna i raseri när han tänkte på vad de gjort. De hade stulit vattenstenen. 

Tjuvarna visste förmodligen inte ens vad det var de hade stulit. Han blundande och funderade på 

vad han skulle göra nu. Mästaren krävde att få stenen, det visste han. Han tröstade sig med tanken 

på att de fortfarande hade vindstenen. Men två, förutom vattenstenen, saknades fortfarande och 

30

eftersom den nu var stulen kunde det innebära att någon visste om deras planer. Hur nu det hade 

gått till. Men det var inte för sent för någonting, det ändrade bara spelets regler en aning. 

Han vände sig om för att gå in i slottet igen men hejdade sig plötsligt. Ett varglikt leende 

spred sig över hans läppar och blottade hans tänder. Han visste en person som kunde spåra upp 

tjuvarna. Dessutom skulle han sända iväg så många han kunde undvara efter dem. De skulle inte 

komma undan och de skulle få leva resten av sina liv i flykt. Chratunga gick beslutsamt tillbaks 

till slottet och hans svarta mantel böljade efter honom. 

Kapitel 4 

Solens värmande strålar strilade in genom det tjocka lövtaket och lyste Tar i ansiktet. Han 

grymtade till när han vaknade ur sin slummer och flyttade sig in i skuggan igen. Huvudet bultade 

och han kände sig öm i kroppen. En mygga surrade runt hans öra och han viftade irriterat bort 

den. Han satte sig upp med ryggen mot en trädstam. Han kunde inte somna om nu, det var han för 

arg för. 

Han tittade sig omkring och såg Tife sitta med ryggen mot en sten med knäna uppdragna 

under sig på andra sidan den lilla gläntan. Det såg ut som hon också sov. Valgone syntes inte till. 

Den gamle mannen hade på något sätt hittat dem under deras flykt i Collcott natten innan och det 

var han som dragit in Tar i det mörka huset. Det första Valgone gjort var att kräva den blå stenen 

av Tar. Tar som var ursinnig över hur deras situation såg ut hade kastat stenen på den gamle 

mannen och inte pratat med honom sedan dess. 

Valgone hade sedan lett dem ned i stadens kloaker. Där hade de gått i vad som kändes som en 

evighet. Under tiden hade de hört tumultet ovanför dem där tunnlarna gick närmare gatorna. Det 

lät som att hela den dravanska armén var uppe och sökte efter dem och de gångerna höll de andan 

och smög försiktigt fram. Det hade börjat ljusna när de äntligen kom ut ur de illaluktande 

kloakerna och solens bleka strålar fick daggen i gräset att gnistra. Det kändes underbart att vara 

ute ur de stinkande kloakerna men de hade inte hunnit njuta av att vara fria. Till och med utanför 

muren och långt från stadsporten kunde de höra det avlägsna larmet från staden som verkade vara 

i uppror. 

Valgone hade fört dem söder ut över slätten utanför staden och de hade noggrant undvikit alla 

31

vägar och byar för att undvika eventuella patruller. Efter flera timmar hade de äntligen kommit 

fram till Faroiskogen. Det var svalt och behagligt inne bland de stora lövträden. De stannade till 

slut i gläntan de nu befann sig i. Skogen var tät, men de befann sig fortfarande i utkanten av den 

enorma Faroiskogen så det hade gått lätt att ta sig fram. Valgone hade övertalat dem att stanna där 

de var och sedan hade han försvunnit för att se efter så att de inte var förföljda ända hit. 

Tar var trött och grinig men hade ändå gjort som Valgone föreslagit. Han stannade för att han 

ville ha svar av den gamle mannen. Tife stannade också kvar men hon hade inte sagt mer än ett 

par ord sedan de mött Valgone i Collcott. 

Tar reste på sig och sträckte ut sina stela leder. I ögonvrån såg han att Tife vände huvudet mot 

honom. Han gick bort till den ryggsäck som Valgone lämnat åt dem och letade fram två äpplen. 

Han kastade det ena till Tife som fångade det i luften utan att säga något. Tar ryckte på axlarna 

och satte sig återigen vid trädet. 

Han tog surmulet en stor tugga i äpplet och slöt ögonen medan han tuggade. Han var rasande 

på Valgone som försatt honom i den här sitsen. Fast ju mer han tänkte på det så visste han inte 

riktigt vems fel det egentligen var. Det kanske var Tifes fel att de satt i Faroiskogen, på flykt från 

hela armén i Collcott. Eller också var det hans eget fel. Han gick igenom föregående kväll i 

huvudet men kunde inte komma på ett misstag han gjort som ledde till att de blev upptäckta. 

Efter att ha gått igenom alla alternativ han kunde komma på fick han till slut se sig besegrad. De 

hade helt enkelt haft otur som blev upptäckta. Å andra sidan hade de tagit sig levande ur staden 

vilket han fick se som en seger. Han bestämde sig för att det tills vidare var Valgones fel, i alla 

fall tills han visste vad allt det här handlade om. Han ville veta mer om den blå stenen. 

Tar var fortfarande arg, men han lugnade ner sig något när han hade ätit upp äpplet. Det enda 

han kunde göra nu var att kräva Valgone på svar till alla de frågor som virvlade runt i hans huvud 

och han lutade huvudet mot trädstammen medan han väntade på att gamlingen skulle komma 

tillbaka. 

Valgone kom smygande genom skogen en knapp timme senare. Han rörde sig så tyst att Tar och 

Tife ofrivilligt hoppade till när han plötsligt dök upp bakom ett buskage. Han gav dem varsin 

blick som för att konstatera att de fortfarande var kvar, sedan satte han sig på en sten i gläntan. 

”Jag har sett till så att våra spår är borta. Chratunga har med all säkerhet skickat soldater för 

att hitta oss, men för tillfället är vi säkra här.” 

32

”Bra”, sa Tar beskt. ”Nu gör du bäst i att förklara varför vi är här.” 

”Jag vill också veta varför vi är här”, Tife satte sig ned på marken framför Valgone. ”Allt 

hade gått bra om jag inte sprungit på herr mästertjuv här”, hon nickade mot Tar. 

Tar sade ingenting, hon visste lika väl som han att de inte vart här om de inte båda haft sån tur 

och han tänkte inte ge henne tillfredsställelsen att provocera honom. 

Valgone gav dem varsin arg blick samtidigt som han höjde händerna i luften för att få deras 

uppmärksamhet. 

”Jag förstår att ni har frågor och jag ska försöka förklara så gott jag kan varför vi har hamnat 

här”, han pausade och funderade på hur han skulle börja. När han pratade igen var hans röst lugn 

och samlad. 

”Jag heter Valgone, men det vet ni redan. Ni kan inte ha undgått att läget i Collcott har blivit 

värre det senaste året. Man kan säga att saker och ting började när drottningen dog. Kung Stogack 

blev galen av sorg och kunde inte tänka på något annat än att ställa de skyldiga inför rätta. Det 

har gått många rykten om hennes död men hon blev med all säkerhet förgiftad.” 

Tife skruvade på sig där hon satt på marken. 

”Vem ville döda drottningen?” 

”Vem är inte den viktiga frågan utan det är varför någon ville döda drottningen. Alla regenter 

har fiender oavsett hur bra de sköter sitt land. Det finns alltid någon som inte tycker om hur de 

styr och beslut de tar. En gång till exempel var kungen tvungen att skicka ut en patrull för att 

fastställa till vilken by ett skogsparti tillhörde. Den ena byn hävdade att de alltid jagat vildsvin i 

skogen medan den andra byn hävdade att skogen tillhörde dem eftersom de brukade plocka 

läkande örter där. Kung Stogack fick till slut resa till byarna och prata med byråden. Det slutade 

med att han hotade skicka misralerna på dem om de inte kunde samsas och det hjälpte. De båda 

byarna samsades sedan om skogen. Ibland beter sig vuxna människor som småbarn. Ingen vet hur 

konflikten började, de båda byarna har ju stått där i åratal och de har samsats innan. Nåväl, i 

slutändan blev det ju bra. Stogacks hot om misralerna fick den verkan han ville ha och han slapp 

onödiga strider med döda som resultat. Resultatet blev garanterat att några av byborna ville se 

Stogack död, men det är så det är att vara regent. Det är alltså egentligen inte särskilt konstigt att 

någon ville döda drottningen. Det är däremot konstigt att det gick så lätt. Jag är övertygad om att 

Chratunga förgiftade drottningen för att manipulera Stogack på det sätt som passade honom bäst. 

Sedan började rykten cirkulera om Skuggorden och Chratunga tog tillfället i akt att beskylla 

33

dem för dådet. Nu är det han som styr Dravanu och Collcott med järnhand. Armén tillsammans 

med misralerna lyder honom blint. Kung Stogack är bara en marionett nu för tiden. Det gick så 

lätt.” Valgone skakade dyster på huvudet. 

”Kan ingen av de andra länderna ha skickat lönnmördare då?”, föreslog Tife. 

”Jo, det är klart att de kan. Men då fanns ingen större politisk meningsskiljaktighet mellan 

länderna. Varken Zarun, Caliir, Venlora eller de mindre rikena har haft behov av att göra något så 

dumdristigt på flera decennier. Senast någon regent blev mördad var…” 

”Kom till saken gamling”, sa Tar surt och han lade armarna i kors där han stod bredbent. 

”Ja, vad har det med den blå stenen att göra?”, sköt Tife in. 

”Jag kommer till det. Ha tålamod och lyssna på min historia för det här är viktigt.” Valgone 

gned sig på sin kala hjässa med ena handen innan han åter tog till orda. 

”När Chratunga tog makten i skuggan av kung Stogack så var det hotet från Skuggorden som 

var hans största bekymmer. Han har sedan dess rustat upp armén och rekryterat mer män än vad 

många vet om. Jag har sedan jag kom till Collcott frågat runt och betalat bra pengar för 

upplysningar. Det verkar som att armén vilken dag som helst är redo att ge sig ut i krig mot 

Skuggorden. Det i sig är inget konstigt, men de upplysningar jag fått är oroväckande. Det verkar 

som att större delen av armén är övertygad om att hotet kommer från söder, från grannlandet 

Venlora. Jag vet att kungen i Argovona inte har något med den här Skuggorden att göra. Hela den 

dravanska armén har blivit manipulerad att tro att hotet är större än det egentligen är.” 

”Kommer Skuggorden därifrån?” Tife lät skeptisk. 

”Jag vet faktiskt inte, men jag har mycket svårt att tro det. Jag tror att Chratunga planerar ett 

krig mot Venlora och han använder hotet från Skuggorden som förevändning.” 

Tar fnös plötsligt. ”Det är bra gamling men politiken intresserar mig inte ett dugg. Du har 

fortfarande inte förklarat vad det här har att göra med oss och varför vi är här. Jag trivdes bra i 

Collcott men nu när Chratunga har sett våra ansikten kan vi inte återvända, kanske aldrig mer.” 

Valgone suckade medan han reste på sig och gick bort till sin ryggsäck som stod lutad mot ett 

litet träd ett par meter bort. Han grävde runt i den tills han hittade en stor bit ost som han bröt i tre 

delar. Han gav dem varsin bit. Tar tog emot den med en ogillande blick men så fort han satte 

tänderna i osten märkte han hur hungrig han var. Valgone gick tillbaks till stenen och satte sig 

lugnt ned igen. 

”Det är ju beklagligt att du inte kan stjäla vad du vill i Collcott längre”, sa han sarkastiskt 

34

medan han utmanande mötte Tars blick, sedan lugnade han ner sig något. 

”Det var inte min avsikt att sätta er i den här situationen, men nu är vi här. Dessutom hade det 

knappast spelat någon roll om du var ensam i går natt eller inte”, tillade han och nickade 

menande mot Tife. ”Så sluta beskyll varandra. Det som har hänt har hänt och nu får vi göra det 

bästa av situationen. 

Jag tog kontakt med Tife för en vecka sen ungefär och gav henne samma uppdrag som jag 

gav dig. Vid den tidpunkten brådskade det inte lika mycket att få tag på den blå stenen. Men 

sedan hörde jag ingenting från Tife och kort därpå fick jag höra att stenen skulle flyttas. Därför 

var jag tvungen att använda mig av dig inatt och det gick ju bra till slut. Vi är vid liv och vi har 

stenen. Jag skulle säga att det gick synnerligen bra.” 

”Så vad är det för sten egentligen? Vad riskerade vi livet för?” Tar slog frustrerat ut med 

armarna. 

”Låt mig visa er.” 

Valgone stoppade genast handen innanför sina kläder och rotade runt medan han muttrade 

något ohörbart. Sedan sken han upp och drog fram den klotrunda blå stenen. Den tycktes skimra i 

ljusblått i hans handflata och det såg nästan ut som om det fanns något levande i den. Han räckte 

över den till Tar. 

”Den är magisk”, Valgone log slugt. "Försök att använda den.” 

Tar gav honom en skeptisk blick men sedan blev han plötsligt nyfiken. Han hade bara hört 

talats om magi och han visste ingenting om det. Visst fanns det gycklare som roade människor 

med att trolla fram ägg ur tomma lådor, men han hade aldrig sett riktig magi. Han kunde 

föreställa sig att magi kanske såg ut som den här stenen. Den släta ytan kändes varm och fuktig i 

hans händer. 

”Ge den ett försök”, uppmanade Valgone med ett svårtolkat leende på läpparna. 

Tife reste på sig och sträckte på nacken för att se bättre vad som skulle hända. 

Tar visste inte vad han skulle göra med stenen. Även om den var magisk så tyckte han nu att 

det bara såg ut som en väldigt vacker sten. Han sneglade på de andras ansiktsuttryck och när han 

såg deras förväntansfulla miner glömde han helt bort att han var arg på Valgone. Han gnuggade 

försiktigt tummarna mot stenens kalla släta yta i hopp om att något skulle hända, men den bara 

låg där i hans kupade händer. Han slöt ögonen och försökte se stenen framför sig. Han visste 

fortfarande inte vad han skulle göra eller vad som kanske skulle hända så han kramade stenen 

35

lätt, sedan lite hårdare och sedan knöt han näven så hårt han kunde om stenen. 

Det hände fortfarande ingenting och han skulle precis ge upp när han kände en svag stöt i 

handflatan. Tar ryckte överraskat till men han behöll stenen i ett fast grepp. Han tittade häpet ned 

på stenen och försökte återigen frammana stöten han känt. Han ansträngde sig för att komma ihåg 

vad han hade gjort sekunden innan så att stenen hade reagerat. Han hade kramat den hårt, var det 

svaret? Han hade vart på väg att ge upp, var det rätt sätt? Nej, rättade han sig, han hade varit 

avslappnad. Tar slappnade återigen av, slöt ögonen och koncentrerade sig på stenens släta yta och 

då kände han stöten igen. Den här gången var den starkare och han genomfors plötsligt av en 

väldig upprymdhet. 

Han öppnade försiktigt ögonen och tog ett djupt andetag. När han andades ut la han all sin 

koncentration på den blå stenen och då hände det. Stöten som for igenom honom var så kraftig att 

han tappade stenen. Han slungades flera meter bakåt innan han landade på rygg i gräset med ett 

brak. Han förstod först inte vad som hänt men sedan lutade sig både Tife och Valgone över 

honom. Tifes ögon glittrade och det såg ut som hon fick anstränga sig för att inte fnittra åt honom 

där han låg utslagen på marken. Valgone log stort. De hjälpte honom upp och Tar var 

vimmelkantig över kraften i stenen. Han kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, men med 

den kraften var han övertygad om att han skulle se en stor krater i marken där han stått. 

När han svepte med blicken över gläntan kunde han inte se någonting konstigt, gläntan såg ut 

precis som den gjort för ett par sekunder sen. 

”Vad hände?” 

”Kom här ska du få se”, skrockade Valgone glatt och Tar gick fram till stället där den gamle 

mannen pekade på marken. Tar såg ingenting. 

”Det var en fantastiskt uppvisning och det här är vad du åstadkom.” 

De båda tjuvarna lutade sig fram för att se vad det var men Tar kunde fortfarande inte se 

någonting konstigt. Det fanns helt enkelt ingenting på marken. Han hade inte lyckats göra 

någonting med den blå stenen. Valgone böjde sig framåt och pekade närmare på en vattendroppe 

som glittrade på ett löv. 

När det gick upp för Tar att det var vattendroppen den gamle mannen pekade på blev han 

mållös. Tife brast ut i ett klingande gapskratt bakom honom när han stod och gapade som en fisk 

på land. 

”Men…” Tar fick inte ur sig mer och bakom honom fnittrade Tife ännu mer. Han blängde 

36

ilsket på henne men hon verkade inte se honom genom sina tårade ögon. 

”Det är inte många som kan använda magi i dag. Ni två har en förmåga jag inte har, men den 

är inte skadlig för andra. Nåväl, om ni stjäl något så skadar ni inte personen fysiskt i alla fall. Det 

är förstås en annan sak om ni blir upptäckta.” Valgone gav dem ett snett leende innan han 

fortsatte. 

”Det är annorlunda med magi. Om den som utövar magin är ond kan han döda åtskilliga 

människor eller göra andra hemska saker. Jag ska visa vad den här lilla stenen är kapabel till.” 

Valgone viftade nästan vårdslöst med stenen framför deras ansikten. Sedan tittade han runt 

omkring dem och pekade sedan på ett litet träd i utkanten av gläntan. Det var ett litet lövträd 

ungefär lika tjockt som en arm och inte mycket högre än någon av dem. 

”Backa lite och titta sedan noggrant på trädet.” 

De gjorde som han sa och följde honom nyfiket med blicken medan han höjde den blå stenen 

i luften. Han höll stenen avslappnat i sin knutna hand och hans rynkiga ansikte blev lugnt och 

koncentrerat. Sedan sträckte han ut sin fria hand mot trädet. Först såg ingenting ut att hända, men 

sedan började trädet att rista sig och skaka. Sedan, utan förvarning, splittrades det i tusentals 

flisor med en hög smäll. Tar och Tife tog instinktivt ett steg bakåt och höjde händerna i luften för 

att skydda sig. Sedan blev allt tyst i Faroiskogen igen. 

När de tittade upp igen såg trädet ut att ha träffats av blixten. Det var splittrat till 

oigenkännlighet och det som var kvar var böjt på ett groteskt sätt, som att trädet hade försökt 

värja sig mot den osynliga kraft som förstörde det. 

”Vad hände?” Tife tittade misstänksamt på Valgone och den blå stenen. 

Tar blev plötsligt irriterad på den gamle mannen som såg oberörd ut. Han kunde åtminstone 

ha förvarnat honom om att stenen var så kraftfull. 

”Det här är vattenstenen, eller vattenelements sten. Den styr, som ni kanske redan förstått, 

vattnet runt omkring oss.” 

”Men det finns väl inget vatten i ett träd?” Tar lät skeptisk och pekade menande mot det 

deformerade trädet framför dem. 

”Tvärtom. Det finns vatten eller vätska i så gott som allting runt omkring oss. I luften, på 

marken, i träden, till och med i er. Den här stenen kan kontrollera vilken vätska som helst. Det jag 

gjorde med trädet är ingenting i jämförelse med vad den kan göra. Någon skulle till exempel 

kunna tömma hela sjöar, eller flytta dem någon annanstans. Tänk er själva om någon skulle flytta 

37

på Relnore och tömma den över Collcott. Staden skulle svepas bort och dränkas på ett ögonblick. 

Eller tänk er om någon skulle göra det jag nyss gjorde med trädet på människor.” 

Tar tvivlade inte på den gamle eller på att stenen verkligen var så kraftfull, men han hade 

svårt att se en flygande sjö framför sig. Han försökte föreställa sig förödelsen men lyckades bara 

halvt. Han gav Tife en snabb blick. Hon tycktes kunna läsa hans tankar. Valgone gav dem ett par 

sekunder att försöka smälta vad han just hade sagt innan han fortsatte och nu lät han plötsligt kall 

och hård. 

”Det här är inte den enda elementstenen som finns. Det finns tre andra stenar, en för jorden, 

en för elden och en för vinden. De har under flera århundraden varit gömda för världen på grund 

av deras krafter. 

Från början fanns de utspridda runt om i världen i olika tempel. De övervakades av trollkarlar 

och elementstenarna användes inte. De är alltför mäktiga för att användas lättvindigt men de 

behövs för att upprätthålla naturens balans. Det jag gjorde med trädet nu skapade ingen större 

obalans i naturen men används stenarna slarvigt kan det få fruktansvärda konsekvenser längre 

fram. Väktarna över stenarna visste detta och därför tilläts ingen använda dem.” 

Valgone pausade och gned sig på hjässan med ena handen medan han funderade. 

”Det fanns en person som ansåg att elementstenarna skulle användas för att göra underverk 

istället för att vara inlåsta i sina tempel. Det är en lång historia, men jag är säker på att ni har hört 

talats om de stora krigen förr i världen?” 

Tife rynkade förvånat pannan. ”Det är ju flera hundra år sedan? Jag trodde det var sagor man 

berättade mörka kvällar framför en brasa.” 

”Fel. Krigen har ägt rum och de höll på att ödelägga hela världen då. Nåväl, den person jag 

pratade om var mycket drivande i krigen. Han hade som mål att lägga beslag på elementstenarna 

för att ensam kunna härska över världen. Han hade både människor och monster på sin sida men 

till slut lyckades de goda segra över hans trupper och han misslyckades med att få tag på 

elementstenarna. Ni har säkert hört historier om hans trollarmé och hans drakar som brände allt i 

sin väg. Man trodde att han dött under det våldsamma kriget men så var tydligen inte fallet.” 

Valgone pausade igen och strök sig med handen över kinden. 

”Hans namn var Garland.” 

Tar kände igen namnet men kunde inte riktigt placera det men Tife ryckte till när hon hörde 

namnet. 

38

”Menar du den Garland? Enligt de historier jag har hört var han en av de grymmaste personer 

som någonsin levat, men det kan inte vara möjligt att han är så gammal? Ingen kan väl vara 

hundratals år gammal?” 

”Det finns olika sätt att förlänga sitt liv på. Priset är dock högt men Garland var mer än villig 

att betala. Efter vad jag har hört under den senaste tiden så tyder allt på att han är vid liv och 

återigen söker efter elementstenarna. Om han får tag i dem…” Valgone avslutade inte meningen 

och hela Faroiskogen tycktes plötsligt tystna av det outtalade hotet. 

”Det är en bra historia gamling, men hur kan du veta detta? Så vitt jag har förstått av det du 

berättat nu är att det bara är sagor. När jag var liten berättade vuxna historier om troll i 

Faroiskogen, men det är bara sagor för att skrämma barn. De kanske fanns för flera hundra år 

sedan, men nu finns de inte. I alla fall inte här. Dessutom pratar du om magi som om det vore 

något vardagligt, men det är ingen idag som står och skyltar med magi i gathörnen. Jag medger 

att vattenstenen verkar vara magisk och att du kan använda den, men det är också allt.” 

Valgone gav honom en lång blick som Tar hade svårt att tolka. Kanske var den sorgsen, eller 

fientlig. 

”Du har rätt. Magi är inte något vanligt idag, men det är inte så ovanligt som du tror. De flesta 

människor som har den magiska gåvan inom sig är helt enkelt rädda för att sticka ut. Vissa 

förmågor är oskyldiga medan andra kan vara farliga för dem själva och för personer i deras 

omgivning. När templen fortfarande var i bruk användes de som skolor för personer med den 

magiska förmågan. På den tiden var magin mycket vanligare. Men det var innan de stora krigen 

bröt ut. Krigen skördade fler offer än du kan föreställa dig och mycket av den kunskap om magi 

som fanns då gick för evigt förlorad när trollkarlarna stupade. Idag är den magi som finns oftast 

bara fragment av vad den en gång var. Ett brustet arv, förtvinat av tidens gång, sparad i blodet hos 

människorna. De flesta vet inte ens om vilka deras förfäder är eller vilket blod som strömmar 

genom dem. Magi är en sällsynt och utdöende konst. 

Detsamma gäller de magiska varelserna. De var mycket vanligare förr. Efter de stora krigen 

drog de sig undan människorna för att helt enkelt vara säkrare. Men de finns fortfarande kvar, 

även om vi nästan aldrig ser dem. Det finns troll här i Faroiskogen till exempel, men de håller sig 

till de djupare delarna av skogen och de är mycket skygga. Dessutom finns det andra varelser här 

som vi människor sällan ser. Oftast undviker varelserna oss så gott de kan och det är därför 

väldigt få som ens vet om att de existerar.” Valgone drog handen genom skägget innan han 

39

fortsatte. 

”Nyckeln du stal av mig, ge mig den.” 

Tar plockade fram nyckeln från en ficka. Han räckte utan en min över den lilla silvernyckeln 

han tagit från den gamle mannen i Collcott. 

”Den här nyckeln är magisk. Jag misstänkte att du behövde den för att ta dig in i tornet i 

Collcott, det stämmer väl?” Han väntade inte på ett svar från Tar utan fortsatte genast. 

”Nåväl, nyckeln är magisk och den kan öppna nästan alla lås. Förr i världen var magiska 

saker som den här vanligare, men nu för tiden finns det få kvar och ännu färre vet om att magiska 

föremål existerar. Vissa föremål finns mitt ibland oss utan att människor vet vad det är. Det kan 

vara vad som helst, en fjäderpenna, en kittel eller ett svärd. Många saker, liksom kunskap om 

magin, gick förlorad för många år sedan. Om ingen använder dessa saker faller deras egentliga 

funktion i glömska. Det så mycket kunskap som har gått förlorat genom åren.” 

Valgone stoppade den lilla nyckeln innanför sina kläder med en långsam, nästan sorglig 

rörelse. Tar ryckte på axlarna, han var fortfarande inte övertygad. 

”Det enda beviset för magi och för de stora krigen är stenen du håller i handen. Vem vet om 

det verkligen är den vattensten du påstår att det är?” Tar var irriterad och tyckte att Valgone mest 

stod och dagdrömde. Valgone drog en djup suck medan han frånvarande stirrade in bland träden. 

”Jag vet detta för att jag var med i de krigen.” 

De båda tjuvarna stirrade häpet på mannen framför dem. 

”Jag har också betalat ett högt pris för ett längre liv, men det hör inte till saken nu. Det som är 

viktigt nu är hotet från Garland och Chratunga. Som jag sa så har jag hört oroväckande rykten 

den senaste tiden och jag är övertygad om att Chratunga kommer mobilisera den dravanska 

armén för att sedan marschera söderut. 

Det största problemet är dock elementstenarna. Garland har väntat flera hundra år på att 

återigen få tag på dem och nu verkar det som att han och Chratunga är dem på spåren. De har 

vindstenen, men tack vare er har Garland inte längre vattenstenen. Den anlände till Collcott för en 

vecka sedan och i morgon var det tänkt att den skulle flyttas till Garland. Nu har de inte längre 

vattenstenen och det innebär att vi precis har köpt oss dyrbar tid. Inte bara för oss utan för alla 

oskyldiga människor som kan komma att dödas i kriget som kommer. 

Vi är inte säkra någonstans längre, allra minst ni två.” 

”Fantastiskt”, sa Tar med avsmak och hans röst dröp av sarkasm. 

40

Valgone spände ögonen i Tars och höll fast hans blick med sin. 

”Du kanske inte är glad över hur det här artade sig, men er insats var mycket välbehövlig. Om 

Garland får tag i alla fyra elementstenar kommer han ha ett vapen med sådan kraft att ni inte kan 

föreställa er. Han skulle kunna förstöra hela världen, eller förslava den, eller något ännu värre 

som vi inte ens kan föreställa oss. Det är detta som är Garlands plan och med hjälp av Chratunga 

har han nu hela den dravanska armén till sitt förfogande. Jag tror att han tänker använda armén 

för att stoppa de som kan sätta sig upp mot honom så att han en gång för alla får tag på 

elementstenarna.” 

”Men en armé måste gå att sätta sig upp mot, även om den är stor.” Tife slog ut med armarna. 

”Ja, men människorna är inte de enda som tjänar Garland. Jag är övertygad om att det finns 

tjänare till honom som letar efter de två sista elementstenarna nu medan vi pratar. Det innebär 

inte att Chratunga ligger och latar sig. Kriget kommer vare sig vi vill det eller inte.” 

Valgone var röd i ansiktet och det fanns något farligt i hans tonfall. Tar tyckte inte alls om 

nyheterna han fått höra. 

”Då så gamling, varför berättar du det här för oss? Vad är din baktanke?” 

”Jag måste be er om en tjänst.” Valgone väntade inte på deras uppenbara protester utan 

fortsatte snabbt. ”Ni måste bege er till Argovona och tala om vad jag berättat för kungen där.” 

Tar började svära men Valgone viftade bara avvärjande med handen i luften. 

”Ni måste, kungen i Argovona måste varnas och fatta beslut om vad som ska göras. Vi står 

inför vår tids största hot och länderna måste börja rusta för krig. Annars kanske det är över innan 

någon hinner förstå vad som hände.” 

”Anta för sakens skull att vi går med på ditt krav gamling, hur får vi kontakt med kungen och 

hur övertalar vi honom om att tro på den här vansinniga historien?” 

”Jag känner en man i Argovona. Han är smed och arbetar i utkanten av staden. Han heter Vult 

och han kan föra er till kungen. Kungen vet också vem jag är så bara ni får träffa honom så 

kommer han att lyssna till vad ni har att säga.” 

”Och hur övertalar vi den här smeden att ta oss till kungen?” 

”Säg åt honom att ’Duvans mammor kommer bortåt’, då vet han att jag skickat er och att han 

kan lita på er. Vult är en bra man. Ni kan lita på att han tar er till kungen. Det är allt jag begär av 

er.” 

”Vad ska du göra under tiden? Kan du inte resa dit själv?”, frågade Tife snabbt innan Tar han 

41

örja svära igen. 

”Jag har andra ärenden under tiden och jag skulle inte be er om detta om de inte vore mycket 

viktiga. Om något händer mig måste kungen i Argovona ändå få veta vad Chratunga planerar.” 

Tar visste att han inte kunde återvända till Collcott, men att färdas till Argovona för att 

skickas fram och tillbaks tills han slutligen kunde lämna ett meddelande till kungen. Det var han 

inte alls sugen på. I så fall skulle han nog hellre resa österut till någon av de större städerna där. 

Valgones begäran verkade långsökt och han visste inte ens om ett enda ord av vad den gamle 

mannen sagt var sant. Valgone, som studerade deras skeptiska ansikten, började plötsligt rota i 

sina fickor och han drog fram två små läderpåsar som han gav till tjuvarna. Tar anade direkt att 

det var samma sorts ädelstenar som han fått för att stjäla vattenstenen och han förbannade den 

gamle gubben framför honom. Ädelstenarna var värda långt mer än besväret att ta sig till 

Argovona. 

”Jag tänker i alla fall gå dit.” Tar vände sig förvånat mot Tife som hade en fast och beslutsam 

min. Hon hade inte sagt många ord under den tid de känt varandra och han förvånades över 

hennes snabba beslut på Valgones orimliga begäran. Sedan funderade han på vad han själv skulle 

göra och han insåg snabbt att han inte visste. Marknaden för en tjuv i Argovona kanske inte var så 

dum ändå och på vägen hade han redan tjänat en förmögenhet. Han kände tyngden från 

läderpåsen i sin hand och kunde nästan höra hur ädelstenarna retade honom och lockade med sitt 

värde. Han knöt handen och fattade sitt beslut. 

”Nåväl, jag antar jobbet gamling. Det är bra betalt.” 

Valgones ansikte sken upp som en sol och rynkorna hopade sig som torkad lera i hans ansikte. 

”Då var det avgjort. Ni bör ge er av genast. Det är en lång färd till Argovona till fots och 

Chratunga kommer garanterat att söka efter er. Försök att inte bli upptäckta på vägen. Det är av 

yttersta vikt att de här nyheterna verkligen når kungen i Argovona. Trots ert yrke så litar jag på att 

ni utför jobbet. Och de där borde vara motivering…” Han pekade menande på läderpåsarna med 

ädelstenar i deras händer. Tar grymtade missnöjt till svar. 

Tar funderade på vad det var han gett sig in i. Han hade tydligen antagit ett jobb som 

budbärare till Argovona. Som sällskap skulle han få en kvinna han inte visste något om. Han 

behövde egentligen inte pengarna, men nu när han ändå antagit jobbet kunde han lika gärna få lön 

för mödan. Det som retade honom mest var att han inte hade kontroll över situationen. Om den 

gamle mannen hade rätt vore det dumdristigt att ens tänka på att bege sig till Collcott igen. Det lät 

42

inte helt orimligt att det var krig i antågande och det oroade honom. Han tyckte inte om att känna 

sig som en bricka i ett spel. Han drog en djup suck och vände sig om. Han gick bort genom 

gläntan för att plocka ihop sina tillhörigheter. Den här gången visste han inte om han tagit rätt 

beslut, trots läderpåsen med ädelstenarna som han stoppade i sin ficka. 

Kapitel 5 

Tar och Tife gav sig av strax efteråt. Valgone hade lämnat dem och försvunnit norrut. Han hade 

inte velat säga vart han skulle men Tar tyckte inte det spelade någon roll. Det var galet 

alltsammans. Senast igår hade han levt gott på de rika i Collcott och nu stod han mitt i skogen 

med ett uppdrag han inte ens skulle övervägt för ett dygn sedan. Visserligen var han rikare än 

tidigare men han gillade inte det hela. Nåväl, tänkte han, betalningen var bra och efter det här 

lätta jobbet kunde han kanske investera pengarna i något. Han viftade bort tanken, jobbet först, 

sen kunde han planera. 

Han tittade bort mot Tife som gick en bit till vänster om honom och undrade vad hon tänkte 

på. Hennes ansikte avslöjade inget och hon såg mer lättad ut nu när Valgone hade lämnat dem. 

”Vilken väg ska vi ta?”, frågade hon så plötsligt att Tar ryckte till. 

Tar stannade inte upp men funderade snabbt igenom deras alternativ. Antingen kunde de 

fortsätta genom skogen eller också kunde de försöka ta sig ut på vägen som löpte runt den 

enorma Faroiskogen. Han trodde inte att de skulle tjäna någon tid på att gå den rakare vägen 

genom skogen men de skulle inte bli upptäckta lika lätt av eventuella förföljare. Tog de vägen å 

andra sidan kunde de beblanda sig med resande där och på så vis undvika upptäckt. Vägen hade 

dessutom som fördel att de kanske kunde få tag på hästar på ett eller annat sätt och det skulle 

förkorta deras resa betydligt. Och de kunde ta in på ett värdshus i någon av de städer som låg 

mellan Collcott och Argovona. Den tanken var mer tilltalande än att sova under bar himmel i 

Faroiskogen. Tar ville bara få sitt nya uppdrag ur världen så fort som möjligt så han kunde återgå 

till sina vanliga sysslor, att livnära sig på det som kom i hans väg. 

”Jag tycker vi följer vägen”, sa Tife som tycktes kunna läsa Tars tankar. ”Följer vi den och 

inte stöter på några patruller så borde det gå fortare än genom skogen. Vi slipper ju dessutom 

snava omkring här bland rötter och träd.” 

Tar nickade instämmande. Han försökte orientera sig genom att titta på hur solen stod och 

43

pekade sedan ut riktningen mot vägen. Han visste inte riktigt hur långt in i den lummiga skogen 

de var men han trodde inte de var så långt från den stora handelsvägen. Han började bana väg 

genom snåren och buskarna och kryssade mellan de stora lövträden som kantade deras väg. Solen 

strilade in genom sprickorna i trädens grenverk och på det hela taget var det behagligt att vara ute 

och röra på sig. Han glömde nästan bort den absurda situationen de befann sig i innan Tife 

påminde honom. 

”Så Tar, varför gör du det här egentligen?” 

Tar funderade på vad han skulle svara. Han visste knappt själv. Tar var inte rädd för mycket. 

Risken fanns ju alltid att åka fast när han stal någonting och då kunde allt möjligt otrevligt hända. 

Man kunde få ruttna i en fängelsehåla någonstans, bli halshuggen eller hängd på ett torg, bli 

torterad, bli skickad till Zarungruvorna eller något annat som var lika illa. Men det var bara de 

oförsiktiga som åkte fast. Tar visste bättre än så när det gällde att stjäla saker. Det som oroade 

honom var att Chratunga nu hade sett deras ansikten och att han förmodligen inte skulle sky 

några medel om han lyckades fånga in dem. Han rös vid tanken på vad som skulle kunna hända 

då. 

“Jag gör det för de här” sa han istället och klappade menande på läderpungen med ädelstenar. 

“Så du är inte annat än en tjuv att hyra?” 

Han tänkte snabbt svara något spydigt men insåg att hon egentligen bara var nyfiken, det 

fanns inget hotfullt eller hånfullt i hennes fråga. 

“Nej...” sa han medan han tänkte efter. “Men de här stenarna är värda mer än vad någon av 

oss skulle kunna drömma om. Vet du vart de kommer ifrån?” 

“Zarungruvorna” sa hon utan att tveka. 

“Just precis”, Tar blev överraskad över hennes rättframhet. “Man hittar bara en handfull 

sådana här ädelstenar om året. Nu har vi en påse var och det är ett skäl gott nog för mig för ett par 

dagars resande”. 

kände. 

“Så du gör det för pengarna alltså?” 

Tar tvekade lite med svaret, ovillig att öppna upp sig för en kvinna, en annan tjuv, han inte 

“Just precis”, sa han till slut. “Varför ställer du upp på detta då? Det är inte precis någon 

vanlig situation vi befinner oss i. Jag bryr mig inte mycket om gubbens magiska sten eller om det 

verkligen blir krig eller inte men jag tänker ändå göra detta för ädelstenarna han betalade med. 

44

Det svär jag min heder på”. 

Tife skrattade till där hon gick bakom honom. “En tjuv med heder. Vad ädelt av dig” 

Tar fnös och sparkade till en trädgren som låg på marken framför honom. 

“Svara på frågan nu istället för att försöka göra dig lustig. Du har säkert också någon sorts 

heder?” 

“Jag tar vad jag behöver och inte mer” sa hon med stadig röst. 

“Men varför ställer du upp på det här skämtet? Gubbtjyven har skänkt oss en förmögenhet för 

att resa till en annan stad bara. Jag klagar självklart inte men har du ingen annan anledning än att 

göra det för pengarna?” 

Det dröjde ett tag innan Tife svarade och Tar trodde att hon inte ville prata mer om det. Han 

ryckte på axlarna och skulle precis säga något annat då hon avbröt honom i hans tankar. 

“Jag hatar kungen och allt vad han står för”, sa hon till slut med en dyster ton i rösten. “För 

många år sedan när jag var yngre så kom soldater till byn där jag växte upp och förde bort mina 

föräldrar. Soldaterna tyckte att mina föräldrar av någon anledning utgjorde ett hot mot riket för att 

min far en dag råkat prata för högt på ett torg om att han var missnöjd med hur det var i Collcott. 

Det var tydligen ett skäl till att låta sätta dem båda i fängelsehålorna. Jag har inte sett vare sig 

honom eller min mor sedan dess. Nu försöker jag på alla sätt jag kan förstöra för kungen och hans 

soldater. Helst av allt skulle jag vilja skära halsen av honom med en rostig sked men man kan inte 

få allt här i livet. Så därför gör jag vad jag kan för att göra hans liv surare.” 

Tar stannade upp och vände sig om och förväntade sig nästan att Tife skulle ha tårar i ögonen 

men hon rörde inte en min när han forskande såg på henne. 

“Vad gör du för att sabotera för Stogack då?” 

“Tja, för ett par månader sedan fick jag reda på att slottet beställt ett stort parti klänningar till 

någon tillställning de skulle ha. Jag lyckades också ta reda på var de förvarades innan de 

skickades till slottet. Av en händelse lyckades några stora kloakråttor ta sig in i lagret. Jag vet inte 

hur många klänningar som hade hål i sig när råttorna väl var mätta men jag hörde rykten att 

damerna i slottet blivit hysteriska när de fick reda på att råttor ätit på deras kläder. De kunde inte 

ens tänka sig att sy om trasorna till nya klänningar.” 

Hon log så strålande att Tar brast ut i ett hjärtligt skratt. Han började redan gilla Tife. De 

började gå igen och hittade snart en viltstig som ledde åt det hållet de skulle. Det var skönt att 

slippa lite av undervegetationen och de slapp lyfta benen så högt för att undvika att snubbla på 

45

dolda kvistar och rötter. 

“Så jag går med på den gamle mannens resa för att det är ytterligare ett sätt att förstöra för 

kungen. Dessutom verkar ju den där stenen verkligen vara magisk och farlig och så länge kungen 

eller Chratunga inte har den är jag nöjd.” 

Tar tyckte hon lät helt uppriktig och kände sig överraskande nog lite skamsen för att han inte 

ville anförtro henne mer om sig själv. Men så var det att vara tjuv. Ju färre som visste något om 

en desto bättre. Det var hur som helst inte viktigt för deras korta resa tillsammans. 

“Så vad säger du Tar? Du som är en hedersman och allt. Kan jag lita på att du ser efter mig 

medan vi tar oss till Argovona? Vi kan byta en ädelsten på det om du vill.” 

Han tvärstannade och vände sig om och stirrade på henne. 

“Vad menar du?” 

“Ja du gör ju det här för pengar. Om jag ger dig en av mina ädelstenar måste väl det vara 

betalning nog för att du ser till att ingen hugger mig i ryggen de kommande dagarna? Om vi ändå 

ska hålla ihop ett par dagar kan vi lika gärna se efter varandra.” 

Tar hade faktiskt inget emot förslaget. Han visste inte hur ärlig hon var men han visste att om 

han gav sitt ord på att vaka över henne så skulle han hålla det. Tar hade alltid värdesatt folk som 

höll sitt ord. Han var mycket medveten om att som tjuv så var det verkligen tveksamt att tro på 

honom, men trots sina färdigheter och sitt yrke så försökte han hålla vad han lovade. Som han såg 

det hade han inget att förlora på det. 

“Det går jag med på. Men bara på villkoret att du gör samma sak för mig. Det innebär alltså 

att jag litar på ditt ord också.” 

”Avgjort”, Tife log strålande mot honom. 

Han tog upp läderpungen med ädelstenar i och grävde i den med två fingrar. Han grymtade 

lite innan han fick upp en grön smaragd som gnistrade i solskenet som letade sig igenom 

trädkronorna ovanför dem. Tife gjorde likadant men fick fram en röd ädelsten istället. Hon 

stirrade på den blänkande stenen, som var ungefär lika stor som toppen av ett pekfinger, en kort 

stund innan hon gav den till Tar som fick den gröna i utbyte. 

“Då så. Då har vi köpt lojalitet gentemot varandra. Det ska bli ett par intressanta dagar det 

här.” Han log ett snett leende mot henne. 

Tife log och nickade till svar innan de började gå mot vägen igen. 

Det tog dem en timme att ta sig ur Faroiskogen innan de äntligen såg skogsbrynet spricka upp 

46

och övergå i den böljande Kagaslätten där vägen ringlade fram som en flod och skiljde slätten 

och träden åt. 

De gick lugnt ur skogen och ut på vägen för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Trots att 

de var långt från Collcott vid det här laget var det fullt med folk på vägen. De flesta, trodde Tar, 

var köpmän som skulle till Collcott eller andra städer för att sälja sina varor eller köpa något och 

många hade kärror spända efter sina hästar. Några skulle med all säkerhet vika av österut på den 

stora vägen som ledde mot staden Derol. Många gick till fots och såg ut att vara vanligt folk som 

var på väg någon stans eller vandringsmän som kom långväga ifrån. Några soldater från Collcott 

syntes dock inte till och det var Tar tacksam för. 

De började lunka efter en man med en hästkärra. Det såg ut som han hade fårull på kärran 

tillsammans med några tunnor och flaskor som Tar gissade innehöll mat. Kärran gnisslade i 

protest varje gång hjulen fullgjorde ett varv och andra vagnar och kärror stämde in i olåten. De 

olika ljuden som inte var människors småpratande var dock trevliga så Tar hade ingen anledning 

att klaga. Det kändes som om de var ute på en vanlig resa bara. Deras skräckfyllda föregående 

natt var just då som bortblåst. 

Han puffade till Tife i sidan med armbågen och nickade längre fram mot vägen. Där rullade 

en vagn med ett helt koppel hästar spända framför den. Vagnen var större än de flesta på vägen 

och innehöll säkert många värdesaker och varor, och kanske en eller annan beväpnad vakt också. 

På kuskbocken satt en kvinna med långt blont hår, en orange klänning och överlägsen uppsyn. 

Hon fläktade sig med en solfjäder. Bredvid henne satt en man med grått hår och kulmage. Han 

tuggade frånvarande på en köttbit medan vagnen långsamt skumpade framåt längs vägen. De var 

utan tvekan förnämt folk som förmodligen varit i Collcott tidigare men som nu var på väg 

därifrån. Tar gick runt vagnen för att komma på den sida som mannen satt på. Han gick med ett 

par snabba steg upp i jämnhöjd med mannen. 

“God dag min herre”, sa han så undergivet han förmådde. Mannen stirrade värderande på 

honom. Tar misstänkte att han kanske såg lite sliten ut efter flykten från Collcott och efter deras 

färd i skogen men det förhöjde bara intrycket han ville ge. 

“Mitt namn är Lano Jarlazi och jag skulle fråga herrn om herrn möjligtvis skulle vilja sälja 

två av sina hästar till mig och min fru?” Han pekade med tummen mot Tife som kommit ifatt 

bakom honom. Mannen på vagnen öppnade munnen för att säga något men Tar fortsatte innan 

han hann säga nåt. 

47

“Jo du förstår, min fru Elvy här och jag tänkte ta en genväg från Collcott till Argovona genom 

Faroiskogen. Men du förstår, det var inte den bästa idé jag fått.” Tar skakade uppgivet på huvudet 

åt deras hemska öde. Mannen på vagnen höjde ögonbrynen medan han stirrade på Tar. 

“Vad hände med era hästar?” 

“Jo du förstår herrn” fortsatte Tar medan han fortsatte att bedrövat skaka på huvudet. “Vi 

hittade en trevlig stig att rida fram på, men vi hade inte kommit långt förrän hästarna fick se orm. 

En liten vanlig ofarlig snok. De blev som galna förstås och innan vi visste ordet av låg jag och 

Elvy här på marken och sparkade i luften som skalbaggar på rygg. Hästarna skenade genom 

skogen i full fart och när vi väl hade kravlat oss upp så var de borta. Vi fick gå genom skogen 

fyra timmar för att komma ut på vägen igen. Fyra!”, underströk Tar med en bedrövad min. 

“Så nu undrar jag om vi möjligen inte skulle kunna få köpa två av dina hästar för att slippa gå 

hela vägen. Du förstår, Elvy här har lätt för att få ont i benen och jag skulle förmodligen dö av allt 

gnäll om vi fick gå mer än nödvändigt efter våra strapatser. Dessutom finns ju alltid risk för 

rövarband och de skulle jag helst vilja rida ifrån om det fanns möjlighet till det.” 

Tife blängde surt på honom men sa inget. Mannen på vagnen synade Tife och sedan Tar och 

gav honom en förstående nick. Han såg raseriet i Tifes blick och la ihop två och två. 

“Tja, jag antar att vi skulle kunna avvara två av våra svagare hästar”, sa han efter att ha tänkt 

efter en stund. Kvinnan i den grälla klänningen suckade uppgivet men verkade inte alls vilja ge 

sig in i diskussionen. 

“Men jag tänker inte ge bort dem. Du får betala två guldmynt per häst herr Jarlazi, annars blir 

det ingen affär.” 

“Med största nöje min herre”, sa Tar glatt och började genast rota i sina fickor efter pengar. 

Han hejdade sig och viftade irriterat bort en fluga med stora yviga rörelser. Tife som fortfarande 

blängde surt på Tar såg det först inte, men sedan gick det upp för henne att Tar just hade bestulit 

mannen på kärran. Han hade stuckit ned handen i mannens ficka så snabbt att det knappt gick att 

uppfatta med ögat. Hon vände bort huvudet för att dölja ett leende. Tar fick till slut fram några 

mynt och började räkna upp dem. Mannen på vagnen grymtade nöjt när Tar tryckte fyra guldmynt 

i hans hand. Mannen drog i hästarnas tyglar för att få dem att svänga in till kanten av vägen så att 

ekipaget inte skulle vara i vägen när han kopplade loss två av sina åtta hästar för att låta dem byta 

ägare. När hästarna stannat hoppade han ner för att koppla loss två i mitten. De främre var 

storvuxna hingstar och värda långt mer än två guldmynt vardera. Men de i mitten var gamla ston 

48

och förmodligen gjorde mannen en bra vinst på att sälja dem. Men hästarna skulle tjäna Tar och 

Tife bra. I samma stund hände något en bit bakom dem på vägen. 

De vände sig om alla tre och damen i den gräsliga klänningen försökte hänga sig ut utanför 

deras vagn för att se vad som stod på. Någon gormade högljutt medan andra skrek upprört. När 

Tar fick se vad det var föste han Tife bakom sig med ena armen och letade samtidigt efter sin 

dolk med den andra. Han fann den och kramade skaftet hårt medan ögonen smalnade på honom. 

Det var en grupp soldater från Collcott som undersökte de resande. Det såg ut som de 

undersökte alla på vägen. Deras grå uniformer stod i skarp kontrast till vägen och de vanliga 

människorna. De knuffade bryskt undan folk som högljutt protesterade och sökte igenom deras 

vagnar och kärror. Det var åtminstone trettio soldater som plötsligt kommit ifatt dem. Tar förstod 

först inte varför de var så här långt från Collcott men insåg nästan genast att deras flykt därifrån 

förra natten inte gått obemärkt förbi och att de nu snart skulle bli upptäckta. Soldaterna kunde 

förstås vara här av andra anledningar, men eftersom de betedde sig som de gjorde fanns det 

egentligen inga alternativ. Han såg sig omkring och försökte bedöma deras chanser att fly. Det 

var åtminstone tjugo meter till skogsbrynet så om de skulle ta den vägen skulle soldaterna utan 

tvekan se dem och sätta efter dem som försökte fly visiteringen. Även om de inte visste att det 

var Tar och Tife som tagit den magiska stenen så skulle ett par som försökte smita in i skogen dra 

uppmärksamhet till sig. 

Soldaterna var fortfarande en bra bit bort men de närmade sig snabbt och metodiskt och de 

kunde helt enkelt inte missa Tar och Tife på det här avståndet. Tife svor till där hon stod bakom 

Tar. 

“Jag antar att vi får ta hästarna lite senare”, sa Tar snabbt och så oberört han kunde. Om 

soldaterna misstänkte att det var de som stulit den magiska stenen skulle de med all säkerhet bli 

tillfångatagna och sedan visste man inte hur det skulle gå. Tar hade ingen lust att ta reda på det. 

Han vände sig om och knuffade lätt till Tife och så började de gå åt andra hållet. Mannen med 

kulmage ropade till dem. 

“Herr Jarlazi! Era pengar. Ni har ju inte fått några hästar.” 

“Behåll dem”, sa Tar med sammanbitna tänder. “Om du vill kan du försöka uppehålla de där 

så länge det går istället.” Tar hade trots allt tagit två guldmynt från mannen och bara två ur egen 

ficka. Så i själva verket hade han betalt honom med hans egna pengar. Två guldmynt var bra 

betalning för ingenting hur som helst. 

49

Tar och Tife gick med raska steg bort från soldaterna som snabbt avverkade personer, vagnar 

och kärror som de rasande effektivt sökte igenom. Tar ville inte börja springa för det skulle också 

utan tvekan föra uppmärksamhet till dem. Tife muttrade när de gick i sicksack mellan en kärra 

och några hästar. Eftersom soldaterna var så pass många behövde de inte stanna länge vid varje 

person och vagn de undersökte så de knappade in, trots att Tar och Tife gick så fort de vågade 

utan att springa. 

Soldaterna verkade också veta vad de letade efter vilket var oroväckande så det tog dem inte 

alls lång tid att halvera avståndet från det att Tar sett dem första gången. Han kastade en blick 

över axeln och såg till sin belåtenhet att mannen med kulmage högljutt gormade på en soldat som 

bryskt hoppat in i hans vagn och genomsökte den. Kulmagen verkade vilja göra sig förtjänt av 

sina två guldmynt trots allt. Dessvärre hjälpte inte gormandet och soldaten som inte hittat något 

hoppade alltför snart av vagnen och satte kurs mot nästa offer att undersöka. Tar och Tife trängde 

sig förbi ytterligare några människor som stannat upp för att se vad som stod på. Men då ropade 

någon på dem. 

“Halt!” När Tar och Tife inte saktade in ropades några order ut och fem soldater kom snabbt 

springande för att hinna ifatt dem. Tar visste att de skulle bli tvungna att slåss för livet för att 

komma ur detta och han tyckte inte om oddsen. Det var bara fem soldater som närmade sig men 

även om de lyckades hugga ner dem snabbt skulle resten av styrkan vara ifatt dem innan de hade 

en chans att fly. Tife la armen på Tars som om hon läste hans tankar och de stannade till och 

vände sig om med spelad förvåning. 

“Halt sa jag!”, skrek en ilsken rödhårig soldat. Han hade en liten mustasch som spretade ilsket 

i det röda ansiktet. “Varför stannade ni inte när jag ropade?”, frågade han hotfullt. 

“Förlåt mig herrn men vi hörde er inte.” Tar böjde lätt på huvudet i hopp om att lugna 

mannen. 

“Stå still” röt den rödhårige som verkade föra befäl över gruppen. De fem soldaterna 

omringade dem snabbt och riktade sina svärd mot dem. Tar insåg att det skulle vara hopplöst att 

slåss. Om de överraskade soldaterna skulle de kanske hinna få ihjäl två eller tre, men då skulle 

skadan redan vara skedd och resten skulle komma springande. Tar och Tife gjorde det enda de 

kunde göra. De stod tysta och stilla i mitten av ringen med soldater. 

“Sträck upp armarna så att vi kan visitera er”, kommenderade befälet. De gjorde som han sa 

och en soldat klev in i ringen och började känna på Tars kläder. Soldaten hittade snabbt några av 

50

de knivar och dolkar Tar hade på sig dolda under tunikan och visade upp dem för befälet. 

“Åhå, vad har vi här då. Vanliga handelsmän beväpnar sig inte med så här mycket vapen.” 

Han flinade brett åt dem. 

“Grip dem och bind dem. De här följer med till Collcott för förhör. De stämmer in på 

beskrivningen vi fick. Chratunga kommer att belöna oss om det visar sig att vi har rätt.” 

Tar såg i ögonvrån att Tife långsamt sänkte händerna för att försöka dra en av sina knivar. 

Han skakade nästan omärkligt på huvudet i hopp om att hon skulle se det och att soldaterna inte 

skulle göra det. Hon verkade se hans varning och lät klokt nog händerna stanna kvar ovanför 

huvudet. 

En storvuxen soldat med brunt hår och bister uppsyn skulle precis binda Tars händer bakom 

ryggen på honom när ett vrål hördes. Från skogsbrynet rusade män i gröna kläder fram mot vägen 

samtidigt som de skrek något som Tar inte uppfattade. Befälet som var med i cirkeln runt Tar och 

Tife var på väg att ropa ut order när en pil genomborrade hans hals och han föll ihop framför 

deras fötter. Han tog sig för halsen med båda händerna samtidigt som han tuggade i luften som att 

det skulle hjälpa honom att få den luft han törstade efter. Hans fötter trummade mot marken när 

han långsamt dog. De andra soldaterna började skrika för att påkalla uppmärksamheten från den 

andra gruppen längre bort på vägen samtidigt som de höjde sina svärd för att möta de grönklädda 

männen. 

Tar och Tife tog genast chansen som uppenbarats. Tar tog med ett ryck tillbaks kniven som 

soldaten tagit och stack in den i sidan på soldaten som visiterat honom. Han skar effektivt upp 

magen på den förvånade mannen. Tar hade inga problem att döda om han var trängd. Om han 

fick välja så avstod han helst från att döda, han fann inget nöje i det. Men om det gällde hans liv 

och frihet så tvekade han inte. Soldaten framför honom stirrade oförstående framför sig när benen 

vek sig under honom. Han sjönk död ner på marken. Tar brydde sig inte längre om honom utan 

skar istället snabbt halsen av en tredje soldat som helt hade glömt de båda de omringat. Tar 

kastade en blick över axeln och såg att Tife fått ned de andra två soldaterna på marken. En av 

dem blödde ymnigt från ett sår i axeln. Tar visste inte om den andra levde eller inte. Han visste 

inte hur Tife reagerade i en sån här situation men det såg ut som att hon delade Tars uppfattning. 

Om det gällde hennes liv så tvekade hon inte heller. Den sista soldaten kravlade sig upp och 

sprang iväg för att hämta hjälp. De var helt plötsligt fria igen. 

Tar hade ingen lust att stanna kvar och se hur det gick för de stridande utan pekade istället 

51

snabbt mot skogen. Stannade de kvar på vägen skulle de säkert dras in i striderna mellan de 

grönklädda männen och soldaterna. Han ville till varje pris undvika det. Att döda någon som stod 

med ryggen åt honom var inga problem, men att försöka döda någon som var beredd på strid var 

en annan sak. Tar var ingen tränad krigare. Han föredrog att hugga till när hans motståndare hade 

uppmärksamheten riktad åt något annat håll. Dessutom hade de bara dolkar mot de tränade 

soldaternas svärd. 

Han började springa mot skogen efter att ha försäkrat sig om att Tife följde efter honom. De 

sprang tätt ihop över den gräsbeklädda randen som skiljde vägen och skogen åt och sedan var de 

inne bland träden. De ökade båda farten och sprang så fort de kunde rakt in i skogen i hopp om 

att soldaterna hade fullt upp med det oväntade anfallet. Tar undrade vad som hade hänt egentligen 

men han tänkte inte stanna för att se efter. 

De sprang en bra stund rakt in bland de stora träden innan Tife flämtande ropade till honom 

att sakta ner. Då kände Tar även hur utmattad han var. Hjärtat bultade och musklerna brände som 

av eld efter den hastiga språngmarschen. Helst av allt skulle han vilja sätta sig på en stubbe och 

vila en stund men han visste att de inte kunde det nu. Han flämtade efter luft så högljutt att han 

knappt kunde höra något. Han viftade åt Tife att fortsätta djupare in i skogen. Istället för att 

springa började de istället gå så fort de orkade. 

“Stanna där”, sa någon plötsligt och Tar snodde runt. Runt omkring dem i den svala skuggan 

från träden materialiserade sig plötsligt fler av de grönklädda männen. Det var kanske tio stycken 

välbeväpnade män som snabbt omringade dem. 

Tar kunde bara dystert konstatera att de var fångade och sedan drog starka armar ner honom 

på marken, bakband honom och satte en mörk huva över huvudet på honom. Det sista han såg 

innan allt blev svart var att Tife fortfarande var vid hans sida men att även hon fick en huva över 

huvudet för att inte kunna se något. 

Kapitel 6 

Det var en obehaglig färd i blindo. Tar blev hårdhänt knuffad hit och dit och han antog att de inte 

var mer försiktiga med Tife. De snavade fram genom skogen med de grönklädda männen tätt 

intill sidorna om sig så att de inte skulle snubbla åt fel håll. Trots det snubblade Tar ideligen för 

att han inte såg någonting inuti den mörka huvan. Tyget kliade honom dessutom något vansinnigt 

52

i ansiktet. Han försökte gång på gång vrida huvudet i olika vinklar för att underlätta klådan, men 

inget tycktes hjälpa. Efter att de färdats en bra stund stannade de plötsligt. Tar kunde höra hästar 

frusta framför sig. Någon grep tag i honom och hivade omilt upp honom på hästryggen. Han 

landande hårt på mage och tappade luften. Någon höll fast honom i ett hårt grepp så han inte 

skulle ramla av. Han kände rep som spändes allt hårdare runt hans kropp och till slut var han helt 

fastsurrad vid hästen så att han knappt kunde röra på sig. Repen skar in i handlederna och 

händerna domnade snabbt bort. Tar var helt hjälplös men han sa inget, det skulle inte tjäna något 

till. 

Han visste inte vilka männen var men han trodde det var ett rövarband som anfallit 

handelsvägen för att komma över mat och andra värdesaker från köpmännen. Någon ropade att 

de skulle ge sig iväg och hästarna började sakta lunka framåt. Tar kände repen runt honom skära 

in i kroppen vilket fick honom att grimasera av smärta inuti huvan när han kastades fram och 

tillbaks på hästryggen. 

De red i vad som kändes en evighet och Tar tappade tidsuppfattningen. De kunde ha färdats 

en timme eller en dag, han visste inte. Det var också omöjligt att avgöra åt vilket håll de red. Han 

kunde känna att hästarna ibland gick nerför ett krön och ibland travade de mödosamt uppåt. Då 

och då tog deras fångvaktare tag i hästarnas tyglar och snurrade runt dem något varv för att helt 

förvirra deras fångar. Tar antog åtminstone att det var därför de snurrade runt. Som att det skulle 

göra någon skillnad tänkte han dystert. 

Tar visste att hästarna var ledda av männen som tillfångatagit dem men de var i övrigt så tysta 

att han ibland trodde att de släppt hästarna lösa och lämnat dem åt sitt öde i skogen. Det enda som 

avslöjade de grönklädda männen var när de ibland klev på torra kvistar som gav ifrån sig 

knäppande ljud. De stannade vid ett tillfälle för att ta en rast. Efter en lång stund hörde Tar någon 

stöna lågt och sedan hördes högljudda svordomar och hot. Rösten tystnades av en dov duns. Det 

var inte Tife utan en man som hade börjat gorma så Tar gissade att de tagit någon mer stackare till 

fånga. De hade förmodligen enbart stannat för att invänta de nya fångarna. 

Efter ett tag började solen gå ner för det blev ännu mörkare inne i huvan och snart såg han 

inte ens säckväven framför sig. Ett totalt mörker slöt sig om honom. Han orkade inte försöka 

fundera på vart de var på väg och till slut föll han in i en orolig slummer medan de skumpandes 

fördes allt längre in i skogen. 

Han vaknade till med ett ryck när han hörde oväsen framför sig. Det verkade som det var mer 

53

människor här ute i skogen. Kanske banditernas läger tänkte han. De skumpade fram ytterligare 

ett par minuter och hästarna frustade av ansträngning när de arbetade sig uppför en brant backe. 

Repen skar in i Tar ännu mer och han kände sig helt bedövad av smärtan. Han trodde nästan att 

repen skulle skära honom i bitar. Till slut kom de upp på plan mark igen och repen lättade något 

om honom. Skratt och rop hördes runt omkring. 

“Då ska vi se vad vi har här”, hördes en barsk grov röst. 

“Sätt de här två i den stora buren och de andra i den lilla buren.” Den okända mannen hejdade 

sig och Tar hörde steg komma mot honom. Mannen som bestämde deras öde började plötsligt 

skratta. Ett bullrande olycksbådande skratt. 

“Sätt den här i fållan. Det är ett befäl.” Rösten lät ondskefull och Tar var säker på att det var 

honom de skulle sätta i fållan, men istället hörde han hur de förde iväg någon annan. Personen 

som skulle in i fållan protesterade högljutt. Tar kände hur repen lossades runt honom. Känslan när 

trycket runt kroppen lättade kändes som en befrielse. Han fick en hård knuff i ryggen så att han 

skulle börja gå. Tar var helt mörbultad och kunde knappt lyfta fötterna efter den obekväma färden 

på hästryggen men han lyckades i alla fall stappla framåt. De stannade inte långt därifrån och 

någon avlägsnade repen runt hans händer. Han fick ytterligare en hård knuff i ryggen så han föll 

framstupa framåt. På något sätt lyckades han slita av sig huvan så fort han tog mark. Han tittade 

sig omkring medan han masserade sina domnade handleder. Det hade mörknat mer än Tar trodde 

och det var nästan mitt i natten. Han kunde inte se mycket av deras omgivning förutom att de 

befann sig i en bur av något slag. Han såg ett par lägereldar en bit bort och konturerna av män 

bredvid dem. Här och där hördes skratt och lågmält tal men han hörde inte vad de sa. Tife dråsade 

plötsligt ihop bredvid honom och Tar såg att hon också hade händerna fria nu. Männen hade tagit 

alla deras ägodelar och alla vapen så de kunde inte göra mycket åt sin situation här. 

Buren de satt i bestod av kraftiga störar uppställda tätt ihop och hopsnörda med rep och 

läderremmar. Det var egentligen inte mycket till ett fängelse, men utan någon kniv skulle de inte 

kunna tälja sig igenom trägallren. Om de skulle försöka sparka sönder buren skulle de inte lyckas 

särskilt bra eftersom det skulle ge ifrån sig alldeles för mycket oväsen. En man stängde 

trägrinden framför dem och den gnisslade klagande. Han hängde ett stort lås av järn på grinden 

och gick sedan därifrån utan ett ord. De var fast i sitt fängelse. 

“Mår du bra?”, frågade Tar viskande. 

Tife hostade till där hon låg bredvid honom. 

54

“Vi lever fortfarande i alla fall.” 

Hon lät uppgiven och Tar förstod henne. Vilka männen än var så ville Tar inte sitta här. 

Förmodligen skulle männen döda dem förr eller senare. Tar hade ingen aning om vad banditerna 

skulle vilja ha dem till. De kunde ju inte vara mer än vandringsfolk i banditernas ögon men så 

kom han plötsligt ihåg läderpungarna med ädelstenar de hade med sig och svor tyst för sig själv. 

Ädelstenarna skulle garanterat väcka obehagliga frågor. Han studerade deras fängelse lite 

noggrannare och såg att buren de befann sig i var ganska stor. Ungefär fyra kvadratmeter och han 

kunde nästan stå upprätt i den utan att slå i gallertaket av störar. Han var mörbultad men känseln 

började återvända med en stickande känsla som kröp genom kroppen. 

“Det är nog bäst vi försöker sova lite. Vi kan ändå inte göra något nu. Bättre att försöka få 

tillbaks styrkan.” 

Tife mumlade något till svar och Tar beslöt sig för att låta henne vara ifred. Han funderade snabbt 

på om de skulle försöka bryta loss någon av störarna i trägallret men då såg han en vakt som gick 

runt buren. Det var något konstigt med alltihop. Ett par laglösa banditer skulle inte ha gjort sig 

sådant besvär med välbyggda träburar. Och varför var de fortfarande vid liv? Om banditerna 

hittat deras ädelstenar skulle de kanske vara nöjda och döda dem direkt. Han hade hört talats om 

andra rövarband norr om Relnore för ett par år sedan som anfallit karavaner under ett halvår 

innan den dravanska armén skickats dit för att röja upp. De rövarbanden hade dödat 

urskiljningslöst och inte lämnat några levande vittnen. 

Han la sig ner på den kalla hårda marken och föll snart in i en orolig sömn trots alla frågor 

som virvlade i huvudet på honom. 

När han till slut vaknade hade solen gått upp. Han kunde inte riktigt avgöra hur lång tid han 

sovit men det började bli ganska varmt i deras fängelse. Han antog att det var någon gång på 

förmiddagen. Ovanför dem sken solen och på himlen drog små vita moln obekymrat förbi. 

“God morgon.” Tife hade tydligen vaknat före honom. När han tittade upp såg han att hon satt 

med ryggen mot burväggen och tuggade på en köttbit. 

“Vi fick frukost”, sa hon mellan tuggorna och pekade på en skål som stod vid hennes sida. I 

den fanns lite kött, ost och bröd. En vattenlägel låg bredvid skålen och Tar kände hur törstig han 

var. 

“En av banditerna gav oss maten och sen gick han igen utan att säga någonting.” 

“Hur länge har jag sovit?” Tar gned sig sömndrucket i ögonen och blängde på deras fängelse 

55

som omgärdade dem. Han avskydde att inte kunna göra något åt sin situation. 

“Inte så länge. Har du någon aning om vad det här är för människor Tar?” 

“Jag har tyvärr ingen aning, men jag misstänker att vi får veta det snart nog.” 

Tife grimaserade och nickade instämmande innan hon fortsatte äta på en ostbit. Tar drog åt 

sig skålen och plockade upp en köttbit som han förstrött började tugga på. 

Utanför buren sprang män omkring och utförde olika sysslor. Nu fick han se platsen de 

befann sig på. Det såg ut att vara en stor fyrkantig glänta vid kanten av ett berg. En bit bort till 

höger såg han en grotta leta sig in i berget och ytterligare en bit bort fanns en liten bäck som rann 

ut i gläntan från berget någonstans ovanför dem. Han vred på huvudet och såg en liten träddunge 

på andra sidan. Tar uppskattade att det var kanske femtio män som var utspridda över den stora 

fyrkantiga gläntan. Vid ena änden av gläntan tycktes den uppslukas av jorden. Tar blev inte klok 

på synen. 

“Vi måste vara på en platå”, sa Tife när hon såg hans förvånade min. “Jag vaknade en liten 

stund före dig och kollade runt jag också. Jag förstod inte heller vart vi kunde vara förrän jag såg 

ett par av banditerna gå ner där.” Hon pekade mot randen vid utkanten av gläntan. 

“Du måste också känt hur hästarna gick uppför sista sträckan igår?” 

Tar nickade när han mindes den sista smärtsamma sträckan uppåt då repen hade skurit in i 

honom som värst. 

“Det hade varit bra om du sagt att jag var din fru helt plötsligt.” Tife gav honom en kylig 

blick och snörpte på munnen. Tar blev förvånad över den plötsligt anmärkningen innan han kom 

på vad hon syftade på. Han log retsamt mot henne. 

“Jag trodde inte att du skulle bli arg, och vi skulle ju faktiskt fått köpa hästarna om inte 

soldaterna kommit i samma ögonblick. Dessutom är väl Elvy ett fint namn?” 

Tife fnös. “Det får väl duga tills jag kommer på nåt bättre.” 

Hennes mörka åtsittande kläder var smutsiga av damm och hennes tunika var skrynklig. 

Hennes långa bruna hår låg i en fläta över ena axeln och hennes gröna ögon glittrade i 

förmiddagssolen. Tar tyckte nästan hon var lite söt där hon satt och försökte se förnärmad ut. 

Ett tjugotal meter ifrån dem hade en grupp män stått i en ring runt någonting. Nu skingrade de 

på sig och Tar och Tife kunde plötsligt se vad som fanns i ringen. Det var ytterligare en bur gjord 

av trästörar men den var mycket mindre än deras egen bur. Den var ungefär en halvmeter lång 

och inte mycket högre. I buren satt en man framåtlutad på knä med händerna bundna på ryggen. 

56

Det såg ut som en av soldaterna de blivit attackerade av på vägen föregående dag. 

Han såg härjad ut och var blek i ansiktet och hans grå uniform var smutsig av jord och svett. 

Tife gav till ett förfärat utrop och Tar svor till när de såg vad som mer fanns i buren. Ett svärd 

stack upp ur marken framför mannen och pekade hotfullt på hans bröst. Soldaten hade ingen 

möjlighet att röra sig i sidled och eftersom buren var så låg kunde han inte räta på kroppen. Han 

satt där han satt framåtlutad över svärdet tills han förr eller senare oundvikligen inte skulle orka 

hålla uppe sin kroppsvikt längre. När hans energi tog slut skulle han oundvikligen spetsas på 

svärdet. Det var en simpel men djävulsk konstruktion. Mannens liv hängde bara på hur länge han 

orkade hålla sig någorlunda upprätt, men eftersom hans händer var bakbundna var han förr eller 

senare dömd till att bli spetsad. Tar såg en röd blodfläck på bröstet på mannen. Han kanske hade 

försökt vila kroppen på svärdsspetsen en kort stund men det ledde onekligen bara till en 

långsammare, smärtsammare död. Detta måste vara fållan banditerna pratat om natten innan. 

“Det där är omänskligt” flämtade Tife. 

“Jag trodde inte du tyckte om soldater?” Tar stirrade nästan fascinerat på den fångade mannen 

i fållan. 

“Det gör jag inte heller, men om man ska döda någon kan man väl göra det snabbt istället för 

på det där vämjeliga sättet.” 

Tar nickade instämmande innan han vände bort blicken. De såg båda dystrare ut nu efter den 

makabra upptäckten och de hoppades båda att de inte skulle bli satta i fållan. Tar hoppades nästan 

att någon skulle komma och fråga ut dem snart så att de kunde få saken ur världen. Men ingen 

kom. Solen fortsatte att klättra upp på himlen och det blev bara varmare. I buren där de satt i den 

öppna gläntan blev det snabbt hett men de hade åtminstone vatten kvar så det var inte så farligt 

att uthärda. 

Drygt två timmar efter att de först upptäckt mannen i fållan gav han upp. Med ett utdraget 

vrål svajade han först en stund och sedan tryckte han snabbt ner överkroppen mot svärdet. Han 

gav ifrån sig ett gällt smärtfyllt skrik när det trängde in i bröstkorgen. Till tjuvarnas fasa lyckades 

han dessvärre inte döda sig själv första gången. Den fångade soldaten var därför tvungen att med 

sina sista krafter dra sig uppåt igen. Han hade inte haft tillräckligt med kraft i sitt första kast 

framåt för att förorsaka direkt dödliga skador på sig själv. Svärdet lämnade hans kropp och 

svajade lätt när det lämnade mannen. Ett stort sår gapade rött i bröstet på soldaten. Sedan slängde 

han sig framåt igen. Tar och Tife såg hur det ryckte i benen och händerna på honom när livet 

57

sakta rann ur mannen. Svärdet stack ilsket ut ur ryggen på honom och han gled sakta ner med 

pannan mot marken. Någon skrattade en bit bort. En bit bakom fållan stod en mindre bur där ett 

antal andra soldater satt hoptrycka som en flock rädda hundar. 

Banditerna öppnade den och släpade ut en ny soldat som de bakband. Han bönade och bad 

och försökte kämpa emot men det var lönlöst. Han var fållans nästa offer. Kroppen av soldaten 

som nyss spetsats släpades iväg över gläntan och försvann ur sikte där gläntan krökte sig runt 

berget. Den nya soldaten snyftade och grät när banditerna bryskt och obarmhärtigt lyfte in honom 

i fållan och satte locket på plats. Fållan skulle få kräva ytterligare ett offer och det enda som 

hindrade den var den fångade mannens vilja att leva. Men den skulle för eller senare ta slut. 

“Vi måste ta oss härifrån.” Tife såg bedövad ut. 

“Vi får försöka ta oss ut inatt” instämde Tar. 

Banditerna fortsatte att myllra omkring i gläntan. De bar runt på tunnor med mat och vatten. 

Några satt och putsade vapen eller rustningar och några satt till och med och sydde på sina kläder 

som hade fått revor. Solen stod nu högt på himlen och gassade ned på dem. Trots att Tar och Tife 

var häpna när de fick mer mat och vatten så tog de tyst och tacksamt emot det. Uppenbarligen 

ville banditerna ha dem i bra skick. Åtminstone tills vidare. Ibland blåste en frisk bris genom 

gläntan och svalkade av dem där de satt i buren men det var i övrigt vindstilla. Solen hade jagat 

bort de få moln som fanns och himlen var klarblå. De offrade lite av sitt vatten och hällde det 

över sina huvuden för att svalka sig något. 

Ett gällt skrik fyllde plötsligt gläntan och några av banditerna tittade upp som hastigast men 

återgick snabbt till sina sysslor. Skriket hade kommit från grottan. En liten flicka kom springande 

ur grottan och någon vrålade bakom henne. Hon såg inte ut att vara mer än tio år gammal. Hon 

hade en sliten blå klänning på sig och i famnen höll hon ett litet bylte. Hennes blonda långa hår 

var tovigt och fladdrade efter henne. Flickan stannade till och såg sig omkring efter en flyktväg. 

Hon vek av åt höger mot träddungen. Bakom henne tornade den största man Tar någonsin hade 

sett upp sig. Han var blond och kortklippt med en stor mustasch som han tvinnat uppåt. Han såg 

ut som en trädstam som fått liv. Han hade likadana gröna kläder som männen runt om på platån, 

men han hade även en kraftigare läderrustning över bröstet och benen. 

“Nu stannar du flicka lilla!” röt han. 

Flickan skrek till igen och den gälla rösten skar genom luften, sedan sprang hon mot 

träddungen. Hon sprang så snabbt de små benen förmådde bära henne men den väldiga mannen 

58

var ifatt henne med ett par kliv. Han såg ut att kunna vrida nacken av flickan med endast tummen 

och pekfingret. Tife hade börjat skaka trägallret för att på något sätt försöka komma ut så hon 

kunde hjälpa den stackars lilla tösen, men gallret satt som berget. Tar tappade hakan när den stora 

mannen snabbt kom ifatt den springande flickan och slängde henne över axeln. Flickan skrek 

igen och hennes ansikte strålade av förtjusning. Tife såg det också och slutade skaka gallret. Hon 

var lika förvånad som Tar. 

Flickan fnittrade glatt där hon låg likt en säck över den stora mannens axlar när han började 

gå mot grottan igen. Han sträckte upp en väldig hand och kittlade henne tills hon skrattandes 

bönade och bad honom att sluta. När de var framme vid grottöppningen igen släppte han varsamt 

ned henne och sa något. Flickan försvann in i grottan. Den väldige mannen vände sig om och 

tittade runt omkring sig på platån. Tar ryggade nästan tillbaka då den väldige mannens svepande 

blick fastnade på honom och Tife. Den väldige mannen tycktes fundera på vad han skulle göra. 

Tar trodde att han nu skulle bli satt i fållan. Istället gick mannen fram till en grupp män som stod 

vakt runt buren med de fångade soldaterna. Han pratade länge med dem, ibland nickade han och 

ibland slog han ut med händerna för att påpeka något. Tar önskade han kunde höra vad de 

diskuterade så han kunde få reda på vad han och Tife kunde vänta sig. Men de stod för långt bort 

så han såg bara deras gester utan att höra vad de pratade om. Efter en stund verkade den väldige 

mannen nöjd och han lämnade den mindre buren. Tar såg honom gå en runda i lägret. Han fick 

intrycket att mannen inspekterade sina män. Tar kunde inte sätta fingret på vad det var, men något 

var konstigt med det hela. Det var inte konstigt att mannen såg över sitt läger, det var något annat 

som Tar inte kunde placera. Tar visste inte om han ville veta eller inte. Så länge han och Tife fick 

vara ifred i buren så borde han kanske inte klaga. 

Till slut kom det Tar ville undvika. Den väldige mannen kom gående mot dem och det tog 

inte lång tid innan han var framme vid deras bur. Han stannade utanför gallret och knäppte 

händerna bakom ryggen. Han stod rak i ryggen och han utstrålade styrka och pondus när han 

började tala. 

”Jag tycker om två saker. Disciplin och ärlighet. Det får ett läger att fungera.” Han svepte 

menande med handen över platån innan han återigen fäste blicken i Tars ögon. ”Vad jag inte vet 

är om ni är disciplinerade eller inte. Alltså är ärlighet det enda jag kräver av er. Förstått? 

Soldaterna där borta är, liksom ni, våra fångar. Om ni inte vill gå samma öde till mötes som dem 

så är det bäst att ni svarar på mina frågor.” Tonfallet var iskallt och fyllt av auktoritet. Tar 

59

misstänkte att vad de än sa skulle de hamna i fållan till slut. 

“Ni är inga soldater, så mycket kan vem som helst räkna ut. Icke desto mindre är ni nu här 

och jag har en del frågor jag vill ha svar på. Mina män rapporterade att ni flydde från soldaterna 

vi anföll på vägen. Riskerar jag något när jag låter er leva?” 

Den store mannen rynkade ögonbrynen när han väntade på deras svar. Tar visste inte riktigt 

vad han skulle säga. Han visste knappt själv att de var jagade förrän föregående dag och då hade 

allt hänt så snabbt. Hur kunde mannen veta att soldaterna varit intresserade av honom och Tife? 

“Det tror jag inte. Jag och min bror Lano här var på väg hem från Collcott och helt plötsligt 

var vi omringade, i nästan samma stund blev soldaterna överfallna av banditer. Av er.” Tife 

försökte se så likgiltig ut som möjligt när hon mötte mannens stålgrå blick. 

Hans ögon smalnade. Blixsnabbt sköt en väldig näve fram mellan gallren och tog strupgrepp 

på Tar. Den väldiga mannens hand omslöt hela Tars hals. Tar hade varit beredd på något sådant 

men han hade inte räknat med att mannen skulle vara så snabb. Han hade inte hunnit reagera 

innan det var för sent. Mannen drog honom mot gallret och höll fast Tar där. 

“Värdesätter du inte ditt liv? Jag sa ju åt er att vara ärliga.” Han sänkte rösten och lät plötsligt 

mycket hotfull. 

“Vi sökte igenom era packningar och hittade fler vapen än vad vanligt folk har på sig. 

Dessutom hittade vi ädelstenar. Massor med ädelstenar. Sådana stenar har inte vem som helst. Så 

nu vill jag veta vart ni har fått tag på de här stenarna och vilka ni egentligen är.” 

Han dunkade Tar löst mot trägallret genom att dra honom mot sig. Tar stretade emot till en 

början men slutade snart då mannens grepp hårdnade. Istället höll han händerna löst om den 

andres arm för att få lite stöd. 

“Tar”, viskade han rosslande. “Jag heter Tar Zakuli.” 

“Jag heter Tife Gabronsi”, medgav Tife efter en kort stunds tvekan. Tar flämtade efter luft 

samtidigt som han tänkte så fort han kunde. Han svalde för att vinna tid medan tankarna virvlade 

runt i huvudet. Av någon anledning kom han att tänka på Valgone och hans prat om Skuggorden. 

Den väldige mannens grepp lättades något då Tar började prata igen. 

”Vi sålde information till kung Stogack. Vi påstod att vi hade fått reda på vart Skuggorden 

höll till. De skulle befinna sig i en by norr om Relnore. Kungen var mycket villig att betala för 

informationen. Tyvärr slog det fel.” 

”Vad hette byn?” Mannens röst var fortfarande hotfull och till Tars fasa fanns det inte ett spår 

60

av intresse i den. Han började tvivla på att det var en bra idé att ljuga, men han hade redan tagit 

första steget och det vore oklokt att ändra historien nu. 

”Vi visste bara om platsen. Byn skulle ligga i skuggan av ett berg en halv dagsmarsch norr om 

Relnore. Trots att vi inte kunde erbjuda kung Stogack fler detaljer var han ändå villig att betala. 

Han verkade desperat efter sådan information. När hans spanare kom tillbaks från byn visade det 

sig att Skuggorden inte fanns i där. Spanarna kunde inte hitta platsen vi pekat ut heller. Vi lurade 

honom helt enkelt. När kung Stogack fick reda på detta blev han mycket ond på oss och vi var 

tvungna att hastigt lämna Collcott. Det är hela sanningen, vi lurade kungen och därför var vi 

tvungna att fly.” 

Den väldige mannen drog långsamt fingrarna genom mustaschen med sin fria hand medan 

han funderade. Tar trodde att hans bluff skulle hålla. Det var en bra lögn, särskilt som kungen 

faktiskt verkade vara desperat efter information om Skuggorden. Plötsligt hårdnade greppet runt 

halsen och Tar lyftes upp från marken. Han hostade medan han kämpade efter luft. Tar mötte den 

väldige mannens grå ögon och insåg till sin fasa att bluffen inte hade fungerat. De grå ögonen var 

kyliga och stenhårda. Paniken vällde fram genom Tar som en stötvåg då greppet hårdnade 

ytterligare och plötsligt fick han ingen luft i lungorna alls. Hans synfält började hastigt minska 

och det enda han såg var mannens grå ögon. 

”Tror du jag är en idiot?” Mannens röst var lugn vilket skrämde Tar. Han visste att han gått 

för långt, förmodligen skulle han bli strypt här och nu. 

”Jag vet hur kung Stogack fungerar. Han må vara en dåre, men inte på det sättet. Han drivs av 

helt andra saker än att skicka ut sina soldater på idiotuppdrag. Jag vet att han vill hämnas sin 

drottning och att han håller Skuggorden skyldig till hennes död. Men han är fortfarande inte dum. 

Så varför ljuger ni för mig?” 

Han dunkade Tar mjukt mot gallret, fortfarande med ett fast grepp runt hans hals. Tar började 

förlora medvetandet och han försökte desperat slå sig fri, men hans slag träffade bara den väldige 

mannens underarm och han hade inte längre någon kraft i slagen. Det rosslade från hans hals 

innan händerna slutligen långsamt föll ned och blev hängande utefter sidorna. 

“Sluta. Släpp honom.” Tife som stod bakom Tar hade något desperat i rösten. Hon var 

tvungen att rädda honom. Hon tyckte att Tars bluff varit bra, men den väldige mannen hade inte 

köpt den. Nu fanns det bara ett sätt kvar för att rädda honom. Orden rann ur henne när hon 

beslutat sig för att berätta sanningen. 

61

”Vi är tjuvar. Vi stal något i Collcott och sedan var vi tvungna att fly från staden. Vi tog oss 

till handelsvägen genom skogen i hopp om att få tag i hästar och det var då vi blev omringade av 

soldaterna. Sedan flydde vi till fots in i skogen och där träffade vi dina mannar. Ädelstenarna är 

betalning för det vi tog i Collcott.” Tar hostade till lite när greppet runt hans hals lossade men 

mannen släppte inte taget. 

Han stirrade värderande på dem och Tife nickade bakom Tar som för att bekräfta sin egen 

historia. 

Bakom mannen hade den lilla flickan kommit smygande. Hon smög och ställde sig bredvid 

honom och stirrade på Tar och Tife. Under armen höll hon sitt bylte och nu kunde de se vad det 

var, det var en liten sliten tygkatt. Den hade nog varit vit en gång i tiden men nu var den bara grå 

och smutsig. Två små pärlögon plirade på dem där katten dinglade under hennes arm. Hon sa 

inget utan stod bara där och sög på sin underläpp. Mannen såg fortfarande inte nöjd ut utan 

började istället långsamt dunka Tar mot gallret igen. 

“Det stämmer inte. Ingen betalar så mycket för att få något stulet. Ingen!” 

“Pappa…” Den lilla flickan ryckte i hans byxben. 

“Det är sant”, flämtade Tar. “Vi fick ädelstenarna i betalning.” 

“Pappa!” Den lilla flickan ryckte mer enträget i mannens byxor. Han verkade inte ens vara 

medveten om det. Han hade slutat dunka Tar mot gallret men han höll fortfarande fast honom i 

strupen med ett fast grepp. 

“Vad var det ni stal?” Hans tonfall var olycksbådande lågt men innan någon av Tar eller Tife 

hann svara började den lilla flickan tala. 

“Gland. Du måste släppa dem fria.” 

Tar och Tife tappade hakan. Den väldige mannen stirrade förvånat ned på den lilla flickan. De 

män som stod i närheten tog några försiktiga steg bakåt. Mannen släppte Tar och blängde irriterat 

på flickan. Sedan exploderade han. Han skrek och gapade och fäktade med armarna i luften. 

Männen i närheten drog sig tillbaka ytterligare inför det häftiga utbrottet. Tar och Tife ryggade 

också tillbaks i sin bur. Mannen gormade att små flickor inte skulle säga åt honom vad han skulle 

göra och sedan skrek han svordomar en lång stund medan han ilsket vankade fram och tillbaks 

framför buren. Tar trodde att han när som helst skulle vrida nacken av flickan. 

Den enda som inte rörde sig var den lilla flickan. Hon stod lika orubblig som en klippa i den 

storm som plötsligt utbrutit runt den. Hon fick böja huvudet långt bakåt för att ha en chans att se 

62

honom i ansiktet där han tornade upp sig framför henne, men hon såg oberörd ut. Han var den 

rasande orkanen och hon var klippan. När han skrikit och gapat en bra stund var han till slut 

tvungen att hämta luft. Han stirrade flämtande ner på den lilla flickan med dödens blick. Då 

sträckte hon upp sina små armar mot honom och höll upp sin tygkatt ovanför huvudet. Hon 

sträckte på sig för att nå så långt upp som möjligt men nådde bara upp till halva mannens lår. 

“Vill du krama kissen?” Frågade hon och lade huvudet på sned. Luften gick ur mannen när 

han mållös stirrade på den lilla varelsen nedanför honom, sedan kastade han huvudet bakåt och 

släppte ut ett bullrande gapskratt. 

“Vem kan argumentera mot det där?” Han slog resignerat ut med armarna när det våldsamma 

skrattet äntligen tonade bort. Tar och Tife var helt förstummade när han låste upp gallergrinden 

till deras fängelse och sedan svängde trädörren upp med ett klagande gnisslande. De förstod inte 

alls vad som hade hänt. 

“Berätta bara varför.” Mannen skakade på huvudet och stirrade på den lilla flickan som glatt 

tryckte sin katt mot bröstet. 

“Jag vet inte riktigt, men han där har något inom sig. Något viktigt.” Den väldige mannen 

bara skakade på huvudet och Tar trodde de skulle bli inlåsta igen, men ingenting hände. Tar var 

förvirrad och tänkte precis fråga vad flickan menade, men Tife avbröt honom. 

“Vilka är ni egentligen?” Tar var precis lika angelägen som henne att få svar på den frågan så 

han glömde genast bort vad han egentligen tänkte fråga. 

“Följ med så ska jag berätta.” Mannen började gå mot den lilla träddungen på platån. 

De andra följde lydigt efter, rädda för att göra den jättelika mannen upprörd igen. Han pekade 

på marken att de kunde sätta sig ner och det gjorde de. Efter en dag i buren med solen som enda 

sällskap kändes det härligt att kunna sitta i trädens skugga. 

Mannen gick raskt iväg för att hämta något att äta och dricka och lämnade Tar och Tife med 

den lilla flickan. 

“Ja du, Tife. Det här var märkligt.” Tar kliade sig i bakhuvudet och Tife kunde bara nicka 

instämmande. Tar vände sig mot den lilla flickan som satt bredvid Tife. 

“Vad heter du?” 

“Jag heter Faris och det här är Väs. Han är min allraste bästa vän efter pappa.” Hon log stolt 

och höll upp tygkatten så att de kunde se den. 

Tar sträckte fram handen och kliade den bakom örat. “Trevligt att råkas, jag heter Tar.” 

63

Tife klappade också katten på huvudet. “Ja det var sannerligen trevligt att träffas. Jag heter 

Tife.” Hon log mot den lilla flickan och Tar kom plötsligt ihåg att han nu visste att hon hette 

Gabronsi i efternamn. Han hade inte tänkt på det när den väldiga Gland varit nära att krama livet 

ur honom. Han kastade en hastig blick på kvinnan bredvid sig men han kom inte på något att säga 

så han stirrade ut i luften istället. 

Strax därefter kom mannen tillbaka och satte sig ner bredvid flickan. Han delade ut några kex, 

ost, ett par köttbitar och en vattenlägel. 

“Mitt namn är general Galof Gland, men ni kan kalla mig Gland”, började han. 

”Varför släppte ni ut oss?” Tar blängde misstänksamt på jätten framför honom. 

”Vill du så gärna in i buren igen gosse?” Gland spände ögonen i Tar tills han slog bort 

blicken, han visste inte riktigt varför han ifrågasatte sin frihet. Det kändes inte rätt helt enkelt. 

Kanske var det en fälla, men i vilket syfte? Gland tycktes kunna läsa hans tankar. 

“Jag vet att det verkar märkligt. Ni är främlingar för oss liksom vi är främlingar för er. Varför 

ska vi lita på varandra? Jag vet inte vilka ni är men det är oviktigt för tillfället. Låt mig istället 

berätta vilka vi är och hur jag träffade Faris. Ni verkar ju ha något otalt med den dravanska 

armén. Det gör oss till närmare vänner än ni tror. 

Jag och mina mannar här är desertörer. För ungefär ett år sedan tjänstgjorde vi i den 

dravanska armén och redan då var det något som inte stod rätt till. Vi var en grupp på ungefär 

tvåtusen man som var ute och rekognoserade ett par dagars marsch öster om Collcott. Där fanns 

en liten by som hette Abderalt. En dag när vi befann oss i närheten av byn kom en misral från 

Collcott. Han gav oss en enda order. Vi skulle döda samtliga människor som fanns i Abderalt. Jag 

undrade varför men vår kapten hade inget svar på det, bara att ordern skulle utföras. Det gick 

rykten om att Skuggorden hade intagit byn. Kaptenen sa det med ett leende dessutom. 

Jag vet inte om Skuggorden faktiskt fanns in byn, men jag vet att alla människor där inte var 

våra fiender. Jag kunde helt enkelt inte delta i massakern som följde. Mannarna ni ser runt 

omkring er delade min uppfattning så innan attacken inleddes deserterade vi.” 

Tar och Tife utväxlade ett par menande blickar. Det var det som hade verkat konstigt och som 

Tar inte hade kunnat sätta fingret på. Det var väldisciplinerade soldater i lägret de hade runt 

omkring sig och inte banditer. 

Gland bet av en bit kött och fortsatte medan han tuggade. 

“Vi var på flykt i en månad ungefär innan vi av en slump hittade den här platån. Den är väl 

64

gömd här i Faroiskogen och det är så vitt jag vet bara vi som vet om den. Annars skulle säkert 

kung Stogack skicka hit en smärre armé för att utplåna oss.” Han skrockade för sig själv. 

“Nåväl, sedan den dagen har vi gjort vad vi kunnat för att göra livet surt för kungen och hans 

soldater. Attacken vid vägen igår var riktad dels mot den grupp som sökte igenom de resande. 

Om de letade efter Skuggorden tänkte vi sätta stopp för dem. Den dravanska armén mördar 

oskyldiga utan att ens tänka efter. Dels attackerade vi också leveranser som skulle till armén eller 

kungen i Collcott. Det börjar bli farligt att göra det vi gör för armén är ständigt på sin vakt. Men 

igår var faktiskt en lyckad dag. Vi lyckades lägga beslag på en stor matleverans och även några 

vapen som kommer komma till användning.” 

“Vänta lite”, Tar avbröt honom. “Varför berättar du det här för oss? Jag är inte säker på att jag 

vill veta så mycket. Ju mindre jag vet desto mindre illa kan jag råka ut.” 

“Faris gick i god för er.” Gland klappade flickan ömt på huvudet. 

Trots att de satt ner så var han en jätte och han var åtminstone två huvuden längre än Tar även 

att de satt på marken. 

“Men vi har aldrig träffat den här förtjusande unga damen”, sköt Tife in. 

Faris log ett strålande leende över komplimangen och klättrade spontant upp i Tifes knä. Tife 

slog armarna om den lilla flickan och hon pep förtjust till. Nästan tankspritt började Tife pilla 

med flickans hår och det verkade hon tycka om. Hon kurade ihop sig ännu mer, tryckte Väs mot 

bröstet och suckade nöjt. 

“Fruntimmer”, fnös Gland. “Nåväl, om ni känner henne eller inte spelar ingen roll. Hon gick i 

god för er och det räcker för mig.” Han skrattade till när han såg deras förbryllade ansiktsuttryck. 

“Jag sa ju att jag skulle berätta hur vi träffades. För drygt ett halvår sedan var jag och några av 

mina mannar ute och rekognoserade på Kagaslätten. Vi var främst ute efter att se hur långt 

söderut de dravanska soldaterna befann sig, men också för att skaffa mat och läkande örter som 

Faroiskogen inte kan erbjuda. Där fick vi se något märkligt. En soldat från den dravanska armén 

kom springande ensam och han höll ena armen om den andra som om han var skadad. Vi 

lyckades fånga in honom och tänkte fråga ut honom men han var helt skräckslagen och babblade 

bara osammanhängande. 

Vi band honom och började marschera mot det håll han kommit ifrån. När han såg att vi var 

på väg tillbaka blev han som galen så vi fick sätta munkavle på honom och släpa honom efter oss. 

Efter en stund såg vi rök mot horisonten så vi gick åt det hållet. Det tog oss en timme ungefär att 

65

komma fram och vid det laget var vi långt ute på slätten. Branden kom från en vagn som låg och 

pyrde på marken. Runt omkring låg döda människor, både soldater och civila. 

Jag satte fem mannar på att vakta vår fånge medan jag och de som var kvar smög oss fram för 

att se efter vad som hänt. Jag hittade Faris här gråtandes vid en kvinna. När jag kom smygande 

såg det ut som hon ville äta upp mig men hon kastade bara en blick på mig innan hon fortsatte att 

sörja kvinnan. Det var hennes mor. Det visade sig att en patrull överfallit kolonnen, förmodligen 

trodde de att karavanen tillhörde Skuggorden. De i karavanen hade försvarat sig tappert men det 

var bara vanligt folk så de hade ingen egentlig chans mot de beväpnade soldaterna. Det var en 

ojämn strid från första stund och det resulterade i slakten vi såg. 

Jag tror trettio oskyldiga människor fick sätta livet till. De hade mördat männen först och 

sedan våldtagit kvinnorna innan de skar halsen av dem. Men något hade uppenbarligen gått fel 

eftersom det låg döda soldater utspridda överallt. Vi kunde inte förstå vad som hänt. Vissa var itu 

på mitten med inälvor hängandes flera meter efter dem. Andra såg ut att bara ha fallit ner döda 

där de stod. En dog när han våldtog en stackars kvinna och hade ramlat över henne. Kvinnan var 

tyvärr redan död. 

Det var en fasansfull syn det ska jag tala om. Hur som helst så tog jag varsamt med Faris till 

de väntande mannarna. Hon behövde inte se mer av slakten runt omkring oss. Jag bar henne i 

famnen men när vi närmade oss de som stod och vaktade soldaten vi hittat blev han galen när han 

fick se Faris. Jag har aldrig sett något liknande. Han lyckades tugga sig igenom munkaveln och 

sedan var det med stor möda mina fem mannar lyckades hålla honom kvar, trots att han var 

bakbunden och skadad. När Faris fick se avskummet mumlade hon något jag inte hörde. Sedan 

kravlade hon ur min famn, gick fram till den skrikande mannen och sedan började det...” 

Tar och Tife var fängslade av historien och Tife som börjat fläta Faris hår avbröt sig. 

“Vad hände?” 

“Har ni hört ett ben knäckas någon gång?” 

Båda två nickade. Gland tog upp en torr pinne från marken som var ungefär grov som ett 

finger. Han bröt isär den och den gav ifrån sig ett ljudligt knak. 

“Ungefär sådär låter det”, sa han eftertänksamt. 

“Faris ställde sig ungefär en meter ifrån mannen som nu var helt utom sig. Han pladdrade och 

skrek om vartannat och hans huvud gungade fram och tillbaks i panik. Sen hörde vi hur soldatens 

fötter började knaka, ungefär som pinnen. Vi förstod först inte vad som hände men mannen tjöt 

66

av smärta. Knakningarna spred sig sedan olidligt långsamt uppåt i kroppen på honom. Det lät 

som flera tusen pinnar knäcktes på en och samma gång. Vår fånge sjönk ner på marken medan 

knakningarna fortsatte. När de kom upp till skrevet låg han och skakade och vi trodde han skulle 

svimma, men det gjorde han inte. Han kunde inte. Sedan började händerna knaka. Det spred sig 

ända upp till axlarna innan det slutligen tystnade där. Soldatens ansikte var vid det här laget så 

förvridet av smärta och ångest att vi inte kände igen honom som den man vi hittat en timme 

tidigare. Sedan började han kräkas. Han spydde upp delar av sin mage. 

Har ni någonsin sett någon spy upp sin magsäck? Hela hans innanmäte var sönderbränt. Kokt. 

Till slut hörde vi några snabba knak från nacken och runt huvudet och sedan var han död. Jag 

kände på mannen där han låg på marken. Han var mjuk som en säck stoppad med dun. Vartenda 

ben i kroppen på honom var krossat. Jag kan faktiskt inte säga att jag kände medlidande med 

honom efter vad vi sett tidigare, men något så ohyggligt har jag aldrig sett.” 

Han betraktade Tar och Tife som vid det här laget var bleka i ansiktet. De var mållösa. 

“Sedan atobterade jag pappa” sa Faris glatt där hon satt i Tifes knä och klappade Väs på 

huvudet. 

“Adopterade” rättade Galof henne nästan tankspritt. 

Faris plutade med läpparna åt honom men sa inget. Istället kände hon på flätan som Tife gjort 

och en salig min spred sig över det lilla ansiktet. Hon vände sig om i Tifes knä och gav henne en 

spontan kram. 

”Vem är du flicka lilla?” Tife skakade bedrövat på huvudet. Inte av rädsla utan av medlidande 

för vad flickan hade varit tvungen att uppleva. 

”Jag är Faris.” Hon ryckte på axlarna åt frågan. 

”Nu vill jag veta vilka ni är. Talade ni sanning förut?” Gland höjde ögonbrynen och såg 

undrande på dem. 

Tar såg på Tife och hon ryckte på axlarna. Tar började berätta om stölden om i Collcott. Hur 

de hade fått hjälp att fly av Valgone och till slut deras nya uppdrag; att ta sig till Argovona för att 

varna kungen för det annalkande kriget. Han valde medvetet att utelämna en hel del detaljer, som 

att han för ett ögonblick hade tvivlat på Tife när hon försvann i Collcott, eller att sökandet efter 

dem verkat mycket större än vad de berättat. Tar visste inte om han kunde lita på mannen. Han 

var skeptisk till att den jättelika generalen tog order av en liten flicka. Han funderade på om det 

var en list för att i slutändan skada honom och Tife. Av någon anledning trodde han inte det, han 

67

visste inte varför men flickan verkade vara speciell. Dessutom var det ju hon som hade fått ut 

dem ur buren och det var han tacksam för. Av samma anledning valde han att berätta om den 

magiska vattenstenen och hans misslyckade försök att använda den. Han kunde inte lämna för 

många hål i sin berättelse, då kanske general Gland skulle bli misstänksam och sätta dem i buren 

igen. Tar ville inte ta den risken och således passade berättelsen om elementstenen in utmärkt för 

att fylla igen eventuella hål i hans historia. Tife satt tyst bredvid under hela tiden. 

”Och här sitter vi nu” avslutade han. Tife nickade bara frånvarande på huvudet för att bekräfta 

hans historia. 

Faris tittade uppmärksamt på dem. 

”Det är därför de måste gå fria pappa. Tar har använt den magiska stenen. Vi måste hjälpa 

honom och den gamla farbrorn. Det är viktigt men jag vet inte varför.” 

Gland skakade dystert på huvudet medan han tänkte efter. 

”Du vet att soldaterna skulle kunna känna igen oss om vi gav oss iväg till en stad. Det skulle 

vara mycket farligt att lämna platån. Kungen i Argovona kanske inte har något politiskt avtal med 

kung Stogack, men det kan vi inte veta säkert. Det spelar ingen roll att vi kommer från den 

dravanska armén, man avrättar desertörer oavsett deras ursprung. Dessutom är det kanske en 

ännu bättre anledning för kungen i Argovona att ta oss till fånga. Han kanske tror att vi sitter på 

information om den dravanska armén som han kan använda.” 

”Jag vet. Men vi måste pappa. Det är viktigt.” 

Faris lät enträgen och Tar kunde inte låta bli att le åt flickan där hon satt och såg allvarlig ut. 

Det var ingen vanlig liten flicka men hon var söt när hon försökte se vuxen ut och hon lyckades 

övertala en man som var stor som ett hus i jämförelse. Dessutom var det inte vilken man som 

helst, han var en general vilket nästan gjorde situationen komisk. 

”Hur kommer det sig att ni litar på oss?” Tife rynkade på ögonbrynen. ”Ni vet ingenting om 

oss egentligen utan har bara hört vår historia och nu vill Faris att ni ska hjälpa oss? Varför?” 

Gland stirrade på henne med genomträngande blick tills Tife slog ner blicken. 

”När Faris blev min dotter ville jag inte lyssna på hennes råd heller. I början avfärdade jag 

hennes råd som dumma fantasier påhittade av ett barn men Faris har någon förmåga… Det 

kostade mig fyra bra män och kamrater att inte lyssna på vad hon hade att säga. Vi anföll en liten 

spaningsstyrka som red igenom Faroiskogen inte långt härifrån. Föga visste vi att det var en fälla 

gillrad för att försöka locka fram oss. Faris varnade oss att något var fel men jag valde att inte 

68

lyssna på henne. Sedan dess har min lilla flicka hjälpt mig och mina mannar otaliga gånger med 

allt möjligt. Ni gör ett misstag om ni avfärdar hennes hjälp.” 

”Det var inte så jag menade”, protesterade Tife. 

”Jag bara undrade varför ni, desertörer som gömmer sig i Faroiskogen, skulle hjälpa oss två 

när vi knappt själva vet vad vi ska göra.” 

”Faris ord räcker för mig.” Gland avslutade effektivt diskussionen. Han reste sig upp. 

”Ni ska få tillbaks era tillhörigheter. Faris litar på er och då gör även jag det, men mina 

mannar kan vara tveksamma så försök inte göra något dumt när ni är gäster hos oss.” Han 

betraktade deras tveksamma miner en kort stund. 

”Låt mig visa er en sak.” 

Tar och Tife utbytte en förvånad blick men reste sig upp och följde efter Gland. Faris var 

överlycklig över flätan hon fått. Hon sprang i förväg och visade stolt upp den för de män hon 

mötte på vägen. Den lilla flickan sken som en sol och Tife kände sig lite sorgsen när hon såg 

henne springa fram och tillbaka. Flickan verkade ha sett hemskare saker än vad någon skulle 

behöva se. Hon betedde sig yngre än vad hon var och Tife trodde att flickan blivit svårt skadad i 

själen av vad som hade skett med hennes familj ute på slätten. Det var åtminstone det intrycket 

hon fått av Glands historia. Hon visste ju själv hur det var att förlora sina föräldrar på det mest 

meningslösa sättet. Hon suckade och försökte skaka av sig olustkänslan. Just nu skrattade Faris, 

då borde Tife också känna sig glad för henne. 

De följde med Gland till den mindre buren där ett tiotal soldater satt inspärrade. De stirrade 

hålögda ut genom gallret och de försökte undvika generalens blick. Gland vinkade på Faris som 

genast kom springande mot honom. När flickan kom fram ställde hon sig bakom Glands ben och 

kramade sin tygkatt lite hårdare. Gland böjde sig ned och viskade något till henne som Tar inte 

kunde höra. Den lilla flickan kikade försiktigt fram bakom hans ben och stirrade en kort stund på 

de fångade soldaterna i buren. Hon höjde försiktigt ena handen och pekade på tre av männen. 

Gland nickade eftertänksamt när han såg vilka hon pekade på. Han klappade henne ömt på 

huvudet och skickade sedan iväg henne igen. Flickan verkade glad över att komma därifrån. Hon 

sprang så fort hon kunde och stannade bara för att visa upp flätan hon fått för de andra männen på 

platån. De gav henne beröm och log vänligt vilket fick henne att skina upp än mer. 

Gland gick iväg en bit från buren med Tar och Tife efter sig. 

”Det Faris just gjorde är ovärderligt för oss. Den dravanska armén letar ständigt efter oss. 

69

Kanske inte i så stor omfattning som de letar efter Skuggorden, men de letar. Jag tvivlar på att de 

är glada över anfallen på deras förrådsvagnar. Vi klarar oss bra här i skogen men ibland händer 

olyckor och jag förlorar en bra man på ett eller annat sätt. De här tillfångatagna soldaterna fyller 

två funktioner. Dels kan de förse oss med värdefull information så att vi inte springer in i ett 

bakhåll, eller att vi får reda på när nästa matleverans kommer. Sen så är några av dem faktiskt 

villiga att lämna den dravanska armén, de inser också att något är fel med den. När vi deserterade 

löpte rykten om Skuggorden som en farsot genom soldatleden och jag tvivlar på att det blivit 

bättre. Om den dravanska armén tror att Skuggorden finns i en by så kommer de att slakta alla 

där. Vissa soldater vill inte utföra sådana order men gör det ändå eftersom de är rädda för straff 

om de vägrar. Ibland har vi tur att lyckas plocka upp sådana soldater här. De tre männen som 

Faris pekade ut är sådana. Med omskolning blir de bra män här hos oss. För de som inte går att 

skola om har vi andra motiverande sätt…” Gland avslutade meningen med ett ryck på axlarna. 

Tar fick genast upp bilden av fållan i huvudet. Han rös inombords åt den djävulska 

konstruktionen. 

”När Faris säger att du bär på något viktigt tror jag henne. Hon har någon sorts förmåga att 

känna av sin omgivning. Jag har inte sett något liknande någon annan stans eller hos någon 

annan, men för oss är den hjälpen ovärderlig. Flickan har dessutom aldrig fel. Därför följer jag 

och mina män med er till Argovona för att varna kungen. Om hon säger att det är viktigt då är det 

viktigt.” 

Gland gav dem varsin skarp blick för att understryka att han menade allvar. 

”Jag har en del saker att göra men vi borde kunna ge oss iväg om ett par timmar. Under tiden 

är ni välkomna att se er om på platån. Kom dock ihåg att ni är gäster här, så se till att bete er som 

sådana.” 

Han vände på klacken och marscherade iväg över gläntan. Tar undrade om Gland hade något 

dolt motiv till att hjälpa dem, men han misstänkte att de skulle få reda på det förr eller senare om 

så var fallet över huvud taget. Gland stannade upp framför två av sina män och växlade några ord 

med dem. Tar hörde inte vad de sa, men männen tycktes krympa ihop när Gland spände ögonen i 

dem. Sedan skickade han iväg dem med en handviftning innan han fortsatte bort över platån med 

bestämda steg. Tjuvarna stirrade efter den väldige mannen och undrade förbryllat vad de hamnat i 

egentligen. 

70

Kapitel 7 

Solen hade sakta sjunkit ner på himlen när det var dags att ge sig av. Några molnstrimmor som 

skyndande fram över himlen kastade smala skuggor på platån. En frisk bris som svepte in över 

skogen fick träden att behagfullt svaja med ett lätt prasslande från lövkronorna. Det var en skön 

eftermiddag och de skulle hinna en bra bit innan det var dags att slå läger för natten. Gland trodde 

att de kunde vara i Argovona om ungefär tre dagar. Han hade vagt förklarat att de inte var så djupt 

in i skogen som Tar först hade trott. Faroiskogen var så pass stor att desertörerna inte ville ge sig 

in djupare. Dels hade några mannar försvunnit då de irrat bort sig under spaningsrundor och dels 

var platån så pass nära handelsvägen att den utgjorde en bra bas och gömställe för männen som 

bodde här. De hade egentligen ingen brådska men Gland ville ge sig av så snart det gick. Han och 

hans mannar löpte risk för att bli igenkända. Om de kunde ta god tid på sig i Argovona kunde de 

vara försiktigare och minska risken för upptäckt. 

En bred skäggig karl som saknade lillfingret på höger hand hade gett tillbaka deras saker. 

Allting var där, inte en ädelsten saknades. Tar och Tife tog tacksamt emot sina saker. De hade 

vandrat runt lite i lägret och insett att platån var större än vad de först hade trott. När de suttit i 

buren trodde Tar att gläntan tog slut där berget krökte sig, men en smal avsats ledde dem bort till 

en ny platå, ungefär lika stor som den de kom ifrån. Här fanns ytterligare två grottöppningar och 

några lövträd stod utspridda över platån. 

När de undersökte grottan såg Tar att det var mer än bara en urholkning i berget. De 

öppningar de sett löpte samman i ett virrvarr av tunnlar och grottan sträckte sig så långt in i 

berget att man till slut behövde en fackla för att se vart man gick när inte solljuset längre räckte 

till. Här inne fanns ett antal naturligt urholkade rum där man inrättat sovplatser och förråd. Golvet 

i grottan var förvånansvärt slätt och Tar misstänkte att desertörerna arbetat med att jämna till 

golvet där det behövdes. Här och var hängde stalaktiter i taket men de var så högt uppe att man 

kunde gå upprätt i större delen av grottan utan risk att slå i huvudet. På vissa ställen fanns små 

hålor som ledde antingen en kort bit in i berget där de slutade, eller som öppnade sig som 

bottenlösa svarta hål som försvann in i berget. Varken Tar eller Tife hade någon lust att krypa in i 

ett hål av rädsla för att aldrig mer hitta ut igen. Det var i sanning ett idealiskt ställe att gömma sig 

på. Bäcken som rann genom berget ut i gläntan försåg männen med vatten och mat hade de i 

överflöd efter lyckade räder mot olika förrådsvagnar. Dessutom kunde de jaga i Faroiskogen om 

71

det behövdes. 

Det fanns bara en stig upp till platån och den hade männen dolt med trädgrenar och buskage. 

Även om de inte skulle ha dolt stigen så var den svår att upptäcka där den brant slingrade sig 

uppför klippan. Tar trodde att platån låg närmare fyrtio meter upp på bergssidan och det var 

imponerande att de fått upp så mycket utrustning som de hade. Stigen upp var inte bred men en 

häst kunde mödosamt arbeta sig uppför om den var tvungen. Vägen ned var mer spännande och 

hästarna frustade nervöst när de leddes ned i skogen. 

Gland hade samlat ihop fem frivilliga mannar som skulle följa med dem. De var alla skäggiga 

med ärrade ansikten, förmodligen efter knivar eller svärd. Mannen som gett dem deras saker 

tillbaks var en av de fem. Han hette Rasto och de andra presenterade sig i tur och ordning med 

fasta handskakningar för Tar och Tife. 

De var nio som gav sig av på eftermiddagen. De hade tagit med så mycket packning de 

kunde. När de lastade hästarna hade de noga kontrollerat så att de inte överlastade dem. Om 

hästarna snubblade kunde de lätt bryta benen och skulle då vara värdelösa. De tog med sig mat 

och vatten, några filtar att sova på och vindskydd de kunde spänna upp när de slog läger ifall det 

skulle bli dåligt väder. Dessutom var samtliga soldater välbeväpnade med knivar i bältena och 

varsitt svärd fastspänt vid höften. Några hade även spikklubbor hängandes i bältet och en lång, 

kraftig man som hette Casha hade en stor pilbåge och ett koger fullt med pilar på ryggen. 

De skrittade långsamt fram genom skogen för att spara på hästarna. Faris satt framför Gland 

med tygkatten i knäet så att den skulle kunna se vart de färdades. Efter honom red de andra två 

och två så gott det gick. Ibland fick de falla in i led där skogen var för tät för att de skulle kunna 

rida i bredd. Ibland fick de rida omvägar runt klippor eller nedfallna trädstammar men de 

färdades stadigt söderut genom lövskogen. Solen strilade ner genom lövverket och lyste upp 

deras omgivning. Det var svalt och skönt i skogen. Ibland såg de rådjur beta längre in i skogen 

men de försvann snabbt när de hörde hästarna och då såg de bara den vita gumpen studsa därifrån 

och försvinna mellan trädstammarna. Ibland såg de harar och ekorrar också men de pilade snabbt 

iväg i buskagen eller uppför träd. Ekorrarna tjattrade vilt när de red igenom deras revir. Skogen 

var tät, men inte så tät att de hade några problem att ta sig framåt. 

När det började skymma i skogen letade de efter ett ställe att slå läger på och snart hittade de 

en liten glänta vid en stor sten som var täckt av mossa. En mjuk bädd av löv täckte marken och 

den stora stenen gav ett bra skydd för vinden om det skulle blåsa upp hastigt under natten. De satt 

72

av och Gland gav order till sina män att upprätta ett provisoriskt läger. Männen gav sig snabbt 

och vant i kast med sina sysslor och snart sprakade en varm brasa vid foten av den stora stenen. 

Vindskydden var uppspända runt omkring lägret. Det skulle ge dem bra skydd om det skulle 

börja regna under natten, men eftersom det var fint väder nu lade de sin utrustning där istället. De 

småpratade en stund medan de åt av maten de hade med sig. Mörkret sänkte sig i skogen och det 

tog inte lång stund innan det blev mörkt. Månen lyste blekt på den mörka himlen men det var inte 

mycket av det bleka skenet som tog sig igenom lövtaket. Någonstans ute i skogen hörde de en 

uggla hoa. Om situationen inte vart så bisarr skulle Tar trivts att sova ute i det här vädret ett tag. 

De spred ut sig i gläntan. Tife lade sig i utkanten och Tar lade sig en bit ifrån. De andra låg 

utspridda runt lägerelden. En av männen som hette Silan tog första vakten. Han ställde sig med 

ryggen mot stenen och spanade ut i skogen. Tar och Tife som inte sovit särskilt gott natten innan 

somnade nästan genast. Faris kröp ihop bredvid Gland som låg och snarkade lågt på andra sidan 

gläntan. 

Tife vaknade mitt i natten. Elden hade nästan slocknat och glöden gav endast ifrån sig ett matt 

rödaktigt sken. Hon visste inte riktigt varför hon vaknat. Hon stödde upp sig på armbågarna och 

försökte skingra dimman i huvudet. Någonstans till höger om henne hördes lågmält tal. Hon 

tittade snabbt omkring sig och såg att Tar inte låg kvar. Konturerna av de andra männen som låg 

och sov skymtade genom det svaga skenet från glöden, men hon såg inte om alla var där. Något 

kanske hade hänt? Hon skulle precis smyga iväg för att se sig omkring när Faris kom tassande 

genom gläntan. Hon höll Väs i ena handen. Tygkatten gungade fram och tillbaks som en pendel. 

Den lilla flickan kröp utan ett ord ner bredvid Tife. Tife strök henne över håret och Faris kurade 

lyckligt ihop sig bredvid henne. 

”Vad står på?” Tife viskade för hon visste inte vad hon kunde förvänta sig. 

”Pappa gick upp för att prata med de andra så jag och Väs tyckte det var lika bra att försöka 

sova med dig istället.” Hennes blå ögon tindrade när hon tittade upp på Tife. 

De lade sig ner igen och trots att Tife ville gå och kolla vad som var på gång så somnade hon 

snart med den lilla flickan i famnen. 

När hon vaknade nästa gång var det ljust igen. Hon kunde inte avgöra vilken tid det var men 

det var fortfarande lite kyligt efter natten. Hon såg dagg blänka på löven i gläntan så det var 

förmodligen tidigt på morgonen. De andra var redan uppe och styrde med sina saker. Casha hade 

73

fått fart på elden igen och kokade nåt i en gryta. En välbehaglig doft spred sig genom skogen och 

det kurrade i magen på Tife. Tar satt bredvid Casha och de småpratade glatt. En bit bort satt en 

man som Tife knappt pratat med. Han hette Narim och han tuggade hungrigt på något. Han hade 

en fläskläpp och han flinade och nickade mot Tife när han såg att hon hade vaknat. Tife 

funderade på vad som kunde ha hänt under natten, men hon avbröts i sin tankar då magen gjorde 

sig påmind med sitt envisa kurrande. Hon reste på sig och gick bort till Tar och Casha. De var 

inne i ett samtal som rörde fållan och hur den kunde användas på bästa sätt. Tar var tydligen 

fascinerad över den. Tife hörde bara några ord men den djävulska anordningen fick henne att må 

illa. Desertörerna använde den tydligen till att motivera sina fångar. Det var inte så ofta de tog 

soldater ur den dravanska armén till fånga, men när de gjorde det så behövde fållan inte äta 

särskilt många förrän resten var redo att kapitulera. De hälsade på henne när hon kom och slutade 

som tur var att prata om fållan. Istället bytte de samtalsämne. 

”Hur hamnade du här Casha?”, frågade Tar. 

Casha lade ifrån sig kniven som han satt och putsade på och tittade på dem med en 

outgrundlig min. 

”Eller vill du inte prata om det?”, la Tar skämtsamt till. 

”Jo då. Jag funderar bara på vart jag ska börja. Det var nog egentligen tänkt så här från första 

början”, började Casha efter en kort stunds tystnad. ”Jag gick med i armén för kanske tio år 

sedan. Då var jag fortfarande en ung pojkspoling som inte visste mycket om världen, men det 

militära hade alltid fascinerat mig. Jag är uppvuxen på en bondgård ett par dagars marsch söder 

om Smedernas Dal. Där levde jag fram till min femtonårsdag och hjälpte till hemma med alla kor, 

getter och hästar. När jag blev femton år var jag dock gammal nog att ge mig av till Collcott och 

väl där hamnade jag snart i Glands våld.” Casha log åt minnet. 

”Generalen är en bra karl ska ni veta. Han är hård men rättvis och jag kan tala om att han 

ingjuter respekt i sina mannar. Han är ju stor som ett hus till råga på allt. Nåväl, liksom alla nya 

soldater drillades vi hårt under den första tiden i armén. Gland var vårt befäl redan då och han 

lärde oss det mesta om att strida. Men han kan vara lynnig ibland. Det fick en god vän till mig 

erfara då han glömde sitt svärd på borggården efter en dags exercis. Gland skällde på honom gott 

och väl en halvtimme och sedan blev min kamrat beordrad att sopa hela borggården. Han skulle 

ha fått hålla på hela natten, men vid mörkrets inbrott kom Gland ut igen och sa att det räckte och 

att min kamrat skulle inställa sig vid köket för utspisning. Sedan var han mycket tydlig med att 

74

min kamrat efter maten skulle inta horisontellt viloläge och att Gland inte ville se honom förrän 

morgonen därpå. Hård med rättvis som ni hör. 

Jag fick mig ett par avhyvlingar jag med. En gång tappade jag en skål med soppa precis när 

jag fått den. Gland tvingade mig då att putsa svärd två timmar, men inte utan att först ha fått en 

ny skål. Han vet att ingen fungerar bra på fastande mage. 

Nåväl, det här var ju under början av vår utbildning inom det militära så det är sånt man får 

räkna med. Några av oss märkte dock snabbt att Gland inte hade samma värderingar som de 

andra befälen. Visst stod några honom nära, men långt ifrån alla. Särskilt misralerna kastade alltid 

onda och misstänksamma blickar på honom. Hur som helst så var vi ute på uppdrag allt 

emellanåt. En gång jagade vi fatt ett mindre rövarband och lyckades ta dem till fånga efter en 

hård strid. Gland insåg snabbt att det bara var fattiga människor som inte hade något val förutom 

att stjäla, så istället för att slå ihjäl dem på plats så lät han några av dem löpa. Men bara efter att 

ha försäkrat sig om att de skulle upphöra med sin verksamhet, som han uttryckte det. Det var nog 

då jag visste på riktigt att jag ville följa honom, vilka beslut han än tog. 

Och sen, för lite drygt ett år sen var vi utanför byn Abderalt när vi fick order att döda alla där 

eftersom Skuggorden tydligen hade tagit över byn. Om inte Gland varit där och satt ner foten 

skulle jag och många andra ha utfört ordern. Men istället valde han att desertera, trots att han då 

skrev på sin egen dödsdom. Jag var en av soldaterna som följde med honom. Och här sitter vi 

alltså idag, mitt ute i skogen”, Casha kliade sig oberört på hakan, sedan flinade han och tillade: 

”Men mat har vi och gott sällskap, så jag klagar inte. Det kunde ha varit sämre.” 

Tar och Tife nickade tyst till svar. Casha hade berättat sin historia med glädje och den 

smittade på något märkligt sätt av sig. Gland verkade vara en bra karl som skapade sina egna 

regler. De tystnade och stirrade tomt framför sig en stund utan att veta vad de skulle säga. 

Kort därefter kom de andra och satte sig runt elden. 

”Hände det något inatt?” Tife blängde misstänksamt på Narim och hans fläskläpp som lyste 

ilsket rött i ansiktet på honom. 

”Nej, ingenting alls. Jag och Tar pratade en stund bara.” Narim vände hastigt bort huvudet 

och tog istället en stor tugga av brödet han höll i. Hans kinder hettade och han stirrade stint ut i 

skogen. 

Tife tittade förvånat på honom. I ögonvrån såg hon att några av de andra männen tystnat. Hon 

undrade vad som egentligen pågick men Gland avbröt hennes funderingar. Han kastade en skarp 

75

lick på Narim innan han tog till orda. 

”Vi bör ge oss iväg snart. Vi försöker öka takten idag så att vi är nästan framme vid Argovona 

innan vi slår läger. Då bör vi kunna rida in i staden på förmiddagen imorgon. Det ger oss gott om 

tid att köpa nya kläder och att hitta någonstans att bo där det inte finns frågvisa soldater ur den 

venloriska armén. Vi vet inte om vi kommer bli igenkända av någon men ju mindre risker vi tar 

desto bättre.” Gland tvinnade tankfullt mustaschen med ena handen. 

Ingen hade något att invända utan alla nickade instämmande. 

De packade ihop sina saker, släckte lägerelden med jord och försökte sopa igen sina spår så 

gott det gick. Sedan satt de upp på hästarna och gav sig av. Morgonen var, till skillnad från 

gårdagen, grådaskig och stora moln bolmade upp sig ovanför dem på himlen. De var blygrå och 

de drog kapporna tätare omkring sig utifall det skulle bli regn. 

De red som de gjort dagen innan, två och två i bredd om det var möjligt och när inte det gick 

så red de i en rad. 

Tife red ifatt Tar på ett ställe där skogen glesnade upp lite och där de lätt kunde rida i bredd. 

”Vad hände inatt egentligen? Narim hade en rejäl fläskläpp.” Tife knyckte med huvudet mot 

Narim som red en bit framför dem inblandad i ett samtal med en av desertörerna som hette Farb. 

Tar vände på huvudet och såg på henne med en glimt i ögonen. Tife hade svårt att tolka den 

men beslöt sig för att Tar helt enkelt var nöjd. 

”Jag sover inte så djupt. Jag vaknade av att någon smög runt i lägret och jag tänkte till en 

början inte så noga på det eftersom det säkert bara var vaktbyte. Men så fick jag se att det var 

Narim och att han stod i utkanten av gläntan och stirrade på dig. Jag tror inte han är en sån som 

våldför sig på kvinnor men jag tyckte inte om hans blick. Vi har nog med bekymmer som det är 

så jag bestämde mig för att prata med honom. När jag gick bort till honom låtsades han som om 

det regnade men när jag frågade vad han höll på med blev han tyst. Hur som helst så frågade han 

om vi var ett par och jag sa att det var vi inte. Då flinade han brett och sa att han minsann skulle 

få dig med eller utan ditt medgivande. Jag tyckte inte det var en bra idé så jag försökte övertala 

honom att låta bli. Det ena ledde till det andra och jag var tvungen att slå vett i honom. Gland 

kom gående kort därefter. Han hade sett allting och han pratade allvar, ganska länge måste jag 

tillägga, med Narim som stod och skämdes. Själv gick jag och lade mig igen.” 

Tife visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Hon hade inte alls tänkt på att hon var en ensam 

kvinna med sju främmande män, sex främmande män om man räknade bort Tar. Hon blev arg på 

76

sig själv för att hon inte varit mer vaksam. Arg på Tar för att han inte väckt henne istället för att ta 

saken i egna händer. Men samtidigt var hon förvånad och tacksam över att han vakat över henne. 

Hon bestämde sig för att verka oberörd. Så vitt hon kunde avgöra var det inte männen runt henne 

som var den egentliga faran. De red vidare under tystnad. Ju mer Tife funderade på det hela desto 

argare blev hon. Tänk om hon vaknat mitt i natten med honom över sig. Vad skulle hon ha gjort 

då? Dödat honom? Tänk om han var starkare? Hon skulle ha slagit tillbaks, men förnedringen att 

ligga där. Hon skakade på huvudet. Det hade inte hänt, det var bara tankar. Men de vägrade 

försvinna. De letade sig hela tiden in i hennes huvud och hon såg olika bilder framför sig om och 

om igen. Till slut var hon så upprörd att hon inte kunde sitta still i sadeln längre. Hon skulle 

skälla ut Narim. Ställa honom till svars. Hon satte hälarna i sidan på hästen som direkt lydde och 

gjorde sig redo att rida ikapp mannen framför henne. Tar lutade sig fram och tog blixtsnabbt tag i 

tyglarna på hästen. Tife tittade förvånat på honom med något mörkt i blicken. 

”Lugna ner dig. Ingenting hände inatt. Jag sa ju att jag tog hand om det.” 

När Tife inte sa något på en lång stund fortsatte Tar. 

”Du kan vara lugn, han är inte sån. Han är avundsjuk på mig därför att jag har en kvinna som 

sällskap. Därför försökte han provocera mig med det enda han kunde komma på. Att ta dig ifrån 

mig. Du kommer bara att göra allting värre om du gör något ogenomtänkt nu. Jag lovade ju att se 

efter dig så länge vi håller ihop. Jag håller mitt ord.” Tar tittade henne länge i ögonen och hans 

grå ögon tycktes bränna sig fast i hennes. 

Tife stirrade trotsigt på honom, men sedan vände hon bort ansiktet för att Tar inte skulle se att 

hon rodnade. Ingen hade någonsin försvarat henne på det sättet förut. Dessutom kände hon sig 

dum för att hon skulle skälla ut Narim. Han skulle säkert bara förneka allting. Hon hade all 

anledning att vara arg på Narim, men hon visste att Tar hade rätt. Ingenting hade hänt och Tar 

hade förmodligen rätt om Narim. Han var avundsjuk på Tar och försökte bara provocera honom. 

Ju mer hon tänkte på det desto rimligare lät det. Hon bestämde sig för att släppa det hela. Men 

hon skulle vara mer på sin vakt hädanefter. Om Narim, eller någon annan försökte göra något 

med henne skulle hon ha sina dolkar redo. Det lovade hon sig själv. 

När de red vidare genom skogen började de småprata. Båda två insåg att de knappt kände 

varandra. De hade träffats för bara ett par dagar sedan men hade redan genomlidit en hel del 

tillsammans. 

Tar fick veta att Tife vuxit upp i en liten by utanför Collcott. Hennes föräldrar hade varit hårt 

77

arbetande hantverkare. Tife hade fått hjälpa till med allehanda sysslor som att dreja krukor, sy 

och väva och annat som behövdes där de bodde. De tjänade pengar på att sälja saker de 

tillverkade eller att laga trasiga saker som människorna i byn lämnade till dem. De hade inte varit 

förmögna men inte heller fattiga. De hade haft det bra. Tifes ögon lyste när hon mindes sin 

uppväxt men sedan blev hon dystrare när hon berättade om att soldater ur den dravanska armén 

en dag kommit till deras by och tagit hennes föräldrar ifrån henne. Hon var då en ung kvinna och 

behövde egentligen inte föräldrarna för att överleva, men chocken att de till synes helt utan 

anledning blivit tillfångatagna var svår för henne. Hon hade till en början levt kvar i byn men 

hade ingen energi att försörja sig så resurserna tog snart slut. Sedan drog hon runt en tid och 

livnärde sig på det som bjöds. Till slut hamnade hon i Collcott där möjligheterna var större. 

Till en början arbetade hon som servitris på ett värdshus där hon upptäckte att hon faktiskt 

hade talang för att stjäla saker. Hon hade börjat med att ta mynt av soldater och förnämt folk som 

kom dit för att äta och dricka. Ingen kom på henne och till slut hade hon så pass mycket pengar 

att hon kunde jobba mindre. Det var då hennes passion för sabotage föddes. Hon kunde inte döda 

kung Stogack. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att ta sig så nära honom och hämndens låga 

var inte tillräckligt stark för att lägga all energi på ett försök. Hur det än gick skulle hon 

garanterat mista livet. Istället började hon sabotera där hon kunde. Tar mindes hennes historia om 

råttorna som ätit upp klänningarna och han skrattade hjärtligt när hon berättade den igen. 

När hon tystnat berättade Tar lite om sin uppväxt. Han hade aldrig känt sina föräldrar utan 

istället vuxit upp på gatan. Han hade inte mycket annat val än att försöka tigga eller stjäla mat 

och pengar. När han var riktigt ung hade han bott på ett barnhem, men han hade snart rymt 

därifrån eftersom han trodde att han klarade sig bättre själv. Som ung fick man dock vara extra 

försiktig eftersom vuxna misstrodde barn med pengar. Det spelade ingen roll hur mycket eller lite 

pengar man hade. Hade barn pengar var de stulna. 

Tar hade därför ofrivilligt blivit skicklig på att ljuga och manipulera folk han mötte. Under 

många år hade han fått bo hos en familj i Collcott och de hade behandlat honom väl, men Tar 

trivdes inte riktigt där eftersom han kände sig ivägen och oönskad. Han hade därför bott där 

någon vecka i taget för att sedan försvinna iväg ett par dagar eller någon vecka. Familjen 

försäkrade honom gång på gång att han inte alls var oönskad men han kunde inte förmå sig bo 

med dem några längre perioder. Tar misstänkte själv att det var för att han varit tvungen att bo på 

gatan så länge som han hade svårt att känna sig välkommen. Han hälsade dock på familjen med 

78

jämna mellanrum och han log vid minnet av Ubo som alltid välkomnade honom med öppna 

armar och en förmanande, men vänlig och nästan skämtsam, blick när Tar berättade om sina 

egenskaper. 

Han flyttade runt ett tag medan han övade sina färdigheter i tjuveri. Han blev snart så skicklig 

att han kunde stjäla hatten från folk medan de pratade med varandra. Tar avslöjade också att han 

hade en förkärlek för att samla skatter på hög. Han skrockade för sig själv där de skumpade fram 

på hästarna vid tanken på alla stulna värdesaker han gömt undan. Det fanns hälare i Collcott som 

gärna lade vantarna på större partier skatter och värdesaker. Men eftersom Tar sällan hade behov 

av att söka upp andra tjuvar för att göra affärer så föredrog han att gömma undan sina byten 

istället. Tife undrade hur mycket det rörde sig om men det ville Tar inte svara på. 

”En del”, sa han bara kryptiskt och blinkade med ena ögat åt henne. Tife bubblade av 

nyfikenhet men lyckades lägga band på sig. 

Samtalet dog ut och de red under tystnad en stund ensamma med sina tankar. I täten gjorde 

Gland plötsligt en serie tecken åt sina mannar och två av dem försvann iväg i skogen. Tar och 

Tife manade på hästarna och red ifatt Gland. Faris såg spänd ut där hon satt framför honom. 

”Vad står på?” Tar blev orolig när han såg den lilla flickan så spänd. 

”Något är på gång”, sa Gland korthugget. 

”Vad är på gång?” 

Gland blängde på honom. ”Jag vet inte, Faris kände något.” 

Den lilla flickan stirrade stelt framför sig och höll Väs i ett hårt grepp tryckt mot kroppen. 

”Kände något? Hur menar du?” Tife kände sig plötsligt olustig. 

”Ibland känner jag saker.” Faris vände sig mot dem. ”Ibland vet jag bara om det är något 

farligt i närheten och ibland känner jag om personer är snälla eller dumma.” Hon pekade med sin 

lilla hand på Tar. 

”Det var därför vi måste hjälpa er. Ni är snälla, och så har du något i dig… något magiskt.” 

Tar stirrade häpet på henne. Han hade inte hört talats om så mycket magi i hela sitt liv, men 

sen de träffade Valgone verkade alla prata om magi. 

”Men jag har ingen magi. Det jag gör är inget magiskt utan handlar bara om fingerfärdighet.” 

Faris skakade på huvudet. ”Du har något i alla fall.” Hon trutade med läpparna åt honom. 

Ibland lät hon så vuxen att Tar inte visste vart han hade flickan. Han visste inte vad hon 

pratade om nu heller men han bestämde sig för att byta ämne. 

79

”Vad finns där ute?” Han nickade mot skogen. 

”Jag vet inte, något ondskefullt.” Faris stirrade återigen frånvarande framför sig. 

Gland stirrade också ut i skogen med vaksam blick. ”Vi får vara på vår vakt och hoppas att vi 

inte råkar ut för något. Jag skickade iväg mina män att spana bakom och framför oss men vi får 

vara vaksamma så att vi inte rider in i ett bakhåll.” 

De red vidare under tystnad och alla spanade in i skogen som slöt sig omkring dem. 

Stämningen var spänd och de män som Gland skickat iväg saknades fortfarande. I den dunkla 

dagern tyckte de skymta skuggor som rörde sig överallt och hotade att anfalla dem. Men det var 

bara skuggor. Tar funderade på om det kunde vara varelserna som Valgone hade nämnt som nu 

hade bestämt sig för att ge sig tillkänna. Men det var en långsökt tanke och han försökte förgäves 

bli kvitt den. De red en timme till innan de hörde en häst kom flåsande genom skogen bakom 

dem. Det var Narim. Han vinkade snabbt till dem innan han kom ikapp. Han höll in hästen och 

flämtade. 

”Det är ingen som förföljt oss vad jag kunde se. Något nytt här?” Han nickade mot Faris som 

satt stel som en pinne framför Gland. 

”Vet du något gumman?” frågade den väldige mannen och strök den lilla flickan ömt över 

håret. Hon svarade inte så han skakade på huvudet åt Narim. Denne nickade obemärkt och föll 

sedan in i ledet. Han spejade vaksamt in i skogen. 

”Jag skickade iväg Farb att spana framför oss. Vi får vänta och se om han har sett något när 

han kommer tillbaks.” 

De red nervöst vidare och kryssade mellan träden. De hade alla blivit påverkade av den 

spända stämningen och Tar gillade inte alls detta. Vad det än var ute i skogen så ville han inte 

stöta ihop med det. 

Det började duggregna vilket inte förbättrade deras sinnesstämning och snart var de fuktiga 

och dystra. Lövtaket stoppade upp det värsta regnet så de höll sig fortfarande ganska torra 

nedanför trädkronorna. En vanlig dag skulle smattret från regnet när det föll på löv vara trivsamt, 

men inte den här dagen. Nu lät det mer som ett olycksbådande trummande som förutspådde död 

och elände. 

Tar såg en skugga i ögonvrån och han tänkte precis avfärda den som ett spöke framkallat av 

hans nervösa sinne när han hörde en häst frusta. Han snodde runt och mellan träden en bra bit 

bort såg han en man som satt på en häst. Sedan försvann mannen. De andra hade också sett 

80

honom och de manade oroade på hästarna. 

Faris skruvade på sig. ”Han är ond”, viskade hon. 

Hästarna travade upp för en ås. När de kom upp över krönet planade marken ut och blev flak 

igen. Ungefär tjugo meter bort befann sig sex män. Två av dem satt kvar på sina hästar och de 

andra stod på marken. De såg ut som vildar. Storvuxna män med långt ovårdat hår som spretade 

på deras huvuden. De var alla klädda i bruna läderrustningar och musklerna spelade under lädret. 

Några hade djurhudar över axlarna. 

Tar tyckte att de såg konstiga ut, inte som vanliga män. De här hade väldigt fyrkantiga 

ansikten, som att deras käkar var alldeles för stora. Några av männen grinade mot dem med 

blodtörstig blick och visade tänderna likt vilddjur. De hade sylvassa rovdjurständer i munnen. Tar 

rös vid åsynen av männen som stod framför dem. Han tyckte att de liknade monster mer än 

människor. De var alla beväpnade med stora vapen. Några lutade sig mot stora yxor och en annan 

höll i en stor spikklubba som slappt hängde ner mot marken vid hans höft. Enorma svärdshjalt 

stack upp över deras huvuden där de var fastspända på deras ryggar. Den ena vilden som satt på 

sin häst kastade plötsligt något mot dem. Föremålet flög genom luften och landade med en dov 

duns framför dem. Det var Farbs huvud. Ögonen stirrade oseende upp i luften när huvudet rullade 

ett par varv innan det slutligen stannade. 

Gland svor till. Farb hade vart en bra och lojal karl. Nu var han död. 

Silan svor högt. ”Jag tror det är borgaler. De delar…” Han hann inte avsluta meningen innan 

de sex männen framför dem vrålande gick till attack. 

De kom rusande mot dem mellan träden. Casha hade varit beredd och redan fått upp sin 

pilbåge. Han avlossade snabbt en pil som genomborrade halsen på en av anfallarna. Han föll ihop 

direkt och blev liggandes på marken. Tar såg att det ryckte till i de andra som stormade fram mot 

dem. Han trodde först att de var bestörta över att en av deras kamrater hade fallit men det hade 

inte ryckt i dem av medkänsla. Det var mer som en krusning som genomfor dem. De såg inte ut 

att ens lägga märke till att det under ett ögonblick ryckt i deras muskler utan de fortsatte 

obevekligt att komma närmare. Det var ungefär som att kasta en sten i en flod. Under ett kort 

ögonblick bildas ringar på det rasande vattnet men floden stannar inte för det. Casha fällde 

ytterligare en av männen med en pil i bröstet. Det ryckte återigen till i de anfallande männen, som 

en krusning som spred sig på vattenytan, men de saktade inte in. De tycktes snarare bli snabbare 

när deras kamrat föll. 

81

”Nej! Döda dem inte! Oskadliggör dem först! Hugg av benen eller en arm.” 

Det var Silan som skrek. De andra hörde honom knappt där de stod beredda till strid. De hade 

hoppat av hästarna i samma ögonblick som de sex männen börjat rusa mot dem. De hade alla 

dragit vapen. Desertörerna var beväpnade med svärd och Tar och Tife hade dragit sina långa 

dolkar. Gland föste Faris bakom sig. Sedan bröt striden ut. De två borgalerna som suttit på 

hästarna kom ett par meter efter de första två som fortfarande stod upp. De sprang i en cirkel för 

att försöka omringa Tar och de andra så gott det gick. Den ena av borgalerna grinade elakt 

samtidigt som han svingade sin väldiga yxa mot Silan. Silan duckade snabbt och måttade ett hugg 

mot benen på vilden, men missade. Silan lyckades återigen ducka för en attack när yxan ven över 

huvudet på honom. Han måttade ett hugg mot borgalens mage. Borgalen väjde oroväckande lätt 

undan för hugget och svingade sin stora yxa igen. Silan försökte hoppa undan men den här 

gången var han inte tillräckligt snabb. Han skrek gällt av smärta när yxan träffade honom i sidan. 

Världen svajade och Silan kände blodsmak i munnen. Med en kraftansträngning stötte han sitt 

svärd i magen på borgalen och vred om med sina sista krafter. Borgalen grymtade till av 

förvåning när han sjönk ner på knä och såg sina tarmar välla ut på marken. Silan ville skrika till 

de andra att inte döda borgalerna en i taget men det enda ljud som hördes när han öppnade 

munnen var en svag rossling. Ingen hörde hans sista varning. 

Bredvid honom i skogen rasade striden med de tre återstående borgalerna. Casha hade 

placerat sig en bit bakom de andra som utgjorde mur i deras försvarsställning. Han hade hört 

Silans första varning men för sent förstått vad den betydde. Han spände bågen, siktade noga och 

avfyrade den ena pilen efter den andra. Han siktade på benen på borgalerna men de flesta pilar 

han sköt iväg missade. Casha var en skicklig skytt men borgalerna var helt enkelt för snabba. Han 

visste inte hur de bar sig åt men de dansade bara åt sidan när en pil kom farande. Han var snart 

tvungen att ge upp pilbågen och dra svärdet istället så att han inte riskerade att träffa någon av 

sina kamrater. 

Han kastade en snabb blick åt sidan och såg att Tar och Tife gjorde utfall mot en av 

borgalerna. Borgalen stod och vevade med sitt väldiga svärd medan de båda tjuvarna vigt 

dansade undan för hans hugg. Tar duckade för ett hugg och hoppade snabbt åt sidan för att 

distrahera honom. När vilden försökte måtta ytterligare ett hugg var Tife där och högg honom i 

sidan med sin långa dolk. De upprepade detta ett par gånger tills borgalen äntligen föll omkull 

med ett utdraget vrål. 

82

Casha var redan på väg mot Gland som var ansatt av de två borgaler som var kvar. Casha 

hade aldrig sett Gland strida så vilt. Han dansade runt borgalerna som en galning och försökte få 

in en dödlig stöt men borgalerna vek smidigt undan. En av dem vevade sin stora spikklubba över 

huvudet och lät den falla mot Gland med jämna mellanrum. För jämna mellanrum. Spikklubban 

var enorm men tyngden tycktes inte bekomma borgalen det minsta. Den andra svingade ett 

väldigt svärd mot Gland och fyllde i luckorna från spikklubbans nedslag. Gland kunde bara 

försöka försvara sig från den dödliga rytmen för att hålla sig vid liv. 

Casha såg ryckningarna i de båda monstren i samma ögonblick som han kastade sig in i 

striden och parerade den väldiga spikklubban som kom vinande och som skulle ha fällt Gland. 

Tar och Tifes motståndare hade slutligen dött. Kraften i stöten fick Casha att tappa sitt svärd och 

han tumlade baklänges och ramlade bedövad ihop på marken. Det rann blod från ett djupt sår i 

armen där en pigg från spikklubban trängt in. Borgalen hade slagit sig igenom Cashas gard som 

om den inte var annat än en bit papper som skyddade honom. 

Gland såg ingen annan utväg än att försöka ta sig in nära kroppen på de båda och han drog 

snabbt en kniv, duckade när spikklubban ven över hans huvud och tog ett snabbt kliv framåt. Han 

stötte kniven mot den ena borgalens bröstkorg men missade då den med lätthet vek undan. Gland 

fick en hård spark i bröstet där han stod lite framåtlutad och han lättade från marken. Han dråsade 

ihop i en hög framför borgalerna. Han kippade efter luft. Han försökte höja huvudet för att möta 

blicken på borgalerna men han hade inga krafter kvar. Han såg deras skuggor på marken framför 

sig när de flinande närmade sig. Sparken han fått hade gjort honom mer bedövad och omtumlad 

än han ville medge. Plötsligt kastade sig Narim och Rasto in i striden. De hade springande försökt 

ta sig runt de båda borgalerna för att kunna hugga dem i ryggen. Narim utstötte ett ilsket vrål när 

han hoppade in mellan dem och sparkade och högg för att få dem ur balans. Han träffade den ena 

över ögat med svärdet och det exploderade i huvudet på borgalen. Mer än så hann han inte förrän 

den sista oskadda borgalen lyfte upp honom med en hand och vräkte in honom i ett träd. Han 

skrek när han dunsade in trädet men skriket avbröts i samma ögonblick som ryggraden knäcktes. 

Narim hade gett Rasto några få dyrbara sekunder men borgalen som nu bara hade ett öga 

högg snabbt av hans huvud i en enda smidig rörelse. Rastos kropp föll långsamt ihop åt sidan. De 

båda männens plötsliga attack hade gett Gland en värdefull chans att hämta andan men när han 

höjde blicken så smulades hans spindelvävstunna tråd av hopp sönder. Han såg att Tar och Tife 

var för långt borta för att hinna till undsättning och han insåg att slutet var kommet. 

83

Det var Faris som räddade honom. När de båda borgalerna triumferande höjde sina vapen för 

att utfärda dödsstöten på Gland och Casha som låg utslagna på marken exploderade den grå 

dagern i en blå blixt. Faris stod med uttryckslös min ett par meter ifrån dem och såg likgiltigt på 

när blixten klöv den ena borgalen på mitten. Han föll ihop i en blodig hög. Innan han dog 

försökte han krafsande få fatt i sina ben som låg bredvid honom. Det ryckte krampaktigt i dem. 

Borgalen nådde inte sina ben. När han drog sitt sista andetag åkte ögonen upp i huvudet så att 

bara vitorna syntes. Faris hade händerna uträckta framför sig och i handflatorna sprakade en blå 

eld. Den virvlade och dansade i hennes små händer och det såg ut som den längtade efter att bli 

utsläppt. Att få smaka blod. Den sista borgalen tittade häpet upp i samma stund som krusningen 

genomfor honom. Ytterligare en blå blixt lyste upp den grådaskiga skogen och slet av hans ena 

arm. Borgalen tog ett par stapplande steg framåt mot Faris när en tredje blixt slog in i huvudet på 

honom. Det exploderade i en blodig fontän. Benbitar och hjärnsubstans regnade ner omkring dem 

och stänkte på träden som stod i närheten. Faris föll utmattad ner på marken och började snyfta. 

Det blev tyst i skogen. 

Förutom Faris snyftningar och ett plågsamt stön från Gland hördes bara regnets trummande 

mot lövtaket ovanför dem. Död och elände förkunnade det. 

Tar och Tife som skräckslaget bevittnat striden hade maktlösa sett på när borgalerna kastat undan 

de fyra soldaterna som om de vore trasdockor. De hade inte haft en chans att hinna fram till dem 

men den lilla flickan hade på något sätt räddat dem. Bilden av den blå blixten virvlade fortfarande 

runt på deras näthinnor och de hade betydligt mer respekt för henne nu än de haft innan. Hon 

hade sannerligen någon sorts förmåga som de inte förstod sig på, men de hade förmodligen henne 

att tacka för att de levde. 

De hittade snabbt lite rent tyg i deras packningar och förband Cashas arm. Såret var djupt och 

otäckt men det verkade inte som om armen var bruten. Han skulle klara sig med endast en 

ömmande arm. Gland hade förmodligen brutit ett revben och de fick under protester hjälpa 

honom upp och förbinda hans bröstkorg. När de samlat sig något satte de sig ner på en filt som 

Tife hittat i deras packning. 

”Vad var det där för monster?” Gland var bister och han masserade försiktigt sin bröstkorg 

med ena handen. 

”Det var borgaler. Silan försökte varna oss.” Casha skakade bedrövat på huvudet. 

84

”Jag har aldrig sett dem själv men jag har hört historier om dem. Tills idag visste jag inte om 

det var sant eller inte. Jag vet inte hur det är möjligt, men på magisk väg delar de på ett och 

samma medvetande. Såg ni hur de andra ryckte till när vi fällde den första?” De andra nickade. 

Casha reste sig upp och vinglade iväg mot en av borgalernas yxa som låg ett par meter bort. 

Han fick kämpa för att få upp den, men lyckades till slut balansera den på högkant så de såg hur 

den såg ut. Den var nästan lika lång som Casha och tycktes smidd i ett enda stycke järn. Det var 

en tvåeggad stridsyxa och de väldiga halvmåneformade bladen var stora som mindre pilbågar. 

”Det skulle vara dåraktigt för en vanlig människa att försöka använda ett sådant här vapen i 

strid. Man skulle kunna svinga det en gång innan man av tyngden antingen skulle följa med 

vapnet eller tappa det.” Casha släppte yxan och den föll till marken med en dov duns. Han 

stirrade tankfullt ut i skogen medan han funderade. 

”Om jag kommer ihåg rätt så delar de här monstren på styrka och intelligens. När en av dem 

dör får de andra den dödes egenskaper. Det var därför de kunde svinga de här ohyggliga vapnen 

med sådan lätthet.” Han petade menande med foten på yxan. 

Casha skakade återigen på huvudet åt bedrövelsen. Han tittade dystert ned på de döda 

borgalerna som låg på marken. Plötsligt böjde han sig ner och synade armen på den borgal som 

saknade huvud. Han vände sig snabbt om och hittade snart armen från den andra borgalen, den 

som Faris blixt slitit av. 

”Titta här”, sa Casha och pekade på de båda armarna. Där fanns ett stort långt ärr som löpte 

tvärs över ovansidan av överarmen. De andra reste på sig och kom närmare för att se efter vad 

Casha pekade på. Det fanns ett likadant ärr på alla döda borgaler. 

”Vad betyder det?” Ville Gland veta. 

Casha drog fingrarna genom håret medan han funderade. 

”Jag tror det är någon sorts gradbeteckning för de här monstren.” 

”Vad då för gradbeteckning?” Gland lät arg. Han var inte på humör för gåtor. 

Casha stirrade på den döda borgalen på marken. ”Jag har för mig att de här borgalerna lever 

för att strida. Den gruppen vi nyss slogs mot har ju bara ett ärr på sina armar. Jag tror att den 

borgal som överlever går upp ett steg på skalan. Det verkar logiskt. Den sista överlevande 

borgalen i varje grupp har ju styrkan från alla de andra borgalerna. Alltså måste den borgalen 

koppla samman sitt sinne med andra som också har hans styrka.” 

”Hur vet du det här?” Gland var fortfarande inte övertygad. 

85

”Jag vet inte alls, jag har bara hört historier om dem. Men efter vad jag kommer ihåg och 

efter vad vi såg nyss så verkar det logiskt. Borgalerna som levde ryckte ju till när vi dödade dem 

en i taget. Förmodligen fick de sin fallne kamrats styrka då. Det måste varit det som Silan 

försökte varna oss för. Att vi inte skulle döda dem en i taget eftersom de som var kvar bara skulle 

bli starkare då. Vi borde ha oskadliggjort dem först.” Casha sänkte bedrövat huvudet när han 

tänkte på sina fallna kamrater. Silan, Farb, Rasto och Narim hade gett sina liv för deras. 

Gland som tycktes läsa hans tankar sa kort: ”De var bra karlar.” 

Tystnaden i skogen var bedövande. 

”Vilka ohyggliga dödsmaskiner.” Tife rös och vände bort blicken från de döda på marken. 

De andra mumlade instämmande. Gland böjde sig ned och gav Faris en öm klapp på huvudet. 

”Du skötte dig bra min flicka. Tack.” 

Den lilla flickan tryckte Väs mot sitt bröst och kramade tygkatten hårt. Hon hade tårar i 

ögonen men Väs verkade ge henne lite tröst. Hon var märkbart medtagen efter händelsen. Gland 

hade aldrig sett henne använda den sortens magi förut men det verkade kosta henne en del energi. 

Faris såg blek och härjad ut. Hon såg dessutom ut kunna att somna vilken sekund som helst där 

hon satt på marken med benen uträckta framför sig. 

”Vi begraver våra kamrater och sedan ger vi oss av”, bestämde Gland. 

”De där monstren får ruttna i skogen”, tillade han med avsmak i rösten innan han stapplade 

iväg mot hästarna. 

En fråga de alla ställde sig var varför borgalerna hade varit här, mitt i skogen. Tar trodde han 

visste svaret. De hade varit ute efter honom, Tife och vattenstenen. Han undrade dystert om 

Valgone också hade borgaler efter sig. 

En timme senare satt de åter på hästarna och lunkade vidare söderut genom skogen. De red under 

tystnad med tankarna på olika håll, men ingen av dem kunde glömma borgalerna och striden de 

varit med om. Duggregnet fortsatte att rytmiskt trumma på lövtaket: död och elände. 

Kapitel 8 

Chratunga gick med snabba steg genom slottets korridorer. Hans långa vita hår var prydligt 

kammat och hans svarta mantel böljade bakom honom. Efter honom följde två misraler i hans 

86

fotspår och deras röda uniformer glimmade ondskefullt i det svaga ljuset. Chratunga vek vant av 

vid korridorerna som avlöste varandra. Han lade knappt märke till de tjocka mattorna som låg på 

golvet eller de otaliga tavlor och statyer som prydde väggarna längs hans väg. Han var fylld av 

upphetsning. De hade fått tag på den fruktade mannen snabbare än han hade vågat hoppats på och 

för en liten stund sen hade han fått veta att mannen befann sig på borggården. 

Han vek runt ett hörn och fortsatte nedför en trapp. Den stora porten som ledde ut ur slottet 

öppnades av två soldater när han kom gående och det bleka skymningsljuset släpptes in i 

korridoren. Han klev ut på borggården och såg sig omkring. För ett ögonblick fylldes han av 

besvikelse, han kunde inte se mannen någonstans. Sedan tycktes en skepnad materialisera sig från 

stenmuren till höger om honom och mannen kom lugnt gående mot Chratunga. 

Chratunga sträckte på sig när han synade mannen han hittills bara hört historier om. Mannen 

var klädd i mörkbrunt läder som smet åt om hans smala kropp. Han var något kortare än 

Chratunga och hans långa rödaktiga hår svajade nästan graciöst när han kom gående. Mannen 

hade ett mycket mjukt avlångt ansikte och Chratunga tyckte nästan att han såg feminin ut. Han 

hade en mantel som dolde ett bälte fullt med knivar och små läderpåsar. På underarmarna hade 

han tre trekantiga stålskenor fastspända. Chratunga hade aldrig sett sådana vapen och han 

undrade om de verkligen gjorde någon nytta eller om mannen hade dem bara för att skrämmas. 

På knäna satt stålpiggar fastsatta på hans läderdräkt och på ryggen hade han ett långt smalt svärd 

fastspänt. Det svajade lätt bakom mannen. Svärdshjaltet var format som en drake. Det var 

noggrant utsirat och detaljerna var mycket tydliga. Små fjäll och taggar syntes på drakhuvudet 

och de små ögonen tycktes glimma ondskefullt. I munnen på draken satt själva svärdsbladet 

fästat, vilket gjorde att det såg grymt ut. Runt halsen bar mannen även ett smycke i ett 

läderhalsband. Det var en stor vit tand med en gråaktig sten fastsatt i mitten av den. 

Det som fångade Chratungas uppmärksamhet var dock mannens ögon. Genom båda ögonen 

löpte två röda strimmor vilket fick det mjuka ansiktet att utstråla en auktoritet som få ting kunde 

mäta sig med. Inte ens det skräckinjagande svärdet kunde dra uppmärksamheten till sig när man 

väl sett ögonen på mannen. De röda strimmorna var helt parallella och Chratunga undrade hur 

mannen fått dem. Han frågade inte. Mannen stannade en meter ifrån honom med händerna 

hängandes utmed sidorna. 

bästa.” 

”Det är bra att du är här. Jag har hört många historier om dig Tasrun, det sägs att du är den 

87

Tasrun rörde inte en min utan betraktade bara likgiltigt Chratunga. Chratunga visste inte om 

mannen hört honom men han fortsatte, den här gången lite tveksammare. Han var inte rädd för 

mannen, men han visste att det gällde att vara försiktig. Mästarens plan var briljant och han 

behövde inte komplicera den ytterligare bara för att han var otålig. Han var också tämligen säker 

på att mannen framför honom skulle vara en formidabel motståndare om det skulle bli strid. Just 

nu var en strid det minsta han behövde. 

”För tre dagar sedan blev jag bestulen på en värdefull sak. Tjuvarna lyckades sedan rymma 

från Collcott och begav sig sedan söderut. Jag har fått rapporter om att de setts ungefär en 

dagsmarsch söderut längs handelsvägen, men sedan lyckades de återigen försvinna och nu är det 

ingen som vet vart de är. Detta var för två dagar sedan. Tjuvarna är en man och en kvinna. Jag 

vill att du för dem till mig.” 

”Fyratusen guldmynt.” 

”Vad sa du?” Chratunga trodde inte att han hört rätt, den mjuka rösten var så tyst att det lät 

som en viskning på borggården. 

”Tvåtusen nu och tvåtusen när jag kommer tillbaks.” 

Chratunga blängde ilsket på mannen framför honom. Det var en hutlös summa mannen 

begärde och Chratunga ville plötsligt slita honom i stycken där han stod för att han krävde så 

mycket. Han stirrade ilsket på Tasrun, villrådig och oförmögen att kunna bestämma sig för vad 

han skulle göra. 

”Varför så mycket?” Chratunga darrade på rösten av raseri, men så fick han en idé. 

”Det är mitt pris. I vilket skick vill du ha tjuvarna?” 

Chratunga låtsades fundera medan han koncentrerade sig. Han visade inte en min av vad han 

höll på med. Han sände försiktigt iväg en tunn våg av magi mot prisjägaren. Han tänkte inte 

tolerera sådana krav så lättvindligt. Hans magi omslöt Tasrun och spann en tunn osynlig kokong 

runt honom. Han skulle inte kunna lämna borggården förrän Chratunga ville det. Inte förrän han 

var säker på att mannen verkligen var värd pengarna. Om han inte var det skulle han dö för sin 

fräckhet. Pengarna var egentligen inget problem, men ingen kom och begärde en sådan summa 

utan att visa sig värdig. När kung Stogack blivit viljelös hade Chratunga fått tillgång till nästan 

oändliga rikedomar, men han tänkte ändå inte tolerera prisjägarens krav utan att testa honom. 

”Nåväl, du får som du vill. Jag vill ha tjuvarna levande. Om det går. Är de redan döda så vill 

jag ha bevis för det.” 

88

Chratunga väntade på något svar från mannen men han förblev tyst. Istället för att vänta på 

mannen viftade han istället med handen i luften och en av misralerna bakom honom drog fram en 

stor avlång läderpåse som han dolt under kappan. Misralen vägde den i handen som för att 

försäkra sig om att det inte var för mycket, sedan gav han den direkt till Tasrun. Den klirrade 

svagt när guldmynten slog mot varandra inne i påsen. Chratunga gav honom även en bit papper. 

På pappret fanns en noggrant ritad bild av tjuvarna. Bilden på mannen och kvinnan var 

häpnadsväckande detaljerad och det rådde inget tvivel om hur tjuvarna såg ut. Tasrun tog emot 

bilden och läderpåsen utan ett ord och vände sig sedan om för att gå. 

Chratunga stirrade efter den märkliga mannen med ett leende på läpparna. Han skulle snart 

vara vid porten och längre än så skulle han inte komma. Chratungas magi förhindrade det. Hans 

varglika leende växte för varje steg som prisjägaren tog, men sedan stelnade det i en förvånad 

grimas när Tasrun obekymrat gick igenom den stora öppningen i muren och försvann ur hans 

synfält. 

Chratunga tittade länge efter mannen med de rödstrimmiga ögonen. Tasrun kanske var värd 

pengarna trots allt. Han kände sig nöjd. Med lite tur skulle Tasrun leverera tjuvarna till honom 

utan att han behövde lägga ned mer energi på dem. Om inte så fick han göra på något annat sätt. 

Det spelade inte så stor roll just nu. Han hade andra saker att ta hand om. Han vände sig om och 

gick in i slottet igen. Det var snart dags att sätta nästa del av planen i rörelse. Mästaren skulle bli 

nöjd. 

Kapitel 9 

Valgone sköt irriterat undan kvisten som ideligen skrapade mot hans kind. Han var stel i kroppen 

efter att ha legat still på marken så länge. Han spanade vaksamt ut genom det täta buskaget mot 

männen en bit bort. Det var män från den dravanska armén men Valgone hade räknat med att det 

skulle finnas soldater här. Det han inte hade räknat med var att de skulle vara så många. Det 

fanns åtminstone femtio man posterade här och det försvårade hans uppgift. 

Han hade med lätthet slunkit förbi de yttre vaktposterna men längre än så här hade han inte 

kommit när han tidigare under dagen anlänt till Isreun, vattentemplet. Han hade varit tvungen att 

ta skydd i buskaget. Framför honom reste sig Isreun stolt och den väldiga halvmåneformade 

stentrappen kröntes av statyer föreställande de olika elementen. En väldig eldsflamma i marmor 

89

höjde sig till vänster om trappan. En enorm skålformad staty, som tycktes balansera på en för 

liten sockel, stod mitt emot statyn av elden. Det var jordstenen. Enorma bastanta pelare i marmor 

höll uppe det välvda taket till ingången där trappan slutade. Den stora porten gapade svart in i 

templet. De höga stenväggarna sträckte sig utom synhåll åt båda hållen in i skogen. 

Han var här för att ta reda på vart eldstenen fanns gömd. De var fyra stenväktare som tagit på 

sig uppgiften att gömma elementstenarna. Deras hemlighet skulle ha varit dold för evigt. Men 

någonting hade gått fruktansvärt fel och nu hade den avslöjats. Valgone visste att det var Torjie 

som avslöjat hemligheten. Han kunde inte föreställa sig hur det hade gått till. De hade alla svurit 

samma ed, att aldrig avslöja deras hemlighet. Torjie skulle hellre dö än berätta för Garland, alltså 

måste något obeskrivligt hemskt ha inträffat. Torjie hade dock gjort två oväntade saker. Han hade 

på något sätt lyckats aktivera det magiska varningssystemet. Det var en komplicerad process och 

Valgone trodde att Torjie lyckats lura vem det än var som fått honom att tala. Kanske hade han 

sagt att processen behövde göras för att öppna platsen där vindstenen fanns gömd. Det spelade 

hur som helst ingen roll. Det viktiga var att hindra Garland från att få tag på de återstående 

elementstenarna. Valgone var tacksam över att han fått varningen. Han hoppades bara att han 

hunnit i tid. 

Drygt två veckor tidigare hade Valgone befunnit sig i staden Golyar för att besöka biblioteket 

där. Hans magiska amulett han alltid bar med sig, men som han aldrig trodde skulle sättas i bruk, 

hade plötsligt tänts. Den sken med ett ilsket pulserande rött ljus just som Valgone hade satt sig 

tillrätta med ett band tjocka historieböcker i biblioteket. Valgone trodde han skulle falla död ned 

på marken av chocken när han såg att den var tänd. Det var stenväktarnas signal om att någonting 

gått fel, fruktansvärt fel. Annars skulle den aldrig ha blivit aktiverad. Valgone hade reagerat 

direkt och begett sig till Collcott för att få reda på vad som hänt. Där hade han fått reda på att 

vindstenen redan var hittad och att Garland, med Chratungas hjälp, redan sökte efter nästa 

elementsten. Han hade väntat två dagar på att de andra stenväktarna skulle dyka upp, men de kom 

aldrig. Om någonting sådant här inträffade skulle de stråla samman. Amuletterna skulle leda dem 

till rätt plats var i världen de än befann sig, men Valgone hade känt att amulettens kraft var fel. 

Trasig. De andra amuletterna hade inga bärare som visste vad det röda skenet innebar. Han insåg 

sorgset att de andra stenväktarna också var döda. Han var ensam kvar. 

Den andra saken som förvånade Valgone var att Torjie avslöjat platsen där Valgone hade 

gömt vindstenen. Det var bara Valgone och Torjie som visste om detta. Så varför hade Torjie inte 

90

avslöjat gömstället för sin egen sten, jordstenen? Valgone misstänkte att Torjie gjort detta för att 

vinna tid åt honom. Valgone suckade dystert. Han saknade de andra stenväktarna så att hjärtat 

värkte i bröstet. Men hjulet var redan satt i rullning. Han var tvungen att med alla medel han 

kunde skydda de elementstenar som fortfarande var gömda. Han skulle ge sitt liv för den 

hemligheten om det behövdes. Problemet var bara att han inte visste vart stenarna fanns gömda. 

När han nu befann sig utanför vattentemplet hoppades han innerligt att han inte tolkat 

stenväktare Rajanies ledtråd fel. Varje stenväktare hade vetat om platsen för två elementstenar. 

Detta var för att skydda hemligheten och det gjorde att cirkeln skulle bli svårare att bryta. Det 

innebar att det bara var Valgone och Rajanie som kände till vart vattenstenen fanns. Dessutom 

kunde Valgone inte vara helt säker förrän han hittade gömstället inne i templet. 

Stenväktaren Rajanie hade gjort ett bra jobb när han gömt vattenstenen. Rajanie hade för 

många hundra år sedan gjort stor sak av att ta med sig vattenstenen ut i världen för att gömma den 

från Garland. Istället hade han i hemlighet återvänt till vattentemplet och gömt den i en hemlig 

kammare långt in i templet. Det var ett enkelt men genialt gömställe. Saker som ligger mitt 

framför näsan på människor är oftast de som är svårast att hitta och att gömma vattenstenen i 

vattentemplet hade fungerat utmärkt. Tills nu. Nu stod allting plötsligt på spel under hotet från 

Garland eftersom han på något sätt fått Torjie att tala. 

Det kliade något fruktansvärt överallt på Valgone, men han ville inte röja sig där han låg så 

han fick stå ut. Det var snart skymning och då skulle han sätta sin plan i verket. Han hade noga 

studerat soldaterna och hur de patrullerade, när de bytte vaktposter och vem som förde befäl. 

Kunde han bara undvika befälen trodde han att det inte skulle vara några större problem att ta sig 

förbi soldaterna. 

Han väntade ytterligare en stund medan skymningen föll och det blev dunkelt i skogen. När 

en vaktpatrull passerat på nära håll reste han sig och började gå i en vid cirkel mot ingången till 

vattentemplet. 

Han smög runt en liten träddunge så att den befann sig mellan de två vakter som vaktade 

ingången till templet och soldaternas läger. Valgone hukade sig bakom en buske och satte genast 

igång med sin plan. Han koncentrerade sig och lät osynlig magi strömma ut ur händerna mot 

vakterna. Magin började verka fort och han såg hur vakterna skruvade olustigt på sig. Han log 

varglikt och ökade magins styrka. Till och med på det här avståndet kunde han se små svettpärlor 

bildas i vakternas ansikte och de knöt händerna så att knogarna vitnade. De hade visst blivit 

91

väldigt torra i munnen helt plötsligt för de svalde konstant och slickade sig om läpparna samtidigt 

som de slängde nervösa blickar omkring sig. 

Det var snart dags men Valgone ville låta deras nervositet växa lite till. Det var precis vad 

hans magi gjorde, den fick vakterna att känna en fruktansvärd nervositet som oundvikligen 

resulterade i rädsla och ångest. Valgone visste precis hur plågsamt det kunde vara, särskilt om 

rädslan och ångesten kom så plötsligt och från ingenstans. Vakterna var vid det här laget spända 

som stålfjädrar och de flackade nervöst med blicken och skruvade oroligt på sig för att försöka 

förstå varför de plötsligt var rädda. 

Det var dags att handla och Valgone reste sig långsamt ur buskaget. Han lät magin mot 

vakterna vara kvar så att de fortfarande var rädda och nervösa, men samtidigt lät han en del 

strömma mot sig själv. Han drog upp huvan på sin mantel och gick snabbt med bestämda steg 

mot vakterna. 

När de fick se den mörka gestalten torna upp sig försökte de dra sina svärd men händerna 

skakade för mycket och Valgone stod snart framför dem innan de hunnit få fram sina vapen. 

De två vakterna var svettiga av nervositet och när de fick se vem som stod framför dem blev de 

likbleka i ansiktet. Våta hårtestar hängde ner i ansiktet på dem men i det här ögonblicket var de 

oförmögna att röra sig. 

Vakterna såg Chratunga framför sig och nu var de livrädda för vad deras straff kunde bli för 

att de inte varit mer förberedda. 

De såg ut som två marmorstatyer och Valgone var tvungen att kväva ett skratt. Ett skratt 

skulle ta ifrån honom något av den stora fördelen han hade. 

”Skyddar ni inte templet ordentligt?” Valgones röst lät kall som döden och vakterna bleknade 

ännu mer när de märkte att skepnaden framför dem inte var på sitt bästa humör. 

”Jag kunde gå ända hit innan ni ens reagerade. Tänk om Skuggorden skulle gå till attack här, 

vad skulle ni göra då? Stå här och glo som två fånar medan de högg ned er?” Valgone rörde 

långsamt på händerna som om han skulle framkalla en demon och skicka på de två männen. 

Om soldaterna kunnat skulle de ha backat in i templet men de var paralyserade av skräck. 

Valgone spände ögonen i den närmsta vakten för att få ett svar och denne fick svälja flera gånger 

innan han till slut lyckades öppna munnen. 

”Mästare…”, stammade han. ”Vi visste inte att ni skulle komma hit. Vi trodde…” 

Valgone avbröt honom med en handviftning 

92

”Ni trodde vad? Att ni kan stå här och sova när vi har så viktiga saker att göra? Att fienden 

kapitulerat och att vi kan utföra våra sysslor utan något hot?” Tystnaden som sänkte sig över dem 

var öronbedövande. 

”Nå?” 

Vakterna stod i givakt med rak nacke som väldisciplinerade soldater, men deras ögon 

avslöjade att de helst av allt bara ville därifrån. Som små rädda pojkar som vill ha tröst av sina 

mammor tänkte Valgone roat. 

Mannen till höger som Valgone först spänt ögonen i öppnade återigen munnen för att säga 

något men Valgone avbröt honom återigen. Han ville inte stå här längre än nödvändigt. De två 

soldaterna var vid det här laget så skärrade att de gladeligen skulle hämtat ett berg åt honom om 

han bad om det, bara för att få komma därifrån. Om han dröjde sig kvar längre fanns risk att 

någon annan soldat kom förbi och det skulle kunna komplicera hans enkla plan. 

”Nåväl, du där”, han pekade på den andra soldaten som hittills inte sagt ett ord. ”Ta mig ner 

till skriften. Vi kan ha missat något och jag vill studera den igen.” 

Soldaten nickade frenetiskt, lättad över att han för tillfället inte skulle bli dödad på sin post. 

Han gjorde snabbt honnör mot Valgone, som fortfarande såg ut som Chratunga för männen, och 

sedan började han raskt gå in i templet. Han var så ivrig att vara till lags att han snubblade på 

trappstegen. 

”Du stannar här och håller vakt, om någon frågar vart din kamrat är så säg att naturen kallade. 

Förstått?” 

Vakten tyckte det lät som om döden talat till honom eftersom Valgone i samma ögonblick 

skickat en stark våg av ångest in i honom för att försäkra sig om att soldaten skulle göra allt som 

han bad honom om. Han lyckades att med en skakig hand göra honnör och sedan posterade han 

sig mitt i ingången för att inte släppa förbi någon annan som kunde tänkas dyka upp. 

Valgone var nöjd med resultatet när han följde den andra soldaten in i templet. Han hade 

lyckats undvika en strid, åtminstone för tillfället och soldaten som gick framför honom fungerade 

på ett sätt som en försäkring. Vakten som var kvar vid ingången skulle förhoppningsvis inte våga 

göra något när hans kamrat var ensam i templet. Åtminstone hoppades Valgone på det. Hans 

magi var ett problem. Han ville inte använda för mycket av sin kraft på vakten som stod kvar 

eftersom det skulle kräva för mycket koncentration ju längre in i templet de kom. Han vände sig 

93

försiktigt om och skickade in en ny kraftig våg av ångest i vakten de lämnat och han såg hur 

denne vred sig av plågor han inte kunde förstå. 

Valgone muttrade belåtet och släppte sedan sitt magiska grepp om honom. Ångesten skulle 

sitta i en bra stund och på den tiden borde de hunnit ner till gömstället där vattenstenen funnits 

och tillbaks igen. 

Han vände återigen blicken framåt in i templets salar och på vakten som nervöst gick framför 

honom. Denne hade tänt en lyckta och ett varmt gult sken lyste upp insidan av Isreun. Luften inne 

i templet var fuktig och rå och Valgone drog sin mantel närmare kroppen. 

Han suckade djupt när han tänkte på hur saker och ting kunde ha varit. För många år sedan 

var detta tempel, liksom de andra tre templen som skulle skydda elementstenarna, omskötta och 

fyllda med människor. Fyllda med liv. Han kastade en hastig blick runtomkring sig. Nu fanns här 

bara dammig marmor och deras steg ekade i de väldiga salarna. Väldiga pelare höll taket uppe i 

salen de gick igenom. Detta hade varit välkomstsalen som förutom ingången utgjorde hjärtat i 

templet. Härifrån löpte korridorer och trappor till andra delar av templet. Utefter väggarna låg 

bråte och grus, förmodligen efter sönderslagna statyer och delar av väggarna tänkte Valgone 

dystert. Efter det stora kriget hade brödraskapet som förvaltade stenarna upplösts och ansvaret att 

skydda elementstenarna hade tillfallit de fyra stenväktarna. Sedan hade åren haft sin obarmhärtiga 

gång på det övergivna templet och plundrare hade tagit vad de kunde komma åt. Förr i tiden var 

väggarna täckta av färgglada draperier och gobelänger. Nu var allting grått, trasigt och smutsigt. 

Valgone skakade på huvudet och höll blicken rakt fram. Han ville inte se förfallet. Minnena av 

bättre tider smärtade honom mer än han ville medge. 

De fortsatte rakt igenom den stora salen mot dess slut och soldaten vek snabbt av till höger 

mot en öppning i väggen. Han skyndade på stegen så mycket han vågade för att inte misshaga 

den han trodde var Chratunga. Han sa inget och det var Valgone tacksam över. Han må vara rädd, 

men ju mindre han pratade desto bättre var det. Det gula skenet från lyktan i soldatens hand lyste 

upp en lång marmortrapp som ledde nedåt. De gick raskt nerför trappan som mynnade ut i en 

lång korridor med dörrar på sidorna. De gick ytterligare ett tiotal meter när soldaten började sakta 

in på stegen. Han var tydligen osäker på vägen men för rädd för att erkänna det. Valgone 

suckade, han var visst tvungen att fortsätta teatern en stund till. 

”Är du vilse soldat?” Hans bistra stämma ekade mellan väggarna. 

94

Soldaten darrade när han vände sig om och nickade matt. Valgone lät fortfarande sin magi 

sippra in i den stackars mannen och vid det här laget skulle han göra vad som helst för att få 

undkomma den skrämmande skepnaden som följde honom. 

”Andra till höger.” Valgone pekade på en dörr längre fram och soldaten började nästan 

springa av lättnad över att veta vart han skulle igen. 

Ytterligare en trappa dolde sig bakom dörren och den ledde nedåt så långt de kunde se. När 

de äntligen nådde foten av trappan ringlade en korridor framför dem in i mörkret. De fortsatte in i 

templet med lyktans sken som enda vägledning. Valgone fortsatte att påverka soldaten med magi 

och han var nu så vettskrämd att han nästan stapplade där han gick framför Valgone. Soldaten var 

gång på gång tvungen att snegla på Valgone för att veta vilken väg han skulle ta genom de 

ringlande korridorerna och de otaliga dörrarna under vattentemplet och detta gjorde honom bara 

mer skrämd. 

Det kändes som de gått i en evighet men till slut kom de fram till en stor välvd trädörr som 

lätt svängde upp när de tryckte på den. Innanför fanns ett stort helt runt rum och efter väggarna 

stod ett par bänkar uppställda. I mitten av kupoltaket fanns vackra mönster och symboler 

utsnidade. Några symboler föreställde elementens dans med varandra. Andra föreställde magiska 

föremål och varelser. Med jämna mellanrum på väggarna satt små vita kristaller i små 

urholkningar. Valgone plockade ner en och den sken genast upp och gav ifrån sig ett starkt vitt 

ljus när hans magi vidrörde den. I mitten av rummet fanns en stenpiedestal som reste sig en dryg 

meter över golvet. Den hade vackra symboler utsirad på sidorna och den hade en gång i tiden 

varit täckt av ädelstenar, men dessa hade blivit bortplockade nu. Valgone trodde inte att det var 

plundrare som tagit ädelstenarna, men det spelade hur som helst ingen roll. 

Han kände en ilning längs ryggraden av upphetsning, han skulle äntligen få veta om han hade 

rätt om Rajanies gömställe och vart ledtråden till eldstenen skulle leda. 

Han vände sig mot soldaten som var likblek i ansiktet. 

”Vänta här utanför. Låt inte någon komma in förrän jag är klar här, förstått?” 

Soldaten nickade så ivrigt att Valgone trodde han skulle tappa huvudet och sedan försvann 

han lättat ut genom den stora dörren och drog försiktigt igen den efter sig. 

Valgone stirrade belåtet efter soldaten. Han skulle hålla vakt tills Valgone var klar, men han 

var ändå tvungen att skynda sig. Soldaten vid ingången kunde vid det här laget ha anat oråd och 

rapporterat till något av sina befäl. 

95

Valgone gick snabbt in till mitten av rummet till stenpiedestalen. Tankarna virvlade runt i 

huvudet på honom. Han tänkte dystert på hur livligt det här templet hade varit en gång i tiden. Nu 

kändes det som att vistas i en krypta. Han kunde nästan ta på den kompakta tystnaden. 

Han sköt snabbt bort tankarna eftersom han inte hade tid att förlora sig i minnen. Han var 

tvungen att koncentrera sig på varför han egentligen var här, att hitta ledtråden till vart nästa 

elementsten fanns gömd. Han sjönk ner på knä och trevade försiktigt på foten av piedestalen. Han 

lät händerna vandra runt den kalla stenen. Utsirningarna kändes skrovliga under hans händer. Han 

hittade snabbt det han letade efter och tryckte försiktigt på ett antal dolda knappar. 

Det hördes ett svagt mullrande från golvet och Valgone reste sig mödosamt upp och tog ett 

långt kliv bakåt. 

Piedestalen krängde till och sjönk sedan ner i golvet. Där stannade den tvekandes som om den 

inte visste vad den skulle göra nu när den äntligen kunde röra på sig. Sedan åkte den tillsammans 

med en stor marmorplatta åt sidan och ett hål öppnade sig i golvet. Där fanns en grovhuggen 

trappa ner i mörkret. Det såg ut som någon i all hast huggit den rakt ur berget. 

Valgone log segervisst, han hade lyckats tyda ledtråden han fått i uppdrag att lämna efter sig 

perfekt. Han hade fått ledtråden av Rajanie för att vid ett sådant här tillfälle kunna skydda 

elementstenarna. Men han hade aldrig besökt platsen förrän nu. 

Den magiska kristallens ljus han höll i handen skingrade skuggorna och han gick snabbt 

nedför den branta trappen. Den tog slut en bra bit nedanför i ett litet fyrkantigt grottrum med 

skrovliga ojämna väggar. Valgone insåg med viss beundran att Rajanie hade gjort ett bra jobb när 

han grävde ur den här kammaren. 

Han tittade snabbt igenom rummet men det var tomt. Chratunga eller Garland hade ju redan 

varit här och hämtat vattenstenen och de hade inte lämnat något efter sig. Förutom ledtråden till 

nästa sten tänkte Valgone triumferande och fäste blicken på väggen framför sig. 

Där fanns en enda rad text uthuggen mitt på väggen och Valgone tog två snabba kliv över 

grottans golv så att han kunde se bättre. 

I det klara ljuset från den magiska kristallen kunde han läsa ledtråden. 

I staden som svaldes dväljs elden. 

96

Valgone rynkade på pannan och läste ledtråden igen. I staden som svaldes dväljs elden? Vad 

betydde det? Han försökte komma ihåg hur det hade varit under det stora kriget. Hade någon stad 

blivit utplånad då? Han tänkte så det knakade men han kunde ändå inte komma på det. En flyktig 

tanke for genom hans huvud och han trodde nästan att han hade kommit på svaret, men sedan var 

den borta och besvikelsen for igenom honom som en flodvåg. 

Nåväl, han hade fått det han kom hit för. Det var hög tid att ge sig av. Om han väntade längre 

kanske han inte skulle komma ut alls. Han gick raskt tillbaka uppför trappan och när han kom 

upp tryckte han återigen på de dolda knapparna på piedestalen i det stora runda rummet. 

Stenplattan åkte med ett skrovligt gnällande tillbaks på sin plats. Det fanns inte längre något spår 

efter den hemliga kammaren under den. 

Valgone muttrade för sig själv när han gick ut fram till dörren och öppnade den. Soldaten 

utanför stelnade genast till och den lilla färg i ansiktet han hade lyckats återhämta medan Valgone 

var borta rann genast av honom. 

”Då går vi tillbaks soldat”, sa han barskt och soldaten svalde nervöst men han vände sig 

tacksamt om och började gå så fort han vågade mot utgången. 

Soldaten hade på något sätt ändå lyckats lägga vägen på minnet och nu vek han av gång på 

gång i korridorerna mot utgången. Men Valgone märkte det knappt, han var försjunken i egna 

tankar och på vad ledtråden kunde betyda. Ledtråden var ologisk och Valgone blev arg för att han 

inte omedelbart kunde komma på svaret. Han visste dock att det var precis det som var meningen. 

Om någon utomstående mot all förmodan skulle hittat den hemliga kammaren så skulle denne 

inte heller kunna veta vart eldstenen fanns gömd. Men Valgone borde kunna lista ut det. Han var 

tvungen att lista ut det. 

De gick uppför en trappa och vakten tog tre trappsteg i taget för att komma ut fortare. Något 

störde plötsligt Valgones tankar, men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Det lät som om 

någon pratade längre upp i templet. Men det hade ju varit övergivet i flera år. 

Han försökte återigen fundera på vilken stad som kunde ha svalts men han avbröts ideligen av 

avlägsna röster. Vem pratade egentligen? 

Så insåg han plötsligt att vakten vid ingången hade slagit larm och att det nu fanns soldater i 

templet som letade efter honom. Han svor till för sig själv och soldaten framför honom ryckte till 

av rädsla, men han fortsatte framåt. Ljudet av sina kamrater hade tydligen återgett honom lite av 

modet och han ökade på stegen ytterligare. 

97

Valgone visste inte hur många soldater som fanns där längre fram men han skulle inte bli 

tillfångatagen, så mycket visste han. Han fick inte bli tillfångatagen, då skulle allt vara förlorat. 

Han ökade istället på sitt magiflöde i soldaten framför honom och denne stönade till när 

ångesten rev och slet i hans kropp som ett hungrigt vilddjur. De passerade en dörr som stod på 

glänt och Valgone gled försiktigt in i det mörka utrymmet medan soldaten, nu nästan utom sig av 

nervositet, ryckigt fortsatte framåt. Valgone lät honom försvinna bakom ett hörn innan han vände 

sig om. Nu var han tvungen att ta sig ut härifrån utan att bli upptäckt. 

Han befann sig i en smal korridor som krökte sig åt höger längre fram. Det här var bra, den 

här korridoren ledde så småningom upp till den stora salen och därifrån kunde han kanske ta sig 

ut. Om han inte mindes fel skulle han passera köket och sedan kunde han ta sig upp till någon av 

salarna innanför den stora salen. Det var en bra flyktväg. 

Han lade ifrån sig den magiska kristallen han tagit från kammaren på det kalla golvet och 

sträckte istället fram handen framför sig. Han behövde inte längre kristallens ljus. Genast dansade 

en liten eldslåga i handflatan på honom. Med skenet från den magiska elden satte han fart genom 

korridoren. Han passerade ett antal stänga dörrar på sidorna men han ignorerade dem. En stor 

öppning i väggen avslöjade konturerna av köket. Valgone kastade en hastig blick in i rummet. 

Han kände sig obehaglig till mods och fortsatte istället bestämt framåt. Till slut kom han fram till 

en järndörr i slutet av korridoren. Den gled gnisslande upp och Valgone grimaserade ogillande åt 

den. Han hoppades att ingen hade hört ljudet. Bakom dörren fanns en smal spiraltrapp som ledde 

uppåt. 

När han kom upp stod han i en liten alkov i ett rum innanför den stora salen. 

I välkomstsalen var det fullt med soldater som kastade nervösa blickar omkring sig. Vakten 

utanför templet hade tydligen satt fart på hela lägret och alla letade uppenbarligen efter Valgone 

nu. Han visste inte om hans list var avslöjad men det spelade ingen roll, de letade ändå efter 

någon och om de fick tag i honom skulle allt vara förlorat. Det fick inte ske. Han tryckte sig mot 

den kalla väggen i det lilla rummet och hoppades att något skulle dyka upp. Något som gav 

honom en chans att försvinna obemärkt. 

Ett plötsligt tumult från andra sidan av salen uppstod och gav honom den chansen han 

behövde. Soldaterna började skrika och all uppmärksamhet vändes mot den andra trappan. 

Valgone var nästan frestad att stanna kvar och se efter vad som orsakade uppståndelsen men 

han visste att det här förmodligen var hans enda chans att ta sig ut. 

98

Han drog kapuschongen över huvudet och klev snabbt ut i salen. Soldaterna sprang runt som 

yra höns med dragna vapen i andra änden av den stora salen och skrek åt varandra. Det var 

tydligen den stackars mannen som följt med Valgone ner till den hemliga kammaren som hade 

hittat vägen upp. Men han hade blivit galen och nu yrade han runt, vrålandes och pladdrandes om 

vartannat. De övriga soldaterna var uppskrämda men sammanbitna medan de försökte få ett 

vettigt ord ur sin kamrat. 

Valgone log bistert åt mannens öde medan han tryckte sig mot väggen och slank ut ur templet 

i skydd av skuggorna. Den friska luften utanför kändes underbar och han försvann snabbt in i 

skogen utom synhåll för eventuella vaktposter. Han hade klarat det. Nu återstod bara att lista ut 

vad ledtråden egentligen betydde tänkte han bistert. 

Han sprang in bland träden. Buskar och grenar slog honom i ansiktet och på händerna, men 

det märkte han inte. När han kommit en bra bit bort från templet stannade han äntligen för att 

hämta andan. Han lutade sig mot ett träd och konstaterade dystert att han var för gammal för 

sådana här äventyr. Det värkte i hela kroppen och huvudet bultade. Men trots det kände han sig 

glad, han hade lyckats med det riskabla, men nödvändiga uppdraget att hitta ledtråden. Nu 

behövde han bara… Han stelnade till och värken i kroppen var som bortblåst. Kunde det vara den 

staden? Han tänkte mycket snabbt medan små svettpärlor rann nerför hans kinder. Hjärtat slog 

plötsligt snabbare i hans bröst. Hade han varit medveten om det skulle han trott att det var från 

språngmarschen, men egentligen var han nu mycket upphetsad. 

Ja naturligtvis! I staden som svaldes dväljs elden. Wlogono som haft ansvar för eldstenen 

hade förutsatt att elementstenarna skulle varit gömda mycket länge, förhoppningsvis skulle någon 

aldrig hitta dem och än mindre kunna lista ut vart ledtrådarna skulle leda dem. Det innebar att när 

han gömde stenen så fanns staden fortfarande kvar. Wlogono hade gett sin ledtråd till Rajanie när 

staden fortfarande funnits och Rajanie hade i sin tur skrivit ned den på väggen i den hemliga 

kammaren. Staden hade svalts först långt senare och Valgone trodde han visste vad det var som 

svalt staden. Cirkeln av ledtrådar började sluta sig. 

Han stod kvar lutad mot trädet ytterligare en stund för att försäkra sig om sin sak. Efter ett par 

minuter sträckte han på sig. Han skulle hämta sin häst som han släppt lös i utkanten av skogen 

medan han var borta. Sedan skulle han söderut mot Argovona. Valgone var nu säker på vart 

eldstenen fanns gömd. Han hade ett leende på läpparna när han i det bleka månljuset lämnade 

Isreun bakom sig. 

99

Efter ett par timmar hade Valgone hunnit en lång bit från vattentemplet. Det var mörkt men 

månen gav honom tillräckligt med ljus för att han skulle kunna rida vidare. Han drog hastigt i 

tyglarna han höll i händerna så att hästen stannade med ett frustande. Han befann sig på 

Ravaslätten och långt västerut kunde han se tusentals ljus dansa mot den stjärnklara himlen. Han 

rynkade pannan och funderade på vad det kunde vara. Ljusen var precis i höjd med horisonten, 

alltså var det inte stjärnor han såg. Det fanns heller ingen stad där som kunde lysa upp slätten på 

det sättet. 

Han stelnade till när det gick upp för honom vad det var. Han svalde hårt och torkade bort 

svett från pannan med ena handen. Allting gick för fort. Han önskade att han hade haft mer tid på 

sig. Han önskade att Garland inte fått tag på Torjie och att denne inte hade avslöjat vad han 

visste. Han önskade att han inte behövt axla ansvaret för elementstenarna. Han dröjde sig kvar 

ytterligare en stund, stirrandes mot de svaga ljusen. Sedan satte han hälarna i sidan på hästen och 

försvann in i natten. 

”Hur tar vi oss in?” 

Kapitel 10 

Tar kisade genom duggregnet på muren som reste sig ett hundratal meter framför dem. Den 

tjocka höga muren omgärdade hela Argovona. På det här avståndet såg muren mörk och dyster ut, 

som en reva på den väldiga slätten. Stora tunga portar stod vidöppna för att släppa in folk. Tar 

och hans kamrater stod utanför den norra porten. Porten in i staden såg skräckinjagande ut. 

Argovona var nästan lika stor som Collcott och på vägen in i staden myllrade folk av alla 

slag. Det var köpmän med kärror och vagnar, män med hästar, kvinnor och barn. De var antingen 

på väg till staden för att köpa eller sälja varor, eller på väg bort från den för att ta sig hemåt eller 

vidare. Innanför portarna stod en liten skara soldater som utgjorde stadsvakten. Det var deras 

enda problem just nu. Ingen av dem visste om de skulle bli igenkända eller om den venloriska 

armén ens hade med kung Stogack att göra. Det här var trots allt inte kung Stogacks land. 

Faroiskogen utgjorde en naturlig gräns mellan länderna Dravanu och Venlora, men avståndet 

mellan de stora städerna var inte enormt. Det tog inte mer än ett par dagar till häst att färdas 

100

mellan dem. Tar hade aldrig hört talas om något samarbete mellan kungarna, förutom 

diplomatiska förbindelser, men det innebar ju inte att kungen i Argovona inte samarbetade med 

kung Stogack på något sätt. Särskilt inte i dessa tider då skräcken från Skuggorden låg över 

Dravanu som ett åskmoln. Gland var ovillig att bara avfärda möjligheten att de skulle kunna bli 

upptäckta och igenkända som desertörer. 

Soldaterna plockade slumpvis ut folk ur strömmen för att inspektera dem eller deras varor så 

att de kunde bestämma om de skulle betala tull eller för att ta reda på deras ärende i staden. Hade 

de otur skulle de också bli synade och med ännu mer otur kunde de bli igenkända. 

”Vi får sprida ut oss när vi går in. Tar och Tife, ni går först, sedan jag och Faris och sist 

Casha. Vi går med ett par minuters mellanrum. Skulle något hända någon av oss ser de andra till 

att inte råka illa ut.” Gland pratade med dem som om han gav soldater order. Det var skönt att ha 

en plan att hålla sig till, även om den var enkel. Allt de behövde göra var att ta sig in i staden utan 

att dra uppmärksamhet till sig. 

De hade tidigare lämnat sina hästar i skogen vid en glänta med en liten bäck. Där skulle de 

klara sig tills de var tillbaka. Tar hoppades i alla fall att de skulle komma tillbaka. De började gå 

mot strömmen av människor som myllrade utanför murarna. Det var enkelt att smälta in i 

folkmassan och snart lunkade de sakta framåt genom regnet mot portarna. Där portarna öppnade 

sig låg en stenbelagd väg och det var skönt att komma ur leran. Tar och Tife fällde upp 

kapuschongerna på sina kappor och försökte se oberörda ut där de gick. Precis när de passerade 

stadsvakterna ropade en av vakterna. 

”Ni där! In till sidan för inspektion.” 

Tife kände hur hjärtat stannade i kroppen. Det susade i öronen och hon svalde hårt. Världen 

slutade att rotera runt omkring henne, men sedan kände hon hur Tar försiktigt grep tag om hennes 

arm och drog henne med sig. Någon svor till bakom dem. En tjock karl med en kärra muttrade 

medan han trängde sig ut till kanten för att bli inspekterad. Tife var bedövad. Hon hade vart säker 

på att de var fast, men det var inte dem inspektionen gällde. Hon märkte att hon höll andan och 

släppte långsamt ut luften ur lungorna innan hon började andas igen. Tar puffade henne i sidan 

med armbågen när de var ett tiotal meter innanför portarna. 

andra. 

”Vi klarade det.” Han blinkade åt henne där de stod vid vägkanten i regnet och väntade på de 

Gland som var så stor skulle med all säkerhet väcka uppmärksamhet, men idag hade de tur. 

101

Vakterna fumlade med inspektionen. Tar och Tife såg hur den tjocka mannen med kärran 

gormade åt vakterna, vilt fäktande med armarna i luften. En tunna från vagnen hade ramlat ut och 

gått sönder. Nu låg det mängder med fina tyger på marken som blev våta i regnet. Folk bakom 

dem började ropa att de skulle skynda på. De ville få komma in i staden så att de kunde söka 

skydd för duggregnet, istället för att stå ute och huttra. Vakterna blev stressade och viftade otåligt 

in folk istället för att syna dem. Gland och Faris kom gående och den väldige mannen nickade 

kort när han ställde sig bredvid Tar och Tife. 

Ett par minuter senare kom Casha och anslöt sig till dem. 

”Det där gick ju bra”, sa Casha muntert. ”Vad gör vi nu?” 

”Jag föreslår att vi tar in på ett värdshus och hyr några rum.” Tar nickade in mot staden. ”Och 

kanske får oss lite att äta”, tillade han. 

De gick en bit på huvudgatan som kantades av hus i alla möjliga utformningar medan de 

kryssade fram mellan människor. Här fanns allt möjligt folk som myllrade fram och tillbaka. 

Längst huvudgatan låg affärer där övervåningarna utgjorde bostadshus åt människorna. I regnet 

såg husen ut som grå klossar utspridda utefter gatan där de gick. Argovona kändes olikt Collcott, 

fast ändå inte. Gatorna var konstruerade på ungefär samma sätt, som ekrarna i ett hjul där de 

ledde ut från stadskärnan. Den påtagligaste skillnaden Tar kunde se var avsaknaden av vatten. Det 

var givetvis inte konstigt eftersom Argovona inte låg vid någon större sjö som Collcott gjorde. På 

vissa av torgen de passerade fanns brunnar istället för de många dammar och fontäner som fanns i 

Collcott. Trots att det trista vädret för tillfället gjorde Argovona till en gråare stad än den 

egentligen var så tyckte Tar att den kändes trevlig. Kanske mer funktionell än vad Collcott var. 

Det var nog brunnarna som gjorde det. Eftersom de inte hade kanalerna var de tvungna att hämta 

vatten från jordens djup istället. 

Han studerade en brunn de gick förbi. Den var nästan ett konstverk. Byggd av tusentals 

mindre slipade stenar med ett vackert utsirat stentak längst upp. Regnvattnet rann i strilar från det 

lilla taket ner på marken vilket förstörde intrycket något. Tar konstaterade att stadens skönhet inte 

var olik Collcotts alls. Den var bara annorlunda. Han slog bort tankarna och försökte fokusera på 

deras uppdrag istället. En idé började ta form i hans huvud. 

Från huvudgatan som snirklade sig in mot stadens hjärta löpte ett antal mindre gator mellan 

husen. Vissa var nästan lika stora som huvudgatan, stenlagda och ledde till andra stadsdelar 

medan andra inte var mer än gränder som antingen slutade tvärt eller mynnade ut på någon 

102

akgård. Gland stannade en gammal gumma och frågade efter vägen till ett enkelt värdshus och 

hon pekade med en knotig hand på en gata framför dem. De vek av från huvudgatan in på en 

mindre gata som i huvudsak bestod av butiker av alla slag. 

Efter ungefär tio minuter hittade de äntligen ett värdshus där de bestämde sig för att ta in. En 

skylt dinglade ovanför dörren och förkunnade att de stod framför Ljusa Lyktan. Huset var 

välskött och de mörkbruna träfasaderna luktade svagt av tjära. Tar misstänkte att det var tjärat 

nyligen för att skydda träet mot fukt. När de klev in såg de att det var städat och ombonat i 

värdshuset. Längst väggarna stod bord och stolar och ett par fönster släppte in det grå dagsljuset. 

Till höger om dem fanns en disk och bakom den en dörr som de antog gick till köket. En bit in i 

rummet skymtade de en trappa som ledde uppåt. 

Så fort de klev in möttes de av en lång senig karl med ett stort yvigt skägg. Han torkade av 

händerna på förklädet han hade på sig och stirrade misstänksamt på den omaka gruppen som stod 

framför honom. Han såg på Gland som tornade upp sig och rummet kändes plötsligt mindre. Sen 

såg han alla vapen och det faktum att de inte hade några uniformer. 

”Välkommen till Ljusa Lyktan. Vad kan jag stå till tjänst med?” 

”Vi skulle vilja hyra ett par rum ett par dagar, och gärna äta en bit mat.” Gland lät så trevlig 

han kunde. 

”Ni tänker väl inte ställa till några problem?” Mannen med skägget kastade en misstänksam 

blick på dem och Tar tyckte faktiskt inte det var så konstigt efter att ha kastat en blick på sina 

kamrater. De var alla blöta och smutsiga och utgjorde förmodligen en väldigt udda skara. Han tog 

ett steg framåt och slog vänligt ut med händerna. 

”Självklart inte herrn. Vi har bara rest långväga härifrån och man måste kunna försvara sig. 

Man vet aldrig vilka sorts människor man stöter på, det kan finnas tjuvar och banditer överallt 

och där man minst anar det. Är man välbeväpnad tänker folk oftast till innan de tanklöst försöker 

råna en så att det inte händer olyckor.” Han slickade sig om läpparna innan han fortsatte. 

”Just nu är vi bara trötta och hungriga och skulle väldigt gärna vilja hyra ett par rum och få 

oss ett mål mat.” 

Mannen med skägget verkade nöjd över förklaringen och nickade gillande. 

”Ja, jag håller med. Oärligt folk är jag trött på. Ja, ja, bara ni kan betala för er så är ni mer än 

välkomna att stanna här så länge ni har råd. Jag råder er att förvara vapnen på era rum för att inte 

väcka onödig uppmärksamhet, om ni förstår vad jag menar?” Han skrockade för sig själv. 

103

Tar grävde i sina fickor och fiskade fram ett par guldmynt. Han viftade med dem framför 

mannen. 

”Räcker detta för mat och rum för två dagar?” Mannen med skägget höjde ögonbrynen och 

synade pengarna som Tar räckte honom. 

”Ja, det här räcker för två dagar. Jag heter Ezat. Vill ni något så säg bara till så ska jag se om 

jag kan göra något för er. Min son kan visa er rummen så länge. Hur många vill ni ha?” 

Tar gned sig fundersamt på hakan. Han hade betalat tillräckligt för dem allihop. 

”Tre rum borde räcka gott.” Han sneglade på de andra och de nickade instämmande. 

”Då säger vi det.” Mannen med skägget flinade glatt och ropade sedan på sin son. 

Han kom ut genom dörren till köket och synade dem snabbt. Han såg ut som en mindre 

version av Ezat fast utan skägg. 

”Visa våra gäster rummen, de kan ta rummen längst ner i korridoren.” Han kliade sig i 

skägget. 

”Jag ser till att ha mat redo när ni kommer ner igen.” 

Ynglingen nickade bara och visade med en gest att de skulle följa efter honom. Han gick 

uppför trappan två våningar och där vek han av åt vänster in i en korridor med ett antal stängda 

dörrar på sidorna. På väggarna hängde lampor och på golvet låg en tjock matta som skiftade i blå 

nyanser. Längst in i korridoren stannade han och pekade på tre dörrar. De tackade honom och gav 

honom ett silvermynt för besväret. Han tog tacksamt emot det med ett leende. De fick tre nycklar 

innan han försvann ner för trappan igen och lämnade dem ensamma medan de packade upp sina 

saker. 

”Jag tar det här rummet.” Tife försvann in genom dörren till vänster. De andra bestämde 

snabbt att Gland och Faris skulle ta rummet i mitten och Tar och Casha fick rummet till höger. 

När Tar och Casha kom in i rummet såg de att det var litet men välskött. Det hängde gardiner 

för fönstren och det fanns två sängar i varje rum. Intill väggen fanns ett bord, några stolar och en 

byrå. På byrån stod en skål med vatten där de kunde tvätta av sig. De ställde sadelväskorna och 

annan packning de inte behövde bära med sig i onödan i ett hörn och sedan väntade de på de 

andra i korridoren. När de var samlade gick de ner igen. På ett av borden stod deras mat 

framdukad. Tar tyckte det såg ut som en festmåltid för kungar. Det fanns soppa och bröd, strimlat 

kött, ägg och rökt fisk. De satte sig ner och njöt av maten medan de funderade på vad de skulle 

göra. Gland, Casha och Faris som bott på platån under en längre tid njöt i fulla drag. De hade inte 

104

dåligt med mat på platån, men att få den tillagad på det här sättet var en lyx för dem. Faris 

blundade och suckade nöjt när hon satte tänderna i en bit fisk. Gland tuggade på en köttbit medan 

han fundersamt tvinnade mustaschen med sin fria hand. 

”Det är bäst om vi tre”, han pekade på Casha, Faris och sig själv ”försöker hålla oss här så 

mycket det går. Vi är trots allt desertörer och vi löper störst risk för att bli igenkända av någon 

som kan ställa till problem för oss. Ni två får göra det ni ska så vi kan ge oss av härifrån sen.” 

Han pekade på de båda tjuvarna som nickade mellan tuggorna. 

När de ätit upp sträckte Tar på sig och klappade sig nöjt på magen. 

”Jag går ut en stund. Ensam”, tillade han och de andra ryckte på axlarna. Tife tänkte 

protestera med förblev istället tyst. Vad skulle han göra ute ensam nu? Det var visserligen 

eftermiddag nu men hon tyckte inte om idén att han skulle försvinna iväg nu när de äntligen var 

framme i Argovona. Tar vände sig inte om när han öppnade ytterdörren och klev ut i staden. Tife 

väntade en minut, sedan ursäktade hon sig med att hon tänkte ta lite luft hon med och så försvann 

hon ut genom dörren. 

När hon kom ut slog regnet emot henne och hon svepte kappan tätare omkring sig. Hon 

tittade till höger från den väg de kommit men såg inte Tar. När hon vände sig åt andra hållet såg 

hon hans siluett försvinna runt ett hörn och in på en annan gata. Hon ökade på stegen för att inte 

tappa bort honom och när hon kom fram till hörnet kikade hon försiktigt fram runt det. Hon såg 

Tar en bit bort. Människor stod och kurade under hustak i skydd från regnet. Tar gick lugnt och 

stillsamt fram på gatan och tittade på husen eller människorna han mötte. Tife visste inte alls vart 

han skulle men hon var fast besluten att ta reda på det. Hon följde efter honom på avstånd och var 

noga med att alltid försöka ha några människor mellan sig och Tar uti fall han skulle vända sig 

om. Men det gjorde han inte. Vid ett tillfälle stannade han till vid ett stånd som sålde mat. Hon 

såg på när han köpslog en stund med mannen i ståndet och sedan plockade han på sig lite mat, 

hon såg inte vad, och gav mannen ett par mynt. Tife kunde svära på att han stal tillbaks minst 

hälften innan han fortsatte. Försäljaren märkte aldrig något. 

Tife såg att han stannade upp i en korsning som om han funderade på vilken väg han skulle 

ta, han vek av till vänster igen. Hon följde efter honom ytterligare tio minuter där han strosade 

runt i staden, till synes utan mål, innan han slutligen stannade framför ett stort hus. Hon insåg att 

de rört sig mot stadens utkanter och husen i det här kvarteret såg lite slitnare ut än de runt Ljusa 

Lyktan. Fasaderna var bleka och färgerna flagnade på sina ställen. Huset Tar hade stannat framför 

105

såg ut som värdshuset, fast det var kanske något större. Utanför stod ett par kvinnor i en klunga 

för att värma varandra i det dåliga vädret. 

Tife flämtade till i avsmak när hon förstod vad det var för hus och varför Tar var där. Tar log 

när han började gå mot hororna och han tog en kvinna med brunt hår omilt om midjan och drog 

henne intill sig. Hon hade en sliten brun klänning på sig som hängde löst runt hennes nakna 

kropp och hennes hår var vått och tovigt i regnet. Tar gav henne en klapp i baken och skrattade 

när hon pep till. Sedan lät han sig ledas in i huset av horan. Tifes blick var svart som natten när 

hon såg de båda gå in och försvinna utom synhåll. 

Tasrun betraktade strömmen av människor som rörde sig ut och in ur Argovona. Spåren han hittat 

i Faroiskogen ledde hit. De var någon dag gamla, men hans byte hade inte långt försprång. Han 

hade hittat liken efter borgalerna och striden som utspelat sig i skogen. Upptäckten hade fått 

honom att känna något, något som han saknat. När han fick höra att Chratunga hade ett uppdrag 

åt honom hade han inte tvekat. Han visste vad Chratunga gick för. Om Chratunga behövde hans 

hjälp så innebar det att han kanske skulle få det han behövde. En kort stunds tillfredställelse. 

De flesta uppdrag han åtog sig gick på rutin. En skara banditer hade härjat på landsbygden 

och behövde utplånas. En dotter till en rik köpman hade blivit kidnappad och behövde räddas. 

Ibland hände det faktiskt att ett troll, eller någon annan varelse, letade sig ner från bergen i norr 

och ställde till bekymmer för människorna i de små byarna nära gränsen till det Norra riket. Men 

de uppdragen var sällsynta och de gav honom inte tillfredställelse någon längre stund. 

Människorna där bodde glest och varelserna i det Norra riket höll sig för sig själva. De flesta 

människorna visste inte ens om att sådana varelser existerade längre. De ville inte veta, dessutom 

höll sig varelserna för det mesta borta från människorna. Tasrun åtog sig uppdragen, men oftast 

gav det honom ingenting förutom pengar. Han behövde egentligen inte pengar. Det var en 

principsak som han höll fast vid. Om någon behövde hans tjänster så var de tvungna att betala. 

Det här uppdraget kändes annorlunda. Kanske var det vad han behövde. När han hade sett 

spåren efter striden hade han för första gången på mycket länge känt det han saknade. Spänning. 

Adrenalinet rusade under ett ögonblick genom hans kropp. Det här uppdraget kanske var en 

utmaning. Han hoppades på det. 

Han drog kapuschongen över huvudet och var noga med att manteln täckte Bahtarok, svärdet 

med hjaltet i form av ett drakhuvud som han bar på ryggen. Tasrun var mycket medveten om att 

106

hans utseende och utrustning drog till sig nyfikna blickar. Oftast tjänade det sitt syfte. De flesta 

människorna fruktade honom och drog sig undan när de fick se honom. Ibland hände det dock att 

vissa närmade sig honom istället. Det var främst kvinnor som han ofrivilligt attraherade, men det 

hade hänt att män också gjort försök att närma sig honom. De män som inte förstod att han inte 

var intresserad var alla döda. Oftast avvisade han kvinnorna också, de intresserade honom inte. 

De kunde inte ge honom vad han behövde. Idag behövde han dock vara diskret. Han ville inte 

förvarna sitt byte genom att ge soldaterna i staden något att prata om. Han drog kläderna tätare 

omkring sig och föll in i strömmen av människor. Ingen lade märke till den långa smala mannen 

när han dolt sitt ansikte och sina vapen. 

Han tittade försiktigt fram under kåpan och studerade noggrant stadsvakten när kön av 

människor långsamt ringlade sig framåt. Han såg direkt vilka vakter som var trötta, vilka som var 

noggranna eller vilka som inte brydde sig om vilka de släppte in i staden. Han analyserade också 

hur många de var och vilka vapen de hade. Dystert konstaterade han att om det skulle bli strid 

skulle det vara över på ett par sekunder. Vakterna skulle inte ha en chans. Ingen spänning här. 

Människorna framför honom stannade plötsligt när en vagn längre fram blev genomsökt och 

stoppade upp kön. Istället för att vänta på vagnen trängde han sig smidigt förbi de som stod 

framför honom. Vakterna stod och grälade med mannen som ägde kärran. De hade ryggen mot 

Tasrun och han gick förbi dem utan att de märkte honom. Allt enligt hans planering. 

Han fortsatte i ett lugnt tempo in i staden ytterligare ett kvarter innan han vek av på en 

tvärgata mellan de stora husen. Människor han mötte ignorerade honom. Några vek instinktivt 

undan när han kom gående, som om de kände på sig att mannen var farlig. Men de allra flesta 

gick bara förbi, upptagna med sina egna tankar och bekymmer. Det passade honom utmärkt. 

Han gick självsäkert utan att se sig omkring. Han hade varit i Argovona tidigare, men han 

kunde inte staden. Han svängde runt hörnen på måfå eftersom han då förr eller senare skulle hitta 

ett värdshus. Det spelade ingen roll vilket, han var säker på att hans byte befann sig på ett av 

värdshusen i staden. Han skulle fråga runt tills han hittade dem. Återigen kände han en rysning 

utefter ryggraden. Det här uppdraget kändes speciellt. Han hade ingen brådska att hitta tjuvarna. 

När han hade gjort det fick han se hur han skulle göra. Den här gången kanske det var bättre att 

bara observera dem för att se vart de skulle. Sedan kunde han bestämma sig för när han skulle 

fånga sitt byte. 

Ett svagt, nästan omärkligt leende spred sig på hans läppar när han svängde runt nästa hörn. 

107

Han kände sig upprymd för första gången på mycket länge. Jakten hade bara börjat. 

När Tar ett par timmar senare kom tillbaks till värdshuset såg han inte till de andra. Det var mer 

människor här nu än det varit tidigare och de flesta satt och åt eller drack öl. Tar synade hastigt 

deras ansikten men tyckte att det såg ut som vanligt folk som efter en arbetsdag tagit sig hit för att 

äta och dricka. Han såg inte till några soldater. Bra. Han gick uppför trappan till övervåningen där 

deras rum låg. Han knackade på sin dörr för att förvarna Casha att han kommit hem igen men när 

han öppnade var ingen där. Han rynkade förbryllat på ögonbrynen. De skulle ju hålla sig inne. 

Sedan hörde han röster från Glands rum och insåg att de var där. Han vände sig om och knackade 

på hos Tife istället. Det var ingen som svarade. Tar knackade igen, lite hårdare den här gången 

men det var fortfarande ingen som svarade. När han inte hörde något kände han försiktigt på 

dörrvredet. Det var olåst. Han öppnade dörren och kikade in i rummet. Det var tomt. Han ryckte 

på axlarna, hon var väl ute i staden. 

Han funderade på att gå in till Casha men av någon anledning hade han ingen lust att prata 

med dem just nu. Han bestämde sig istället för att gå ner till värdshuset för att se om han kunde 

snappa upp något från de otaliga konversationer som pågick där. När han återigen kom ner till 

värdshuset gick han fram till disken. Ezat nickade igenkännande åt honom och Tar beställde ett 

stop öl. Han gick och satte sig vid ett litet bord där han kunde hålla uppsikt över dörren. Av någon 

anledning undrade han vart Tife tagit vägen. Han tyckte det var konstigt att hon försvunnit iväg. 

Han avbröt sig då han kom på sig själv. Han hade ju också varit ute ett par timmar. Men han hade 

haft ett mål. Hade Tife det? Vad kunde det i så fall vara? 

Bredvid sig hade han ett äldre par som pratade om det senaste skvallret. Han lyssnade med ett 

halvt öra på deras konversation, men det var inget han hade nytta av att veta. En smed på 

landsbygden hade visst råkat i bråk med en bonde. Nu vägrade smeden tillverka verktyg åt 

bonden och bonden i sin tur vägrade sälja vete till smeden. Tar tyckte att det var det mest 

ointressanta han hört på länge. Han smuttade försiktigt på ölen. Den var ljummen och fyllig. Han 

slutade lyssna på paret bredvid honom, sträckte ut benen under bordet och började istället fundera 

på sin egen situation. Pratet om smeden hade väckt tanken på Valgone och hans uppdrag. Valgone 

ville att de skulle kontakta Vult, en smed i Argovona någonstans. Tar ville prata med Tife så att 

han kunde berätta för henne vad han gjort. Han undrade återigen vart hon kunde vara. Plötsligt 

blev han orolig, tänk om hon råkat ut för något i staden? Soldater från Collcott hade kanske 

108

kommit ända hit för att leta efter dem. Eller så kanske hon hade råkat i bråk med någon. Tar 

visste av egen erfarenhet att den undre världen inte alltid var glamorös. Han tyckte själv att det 

inte var så farligt att stjäla saker. Tar var så pass skicklig att hans offer aldrig märkte att de blivit 

bestulna innan det var för sent. Men det fanns mördare och banditer i varje stad, redo att överfalla 

en ensam kvinna. Nåväl, Tife kunde ta vara på sig själv. Han hoppades ängsligt att hon kunde det 

åtminstone. 

Han smuttade återigen på ölen då ytterdörren öppnades. Han blev glad när han såg Tife stiga 

in. När hon såg sig om höjde han handen till hälsning. Hon mötte hans ögon, men inte hans 

hälsning. När hon fick se Tar såg hon plötsligt arg och vaksam ut. Han undrade om det hänt 

något, men innan han hann resa sig upp så försvann Tife snabbt uppför trappan. Tar tittade 

förbryllat efter henne. Han lämnade sin odruckna öl på bordet och gick sedan efter henne upp på 

övervåningen. Han stannade utanför Tifes dörr. Inifrån Glands rum hördes fortfarande röster, de 

andra var i alla fall kvar. Han knackade försiktigt på dörren. När han inte fick något svar 

knackade han hårdare för att vara säker på att hon skulle höra. 

”Kom in”, hördes genom dörren. 

Tife fnös när hon såg att det var Tar. 

”Har du haft kul?” 

Tar såg förbryllat på henne. ”Vad menar du?” 

Tife blängde på honom. ”Jag såg dig gå till de smutsiga hororna.” 

Tar stirrade på henne med uppspärrade ögon, sedan började han gapskratta när han förstod 

sammanhanget. Tife trodde inte sina öron. Tar var tvungen att hålla sig för magen för att inte 

ramla ihop på golvet. 

”Jaha, du trodde…” 

”Hur kan du göra något sådant nu? Vi är på flykt. Fyra män har dött för att vi skulle komma 

hit och du tänker bara din egen njutning?” Tife hötte med fingret åt honom och blängde på honom 

med iskall blick. 

Tar hade slutat skratta men han log fortfarande retsamt mot Tife. 

”Du är väl inte svartsjuk?” 

Tife tappade hakan och hon blev röd i ansiktet av ilska. 

”Svartsjuk? På dig? På de smutsiga hororna? Det är inte jag som går och drar på mig 

sjukdomar och löss och skabb för att få sätta på första bästa kvinna som råkar vara i närheten. 

109

Och hur kunde du nu? Jag förstår mig inte på dig. Hur kan du vara så omoralisk? Och du pratade 

om att vara en hederlig tjuv. Jag trodde nästan på dig ett tag och jag har sett att du betalar för 

saker ibland men det är säkert bara för att stilla något perverst behov du har. Tro inte att jag 

kommer hjälpa dig nu om du råkar illa ut. Rör jag vid dig får jag säkert löss och skabb jag med.” 

Hon stod framför Tar med händerna knutna efter sidorna, flämtades och stirrade med 

brinnande blick på honom. 

Tar gned sig eftertänksamt på hakan. 

”Ja det stämmer ju faktiskt, hon hade faktiskt löss.” 

Tife skulle precis börja gorma igen men Tar började prata innan stormen bröt ut på nytt. 

”Det var därför jag gav henne en kam, så hon har en chans att få bort åtminstone några löss. 

Dessutom gav jag henne mat, men det kanske var dumt att ge den ’smutsiga horan’ mat?” 

”Jag struntar väl i vad du ger de där slamporna, det spelar ingen roll, du lär ändå tappa din… 

den kommer ruttna och sen kan du stå där och beklaga dig.” 

Tar suckade dramatiskt och slog ut med händerna. 

”Ja, jo, du har nog rätt. Jag är inte så medicinkunnig så jag vet inte om kroppsdelar kan ruttna 

av att man ger en annan människa mat och pratar med henne en stund, men du kanske har rätt.” 

Tife rynkade pannan men hon hade fortfarande stridens glöd brinnandes i ögonen. 

”Vad menar du?” 

”Vad jag menar är att de där kvinnorna också är människor och de är hungriga som alla andra. 

Dessutom träffar de fler människor än de flesta andra och har därför goda chanser att höra vad 

som händer i staden och i världen. Du skulle bara veta vad folk pratar innan de går till sängs. 

Många är nervösa när de är med sådana kvinnor och pladdrar på för att lugna ner sig själva. Eller 

för att skryta.” 

”Så du menar att du bara var där för att få information?” Tife lät tvivlande, men hennes 

stridslust falnade likt glöden på en döende eld. 

”Just precis. Jag betalade, gav henne lite att äta och frågade om sådant vi kan ha nytta av. Hon 

var också förvånad över att inte behöva utföra sina tjänster men hon verkade faktiskt tacksam 

över maten och kammen.” 

Tife fnös igen. ”Jaha, vad har du fått reda på då? Om du talar sanning förstås.” 

”Jag vet vart vi kan träffa kungen som Valgone betalade oss att göra. Dessutom hade hon fått 

veta att Collcott skickat sändebud hit för att övertala kungen att ställa sig på deras sida, men att 

110

han inte svarat än. Så vi är relativt säkra från Stogack och Chratunga här i Argovona, åtminstone 

för tillfället. Men å andra sidan kan jag inte allt det här med politik”, tillade han. 

Tife kände sig dum och hon önskade plötsligt att hon inte följt efter Tar. Hon trodde honom 

när han sa att han inte gått till sängs med horan och det verkade faktiskt logiskt. Ville man ha 

fram information var det bättre att fråga någon annan istället för att fråga fienden direkt. Hon 

suckade uppgivet, glöden i hennes ögon hade slocknat. 

”Så vart kan vi träffa kungen då? Ska vi besöka den där smeden som Valgone pratade om och 

tala om den hemliga koden vi fick?” 

”Vad jag inte förstår”, Tar flinade och undvek hennes fråga ”är varför du blev så upprörd?” 

Tife svarade inte utan vände sig istället om så han inte kunde se hennes hettande kinder. Hon 

var nära på att skrika åt honom. Ingen hade drivit med henne på det här sättet innan. I alla fall 

hade ingen fått henne att känna sig så förlägen innan. 

”Ja ja, om du har lugnat ner dig tillräckligt så kanske du vill gå på teater imorgon?” 

Tife vände sig om och såg förvånat på honom. Han log, men inte retsamt och hans ögon lyste. 

Han hade något i åtanke. 

henne. 

”Sätt dig så ska jag förklara vad vi ska göra för att förena nytta med nöje.” 

Hon satte sig ned på sängkanten och lyssnade allt ivrigare medan han berättade sin plan för 

Kapitel 11 

De gick upp tidigt nästa dag för att hinna få tag på allt de behövde. De åt frukost på värdshuset 

och Ezat vinkade glatt när de kom ner. Han tycktes vara uppe dygnet runt men det gick väl åt när 

man drev ett värdshus tänkte Tar. När de ätit gav de sig ut i staden. Regnet hade äntligen dragit 

förbi och nu sken den tidiga morgonsolen på dem. Den kastade ett nytt ljus på staden. Husen såg 

inte längre ut som grå klossar utan nu sken de färgade fasaderna upp. De flesta av husen var 

gulaktiga, men här och var gick de även förbi vita och röda hus. Det fanns allt från stora stenhus 

med utsirade fasader till enklare trähus med flera våningar som låg utmed gatorna. De gav sig 

genast av och försökte hitta en marknadsplats. De fanns så gott som överallt där människor 

försökte tjäna ihop pengar så de hittade snart ett torg där det fanns flera olika stånd med allt från 

matvaror till hästsadlar. 

111

De strosade runt mellan stånden medan försäljarna girigt stirrade på dem i hopp om att de 

skulle köpa deras varor. De stannade till vid ett stånd där en kvinna med rött hår och schal sålde 

örter. Tife iakttog Tar när han frågade kvinnan vad hon hade för örter och vad de kunde vara bra 

för. Han frågade om allt möjligt och Tife förstod först inte varför han ville veta vad man kunde 

använda för att brygga ett gott te eller vad man använde för att kurera ömma armbågar eller 

vårtor, men sedan insåg hon att han frågade för att avleda kvinnans uppmärksamhet från vad han 

egentligen ville ha. Hon var imponerad över att han så lätt kunde vilseleda människor och hon 

undrade stillsamt om han lurat henne också när han berättat om horan. Men det trodde hon 

egentligen inte, varför visste hon inte riktigt men det var en känsla hon hade. Till slut bestämde 

sig Tar för att köpa ett par blad av en lugnande ört som hette Sävmynta. Han gav kvinnan ett par 

silvermynt och så gick de vidare med sitt fynd. 

Tar trodde inte att deras nästa inköp skulle finnas på något torg så de frågade istället en man 

de mötte om han visste något och denne viftade med handen åt en mindre gata som de sedan tog 

in på. De gick en kort stund och de kände lukten av läder innan de såg skylten som förkunnade att 

de hittat en läderbutik. En man stod i dörröppningen och synade dem när de glatt vek av mot 

honom. 

Mannen, som hade svart hår och skäggstubb, var glad över kunder så här tidigt på dagen så 

han hjälpte dem mer än gärna. Tar pladdrade som vanligt på om vädret och läderkvalité och 

annat. Under tiden letade Tife igenom den lilla butiken och plockade på sig sånt hon trodde att de 

skulle behöva. Tar nickade gillande när han såg vad hon hämtat. Hon hade plockat på sig ett antal 

långa rektangulära läderbitar som man kunde sy ihop till korgar eller påsar av olika slag. De 

visade butiksägaren hur de ville ha bitarna och han började genast arbeta med en stor tång, en 

grov nål och grov tråd. Tar försäkrade honom att det inte behövde vara så noga, bara de satt ihop 

när han var klar men mannen med skäggstubben ville visa sig på sin bästa sida så han utförde sitt 

jobb mycket noggrant. 

När han äntligen var klar visade han stolt upp den udda kreationen de ville ha. Han hade sytt 

ihop två skydd av läderbitarna och lämnat dem öppna så man kunde snöra ihop dem. Skydden var 

långa så att de täckte hela Tars underarm när han prövande testade dem. De kunde snöras på 

antingen armarna eller benen och Tar förklarade att de behövdes för att undvika att bli biten av 

ormar när de vandrade runt i skogarna. Tife hade också lyckats hitta två par stora läderhandskar 

som löpte långt upp på underarmarna som de ville ha. Tar misstänkte att det var handskar som 

112

smeder använde men de passade deras syfte lika bra. Mannen tittade undrande på dem men Tar 

förklarade snabbt att det var för att inte riskera att stoppa handen i ett ormbo om man plockade 

bär. Mannen nickade eftertänksamt och tyckte sedan att det var genialiskt. De tackade honom, 

betalade och gick ut igen. 

”Det här går ju bra.” Tife flinade när de kom ut ur butiken. ”Vad behöver vi härnäst?” 

Tar tänkte igenom listan han hade i huvudet. 

”Jag tror vi ska försöka hitta säckar nu, så vi har något att bära sakerna i.” 

Tife höll benskydden i ena handen, handskarna i den andra och kliade sig på näsan med 

baksidan av handen. 

”Det låter som en bra idé.” 

De satte av igen och hittade snart en gumma som sålde tyger. De lyckades snabbt förhandla 

till sig två säckar av grovt tyg. De lade alla sina saker i en av säckarna. De hade bara varit ute 

någon timme än så länge och det var fortfarande tidigt på morgonen. Men staden hade börjat 

komma på fötter. Snart var de tvungna att kryssa mellan människor som tagit sig ut för att njuta 

av solskenet. 

När de hittade luckor bland alla människor frågade de personer de mötte efter en fiskebutik. 

Till slut pekade en hårig man ut vägen för dem och de hittade snart en liten butik i ett gathörn 

som sålde fiskedon av alla de slag. När de kom in i den lilla butiken möttes de av en man med vitt 

yvigt skägg. Tar frågade om han hade några nät att sälja och mannen visade honom genast en stor 

kollektion av fiskenät med allt från finmaskiga nät till småfisk till större nät för rovfiskar. Tar 

gned sig på hakan när han begrundade nätens alla för- och nackdelar men sedan fick han syn på 

ett par fiskhåvar och sken upp. De köpte två stycken med starka nät innan de gick vidare. 

Nästa stopp de gjorde var i en klädbutik som de hittade ett par gator därifrån. En bastant 

kvinna med grått hår och ett leende som sträckte sig från ena örat till det andra mötte dem. Tar 

förklarade att han behövde en fin klänning till sin förtjusande dam och tanten log ännu bredare. 

Tife trodde hon skulle le käkarna ur led. 

Kvinnan visade dem de klänningar hon hade i butiken och Tar sneglade på Tife när hon gick 

runt i butiken och kände på tyger och synade kläderna. Han lutade sig fram mot kvinnan som 

ägde butiken och viskade: ”Jag tar den finaste klänningen du har, fast den måste vara lite större 

än henne, så hon har något att växa i.” 

Tanten log om möjligt ännu större och nöp honom i kinden. Sedan började hon rota i en 

113

garderob bakom disken och fick till slut fram en grön klänning som skimrade i det svaga ljuset i 

butiken. Tife stirrade trolskt på den när kvinnan visade upp den för de båda. Den var perfekt. Den 

stramade åt en aning upptill och skulle sitta bra på Tife. Den var ordentligt utsvängd nertill så att 

det skulle finnas plats när det behövdes. Tife var inte van vid sådana finkläder och hon ville prova 

den direkt men visste att hon skulle behöva vänta till kvällen när de skulle gå på teater. De hade 

fortfarande en del saker kvar att skaffa innan kvällen och hon ville inte att de skulle behöva 

stressa mer än nödvändigt. 

Tar lyckades dessutom hitta en rock i fint, ljusbrunt läder som han var nöjd med samt en 

gräslig hatt med stort brätte som med all säkerhet var avsedd för fint folk. Det satt en liten blå 

fjäder i brättet som svajade lätt när han prövade drog den över huvudet. Tanten sken som en sol 

när de gick därifrån och hon önskade det unga paret lycka till i livet. Hon skulle bara veta vad de 

planerat tänkte Tife med ett flin på läpparna. De hade haft tur med sina inköp och hade nu gott 

om tid på sig att förbereda sig inför kvällen. Tar hade planerat att de skulle behöva spendera 

ytterligare ett par timmar på att leta upp det de behövde. Men staden var stor och köpmännen 

många, så de hade inte behövt leta länge efter sakerna de köpt. Det hade verkligen gått smidigt. 

Nu behövde de bara ytterligare två saker. Tar trodde att de skulle kunna hitta en tunna på 

värdshuset, och sedan behövdes bara en sak till. Den viktigaste ingrediensen i deras soppa. Efter 

det skulle de vara redo att gå på teater. 

Kung Kellar Vona suckade. Bakom honom satt ett antal herrar och damer i fina kläder och 

överdådiga smycken. De fläktade sig med solfjädrar eller pratade om ointressanta ämnen som att 

för skattepengar köpa in stora lager murbruk uti fall att något behövde byggas eller repareras. 

Ytterligare andra försökte fjäskande ställa sig in hos Kellar så att han kanske skulle ge dem en 

gåva eller ett tillstånd av något slag. De lutade sig gång på gång fram över hans axel och berömde 

hans kläder eller vilken handlingskraftig person han var. Han viftade otåligt bort dem och tittade 

istället ner för balkongräcket på människorna som börjat strömma in i byggnaden. Han önskade 

att han kunde vara med där nere istället. Människorna som gick på teater var från överklassen och 

de skulle säkert bara snörpa på munnen eller blint hålla med för att visa sig från sin bästa sida åt 

sånt som sades, men allt var bättre än de här lismarna han hade bakom sig. De flesta runt omkring 

honom ägde slott eller stora gods utanför Argovona och de var måna om att hålla sig på god fot 

med kungen. Men det gick lätt för långt vilket resulterade i att han istället blev sur på dem. Han 

114

hade även ett par välutbildade vakter med sig men dem hade han ingen glädje av nu. Soldater 

kunde annars vara underskattat sällskap, men just nu stod de bakom honom, tysta och orubbliga 

som en skyddande mur. 

Kung Kellar Vona var trettiotvå år vilket gjorde honom till den yngsta kungen som Venlora 

haft på flera generationer. Kung Kellars intelligenta ljusblå ögon missade sällan något. Hans 

kantiga ansikte pryddes av brunt tjockt hår. Han bar inte den kungliga förgyllda kronan som gått i 

arv genom generationerna. Han tyckte det kändes fånigt rent ut sagt att ha den på huvudet, trots 

att den markerade hans makt. För att kompensera att kronan saknades var han idag klädd i ståtliga 

utsvängda kläder i finaste silke. Hans mantel var rödfärgad och skimrade svagt i ljuset. Under den 

bar han en enkel men fin svart väst och enkla åtsittande byxor. Det gav honom två fördelar. Han 

såg ut att vara uppklädd, men det gav honom också rörelsefrihet under manteln. På hans 

pekfinger satt en stor ring i guld med ingraveringar och små ädelstenar. Den var också nedärvd i 

kungaätten. Det var den enda kungliga saken han bar med stolthet. 

Hans far, Dahro Vona, hade gått bort hastigt i och med att han blivit sjuk fem år tidigare. 

Kellar hade redan samma vecka axlat ansvaret som den rättmätige kungen över Venlora. Kellar 

var inte helt nöjd med att bli kung så tidigt, men han tog på sig uppgiften. Han hade trots allt 

kungligt blod i kroppen och han visste att någon måste bära ansvaret. Det han hade störst problem 

med var att organisera människorna på landsbygden. De var alla ivriga att starta intriger och 

mindre krig med varandra för den ena eller andra anledningen. När Dahro Vona hade dött såg de 

sin chans. Eftersom deras nya kung var ung kanske han inte skulle märka om landområdena bytte 

ägare. Kellar fick således gång på gång sätta ner foten och lyssna på ändlösa förklaringar till 

varför den ena skulle ha mer mark än den andra. Stämningen i landet hade lugnat ner sig snabbt 

när människorna insåg att kung Kellar förvaltade sitt arv efter Dahro väl. Han var den rättmätige 

kungen och han var inte rädd att visa det. Tyvärr hade resulterat i ett fjäskande utan ände och han 

var utled på det. Ibland funderade han skämtsamt på att avrätta några adelsmän bara för sakens 

skull. Det skulle få tyst på gnället en stund åtminstone. 

Nu satt han på en balkong i mitten av den väldiga salen och blickade ut över teatern nedanför 

sig där människor myllrade runt för att hitta en bra sittplats. Sittplatserna sluttade nedåt mot 

scenen för att alla som kom hit skulle ha en chans att se. Runt den väldiga salen fanns också flera 

balkonger på olika nivåer där människor trängdes för att få bästa möjliga utsikt. På väggarna 

hängde stora tavlor och vackra sidengobelänger vilket fick den stora salen att stundtals bölja. På 

115

scenen började skådespelarna göra sig i ordning och de gjorde dramatiska gester med hela 

kropparna. Under dagen hade han lyssnat på sändebud från olika ställen i världen som alla ville 

ha det ena eller det andra men bara ett hade varit intressant. Det från Collcott som vänligt men 

bestämt förklarat att kungen där ville ha med hans armé i kampen mot ondskan. Kampen mot 

Skuggorden. 

Kellar hade varit tålmodig medan han lyssnade men han hade inga planer på att blint ansluta 

sig till den dravanska armén utan att veta vad som egentligen hände. Sändebudet hade varit 

ganska vag angående den förestående ondskan han pratat om och Kellar tänkte inte vika sig bara 

för att kung Stogack skickat ett sändebud. Det hörde inte till vanligheterna att det kom sändebud 

från Collcott men i det här fallet spelade det ingen roll. Förslaget att ansluta sig till den dravanska 

armén hade kommit plötsligt och han behövde prata med sina rådgivare och sina befäl innan han 

gav ett besked. 

Han suckade igen och önskade att någon kunde rädda honom ur träsket av tristess han befann 

sig i. Att vara kung var inte alltid ett nöje. Han förlorade sig i tankar och märkte snart att pjäsen 

hade börjat. Den handlade om en riddare som under ett krig fått ögonen för en vacker mö och 

som han sedan gav allt för att få träffa igen. Skådespelarna gjorde sitt bästa för att förmedla de 

känslor de trodde uppstod under strid och kärlekens finaste sida när det älskande paret mötte 

varandra under pjäsens gång. 

Han drömde sig bort igen. Han tyckte visserligen om teaterföreställningarna som hölls en 

gång i veckan, men han var inte på humör för det just nu. Han hörde plötsligt hur något hände 

bakom honom och han vände sin uppmärksamhet mot det istället för mot pjäsen. Vakterna hade 

visst fått något att göra för de grymtade till. Han undrade vad som stod på men det var säkert bara 

en inställsam lismare till som försökte ta sig upp till balkongen för att försöka tigga till sig något. 

En soldat kom fram till honom och lutade sig över hans axel. 

”Det är någon här som vill träffa dig. Han pratade om duvor och trodde att ni skulle förstå vad 

han menade.” Soldaten såg förvånad ut och hans mun var ett bistert streck. Kellar letade febrilt i 

minnet och spärrade sedan upp ögonen när han kom ihåg vem som sagt de orden till honom. 

”Vad exakt sa mannen?” 

”Jag vet inte riktigt, men något om att duvans mammor kommer hem. Eller något sådant.” 

”Jag vill genast träffa personen som sade det. Se till att vi är ensamma”, tillade han och 

kastade en menande blick på människorna runt omkring sig som var helt uppslukade av pjäsen 

116

nedanför dem. Några vände nyfiket på huvudet för att se vad som försiggick men Kellar 

ignorerade deras hungriga blickar. 

”Ska bli”, sa soldaten med ett leende på läpparna. Han såg ut som en stor varg när han ställde 

sig i vägen för människorna på balkongen. Soldaten lade armarna i kors och blängde hotfullt på 

personerna framför sig. Ingen skulle störa kung Kellar nu. 

Kellar reste sig och gick ut till den väntande mannen. Två storvuxna vakter stod framför 

honom med händerna vilandes på sina svärd som hängde på deras höfter. Kellar stannade upp när 

han såg den främmande mannen. Det var inte den han trott och han synade misstänksamt den 

smala brunhåriga mannen framför sig. 

”Vem är du?” 

Mannen med rock och hatt kastade en hastig blick på vakterna och sedan vände han 

uppmärksamheten mot kungen. Kellar gjorde tecken åt vakterna att ta ett par steg bakåt. 

”Vet du vem Valgone är?” 

Mannen med hatten stod där han stod med händerna knäppta på ryggen. Han bugade inte för 

Kellar och gick rakt på sak. Kellar tyckte instinktivt om honom. Det här var inte ytterligare en 

lismare utan något helt annat. 

”Ja, jag vet vem det är.” 

”Bra. Han skickade mig hit för att tala med dig.” Mannen synade värderande Kellar innan han 

fortsatte. 

”Chratunga i Collcott letar efter elementstenarna och efter vad jag förstod så har han fått tag i 

en av stenarna. Han rustar också för krig och jag fick uppdraget att varna dig för det.” 

sant?” 

Kellar gned sig fundersamt på hakan med tummen och pekfingret. ”Hur vet jag att det är 

Mannen med hatten ryckte på axlarna. ”Jag skulle träffa en smed här i Argovona vid namn 

Vult, han skulle sedan föra mig till dig men jag tog mig hit på egen hand istället. Smeden skulle 

känna igen koden ’Duvans mammor kommer bortåt’. Jag förutsatte att du också gjorde det. Du 

får helt enkelt tro mig. Valgone berättade detta för mig för ett par dagar sedan och sedan dess har 

vi förlorat fyra bra karlar för att komma hit och berätta det här.” 

”Förlorade? Vad menar du?” 

”Vi blev anfallna av borgaler”, sa mannen kort. 

Borgaler, namnet lät bekant men Kellar kunde inte riktigt sätta fingret på det. Tar såg på hans 

117

min att han inte förstod vad han menade. 

”Borgaler är ondskefulla varelser, fruktansvärt snabba och starka och det var ren tur att vi 

överlevde den striden.” Tar försökte låta så lugn han kunde men han tänkte inte förklara mer än 

absolut nödvändigt. Om kungen inte visste vad borgaler var så var det hans problem. 

”Vart är Valgone nu?” 

”Jag vet inte och jag måste gå nu. Jag har dessvärre andra ärenden som måste uträttas.” 

Kellar grep tag i hans arm och såg stint in i de grå ögonen. 

”Vi måste pratas vid mer. Kom till slottet imorgon så kan vi diskutera det här ordentligt. Jag 

tror dig när du säger att Chratunga rustar för krig men jag måste få veta mer.” 

Mannen med hatten såg fundersam ut, som om han övervägde att komma till slottet nästa dag 

eller att försvinna från staden lika obemärkt som han kommit dit. 

”Nå? Kan jag räkna med dig?” 

”Vi får se.” Han vände sig om för att gå. 

”Vänta. Vad heter du? Jag kräver att få veta ditt namn innan du ger dig av.” 

”Tar”, svarade den andra kort. 

Sedan vände han och gick nedför trappan där han försvann utom synhåll. Kellar stod kvar en 

stund och funderade på vad detta kunde innebära. Dels var det mycket oroväckande nyheter. Dels 

ville han veta mer om mannen som framfört nyheten. Mannen var så olik de andra människorna 

Kellar brukade umgås med att det kändes som en god vän just gett sig av. 

Sedan gick han in till sin tron på balkongen igen men pjäsen var som bortglömd. Han var 

förlorad i andra tankar. Han funderade på vad detta kunde innebära för honom och hans 

kungarike, om det skulle bli krig och i så fall hur snart. Tars besök hade bara väckt frågor och han 

hade inte fått några svar. Trots det tyckte han om mannen. Han hade gått rakt på sak och 

behandlat Kellar som vem som helst. Han behövde karlar med hår på bröstet, kanske kunde han 

anställa Tar som rådgivare eller något. Han log svagt åt tanken. Han avbröts i sina funderingar av 

att någon skrek. En kvinna vrålade panikslaget nedanför honom. Strax därefter började fler 

människor skrika med panik och förvirring i rösterna. Kaos utbröt. Ingen förstod vad som hände. 

”Det brinner”, ropade någon högt och tillsammans med de gälla skriken från ett antal kvinnor 

utbröt paniken. Människorna började knuffas och trängas för att komma ut från branden, eller vad 

det nu var som orsakat dem plötsliga paniken. Kellar höjde förvånat ena ögonbrynet men insåg 

att om det verkligen brann var det ingen bra idé att sitta kvar här. Han reste sig upp och började 

118

gå ut ur byggnaden tillsammans med sina vakter och de andra skräckslagna människorna som 

hållit honom sällskap på balkongen. Nedanför trappen hörde han hur den panikslagna folkmassan 

skrek och trängdes för att ta sig ut så fort som möjligt. 

Tar dunkade Tife i ryggen när de skrattandes gick hemåt. Månen var bara en svag skära på himlen 

och staden var mörk. Stjärnorna som steg på himlen gav ifrån sig ett svagt ljus. Förutom lyktor 

här och där på husväggarna hade de inget annat ljus, men det räckte gott och väl. Tifes ögon 

glittrade i mörkret. Så här roligt hade hon inte haft på länge. 

De hade för en stund sen tagit sig ut tillsammans med den panikslagna folkmassan från 

teatern men de hade inte stannat kvar för att ta reda på varför människorna var skräckslagna. Det 

visste de redan. Tars plan hade fungerat perfekt och Tife hade skött sin del på bästa sätt. Tar var 

mycket nöjd med kvällen. 

De hade gått till teatern som alla andra och Tife var verkligen vacker i sin gröna stora 

klänning. Det var ingen som märkte att den egentligen var ett par storlekar för stor. Tife hade satt 

sig i mitten av salen och sedan väntat tills Tar gett henne tecken att han pratat klart med kungen. 

Sedan hade hon släppt ut råttorna hon hade i säckarna fastknutna vid hennes midja. De tyckte 

båda att råttor var vidriga djur, och med all rätta, men om man använde dem rätt gjorde de 

underverk. 

De hade fått låna en gammal vintunna av Ezat och han stirrade misstänksamt på dem när de 

ställt den bakom värdshuset men de hade bara skrattande försäkrat honom om att de bara ville 

låna den en stund. Sedan hade de med hjälp av håvarna lyckats fånga in sju stora råttor som de 

sedan stoppat i tunnan. De använde de stora handskarna när de plockade med de pipande djuren 

för att inte bli rivna eller bitna. De slängde ner lite bröd och ost som de kryddat med de lugnande 

örterna. Råttorna åt snabbt upp maten utan att ana att de blev drogade. Efter det hade de stoppat 

ner de slöa råttorna i säckarna och knutit fast dem runt Tifes midja. Tar hade knutit en knop som 

gick upp om man drog i ena änden av snöret så det var enkelt för henne att släppa lös råttorna när 

det väl var dags. Sedan hade de tvättat sig rena och bytt kläder så att de doftade gott som en 

vårdag. Tar rakade sig och Tife kammade ut håret så att det svallade runt hennes axlar. Tar hade 

mot sin vilja svårt att slita blicken från Tife när hon glatt visade upp sig i den gröna klänningen. 

När de väl kom till teatern hade Tife benskydden på sig för att inte råttorna skulle bita eller riva 

henne. Säckarna täcktes av den fina, rymliga gröna klänningen och ingen anade vad Tife 

119

egentligen hade där under. Sedan hade hon bara släppt ut råttorna som slött pilat iväg bland alla 

människor inne på teatern. 

Det hade fått önskad effekt och de förnäma damerna hade skrikandes släppt sina solfjädrar 

när de sett de lurviga råttorna kräla omkring bland deras fötter. Tar utnyttjade den sekund av 

panik och förvirring som skriken skapade. Det var han som hade ropat att det brann. Eftersom 

ingen förstod vad som hände så var tumultet som följde ett faktum. 

När Tar och Tife trängdes med alla andra för att komma ut hade de stulit så mycket de kunde 

från de skräckslagna människorna som bara ville komma ut. Tar hade inte ens behövt anstränga 

sig för att länsa dem på värdesaker. Tife hade koncentrerat sig på att ta börsar och mynt ur deras 

fickor och Tar hade koncentrerat sig på smycken och ringar. Det klirrade i fickorna på dem där de 

skrattandes gick hemåt. De visste inte hur mycket de fått tag på men det var en hel del. De skulle 

dela upp bytet när de kom tillbaks till värdshuset. De skrattade och småpratade där de gick i 

labyrinten av smågator. Ingen av dem såg mannen som stod gömd i skuggorna i en gränd. De 

rödstrimmiga ögonen betraktade lugnt tjuvarna när de passerade honom. 

Till slut var de framme vid värdshuset och de klev in genom dörren. Det var mycket 

människor där nu som åt och drack men Tar och Tife brydde sig inte om dem utan gick istället 

uppför trappan till deras rum. De gick in i Tifes rum eftersom de inte ville att de andra skulle se 

deras byte. I samma stund de stängde dörren kände Tar att någon var i rummet. Hur visste han 

inte men han visste att någon var där inne. 

”Det var på tiden att ni kom”, sa en röst med beskt tonfall. 

Bakom dörren satt Valgone på en stol i hörnet och blängde på dem. 

Kapitel 12 

De satt allihop samlade i Glands rum och Valgone vankade av och an på golvet. Valgone hade 

klampat in där när Tar och Tife berättat om deras nya färdkamrater och bryskt presenterat sig. De 

hade berättat om allt de varit med om sedan de skiljts åt. Deras flykt från handelsvägen, deras tid 

hos desertörerna, striden med borgalerna och slutligen Tars möte med kung Kellar Vona på 

teatern. Valgone grymtade till då och då medan de berättade men han sa inget. När de var klara sa 

Valgone bara kort att de var tvungna att träffa kungen imorgon. Gland reste sig upp och tycktes 

med ens fylla upp hela rummet. Han såg ut som ett berg som tornade upp sig i rummet. 

120

”Nu lyssnar du på mig gamle man. Vi har förlorat våra kamrater för att hjälpa de här båda”, 

han svepte med handen mot Tar och Tife, ”så nu vill jag ha svar på varför vi blint ska lyssna på en 

gammal gubbe.” 

Valgone blängde på honom och något i hans blick fick Gland att tystna. 

”Jag berättar imorgon”, sa han bara. 

”Men…” 

Valgone ruskade bara på huvudet och såg tankfull ut. 

De suckade men insåg att det var lönlöst att argumentera med honom. De fick ge sig till tåls 

tills imorgon. Den gamle mannen försvann ut genom dörren och strax därefter lämnade de andra 

också rummet. De båda tjuvarna gick in på Tifes rum för att se hur mycket de lyckats stjäla på 

teatern. Det var det minsta de kunde göra för att skingra tankarna på vad Valgone hade att berätta. 

De hade inte haft tid att tömma sina fickor innan mötet med Valgone, men när de nu gjorde det så 

blev de häpna över högen av värdesaker på sängen. Tife hade lyckats få tag på ett antal 

läderbörser med mynt i och det visade sig att det mesta var guldmynt. Det låg säkert hundra 

guldmynt framför dem på sängen och glimmade matt i det bleka skenet från oljelampan på 

väggen. Tar hade lyckats få tag i en uppsjö av ringar med ädelstenar, armband och smycken i guld 

och en hel del andra smycken av varierande värde. Tife stirrade som förhäxad på skatten som låg 

framför dem. Hon slickade sig om läpparna. 

”Det är så mycket…”, var allt hon fick fram. 

Tar flinade. ”Ja, det är det faktiskt.” 

”Vart ska vi göra av allting? Vi kan inte ta med oss så här mycket.” 

”Vi får gömma det såklart”, sa Tar som om det vore självklart. 

Han såg sig om i rummet och gick bort till ett hörn där en stol stod. Han lyfte undan den och 

synade golvet. Han fick fram sin dolk och började sedan peta i sprickorna i golvet. Efter lite 

lirkande fick han loss en planka och ett litet hål öppnade sig i golvet. Han stirrade ner i det och 

verkade nöjd. 

”Här har vi ett bra gömställe. Vi behöver bara gröpa ur det lite mer och sedan fixa lite med 

plankan här så kommer ingen någonsin se att den har varit uppbruten.” 

Tife nickade gillande, sedan satte de igång. De lade det mesta av sin skatt i en duk som de 

knöt ihop och lade ner i hålet. Sedan täckte de duken med damm och lite sågspån som Tar sprang 

och hämtade utifrån någonstans. Om ett par dagar, när sågspånet torkat, skulle ingen se duken om 

121

de mot förmodan skulle få för sig att bryta upp plankan igen. Efter det lade de på plankan och 

slätade till skarvarna. De synade nöjt golvet. Det såg ut precis som när de börjat och ingen skulle 

av en slump få syn på platsen där de gömt sitt byte. 

Tar slog glatt ut med armarna. ”Vi kan komma tillbaks senare och ta hand om det här.” 

Tife nickade och satte sig på sängen med en nöjd suck. De hade sparat en del guldmynt som 

de delade upp mellan sig. Bara det lilla var en förmögenhet. 

”Vad ska vi göra nu då? Är inte vårt uppdrag klart?” 

”Jo det är väl det. Fast jag vill ändå följa med imorgon och se vad Valgone har att berätta.” 

Tars svar förvånade Tife. Hon trodde inte han brydde sig alls nu när de pratat med kung 

Kellar och de dessutom hade träffat Valgone. Deras uppdrag var slutfört och de hade förtjänat 

sina ädelstenar. Men det gladde henne att han åtminstone verkade lite engagerad. Han kanske inte 

bara gjorde det för pengarna? Striden med borgalerna vittnade om att något stort var på gång och 

de ville båda ha reda på vad det var. De sade god natt och Tar försvann över till sitt rum för att 

sova. 

Nästa dag gav de sig av tidigt till slottet för att träffa kung Kellar. Allihop gick raskt i samlad 

trupp genom staden. Solens svaga morgonstrålar lyste återigen upp staden. Här och där seglade 

molnstråk förbi men det såg ut att bli en klar och fin dag. Det blåste lite och brisen som gled förbi 

dem kändes uppfriskande. 

De hade betalat Ezat för att få hyra rummen ytterligare ett par nätter och han verkade nöjd 

med så präktiga gäster. De visste inte vart Valgone sovit men han väntade redan på dem i 

matsalen när de kom ner. De gick genom staden mot stadskärnan där slottet låg. Människorna 

runt omkring verkade inte bry sig om den omaka gruppen som kom gående utan skötte istället 

sina bestyr. Det tog dem en bra stund att ta sig igenom staden men till slut stod de utanför 

portarna till slottet. Det omgärdades av en mur, som en oas i staden, och soldater patrullerade 

området. De väldiga stenmurarna reste sig högt framför dem och stora glasfönster satt högt upp 

på väggarna. De kunde inte se hela slottet från där de stod och Tar kunde inte säga vilket som var 

störst, slottet i Collcott eller det i Argovona. I mitten av slottet fanns ett väldigt torn som kastade 

en lång skugga över borggården. De gick vidare över borggården och blev inte stoppade förrän de 

skulle gå in i själva slottet. Två storvuxna vakter ställde sig framför dem med armarna i kors och 

undrade vad de hade för ärende. 

122

”Vi blev hitbjudna av hans majestät, kung Kellar Vona. Det är bäst ni skyndar på att tala om 

för honom att vi är här.” 

Valgone lät bestämd och vakterna rynkade pannan. En av dem vände om och gick in genom 

portarna medan den andre stannade kvar och höll dem under uppsikt. Det tog honom en bra stund 

att komma tillbaka och de började alla bli otåliga. Till slut öppnades portarna igen och vakten 

kom ut. Han nickade och pekade med hela handen mot portarna som en gest att de kunde gå in. 

En av vakterna följde efter dem när de gick in genom de stora järnbeslagna portarna. Den andre 

gick framför och visade vägen. 

De följde soldaten som vant ledde dem in i slottet. På väggarna i de välupplysta korridorerna 

fanns gobelänger och på golven låg tjocka mattor. De passerade stora glasfönster med vackra 

mönster bestående av tusentals glasbitar i olika färger. De gick länge i de yttre korridorerna innan 

de svängde in mot hjärtat av slottet igen. Här och där stod statyer utställda utmed gångarna eller i 

korsningar föreställande män och kvinnor med stolta anletsdrag. Det fanns också stolar och 

skänkar i svart trä utställda längst väggarna i de längre korridorerna. Tar tyckte det verkade 

onödigt, men å andra sidan fyllde möblerna upp tomrummen. De gick förbi otaliga dörrar och tog 

av från den stora korridoren gång på gång och hamnade i mindre salar och hallar. Ibland 

passerade de genom någon stor sal där marmorgolvet blänkte och de kunde se tjänare springa 

omkring där de utförde sina sysslor. Det var ingen som var intresserad av följet som passerade 

genom slottet. 

De stannade till slut framför en stor trädörr och vakten framför dem öppnade och visade in 

dem. Det steg in i en mindre matsal med ett stort ovalt fönster som vette mot en liten trädgård. På 

väggarna hängde väldiga tavlor. Många föreställde riddare i full mundering. Tar konstaterade att 

männen på tavlorna hade samma drag, det måste vara den Voniska kungaätten. Vid kortsidan av 

rummet fanns en eldstad där en eld knastrade trivsamt. I mitten av rummet stod ett stort 

rektangulärt bord som var dukat för två personer. Kung Kellar Vona stod vid bortre långsidan av 

bordet. Han betraktade sällskapet som klev in i salen. Han ropade genast på en tjänare att denne 

skulle hämta mer porslin. Tjänaren bugade och kilade iväg genom en mindre dörr på ena sidan av 

rummet. Kellar vände sig mot sina gäster igen och synade dem en i taget. Kungen klev runt 

bordet och kom med långa kliv gående mot dem. Tar visste inte vad han skulle förvänta sig av 

kungen. Kvällen innan hade han fått ett bra intryck av honom, men de hade inte växlat många ord 

innan Tar lämnat teatern. Tar bestämde sig för att vara tyst, så han kunde bedöma honom. Kungen 

123

såg ut att vara några år äldre än Tar, vilket inte var särskilt gammalt för en kung. Om de hade otur 

kanske det var en förväxt barnunge de stod inför. Tar hade alltid haft svårt för personer med makt, 

särskilt om de inte visste vad de skulle göra med den. Det var förvånansvärt många som inte 

visste vad de skulle göra med den makt de hade. Det hade han lärt sig tidigt när han stal pengar 

från snorkiga adelsmän i Collcott. 

”Jag är kung Kellar Vona och jag önskar er välkomna hit idag.” Han bugade dramatiskt 

framför dem. De besvarade hälsningen. Tar kände inget behov att böja huvudet för kungen men 

han gjorde det ändå. Bättre att försöka smälta in så gott det gick istället för att reta upp någon 

som faktiskt skulle kunna slänga honom i fängelsehålan. Tar trodde inte att kungen skulle göra 

det, men man visste aldrig. Kung Kellar ställde sig framför sällskapet och hans ljusblå ögon var 

uppmärksamma som en höks. 

”Jag känner igen två av er, men jag är säker på att vi alla ska komma överens.” 

Han räckte fram handen och de skakade den i tur och ordning. Kung Kellar skakade hand 

med allihop, till och med Faris. Av någon anledning förvånade detta Tar. Han kunde inte sätta 

fingret på varför, men han misstänkte att det var hans bild av en kung som spökade i hans 

medvetande. Han trodde helt enkelt inte att en kung skulle bry sig om ett barn om det inte var 

arvingar till tronen. Men Kellar Vona verkade annorlunda. Tar fick intrycket av att han var mån 

om människor, mån om sitt folk. Kungen gav till och med Väs en klapp på huvudet till Faris 

förtjusning. När de var klara med formaliteterna sträckte Kellar på sig. 

”Då ska vi se”, började han. ”Dig Valgone känner jag sen innan, och dig träffade jag igår Tar. 

Det var förresten märkligt att teatern behövde utrymmas strax efter att du gått. Hade du något 

med det att göra?” 

De andra kastade frågande blickar på Tar som inte röjde en min. Tife stirrade ner i marken 

och försökte neutralisera sitt ansikte hon också. 

”Självklart inte”, sa Tar snabbt med självsäkert tonfall. ”Jag såg att några damer blev 

hysteriska och sedan var det någon som ropade att det brann. Efter det hade jag fullt upp med att 

försöka ta mig ut levande. Synd på den vackra pjäsen.” 

Kungen log ett snett leende. Det såg ut som han var på väg att säga något mer, men han 

hejdade sig. Bakom dem pilade tjänaren runt och dukade hastigt bordet för fler personer. När han 

var klar smög han långsamt ut genom en mindre dörr för att inte störa kungen och hans sällskap. 

”Ja, det blev ett väldigt ståhej. Nåväl, vart var jag nu?” Han pekade på Gland och Casha. ”Ni 

124

ser ut som soldater, men ni är inga av mina”, sedan log han igen mot Faris. 

”Flickan här är förtjusande söt.” Faris sken som en sol när hon hörde komplimangen. Kellar 

vände blicken mot Tar och Tife. ”Då har vi er två kvar. Jag kan faktiskt inte komma på vad er roll 

i det här är. Förutom som budbärare, men det måste ligga mer bakom?” 

Nu visste Tar vad han kunde förvänta sig. Kungen var måhända ung, men han var inte dum. 

Tar avgjorde snabbt att det var bäst att säga så lite som möjligt. Tjuvar brukade ogillas vart man 

än kom och Tar ville inte hamna i någon onödig knipa nu. Han funderade på vad han skulle säga 

men Tife hann före. 

”Vi är bara två vandringsmänniskor som råkade korsa samma väg som Valgone.” 

Kungen nickade gillande. 

”Det får duga. Ska vi slå oss ner och höra vad ni har att berätta?” Han gjorde en gest mot det 

dukade bordet. De satte sig ner och Valgone tog till orda. 

”Det har hänt mycket den senaste tiden och jag vill att ni alla lyssnar uppmärksamt på det jag 

har att säga. Världens framtid hänger på en skör tråd och vi är kanske de enda som vet om det.” 

Tystnaden som sänkte sig i matsalen var bedövande. Tar hade inte alls räknat med det 

beskedet och nu var han plötsligt spänd över vad den gamle mannen kunde tänkas veta. Sådan här 

information var av den sort som Tar ville veta om. Om det var krig på gång så ville han hålla sig 

undan, han hade inget behov av att behöva slåss för någon annan än sig själv. Eller kanske Tife 

eftersom han lovat att se efter henne. Hur som helst så ville han veta vad som pågick och vart så 

han kunde planera utefter det. Valgone plockade åt sig ett äpple som han började tugga på innan 

han började berätta. 

”Du Kellar vet ungefär vem jag är. Vi har länge varit vänner, men det finns saker du inte vet 

om mig. Jag är säker på att ni andra inte vet det heller. För länge sedan rasade de stora krigen. Det 

var ungefär femhundra år sedan. I det kriget ville en ondskefull magiker vid namn Garland lägga 

beslag på de fyra elementstenarna och använda dem för att underkuva resten av världen. Han 

lyckades som väl var inte. Har ni hört talats om elementstenarna?” 

Alla utom Gland och Casha nickade. Valgone kastade en snabb blick på Faris. Hon såg stint 

på honom med sina klara blå ögon. Valgone rynkade för ett kort ögonblick förvånat på pannan, 

men återgick sedan till sin fråga. 

”Det finns fyra elementstenar; Jord, eld, vind och vatten. De är magiska och har i princip 

oändliga krafter beroende på vem som använder dem. Om en magiker med tillräckligt stor 

125

magisk förmåga använder en av stenarna kan han göra i princip vad som helst. Med vattenstenen 

till exempel skulle man kunna leda om en flod för att kunna bevattna områden som tidigare 

saknat vatten. Eller så kan man leda in vatten i städer och ödelägga dem totalt. Har ni någonsin 

sett en vårflod? Kraften i den kan vara så stor att den sveper med sig stora träd eller flyttar stenar 

som om de vore gruskorn. Ni kan själva tänka er hur det skulle vara om en störtflod vällde in i en 

stad.” 

Han såg bistert på dem och de väntade uppmärksamt på fortsättningen. 

”Tillåt mig visa er vad en elementsten kan göra. Ni behöver se det här för att kunna förstå 

varför det jag berättar nu är viktigt.” 

Valgone grävde i en ficka i sina kläder innanför manteln och fick upp vattenstenen. Den runda 

knytnävsstora stenen skimrade och såg nästan levande ut där den låg i hans handflata. Han 

pekade på en tillbringare i metall med vin som stod på bordet. 

”Titta på tillbringaren”, uppmanade han dem och de vände blicken dit han pekade. 

Han höll stenen i handflatan utsträckt framför sig. Pannan rynkade ihop sig något när han 

började koncentrera sig. Till en början hände ingenting men sedan ryckte tillbringaren till, som 

om någon ställt ner den hastigt. Den slamrade dovt mot bordet. Tillbringaren sprack i bottnen och 

vin rann ut på bordet. De mumlade förvånat åt Valgones uppvisning men sa inget för att inte störa 

den gamle mannen. Tar och Tife som sett stenen splittra ett träd var inte lika överraskade som de 

andra, men de var ändå förvånade över vad de såg. Det röda vinet lade sig snabbt som en hinna 

över bordet. Valgones panna skrynklades ihop ännu mer och plötsligt började vinet rinna tillbaks 

mot den trasiga tillbringaren. Tar kastade en snabb blick åt sidorna för att se så att ingen lutade på 

bordet, men även om någon gjort det skulle vinet inte kunna rinna tillbaks mot tillbringaren på 

det här sättet. En osynlig kraft föste tillbaks vinet mot tillbringaren. Magi. Tar kände sig av någon 

anledning obehaglig till mods. Han kom ihåg precis hur det känts att bli omkullkastad av 

vattenstenen. Han hoppades att Valgones uppvisning inte skulle resultera i något liknande. 

Vinet stannade upp runt den trasiga tillbringaren och dröjde sig dallrande kvar där. Valgone 

böjde handen uppåt en aning, en rörelse som knappt syntes. Vinet på bordet höjde sig plötsligt i 

luften, som en stor, röd bubbla. Bubblan var kompakt och vätskan svävade en bit över 

bordsskivan. Tar tyckte det såg bisarrt ut när det flöt omkring i luften. Han tyckte sig kunna se 

porslinet igenom den röda vinbubblan, men han var inte säker. Sikten skymdes av tusentals små 

krusningar, som om någon skakade en hink fylld med vatten. Valgone rörde återigen på handen. 

126

Vinet svävade lugnt upp genom luften, en dryg decimeter ovanför bordet. Sedan flöt det långsamt 

mot en blomvas som stod mellan två tallrikar. Det ryckte till i bubblan, som om den skulle 

sprängas, men vinet rann istället långsamt ned i blomvasen. Bordsskivan hade sugit åt sig lite av 

vinets röda färg. Där det runnit ut fanns nu en stor rödaktig fläck. Tar kände försiktigt på fläcken, 

den var torr som fnöske. 

De stirrade alla med uppspärrade ögon på blomvasen där vinet försvunnit ner. 

Valgone gned sig på hjässan med sin fria hand. 

”Som ni ser så kan stenen kontrollera vätskor. Jag tryckte ihop vinet i botten på tillbringaren 

och trycket fick den att gå sönder. Kan ni nu föreställa er vad som skulle kunna hända om någon 

med stor magisk förmåga hade tillgång till den här?” 

De andra nickade bara. Det var helt tyst i rummet och de föreställde sig floder som plötsligt 

störtade in i slottet och dränkte dem. 

Valgone viftade nästan nonchalant med stenen. 

”Man behöver inte elementstenen för att utföra det jag precis gjorde utan det kan göras med 

vanlig magi. Men elementstenarna förstärker kraften och förmågan hos personen som använder 

den och det är därför de är en så stor fara. Låt mig visa er en annan sak.” 

Valgone sträckte ut handen ovanför bordet och plötsligt dansade en blå eldslåga i hans 

handflata. Den sprakade inte som en vanlig eld utan den bara dansade tyst. De andra kunde känna 

värmen från den. Valgone tog med sin andra hand den trasiga tillbringaren och satte ner den på 

golvet så att alla kunde se den. Han spretade med fingrarna och flamman i hans hand flöt 

långsamt ut i tomrummet mellan honom och tillbringaren. Den blå elden störtade plötsligt ned 

och omvärvde tillbringaren i flammor. Valgones ansikte var hopskrynklat av koncentration när 

han kontrollerade sin magiska eldsflamma. Det började knäppa i metallen och de såg hur sprickor 

började bildas i den. Sedan började den smälta och långsamt rinna ihop till en pyrande metallhög. 

En svag rökslinga steg från högen och gav ifrån sig en frän doft. Valgone slöt handen och 

eldsflamman som dansade ovanpå det som återstod av tillbringaren slocknade. 

”Sådan här eld kan man skapa med magi och även om jag, eller någon annan magiker, skulle 

kunna sätta eld på slottet så är det som ett grässtrå ute på en äng i jämförelse med vad eldstenen 

skulle kunna göra. Den magiska elden kan vara mycket hetare än elden från de största 

masugnarna. Får Garland tag i den skulle han kunna sätta eld på hela världen.” 

De andra stirrade storögt från Valgone till högen som varit en tillbringare. De flesta av dem 

127

hade bara sett magi någon gång förut och Valgones bryska sätt att visa dem hade fyllt dem alla 

med olustkänslor. Elementstenarna kunde verkligen utgöra ett hot, inte bara mot dem utan mot 

allting. Allt liv. 

”Nåväl, man har länge vetat om att elementstenarna är mycket mäktiga och för länge sedan 

bildades en orden för att skydda stenarna. Man vågade inte använda dem eftersom de visat sig 

vara farliga. Man kan omöjligt förutspå konsekvenserna när man använder elementstenarna på 

större saker än tillbringaren. Till en början användes stenarna utan större eftertanke. Man ledde 

till exempel om en flod som mynnade ut i en stor myr. Människorna som bodde i närheten var 

glada eftersom de nu kunde använda ån till att lättare fånga fisk, eller för att vattna sina åkrar. Till 

en början fungerade det bra. Ingen saknade myren, ingen var någonsin där ändå eftersom myrar 

har en tendens att vara otrevliga. 

Efter ett år började dock problemen. Människor började bli sjuka av att dricka vattnet. Myren 

torkade sakta men säkert upp vilket ledde till att allting där dog. De växter som behövde fukten 

hade nu bara torr mark att leva av. De djur som behövde vattnet för att föröka sig eller jaga hade 

nu inte längre sin naturliga omgivning. De vilda djuren dog ut eller flydde. Vi försökte hitta 

orsaken till varför människorna blev sjuka. De hade ju använt åns vatten under åren utan att bli 

sjuka. Elementstenen hade bara gjort det lättare för dem. Till en början. Vi spårade upp åns källa, 

en vacker plats djupt i skogen, omgiven av svarta klippor. En medicinkunnig undersökte området 

under flera dagar och till slut trodde han sig veta vad som var orsaken till deras problem. De 

svarta klipporna innehöll ett gift som långsamt läckte ut i åns vatten. 

Det visade sig att i myren fanns en särskild sorts fisk som simmade uppströms en gång om 

året. Den vandringen visade sig vara livsviktig för ån eftersom fisken på något sätt renade vattnet 

när den lade sina ägg intill klipporna. Det här var det ingen som kunde förutse när floden leddes 

om. När vi lärde oss varför människorna blev sjuka var det för sent. Fisken kunde inte längre 

simma uppströms och således hade vi dömt ett helt område till döden för att vattnet långsamt blev 

förgiftat. Om man använder elementstenarna utan eftertanke kan man visserligen göra en öken 

bördig. Men man kan samtidigt göra stora bördiga områden till öknar för att man rubbar naturens 

balans.” 

Valgone pausade och begrundade det han sagt. Han hade något frånvarande i blicken när han 

fortsatte. 

”Man bestämde således att elementstenarna inte skulle användas. De förvarades i varsitt 

128

tempel som låg på olika platser i världen. Orden som skyddade stenarna kallades Stenväktarna 

och de skötte sitt jobb bra under många århundraden. Tills Garland trädde fram. Han var också en 

av ordens medlemmar men han visade sig vara maktgalen. Han ville använda stenarna för att 

’göra underverk’ som han sade men han tilläts inte det av de styrande i orden. 

Det var då de stora krigen bröt ut. Garland försökte till varje pris få tag i elementstenarna och 

när han inte lyckades med vädjan försökte han istället med våld. Stenväktarna beslöt sig för att 

det inte längre var säkert att förvara stenarna i templen. Fyra stenväktare fick i uppdrag att 

gömma dem i världen där ingen skulle kunna hitta dem. Många väktare offrade livet för denna 

uppgift och de fyra som fick i uppdrag att gömma stenarna fick på magisk väg skydd av de andra 

väktarna. De fyra utvalda stenväktarna fick varsin elementsten att ansvara för. Sedan gömde de 

stenarna någonstans runt om i världen.” 

”Varför har du vattenstenen om de har varit gömda för världen under så många år?” Tife såg 

frågande på honom. 

Valgone gned sig på sitt kala huvud och såg plågad ut. 

”Vi trodde Garland hade stupat i krigen, men han överlevde tydligen. Han slutade aldrig söka 

efter stenarna, men det var inte förrän alldeles nyligen som han fick reda på vilka stenväktarna 

var. Jag vet inte hur. De två första väktarna han fick tag i avslöjade inte sina hemligheter. Han 

måste ha torterat dem länge för att försöka få dem att tala. Jag vill inte ens tänka mig de fasor de 

fick utstå. Den tredje väktaren berättade vart vindstenen fanns. Jag vet inte hur Garland fick 

honom att berätta, någonting ohyggligt måste ha inträffat. Det spelar hur som helst ingen roll nu. 

Tärningen är kastad och spelet är igång vare sig vi vill eller inte.” 

Kungen viftade på handen och avbröt honom. 

”Hur vet du allt detta Valgone? Du svarade inte helt på Tifes fråga och jag måste säga att jag 

är nyfiken själv.” 

Valgone stirrade frånvarande ut genom fönstret. 

”Jag är den fjärde stenväktaren.” 

”Men… då måste du ju vara flera hundra år gammal?” Casha slickade sig om läpparna och 

såg misstroget på den gamle mannen. 

”Ja, det stämmer. Det var ett av skydden vi fick från våra bröder i orden. De gav sina liv för 

att ge oss fyra utvalda väktare längre liv så att vi kunde skydda elementstenarna. Men nu har vi 

delvis misslyckats med vårt uppdrag.” 

129

Gland reste sig bryskt upp och han lät lika bister som han såg ut. 

”Då hämtar vi resten av stenarna innan Garland får tag på dem och gömmer dem på något 

säkert ställe. Jag kan ha mina mannar redo…” 

Valgone viftade med handen och avbröt honom. 

”Så enkelt är det inte pojk. Väktaren som Garland fick tag på avslöjade vart vindstenen var. 

Den väktaren hette Torjie.” Valgone gned sig frenetiskt på sitt kala huvud medan han funderade. 

”Jag vet som sagt inte hur Garland kunde få Torjie att tala. Det som är ännu konstigare är att 

Torjie avslöjade platsen för vindstenen. Det var den elementstenen som jag hade ansvar för. Vi 

får aldrig reda på varför Torjie inte avslöjade sin egen sten, men jag misstänker att han gjorde det 

för att köpa oss lite dyrbar tid. Kanske avslöjade han gömstället för vindstenen för att hans eget 

gömställe var bättre. Kanske visste han inte om jag var i livet eller inte. I så fall skulle en av de 

andra stenväktarna kanske ha en bättre chans att hämta de elementstenar som Garland inte fått tag 

på. Jag vet helt enkelt inte. Det viktiga är att vi nu vet vad Garland planerar. Torjie kunde ha 

avslöjat platsen på en sten till men det gjorde han som tur var inte.” 

Gland såg plötsligt ännu större ut där han stod rak i ryggen. 

”Vad menar du med ’en sten till’? Vet du inte vart ni gömde stenarna?” 

”Just precis. Som en säkerhetsåtgärd gömde vi endast den sten vi hade ansvar för. Mitt ansvar 

var vindstenen, den har Garland redan eftersom Torjie av någon anledning gav honom den 

ledtråden. Sedan fick vi instruktioner av en, endast en, annan väktare vart han gömt sin 

elementsten. Det innebär att varje väktare av oss fyra bara visste vart våran egen sten fanns, samt 

vagt var en annan fanns. På varje gömställe lämnade vi den ledtråd som vi fick av den andra 

stenväktaren i kedjan. Ledtråden pekade åt det håll som nästa sten var gömd på. På det sättet 

visste ingen av oss fyra vart alla stenar befann sig för att vi inte skulle kunna tala om det för 

någon, vare sig vi ville eller inte. Vi kom överens om att det var det bästa sättet. Stenarna skulle 

vara gömda och ingen skulle kunna hitta och bruka alla fyra samtidigt. Förstår ni?” 

Valgone såg att maskineriet i deras huvuden gick för högtryck när de försökte pussla ihop 

bitarna han givit dem. Faris klappade tankfullt Väs på huvudet. 

”Som en skattkarta?” 

De stirrade på den lilla flickan men sedan brast Valgone ut i ett bullrande skratt. 

”Du är klok du flicka lilla. Ja, ungefär som en skattkarta.” 

”Då tror jag att jag förstår vad du menar. Man kan alltså inte hämta alla elementstenar på en 

130

gång utan varje sten leder en till nästa?” Gland suckade tungt och sjönk sedan ned på stolen igen. 

”Precis. Och det är nu det blir komplicerat. Torjie hade ansvar för jordstenen, och han visste 

vart jag hade gömt vindstenen. I gengäld visste jag ungefär vart vattenstenen var gömd. Garland 

fick av Torjie veta vart han kunde leta efter vindstenen. Vi har haft stor tur att Torjie inte 

avslöjade vart jordstenen var också. Garland lyckades sen tyda ledtrådarna för att hitta 

vattenstenen. Jag visste också ungefär vart vattenstenen befann sig så jag begav mig dit för att 

försöka få reda på vart nästa elementsten finns. Garland har också ledtråden men jag vet inte hur 

pass snabbt han kan tolka den. Nu måste vi få tag i de två sista stenarna innan Garland får tag på 

dem. Jag vet inte om han redan skickat ut sina tjänare för att hämta den eller om han försöker 

tyda nästa pusselbit. Hur som helst måste vi hämta den innan Garland får tag på den. Och det är 

bråttom.” 

”Och nu vet du vart nästa elementsten är?”, frågade Gland. 

”Ja. Det är eldstenen som är nästa sten i cirkeln. Har ni hört talats om en stad som heter 

Mosulwa?” 

Namnet lät bekant men ingen kunde sätta fingret på var de hört det. 

”Nåväl, har ni hört talats om Sulwaträsket?” 

Valgone såg på deras miner och uppspärrade ögon att de såg likheten. Han grinade varglikt åt 

deras reaktion. 

”Just precis. Mosulwa låg sydväst om Argovona för länge sedan. Väktaren som hade ansvar 

för eldstenen sänkte hela Mosulwa. Han lät staden uppslukas av jorden och gjorde sedan ett träsk 

av hela området. Träsket är enormt och någonstans där finns ruinerna av Mosulwa där eldstenen 

ligger och väntar.” 

Valgone pausade igen medan han lät orden sjunka in i dem. Tar visste nästan instinktivt vad 

den gamle mannen skulle säga och han knöt nävarna under bordet i hopp om att han hade fel. 

”Därför måste jag be er om hjälp. Vi måste bege oss till Mosulwa för att hämta eldstenen. Jag 

skulle inte be er om jag inte var tvingad att göra det. Jag är en gammal man och om något skulle 

hända mig i träsket måste jag veta att någon annan kan avsluta det jag påbörjat. Alltså vill jag ha 

ert sällskap. Jag behöver era muskler och era färdigheter.” Han spände blicken i dem en i taget för 

att försäkra dem om att han menade det han sade. 

”Underbart.” Tar fnös och himlade med ögonen. 

Tystnaden lägrade sig i rummet igen medan alla funderade igenom vad de hade fått veta. 

131

Utanför hörde de en fågel som glatt kvittrade åt den fina dagen. 

Valgone snappade åt sig en brödbit som han tankfullt började tugga på. 

Tife som hittills inte sagt mycket lade händerna på bordet och lutade sig bakåt. Stolen 

knarrade under henne. 

”Det enda jag inte förstår av din historia är varifrån elementstenarna kom från början. Det har 

du aldrig sagt.” 

Valgone tittade ut i luften. Tife trodde först inte han hört hennes fråga men efter en lång 

stunds tystnad tog han åter till orda. 

”Ska jag vara ärlig så vet jag inte. Stenarna är uråldriga, kanske från tiden då vår värld 

uppstod. Innan de stora krigen, innan hotet från Garland, så var stenväktarorden stor. De tempel 

där elementstenarna förvarades användes som lärosäten. Vi försökte förmedla alla möjliga 

kunskaper. Kunskap om magi, läkande örter, kunskaper om alkemi och järnsmide. Med andra ord 

lärde vi ut vad vi kunde till dem som ville lära sig. På den tiden var templen fyllda av liv och 

rörelse. 

Det fanns även personer redan då, för flera hundra år sedan, som försökte besvara din fråga 

Tife. De satt i månader, vissa satt i flera år och studerade uråldriga skrifter för att försöka förstå 

varifrån elementstenarnas kom. Det de lärde sig var att stenarna är mycket gamla. Uråldriga är 

kanske inte ens rätt ord för att beskriva deras ålder. I en mycket gammal skrift hittade de en 

passage som gav oss en ledtråd till varför elementstenarna existerade. För ofattbart länge sedan 

hotades världen av något. Någon skapade då stenarna för att bekämpa det här hotet. Vi vet inte 

vem eller varför. Det enda som stod var att en magisk varelse skapade elementstenarna för att ha 

ett skydd mot hotet. Vi vet inte ens vad hotet var, bara att det var en fara för hela världen. Vi fick 

aldrig något svar på det. Upptäckten gjorde oss såklart nyfikna, men vi lyckades aldrig hitta något 

bättre svar på frågan om vart elementstenarna kommer ifrån. Besvarar det din fråga?” 

Tife nickade svagt. En känsla av ödmjukhet for plötsligt genom henne. Hon kände sig med 

ens liten i vattenstenens närvaro. Om den var så gammal som Valgone beskrev den så undrade 

hon hur världen hade sett ut då stenarna skapades. Hon skakade på huvudet för att skingra 

tankarna. 

”Vi får inte under några som helst omständigheter låta Garland få tag i elementstenarna. Han 

skulle kunna ödelägga världen snabbare än vi hinner blinka och vi skulle alla bli förslavade. I 

bästa fall…” Valgone avslutade inte meningen. Istället bytte han ämne. 

132

”Stenarna är tyvärr inte vårt enda bekymmer. När jag tog reda på vart eldstenen finns 

passerade jag Ravaslätten. Där hade en armé slagit läger. Jag lyckades smyga så pass nära att jag 

kunde se vilka de var och att de alla var enade under ett banér, det dravanska. Jag höll mig på 

avstånd från lägret, så jag kan inte säga exakt hur stor armén var. Men den var mycket större än 

jag först trodde, kanske sextiotusen man. Chratunga och Garland har inte legat och latat sig utan 

har istället enat länderna runt Dravanu. Hur vet jag inte, men säkert med lögner och falska löften. 

Armén är hur som helst ett stort hot bara den och Garland tänker med hjälp av Chratunga 

använda den till att underkuva resten av världen för att vara säker på att den här gången få tag i 

elementstenarna.” 

”Vänta lite. Hur vet du detta? Armén du pratade om kanske bara var ute på övning?” Glands 

röst avslöjande inte vad han tänkte. 

”Nej. Jag tillfångatog en vaktpost och efter lite övertalning berättade han det lilla han visste. 

Han sa att armén snart var redo att ge sig ut i krig för att besegra alla fiender som försökte sätta 

sig emot kungens vision att skapa en fredlig värld utan ondskefulla människor. Jag frågade vilka 

fienden var men han mumlade bara något om Skuggorden. Jag dödade honom och sedan gav jag 

mig av hit så fort jag kunde och här sitter vi nu.” 

Kung Kellar som hittills suttit tyst började ana vart detta skulle leda. 

”Så nu vill du att vi ska gå i krig.” Det var inte en fråga utan ett konstaterande. 

Valgone nickade och han såg med ens gammal och härjad ut. 

”Det är inte lätt att begära detta. Tro inte annat. Men som det ser ut nu har vi inget val. Får 

Garland tag på elementstenarna är vi för evigt dömda. Lyckas han med krigsmakt lägga världen 

under sina fötter så är vi också dömda. Vi måste försöka få tag på elementstenarna före honom 

och får vi inte det måste vi i alla fall ge alla oskyldiga människor en chans att undvika slaveriet 

som kommer följa i arméns spår. Du kan själv skicka ut spanare för att bekräfta att det verkligen 

finns en fientlig armé så att du vet att jag talar sanning.” 

”Jag tror dig.” Kellar lät självsäker och han verkade inte tvivla på ett ord av allt han fått veta. 

Han lät snarast förväntansfull. 

”Att vara kung är inte alltid ett nöje, men nu har jag i alla fall fått chansen att leva upp till 

mina förfäders anseenden om att vara dygdiga och dugliga män. Argovona har en stående armé 

på tjugotusen man och jag har goda kontakter med befälen. Jag ska genast se till att de blir 

medvetna om situationen.” 

133

Hans mungipor åkte upp i ett varggrin. 

”Sedan ska jag se till att alla lismare drar sitt strå till stacken. På landsbygden finns otaliga 

godsherrar som alla besitter soldater. Var och en för sig har inga större arméer, men om jag kan 

ena dem alla blir det en del mannar att räkna med. Dessutom ska jag försöka övertala de mindre 

länderna runt omkring Venlora att bidra med soldater. Vi ska få ihop en armé som kan mäta sig 

med den dravanska. Om det är det som krävs för att undvika en invasion av vårt land”, tillade han 

fundersamt. 

Valgone nickade gillande. 

”Men var beredd på att det inte blir lätt. Att mobilisera en armé snabbt är ingen lätt uppgift 

och vi behöver den redo så snart vi bara kan. Jag vet inte vad Garland planerar men han har redan 

så många mannar att han kan slå till med förödande kraft. Efter vad jag kunde se och vad soldaten 

jag tillfångatog sade så kommer de att försöka ta sig hit väster ifrån, genom Vargpasset mellan 

Angimal och Faroiskogen. Kanske för att Venlora inte förväntar sig en attack därifrån.” 

Gland harklade sig. 

”Ni har våra mannar till ert förfogande också. Vi är ett antal män som inte vill annat än att gå 

segrande ur denna röra.” 

Gland berättade kortfattat för kungen att de var desertörer från den dravanska armén och hur 

de hade gömt sig undan under ett års tid. 

”Vi har också en stor fördel”, tillade Gland utan att röra en min men tonfallet röjde en ton av 

bitterhet. Han ögon lågade av något som såg ut som begär efter hämnd för vad armén gjort mot 

den oskyldiga byn när de deserterade. 

”Vi har Larun Kasin på vår sida. Han är den främste strateg jag någonsin träffat. Han skulle 

kunna använda en liten styrka och kunna besegra en styrka tio gånger så stor.” 

Kellar flinade och klappade Gland i ryggen. 

”Det låter förträffligt. Då återstår bara att sätta igång. Jag ska genast börja rådgöra med mina 

befäl och mina rådgivare. Vad gör ni andra under tiden?” 

”Vänta lite.” Tar ställde sig upp och lade händerna på bordet. Han hade något argt i blicken 

när han blängde på dem. 

”Ska vi bara huvudstupa kasta oss in i krig för att du har sett en armé? Eller kasta oss in i det 

okända för att hämta de magiska stenarna? Tänk om det är som Gland trodde, att armén bara var 

ute på övning? Jag vill inte riskera mitt liv för att ni tror saker. Ska jag göra något vill jag veta 

134

hur det är och trots din uppvisning gamle man så är jag långt ifrån övertygad.” 

Valgone blängde tillbaka på Tar med en blick som glödde men Tar vek inte undan. De stod 

där som två tjurar, redo att rusa på varandra när som helst. 

Kellar avbröt dem. ”Nu lugnar ni ner er. Tänk på att ni är gäster i mitt slott. Jag brukar inte 

kasta folk i fängelsehålan hur som helst, men tro inte att jag drar mig för att göra det. Jag har känt 

Valgone så länge jag kan minnas och jag litar på hans ord. Om ni inte gör det är det er förlust och 

då får ni också lida konsekvenserna av er dårskap.” 

Han tystnade och tittade på de båda. Tar satte sig surt igen. Kellar sträckte på sig. 

”För två dagar sedan kom ett sändebud från kungen i Collcott med erbjudande att vi skulle 

ansluta oss till dem. Efter att ha hört vad Valgone har sett så tycker jag det verkar vara för mycket 

för att vara en slump att han är här just nu. Vi kan väl höra vad han har att säga? Han finns 

fortfarande här i slottet och väntar på besked. Vad säger ni om det?” 

”Bra. Hämta hit honom”, sa Valgone innan de andra hann göra eller säga något mer. 

Kellar gick snabbt bort till dörren och öppnade den. Sedan gav han order till vakterna utanför 

att hämta sändebudet innan han stängde den och återvände till bordet. 

”Jag vill att ni alla är tysta och bara lyssnar på karlen. Förstått?” Det hotfulla bestämda 

tonfallet gick inte att ta miste på. 

Kapitel 13 

De väntade under tystnad med tankarna på egna håll tills det, efter vad som kändes som en 

evighet, slutligen knackade på dörren. En vakt öppnade och kikade in, och sedan släppte han in 

sändebudet. Det var en smal man med svart stripigt hår och spetsig näsa. Hans ögon var glansiga 

och de glimmade svagt i matsalen. Hade han haft mustasch hade han sett ut som en råtta med 

stora morrhår. 

”Välkommen Jholldo.” Kellar Vona log vänligt mot mannen och slog sedan ut med handen 

mot de som satt runt bordet. 

”Detta är några av mina bästa rådgivare och goda vänner. De vill också höra vad kung 

Stogack från Collcott har att erbjuda för vårt framtida samarbete. När vi hört ditt erbjudande 

lovar jag att vi ska lämna ett besked i dag.” 

Den spinkige mannen tog ett par steg framåt och log mot dem. Leendet såg lika falskt ut som 

135

mannen och de små svarta ögonen flackade fram och tillbaks. 

”Jag är Jholldo och jag har äran att framföra Collcotts krav och erbjudanden för vår union. 

Jag ska gå rakt på sak. Under de senaste åren har hans majestät till allas fröjd hårt bekämpat 

orättvisor och det alltmer påträngande hotet från Skuggorden. Det har krävts uppoffringar från 

allmänheten, men de tycker alla att uppoffringarna är små jämfört med vad de får i utbyte; ett 

tryggt samhälle. Dessa uppoffringar är uteslutande skatter, inte stora, utan bara vad var man och 

kvinna kan undanhålla och fortfarande leva ett gott liv. Pengarna och förnödenheterna har gått till 

den dravanska armén som sedan lagt all energi på att utplåna den envisa och onda Skuggorden. 

Som ni kanske vet är denna församling mycket ond och den drar sig inte för någonting.” 

Kellar avbröt honom innan han hann fortsätta med sitt tal. 

”Alla här är inte fullt så insatta i Skuggordens ondska, kan du vara vänlig och utveckla det?” 

”Självklart ers majestät.” Jholldo bugade lätt. 

”Ni förstår, Skuggorden har i det tysta verkat i hela Dravanu under flera år och mördat, 

våldtagit och stulit urskiljningslöst. Vi har bara allt för många gånger kommit för sent till mindre 

byar eller karavaner där alla människor blivit våldtagna, rånade och mördade. Jag kan dra upp 

otaliga exempel på deras meningslösa barbari. För ett år sedan utplånade dessa mördare en by 

öster om Collcott. Närmare två tusen oskyldiga människor dödades i Abderalt.” 

Glands ögon smalnade. Det var den byn armén hade anfallit när Gland och hans mannar hade 

deserterat. Kellar Vona kastade en varnande blick på honom men Gland höll tyst. Istället knöt 

han nävarna så att knogarna vitnade där de låg på bordet. 

Jholldo var så inne i sitt tal att han inte märkte blickarna som utbyttes. Istället gned han sig 

tankfullt över kinden när han funderade på hur han skulle formulera fortsättningen. 

”Därför, förstår ni, vill den dravanska armén slå sig ihop med den venloriska armén i en 

fredlig union för att en gång för alla stävja dessa mördare och ge dem vad de förtjänar. Vissa 

eftergifter kommer förstås att krävas från båda sidor men i gengäld får vi en värld fri från dessa… 

monster.” 

Han slog dramatiskt ihop handflatorna så att det smällde högt i matsalen för att visa hur 

Skuggorden krossades. 

Gland tog ett djupt andetag för att behärska sin röst. När han började tala var den lugn och 

stadig men de andra visste att under den lugna ytan rasade en storm. 

”Jag förstår inte, hur många medlemmar i Skuggorden är det vi talar om? Det måste vara ett 

136

väldigt antal om inte den dravanska armén ensam rår på den.” 

”Jag vet inte något exakt antal, men det kan röra sig om så många som femtio tusen man som 

gömmer sig runt om i världen. Om vi gör gemensam sak av detta så har vi fördelen att vi kan 

fördela vår gemensamma armé över ett mycket större område och på så sätt jaga upp dessa 

mördare och våldtäktsmän och oskadliggöra dem en gång för alla.” 

Om Skuggorden hade funnits så hade Jholldos förslag nästan låtit vettigt. Nu lät det mer som 

en modig list att sprida alla fiendestyrkor till Dravanu vind för våg för att med lätthet kunna 

erövra Argovona eller andra städer söder om Faroiskogen. Ingen i rummet trodde att det 

verkligen fanns någon Skuggorden. Gland, Faris och Casha kunde vittna om det eftersom de gjort 

det enda rätta när de övergav de egentliga mördarna för ett år sedan. 

Kellar tog åter till orda. 

”Och detta är alltså er största övertygelse, att Skuggorden är ondskefulla mördare?” 

Jholldo höjde händerna i en överlägsen gest. 

”Ja! När vi får fast dessa avskum ska de alla avrättas för de brott de begått och sedan kan vi 

äntligen leva i en bättre värld. Det gäller också människor som sympatiserar med dessa monster. 

Vi ska helt utplåna den här gruppen så att vanliga, hederliga människor inte behöver vara rädda 

för att råka illa ut.” 

Jholldo såg nöjd ut. Tar och de andra var mållösa över vansinnet i hans tal. De förstod alla att 

han mellan raderna pratat om att antingen stödde de kungahuset i Collcott, alltså Chratunga och 

Garland, eller också skulle de alla helt enkelt avrättas när den dravanska armén började 

marschera. Kellar höjde ögonbrynen och lyckades se intresserad ut. 

”Jag förstår. Jag tycker det låter bra att utplåna dessa avskum. Vår armé här i Argovona är 

ungefär tjugotusen man stor. Hur många mannar har ni till den här uppgiften? Jag vill helst sätta 

igång med upprensningen så snart som möjligt. Jag måste tänka på mina landsmän så att de inte 

råkar ut för de här barbarerna när de bara försöker försörja sig själva.” 

Jholldo nickade ivrigt. 

”Med era tjugotusen man har vi en armé på nästan åttiotusen man. Med den styrkan kan vi 

täcka in stora områden av länderna och en gång för alla sätta stopp för detta vansinne som 

härjar.” 

De andra log nästan obemärkt. Kellar var verkligen skärpt, genom att spela med fick han nu 

reda på mycket värdefull information om deras möjliga fiende. 

137

”Utmärkt. Vad kan vi i Argovona bidra med? Har ni några krigsmaskiner eller är er styrka i 

behov av några? Om ni behöver något kan vi genast börja undersöka vilka resurser vi kan bidra 

med. Tänk om de här avskummen gömmer sig i en stad med murar, då behövs katapulter.” 

Jholldo gned sig på hakan och han fick en frånvarande blick när han tänkte efter. Sedan 

räknade han noggrant upp sådant den dravanska armén hade. Det blev en ganska lång lista med 

belägringstorn, katapulter, murbräckor och annat som var en armé till hjälp. 

Kellar log glädjestrålande och intresserat mot Jholldo. 

”Utmärkt, utmärkt. Är det något annat jag bör veta?” 

Jholldo blev plötsligt misstänksam och såg sig snabbt omkring som om någon stod och 

tjuvlyssnade. 

”Förlåt mig ers majestät, men varför vill ni veta allt detta?” 

Kungen log avväpnande. 

”Helt enkelt för att kunna göra så gott jag kan för kung Stogack och för kampen mot 

Skuggorden. Har ni något hål att fylla ut materiell- eller soldatmässigt så hoppas jag att mina män 

kan fylla det så snart som möjligt.” 

Jholldo såg lugn ut igen. Kellars lugnande tonfall snärjde honom precis så som han hoppats. 

”Ja, då förstår jag ers majestät. Vad vill ni mer veta? Vi är mycket välutrustade och 

välorganiserade.” 

Kellar hade slut på idéer och han kastade en snabb blick på Gland som utan tvekan tog 

tillfället i akt. 

”Vad har ni för enheter i er armé?” 

Jholldo började rabbla upp det de hade och ungefär hur många mannar det var. Det blev en 

lång lista med allt från infanteri till bågskyttar och fotsoldater till speciella sappörgrupper och en 

mängd annat manskap. 

Gland verkade nöjd och han nickade mot Kellar. 

”Då får vi tacka så mycket.” Kellar hade rest sig och bugade lätt mot Jholldo som också 

bugade sig. 

”Vi ska snabbt överlägga och sedan meddelar vi dig vårt utslag, men vi kan nog räkna med en 

givande union, inte sant?” De andra runt bordet nickade mer eller mindre entusiastiskt. 

Kellar skickade ut Jholldo och sade åt vakterna att hålla honom under uppsikt. Sedan vände 

han sig åter mot de andra runt bordet. 

138

”Nå, vad säger ni om det?” 

Det fanns egentligen inget att säga. Om det Jholldo hade berättat var sant var det sådant 

vansinne att de borde ha skrattat åt det, förutom att de visste att tusentals oskyldiga människor 

redan hade blivit mördade. Det var en simpel men genial list av Chratunga att förvrida huvudet på 

sina mannar. De flesta trodde säkert att de kämpade mot ondskefulla medlemmar ur Skuggorden 

och att de oskyldiga personer de mördade var fienden. De insåg alla att hotet var verkligt och att 

de stod inför ett krig, om de inte ville stödja vansinnet som Chratunga stod för. 

Faris kramade Väs och pussade honom på nosen i tystnaden som följde. Hon såg liten ut där 

hon satt bredvid Gland. 

kinden. 

”Tror ni han talar sanning?” Kellar bröt tystnaden samtidigt som han tankfullt gned sig över 

”Jag tycker han avslöjade för mycket.” Gland tvinnade lugnt sin mustasch med ena handen 

medan han stirrade på Kellar. ”Om jag hade varit i hans sits skulle jag inte ha avslöjat så många 

detaljer om min armé.” 

”Jag tror inte han har någon anledning att ljuga.” Valgone reste sig och stirrade frånvarande 

ut genom fönstret. Den armé jag såg var enorm och de kan mycket väl ha alla enheter han pratade 

om. Vi får inte ta hans ord för lögner innan vi närmare kan bekräfta dem, så tills vidare får vi tro 

honom. I värsta fall har de mer män än han nämnde och då står vi inför ett större problem än vi 

först trodde. Men vi får inte lita blint på hans ord. Vi måste vara beredda på vad som helst.” 

”Sannerligen ett mycket större problem än vi trodde.” Kellar suckade tungt och drog med 

handen för ögonen. 

Tar lutade sig tillbaks i stolen och hängde ena armen över ryggstödet. 

”Ja, ja. Det verkar ju faktiskt som att karlen där ute är vansinnig och att det är krig på gång. 

Beklagar att jag tvivlade.” 

”Det gjorde du med all rätta”, sade Kellar tankfullt. ”Att gå i krig är inget man ska göra 

lättvindligt. Att ifrågasätta det var bara bra. Dessutom vet vi ju nu vad vi har emot oss. Det är en 

stor armé, men med kunskapen vi har nu har vi i alla fall en stor fördel.” 

De nickade instämmande. 

Tife såg med brinnande blick på Kellar och hon fick ta ett djupt andetag för att hålla rösten 

stadig. Hon tyckte inte alls om vad hon fått veta av Jholldo. Hans galenskap påminde henne om 

det meningslösa i det hela. Hennes föräldrar hade tagits ifrån henne av en liknande anledning. 

139

”Vad gör ni med honom?” Hon knyckte med huvudet åt dörren där Jholldo försvunnit ut. 

”Vi slänger honom i fängelsehålan.” Kellar lät helt känslokall. 

”Bra.” 

Tar bländades av solen när de kom ut på borggården från de dunkla korridorerna i slottet. De hade 

snabbt bestämt vad som behövde göras och vem som skulle göra vad. Kellar Vona skulle genast 

sätta igång med att mobilisera sin armé och försöka ena godsherrarna. Kellar hade inte tid att 

spela fint med dem, men han hade heller inte tid att skicka ut sin egen armé för att övertala 

godsherrarna om de vägrade ansluta sig. Han fick helt enkelt försöka på något annat sätt. Casha 

tog stolt emot sin uppgradering när Gland utnämnde honom till löjtnant. Mannarna på platån 

skulle lyssna på Casha under hans frånvaro. Själv skulle han följa med Tar, Tife, Faris och 

Valgone till Sulwaträsket. De hade pratat med Faris om att det kanske var bäst att följa med 

Casha tillbaka men hon envisades med att hon skulle följa med. Tar var faktiskt tacksam för att ha 

den lilla flickan med. Skulle de råka på fler borgaler kunde hon vara till stor hjälp om det blev 

strid. Casha lämnade dem så fort de kommit utanför slottsmurarna. Tar som befann sig i närheten 

av de båda männen hörde när Gland skickade iväg honom. 

”Nu tar du långa steg ofta, så du kommer fram till platån snabbt.” 

Tar drog på munnen åt ordvalet och han kastade en förstulen blick på den väldige Gland. Han 

såg ut som han hade sagt något alldagligt. Tar återgick till sina egna funderingar igen istället för 

att fundera på det udda ordvalet. Han hade haft svårt för att besluta sig för vad han skulle göra. 

Han hatade att känna sig som en bricka i ett spel han inte valt att spela och han var övertygad om 

att han skulle ha lämnat de andra åt sina idiotiska uppdrag så snart han lämnat slottet. Men sedan 

hade han kommit att tänka på en sak han var tvungen att fråga Valgone. Dessutom hade han sett 

Tifes minspel när de lyssnat på Jholldo och han visste att hon skulle följa med Valgone för att 

hämta elementstenarna oavsett vart han förde dem. Han svor inombords åt kvinnan men insåg 

sedan att hennes motiv var lika starka, om inte starkare än hans egna. Hon drevs av hämnd. När 

han funderade vidare på det så gick det upp för honom att han inte hade någonstans att ta vägen. 

Han kunde bo i Argovona ett tag men om kriget verkligen kom såhär långt skulle han tvingas på 

flykt igen och han ville inte leva som en flyende råtta resten av sitt liv. Dessutom hade han lovat 

att hålla hennes rygg fri och trots att det bar honom emot så tänkte han inte svika det löftet. 

Valgone tog täten med de andra som följde efter honom i grupp när de gick tillbaka mot 

140

värdshuset för att packa ihop sina saker. Tar ökade på stegen för att komma jämsides Valgone. 

Han behövde få svar på några frågor från den gamle mannen. 

”Vad tror du Garland och Chratunga planerar?” 

Valgone stirrade frånvarande rakt fram och han var tyst en stund innan han svarade. 

”Det gick vi ju precis igenom, satt du och sov pojk?” 

Tar suckade. Valgone verkade grinig och det verkade inte vara rätt tillfälle att prata med 

honom, men Tar var tvungen. 

”Med elementstenarna. Vad kan Garland göra om han får tag i alla fyra?” 

”Han kan ödelägga världen! Men jag vet inte vad han planerar. Vi måste hur som helst 

försöka stoppa honom från att få tag i de elementstenar som är kvar, men det har vi redan gått 

igenom. Vad vill du veta egentligen?” 

Valgone gav honom en genomträngande blick och Tar kastade en blick över axeln för att 

försäkra sig om att de gick utom hörhåll för de andra som pratandes gick ett par steg bakom. 

”Vem är flickan?” 

Valgone skakade på huvudet. 

”Jag vet faktiskt inte. Hon är ett mysterium. Men hon har stora magiska krafter trots att hon 

bara är barnet. Jag känner inte till någon som har haft liknande krafter när de varit så unga. Jag 

kände det direkt jag såg henne första gången.” 

”Kände? Hur menar du?” 

Valgone gned sig på huvudet med ena handen medan han tänkte efter. 

”Har man magisk förmåga kan man känna saker som människor utan magi inte kan 

förnimma. När jag såg flickan första gången var det som att gå in i en kall vägg. Har du känt så 

någon gång? Har du någon gång gått ner i en svacka i en dal och märkt att det plötsligt är kallare 

där eftersom solen eller vinden inte kommer åt att värma upp dalen? Platsen behöver inte vara så 

stor men man kan genast känna att det är kallare.” 

Tar nickade, han förstod ungefär vad Valgone menade. 

”Nåväl”, fortsatte Valgone ”med magi kan man, om man är försiktig, genomsöka folks sinnen 

för att försöka få en glimt av vad det är för person man har att göra med. Det är en farlig sorts 

magi och man måste vara mycket försiktig när man använder den. Är man inte försiktig kan man 

förvränga folks sinnen så att de i värsta fall får skador av det, de kanske blir galna eller något 

liknande. Eller så kan man förvränga sitt eget sinne om man inte är ytterst försiktig. När jag såg 

141

flickan försökte jag genast utröna vem hon var och hon tillät det en liten stund. Sedan stängde 

hon mig ute ur sitt sinne. Jag vet inte hur hon så snabbt kunde känna att jag var där och letade 

men jag tror hon visste från första stund. Om man på det här sättet undersöker en vanlig 

människa kan man få reda på hans eller hennes tankar om man vet vad man letar efter. När jag 

undersökte flickan fick jag bara se vad som hade hänt med hennes familj och vad hon gjort med 

de män som våldtagit och mördat hennes sällskap. Sedan stängde hon mig ute…” 

Tar kom ihåg Glands historia om när han hittat Faris och han ryste när bilder av mannen som 

blivit pulveriserad tog form i hans huvud. 

”Var det så du hittade mig i Collcott?”, Tar ville få tankarna på något annat. 

”Ja, det stämmer.” 

”Men det måste ju innebära att vi aldrig kan vara säkra om Garland eller Chratunga har 

monster som kan känna vart vi är långt innan vi vet att de är där?” 

”Det är svårt att förklara men som jag sa så är det en farlig sorts magi och det är få som ens 

vet om att den finns så det tror jag inte vi behöver oroa oss särskilt mycket över. Dessutom är det 

mer en känsla man får, inte ett helt säkert sätt att vare sig hitta personer eller styra deras sinnen. 

Man undersöker det bara. Dessutom fungerar det inte över stora avstånd. Det skulle vara svårt att 

hitta dig om du befann dig på andra sidan staden nu till exempel. Och man kan inte läsa folks 

tankar”, tillade han roat när han såg Tars oroliga blick. ”Det fungerar inte så utan man får, som 

jag sa, mer en känsla av vad det är för person man undersöker. Det är komplicerat.” 

Tar nickade, han trodde han förstod. Han gned sig på hakan med ena handen. 

”Faris sa att jag hade något i mig. Det var därför vi blev frisläppta när vi var fångar på platån. 

Vad handlade det om?” 

Valgone stannade inte upp men han vände på huvudet och stirrade värderande på Tar innan 

han åter vände blicken mot vägen de gick på för att inte dunsa in i människor de mötte. Tar ryckte 

ofrivilligt till när en krypande känsla smög sig på honom. Det stack i skinnet på honom och han 

fick svårt att andas. Han visste inte vad som hände med honom men han började få panik och han 

slängde nervöst blickar runt omkring sig. Ingen av människorna runt honom verkade känna det 

han kände. Den stickande känslan blev allt mer intensiv och det kändes som om han brann 

inifrån. Han ville skrika och fick koncentrera sig till det yttersta för att inte göra det. Så släppte 

känslan lika plötsligt som den kommit och han drog lättat ett djupt andetag. Bredvid honom höjde 

Valgone förvånat på ögonbrynen. 

142

”Kände du det där?” 

”Var det du?”, Tar flämtade fortfarande efter den märkliga upplevelsen. 

”Ja, jag skickade ut en magisk tråd för att undersöka ditt sinne, men du ska inte kunna känna 

av det… Har du magisk förmåga Tar?” 

Tar blängde surt på honom. 

”Nej, inte vad jag vet. Men nu får du förklara, hur kunde jag känna det där?” 

Valgone var tyst en stund och han fick återigen den frånvarande blicken innan han till slut 

började prata igen. 

”Någon sorts magisk förmåga har du, annars skulle du inte kunna känna det jag gjorde.” 

”Men jag har aldrig haft magi”, envisades Tar. ”Första gången jag kände på något sådant var 

när du visade vattenstenen för mig.” 

Valgone spärrade upp ögonen och slog ut med händerna. 

”Självklart. Så måste det ligga till. Du har magisk förmåga pojk! När du använde vattenstenen 

måste den ha väckt en kraft inom dig som hittills slumrat. Du kommer väl ihåg vad jag sa om 

blodsarvet från de gamla krigen? De flesta magikunniga dog under den tiden, men några 

överlevde. De skaffade familjer och utan att veta om det förde de sin magiska kraft vidare genom 

generationerna. Du kanske är en av ättlingarna till dem.” 

Tar blev mållös, han visste inte alls vad han skulle tycka eller tro. Han trodde inte att han 

hade magisk förmåga, men å andra sidan kunde han inte förklara känslan han precis haft när 

Valgone trängt in i hans sinne. Han bestämde sig för att hålla sig öppen för vad Valgone hade att 

säga. 

”Men… om jag har magisk förmåga, vad kan jag göra då? Jag kan inget om magi.” 

Valgone funderade en stund på vad detta kunde innebära. 

”Jag vet faktiskt inte vad du kan uträtta, men om du vill veta får du öva och ha ett öppet 

sinne. Magi kan uttrycka sig väldigt personligt. Vissa kanske bara har förmåga att få sin röst att 

höras över stora avstånd medan andra kan göra i princip vad som helst. Till exempel att smälta 

trasiga tillbringare med magikereld. Det finns mängder med olika former av magi. Du får helt 

enkelt börja öva och se vart det leder. Till exempel kanske du blir expert på att framkalla dagg på 

löven..” Valgone flinade för sig själv. Tar ignorerade den sista kommentaren. 

”Hur övar jag då?”, ville Tar veta. 

”Det är svårt att säga precis, men du får försöka koncentrera dig och utforska ditt sinne och se 

143

om du hittar något. Sätt dig ned någon natt och töm huvudet på tankar och försök göra något med 

magin. Kanske få ett föremål att sväva eller något sådant. Men var försiktig. Skulle du upptäcka 

att du behärskar magikereld vill du inte upptäcka det genom att sätta eld på ett hus eller dina egna 

kläder.” 

Valgone skrockade åt synen som uppenbarades i hans huvud och Tar kastade en förintande 

blick på honom. Han visste inte vad han skulle tro eller tycka om det han fått veta. Om han 

verkligen hade magisk förmåga ville han veta hur han kunde utnyttja den men han var inte säker 

på om han verkligen ville ha med magi att göra. De svängde in på en mindre stenbelagd gata 

mellan två stora trähus. De skulle snart vara framme vid värdshuset igen. 

”Vi får se vart det leder pojk. Nu har vi hur som helst andra saker att bekymra oss för.” 

Tar nickade men han hade tankarna på annat. Vad han än hade för förmåga så hade den 

åtminstone hjälpt dem en gång redan. De hade blivit frisläppta på platån för att Faris känt något. 

Han antog att han ironiskt nog fick vara tacksam för det. 

Tar märkte inte att de var framme förrän han stod framför dörren till värdshuset. Han hade 

förlorat sig i tankar om magin. Nu blickade han häpet upp när han såg vart de var. De andra kom 

ifatt dem och de gick i samlad trupp in i värdshuset. Det var tomt på folk där inne sånär som på 

värdshusvärden och en ensam man som satt och stirrade ned i ett ölstop i ett hörn. Ezat stod 

bakom disken och vred nervöst händerna framför sig. När han såg dem komma in såg han lättad 

ut och han gick dem genast till mötes. 

”Välkomna tillbaka…” Han flackade med blicken och han var påtagligt skärrad över något. 

”Vad står på?” Valgones röst var lika vass som hans blick. 

Ezat var blek och han slickade sig nervöst om läpparna. 

”Det var en man här förut och frågade efter er.” Han pekade på Tar och Tife. ”Han hade en 

bild som någon ritat på er och den var mycket välgjord så jag visste direkt att det var er han ville 

ha tag på.” 

Tife flämtade till och Tar såg genast misstänksam ut. ”Hur såg han ut?” 

”Det var en ganska lång karl, ganska smal men ändå muskulös. Han hade vapen jag aldrig sett 

förut. Massor med vapen! Knivar och små pikar och andra vapen jag aldrig sett maken till. Men 

det värsta var hans ögon, de glömmer man inte i första taget. Först trodde jag att mannen var full 

när han kom in här för hans ögon var rödsprängda. Men sedan såg jag att det var två röda linjer 

som löpte vågrätt genom hans båda ögon. Han måste skurit sig själv i ögonen för att få dem 

144

ödsprängda på det sättet.” 

Tar svor till, han visste vem det var. Tife såg oroligt och frågande på honom. 

”Tasrun”, sa Tar kort. 

Tife slog ut med händerna. ”Jaha? Vem är det?” 

”Han är en prisjägare”, sade Tar bistert. ”Någon har satt ett pris på våra huvuden och den 

mannen vill vi inte råka ut för. Jag har aldrig träffat honom personligen men de historier jag 

hört… Det sägs att han aldrig har misslyckats med ett uppdrag och att han inte skyr några medel 

eller låter någon stå i sin väg.” 

Han vände sig mot Ezat. ”När hände detta?” 

”Någon timme efter att ni gett er av imorse. Jag berättar detta för att han var mycket 

obehaglig. Han lovade mig en stor summa pengar om jag såg er och meddelade honom men han 

gav mig kalla kårar och jag vill inte hjälpa honom på något sätt…” Ezat såg besvärad ut. 

”Jag måste tyvärr be er att lämna mitt värdshus. Det är inte bra för affärerna att ha en sådan 

karl stryka runt här och ställa obehagliga frågor till mig och gästerna.” 

”Vi förstår”, sa Valgone kort. ”Vi ska strax ge oss av, vi ska bara hämta vår packning så 

slipper du bekymra dig.” 

Ezat nickade lättat. 

Om Tasrun var efter dem hade de ont om tid. Det var hög tid att ge sig av från Argovona. Tar 

tyckte fortfarande inte om att känna sig som en bricka i ett spel, men nu hade han inte mycket val. 

Vad som helst skulle vara bättre än om Tasrun fick tag i dem. Det skulle han med all säkerhet 

göra om de stannade kvar. Han skulle aldrig ge sig förrän han antingen fångat dem, eller tills 

Tasrun själv föll död ned på marken. Tar visste att många försökt döda Tasrun förut men ingen 

hade lyckats hittills. De var återigen tvingade på flykt och den här gången lurade faran alldeles 

för nära i form av två rödsprängda ögon och stenhård beslutsamhet. 

Kapitel 14 

Skymningen började sänka sig som en mörk slöja över himlen och en mild bris fick gräset på 

sidan av vägen att långsamt svaja fram och tillbaka. Framför dem reste sig en stor svart skog som 

såg allt annat än inbjudande ut. Det hade gått ungefär en vecka sedan de hastigt flytt från 

Argovona och tidigare under dagen hade de stannat till vid en liten by som låg intill en å och köpt 

145

så mycket förnödenheter de kunde. Byn hette Beles men kallades allmänt för ”sista utposten 

innan vildmarken”. Det var precis vad det var, skogen de befann sig framför utgjorde gränsen till 

södra vildmarken. 

Den stora slätten de ridit över under dagen var knappast inbjudande den heller med vassa 

klippor utspridda överallt och oländig terräng. Enstaka träd stod utspridda som vaktposter och de 

kämpade mot väder och vind för att inte blåsa iväg ute på den karga slätten. Vägen de hade ridit 

fram på var knappt mer än en igenvuxen stig som pälsjägare eller andra människor använde när 

de skulle till vildmarken. Någonstans där ute låg Sulwaträsket och väntade på dem. De hade ridit 

så fort de kunnat utan att på kuppen överanstränga sina hästar. Sedan de lämnat Beles hade de 

inte sett en människa och landskapet var verkligen ogästvänligt. 

mur. 

Tar kisade och försökte se in i den mörka skogen men det var som att försöka titta genom en 

”Vi fortsätter en bit till”, bestämde Valgone där han satt bredvid Tar på sin häst. ”Vi är bättre 

skyddade från vädret inne i skogen om det skulle bli en otrevlig natt.” 

De andra nickade, skogen var inte inbjudande, men de var förr eller senare tvungna att ge sig 

in dit. Det var lika bra att få det överstökat så snart som möjligt. Dessutom gav skogen skydd om 

det skulle bli oväder. 

De smackade på sina hästar och snart slöt sig skogen om dem. Det var dunkelt i skogen men 

de såg direkt att den var olik Faroiskogen. Det var mörkare här, nästan som om de här träden sög 

åt sig det lilla skymningsljus som sipprade ner genom lövtaket och de stora träden höjde sig 

hotfullt över dem. Luften var dessutom tjock och klibbig så de hade till en början svårare att 

andas än ute på slätten. Det växte buskar och sly överallt och de stora lövträden blockerade 

ideligen vägen för dem. Det såg ut som det pågick en ständig kamp om solljuset mellan träden. 

På flera ställen kunde de se hur mindre träd växt ihop med större, som om de försökt klättra uppåt 

för att få den näring de behövde. 

Mörkret föll snabbt och den svårframkomliga skogen gjorde att de snart var tvungna att sitta 

av hästarna och gå till fots. De gick inte långt utan hittade snart en liten glänta där de bestämde 

att de skulle slå läger. De började utan att diskutera ordna ett litet läger i mitten av gläntan. De 

hade under veckan lärt sig vem som var bäst på vad och på så sätt kunde de snabbt göra i ordning 

ett läger. Faris sprang runt och samlade ihop torra pinnar till en eld medan Gland och Tar spände 

upp två vindskydd. Tife började med maten och Valgone knotade runt lägret för att se om det 

146

fanns tecken på fara eller något annat som kunde vara bra att veta. Tife hade till en början 

protesterat när hon gång på gång fick laga mat, men sedan hon smakat på de andras stuvningar 

bestämde hon sig för att hon lika gärna kunde göra maten. Det var inte det att de andra inte kunde 

laga mat, den bara smakade ingenting. Männen tuggade glatt i sig kött, bröd och grönsaker utan 

att fundera det minsta på smaken, bara de blev mätta var de nöjda, men när de ändå hade lite salt 

och peppar med sig kunde hon lika gärna krydda maten åt dem alla. Tife trodde att de, kanske 

med undantag för Faris, skulle äta råa kaniner om de inte hade något annat och inte orkade göra 

upp eld. 

Tar hade under veckan som gått spenderat sina vaktpass under nätterna med att försöka utröna 

om han kunde göra något med sin nyfunna magiska förmåga. Han brukade sätta sig en bit bort 

från de andra och göra som Valgone föreslagit. Han tömde sig på tankar så gott det gick och 

koncentrerade sig. Till en början visste han inte vad han skulle koncentrera sig på, men sedan fick 

han en idé. Han fiskade upp läderpåsen med ädelstenar han fått av Valgone och letade genom den 

efter en lämplig sten. Han fick upp en liten röd sten, det var samma som Tife hade givit honom 

när de förseglade sitt avtal att se efter varandra under tiden de färdades tillsammans. Han 

studerade den noga och lade varje liten detalj på minnet. Den var röd, sexkantig, välslipad och 

ungefär lika stor som toppen av hans pekfinger. Ädelstenen skimrade matt i brasans svaga sken. 

När han koncentrerade sig föreställde han sig den röda ädelstenen svävandes i ett svart tomrum. 

Det var svårare än han trodde att hålla kvar den bilden utan att andra tankar kom virvlande och 

blandade sig i men han blev långsamt bättre på att bibehålla bilden av stenen för sitt inre. 

De första två nätterna hände inget men den tredje natten kände han något. Han varseblev 

naturens ljud på ett sätt han aldrig tidigare upplevt. Plötsligt hörde han en råtta en bra bit bort 

skrika till när en uggla satte klorna i ryggen på den. Han såg för sin inre syn hur ugglan segervisst 

flög iväg med sitt byte till ett träd i närheten och Tar insåg att det faktiskt var precis vad som hänt 

och inte bara en syn han själv frammanat. Han hörde även andra ljud, så svaga att han inte skulle 

hört dem tidigare, men nu hörde han dem klart och tydligt bara han koncentrerade sig. Han 

föreställde sig sin magi som en rökslinga som spred ut sig i natten och lirkade sig iväg mot hålor i 

marken eller som sipprade in bland stenar och buskage. På det sättet upptäckte han en ekorre som 

satt ett tjugotal meter ifrån honom och iakttog honom medan den förnöjt mumsade på en kotte. 

Till en början var hans magiska förmåga väldigt begränsad men han lärde sig snabbt att skicka ut 

flera av sina magiska slingor och snart kunde han med magi hålla koll på nästan hela området 

147

unt deras läger. Men bara under korta stunder innan han tappade koncentrationen och hans 

slingor försvann likt rök som löstes upp i luften. 

Kvällen innan hade tanken slagit honom att om han kunde göra detta med magi så kanske han 

faktiskt kunde framkalla magikereld. 

Han hade satt sig på en sten när det var hans tur att hålla vakt under natten och sträckt ut 

handflatan framför sig. Han koncentrerade sig på handflatan en lång stund men inget hände. 

Frustrerat vankade han av och an runt stenen en stund medan han funderade på vad han skulle 

göra. Till slut satte han sig ner och försökte igen. Den här gången koncentrerade han sig istället 

på luften runt omkring honom. Han föreställde sig att värmen i luften samlades i hans handflata i 

en kompakt liten boll. När en liten låga plötsligt tändes i hans handflata blev han så paff att han 

gav ifrån sig ett skrik som väckte Gland. Han såg sömndrucket och undrande på Tar där han 

hoppade runt och fäktade med armen för att släcka elden i handflatan. Tar hade känt sig både 

fånig och dum när han försäkrat Gland som yrvaket ville slåss att det inte var någon som 

attackerade dem. När den stora mannen somnat igen upptäckte Tar att han faktiskt inte bränt sig 

på elden utan att den hade försvunnit spårlöst när han i panik försökt släcka den. Han försökte 

frammana elden igen och den här gången gick det lättare. En liten gul låga tändes plötsligt i 

handflatan på honom och han höll den där en stund, förundrad över att han på magisk väg lyckats 

skapa den. Han försökte göra den större men då tappade han koncentrationen och den försvann 

lika fort som han framkallat den. Han experimenterade mer med den lilla låga han kunde 

framkalla. Han ville se om han kunde använda den till något praktiskt och hans första tanke var 

att han kanske kunde använda den till att tända deras lägereld om kvällarna istället för att 

använda elddon. 

När han återigen höll lågan i handflatan sträckte han ut den andra handen och trevade på 

marken efter en pinne att sätta eld på. Eldslågan dog genast ut. Han plockade frustrerat upp en 

pinne först och höll den i ena handen, sedan tände han med viss svårighet eldslågan igen och 

förde långsamt pinnen mot den. Eldslågan slocknade återigen innan den torra pinnen var i 

närheten. Han försökte ett par gånger till innan han gav upp. Att göra flera saker samtidigt med 

magi var svårare än han först hade föreställt sig. 

Han hade inte försökt mer utan istället övat sig på att koncentrera sig under längre perioder 

när han kunde. De otaliga timmar på hästryggen gjorde att detta var en bra sysselsättning när de 

inte hade något att prata om så veckan hade faktiskt gått fort för Tars del. Trots att de återigen var 

148

på flykt. 

Det var mer ansträngande än han trodde att försöka utöva magi men vid det här laget var han 

lika entusiastisk och förväntansfull som han varit som pojke när han upptäckt hur lätt det var att 

stjäla pengar från intet ont anande människor som såg ner på honom. 

De hade alla varit spända under veckan som gått och det var inte konstigt med tanke på allt 

som hängde över dem. Det var krig i antågande och de hade hela tiden kastat nervösa blickar över 

axeln utifall att de var jagade. Att ha Tasrun efter sig var illa nog, men de ville utöver det inte 

råka stöta på borgaler eller något ännu värre. Dessutom visste de inte vad som fanns i 

Sulwaträsket. Hittills hade de inte sett något men det gjorde dem bara än mer nervösa. 

Faris hade många gånger räddat dem från onödiga gräl genom att titta på dem med sin 

oskyldiga blick som kunde smälta sten och sträcka upp sina små händer mot dem och erbjuda 

dem att krama Väs. De kunde helt enkelt inte vara arga någon längre stund när de såg den lilla 

flickan med tygkatten titta på dem på det sättet. 

Tife var klar med maten och de satte sig alla ner för att äta kvällsvard. Hon hade kokat en soppa 

med grönsaker och köttbitar och kryddat ordentligt så att de skulle hålla sig varma. Det smakade 

ljuvligt och Tar tackade i smyg sig själv för att han själv aldrig skulle orka krydda mat på det här 

sättet, i alla fall inte under sådana här omständigheter. Tife såg belåten ut när de alla tackade 

henne för den goda maten. Sedan gick de och lade sig. Valgone tog första vakten och de andra 

somnade snart. 

Natten var händelselös och Tife som hade sista vakten väckte dem i gryningen och de rev 

snabbt sitt läger och satte återigen av in i skogen. I det annalkande dagsljuset såg de bättre vart de 

var på väg i den snåriga skogen, men den blev bara tätare och snårigare ju längre in de kom. De 

skulle vara tvungen att lämna hästarna snart eftersom de inte kunde leda dem överallt utan att 

förlora flera dagars marschtid på kuppen. De hittade en liten bäck som långsamt flöt fram i 

skogen. Där släppte de hästarna efter att ha sadlat av dem och gömt sadlarna och annan packning 

de inte kunde ta med sig under ett buskage. Här skulle hästarna klara sig ett par dagar, om det inte 

fanns rovdjur här förstås men den risken var de tvungna att ta. Det fanns ingen annan stans att 

göra av djuren och här hade de åtminstone mat och vatten. 

De gick på gåsmarsch genom snåren och försökte hålla så rak kurs som möjligt. Valgone gick 

i täten och han ledde dem långsamt men säkert allt djupare in i den dystra skogen. De var snart 

149

genomsvettiga av ansträngningen att kämpa sig fram bland undervegetationen. Gland bar Faris på 

axlarna på de ställen där hon knappt kunde ta sig fram men hon kämpade tappert på och klagade 

inte. Väs tittade ut ur en liten ränsel hon fått som hängde över hennes rygg och hans pärlögon 

glimmade svagt i dunklet. De märkte att de gick i svag lutning nedåt hela tiden och allt kändes 

olycksbådande, som att de var på väg neråt till ett väntande odjur i dess håla. De var på väg ner i 

en mörk dal. 

Det hann bli eftermiddag innan de märkte att skogen långsamt förändrades. Lövträden 

började ersättas av barrträd och ju längre in i skogen de kom desto vissnare och ruttnare blev 

träden. Till slut gick de genom en nästan helt död skog där bleka torra tallar och granar knarrade i 

vinden. Några träd såg ut att ha gett upp och helt enkelt lagt sig ner och på de murkna stammarna 

växte svampar som spred en sötaktig äcklig doft i den redan unkna skogen. Endast ett par träd 

hade några få grenar med barr kvar längst upp och det såg ut som skelett som sträckte upp sina 

förvridna kroppar ur marken. Här och där låg rotvältor som de fick ta omvägar runt och överallt 

växte ett tjockt lager med mossa. Till och med stenarna i skogen var övertäckta med ett tjockt 

lager grön mossa och de såg ut som stora lurviga bestar som låg och sov. En vindpust förde med 

sig en unken doft genom den dystra skogen och de förstod att de började närma sig Sulwaträsket. 

Det blev lite lättare att ta sig fram eftersom de knotiga torra träden stod glesare och de kunde för 

stunden pusta ut. De gick ytterligare någon timme innan skymningen föll och de slog läger vid ett 

par låga klippor. De ville inte riskera att gå vilse i den dystra skogen så de slog läger tidigare än 

kvällen innan. Det var mulet på himlen och de blygrå molnen släppte inte igenom mycket ljus. 

Det mörknade snabbt i skogen. 

Valgone gned sig på hjässan med ena handen medan han dystert blickade ut i mörkret och han 

vädrade likt en hund i luften. 

”Vi borde vara framme vid Sulwaträsket inom ett par timmars marsch imorgon så vi borde 

försöka vara så utvilade som möjligt. Inatt tar alla varsitt kortare vaktpass så att vi alla får oss lite 

sömn.” 

De andra bara mumlade instämmande och kröp ner under vindskydden och svepte filtarna 

omkring sig. De var alla utmattade efter dagens hårda marsch. 

Kvällarna innan hade tre av dem tagit vaktpass så att en fick sova hela natten. Faris slapp sitta 

vakt eftersom hon trots allt var en liten flicka, men om de bett henne skulle hon säkert sköta den 

uppgiften lika bra som någon av de andra. Nu låg hon istället hopkurad bredvid Tife med Väs i 

150

famnen och somnade nästan direkt. Gland hade första vakten och han stod tyst och orörlig i 

utkanten av lägret dit ljuset från lägerelden knappt nådde. 

Tar lade sig en bit ifrån Tife och Valgone under det andra vindskyddet och han föll snart in i 

en orolig sömn. 

Tar drömde att han var förföljd. Han befann sig i den döda skogen och tittade sig nervöst 

omkring. Det fanns något här. Han visste inte vad men han visste att det var ute efter honom. 

Han började springa och hoppade vigt över stenblock och nedfallna trädstammar. Till en början 

gick det lätt och det kändes nästan befriande att bara springa genom skogen, men snart kände 

han återigen att något följde efter honom. Han vek av åt vänster och kom då in på en mörk stig 

som kantades av vissna träd. De tycktes sträcka sig efter honom och han var rädd att de skulle få 

tag i honom och hålla fast honom. Han försökte öka på stegen men ju mer han ansträngde sig 

desto långsammare tycktes han komma framåt. Stigen vindlade sig fram genom den mörka 

skogen och han hade inget val utom att försöka fortsätta framåt. 

Träden på sidorna av stigen tycktes hånskratta åt honom där han flämtande sprang. Han 

behövde inte vända sig om för att veta att förföljaren var strax bakom honom. Han kände det. 

Han försökte att öka på stegen ytterligare men det kändes som att springa i gyttja. Längre fram 

mynnade stigen ut i en glänta där en eld brann. Om han bara kunde ta sig dit skulle han vara 

säker, det visste han. Han snubblade på en rot och föll omkull och slog i axeln mot något men 

han lyckades ta sig upp igen. Han snubblade framåt mot gläntan. Han kände förföljarens 

andedräkt i nacken och kalla kårar spred sig i kroppen som en löpeld. Han var så nära gläntan 

nu. Han kunde inte bara ge upp. Han snubblade fram sista biten och kom äntligen ut i gläntan 

där elden spred sitt varma sken. Han vände sig triumferande om för att se om han undkommit sin 

förföljare. Det var ingen där. Han tog ett djupt andetag och skulle precis börja springa igen när 

någon grep tag i hans axel bakifrån och höll honom i ett hårt grepp. Han lyckades vrida på 

huvudet så pass mycket att han stirrade in i ett par rödstrimmiga ögon. Tasrun stirrade 

ondskefullt på honom med tänderna blottade. 

Tar vaknade med ett ryck. Han var genomsvettig av den kusliga drömmen och tankarna 

virvlade runt i hans huvud under det korta ögonblick det tog att skilja drömmen från verklighet. 

En bit ifrån honom sprakade lägerelden svagt och han såg Glands gestalt i utkanten av skenet. 

Han andades långsamt ut för att bli kvitt olustkänslorna efter mardrömmen. Hans axel ömmade 

och han sträckte slött ut handen för att massera den. Något läderaktigt över axeln hindrade honom 

151

och hans första tanke var att han på något sätt lyckats trassla in sig i en hästsadel. Sedan mindes 

han att de gömt sadlarna där de lämnat hästarna och plötsligt fick han kalla kårar utmed 

ryggraden. Han vände snabbt huvudet mot sin axel och såg att ett avlångt platt föremål låg där 

som ett skydd. När han petade på föremålet ryckte det till och han såg med fasa att det var en 

levande varelse. Han skrek till och försökte borsta bort den men då kände han klor tränga in i 

köttet. Panikslagen och äcklad försökte han bända bort djuret men då borrade den bara in sina 

klor djupare i honom och han stönade till av smärta. Klorna var dock inte det värsta. Under dess 

platta kropp hade det börjat svida och bränna i skinnet och han insåg med en känsla av 

desperation och vämjelse att varelsen hade börjat äta. Gland kom rusande för att se vad som stod 

på och de andra anslöt sig yrvaket. 

”Ta bort den!”, vrålade Tar. 

När de såg paniken i hans blick och djuret på hans axel började de genast göra vad de kunde. 

Gland tog tag i en kant av det läderartade djuret och försökte bända bort det men då Tar tjöt 

av smärta när klorna trängde allt längre in i hans arm så släppte han taget. 

”Håll upp hans arm”, sa Tife sammanbitet och drog sin långa dolk. 

Gland gjorde som hon sa och tog ett kraftigt tag i Tars viftande arm och lyfte den uppåt 

samtidigt som han bryskt tryckte ner Tar mot marken så han inte kunde röra sig. Tife såg benen 

på varelsen som klöste sig in i Tar och började snabbt skära av dem. De var sega som läder men 

till slut fick hon loss ett. Djuret gav ifrån sig ett pysande läte som att hon punkterat den, men 

djuret släppte inte taget. Hon skar snabbt av de andra tre benen som den höll sig fast i Tars axel 

med och den föll slappt ner på marken. Varelsen hävde lite på sig som att den kippade efter luft 

men den slutade med ett gurglande läte när Tife stötte dolken i den. 

Tar viftade fortfarande panikslaget med händerna för att försöka borsta bort det vidriga djuret 

och det tog honom en stund att inse att det inte längre klamrade sig fast på hans axel. Gland drog 

försiktigt ut benen som fortfarande satt i Tars kropp och han skrek av smärta när de krökta klorna 

med hullingar lämnade hans axel. 

Han hade fyra otäcka sår efter varelsens fyra ben men som tur var så var de inte så djupa. 

Sedan upptäckte de såret på Tars axel där varelsen suttit. Tars kläder hade frätts bort ända in till 

skinnet och han hade ett stort runt rödaktigt märke där djuret hade börjat äta. Huden hade små 

bubblor här och där och det såg ut som han blivit brännskadad och det rann tunna rännilar med 

blod från mängder med småsår. Tar var fortfarande skräckslagen men han bet ihop när de varsamt 

152

tvättade rent såret och förband det. När de var klara vände de alla blicken mot det vidriga djuret 

som Tife spetsat på sin dolk. 

Det såg verkligen ut som en läderbit som fått liv. Djuret var ovalt och avlångt men inte 

särskilt stort, ungefär två decimeter lång och en decimeter bred. En bit läder som fått liv. De fyra 

benen satt i par längst ut på djuret och där de suttit rann en gulaktig vätska ut. När de vände på 

den såg de bara en skrovlig bubblande yta där vit saliv sakta skummade fram. Det var dess mun. 

De såg inga ögon på varelsen. 

”Det var det vidrigaste”, sade Gland med avsmak. 

Valgone nickade instämmande. 

”Jag tror det är en frätare. Jag har bara hört talats om dem. Sannerligen äckliga djur, de biter 

sig fast med sina klor och sedan löser de helt enkelt upp sitt offer samtidigt som de suger i sig 

kött, blod och ben. De är som fästingar och de släpper inte förrän de är fulla och uppsvällda. Eller 

tills det inte finns något mer att suga i sig.” Han skakade dystert på huvudet. 

tid. 

De förstod alla vad han menade. Djuret skulle ha frätt av Tars arm om de inte fått bort det i 

”Jag tror inte de är giftiga men du bör se efter ditt bandage noggrant och byta det ofta.” 

Valgone skakade på huvudet. De hade nog med bekymmer som det var. Nu kunde de inte ens 

sova ordentligt utan att behöva oroa sig för skogens hemska invånare. 

”Hur kunde den smyga sig på mig sådär?” frågade Tar som återfått lite av fattningen. 

Valgone gned sig tankfullt på kinden. 

”Jag vet inte riktigt, men jag antar att de är som myggor eller fästingar. De kan ju bitas utan 

att man märker det förrän det börjar klia. Vi får helt enkelt vara mycket försiktiga hädanefter. Det 

kan ju vara så att du lade dig att sova precis bredvid den och att den krälade fram under filtarna.” 

Tar rös vid tanken på att han nästan förlorat armen. Tunikan hängde slappt över hans arm och 

bandaget lyste igenom där hålet efter frätaren var. 

Det blev en orolig natt för dem alla. De sov inte mycket och vaknade ideligen för att 

kontrollera att ingen mer frätare hade smugit sig på dem. Särskilt Tar hade svårt att sova. Vid 

flera tillfällen vaknade han skrikandes och viftandes med armarna för att få bort osynliga frätare 

som han tyckte krälade på honom. De såg ett par till under natten men nu när de visste om dem 

var det lätt att spetsa dem på sina dolkar och svärd där de långsamt krälade sig fram längs marken 

och slänga dem på elden. Det var som att elda fett. Det fräste och small i elden när de långsamt 

153

ann upp. 

Kapitel 15 

De gav sig av tidigt nästa dag efter en orolig natt. De var alla trötta och slitna efter att inte ha 

kunnat sova ordentligt och de grymtade irriterat till när de snubblade på rötter eller halkade på 

den hala mossan. Tar hade återhämtat sig hyfsat bra och han försäkrade de andra att allt var bra 

med honom, men han såg blek ut och han snubblade ideligen när de banade sig iväg genom den 

vissna skogen. Hans arm hade svällt upp och såg dubbelt så stor ut under resterna av hans kläder 

och bandaget men det verkade som Valgone hade haft rätt, frätarna verkade som tur var inte vara 

giftiga. 

Nåja, tänkte Tar dystert. Inte giftigare än en armé förvuxna myggor i alla fall. 

Axeln kliade något vansinnigt och Tar höll på att bli galen men han var tvungen att härda ut. 

Han fick bita sig i kinden för att inte klia sig eftersom det bara skulle göra klådan värre och 

dessutom kunde han riva upp såren igen. 

När de efter en stund tog en paus i marscherandet grävde Tife i sin packning och fick till slut 

upp en liten ask med grön klibbig salva som Tar tacksamt smörjde in axeln med. Salvan svalkade 

skönt och pulserandet i axeln lugnade ner sig en aning. Efter det kände han sig nästan som en 

människa igen och de kunde öka tempot något. Han log tacksamt mot Tife som besvarade hans 

leende. 

Nu när de visste hur frätarna såg ut och betedde sig såg de flera stycken. Några klängde sig 

fast på trädstammar som ett tjockt lager bark och andra låg och lurade på marken. Frätarna var 

ungefär som fästingar. De försökte smyga sig på sina offer hellre än att anfalla öppet. De kunde 

till och med kliva på dem utan att frätarna gjorde någon större ansats att försöka klänga sig fast 

på dem. De sparkade frätarna åt sidan när de fick syn på dem. Tar kände sig skadeglad när han så 

hårt han kunde sparkade iväg dem. De gav ifrån sig ett pysande ljud när de slog in i träd eller 

stenar och spräcktes likt övermogna äpplen. 

Landskapet runt omkring dem ändrade inte mycket på sig. Vissna träd kantade fortfarande 

deras slingriga väg. När de efter ett par timmars marsch tog ytterligare en paus var de 

genomsvettiga och trötta. De slog sig ned vid kanten av en liten bäck som långsamt flöt fram 

genom skogen. Vattnet var becksvart och trögflytande. Tar tyckte att det såg ut som tjära. De slog 

154

sig ner runtom kanten till bäcken. Tar lutade sig mot ett träd, efter att noggrant ha försäkrat sig 

om att det inte satt någon frätare på det. En flyktig tanke om att öva på magin dök upp i hans 

huvud men han sköt genast undan den. Han var för trött för det. De åt lite av den mat de hade 

med sig. Tar var inte ett dugg hungrig men han visste att han behövde energin. Han tvingade i sig 

en torr brödbit som han sköljde ned med ljummet vatten från en läderflaska. 

I ögonvrån såg han hur Faris plötsligt stelnade till. Hon satt på marken framför Gland. När 

Tar vände blicken åt hennes håll såg han att hon var likblek. Gland märkte det omedelbart och 

böjde sig ner mot henne. Hon viskade något till honom och han nickade till svar. Han tecknade åt 

dem att samlas och de lydde genast. 

”Faris känner något i skogen. Det verkar vara en grupp människor i den riktningen.” Han 

viskade lågt och pekade med hela handen ut i skogen framför dem. 

”Vilka då?” Valgone spände ögonen i Gland. 

”Jag vet inte, flickan känner något. Vi måste hur som helst ta reda på vilka det är. Är det 

pälsjägare kan vi smyga förbi. Men vad skulle de göra i den här ogästvänliga delen av världen? 

Det är nog troligare att det är ett hot. Vi får vara försiktiga.” 

Tar undrade om han också kunde känna närvaron av människorna framför dem, men han 

hörde bara vindens svaga sus när han under en kort sekund försökte. Han undrade om Valgone 

kunde känna dem. På den gamla mannens reaktion verkade det inte så. Det verkade bara vara 

Faris som kände något. De kom överens om att Tar och Gland skulle smyga sig fram för att 

undersöka vad det var för människor där framme. Minnet av borgalerna i Faroiskogen var 

fortfarande färskt och de ville inte riskerade att råka i bakhåll. 

Tar och Gland gav sig av strax efteråt. Tar förundrades över hur tyst den väldige mannen 

kunde vara när det behövdes. Gland undvek noggrant torra kvistar och löv som kunde ge ifrån sig 

förrådande ljud. Ibland fick de ta omvägar runt stora klippblock eller nedfallna träd, men de 

fortsatte stadigt i den riktning som Faris pekat ut åt dem. De bleka sjuka träden påminde om 

skelett där de kämpade för att stå upp, vilket gjorde Tar ännu mer spänd. 

De hade ingen aning om hur långt de skulle behöva smyga, men Gland trodde att de andra 

människorna var ganska nära. Han hade trots allt större erfarenhet av Faris känningar än någon 

annan av de andra. Efter drygt tio minuter kunde de höra röster längre fram. Gland höjde handen i 

luften som tecken att de skulle stanna. De spanade ut i skogen samtidigt som de lyssnade 

uppmärksamt. De ville inte råka springa in i någon vaktpost som kunde varna resten av gruppen. 

155

Undervegetationen var tät vilket gjorde att de kunde smyga närmare utan några större 

svårigheter. De stannade när de tydligt kunde höra mumlet av människor som pratade. Det lät 

som att de grälade över något. Tar och Gland stannade precis utom hörhåll. De hittade ett ställe 

bakom en klibbig buske där de kunde se fram mellan träden. Gruppen av människor var större än 

de hade trott. Trots avståndet och den begränsade sikten där de låg bakom busken kunde de se 

närmare trettio män utspridda. Deras grå uniformer var mörka av svett och smuts. Det rådde inget 

tvivel om att det var soldater från den dravanska armén. 

Mitt ibland dem stod en misral och skällde på en storvuxen man. Hans röda kappa glimmade 

matt i det bleka dagsljuset. När Tar såg vem det var han grälade med frös han till. Framför 

misralen stod en borgal. Borgalen stod med armarna i kors och blängde på misralen. De väldiga 

musklerna i armarna var spända och stämningen verkade hotfull. Gland gjorde ett snabbt tecken 

till Tar att de skulle ge sig av igen. De hade sett tillräckligt. De smög sig hukande en bra bit bort 

innan de till slut började springa tillbaka till de andra. 

När Tar och Gland kom tillbaka till bäcken ville de andra genast veta vad de fått reda på. 

”Den dravanska armén är där borta. Jag uppskattade deras antal till trettio, men det kan 

mycket väl vara fler. Vi såg dessutom en borgal bland dem. Varför har den dravanska armén 

borgaler?” Glands röst skar genom tystnaden. 

”Garland och Chratunga tar inga chanser. Fast jag vet inte heller varför de har sällskap av de 

där monstrena.” Valgone gned sig fundersamt på huvudet. ”Vi kan inte smyga förbi dem, de letar 

med all säkerhet också efter eldstenen. Även om vi skulle lyckas gå runt dem finns alltid risken 

att de kommer ifatt oss när vi minst anar det. Alltså måste vi på något sätt sinka dem så att vi 

hinner hämta stenen före dem, eller slåss.” 

Tystnaden lägrade sig runt dem, det enda som hördes var det svaga porlandet från bäcken. 

Ingen av dem var förtjust i idén om en strid. Även om både Valgone och Faris var kunniga i magi 

så var de i kraftigt underläge. Det räckte med en enda pil från de dravanska soldaterna för att 

någon av dem skulle mista livet. 

”Kan vi inte vänta tills inatt och anfalla dem då?” Tife lät hoppfull, men det fanns en svag 

antydan till tvekan i hennes röst. 

Gland skakade långsamt på huvudet medan han funderade. ”Det gör ingen skillnad. På ett 

sådant här ställe har de garanterat fler vaktposter, vilket gör att de kan väcka de som sover på ett 

par sekunder. Mörkret skulle ge oss en klar fördel förstås, men inte tillräcklig. Vi är alldeles för få 

156

mot alldeles för många. Vi måste hitta på något annat.” 

De diskuterade problemet en bra stund. Tife höll fast vid sitt förslag, att det var bäst att vänta 

och överraska de dravanska soldaterna på natten. Gland föreslog att de skulle dela upp sig i två 

grupper. På det sättet kunde de försöka dela upp den dravanska styrkan och på så sätt lättare 

kunna oskadliggöra dem. Problemet var bara att det var så många soldater. Det kunde mycket väl 

vara fler än trettio stycken där borta i skogen. Dessutom hade han och Tar sett en borgal. De 

visste båda vad borgalerna gick för. Fanns det fler skulle det inte hjälpa även om de lyckades dela 

upp den dravanska styrkan. 

Tar lutade sig trött mot trädet medan han lyssnade på de andra. Axeln hade börjat klia igen 

och han rev irriterat runt omkring såret för att stilla den värsta klådan. Han stelnade upp mitt i 

rörelsen. Tänk om… Han funderade snabbt igenom möjligheterna med idén som plötsligt dykt 

upp i hans huvud. Han tyckte inte om den, men den skulle kunna fungera. Hade de någon bättre 

idé just nu? Han tyckte inte det. Oddsen var emot dem och hur de än gjorde skulle de behöva se 

sig om över axeln efter den dravanska armén. De var tvungna att slåss, på ett eller annat sätt. Han 

gick snabbt igenom detaljerna i hans plan tills han var någorlunda säker på att det skulle fungera. 

När han var klar tog han ett steg framåt och avbröt de andra. 

”Jag har en idé.” 

Tar smög sig försiktigt fram genom skogen. Han hade passerat stället där han och Gland först sett 

de dravanska soldaterna. De hade behövt nästan en timme för att förbereda sig så fienden hade 

haft tid att flytta sig. Deras spår var dock lätta att följa. Marken var upptrampad av soldaterna och 

han kunde se avtryck efter deras kängor överallt. Spåren ledde stadigt nedåt i dalen. Mot 

Sulwaträsket. Tar visste att hans kamrater fanns runt omkring honom i skogen, han visste bara 

inte exakt var. Han grymtade till när säcken han höll i slog emot en sten. Den fick inte gå sönder 

än. 

Tar duckade för en gren medan han noggrant höll uppsikt på marken framför sig. Han tyckte 

sig höra ett svagt mummel framför sig. Han saktade ner och smög sig försiktigt framåt. Han 

stannade bakom ett tjockt träd med skrovlig svampaktig bark. Han lutade sig långsamt ut för att 

inte röja sig, ifall någon av de dravanska soldaterna skulle slänga en blick över axeln. Tar visste 

mycket väl att man uppfattade hastiga rörelser bättre än långsamma. Särskilt i dagsljus. Mellan 

träden såg han ryggen på kolonnen av soldater. Nu behövde han bara vänta på signalen. Han 

157

kände hur han svettades, det här var något annat än att stjäla saker. Då visste han åtminstone 

exakt vad han skulle göra. Tar var skicklig med sin dolk och hans snabba händer kunde med 

lätthet avväpna en oförsiktig man, men nu hade de minst trettio soldater mot sig. Om han blev 

omringad här skulle hans dolk inte göra mycket nytta. Han sköt bort tankarna och koncentrerade 

sig på deras plan istället. Han kastade återigen en snabb blick mot soldaterna. När han såg att de 

marscherat längre in i skogen sprang han vidare till nästa träd. Han höll sig hela tiden i utkanten 

av deras synfält, men tillräckligt nära för att kunna agera när det var dags. 

Tar smög sig efter de dravanska soldaterna en bra stund. Han undrade varför signalen inte 

kom. Hade det hänt Valgone något? Skulle han sätta igång utan att vänta på den gamle mannen? 

Nej. Det skulle vara för riskabelt. Men varför hände det inget? Tar följde spåret som soldaterna 

trampat upp genom en sänka. Marken planade snabbt ut på ena sidan och den andra kantades av 

en klippvägg. Det här var ett bra ställe för ett bakhåll. Han stannade plötsligt upp när han hörde 

en kraftig stämma genljuda skogen. Valgone stod på klippan och blickade ned på de dravanska 

soldaterna. Allas blickar riktades mot den flintskalliga mannen ovanför dem. 

”Lämna omedelbart skogen eller möt min vrede!” Tar var för långt bort för att se Valgone, 

men han hörde kylan och ilskan i den kraftiga rösten. Det spelade ingen roll om soldaterna lydde 

eller inte, det här var deras signal och de var tvungna att slåss. Tar började springa mot 

soldaterna. Han bar säcken framför sig på armslängds avstånd som en sköld. När han kom 

tillräckligt nära lade han sig platt på marken för att inte bli upptäckt. Det var inte dags riktigt än. 

Valgone betraktade lugnt männen nedanför sig. De var närmare femtio man och inte trettio 

som de trott. Nästan lika många pilbågar riktades mot honom. I mitten av klungan av män klev 

misralen fram. Hans röda mantel fladdrade bakom honom när han knuffade soldaterna åt sidan. 

”Kom ner gamle man så kan vi prata om det här. Du vet inte varför vi är här. Vi har inget otalt 

med dig och allt vi vill är att passera genom skogen. Det är inga orimliga krav vi ställer. Vem är 

du förresten som gör anspråk på den här ödsliga platsen?” Det ärriga grova ansiktet sken upp i ett 

hånflin. Misralen var säker på att han hade övertaget. Vad skulle en gammal gubbe göra mot 

femtio soldater? 

inte…” 

”Jag vet varför ni är här och jag tänker stoppa er. Chratunga kommer inte få elementstenen.” 

Misralen flinade elakt mot Valgone. 

”Nåväl, jag vet vem du är stenväktare.” Han spottade fram orden. ”Du kommer ångra att du 

158

Misralen avbröts tvärt då ett eldklot slet av hans huvud. Valgone hade långsamt fört upp 

händerna framför sig och gjort sig redo. Det hade varit så lätt, men än var faran inte över. Han var 

tvungen att försöka döda fler av dem. Soldaternas högsta befäl var död men borgalerna var 

fortfarande vid liv. Borgalerna var deras största hot. Han slungade iväg ytterligare ett magiskt 

eldklot som brakade in i männen nedanför honom. Det träffade en av borgalerna i bröstet och 

fortsatte sedan ned i marken där det rev upp ett stort moln av grus. Den plötsliga attacken hade 

överraskat de dravanska soldaterna, men de återfick snabbt fattningen. Det var erfarna soldater 

som Chratunga skickat iväg på uppdraget. Valgone såg i ögonvrån hur deras pilbågar spändes och 

hur pilarna lämnade de svajande strängarna. Han kastade sig ned på den tunna klippan. Han 

kunde känna vinddraget efter pilarna när de flög förbi tätt ovanför hans huvud. De splittrades 

med ett ihåligt läte mot klippväggen bakom honom. 

I samma ögonblick som Valgone dödat misralen med sitt eldklot hade Gland gått till attack. 

Gland rusade in mitt bland soldaterna. Han rörde sig tyst och smidigt som vinden bland dem. 

Varje hugg han delade ut var dödligt. Soldaterna, som hade uppmärksamheten mot den gamle 

mannen på klippan, märkte inte att Gland var ibland dem förrän det var för sent. Gland dödade 

effektivt flera soldater innan de märkte att det fanns en inkräktare bland dem. Lukten av färskt 

blod spred sig i den dystra skogen. När Gland insåg att han inte hade tid att döda fler män ostört 

började han genast retirera. Det här skulle förhoppningsvis vara tillräckligt. Han parerade ett 

klumpigt hugg från en av de dravanska soldaterna och högg ned honom i samma rörelse. Sedan 

började han springa, först långsamt för att försäkra sig om att inte få ett svärd i ryggen, men han 

ökade snabbt tempot och var snart långt ut i skogen. 

Tar och Tife hade smugit sig så nära de dravanska soldaterna att de kunde ta på dem. När 

Gland till slut hade retirerat gjorde de sig genast redo. Trots att Gland hade dödat kanske tio 

soldater innan de förstått vad som hänt fanns det mängder med soldater kvar. Deras första 

uppskattning hade varit i underkant. Den snabba attacken hade skapat tillfällig förvirring bland de 

dravanska soldaterna, vilket gav Tar och Tife de sekunder de behövde. Men ingenting fick gå fel. 

Ett snedsteg och allt skulle vara förlorat. Någon skrek order och de dravanska soldaterna började 

genast gruppera sig. Tar tog ett djupt andetag innan han öppnade säcken han burit. Han höll 

säcken stadigt med ena handen under och den andra i ett fast grepp i ena kanten runt öppningen. 

Han klev ut från sitt gömställe bakom trädet, sprang ett par snabba steg mot de dravanska 

soldaterna och kastade sedan säckens innehåll rakt fram. Han såg framför sig hur Elvy hade hällt 

159

ut skurvatten på samma sätt, men det här var mycket värre. Tar hade redan vänt om och sprang 

mot de skyddande träden igen när frätarna regnade ned över de dravanska soldaterna. Tife hade 

gjort likadant, fast hon kom från andra hållet. Hon hade också försvunnit in i skogen igen. 

De dravanska männen skrek förvånat till när de små läderaktiga djuren dunsade ner mitt 

ibland dem. På dem. Lukten av blod gjorde djuren vansinniga och de pilade snabbt omkring på 

marken och på männen. Frätarna var inte längre slöa och fogliga utan nu bet de sig fast där de 

kom åt. På de redan döda soldaterna som låg på marken. På de levande soldaternas ben och 

armar. En soldat fick en frätare på sidan av ansiktet när den kom seglande genom luften. Den 

borrade genast in sina klor i hans huvud och började äta. 

Tar stannade en bit bort för att hämta andan. Han kunde höra de gälla, panikslagna och 

smärtfyllda skriken när de dravanska soldaternas kött började lösas upp under frätarna. De gick 

en smärtsam död till mötes. Han försökte stänga ute skriken men det var svårt. Han visste själv 

hur det kändes, eller i alla fall bråkdelen av det. Istället satte han fart genom skogen igen. Han 

hoppades att de andra var oskadda. 

En dryg timme senare var det återigen tyst i skogen. Tar var svettig, men på något egendomligt 

sätt kände han sig nöjd. Hans plan hade fungerat bra och nu var de säkra från de dravanska 

soldaterna. De hade återvänt till en stor sten de samlats vid innan de började sin attack. Det var 

deras återsamlingsplats. Faris väntade ängsligt på dem när de kom tillbaks. Hon var blek och 

medtagen trots att hon sluppit se scenen som utspelade sig borta vid klippan. Tar misstänkte att 

hon visste precis vad som hänt ändå. När de försäkrat sig om att alla var oskadda hade Tar, Gland 

och Valgone smugit sig iväg genom skogen igen. Det kunde fortfarande finnas soldater som 

överlevt deras snabba överfall. De var tvungna att försäkra sig om att ingen av de dravanska 

soldaterna skulle överleva. 

De hittade en liten grupp rädda soldater som sprang fram och tillbaks i skogen. De kunde höra 

deras framfart på långt håll. Paniken hade fått dem att glömma bort det mesta av sin 

soldatträning. Även den mest erfarne soldat kan råka i panik, särskilt om hans kamrater blir 

levande uppätna av vidriga varelser. 

Gland smög sig återigen tyst som en katt fram mellan träden och oskaddliggjorde soldaterna 

snabbt. De gjorde bara svaga försök till att försvara sig innan de föll under Glands svärd. De 

spenderade ytterligare en stund till att hitta överlevare. Tar gick nästan in i en soldat som nervöst 

160

lickade ut i skogen. Han skar snabbt halsen av soldaten som stod med ryggen åt honom. Han 

försökte att inte tänka på det. Hans eget liv stod också på spel. 

Valgone hade varit bestämd på den punkten. Ingen skulle överleva. Om en enda soldat kunde 

rapportera tillbaka till Chratunga så skulle det innebära att nya soldater kom efter dem. Det skulle 

säkerligen hända ändå när Chratunga förgäves väntade på besked som aldrig kom, men de vann 

mycket tid på att oskadliggöra den möjligheten. Nu skulle de vara säkra från den dravanska 

armén. För stunden i alla fall. 

När de hade försäkrat sig om att alla var döda hade de samlats vid stenen igen. Faris satt på 

marken och kramade Väs hårt. En tår rullade nedför hennes kind. När Gland gav henne en 

frågande blick nickade hon tyst. Hotet var undanröjt. Tar undrade över borgalerna men Valgone 

skakade bara på huvudet. 

”Det var bara två stycken. De är båda döda. Frågan är bara varför Chratunga har sådana 

monster i den dravanska armén?” 

Ingen hade något svar på den frågan. De packade snabbt ihop sina saker och gav sig återigen 

iväg in i den dystra skogen. De ville inte stanna kvar nära platsen där striden ägt rum. Lukten av 

blod drog till sig frätare och de ville undvika dem så mycket de kunde. Dessutom ville de röra på 

sig för att komma bort från den dystra skogen. 

Ingen sade något när de började gå igen. De var försjunkna i egna tankar. Det enda som 

hördes var trädens svaga skrapande när vinden rev i dem och ljudet av deras egna fotsteg. Marken 

sluttade stadigt nedåt. De skulle snart vara framme vid träsket. 

Kapitel 16 

Sulwaträsket smög sig på något sätt på dem och de märkte knappt att de var i utkanten av träsket 

förrän de började trampa i allt större vattenpölar och hålor fyllda med unket stillastående vatten. 

Träden växte ännu glesare här och de flesta var ruttna eller nedfallna. Glest utspridda växte 

buskar och andra lövträd som tydligen klarade sig bättre i träskmiljö, men annars fanns här inte 

mycket, förutom en stark doft av förruttnelse och stora moln av myggor. Ibland kunde de höra 

någon enslig fågel långt inne i träsket men de såg dem aldrig. De bröt av några kvistar från en av 

de få buskarna de hittade för att slå bort de värsta myggmolnen som surrade runt deras huvuden. 

Vägen genom träsket var mödosam och det gick långsamt att ta sig fram. De var snart 

161

genomblöta upp till knäna när de antingen trampade fel och satte fötterna i vattenpölar eller när 

den fasta marken helt enkelt försvann i hålor som var fyllda med det unkna vattnet. Ju längre in i 

träsket de kom desto värre blev det. Det var som att gå i ett mardrömsland utan ände. 

Vattenpölarna blev större och större och övergick till slut i dammar som antingen var täckta 

av grönaktig sörja eller som öppnade sig som svarta hål i marken. Valgone trodde att de dammar 

som inte var igenvuxna hade källor någonstans på botten som hindrade växtligheten att slå rot. 

Under vattenytan kunde de ibland se skepnader pila förbi. De visste inte om det bara var fiskar, 

eller kanske ormar, eller något mycket värre. De försökte till varje pris undvika dammarna. Även 

om det bara var ormar som simmade runt kunde de vara mycket giftiga. I värsta fall var det andra 

obeskrivliga varelser och de ville inte störa dem. De var därför tvungen att ideligen gå tillbaks i 

sina egna fotspår för att försöka hitta andra vägar runt dammar de inte kunde ta sig över eller 

runt. 

Ibland fick de hoppa på tovor för att undvika dammarna och ibland fick de vada genom 

knähög gyttja. De var oroliga för att gyttjan skulle suga ned dem i djupet som kvicksand. De höll 

sig därför nära varandra för den skull att någon skulle fastna. I så fall kunde de andra snabbt 

komma till undsättning. 

Den enda fördelen Tar kunde se var att de knotiga, förvridna träden stod glest. Det gav dem i 

alla fall ett någorlunda dagsljus eftersom avsaknaden av trädkronor släppte igenom mer dagsljus. 

Ovanför dem fanns ett tjockt tak av dis eller dimma. Tar kunde inte avgöra vilket. De kunde 

fortfarande se en bra bit framför sig, men den grå dimman försämrade sikten markant. Någon 

enstaka solstråle lyckades ibland skapa ett hål i diset men det slöt sig snabbt och sedan var det 

eviga gryningsljuset tillbaks. Valgone trodde det konstanta diset berodde på gaser som bildades i 

sumpmarken och som samlades ovanför deras huvuden. Faris undrade nervöst om gaserna var 

giftiga också men det trodde inte Valgone. Det bara luktade illa så de försökte därför andas 

genom munnen så mycket de kunde. 

Det började bli eftermiddag när de kom fram till vad som såg ut som en å som stelnat till 

under tidens gång. Den lugna svarta vattenytan såg ut som ett lager tunn is. Vid strandkanten 

växte små buskar med ilsket lila bär som såg så giftiga ut att de inte ens ville gå nära dem. Strax 

under vattenytan kunde de skymta alger som stelt sträckte sig mot ytan. Tar skulle ha känt sig 

bättre till mods om de svajat i vattendraget, men de var som fastfrusna. Någonstans kväkte en 

groda och de kunde se en krusning på vattenytan på andra sidan. Det var det enda som avslöjade 

162

att det fanns något levande i vattnet. Ån sträckte sig så långt de kunde se åt båda håll. När de efter 

en timmes letande inte kunde se någon säker väg över beslutade de sig för att de var tvungna att 

simma. 

Tife bröt av ett par pinnar från en buske i närheten och flätade snabbt ihop dem till en lång 

stav. De kunde använda den för att se om de kunde känna bottnen och kanske vada över. De såg 

gillande på henne när de insåg att de kanske inte behövde simma. Ingen ville ge sig ner i det 

stillastående svarta vattnet. Tar slogs plötsligt av en idé. 

”Kan vi inte använda vattenstenen? Du pratade ju om att den kunde leda om floder, kan vi 

inte göra det nu?” 


”Det skulle kunna funka ja, men om vi använder stenen med så pass mycket styrka kommer 

den att lämna magiska spår efter sig. Vill ni ha Chratungas hantlangare efter er här i träsket? Eller 

kanske andra varelser som garanterat är värre än frätarna? Vi vet inte vad som finns här.” 

”Hur menar du med magiska spår? Vi använde ju stenen i Faroiskogen och det var ju alldeles 

i närheten av Collcott. Skulle inte Chratunga kunnat hitta oss där då? Varför kan vi inte använda 

den nu?” Tar var plötsligt aggressiv och han blängde ilsket på den gamle mannen. Valgone gav 

honom en lång blick medan han irriterat gned sig på huvudet. 

”Du förstår inte skillnaden. Det vi gjorde i Faroiskogen lämnade inte mer spår än vad vinden 

gör när den blåser i träden. Om vi skulle flytta så här mycket vatten”, han svepte med handen mot 

ån, ”så kommer vattenstenen att lämna efter sig spår. Det är ungefär som åska. Man kan känna att 

det är åska i luften flera timmar innan ovädret bryter ut. Luften är tung och tryckande. Vi kan helt 

enkelt inte ta risken att använda stenen nu. Vi vet inte vilka varelser som bor i träsket, de kanske 

dras till magin. Dessutom får vi inte underskatta Chratunga. Jag trodde inte att han skulle tolkat 

ledtråden som ledde oss hit så snabbt, men ändå stötte vi på en smärre armé tidigare. Vi behöver 

inte äventyra vårt uppdrag mer än nödvändigt genom att tända en fyr här och visa alla vart vi är.” 

De visste att han hade rätt. Om Chratunga sänt ut fler tjänare att leta efter eldstenen skulle de 

inte vilja avslöja vart de befann sig, inte här i träsket. Då återstod det bara att antingen simma 

eller vada över. 

Med Tifes stav lyckades de hitta ett grundare parti där de kunde ta sig över. Vattnet räckte 

dem fortfarande till midjan men de hade i alla fall något att stå på under vattenytan. Faris fick 

sitta på Glands axlar och hon spanade ängsligt ut i vattnet när de i samlad trupp började vada 

163

över. De hade bara ett tiotal meter kvar till den andra stranden när något stort slog i vattnet till 

vänster om dem. Vattnet krusades när en stor avlång kropp snabbt kom simmande mot dem. De 

började springa i panik men märkte förfärat att de inte skulle hinna fram till stranden innan 

varelsen var ikapp dem. De drog sina vapen och stirrade skräckslagna på krusningen som 

närmade sig. 

”Rör på er”, skrek Gland samtidigt som han ställde sig framför dem som en sköld för att möta 

varelsen. 

De tvekade inte utan började genast vada mot den dyiga stranden och säkerheten samtidigt 

som Gland backade med svärdet redo. Gland vrålade plötsligt och stötte med all kraft svärdet rakt 

ned i vattnet. Han träffade varelsen som skakade på sig för att bli av med den plötsliga smärtan. 

Vattnet piskades upp runt omkring dem så att de inte kunde se någonting för en kort stund. När 

fontänen skingrades såg de Gland tappa balansen och han försvann under vattenytan. Faris skrek 

till i panik när han försvann, men han dök upp nästan genast igen igen. Vattnet dröp om den 

väldige mannen. Gland var genast på fötterna och stötte ursinnigt svärdet i vattnet. Varelsen 

skakade återigen på sig och de kunde se en lång fjällig svans med taggar piska fram och tillbaka. 

Den backade långsamt undan för att undkomma Glands hugg. De kunde se dess gula ögon stirra 

hotfullt på dem alldeles under vattenytan. Monstret sprattlade till våldsamt en sista gång. Sedan 

dök den och försvann i det svarta vattnet. De såg krusningarna försvinna bort i träsket igen. 

De kom flämtande upp på den dyiga stranden. När de försäkrat sig om att varelsen var 

försvunnen dunkade de Gland i ryggen. Faris kramade hans ben så hårt att de trodde hon aldrig 

skulle släppa. Gland klappade henne lugnande på huvudet och försäkrade henne om att allt var 

bra. Då först släppte hon hans ben och tryckte Väs till sitt bröst. De var tacksamma över att det 

hade gått bra ändå, men nu var de ännu mer nervösa för träsket och dess invånare. 

Det började mörkna och en tät dimma sänkte sig över träsket. De beslöt sig för att så snabbt 

som möjligt hitta någonstans att slå läger. De ville inte irra omkring här i kolmörker. Till slut 

hittade de en liten kulle där ett ensamt knotigt träd kämpade för sin överlevnad. Där spände de 

upp sina vindskydd efter att noggrant undersökt marken efter frätare. De hittade ingen ved så de 

kunde inte göra upp eld men Valgone hittade en stor sten som han bar fram. Han satte sig på huk 

bredvid den och lade händerna på stenen. Hans panna rynkades ihop medan han koncentrerade 

sig. Stenen började efter en liten stund lysa med ett matt gul-grönt sken. Valgone satt kvar en 

stund och hans ansikte var fastfruset av koncentration. När han slutade grymtade han belåtet. 

164

”Det där ska ge oss ljus under natten. Stenen är inte varm, men vi får åtminstone lite ljus.” 

De andra tittade häpet och imponerat på Valgone och på stenen som låg mellan dem och de 

var alla glada över att inte behöva spendera natten i träsket i totalt mörker. 

Tar tog första vakten efter att de ätit sin kalla mat. De andra kröp ihop och lade sig tätt intill 

varandra. Faris kröp ihop i Tifes famn och Valgone och Gland låg strax intill dem. 

När de andra somnat försökte Tar skicka ut sina magiska slingor i mörkret. Han 

koncentrerade sig så hårt han kunde men av någon anledning såg han ingenting med magins 

hjälp. Det var som att vara blind. Han kunde inte se något utanför ljuscirkeln som stenen gav 

heller. Mörkret var så kompakt att det gick att ta på. 

Timmarna flöt på under tystnad och Tar trodde nästan att tiden stannat. Han var för spänd för 

att kunna tänka. Istället lyssnade han ideligen efter ljud ute i träsket. Det var tyst som i en grav. 

Inte ens grodorna hördes. Han undrade om det enda som levde här var varelsen i vattnet. Svaret 

kom nästan omedelbart. 

I samma ögonblick som han reste sig upp för att väcka Tife genljöd ett utdraget tjut genom 

natten. Det var det mest skräckinjagande Tar någonsin hört och nackhåren reste sig omedelbart 

samtidigt som en våg av kallsvett löpte igenom honom. De andra vaknade av tjutet och satte sig 

klarvakna upp under vindskyddet. Det lät som den ihåliga metalliska klang som ekot efter en 

klämtande klocka ger ifrån sig, fast mycket starkare och mer utdraget. 

Som om en varg ylade i klockan, tänkte Tar skräckslaget. 

”Vad var…?”, Gland hann inte avsluta frågan. 

Ett nytt ihåligt och metalliskt tjut besvarade det första och den här gången lät det närmare. 

Det fanns åtminstone två varelser där ute i mörkret. De satt på helspänn och hörde tjuten 

ytterligare två gånger men de verkade avlägsna sig. Tar tyckte han såg ett par gröna ögon ute i 

mörkret, men de försvann lika fort som de kommit fram. Efter att ha stirrat ut i mörkret en stund 

bestämde han sig för att nerverna spelade honom ett spratt. Han undrade hur långt skenet från den 

lysande stenen syntes ute i mörkret. Han kände sig plötsligt väldigt olustig. Han kom plötsligt på 

att det var som att skylta till varelserna ute i träsket att maten var serverad. 

Valgone avbröt tankarna som virvlade runt i huvudet på honom. 

”Vi måste försöka få lite sömn. Jag har ingen aning om vad det där var men det verkar som 

det har försvunnit. Får vi inte sova lite kanske vi råkar illa ut imorgon. Vi har inte råd med 

misstag här.” 

165

De visste att han hade rätt men de hade svårt att somna om. Det omänskliga metalliska tjutet 

dröjde sig kvar i deras sinnen. De kröp ihop ännu tätare och lyckades till slut falla tillbaka i en 

orolig sömn. Under natten hörde de tjuten ytterligare ett par gånger. De vaknade med ett ryck, 

redo till strid, men vad det än var som lät så var det långt ifrån dem. När det äntligen började 

ljusna var de tröttare än när de gått och lagt sig. Träsket tycktes lova oändlig misär och lidande 

för alla som befann sig i dess innanmäte. 

De packade ihop sina saker och började vandra igen, men den här gången var de vaksamma 

på allt som rörde sig. Gräs och vass som vajade svagt fick dem att nervöst hoppa till och de 

tyckte sig se skepnader smyga omkring i utkanten av synfältet, men det fanns aldrig något där. 

Framåt middagstiden började träsket förändras något och de upptäckte att här växte fler 

förvridna klibbiga träd än förut. Ibland såg de knotiga vita grenar sticka upp ur marken och de 

insåg förfärat att det var skelett efter människor och djur. De gick en bit till och kom slutligen 

fram till en större sjö. Valgone svor till. Ån hade varit jobbig nog, men sjön var mycket större. De 

kunde inte se stranden på andra sidan. De kunde i och för sig inte se så långt över det svarta 

vattnet eftersom dimbankar svävade någon meter över vattenytan, men det var ett betydligt större 

vattendrag än ån. Bara tanken på att ge sig ned i vattnet fick dem att vilja vända om. 

De bestämde sig för att leta efter en väg över istället. De vek av mot vänster och följde 

strandkanten. Det dröjde inte länge innan de såg träd växa ute i sjön. När de kom närmare såg de 

till sin häpnad att det var såg ut som en allé där de knotiga träden växte på ömse sidor om en 

vattenfylld passage. Det såg åtminstone ut som en passage. Allt var täckt av det stillastående 

vattnet så de fick trevandes känna sig fram med Tifes stav. De kände sig lättade när de såg att de 

kunde vada över sjön. Vattnet räckte dem knappt till knäna i passagen. Tife stack prövande ner 

staven utanför trädgränsen som allén utgjorde men den försvann snabbt i djupet utan att hitta 

någon botten. Till en början förstod de inte hur träd kunde växa så symmetrisk i 

mardrömslandskapet men snart gick det upp för dem att de stod på en väg som var täckt av 

vatten. De hade äntligen hittat Mosulwa. 

De blickade ut över den dystra synen. Det såg ut som om de stod på vattnet i en väldig sjö 

men det var egentligen den sänkta staden de blickade ut över. De kunde skymta husrester genom 

det svarta vattnet, strax under vattenytan. På ett ställe såg de resterna av en skorsten sträcka sig 

upp över vattnet. På ett annat ställe såg de resterna av en stor stenvägg från ett hus. Staden hade 

stelnat i tiden och var konserverad under vattenmassorna. 

166

”Vad letar vi efter?” Tar blickade frånvarande ut över Mosulwa. 

Valgone gned sig på huvudet. ”Jag vet faktiskt inte, men jag antar att vi vet när vi hittar det.” 

Tar fnös åt den gamle mannen. Han trodde faktiskt att det de letade efter faktiskt skulle sticka 

ut här. De började med ledning av de ruttna, knotiga träden som växte på sidorna av vägarna gå 

genom staden. Ibland fick de vända om då vägen försvann ner i det svarta vattnet och här och där 

kunde de skymta ruiner av hus som antingen sträckte sig över vattenytan eller som låg precis 

under den. De vadade i det knädjupa vattnet mot vad de trodde var stadskärnan och spanade hela 

tiden ut över vattnet. 

Tars blick fastnade på en staty som stod ett tjugotal meter ut i vattnet. Den föreställde en 

kvinna trodde han men han såg inte så tydligt genom diset. Han svepte med blicken över 

landskapet och när han åter vände uppmärksamheten mot statyn var den borta. Han var säker på 

att han sett den. Han skulle precis berätta för de andra när det metalliska tjutet skar genom luften. 

Det var högre och ohyggligare än någonsin och de ryckte alla till av fasa. De stod orörliga och 

visste inte vad de skulle ta sig till, de visste inte varifrån det ohyggliga ljudet kommit. Efter långa 

spända sekunder gick de långsamt vidare och spanade nervöst ut i träsket. 

Attacken kom uppifrån. En grå gestalt svepte ner mitt ibland dem och fällde Valgone som 

hamnade under vattenytan. De snodde runt och fick se en grotesk varelse triumferande stå på 

Valgones rygg där han låg under vattnet. Varelsens kropp såg ut som en naken kvinnas, men där 

slutade likheterna med en människa. Varelsen var askgrå och hårlös. Den hade svarta krökta klor 

på fingrarna och på ryggen satt läderartade vingar som darrade förväntansfullt. I det trubbiga 

ansiktet lyste ett par gröna ondskefulla ögon och rader av sylvassa tänder glimmade matt i den 

runda munnen när den grinade mot dem. Sedan skrek den. De ryggade baklänges och höll 

händerna för öronen när det metalliska ylandet skar i deras öron som knivar. Valgone sprattlade 

febrilt under varelsen. Gland kastade sig mot monstret och lyckades knuffa det bakåt. Valgone 

fick upp huvudet ovanför vattenytan när tyngden försvann. Han spottade och fräste när han kom 

upp. Monstret återhämtade sig nästan direkt och vräkte Gland åt sidan. Det morrade stridslystet åt 

dem. Monstret hoppade rakt upp, fällde ut sina läderartade vingar och försvann någonstans 

ovanför dem. Den skrek igen och ylandet besvarades en bit bort. 

”Spring”, vrålade Valgone medan han kravlade sig upp. 

Tar slet upp Faris som ramlat av Glands axlar och bar henne bryskt under armen när de 

pulsade fram genom vattnet. De visste inte vart de skulle ta vägen men de kunde inte stanna kvar 

167

här. Till vänster om dem hördes ett plask och de såg i ögonvrån att en varelse landat och snabbt 

närmade sig. De stannade när en annan varelse slog ner ett par meter framför dem. En tredje 

landade med en duns till höger om dem och de insåg med fasa att de höll på att bli omringade. 

Gland tvekade inte, han rusade rakt på monstret som blockerade deras väg framåt och högg 

vildsint mot den grå kvinnoliknande varelsen. Monstret skrek frustrerat när Gland slet upp stora 

sår på dess armar och på bröstet, men den verkade inte bry sig om skadorna. Istället slog den 

snabbt ut med armen och parerade ett av Glands hugg. Gland vek sig åt sidan i sista stund. 

Monstret rev upp ett snitt på Glands skjorta med sina långa klor istället och var en hårsmån från 

att trasa sönder honom. Gland var inte sårad men det skrämde dem att varelsen tycktes så stark 

och inte verkade bry sig om sina egna skador. 

Tar och Tife anslöt sig till Gland. Tillsammans lyckades de driva monstret bakåt tills den 

frustrerat tog ett par lätta skutt bakåt och flaxade upp i luften. 

Valgone var strax bakom dem. Han hade börjat kasta magikereld på monstret till vänster om 

dem och stora röda eldslågor slog ut från hans händer. Monstret omvärvdes av flammor och skrek 

förvånat, men sedan ruskade den av sig elden och ryckte obevekligt närmare. Den tycktes inte 

beröras av magikerelden. Valgone svor högt medan han långsamt backade undan. Från höger kom 

den tredje varelsen snabbt närmare. De hade inget val längre. Varken vapen eller magi tycktes 

hjälpa mot de fruktansvärda varelserna. De var tvungna att springa för livet. 

De sprang så snabbt de kunde och kastade ständigt snabba blickar över axeln. Två monster 

jagade dem på marken. De sprang nedhukade med vingarna tätt uppfällda över ryggen. Som 

groteska mardrömsvarelser. Det tredje monstret var fortfarande borta. När varelserna kom inom 

räckhåll gjorde Gland snabba utfall och drev dem tillfälligt bakåt, men det var inte mer än att de 

förlorade balansen för en sekund. De tycktes fortfarande inte bry sig om skadorna de fick av hans 

svärd. 

Framför dem såg de en svart öppning i diset. Det kunde vara en grotta och de satte fart mot 

den. Om de kunde komma in där behövde de kanske bara försvara sig från ett håll. Här ute i 

träsket var de för oskyddade. Långt bort ekade fler metalliska ylanden. Öppningen var deras enda 

chans. Framför dem dunsade den tredje varelsen ner och blockerade deras väg. Så fort Gland såg 

den sprang han fram och satte axeln i bröstet på den. De hörde hur det knakade i dess revben. 

Monstret tumlade omkull och blev liggande med halva kroppen under vattnet och armarna 

fäktade vilt för att få tag i dem. De sprang förbi den och närmade sig snabbt den svarta 

168

öppningen. I luften hördes det svaga svischande ljudet av vingslag. De behövde inte se sig om för 

att veta att fler monster var på väg. 

När de kom närmare såg de att öppningen var ett torn som stack upp ur marken. Tornet låg på 

en liten kulle mitt i träsket så det höjde sig en bra bit över vattenytan. Kupoltaket var övertäckt av 

klibbiga slingerväxter och mossa. Tar tyckte att det såg ut som en fälla som hotade att svälja dem 

hela. De ökade på stegen och kastade sig in genom öppningen i samma ögonblick som två av 

varelserna ylandes klöste i luften precis efter dem. De rullade runt på stengolvet i tornet och var 

beredda på att slåss för sina liv, men varelserna följde inte efter dem in. De stod utanför och 

morrade medan de klöste i luften framför sig. Tar undrade om de kommit ur askan in i elden 

eftersom odjuren inte följde efter genom öppningen. 

Kapitel 17 

De satt i det lilla mörka utrymmet en bra stund och väntade på helspänn med sina vapen dragna. 

De askgråa kvinnoliknande monstren väntade utanför men verkade inte vilja ta sig in. De hörde 

hur de morrade frustrerat och hur de klöste på väggarna. Till slut beslöt de att de var säkra för 

stunden. De började undersöka det mörka rummet de befann sig i. Rummet var litet och nästan 

helt runt. Luften i det trånga utrymmet var fuktig och rå. I bortre änden såg de en liten alkov 

skjuta ut från väggen och på sidan av den hittade de en spiraltrappa som ledde ned i mörkret. 

”Det här är vad vi letade efter”, sa Valgone med ett svårtolkat tonfall. Han var genomblöt och 

han huttrade där han stod och blickade ned i mörkret. 

”Vad är det för ställe? En grotta?” Tar stirrade vaksamt ut genom öppningen. 

”Jag tror det är en gammal borg, Wlogono måste medvetet lämnat den här ingången ovanför 

träsket så att man ska kunna ta sig in.” 

”Vem?” 

”Stenväktaren som hade ansvar för eldstenen”, Valgone lät frånvarande när han besvarade 

Tars fråga, som att gamla minnen plötsligt flöt upp till ytan inom honom. 

Tar fnös. 

”Det var omtänksamt att lämna en ingång. Och monstren där ute? De verkade osårbara, är de 

här för att skydda eldstenen?” 

Valgone gav honom en genomträngande blick. 

169

”Du var då klipsk pojk. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte sett något liknande. Som du kanske 

kommer ihåg så visste vi bara vart två elementstenar fanns och den här hade jag inget att göra 

med.” Valgones röst var plötsligt skarp. Tar trodde att den gamle mannen inte ville rota runt för 

mycket i sina minnen. 

”Det var upp till var och en av oss att se till att elementstenen vi hade ansvar för var säkert 

gömd och skyddad. Vi tog vår uppgift på största allvar och ingen av oss svek vår plikt. Ingen av 

oss berättade för de andra vart vi gömt stenarna, inte under några som helst omständigheter. Så 

det är möjligt att Wlogono skapade de där varelserna.” Han viftade med handen mot träsket. 

”Eller också är de varelser som frätarna, som bara lever här.” 

Tar tänkte säga något men han visste att det inte var någon mening med det. Även om de alla 

var rädda och upprörda så var de framme och de hade klarat sig något sånär helskinnade såhär 

långt. De vann inget på att stå och käbbla. 

Valgone såg Tars blick och nickade instämmande. För stunden hade de ett nytt problem att 

lösa. Att hitta eldstenen i den sjunkna borgen. 

”Då så, ska vi leta reda på stenen så vi kan ta oss ur det här hemska träsket?” Valgone 

avgjorde det de alla tänkte. 

Han sträckte ut handen framför sig och genast slog en vit låga upp i handflatan på honom. 

Den kastade ett klart sken omkring dem i rummet. Med Valgone i täten började de gå nedför den 

smala spiraltrappan. Den slingrade sig nedåt som en orm men till slut mynnade den ut i ett litet 

fyrkantigt rum. I ett hörn låg resterna av en bänk. Det såg ut som en hög med avföring. 

Svampaktigt slem täckte resterna av den uråldriga möbeln. Det var fuktigt på golvet och det 

luktade instängt och unket. På ena väggen gapade ett hål där en dörr suttit. Två små trappsteg 

ledde upp till dörren och där bakom fanns en korridor som sträckte sig åt både höger och vänster. 

Trappstegen hindrade vatten att tränga längre in i borgen och i korridoren var det torrt på golvet, 

men luften var genomträngande rå. 

De tog av till höger och följde korridoren som krökte sig in i mörkret. Efter en liten stund 

kom de fram till en stor järnbeslagen dörr där stora fläckar av rost bredde ut sig likt utslag. Den 

knarrade klagande när Gland satte axeln mot den och tryckte upp den. En unken vindpust slog 

emot dem. De blickade ut över ett stort rum. Möblerna var av någon anledning bättre bevarade 

här och de gick förbi bord och stolar som stod utspridda utmed väggarna. De kom fram till 

ytterligare en järnbeslagen dörr som Gland försökte trycka upp. Den var inte rostig som den förra 

170

hade varit och det förvånade dem. Valgone trodde att det berodde på att ingen varit här på flera 

hundra år och att borgen var skyddad från tidens tand under träsket. Tanken på att de verkligen 

hade träsket någonstans ovanför dem fick Tar att bli nervös. Tänk om stenväggarna plötsligt 

rasade samman och begravde dem i mörkret? Han blev avbruten i sin tankegång när Tife förtjust 

kungjorde att hon hittat användbara facklor i en trasig kista vid ena väggen. Valgone tände dem 

med sin vita magiska låga och snart hade de alla en brinnande fackla i handen. De stoppade ner 

några extra i sina packningar innan de vände uppmärksamheten mot den stängda dörren. 

Gland försökte få upp dörren och han grymtade när han satte axeln mot den och pressade så 

hårt han kunde. Ett svagt skrapande var det enda som avslöjade att dörren rörde på sig. Något 

blockerade den på andra sidan. De hjälptes alla åt att trycka på den och till slut gled den upp så 

pass mycket att de kunde ta sig igenom. När dörren gled upp möttes de av en mardrömssyn. 

Innanför dörren låg en hög med skelett som desperat sträckte ut sina benhänder mot dörren. 

En lång mörk korridor vindlade sig in i borgen framför dem. Längst med väggarna fanns fler 

skelett. Många satt bara mot väggarna och stirrade ut i mörkret med sina tomma ögonhålor. Det 

var som om de gett upp hoppet för länge sedan och bara inväntade den barmhärtiga döden. Några 

av de fasansfulla skepnaderna höll benknotor i sina förstenade famnar, som för att skydda sina 

nära och kära från det oundvikliga slutet. 

”Borgen måste ha varit förseglad”, muttrade Valgone medan han försiktigt föste ett skelett åt 

sidan med foten. ”De var förmodligen fångade här inne när hela staden sjönk ner i marken.” 

Tar kände sig olustig och han kunde se att de andra tänkte samma sak. Han ville inte råka ut 

för samma öde som människorna här en gång hade gjort. Gland böjde sig ner och tog upp ett 

tjockt ben som han sköt in under dörren som en stötta för att den inte skulle slå igen. Sedan 

fortsatte de in i borgen. 

De passerade ett antal dörrar på sidorna av korridoren. Somliga var stängda och gnisslade när 

de sköt upp dem och andra var låsta. Innanför fanns små kammare eller större rum men de fann 

inget av intresse. Det verkade ha varit sovsalar eller enkla förrådsrum. I slutet av den långa 

korridoren hittade de ytterligare en trappa som ledde nedåt i mörkret. När de kom ner såg de i 

facklornas fladdrande sken att de befann sig i en stor sal. 

Trappan de kommit ner för mynnade ut i en stor pelare som stod mitt i salen. Salen som låg 

framför dem var större än de först trott. Utmed väggarna försvann långa korridor in i mörkret. 

När de gått runt i den stora salen ett varv hade de bildat sig en uppfattning om hur den såg ut. 

171

Den var avlång och rektangulär och på varje långsida fanns fyra korridorer som försvann in i 

borgen. I mitten höll stora pelare i prydliga rader uppe taket och i alkover vid väggarna stod 

statyer. De var dock så gamla, nötta och täckta av damm och mögel att de knappt kunde se vad de 

föreställde. De kunde skymta konturerna av män och kvinnor i olika poser, men det var allt som 

syntes under dammet. På väggarna hittade de fler facklor där de hängde i sina hållare som de 

kunde använda. De plockade på sig facklorna så att de inte skulle riskera att bli utan. Här och var 

låg fler skelett utspridda, men det var bara enstaka lik som låg ensamma på golvet. De flesta 

människorna hade varit i korridoren en våning ovanför dem där de desperat försökt ta sig ut en 

gång i tiden. Det kändes som de stod i ett hjuls nav. Det skulle ta lång tid att söka igenom borgen 

som verkade mycket större ju mer de såg av den. Det gick helt enkelt inte göra en bedömning 

efter att bara ha sett några rum och korridorer längst upp i den. 

Tife slog ut med händerna i en frustrerad gest. ”Hur ska vi kunna hitta eldstenen här inne? 

Borgen är ju enorm.” 

Valgone såg sig omkring och nickade frånvarande. 

”Vi måste sprida ut oss. Jag kan tyvärr inte berätta för er vad ni ska leta efter eftersom jag inte 

vet själv. Jag vet hur eldstenen ser ut men den kan vara var som helst, i en håla i golvet, i något 

rum här inne eller kanske inmurad i någon vägg. Den är formad som en skål ungefär, men utan 

urholkningen. Skulle ni se den kan ni omöjligt ta fel på den och en vanlig sten. Problemet är dock 

fortfarande att vi inte vet vart den är gömd.” Valgone såg trött ut och hans ansikte var rynkigt och 

fårat. 

”Man kan känna den om man är i närheten, men hittills har jag inte känt något, så vi får 

fortsätta leta.” 

Gland gned sig på hakan och såg uppmärksamt på Valgone. ”Känna den? Hur menar du?” 

”Tja, eldstenen är magisk och vi borde alla kunna känna den om vi kommer tillräckligt nära. 

Den har trots allt legat och väntat här i hundratals år, så den kanske är ivrig att komma härifrån.” 

Valgone grinade varglikt när han såg de andras ansiktsuttryck. 

”Vadå ivrig? Det är ju en sten vi ska hitta, inte en varelse.” 

Tar började bli arg, de hade varken tid eller humör för den gamles kryptiska meningar. 

Dessutom hade hans axel börjat klia igen. Svullnaden hade lagt sig fort och armen var nästan 

återställd redan, men det kliade fortfarande något fruktansvärt. 

Valgone fnös. ”Allt jag säger är att vi bör känna av eldstenen om vi är nära den. Om den till 

172

exempel befann sig bakom trappan här skulle vi kunna känna det, men vi kunde inte känna det 

innan vi gick nedför trappan eftersom vi då var för långt bort. Vi måste helt enkelt sprida ut oss 

och leta efter den.” 

De kom överens om att dela upp sig så att de kunde genomsöka korridorerna snabbare. Sedan 

skulle de mötas i salen igen. Tar och Tife valde en korridor längst in på vänstra långsidan om 

trappen de kommit ner för. Gland och Faris valde korridoren till höger och Valgone tog nästa. På 

det sättet kunde de systematiskt genomsöka borgen och avverka en bit i taget. 

Tar och Tife gick långsamt in i korridoren de valt. Det var en stor valvgång. Mörkret var 

kompakt och de hade bara facklornas sken som vägledning. Korridoren krökte sig djupare in i 

borgen än de först hade trott var möjligt och det kändes som de gick i en stor cirkel. De var på 

helspänn när de långsamt rörde sig längre in borgen och vaksamt spejade framför sig där 

skuggorna dansade på väggarna i facklornas sken. 

Utmed sidorna fanns fler dörrar som de öppnade och tittade in i. Bakom de flesta dörrar fanns 

enkla rum som de trodde var förrådsrum eller sovrum åt människorna som en gång i tiden bott 

här. De hittade en järndörr som var låst. Tar rotade genast fram en av sina dyrkar han hade med 

sig och stack prövande in den i låset. 

Tar lyckades efter lite lirkande få upp det gamla låset och dörren svängde gnisslade in i 

rummet. Där inne fanns ett stort fyrkantigt rum fullt med böcker. De låg i gamla bokhyllor som 

såg ut att kunna falla ihop vilken sekund som helst. Det låg också böcker staplade i stora högar 

mitt på golvet. Ytterliga några låg utströdda, som om de kastats omkring. Skenet från facklorna 

lyste bara upp en liten del av det stora rummet, så de beslutade sig för att gå in så de kunde 

undersöka rummet ordentligt. De kryssade mellan bokhyllorna som stod i rader på golvet, men de 

hittade ingenting av värde. Bara böcker. Många var så illa åtgångna att de inte ens kunde läsa 

titeln på baksidan. 

De återvände till slut till korridoren och fortsatte bort från salen de börjat i. Efter en stund såg 

de ett ljussken fladdra längre bort och de hörde några som småpratade. Glands skepnad dök upp 

bakom ett hörn och bakom honom gick Faris med Väs i famnen. De hälsade glatt på varandra. De 

insåg att korridorerna de genomsökt strålade samman. Gland och Faris hade inte heller hittat 

något som kunde vara av intresse. De återvände till den stora salen istället och väntade på 

Valgone. De såg ljusskenet från hans fackla innan han dök upp i en öppning på andra sidan 

rummet. Han muttrade och svor när han kom gående över stengolvet. När han kom fram till de 

173

andra berättade han bistert att korridoren han undersökt också bara hade gått runt och han hade 

hamnat i salen igen. Det innebar att de avverkat alla fyra korridorer på vänster sida i salen och 

inte hittat något alls. Faris tittade sig omkring och sedan gick hon bort till Valgone och ryckte 

honom i byxbenet. Valgone tittade ner på den lilla flickan med undrande blick. 

”Farfar”, hon lät fundersam och sög på sin underläpp, ”vart skulle du ha gömt den där 

magiska stenen? Om jag skulle ha gömt den skulle jag ha lagt den så långt från ingången jag 

kunde. Det måste ju vara i källaren eftersom vi kom in där uppe?” Den lilla flickan pekade 

försiktigt uppåt mot övervåningen där de kommit in i borgen. 

Valgone tappade hakan. 

”Vad?” 

Faris fick böja huvudet bakåt för att kunna se upp i hans ögon. 

”Jag skulle gömt stenen i källaren för att det är längst in i den här borgen.” 

Valgone bara stirrade på henne. 

”Vad sa du först? Farfar? Jag är inte din farfar flicka lilla.” 

Faris log glädjestrålande. ”Jag har aboterad dig farfar. Jag tycker du är en jättebra farfar, även 

om du är arg ibland.” 

Gland flinade mot den förbryllade gamle mannen. 

”Gratulerar. Har den flickan bestämt sig för något så är det bäst att foga sig. Du verkar vara 

adopterad nu gamle man. Stackars karl som får henne som hustru någon gång i framtiden.” 

Han skakade bekymrat på huvudet men leendet på den väldige mannens läppar avslöjade 

honom. Valgone gned sig förundrat på huvudet och log roat åt den lilla flickan. 

”Jaha… Är det så du vill ha det så är det väl på det viset. Men det var en bra idé du hade. Ska 

vi leta upp den där källaren då?” 

De andra log och nickade. Trots att de alla var på helspänn och det faktum att de befann sig i 

en sjunken borg så hade den lilla flickan återigen lyckats lätta upp stämningen och plötsligt 

kändes det inte lika tröstlöst längre. 

De började genast undersöka öppningarna på höger sida av salen. Tar såg att en korridor 

skiljde sig från de andra. Den gick rakt in i mörkret istället för att kröka sig som de andra gjorde. 

De trodde att korridoren anslöt den här delen av borgen med en annan. De gick in i den 

fyrkantiga öppningen och snart stod de framför ytterligare en trappa som ledde nedåt. När de kom 

ner trodde de att de befann sig på vad som en gång i tiden varit markplanet och trappan mynnade 

174

ut i en kort korridor som grenade ut sig i många fler korridorer. Valgone muttrade och blängde 

ilsket ut i mörkret. Det skulle ta lång tid att genomsöka borgen. Faris ställde sig framför de andra 

där korridoren grenade ut sig likt spindelväv och lade huvudet på sned som om hon hörde något. 

Hon blundade och klappade mekaniskt Väs på huvudet. Efter en kort stund vände hon sig om och 

tittade förväntansfullt på de andra. 

”Jag kan känna stenen nu.” 

De andra stirrade förbluffat på henne, och sedan ut i mörkret. Allt som hördes var facklornas 

svaga fräsande när de alla spetsade öronen för att försöka höra något. De försökte känna det som 

Faris kände, men det verkade inte som det fanns något alls där de befann sig. 

”Vilken väg?” Valgone var förvånad men han litade på flickan. Hon hade haft rätt förut. 

Faris pekade med sin lilla hand mot en korridor en bit till vänster om dem och de gick åt det 

hållet. De såg fler dörrar på sidorna och innanför fanns små rum med gamla bord, stolar och 

enkla sängar i trä. De trodde att det var soldatrum, men de hittade inget av intresse. Till slut kom 

de fram till ytterligare en förgrening och då kände Valgone också stenen. De andra kände inget 

men Valgone var upphetsad och klappade Faris på huvudet och berömde henne för att hon lett 

dem rätt. 

De tog av åt höger och hamnade i en bred korridor som sträckte sig så långt de kunde se. 

Efter en stund såg de tavlor på väggarna med olika motiv och de häpnade när de såg de vackra 

alstren och hur välbevarade de var. Några föreställde landskap, förmodligen så som landskapet 

sett ut runt Mosulwa innan det blev sänkt i träsket. Andra föreställde människor i fina kläder eller 

konstiga hattar. En dam hade en stor röd, avlång hatt på huvudet. Hatten såg mer ut som en kudde 

än något annat. Hon hade något obehagligt i blicken och de rös till när ögonen tycktes följa dem 

där de gick. En annan tavla var helt täckt av damm. Tar borstade försiktigt bort smutsen. Stora 

sjok av damm och smuts spred sig i korridoren vilket gjorde att de hostade besvärat en lång 

stund. Bakom dammlagret fanns en tjock glasskiva framför tavlan. Det tog dem en stund att få 

rätsida på den annorlunda bilden. Motivet var en skog, men den tycktes gå djupt in i väggen. Det 

var inte en vanlig tavla målad med färg. Hundratals små stenar var noggrant slipade att likna träd, 

stenar och buskar. De kunde se att de små figurerna var fastsatta i små skåror. Det var ett mycket 

skickligt konstverk vilket fick dem att undra vem som en gång i tiden hade gjort tavlan. 

De gick vidare och stannade snart vid en mindre järnbeslagen dörr. Nu kände Tar också något. 

En pirrande varm känsla spred sig i kroppen och han blev plötsligt upprymd. Han hade inte trott 

175

att han kunde känna eldstenen, men han hade uppenbarligen haft fel. Känslan hade kommit så 

plötsligt att han nästan hoppade till. Det var som Valgone hade sagt tidigare när han beskrev de 

magiska spåren elementstenarna kunde lämna efter sig. Som att kliva utanför dörren en dag när 

det var åska i luften. Känslan av att något var annorlunda var mycket svag, men den fanns ändå 

där, som en knapp förnimbar känsla av att luften sprakade. De var nära eldstenen nu, det visste 

han. En tanke slog honom. 

”Varför kunde vi inte känna vattenstenen på samma sätt när vi hämtade den i Collcott?” 

Frågan ekade mellan väggarna. Valgone strök sig över kinden medan han funderade. 

”Det kunde ni nog, fast antagligen var ni för uppstressade för att märka det. Dessutom hade 

den inte varit ensam lika länge som den här elementstenen.” Valgone tystnade och vände sig 

sedan mot dörren igen. Tar tänkte fråga något mer men han fick väl vara nöjd med svaret. Han 

orkade inte käbbla om det nu. Han kunde fråga mer senare när de var ute ur borgen och det 

fördömda träsket. 

Dörren var låst och det ekade kusligt när Gland gång på gång satte axeln mot den när han 

försökte trycka upp den. Tar lyckades dyrka upp det stora låset och dörren svängde upp med ett 

gnisslande. En liten mörk spiraltrappa ledde nedåt i mörkret och de insåg att de hade hittat vägen 

ner till fängelsehålorna. 

En unken instängd doft slog emot dem när de började gå nedför trappan. När de kom ner stod 

de framför ytterligare en lång korridor men denna kantades av fängelseceller. De flesta var låsta 

medan några stod öppna och tomma. I somliga såg de skelett efter människor som förtvivlat 

sträckte ut händerna genom gallret eller som satt hopsjunkna i hörnen. De höll blicken fästade 

rakt fram istället för att titta på de bedrövliga skepnaderna i cellerna. Gland och Tife ryckte till 

när de också började känna stenen och de log fånigt när den varma pirrande känslan spred sig i 

deras kroppar. De var mycket nära nu. De var för upptagna och upprymda för att höra det svaga 

klickandet när en golvplatta sjönk ner någon centimeter i golvet under deras tyngd. 

Korridoren tycktes sträcka sig oändligt långt in i mörkret och det verkade inte finnas någon 

ände på cellerna och misären som en gång i tiden utspelats här. De gick en kort bit till och 

stannade sedan framför en liten stängd dörr. En liten rostig tittlucka mitt på dörren vittnade om att 

de hade förvarat farliga fångar här. De öppnade dörren och klev in i ett litet rum. Ett skelett låg på 

mage på marken med händerna utsträckta framför sig som om han bad någon att skona hans liv. 

De försökte att inte bry sig om det. Istället samlades de vid den bortre väggen i den lilla cellen. 

176

De kunde alla känna att eldstenen fanns i närheten. Valgones ansikte skrynklades ihop när han 

koncentrerade sig och sedan sken han upp och satte handen mot en fyrkantig sten i väggen. Ett 

blått sken spred sig från hans hand när han tryckte på den. Han hukade sig ned och rörde vid en 

sten längre ned. De båda stenarna han rört sjönk med ett skrovligt ljud in i väggen och ett parti av 

murbruket gled upp som en dörr. 

Innanför väggen uppenbarades ett runt litet rum och i mitten stod en stor piedestal av marmor. 

Mitt på piedestalen låg eldstenen och spred ett rödaktigt svagt ljus i det lilla rummet. De trängdes 

runt stenen och stirrade fascinerat ned på den. Den var skålformad och helt slät. Den var ungefär 

lika stor som Faris lilla knytnäve och innanför den blankpolerade ytan såg det ut som en eld 

brann. Färgen skiftade från gult till orange till rött och de flöt ihop och blandades. Eldstenen var i 

mycket lik vattenstenen, men de skarpa färgerna gjorde att den gav intrycket att vara mycket mer 

levande än vattenstenen. 

Valgone tog varligt upp den och höll den i sina kupade händer. Sedan lät han de andra känna 

på den. När det var Tars tur att hålla i den kände han att den var varm. Inte så att han brände sig 

på den, men den var varm, som en sten som legat runt en lägereld och fått svalna under natten 

efter att elden falnat. Valgone stoppade den i en ficka på sin tunika när stenen gått varvet runt och 

han log stort. 

”Äntligen hittade vi den. Garland och Chratunga har uppenbarligen inte hunnit före oss. Det 

här ger oss en bättre chans än jag vågade hoppas på och det kommer förhindra att Garland får tag 

på alla fyra elementstenar om vi bara lyckas komma härifrån.” 

De andra nickade instämmande, de var fortfarande tvungna att ta sig ur träsket och de ville 

inte möta de ohyggliga kvinnoliknande monstren igen. 

Valgone kliade sig på kinden och såg sig omkring i det runda rummet. 

”Nu måste vi bara hitta ledtråden till vart nästa elementsten är så vi kan lämna borgen.” 

De började systematiskt leta igenom det runda rummet. Med hjälp av facklornas sken hade de 

snart tittat på varenda sten och i varenda skrymsle de kunde komma på, men de hade inte hittat 

något. Valgone undersökte noggrant piedestalen medan de andra knackade på golvet och på 

väggarna för att se om något satt löst som kunde dölja ledtråden. Till slut suckade Valgone 

frustrerat och satte sig på golvet med benen i kors. De andra slog sig också ner. De kände hur 

trötta i benen de var. De visste inte hur länge de varit i borgen men det måste ha gått åtskilliga 

timmar sedan de kastat sig in i tornet. Här nere i det konstanta mörkret hade de ingen som helst 

177

tidsuppfattning. 

De åt lite torr mat medan de funderade på vart ledtråden kunde vara. 

”Kan den vara gömd någonstans i borgen?” Undrade Tife medan hon sköljde ner en bit torkat 

kött med vatten. 

”Nej, ledtråden ska vara på samma ställe som elementstenen.” 

Tar stirrade tankfullt på den gamle mannen. 

”Vart var ledtrådarna på de andra ställena?” 

”En ledtråd var skriven på väggen bredvid vattenstenen och min ledtråd som var vid 

vindstenen hade jag helt enkelt ristad in under stenen där den låg.” 

Tar reste sig upp och vankade av och an medan han funderade. Han stannade till mitt i ett steg 

och vände sig sedan mot piedestalen. Han gick fram till den och gav den en hård knuff. Den 

vickade till en aning. Gland som förstod vad han höll på att göra reste sig och hjälpte till att välta 

den tunga marmorklumpen och försiktigt lägga ner den på golvet. Där piedestalen hade stått 

fanns något inristat i golvet. De andra kom ivrigt upp på fötterna och trängdes runt cirkeln i 

marken. På stenplattan under piedestalen fanns två enkla meningar inristade: 

I ögats djup finns jorden. 

Blåelden tyglar gräset. 

”Vad betyder det?” Frågade Gland klentroget. ”Det ser ut som en kort vers bara. Är det så här 

era fantastiska ledtrådar såg ut? Jag hade förväntat mig något mer… något bättre.” 

Valgone gned sig på huvudet medan han fundersamt studerade versen. ”Jag vet inte än, men 

det ska vi lista ut. Det viktiga är att vi nu vet hur ledtråden lyder. Vi måste förstöra den så att 

ingen annan någonsin kan få reda på den.” 

De andra nickade instämmande. Gland kopplade loss sin spikklubba från sitt bälte. Han 

frustade till när han svingade den med all sin kraft mot stenplattan på golvet. Han lät spikklubban 

falla ett par gånger innan han slutade. Det blev ett stort hål där texten funnits. Gland betraktade 

nöjt förstörelsen. Ledtråden var utplånad och det var bara grus kvar där stenplattan legat. 

Valgone synade stensmulorna och nickade sedan gillande. 

”Bra jobbat allihop. Nu kan vi äntligen lämna det här hemska stället.” 

De andra var lättade över beskedet. De hade inte stött på något fientligt i borgen men den 

178

ständiga nervositeten och pressen hade ändå gjort dem utmattade och trötta. De ville inget annat 

än sova någonstans där de inte behövde oroa sig för monster eller andra hungriga varelser. 

Tar stod närmast dörren och han var mycket lättad när de kunde lämna det runda rummet och 

cellen. De andra följde efter och snart var de ute i den trånga korridoren igen. Tar funderade på 

vad ledtråden kunde betyda och vart den skulle leda dem härnäst. Han såg inte stenplattan på 

golvet som var lite nersänkt. Det klickade till någonstans när han klev på den och han stelnade 

instinktivt till. Ett muller hördes ovanför dem och plötsligt började taket rasa in. Tar kastade sig 

handlöst framåt och lyckades undvika att bli krossad med en hårsmån när tonvis med sten föll ner 

i gången. Han hörde svagt hur de andra skrek bakom honom innan skriken tonades ut och 

försvann. Han låg framstupa på golvet och kippade efter andan. En kort stund trodde han att han 

var förlamad men sedan återvände känseln i kroppen. Han öppnade ögonen och märkte 

panikslaget att hans fackla hade slocknat. Ett totalt mörker rådde i borgen. Tar såg för sin inre syn 

hur borgen störtade ihop över honom och han fick med ens svårt att andas. 

Paniken rev i honom, han visste inte vart han skulle ta vägen eller vad han skulle göra. 

Instinktivt satte han händerna över huvudet för att skydda sig från fler fallande stenar, men 

ingenting hände. Han satt på golvet en stund med benen framför sig innan han slutligen insåg att 

han var tvungen att göra något. Han tvingade sig själv att andas lugnt och tänka igenom 

situationen. Tystnaden var tryckande och oroväckande. Hur hade det gått för hans vänner? 

Han visste att han var tvungen att på något sätt få tag i en fackla igen, annars skulle han famla 

runt i det kompakta mörkret tills han dog av utmattning. Han trevade runt omkring sig för att 

kanske kunna hitta facklan han haft i handen, men han kände bara det kalla golvet och grus och 

stenar efter raset. Tar fick återigen tvinga sig att ta ett par djupa andetag för att inte drabbas av 

panik. Han blundande och räknade till tio för att skingra vågorna av panik som slog upp i honom. 

När han öppnade ögonen igen var han lite lugnare. Han undrade om han kunde gräva fram sina 

kamrater. De var värre ute än han var. Han befann sig visserligen i kolmörker, men i värsta fall 

kunde han kanske treva sig hela vägen ut. Hur stor kunde borgen vara egentligen? Han hade ju 

faktiskt sett hela vägen ner hit. Det skulle vara möjligt. Sedan kom han att tänka på trappan i 

pelaren där de kommit ned i salen. Pelaren stod mitt i salen. Tanken att treva sig igenom det 

tomrummet för att hitta rätt fyllde honom med ångest. Han sköt bestämt ifrån sig den tanken. Om 

han kom så långt skulle han klara sig hela vägen ut. 

De andra hade ingen möjlighet att ta sig ut. De var fast bakom rasmassorna. Hur länge kunde 

179

de överleva? Mat hade de så det räckte ett par dagar om de snålade. Hur var det med luft? Han 

tänkte på hur glada de allihop hade varit bara några ögonblick tidigare när de äntligen skulle få 

lämna borgen och träsket. Han tänkte på Tife och allt de gått igenom. De hade inte känt varandra 

mer än ett par veckor vid det här laget men han hade fäst sig vid henne. Han tänkte på hennes 

bruna hår som alltid var uppsatt i en fläta och hennes leende. Hon hade verkligen ett fint leende. 

Om hon hade varit på den här sidan av raset skulle det lyst upp mörkret. 

Han kom att tänka på hur de hade mötts och hur de flytt ut i skogen med den gamle mannen 

och hur de hade köpt varandras beskydd för att de inte litade på varandra till en början… 

Han stelnade till och fylldes med en triumferande känsla. Tifes ädelsten. Han hade den 

fortfarande i läderpåsen vid bältet. Den hade vart hans koncentrationskälla när han övade sig på 

att bruka magi. Magi som han inte förstod sig på men som han ändå tydligen hade inom sig. 

För sin inre syn såg han den röda ädelstenen flytande i mitten av hans huvud och han 

koncentrerade sig på sin handflata. En liten gul låga slog upp i handen på honom och han 

skrattade triumferande. Lågan dog ut direkt och han satt återigen i kolmörker. Han skakade på 

huvudet åt sig själv. Han behövde koncentrera sig mer på sin uppgift. Om han bara kunde hålla 

lågan i handen tillräckligt länge för att hitta en fackla skulle han kunna använda den sen. 

Han fokuserade sig på Tifes röda ädelsten och lågan dansade genast upp i handflatan igen. 

Han la all sin koncentration på att hålla flamman levande så han kunde leta upp en fackla, sedan 

skulle han ta sig tillbaks ner igen och gräva fram sina vänner. 

Med blicken stadigt fäst på golvet framför sig började han leta sig upp genom fängelsehålan. 

Ibland kastade han snabba blickar på väggarna för att se om det fanns någon fackla där som han 

kunde använda men han såg ingen. Han fick leta längre upp i borgen. När han kom upp för 

trappan som ledde ner till fängelsehålan vek han av samma väg som de kommit och befann sig 

snart i korridoren med tavlorna. 

Han höjde långsamt blicken för att inte tappa koncentrationen och en bit bort på väggen såg 

han en fackla. Lättad gick han raskt bort och lyckades till slut tända den med hjälp av elden som 

brann i hans hand. Han kände sig mer utmattad nu än innan. Han antog att det berodde på all 

energi han lade på att hålla den magiska elden vid liv. 

När han tittade upp igen såg han att han stod framför tavlan som föreställde damen med den 

konstiga hatten på huvudet. Han rös till inför hennes blick. Den såg verkligen levande ut. Han 

vände sig om och tänkte precis springa ner till fängelsehålan igen när tavlan mitt emot fångade 

180

hans blick. 

Det var den som hade haft glasskivan framför sig. Glaset låg nu krossat på golvet i tusentals 

bitar. Raset nere i fängelsehålan måste ha skakat hela borgen så att glaset hade gått sönder. Han 

hade varit för koncentrerad på att hitta en fackla så han hade missat att det krasade under fötterna 

på honom. Ingen av dem hade haft tid eller energi att undersöka tavlan närmare förut men nu 

kände han sig dragen till den på ett konstigt sätt. Han visste att han borde ge sig ner till 

fängelsehålan igen och försöka få ut sina kamrater, men istället gick han fram till tavlan. Han 

skulle bara undersöka vad det var som fångade hans intresse och sedan skulle han hjälpa sina 

vänner. 

När han kom nära såg han hur fantastisk tavlan egentligen var. Stenarna som utgjorde motivet 

var fint slipade och de skimrade i olika färger. Ett par grönaktiga stenar utgjorde tallar och åter 

andra föreställde stenar som låg i skogen. De var till och med slipade så att ett tunt lager ovanpå 

föreställde mossa. Tar var fascinerad över alltsammans. Hur kunde man göra en tavla bestående 

av stenar och få den att se så levande ut? Djupet i tavlan var också fängslande. Eftersom den inte 

var målad utan snarare ett konstverk så kunde han se skuggor dansa mellan de små träden längre 

in i miniatyrskogen. Något rött glimmade längre in i tavlan och Tar sträckte ut handen för att nå 

det. Han fick ställa sig på tå för att nå men det räckte ändå inte. Han höll facklan i ena handen och 

hävde sig upp på tavlans ram för att komma åt bättre. Tavlan var större än den först verkat. När 

han stod där på knä på ramen svajade han till och tappade balansen. Han skrek förfärat till när 

han ramlade in i tavlan. Han förväntade sig tusentals skärsår från de små utsirade, vassa träden. 

Istället blev han mäkta förvånad när han insåg att han ramlat ner i ett utrymme bakom tavlan. Ett 

litet hål öppnade sig framför honom som fortsatte längre in. Han tittade runt omkring sig och 

tänkte att det måste vara en korridor som blivit igenmurad och dold med hjälp av den raffinerande 

tavlan. 

Nyfikenheten tog till slut över och han ålade sig in i det lilla hålet med facklan framför sig. 

Det var inte långt och han var snart inne i ett litet fyrkantigt rum. Det var knappt större än den 

lilla cellen de hade varit i innan men det var så högt i tak att Tar inte såg vart det slutade. Han 

tittade sig förundrat omkring. Tavlan hade dolt den lilla gången så bra att han aldrig skulle ha 

gissat att det fanns ett lönnrum bakom den. Han blev nästan besviken när han först inte såg 

någonting i rummet. Han gick ett varv runt rummet och knackade på väggarna i hopp om att det 

skulle finnas något bakom, men han hittade inget. Han suckade och tänkte precis gå därifrån när 

181

hans blick fastnade på något i ett hörn. Det var en svart hoprullad pergamentrulle. Han böjde sig 

nyfiket ner för att ta upp det. Rullen kändes kall när han höll i den och han övervägde att lägga 

tillbaks den, men sedan vecklade han med darrande händer upp pergamentet. Spänningen i det 

hela var för stor för att avstå. Hade han tur kanske det var något värdefullt som gick att sälja om 

han lyckades ta sig ur borgen levande. Det såg ut som en dikt när han till slut hade rullat ut hela 

rullen och höll den utsträckt framför sig. Han hade lutat facklan mot ena väggen och den gav 

honom tillräckligt med ljus för att läsa vad som stod på rullen. 

En av tio får tillträde 

att i Garba stiga in 

för att hämta och bruka 

en av de mäktiga. 

Rau’Hekon 

Han förstod inte det sista ordet. ”Rau’Hekon.” Vad skulle det betyda? Han sa det högt mest 

för att smaka på ordet och i samma ögonblick som han sa det smulades pergamentrullen sönder i 

hans händer. Han stirrade häpet på stoftet som långsamt dalade ner mot marken. 

Sedan började han känna sig yr. Känslan blev snabbt värre och han började känna sig febrig. 

Han förstod inte vad det var men känslan blev snabbt starkare. Han utstötte ett rosslande när 

hettan steg i kroppen på honom och det kändes som han brann upp inifrån. Det kändes som han 

skulle spy och han hade bara en tanke i huvudet; att ta sig ut ur borgen. 

Hans värld snurrade och han tappade all tids- och verklighetsuppfattning. På något sätt 

lyckades han få tag i facklan och kravla sig ur rummet, häva sig upp ur tavlan och snubblande ta 

sig uppåt i borgen. Han försökte gång på gång kräkas men han kunde inte trots att han aldrig i 

hela sitt liv mått så illa. Strupen snördes åt varje gång och hettan inom honom stegrades tills den 

till slut blev outhärdlig. Han ville slita bröstkorgen ur kroppen för att bli av med smärtan men han 

kunde inte förmå sig att göra det. Hans ögon tårades så han kunde knappt se vilken väg han skulle 

gå i borgen. Facklan släpade efter honom och den fräste hotfullt när den dunsade mellan 

stenplattorna på golvet. Han måste ut. Han såg som i dimma hur spiraltrappan som ledde upp till 

tornet och ingången närmade sig. När han kom fram till trappan tog han stöd mot väggen för att 

inte falla omkull. Han fick uppmana sina sista krafter för att ta sig uppåt. 

182

När Tar äntligen stapplade ut ur tornet in i det disiga träsket föll han kraftlös ihop på marken 

och spydde äntligen. Det kändes som att hela hans innanmäte ville ut, men till slut lugnade det 

ner sig. Hettan i hans kropp lade sig långsamt och till slut kände han sig nästan normal igen. Han 

kravlade långsamt upp på knä och kom plötsligt ihåg monstren som varit nära att döda dem. Om 

de skulle anfalla nu skulle han vara helt försvarslös. Han vred slött på huvudet och såg en askgrå 

skepnad ligga en bit bort. Han hade tårar i ögonen efter smärtorna och efter att ha spytt så häftigt. 

Han fick blinka ett par gånger för att lyckas fokusera blicken något. Den grå skepnaden var ett av 

de kvinnoliknande monstren. Han blev stel av skräck, men sedan såg han att den var död. 

Huvudet låg avslitet bredvid kroppen och de gröna ögonen stirrade oseende upp i luften. Han 

kravlade sig mödosamt upp på fötter, svajade till, men återfick balansen. Bredvid monstret låg 

ytterligare två kroppar. Ett av monstren låg dubbelvikt på ett onaturligt sätt och det tredje hade ett 

stort sår gapandes i bröstet. Hans första känsla av skadeglädje försvann snabbt när han insåg att 

något var fel. Mycket fel. 

”Där är ni äntligen.” En mjuk röst skar genom tystnaden och någon kom gående runt kupolen 

på tornet som stack upp ur marken. Tar snodde runt mot ljudet och såg de rödstrimmiga ögonen 

innan han såg mannen som de tillhörde. En lång senig muskulös man kom långsamt gående mot 

honom. Tasrun hade ett lugnt ansiktsuttryck när han kom fram till Tar. 

träsket. 

”Jag har letat efter er. Intressant ställe det här”, sa han och slog ut med ena handen mot 

Tar stirrade misstänksamt på Tasrun. Han hade hört talats om den fruktade prisjägaren men 

han hade aldrig själv sett honom. Ansiktet såg nästan barnsligt lent ut, nästan feminint, och Tar 

hade med ens svårt att placera mannen i de historier han hört. Den långe prisjägaren hade 

märkliga kläder och utrustning på sig. Han hade en rödbrun läderdräkt på sig som smet åt om 

hans kropp. På knäna och axlarna stack stora trekantiga metallpiggar ut och på underarmarna 

hade han märkliga metallstänger fästade. Vid midjan hängde en arsenal med vapen. Tar kunde 

inte identifiera alla, men han hann se ett par stora knivar och en liten spikklubba. På ryggen hade 

mannen ett långt smalt svärd. Hjaltet var format som ett monster, det såg skräckinjagande ut. Tars 

blick återvände till Tasruns rödstrimmiga ögon. Tasrun stirrade frånvarande ut i träsket, som att 

Tar inte fanns. 

”Vart är kvinnan?” Frågade han helt kort. 

Tar kände sig bedövad, han hade glömt bort sina kamrater när han hittat det hemliga rummet. 

183

Han var tvungen att svälja ett par gånger innan han kunde svara. 

”De är döda. I raset. Allihop. Jag var den enda som kom på rätt sida och de andra hamnade 

under…” Rösten bar inte längre. 

Tasrun synade honom noggrant. ”Visa mig”, var allt han sa. 

Tar sjönk ner på knä. Alla krafter hade runnit ur honom och han kände sig trött och matt. Han 

ville döda Tasrun på fläcken men han hade inga krafter till att försöka. Han nickade bara svagt 

som svar. 

”Vad heter du? Min uppdragsgivare hade inget namn på dig eller kvinnan, bara en bild.” 

”Tar”, rösten var inte mer än en viskning. 

”Då så, Tar. Du har ett pris på ditt huvud och jag är här för att hämta det. Du är min fånge nu 

och den här varningen får du bara en gång. Jag kommer inte bakbinda dig eller göra något mot 

dig så länge du håller dig lugn. Men försöker du fly kommer jag få dig på andra tankar, det lovar 

jag. Försöker du fly en andra gång kommer du råka mycket värre ut. Försöker du fly fler gånger 

blir det en otrevlig färd till Collcott för din del. Andra har försökt fly före dig men ingen har 

lyckats. Jag är bra på det jag gör, tro inget annat. Du får till och med behålla dina vapen som ett 

bevis på respekt.” 

Rösten var skrämmande lugn, som om han visste att han redan hade fjättrat Tar med osynliga 

bojor. Tar kunde bara nicka. Om hälften av de historier han hade hört stämde om Tasrun så var 

han illa ute, han visste vad prisjägaren gick för. Han visste också att han var tvungen att försöka 

fly, om de skulle till Collcott kunde det bara innebära att de skulle till Chratunga och det var hans 

dödsdom. Han visste också att han inte kunde slåss nu, han var tvungen att göra som prisjägaren 

sa tills han orkade kämpa. 

Tasrun hjälpte honom nästan vänligt upp på fötter och så begav de sig ner i borgen igen. 

Det hade tagit dem lång tid att komma till korridoren där taket hade rasat in och tillbaks ut i 

träsket igen. Tar var bedrövad över synen i korridoren som det fladdrande ljuset från facklan lyste 

upp. Ingen kunde ha överlevt det raset och även om hans vänner hade gjort det var de fast bakom 

rasmassorna för evigt. Tasrun undersökte noggrant stenarna och marken och var till slut nöjd med 

det Tar hade sagt. Även om de hade överlevt, vilket var osannolikt, så var de instängda bakom 

rasmassorna. Han hade också försäkrat sig om att det inte kunde finnas någon annan väg ut och 

sedan hade de mödosamt tagit sig ut igen. Det var fortfarande ljust när de kom ut ur borgen. Tar 

184

visste inte hur lång tid de varit nere i mörkret. Ett dygn? Ett par timmar? Spelade det någon roll? 

Spelade någonting alls någon roll nu? De började gå genom träsket och undvek de största 

dammarna. Tasrun pekade hela tiden ut vägen för dem. Ibland såg Tar gröna ögon glimma till och 

de hörde även det ohyggliga metalliska tjutet någonstans i fjärran, men de blev inte attackerade. 

Tar visste med fasa att Tasrun ensam dödat tre av monstren. Han misstänkte att monstren undvek 

prisjägaren för att kunna behålla sina liv. Tar var dock fast besluten att försöka fly, och han skulle 

lyckas. Han måste lyckas. Nu när de andra var döda var han den enda som visste hur ledtråden till 

jordstenen löd och han kunde inte låta Chratunga få reda på den. I hans dimmiga tankar bestämde 

han sig för att aldrig låta Chratunga få veta ledtråden till jordstenen. Det kunde han åtminstone 

göra för sina vänner som var fast i borgen. Hans enda möjlighet var att fly och han måste lyckas 

första gången. En enkel men effektiv plan tog form i hans huvud. Han behövde bara vänta på rätt 

tillfälle, sen skulle han fly. De gick i en rak linje genom det grå mardrömslandskapet och det tog 

dem inte mer än halva dagen att komma ur träsket. Tar visste inte hur det hade gått till men 

Tasrun hade hittat en väg som var snabbare och bättre än den de tagit. 

När de vissna träden återigen började kanta deras väg visste Tar att tiden var inne. Han gick 

före Tasrun och snubblade gång på gång på rötter och kvistar som låg på marken. Han svor till 

när han gång på gång föll på knä och skrapade upp knäna. Tasrun sa inget utan gick bara tyst efter 

honom. Enda gången han sade något var när han pekade ut vilken väg de skulle gå. Tar såg redan 

nu för sitt inre hur han verkställde sin plan och blev fri från Tasruns osynliga bojor. Det var bara 

ett par meter kvar. Tar snubblade igen, framför en stor trädgren som var ungefär lika tjock som 

hans underarm. Han greppade påken i båda händerna i fallet, reste sig i en smidig rörelse och for i 

samma rörelse runt med påken vinande mot Tasruns huvud. Han tog i för allt han var värd. Allt 

hängde på det här slaget, han visste att han skulle träffa Tasruns huvud och han såg redan för sin 

inre syn hur Tasruns blick blev glasartad när skallen spräcktes och att han föll till marken. Han 

måste lyckas. Påken ven blixtsnabbt genom luften och var på väg mot sitt mål. Tar jublade 

segervisst inombords. Han var säker på att han skulle lyckas. 

Tasrun höjde nästan slött armen och påken splittrades mot metallskenorna på hans underarm. 

Tar hann knappt se knytnävsslaget som träffade hans näsa så den knäcktes och han slungades 

baklänges och blev liggande på marken. Det gick runt i huvudet på honom. På något sätt hade 

han misslyckats. På något sätt hade Tasrun varit beredd på slaget. Tasrun böjde sig över honom 

och började sedan misshandla Tar. Han slog med snabba, hårda slag överallt på Tars blottade 

185

kropp. Det kändes som att bli träffad av en slägga för varje slag som träffade. Ett par slag träffade 

Tars brutna näsa och blodet forsade ner över hans ansikte. Smärtan var förblindande och han 

famlade tafatt i luften för att försöka värja sig, men det var lönlöst. Flera hårda slag träffade 

honom i magen och i sidan. Han skrek högt när ett revben ljudligt knäcktes och smärtan blixtrade 

i honom. När han under ett ögonblick mötte Tasruns blick blev han stel av skräck. 

I Tasruns rödstrimmiga ögon fanns ingen vrede, inget hämndbegär, ingen upphetsning. Där 

fanns bara en mördande beslutsam likgiltighet. Tasrun fortsatte att misshandla honom en stund 

och Tar började förlora medvetandet. Synfältet blev gradvis suddigare och snart såg han bara de 

vissna träden runt omkring honom som i ett töcken. Stjärnor dansade runt framför hans ögon. Då 

slutade Tasrun plötsligt. 

”Förstår du nu?” Rösten lät avlägsen, som om den kom från en dröm som dröjde sig kvar 

precis när man vaknar. ”Du är min fånge och jag genomför mina jobb till slutet.” 

Tar visste med isande skräck att Tasrun hade rätt. Han kunde inte göra något åt det. Chratunga 

skulle få tag i honom och då skulle misshandeln han precis råkat ut för kännas barmhärtig. Han 

tänkte svära åt den långa mannen som stod böjd över honom, men istället svartnade det för 

ögonen. Det barmhärtiga mörkret omslöt honom och han var inte längre vid medvetande när 

Tasrun kastade upp honom på axeln och lugnt började gå genom skogen. 

Kapitel 18 

Tife satt lutad mot ett galler som utgjorde väggen i en cell med benen uppdragna under sig. 

Huvudet dunkade och hon hade ont i kroppen efter att ha fått en del mindre stenar på sig när taket 

rasade in. Gland hade kastat sig fram och slitit henne bakåt och räddat henne från att krossas 

under stenarna med en hårsmån. Sedan hade de snabbt försökt få bort den värsta bråten så att de 

skulle kunna se om Tar klarat sig men det var helt enkelt för mycket. De uppskattade att nästan 

fem meter av taket hade rasat in av fällan och begravt en hel sektion av fängelsehålan i grus, 

damm och stenblock. De skulle kunna gräva i flera dagar utan att komma igenom. 

De var alla trötta och rödögda efter att inte ha sovit något sedan de lämnat träsket och hamnat 

i borgen. Tife visste inte hur länge de varit här nere men det kändes som en evighet. De var också 

oroliga för Tar och de visste inte om han klarat sig från att krossas eller inte, men mest var de 

oroliga för att vara instängda i borgen utan en möjlighet att ta sig ut. 

186

Gland och Valgone stod en bit bort och svor över stenarna som blockerade deras väg. De hade 

försökt få undan en del och de hade ropat och knackat på stenblocken för att se om de kunde få 

kontakt med Tar, men inget ljud kunde tränga igenom rasmassorna. Faris var den enda som höll 

sig lugn. Hon hade fått i uppgift att alltid hålla en fackla vid liv. Hon satt lugnt mitt på golvet med 

en fackla i ena handen och Väs i andra och sög på sin underläpp. Som tur var hade de gott om 

facklor. De hade hittat många längs vägen ner och tagit med sig de flesta som fortfarande gick att 

använda. 

Det hade gått ungefär tre timmar sedan de blivit instängda och de hade börjat få slut på idéer. 

De hade till en början varit fast övertygade om att ta de skulle kunna ta sig ut men det började 

kännas mer hopplöst för varje sekund som gick. 

De hade systematiskt testat allt de kunde komma på. Gland hade med glödande raseri försökt 

gräva bort grus och stenblock men det var en hopplös uppgift. De hade undersökt hela 

fängelsehålan och dystert konstaterat att det var en återvändsgränd. Längst in slutade korridoren 

bryskt med en stor stenvägg. Tife hade fått idén att fängelsehålan kanske löpte parallellt med 

någon annan korridor så de hade tillsammans undersökt alla väggar och till och med taket här och 

där. De hade knackat på väggarna och taket, tryckt på stenplattor i hopp om att de dolde 

lönngångar men de hade inte funnit något. Valgone hade till och med undersökt det runda rummet 

de hittat eldstenen i hopp om att hitta ytterligare en lönngång. Men det fanns inget där. Det var 

konstruerat enbart som gömställe för elementstenen och hade förmodligen byggts strax innan 

fången de sett skelettet av blivit inspärrad där. De hade även föreslagit att Valgone helt sonika 

skulle använda magi för att spränga upp ett hål i en vägg eller genom rasmassorna men han hade 

dystert skakat på huvudet. Magin han behärskade skulle inte räcka till den uppgiften, och han 

påminde dem om att de befann sig långt under jord, under Sulwaträsket. Även om han med magi 

kunnat spränga upp ett hål i väggen kunde träsket störta in och dränka dem. Fängelsehålan var 

precis vad den utgjorde sig för att vara. Det fanns endast en väg in och ut och den var nu spärrad 

av flera ton rasmassor. 

De satte sig ner i en ring bredvid Faris och funderade på vad de skulle göra. Gland rotade lite 

i en av deras packningar och fick fram lite mat. De hade bestämt att de skulle försöka spara så 

mycket de kunde för att klara sig längre, men de var trots allt tvungna att äta. Valgone sa inget om 

att luften de andades kunde ta slut och att den förmodligen skulle ta slut långt innan deras 

matförråd. De andra behövde inte oroa sig för det också, åtminstone inte just nu. Faris kröp upp i 

187

Tifes knä som förstrött strök den lilla flickan över håret. De andra satt tysta med tankarna på sina 

håll. Alltihop verkade så hopplöst. 

Tife ville bara komma ut härifrån, dessutom var hon orolig över Tar som hamnat på andra 

sidan raset. Hon hoppades innerligt att han hamnat på andra sidan raset. Om han inte gjort det… 

Hon undrade om han var oskadd och om han försökte komma på ett sätt att ta sig igenom till 

dem. Hon var övertygad om att han skulle försöka men de hade inte hört någonting. Det var i och 

för sig inte konstigt och hon blängde surt på stenblocken som blockerade deras väg ut. Hon tyckte 

om Tar, det hade hon gjort redan från början. Hon hade aldrig mött någon som honom. Den 

känsla för heder han beskrivit hade till en början förvånat henne men sedan hade den verkat allt 

mer logisk. Hon tänkte på när de handlat saker till sin enkla men effektiva kupp på teatern. Han 

hade glatt betalat för allting och inte stulit tillbaks ett enda mynt från försäljarna, de var ju också 

tvungna att överleva och de arbetade hårt för sitt levebröd. Däremot hade han inga som helst 

betänkligheter för att stjäla värdesaker från det förnäma folket som knappast uppskattade sina 

smycken och pengar ändå. Och han hade hela tiden behandlat henne som alla andra, som sin 

partner, tänkte hon. Hon suckade när hon återigen mindes att de var fast i en fängelsehåla långt 

under marken. 

Gland grymtade till och reste på sig. Han försvann iväg in i korridoren för att uträtta naturens 

behov. Han blev borta en lång stund och de andra undrade nästan om han lyckats låsa in sig i en 

cell innan han till slut kom han tillbaka. Han gick fort med långa steg och när han kom fram till 

de andra ryckte han bara åt sig en vattenflaska och försvann bort i korridoren igen. De stirrade 

förvånat efter honom och sedan for de upp. Han kanske hade kommit på något. De satte av efter 

den väldige mannen och hann snart ifatt honom. 

”Vad står på? Har du upptäckt något?” Valgone fick nästan springa för att hålla jämna steg 

med Gland som såg ivrig ut. 

”Kanske. Jag funderade på vart urinen tar vägen i en fängelsehåla. Även om jag vore en 

fångvaktare så skulle jag inte vilja vada fram genom knädjup avföring varje dag, så den måste ju 

ta vägen någonstans. Jag har själv suttit inspärrad kortare stunder för olika disciplinbrott i armén, 

men det har rört sig om en natt eller mindre så jag har aldrig funderat djupare på det. Men nu slog 

mig tanken att avföringen måste ta vägen någonstans, det måste ju ha varit likadant för ett par 

hundra år sedan.” 

Gland stannade mitt i korridoren. Det var fortfarande en bit kvar till den bakre väggen. Han 

188

pekade på golvet och där fanns ett litet hål, inte mycket större än två centimeter i diameter. De 

andra trängdes upphetsat runt hålet. Det här kanske kunde vara en väg ut. Gland morrade åt dem 

att vara tysta, sedan hällde han ut vatten från vattenlägeln ner i hålet. De kunde höra hur det 

droppade i mörkret där nere. 

De undrade hur de kunde ha missat avloppet förut men de hade vart helt inställda på väggarna 

och taket och hade helt enkelt klivit över hålet utan att se det. Även om de stod mitt på det skulle 

de inte ha märkt av det. 

Tife såg fundersamt på hålet i marken. ”Hur tar vi oss ner där? Och är ni säkra på att det inte 

bara är ett rör? Vi är ju inte små som myror direkt.” 

Valgone gned sig på huvudet medan han funderade. ”Det borde vara en något större tunnel 

under det här avloppet, tänk på att den här borgen en gång i tiden hade fler invånare än fångarna. 

Avföringen från alla människor måste ju, som Gland påpekade, ta vägen någonstans.” 

De tyckte alla det lät rimligt. 

”Så hur tar vi oss ner då?” Undrade Tife. Gland knäppte lätt loss sin spikklubba från sitt bälte 

men Valgone viftade avvärjande med handen. 

”Vänta lite, det här kräver mer än din järnklump. Backa undan en bit.” 

Glands blick smalnade men han sade inget utan hakade fast sin spikklubba vid bältet igen. De tog 

alla ett par steg bakåt. Valgone började koncentrera sig. Pannan skrynklades ihop till 

oigenkännlighet på den gamle mannen. Han stod så en lång stund, still som en staty, med armarna 

utsträckta framför sig. Efter en lång händelselös stund hörde de till slut hur murbruk och stenar 

började protesterade under dem. Sedan exploderade avloppet och grus, gammalt murbruk och 

småstenar flög runt omkring dem och slog hamrande ner på golvet. Facklan som Faris höll 

slocknade nästan och ljusskenet fladdrade oroväckande till innan det återhämtade sig. 

Där avloppet varit fanns nu ett ojämnt hål i marken. Det var inte särskilt stort, men tillräckligt 

för att de skulle kunna ta sig ned i det. Valgone strök svett ur pannan med ena handen, tog ett 

djupt andetag och kravlade sedan ner i hålet. Hans huvud försvann när han böjde sig ner för att 

undersöka om det fanns någon tunnel där nere eller om de hade hoppats förgäves. När han efter 

en liten stund tittade upp ur hålet igen hade han ett brett leende på läpparna. ”Det finns verkligen 

en tunnel här nere. Den är inte särskilt stor men till och med du borde kunna få plats om du drar 

in magen.” Han synade Glands väldiga kroppshydda med ett leende. Gland gav honom en mörk 

blick. 

189

”Jag vet inte vart den här kloaken leder, men det är vår bästa chans nu. Jag vet inte hur de 

byggde borgar för flera hundra år sedan men det är inte orimligt att anta att de ville ha ut 

avföringen ur borgen. Alltså måste den här tunneln leda ut någonstans.” 

De andra höll med, kloaken kanske inte ledde någonstans men de var tvungna att försöka. De 

hade inget val. Tife oroade sig för att behöva krypa runt i avföring men så slog det henne att 

borgen stått tom och under träsket under flera hundra år så det kunde inte finnas något kvar. Hon 

undrade plötsligt vart kloaken skulle leda, de var ju under träsket. Hade de ens en möjlighet att ta 

sig ut? Var kloaken verkligen ett bättre alternativ än att försöka gräva sig igenom rasmassorna? 

Hon slog bort tankarna och fokuserade istället på uppgiften de hade framför sig. Tunneln var 

deras enda hopp för tillfället. 

Valgone kröp först med facklan fladdrande framför sig. Sedan kom Faris och Tife och sist 

Gland som fick åla sig fram. Han grymtade och svor när han gång på gång slog i huvudet i taket 

eller fick ta spjärn mot tunnelns väggar för att pressa sig framåt, men det gick förvånansvärt lätt 

ändå. De kröp på det sättet en lång stund, men efter ett tag vidgade sig kloaken något och snart 

kunde till och med Gland krypa istället för att åla. 

Tunneln sluttade svagt nedåt. Tife vad både glad och orolig över tunneln. Det var skönt att 

inte längre behöva känna sig helt instängd som de gjort i fängelsehålan, men å andra sidan ville 

de ju uppåt, inte längre ned under marken. 

Tunneln vidgades gradvis och blev allt större och till slut kunde de stå nästan raka i den. 

Gland fick stå dubbelvikt men det var skönt att kunna sträcka ut benen och armarna något. De 

gick ytterligare ett par minuter innan de kom fram till en avlång vattenpöl som luktade unket. 

Vattnet var inte igenväxt utan bara hotfullt svart. De stannade förbryllat och tittade på vattnet 

framför dem. Det sträckte sig så långt fram de kunde se. Allteftersom sluttningen tilltog blev 

vattennivån högre. Snart hade de vatten ända upp till knäna och fick vada fram. De märkte snart 

att taket i tunneln tycktes sänka sig mot dem, kloaken blev snabbt brantare. De närmade sig 

kloakens slut där den förhoppningsvis skulle mynna ut i träsket, långt under marknivån på botten 

av någon av de dammar de undvikit tidigare. De förstod inte varför vattnet slutade så tvärt som 

det gjorde men Valgone förklarade att det inte kunde tränga längre in, det var ett vattenlås de stod 

framför. 

De blev glada över att ha hittat en väg ut, men sedan insåg de att de skulle bli tvungna att 

simma ut. Dels så långt som tunneln sträckte sig, och sedan ända vägen upp till ytan. De visste 

190

inte hur långt under marknivå de befann sig men det var ingen tilltalande tanke. De skulle inte ha 

en chans att klara sig så länge under vatten. Tife kände sig plötsligt illa till mods. Om de var 

tvungna att försöka simma ut skulle de med all säkerhet drunkna. Bröstet snörde plötsligt ihop sig 

på henne och hon fick svårt att andas. Hon ville med ens inte gå ned i det svarta vattnet. Hon kom 

också att tänka på varelsen i ån de tagit sig över. Tänk om det fanns fler sådana här nere? Hon 

drog omedvetet upp axlarna som för att skydda sig. Allt kändes meningslöst. 

Faris ryckte Valgone i byxbenet. ”Farfar, vi måste använda vattenstenen.” 

Valgone såg ner på henne med rynkade ögonbryn medan han funderade. ”Du har nog rätt 

flicka lilla. Det är enda sättet att ta oss levande ur det här.” 

Han grävde i sina fickor och fick till slut fram den blå elementstenen. Den glimmade matt i 

skenet från facklan och inuti såg det ut som vågor i olika nyanser av blått böljade fram och 

tillbaka. Valgone sträckte fram vattenstenen framför sig och började koncentrera sig. De kände ett 

svagt sug runt benen när det svarta vattnet långsamt började dra sig utåt ur tunneln, men sedan 

stannade det plötsligt. Tife kastade en förbryllad blick på Valgone som stod med ögonen slutna 

och koncentrerade sig så att hela ansiktet blev skrynkligt. Till slut sänkte han matt stenen och 

öppnade återigen ögonen. En djup besvikelse dansade i hans trötta ögon. 

”Någonting är fel på magin här nere. Jag kände det förut när vi hittade hålet i golvet, men då 

förstod jag inte vad det var. Då var jag tvungen att använda mycket större magiskt kraft än vad 

som är normalt, men jag trodde att jag var utmattad bara. Det här är något annat. Jag tror att 

Wlogono har lagt en besvärjelse över borgen för att försvaga magin hos de som kom hit för att 

hämta stenen.” 

De andra stirrade bestört på den gamle mannen som plötsligt såg mycket gammal ut. Tife 

kunde känna hur hoppet rann ur henne och hon sänkte besviket blicken. Det svarta vattnet kändes 

oändligt kallt. 

Faris ryckte enträget Valgone i byxbenet. 

”Jag kan använda stenen om du är trött farfar.” Hon böjde huvudet bakåt för att kunna se 

honom i ansiktet. 

Han gav henne en hård blick. Stenen var ingen leksak, men å andra sidan visste han att 

flickan hade stor magisk förmåga. Han visste bara inte vad för sorts magi det var. Han ville 

egentligen inte låta henne använda stenen, inte nu och inte i deras situation. Särskilt inte nu när 

hans egen magi var försvagad. Även om magin hade fungerat som den skulle var han inte säker 

191

på att han skulle kunna koncentrera sig tillräckligt länge för att de skulle kunna ta sig ut levande. 

Vattenstenen förstärkte visserligen hans magiska krafter något oerhört, men skulle han tappa 

koncentrationen bara för bråkdelen av en sekund skulle de riskera att bli krossade av 

vattenmassorna. Han visste inte hur det såg ut längre fram i tunneln men han visste att det skulle 

bli påfrestande att med magins hjälp hålla undan den stora vattenmassan han misstänkte fanns 

framför dem. 

De andra iakttog Valgone medan han omedvetet gned sig frenetiskt på huvudet så att huden 

rodnade medan han funderade. Till slut verkade han ge med sig. 

”Min magi är försvagad här nere, är du säker på att du klarar att använda den flicka lilla?” 

Faris log glädjestrålande mot honom. ”Ja då farfar. Jag kan använda stenen så att vi kommer 

ut.” Hon plutade med munnen och sträckte på sig när hon försökte se vuxen och myndig ut. 

”Lita på mig och Väs.” 

Trots den hopplösa situationen de alla stod inför kunde de inte låta bli att brista ut i skratt. 

Faris var verkligen en speciell liten flicka. Valgone gav henne vattenstenen och hon tog den i sin 

lilla hand. I sin andra hand höll hon Väs i en tass och han dinglade vid hennes sida. Hon fick 

hålla upp armen för att undvika att doppa tygkatten i vattnet. 

Stenen skimrade till och började sedan lysa upp kloaken med ett ljusblått sken. De gapade av 

häpnad när vattnet med ett sugande började rinna runt deras ben och försvann bort i mörkret mot 

slutet av tunneln. Snart fanns det inget vatten kvar alls. Det enda som avslöjade att det varit 

vattenfyllt var fukten och ett lager gyttja på golvet i tunneln. Faris gick långsamt först med Gland 

beskyddande bakom henne. Tife och Valgone gick tätt ihop efter dem och de utbytte varsin 

förvånad blick. Det tog dem inte lång stund att komma till kloakens mynning och framför sig 

utspelade sig det märkligaste skådespel de någonsin hade sett. 

Tife kunde inte bli klok på synen framför sig. De tycktes befinna sig i en tunnel, där väggarna 

framför dem glimmade och dallrade. Kloakens stengolv hade ersattes av en svart sörja. Det var 

fortfarande kolsvart utanför facklans beskyddande ljuscirkel så det tog en stund innan de förstod 

att Faris på något sätt hade skapat en tunnel åt dem på botten av dammen de befann sig i. 

Väggarna och taket runt omkring dem bestod av vatten. Tife fick svårt att andas. Det kändes som 

de vilken sekund som helst skulle kunna rasa ihop och krossa dem. Eller dränka dem, tänkte hon 

nervöst. Hon var nära på att sträcka ut handen för att förvissa sig om att väggarna verkligen 

bestod av vatten, men hon lät bli av rädsla för att de kanske skulle störta över dem då. Eller att 

192

det kanske skulle störa Faris koncentration. Valgone som gick tätt bakom henne såg uppmärksamt 

från Faris till tunneln hon skapat och han skakade på huvudet. Kanske var han imponerad, tänkte 

Tife. De var alla rädda och de höll andan, eller andades så långsamt de kunde för att inte störa 

flickans koncentration. 

Tife kastade en blick över axeln och såg den stora runda öppningen de kommit ut ur som var 

borgens kloakmynning. Den såg hotfull ut i mörkret men nu längtade hon nästan tillbaka in igen. 

Kloaken var trots allt bara en tunnel gjord av människor. Den tunnel de gick genom nu var så 

onaturlig att hon blev yr och illamående. 

De gick långsamt framåt i en rak linje bort från kloakmynningen och marken började snabbt 

slutta uppåt. Den dyiga botten de gick på kantades av stenar och på ett ställe såg de ett skelett 

höja sina fingrar ur gyttjan. Snart kom de fram till vad som såg ut som en vägg. Den sluttade 

brant uppåt. Kanterna var täckta av gyttja, slem och hala vattenväxter som förtvivlat klamrade sig 

fast på väggen. Faris tittade uppåt och vattenstenen tycktes öka i ljusstyrka. Det svarta vattnet 

reagerade direkt. Det höjde sig långsamt uppåt och försvann ur synhåll. Faris hade skapat en ny 

tunnel, fast denna gång ledde den uppåt. Tife fick en känsla av att befinna sig på botten av brun 

när hon tittade uppåt. Tanken tröstade henne lite, det var bättre att vara i en brunn än på botten av 

damm. En damm hämtad från en mardröm. Det var tyst som i graven. Det enda som hördes var 

ett klafsande ljud som växterna gav ifrån sig när det mörka vattnet släppte sitt grepp om dem. 

Växterna föll platt tillbaks mot den dyiga väggen när deras bärkraft försvann uppåt. 

Det blev snabbt ljusare i den vertikala tunneln som växte ovanför dem. Långt där uppe brast 

plötsligt vattenytan upp i ett grått dis. De kunde för första gången på länge se det grå dis som 

alltid tycktes finnas i träsket. Tife tyckte synen var vacker. Diset var nästan som att se en klarblå 

himmel. Hon kände sig plötsligt hoppfull igen. Sedan kom hon ihåg att de befann sig på botten av 

ett schakt, omgivna av onaturliga väggar av svart vatten. Känslan av att stå på botten i en brunn 

kom återigen över henne. De måste befinna sig i vallgraven som en gång omgärdat borgen. 

De började försiktigt klättra uppåt. Gland trängde sig fram och tog Faris i famnen och sedan 

började de mödosamt ta sig uppåt. De fick förvånansvärt bra fäste i dyn och slemmet som 

utgjorde vägg. Vattenväxternas rötter trängde långt in i väggen och utgjorde bra grepp för deras 

trevande händer. Tife var nära på att halka vid ett tillfälle, men fick med hjärtat i halsgropen 

snabbt tag i en slemmig sten och lyckades återfå balansen. 

Det tog dem en bra stund att klättra uppför den märkliga väggen, men hellre det än att stressa 

193

och riskera att falla ned igen. Till slut försvann Gland och Faris över kanten där uppe och strax 

därefter kunde Tife och Valgone mödosamt häva sig upp de också. Gland böjde sig ned och drog 

upp den gamle mannen först och sedan Tife. De flämtade av ansträngningen men var samtidigt 

oändligt glada och tacksamma över att vara ute ur det hopplösa fängelset. 

Ett dån hördes och vattnet virvlade och skummade som om en damm plötsligt brustit. Det 

svarta vattnet forsade tillbaks för att täcka det tomrum som funnits där sekunderna innan. Det såg 

ut som hela dammen tog ett djupt andetag när det störtade tillbaks ner i djupet och begravde 

tunneln de färdats igenom. Svallvågor slog upp på stranden och vattnet bubblade oroligt, sedan 

blev allt lugnt igen. Det var över på ett par sekunder. 

Faris var blek, men såg mycket nöjd ut när hon gav Valgone vattenstenen och han bara 

stirrade på henne när han långsamt stoppade ner den i sin ficka igen. 

”Det där, flicka lilla, har jag aldrig sett maken till. Hur lyckades du med det?” 

Faris ryckte på axlarna och klappade Väs på huvudet. ”Jag gjorde ingenting särskilt. Det var 

ganska lätt att använda den magiska stenen.” 

Gland och Tife stirrade hänfört på den lilla varelsen som stod framför dem och log. Det var 

sannerligen en märklig liten flicka. 

När de oskadda kommit upp ur vallgraven var det ljust i träsket. De trodde att de fortfarande hade 

ett par timmars ljus innan det skulle bli mörkt igen. De bestämde raskt att de måste ta sig ner i 

borgen igen för att leta efter Tar. När de återigen kom fram till tornet som stack upp ur marken så 

såg de med fasa de tre döda monstren. De förstod inte varför de var döda förrän Gland hittade en 

ny uppsättning fotspår som ledde runt kupolen. De visste inte vem de tillhörde, men det var 

mycket oroväckande. Kanske hade Chratunga skickat ut fler av sina män för att hämta eldstenen, 

eller också kanske det var någon som gått vilse. Men vem skulle ha hamnat vid tornet här, för att 

sedan gå vilse? 

Faris stirrade frånvarande ut i träsket. ”Tar är inte kvar här längre. Jag kan inte känna honom 

någonstans.” 

Valgone vände sig mot flickan. ”Vet du vart han är? Eller vem som varit här?” 

Hon skakade på huvudet och med ens såg hon ut som den lilla flicka hon var. Läppen skälvde 

och hon fick svälja för att inte börja gråta. 

”Jag vet bara att han inte är här längre. Jag vet inte vart han är.” Hon slängde sig i famnen på 

194

Tife och begravde huvudet mot hennes axel. De andra kände sig obehagliga till mods. Tar hade 

varit en god vän under den korta tid de känt varandra. De ville inte att han skulle råkat illa ut. 

Någonstans långt bort i det grå diset hördes det metalliska ylandet och de visste att de skulle vara 

tvungna att snabbt bege sig därifrån. De hade i alla fall eldstenen och de hade förstört ledtråden 

som ledde till jordstenen. De tyckte inte alls om att inte veta vart Tar var men de visste att de inte 

kunde göra något åt det just nu. De var tvungna att ge sig av, ut ur träsket. Om Tar inte var kvar 

här kunde de leta efter honom när de var i säkerhet. 

Gland stod vid strandkanten och stirrade ner i vattnet som omgav den lilla ön tornet stod på. 

Han stelnade till och såg plötsligt ivrig ut när han vände sig mot de andra. 

”Jag kanske vet vart nästa magiska elementsten är.” 

Kapitel 19 

Kung Kellar vankade otåligt av och an i den stora tomma tronsalen. Det hade gått en dryg vecka 

sedan Valgone och de andra lämnat Argovona i all hast och han undrade flyktigt hur det hade gått 

för dem. Han hade precis avslutat ett möte med de högsta befälen i armén som fanns i Argovona. 

De hade gett honom både bra och dåliga nyheter. Tydligen så var armén inte så stor som han hade 

hoppats på, bara drygt tjugotusen soldater. Plus några få enheter som några av godsherrarna och 

grevarna på landsbygden bidragit med. Å andra sidan skulle det inte ta lång tid att sätta den i 

beredskap och det arbetet var redan påbörjat. De skulle kunna marschera mot fienden redan nästa 

dag om det skulle behövas. Det stora problemet var att mobilisera de övriga godsägarnas styrkor 

så snabbt det gick. Kellar hade redan skickat ut sändebud till de största godsägarna runt omkring 

Argovona där han krävt deras hjälp, men hittills hade bara drygt hälften svarat. Kellar misstänkte 

att de andra var rädda och oroliga över sina egendomar som då skulle stå oförsvarade mot rövare 

eller tjuvar, men å andra sidan skulle de ju förlora allt om den venloriska armén blev besegrad 

och den dravanska armén invaderade landet. Han knöt frustrerat händerna och blickade 

frånvarande ut genom ett av de stora fönstren. Det var soligt ute och i den lilla trädgården utanför 

kvittrade fåglar glatt i träden. De var helt obekymrade om problemen i världen och njöt istället av 

solskenet. Kellar önskade han kunde göra detsamma. 

Han tänkte på Casha som Gland skickat iväg till desertörerna i Faroiskogen. De skulle mötas 

på Cardunloslätten och marschera vidare tillsammans. Kellar hoppades att det var dugliga män. 

195

De hade ju trots allt deserterat från något de ansåg vara fel. Det var ett dilemma. Desertörer svek 

sin uppgift som soldater, men å andra sidan hade de ju övergett något vidrigt. Han sköt tankarna 

åt sidan, det var inte hans soldater. Desertörerna var fria män nu och han var tacksam för deras 

hjälp. 

Han suckade tungt. Just nu ville han att allt skulle vara annorlunda. Hotet från norr hade 

kommit så hastigt att han knappt visste om det var sant. Å andra sidan hade han ingen anledning 

att misstro den information han fått. Det var krig i antågande och om han inte försvarade sitt land 

skulle människorna här få lida oerhört mycket. 

Det var hur som helst dags att själv inspektera sina soldater så han tog ett djupt andetag och 

anlade en beslutsam min. Han påminde sig själv att han trots allt var kung och då måste man ta 

beslut som inte är lätta. 

Han gick ut genom den stora trädörren och klev ut i korridoren utanför. När han stängt dörren 

till tronsalen smög sig två av hans stora livvakter nästan obemärkt efter honom. Han visste som 

alltid att de var där men han blev alltid överraskad över hur de kunde smyga sig på honom så 

obemärkt. Han uppskattade faktiskt deras närvaro idag även om det kunde vara påfrestande att 

alltid vara beskyddad. Han vände sig om och nickade vänligt mot de två storvuxna soldaterna. De 

såg som alltid bistra ut, men Kellar visste att de tyckte om sin uppgift och att de skulle göra allt 

som stod i deras makt för att skydda kungen. Även om det innebar att offra sina egna liv. 

Han fortsatte raskt genom slottet med de stora vakterna ett par steg bakom sig och snart var 

han ute på borggården. Det var fullt med soldater och andra människor som sprang runt som 

myror och utförde sina sysslor. 

Kellar gick bort till en kraftig lång man med rött hår, hög panna och ett rött välklippt skägg 

som täckte det mesta av det grova, kantiga, väderbitna ansiktet. Mannen stod vid en kärra 

fullastad med proviant. Det var Produs och gradbeteckningen på hans blå-gröna uniform 

avslöjade att han var general i den venloriska armén. Bara kungen stod över honom i rank. Kellar 

gillade karlen och den beslutsamma min han noggrant anlagt sprack upp lite när han fick 

ögonkontakt med Produs. Generalen gjorde en snabb honnör mot Kellar men fick samtidigt syn 

på en soldat som tappat en tunna med proviant i marken en bit bort på borggården. Han 

kommenderade genast iväg den stackars soldaten till att hämta andra saker istället. Soldaten 

gjorde en snabb matt honnör mot Produs och slank sedan iväg med hängande huvud. Produs 

tittade ogillande på honom innan han vände sig mot Kellar. 

196

”Det blir bra med lite riktig strid för somliga av de här ynglingarna. Några av dem behöver få 

hår på bröstet.” Han nickade menande mot soldaten. 

Kellar flinade glatt och höll med. ”Hur går det med upprustningen?” 

”Det går utmärkt, vi är maschklara närhelst du ger order om det.” 

Produs var fåordig men det gjorde inte Kellar ett dugg, bättre det än oändliga utläggningar om 

vad som fanns och vad som saknades. Om Produs tyckte att de var klara så var de det. 

”Bra. Har vi hört något från de budbärare och spanare vi skickat ut?” 

”Två budbärare anlände för bara en stund sen och de hade goda nyheter. Godsherrarna 

västerut har beslutat att ansluta sig till oss utan någon större diskussion och deras styrkor var 

faktiskt större än jag trodde. Vi kan nog räkna med tre tusen män från dem.” 

Kellar gned sig betänksamt på hakan med ena handen. 

”Det börjar se bra ut. Om vi nu bara…” 

Han hann inte avsluta meningen för i samma stund kom en blek soldat springandes. Den blå- 

gröna uniformen klibbade runt hans svettiga kropp. Han stannade flämtande upp framför de båda 

och fick anstränga sig för att göra en snabb honnör mellan flämtningarna. 

”Ers majestät… fången… han har flytt!” 

Kellar ryggade till och Produs blick mörknade. 

”Vad menar du med det?” 

Soldaten flämtade fortfarande och han verkade vara rädd för att det var han som var tvungen 

att framföra nyheten. 

”Sändebudet från Collcott. Han har rymt. Han har befunnit sig i fängelsehålan i väntan på 

besked om vad som ska hända med honom. För bara en liten stund sedan upptäckte en patrull att 

han saknades. Dörren var upplåst så han måste ha fått hjälp av någon inifrån slottet. Fångvaktaren 

låg ihjälslagen i cellen där mannen suttit. De hade inte ens bemödat sig med att stänga dörren till 

cellen för att dölja sina spår.” 

Produs sträckte sig fram och grep tag i soldatens skjorta och ruskade honom omilt. 

”Vad menar du med att någon har kunnat rymma?” Nu lät han allt annat än glad, men Kellar 

lade en lugnande hand på hans arm. 

”Det är inte den här mannens fel att Jholldo har kunnat rymma, men vi måste genast ta reda 

på vad som hänt. Om Jholldo fått hjälp härifrån kan det innebära att vi har en förrädare ibland 

oss. Skicka ut en handfull pålitliga soldater för att ta reda på vad som hänt och stäng genast 

197

stadsvakten. Ingen får passera ut ur staden de närmaste timmarna. Kanske ännu längre…” 

Produs nickade bistert, men i hans ögon skymtande en snabb blick av gillande förbi. Kellar 

kunde tänka fort om det behövdes och de hade tänkt på samma åtgärder nästan samtidigt. Produs 

slösade inte tid med formaliteter. Istället gick han med långa kliv över borggården och började 

genast ge order åt sina soldater. Ett tjugotal män började genast utföra det Produs sa åt dem. De 

försvann snabbt iväg åt olika håll. 

Kellar vände sig mot soldaten som stod blek och stel framför honom. 

”Vet du när det här hände?” 

”Nej ers majestät. Men det måste ha hänt alldeles nyligen, kanske för en halvtimme sedan. Vi 

har vakter patrullerandes överallt och det inkluderar fängelsehålan. Det är ungefär en halvtimme 

mellan varje patrull där.” 

”Det är bra. Anmäl dig till Produs för nya uppgifter.” 

Kellar ville få iväg soldaten igen, det tjänade ingenting till att hålla kvar honom nu innan de 

visste mer och det skulle Produs se till att få reda på om han så var tvungen att vända upp och ner 

på hela staden. Dessutom hade en oroande känsla växt fram. Tänk om de verkligen hade en 

förrädare ibland sig. Vad skulle denne kunna föra vidare för information? 

Soldaten gjorde honnör men precis innan han hann smita iväg stoppade Kellar genom att 

lägga handen på hans axel. 

”Håll tyst om detta. Ju färre som vet om att Jholldo rymt desto mindre oro i soldatleden. Du 

förstår säkert.” 

Det var inte en fråga utan en order. Soldaten nickade snabbt. Han förstod vad som gällde. 

Kellar stod obeslutsam kvar på borggården och gned sig på hakan. Det här hade han inte 

räknat med och oroskänslan växte sig bara starkare och starkare. Han visste inte riktigt vad det 

var och det bekymrade honom. Det var något utöver att det kunde finnas en förrädare bland dem 

men han kunde inte sätta fingret på det. Till slut vände han på klacken och började gå mot slottet 

igen. Han visste att han var tvungen att vänta på Produs rapport innan han kunde få en klar bild 

av hur det gått till. Han tyckte inte om att vänta, men just nu kunde han inte göra något annat. 

De två storvuxna livvakterna följde tyst efter honom när han försvann in i slottet. 

Kellar stod och studerade ett antal kartor när Produs äntligen kom instormande genom dörren till 

tronsalen. Han såg ut som ett åskmoln med det röda håret smetandes över huvudet. Kellar visste 

198

genast att det inte var goda nyheter generalen hade. 

”Det var tre av våra soldater som hjälpte sändebudet att fly. Stadsvakten hade sett dem och 

frågat vad de gjorde men de hade falska papper på att de skulle norrut och bevaka vägarna där. 

Vägarna! Vi har ju redan soldater på vägarna, vad skulle tre till göra för skillnad där nu? Jag har 

skickat iväg en mindre styrka att leta upp de där avskummen och om de får tag på dem ska jag 

personligen flå dem levande. Men jag tror ärligt talat inte att vi någonsin får se dem igen”, tillade 

han argt. 

Produs gick fram och tillbaks med händerna hårt knäppta på ryggen och Kellar såg att han var 

mycket upprörd. Inte bara över flykten utan förmodligen också för att tre av hans soldater hade 

förrått dem. Han väntade ytterligare en liten stund medan generalen muttrande och svärandes 

lugnade ner sig något. Den gnagande oron hade återigen slagit rot i hans kropp. Han tänkte efter 

innan han började prata. 

”Vad betyder det då? Vi har blivit förrådda av våra egna soldater vilket innebär att fienden 

förmodligen kommer veta det soldaterna vet. Hur mycket vet förresten soldaterna om kriget eller 

om våra planer?” 

Produs gav Kellar en skarp blick. 

”Givetvis vet de inte mer än de behöver veta. Inga taktiska beslut eller vart vi planerar att 

möta den dravanska armén.” 

Kellar gned sig tankfullt på hakan. 

”Bra, då borde vi kunna fortsätta enligt planen tills vidare. Det går inte förutse vad som 

kommer hända senare men just nu verkar inte skadan vara så stor. Vad som däremot oroar mig är 

att Jholldo blev fritagen så snabbt. Hur många visste egentligen om att han var här i Argovona?” 

”Inte alls många. Jag har redan frågat ut de vakter och tjänstemän som kom i kontakt med 

honom. Det var ju ingen hemlighet att han var här, men det var ändå inte många som kände till 

det. Än mindre att han satt i fängelsehålan tills vidare…” Produs muttrade igen men nu hade han 

lugnat ner sig. Han gick bort till bordet för att granska kartorna medan han pratade. 

Kellar rynkade pannan och såg på Produs med frågande blick. 

”Eftersom Jholldo blev fritagen praktiskt taget direkt måste det ha varit planerat. Men varför? 

Varför var han så viktig och värd risken? Han var ju bara ett sändebud. Såvida inte…” 

Produs tittade förvånat upp från kartorna. 

”Såvida inte, vad?” 

199

”När han var här och bad oss slå oss samman med vansinnet i Dravanu räknade han upp vad 

deras armé innehöll. Var detta bara en list eller var han verkligen så dum att han gav oss precis 

sådan information vi behöver? Vad kan vi istället förvänta oss att möta? En dubbelt så stor armé 

eller planerar de kanske att belägra oss?” 

Kellar slog frustrerat ut med händerna. Han borde ha vetat att inte lita på Jholldos uppgifter 

om den dravanska armén utan vidare. 

”Jag har också funderat på det. Vilket alternativ vi än väljer, att han gav oss falsk information 

eller inte, så förstår jag inte vad han var ute efter. När det väl är dags för strid spelar det hur som 

helst ingen roll, eftersom vi kan skicka ut spanare som snabbt kan bilda sig en uppfattning om 

vad vi möter. Det måste ligga något annat bakom, varför är han så viktig för Dravanu att de 

riskerar en fritagning mitt framför våra näsor?” 

Produs stelnade till. 

”Tänk om han bara var här för att försöka få reda på hur många soldater vi har, eller vilka 

möjligheter vi skulle ha att motsätta oss den dravanska armén?” 

Kellar tyckte det lät förnuftigt. En spion från fiendesidan som kommit och gått. Rymt rättade 

han sig. Jholldo var säkert här för att bilda sig en uppfattning om hur den venloriska armén såg 

ut. De diskuterade saken fram och tillbaka en stund, men kunde inte komma på något nytt. 

Sändebudet måste ha varit där för att samla information om deras styrka, det var Produs 

övertygad om. Men de visste inte hur mycket han hade fått reda på. Förmodligen inget av större 

värde som skulle kunna överraska dem senare. Men helt säkra kunde de såklart inte vara. De 

bestämde sig för att marschera iväg dagen efter och Produs verkade lugna ner sig igen. 

Kellar tittade efter honom när han försvann genom dörren. Allt lät mycket förnuftigt, en spion 

i Argovona till ett annalkande krig. Han trodde inte heller att den information som Jholldo hade 

kommit över skulle göra dem någon större skada när det väl blev dags för strid. Jholldo hade inte 

haft möjlighet att ta reda på mycket. Trots det ville inte oron i kroppen släppa och han undrade 

vad Jholldos avsikter egentligen hade varit. 

Han gick fram till kartorna som Produs granskat och drog tankfullt med fingret över bilderna 

som visade berg och dalar. De skulle marschera upp till Vargpasset nordväst om Argovona, där 

Faroiskogen mötte bergskedjan Angimal. Om Valgones uppgifter stämde så skulle det mest 

logiska vara att den dravanska armén tog den vägen. Där skulle de hålla stånd mot fienden. 

Det började mörkna ute men det tog lång tid innan Kellar slutligen lämnade rummet. 

200

Kapitel 20 

De lämnade Argovona på eftermiddagen nästa dag. Det hade tagit dem mer tid än beräknat att 

göra armén marschklar men nu var de äntligen på väg. En stor karavan av soldater marscherade 

iväg nordväst och deras rustningar i läder och plåt gnisslade och skramlade i den varma luften. 

Kellar red i täten tillsammans med Produs och en del andra befäl. Kellar tyckte att det var 

skönt att vara på väg. Det kändes som han hade suttit still i Argovona alldeles för länge och 

lyssnat på alla lismare. Så trots att hans blanka rustning kändes hård och obekväm njöt han av att 

vara ute på en hästrygg igen. Han hade spenderat mycket av sin tid på att träna svärdsfäktning 

och stridskonst så han var inte helt främmande i sin rustning. Det hade dock gått lång tid sedan 

han sist hade den på sig och det kliade under plåten där han inte kom åt. 

Han slängde en blick över axeln och såg gillande på armén som ringlade sig fram genom 

landskapet bakom honom. De hade på kort tid lyckats få ihop en armé på trettiotusen man och 

just nu när himlen var nästan alldeles klar och blå som den renaste sjö så förstod han knappt 

allvaret i deras situation. 

Han vände sig om mot Produs för att småprata lite men denne var försjunken i en diskussion 

med de andra befälen som red i täten. Kellar vände istället blicken framåt och försjönk i egna 

tankar. 

Vargpasset utgjorde en naturlig väg mellan Venlora och Dravanu, men de flesta människor 

undvek den på grund av den överhängande risken att bli överfallen av rövare. Nåväl, det 

problemet skulle knappast den venloriska armén lida av. Kellar undrade plötsligt vart spanarna de 

skickat ut hade tagit vägen och han greps av en snabb ilning av oro för att de skulle bli 

överrumplade men han avfärdade den genast. Om den dravanska armén var så pass stor som 

Valgone sagt skulle den inte kunna färdas särskilt snabbt vilket var till deras fördel. Då kunde de 

välja plats för vart striden skulle äga rum, om det ens skulle bli någon. Kellar hoppades innerligt 

att det gick att resonera med Dravanu i frågan. Han tänkte på de tjänstemän han hade med sig 

som var med enbart för att försöka avstyra en strid. Tanken att de två arméerna bara stod 

uppställda och att det sedan inte blev någon strid tilltalade honom mycket. Han önskade att det 

kunde bli på det viset. Det skulle spara många bra män livet. De marscherade vidare medan 

landskapet långsamt förändrades runt omkring dem. De kunde se Faroiskogen vid horisonten när 

201

de tog sig över krönen av kullar. Skogen tornade upp sig som en väldig grön mur. 

Armén slog läger för kvällen när solen hade försvunnit ner bakom horisonten och det började 

mörkna. Soldaterna satte upp sina tält och satt sedan och pratade lågmält medan de lagade mat 

eller putsade på sin utrustning. 

Kellar befann sig i mitten av armén i ett större tält där han rådslog med befälen över armén. 

De diskuterade länge fram och tillbaks hur de skulle göra om det väl skulle bli krig. De kom inte 

fram till något konkret under kvällen men de uttryckte alla samma oro över att deras spanare inte 

kommit tillbaks. Om de inte kom tillbaks visste de inte vad de hade framför sig och således var 

det svårt att planera ett anfall på ett bra sätt. De visste dock att om Valgones uppgifter stämde så 

hade de en mycket större armé än deras att möta och ingen visste riktigt hur de skulle försvara sig 

då. Det värsta som kunde hända var att bli anfallna på öppen mark, då skulle de garanterat gå 

under. 

Kellar fick ont i huvudet av alla frågor som de inte hade svar på men just nu fanns det inget 

de kunde göra förutom att avancera mot norr. Han körde ut Produs och resten av befälen när 

stjärnorna stod högt på himlen och han insåg att han borde sovit för länge sedan. De skulle ge sig 

upp i gryningen och fortsätta sin framryckning. Ju längre ifrån Argovona de kunde komma om 

det blev strid, desto bättre. Kellar klädde av sig och lade sig på den provisoriska sängen som stod 

längst in i tältet. Han var för trött för att orka tänka på alla bekymmer och han slumrade snabbt in. 

Han var stel i kroppen när han vaknade och förvirrad över vart han var. Sedan kom han ihåg 

att han befann sig i sitt tält i mitten av sin armé där de hade slagit läger på slätten. Han undrade 

vilken tidpunkt det kunde vara och varför han ens var uppe. Han hade gett order om att han skulle 

bli väckt en stund innan gryningen så han kunde vara med från början när armén bröt upp sitt 

läger för att fortsätta marschera. Men det var ingen som hade väckt honom. Han blev plötsligt 

orolig. 

Han såg inget genom den tjocka tältduken men han tyckte att han hörde något långt borta. 

Ljudet av metall som slog mot metall. Först visste han inte om han inbillade sig men sedan hörde 

han definitivt ett plågsamt skrik och någon som ropade ut order. Han kunde inte urskilja exakt 

varifrån skriken kom men de var fortfarande en bit bort. 

Han gled snabbt ur sängen och slet på sig sina kläder. Han hade enkla soldatkläder istället för 

de pråliga dräkterna han tvingades ha på sig i Argovona. Den venloriska uniformen i sina blå- 

gröna färger, kändes behaglig över kroppen. Han spände på sig svärdet så att det hängde 

202

lättillgängligt vid höften. Han hörde ytterliga skrik och tumult någonstans utanför så han 

bekymrade sig inte om att ta på sig mer utrustning. Han hoppades att det bara var hans egna 

soldater som råkat i bråk över något, men han trodde inte att det var så. Någon hade attackerat 

dem mitt i natten. 

Han sprang bort till tältfliken och kikade ut i mörkret. Runt hans tält var det lugnt. En rad 

andra tält avsedda för befälen och rådgivare stod uppställda med jämna mellanrum så att de 

bildade en liten by med trånga gator. 

Han hörde att striden pågick till vänster om honom och han tvekade inte när han klev ut i den 

kyliga natten. Det var en klart ute och skenet från de hundratals lägereldarna som var utspridda 

över lägret kastade ett svagt spökligt sken över tälten. 

Han började springa mot ljudet av striden när han plötsligt insåg att det var alldeles för lugnt 

här. Det skulle finnas vakter runt de här tälten men han hade inte sett en enda den korta stunden 

han varit utanför sitt tält. Han kunde inte deras patrullscheman, men han litade till att befälen 

hade koll på det. Så varför kunde han inte se några av dem? Det behövde naturligtvis inte betyda 

något men han blev ändå på sin vakt. 

Han stannade till vid sidan av ett tält och tryckte sig mot skuggorna. Försiktigt drog han sitt 

svärd så att det inte skulle låta när det lämnade skidan. Sedan ställde han sig bredbent med 

svärdet pekandes ned i marken och lyssnade. 

Han kunde inte höra något förutom det avlägsna ljudet av en strid. Precis när han skulle börja 

springa igen såg han något röra sig i ögonvrån. Han tryckte sig försiktigt mot tältduken medan 

han långsamt vred på huvudet. Skuggan han sett stod still där tälten bildade en korsning. Kellar 

hoppades på att det bara var en av de patrullerande vakterna som var där. Han hade kanske också 

hört tumultet någonstans i utkanten av deras läger. Det var kanske därför han stod still mitt bland 

tälten. Sedan såg han en lång kniv glimma till i handen på skuggan. Det var inte samma sorts 

kniv som hans soldater hade och han förstod genast att den okända skepnaden var ett dödligt hot. 

Skuggan rörde sig långsamt ut mot mitten av gången mellan tälten och då först kunde Kellar se 

hela den mörkklädda gestalten. Han visste inte vem det var men han visste att det inte var någon 

av hans soldater. När den mörkklädda personen vände sig åt andra hållet smög Kellar försiktigt 

mot honom. Om han kunde avväpna honom kunde han pressa personen på uppgifter. Kellar ville 

verkligen veta vad som var på gång och han tänkte ta reda på allt som den här personen visste. 

I skydd av tältets bleka skugga smög han så tyst han kunde mot mannen som stod mitt i 

203

gången och tycktes titta på något längre bort. 

Kellar kom fram till kanten på tältet och steg sedan ljudlöst ut i den lilla korsningen samtidigt 

som han tryckte svärdspetsen mot mannens rygg. 

”Ett ljud och jag kör svärdet genom ryggen på dig. Släpp kniven.” Hans röst var iskall och nu 

var han plötsligt rasande. 

Den mörkklädde tvekade en kort stund men släppte kniven som föll ner på marken med en 

svag duns, sedan vände han sig långsamt om. Kellar stirrade mannen rakt i ögonen, han var nu 

övertygad om att det inte var någon av hans soldater. 

”Vem är du? Vad gör du här?” Kellar väste med sammanbitna tänder med sitt svärd pekandes 

mot mannens bröst. ”Svara mig.” 

Istället för att svara hånlog mannen bara åt honom, mannen riktade blicken bakom Kellar. 

Kellar kastade en hastig blick över axeln och såg att två till mörkklädda män kom gående mot 

honom. Från gångarna mellan tälten på sidorna om honom kom ytterligare två män. Kellar svalde 

hårt. Han var omringad. 

Mannen framför honom skulle precis ta ett steg bakåt för att kunna dra sitt svärd men Kellar 

körde utan att tveka sitt svärd genom magen på honom. Mannens ögon stod ut ur huvudet av 

förvåning. Han segnade ner med händerna för såret för att stoppa blödningen och den plötsliga 

smärtan. De två männen som kom från sidorna hade redan dragit sina vapen och nu närmade de 

sig långsamt Kellar med blodtörstiga blickar. 

Kellar snodde runt och utstötte ett vrål när han kastade sig mot de två männen som kom 

bakifrån. Om det inte gått så snabbt skulle Kellar ha anfallit någon av männen som kommit från 

sidorna, men han var förbi stadiet där han kunde tänka igenom och analysera situationen. Han 

hade insett att de här männen var här för att döda honom. Genom att snabbt anfalla de två män 

som kom bakifrån lyckades han skapa förvirring, om än bara för en sekund. 

Det räckte för att fälla den vänstra mannen med ett snabbt hugg mot huvudet. I rörelsen 

framåt satte han axeln i den andra mannens bröst och de tumlade omkull på marken mellan tälten. 

Kellar landade på sidan och rullade snabbt runt för att ta sig upp. 

Han tog sig upp i sittande ställning och lyckades precis dra åt sig benen för att missa en 

spikklubba som kom vinande genom luften. Den slog ned i marken framför honom med en dov 

duns. Kellar tog desperat upp en näve jord och kastade den mot männen som anföll honom. Han 

missade grovt men männen blev överraskade och tog instinktivt ett steg bakåt för att skydda 

204

ögonen. Det gav Kellar den tid han behövde för att resa sig upp och ta ett halvt steg bakåt. Han 

kastade en snabb blick över axeln och kunde konstatera att det inte verkade finnas fler fiender 

runt honom, i alla fall inte just nu. 

Det innebar att de var tre mot en, men nu var han åtminstone inte omringad. 

Han ställde sig bredbent med vänster ben framför det högra och höjde svärdet, redo att gå till 

attack. Mannen som han tacklat omkull hade kommit upp på fötterna. Nu stod de alla vända mot 

Kellar. Deras ögon glimmade ondskefullt i det matta skenet från eldarna längre bort i lägret. 

Mannen som slagit efter Kellar med en spikklubba höjde den återigen och gick tyst till attack. 

Kellar fylldes plötsligt av rädsla. De här männen rörde sig inte som vanliga soldater. Under den 

korta stund det tagit för Kellar att inse att han och armén var under attack så hade han inte hört ett 

ljud från männen som stod framför honom. Han visste med ens att de var professionella mördare. 

Han hade inga tvivel längre, de här männen var här för att döda honom och han blev plötsligt 

rädd att de skulle lyckas. 

I sista stund tog han ett snabbt steg åt sidan och spikklubban ven förbi hans ansikte så nära att 

han kunde känna vinddraget. I samma stund stötte han svärdet uppåt och lyckades köra in det i 

mannens bröstkorg. Mannen stönade till och föll ner på knä. Kellar slösade ingen tid utan drog 

snabbt svärdet ur mannen och tog sedan två snabba steg framåt samtidigt som han högg från 

sidan mot en av männen som var kvar. 

Mannen hoppade vigt undan och högg efter Kellar med sitt svärd. Kellar parerade slaget men 

var tvungen att dra sig bakåt. Medan Kellar var upptagen med den enda mannen så avancerade 

den andra snabbt på hans vänstra sida. I händerna hade han knivar. Han högg mot Kellar som 

med nöd och näppe lyckades ducka. Kellar hade inget utrymme att svinga svärdet där han stod på 

huk så istället körde han upp hjaltet i ansiktet på mannen med knivarna. Det smällde till med ett 

dovt krasande när mannens näsa krossades och han stapplade förvånat bakåt av smärta. Han 

skulle vara ur spel länge nog för att Kellar skulle kunna fokusera all sin uppmärksamhet mot den 

sista mannen med svärdet. Det brände till av smärta i högerarmen när fiendens svärd skar igenom 

hans tunna tröja och skar upp ett stort jack i armen. Kellar skrek högt av chocken och var nära på 

att tappa sitt svärd, men han visste att om han gjorde det så skulle han vara förlorad. Han såg 

svärdet komma vinandes genom luften igen och han visste att han måste handla, annars skulle 

han bli nerhuggen av lönnmördare och ingen skulle veta vad som hänt honom. Han tog ett snabbt 

steg framåt och lyckades med sin friska vänsterarm stoppa mannens hugg genom att ta tag i hans 

205

arm. Sedan fick han med en kraftansträngning upp sitt eget svärd och lyckades hugga mannen i 

låret. Mannens ansikte var förvridet av smärta när han föll ihop på marken. 

Kellar vred svärdet ett halvt varv i låret på honom för att öppna såret mer för att kunna vara 

säker på att mannen var oskadliggjord. I alla fall för tillfället. Sedan vände han sig snabbt om för 

att se vart mannen med den krossade näsan tagit vägen. Han var inte tillräckligt snabb och luften 

gick ur honom när mannen kastade sig över honom och de dråsade ihop på marken. Kellars 

högerarm låg slapp efter hans sida och den bultade oroväckande efter skadan. När han nu låg 

under mannen med den krossade näsan visste han att skulle dö. Dödad av lönnmördare i mitten 

av sin egen armé. Kellar kunde inte ens försvara sig. Det kändes meningslöst. 

Den andra mannen lyckades sätta sig gränsle över Kellar samtidigt som Kellar med fasa insåg 

att hans högerarm inte längre lydde honom. Blodet forsade fram ur lönnmördarens näsa, men han 

verkade knappt medveten om det. Mannen blottade tänderna i ett ondskefullt leende samtidigt 

som han höjde sin kniv, beredd att döda Kellar där han låg hjälplös på marken. 

Kellar handlade i desperation och lyckades få upp sin vänsterarm till mannens ansikte. Det 

var inte tillräckligt hårt för att slå honom, eller ens att få honom ur balans. Men han lyckades 

trycka till mannens näsa igen och det fick honom att för första gången vråla av smärta. Mannen 

kastade huvudet bakåt och förde av ren reflex händerna till skydd för näsan. Mannen höll 

fortfarande i kniven. Den var riktad mot hans hals. Kellar utnyttjade snabbt mannens egen rörelse 

och lade sin hand över den andres och tryckte sedan till med sina sista krafter. Kniven skar 

genom mannens hals och han föll ihop på sidan med ett gurglande medan han frenetiskt klöste i 

jorden för att få luft. 

Kellar flämtade av ansträngning men lyckades till slut ragla sig upp på fötterna igen. Runt 

omkring honom låg de fem männen döda. Mannen som han skurit upp låret på hade tydligen 

förblött under tiden han kämpat mot den sista lönnmördaren. 

Den plötsliga smärtan i högerarmen påminde honom om hans eget sår och att han måste få 

det sytt, annars skulle han med stor sannolikhet också förblöda. 

Knappt medveten om det började han gå från tälten ut mot sina soldater. Han kunde se en 

grupp män stå en bit bort men när han försökte ropa på dem kom det bara en svag viskning. Han 

hoppades att det verkligen var soldater från den venloriska armén och inte fler lönnmördare. Han 

tog ytterligare ett par stapplande steg innan han föll ihop på marken. Han höll sin högerarm i ett 

hårt grepp, som om det var hans livlina som när som helst kunde brista och skicka honom ut över 

206

dödens stup. Sedan blev allt svart. 

När han slog upp ögonen låg han i en stor vagn med tak av tyg och det rytmiska gungandet fick 

honom att må illa. Han satte sig kapprakt upp när han kom ihåg striden men den snabba rörelsen 

fick hans huvud att snurra så han sjönk ner igen. Han såg en suddig gestalt i vagnen. Han kunde 

inte fokusera blicken ordentligt. När han vände på huvudet såg han att hans högerarm hade ett 

stort bandage där såret var och han insåg att han måste blivit räddad efter att han kollapsat. 

Han blundade en kort stund för att bli kvitt illamåendet och yrseln och sedan satte han sig 

försiktigt upp igen. När han nu tittade runt i vagnen såg han att det var Produs som satt på en liten 

bänk en bit bort. Han såg bister ut när han mötte Kellars blick. 

”Vi var rädda att du inte skulle överleva natten”, sa han kort. 

Kellar försökte säga något men han var så torr i munnen att han inte fick fram ett ljud. Produs 

förstod det och hämtade snabbt en flaska med vatten åt kungen. Kellar drack girigt ett par klunkar 

men fick lugna ner sig för att inte kräkas upp allt igen. Han svalde ett par klunkar till och sedan 

kände han sig något bättre. 

”Vad var det som hände? Jag hörde en strid någonstans och när jag kom ur mitt tält blev jag 

överfallen av fem män. Jag tror jag lyckades döda dem. Var det fler?” Han svepte oroligt med 

blicken i vagnen. 

Produs stirrade på honom med en bekymrad blick. 

”Vi blev anfallna under natten. Det var en liten styrka, kanske hundra man ungefär. Det var en 

spaningsgrupp för den dravanska armén. Problemet var att vi blev fullständigt överrumplade av 

dem. De lyckades på något sätt döda våra vaktposter och sedan smyga sig obemärkt in i vårt läger 

utan att någon märkte något. När de väl började döda våra män som låg och sov tog det alltför 

lång tid innan någon hann förstå vad som var på gång och när vi väl gjorde det var alla så 

förvirrade att de högg mot allt som rörde sig. Vi förlorade närmare femhundra man i natt.” 

Kellar stirrade häpet på den bistra mannen framför honom. 

”Femhundra? Hur kunde det hända?” 

”Förvirringen som jag sa. Våra egna soldater högg ner varandra innan de förstod vilken den 

riktiga fienden var. Vi lyckades till slut samla ihop oss så pass mycket att vi kunde slå tillbaka, 

och då var de andra chanslösa. Vi lyckades döda nästan alla fiender när de försökte fly.” 

”Nästan?” 

207

”Vi fick tag i en fiendesoldat som var svårt skadad och honom frågade vi ut.” 

Kellar höjde förvånat på ögonbrynen. ”Vad sa han?” 

”Vi trodde först att han babblade eftersom han var så svårt skadad, men sen tänkte jag på den 

information du gav mig om sändebudet från Collcott. Hans prat om kriget mot Skuggorden. 

Nåväl, soldaten sa i alla fall att vi stöder Skuggorden och att vi måste dö för det. Innan döden tog 

honom mumlade han ett kvinnonamn om och om igen. Jag gissar att den här så kallade 

Skuggorden skadat hans kvinna och att han nu var ute efter personlig hämnd. Jag tror att hela den 

dravanska armén är lurade att tro att vi stöder deras fiende.” Produs skakade dystert på huvudet. 

”Det gör dem till farliga fiender, sådana som inte går att prata förstånd med.” 

Kellar nickade medan han försökte förstå vad det var vad som hade hänt egentligen. 

”De som anföll mig då?” 

”Vi vet inte, men vi tror att de var ute efter dig. Som tur var lyckades de inte. Dessvärre 

verkar det inte som om ni var huvudmålet. När ni dödade de där männen hade de antagligen 

befunnit sig i lägret en bra stund och de hade på den tiden dödat ett antal sovande befäl, strateger 

och fältskärar. De gick från tält till tält och skar halsen av alla de kunde hitta. Vi förlorade många 

bra män i natt.” 

”Vet vi med säkerhet att det var män från den dravanska armén?” 

”Ja. De som anföll i utkanten av vårt läger hade uniformer med sig. De hade dem inte på sig, 

säkerligen för att kunna skapa den förvirring som var så förödande, men när vi sökte igenom 

kropparna och deras utrustning hittade vi dravanska uniformer i så gott som allas packningar.” 

Kellar suckade tungt och sjönk tillbaks ner på bädden. 

”Då är det verkligen krig vi står inför.” Han slogs plötsligt av en tanke. ”Vart är vi nu?” 

”När vi hittade dig och kropparna efter männen du dödat såg vi genast till att bära dig till ett 

sjuktält. Fältskären gjorde ett bra jobb när han sydde ihop din arm, men du hade förlorat mycket 

blod så vi visste inte om du skulle överleva natten eller inte. Men det gjorde du uppenbarligen 

och det är jag glad över.” Produs log svagt. 

”Hur som helst så gav jag order om dubbla vakter resten av natten. Jag är osäker på om någon 

sov något alls i natt efter den plötsliga attacken. Jag gav order om att vi skulle ge oss av som 

vanligt på morgonen eftersom, som du sa, nu är tydligt att vi ligger i krig. Om vi ska ha en chans 

mot den dravanska armén måste vi slåss där vi kan utnyttja terrängen bättre. Här ute på 

Cardunloslätten är vi ett lätt mål, det bevisade fienden i natt. Vi har kommit drygt halvvägs till 

208

Vargpasset och du ligger i en förrådsvagn som nu gjorts om till den kungliga sjukvagnen.” 

Kellar stirrade upp i taket på vagnen. 

”Femhundra män döda.” Kellar stödde upp sig på armbågarna och synade Produs. 

”Hur kunde det hända? Jag känner dig Produs, jag vet att du är noggrann och en bättre 

general finns inte. Men det här är oacceptabelt. Inte för att jag blev skadad utan för de femhundra 

män som dog inatt. Dog de förgäves? Förmodligen inte, men att bli överrumplade på det sättet…” 

Kellar avslutade inte meningen. 

Produs nickade. Han förstod. Han borde vidtagit fler åtgärder och han borde inte ha försatt sin 

kung eller sina män i den här situationen. Kellar suckade innan han fortsatte. 

”Men jag delar din åsikt, om vi ska komma levande ur det här måste vi till Vargpasset innan 

det är för sent. Hjälp mig upp nu så jag kan ta mig ut och besöka mannarna. Jag vill inte att de 

ska tro att fienden kan besegra oss så lätt.” 

Produs nickade bara och Kellar var tacksam över att han inte protesterade. Han må vara 

skadad men han var inte dödligt sårad. Han behövde inte någon som beklagade sig över hans 

tillstånd nu. 

Han var fortfarande yr och vagnens gungande gjorde det svårt att hålla balansen. Till slut 

hade han lyckats få på sig alla kläder och han var redo att ge sig ut till sina män. Produs väntade 

bak i vagnen och lyfte upp skynket när Kellar var redo att kliva ur. 

Han blev bländad av den skarpa solen och var tvungen att blinka ett par gånger för att vänja 

ögonen. Han trodde plötsligt att han kanske inte var kapabel att ta sig ur vagnen med sin skadade 

arm medan vagnen var i rullning. Produs verkade ha förutsett det. Han hade redan hoppat ur och 

nu gick han bakom vagnen för att ge Kellar stöd när han försiktigt klättrade ur. 

En häst lunkade bakom vagnen och verkade vänta på Kellar. Han hävde sig med viss möda 

upp på hästryggen. Först då kunde han för första gången den dagen blicka ut över armén. 

Runt vagnen gick hans personliga livvakt, stora soldater med läderrustningar. De nickade 

lättat när de såg sin kung återigen sitta på sin häst. Kellar höjde sin friska vänsterarm till hälsning 

samtidigt som han kämpade mot ett yrselanfall. Produs tog snabbt tag i hästens tyglar så att 

kungen inte skulle ramla av. 

Kellar gav honom en tacksam blick och nickade sedan mot fronten av armén. 

”Låt oss bege oss dit fram, så att männen kan se att det krävs mer än fega lönnmördare för att 

besegra den venloriska armén.” 

209

Kellar satt på hästen medan Produs gick bredvid och ledde honom genom leden av män. 

Överallt såg han lättade ansikten och leenden. Han nickade till hälsning mot soldaterna. Det tog 

dem en bra stund att komma till fronten av armén men när de väl gjorde det visste alla soldater att 

deras kung levde. Kellar var blek och kände sig svag, men han visste att det ingöt mod i dem att 

han red längst fram för sin armé. 

Trots nattens händelser var han ändå vid gott mod. Nu visste de lite mer om vad som väntade 

dem och de skulle inte låta sig överraskas på det sättet igen. Han var bara bekymrad över att det 

hade gått så här långt redan. För några dagar sedan visste han inte ens om vilket hot de stod inför, 

men nu stod det plötsligt på hans tröskel, redo att vältra sig in i hans land. Han tänkte inte tillåta 

det hända. Inte utan strid. 

Kapitel 21 

Under dagen lyckades de ta sig mycket längre än Kellar först hade trott var möjligt för en så stor 

armé. Kellar hade lyckats äta lite ost, bröd och torkat kött där han satt på hästryggen och nu 

kände han sig betydligt bättre. Hans högerarm ömmade när han försökte lyfta den men han 

fortsatte envist att försöka, fast besluten att inte låta den bli obrukbar bara för att han inte hade 

ork att träna den. Luften var klar och det kulliga landskapet böljade under soldaterna där de 

marscherade eller red fram. Ibland passerade de gårdar på avstånd. Små barn stod och stirrade 

storögt på alla soldater som marscherade förbi. Ingen av barnen var dock modig nog att närma sig 

armén. På avstånd kunde de också se slott och mindre byar som låg utspridda på höga kullar eller 

bakom kullarna så att de inte såg mer än hustak. 

På eftermiddagen spred sig ett rykte som en löpeld i armén. De män som marscherade längst 

bak hade på långt håll sett en grupp män röra sig mot armén. När ryktet nådde Kellar och Produs 

gav de genast order om halt. De vände sina hästar och red rakt genom armén ända till 

eftertruppen. Soldaterna särade på sig och skapade på så sätt en bred väg för Kellar och Produs 

och ett dussin andra befäl som ville se vad som stod på. När de kom till den bakre kanten av 

armén kunde de också se det svaga dammolnet efter en mindre grupp människor som långsamt 

närmade sig. Det såg inte ut som om männen hade hästar utan de verkade springa fram. Kellar 

undrade om det var soldater från Dravanu som var där för att anfalla dem i ryggen. Det var mitt 

på dagen och männen gjorde ingen ansats till att vilja smyga fram. Det verkade inte troligt att det 

210

var fienden. Han hoppades att det var Casha och hans män, men efter nattens anfall ville han inte 

ta några som helst chanser. Han skuggade ögonen med handen medan han blickade ut över fältet. 

Det var omöjligt att se vilka det var på det här hållet. 

Kellar vände sig till Produs och resten av befälen som hade samlats runt omkring honom. 

”Är det någon som vet vilka det där är?” 

”Nej, mannarna säger att de såg dem för en liten stund sen bara. De verkar ha kommit 

österifrån, från Faroiskogen. Antingen är det soldater från Dravanu som är otroligt korkade.” 

Kellar nickade gillande åt Produs. De hade tänkt precis samma sak. ”Eller så försöker de göra en 

avledande manöver och anfalla oss på ett sätt som vi inte är beredda på.” 

Det hade Kellar inte tänkt på och han började genast fundera på åtgärder om det skulle bli ett 

sådant scenario. 

”Eller”, fortsatte Produs, ”är det några som helt enkelt försöker hinna ikapp oss. Jag kan inte 

se hur många det är härifrån, men det är en alldeles för liten styrka för att ha en chans mot vår 

armé. De verkar inte ens ha hästar. Alltså tror jag att de antingen är efterblivna eller att de helt 

enkelt inte är från den dravanska armén.” 

Kellar nickade mot mannen. Det lät rimligt. 

”Fast de kanske inte är efterblivna”, tänkte han högt. Förmodligen var det bara en grupp män 

som försökte komma ifatt dem. Det bekräftade också hans misstankar att det skulle kunna vara 

desertörerna som skulle ansluta sig till dem. Men kunde han vara säker? Hade han fel kanske han 

skulle förlora fler män idag. 

”Produs, se till att höja beredskapen hos mannarna. Jag vill inte bli veta av några 

överraskningar. Men jag tror inte att det är en fientlig styrka där borta.” Han pekade mot 

dammpelaren som långsamt rörde sig närmare. ”Vi gör halt här och inväntar dem.” Produs 

nickade och gav sedan de andra befälen order som de skulle vidarebefordra till soldaterna. 

Kellar vinkade till sig ett yngre befäl med ett ljusbrunt skägg. 

”Skicka ut en ryttare för att möta dem, det är onödigt att riskera ett bakhåll bara för att de på 

det här avståndet inte ser ut att kunna göra skada.” 

Mannen med skägget bugade snabbt och sprang sedan iväg för att hitta en lämplig ryttare. 

Strax därefter dundrade en häst med ryttare förbi dem mot gruppen som närmade sig. 

Det var lätt att missta sig på tid när det gällde stora avstånd på den böljande slätten och det 

tog ryttaren en bra stund att komma fram till gruppen långt där borta över kullarna. Efter vad som 

211

kändes som en evighet dök slutligen ryttaren upp igen bakom ett krön på kullen. Det gick 

långsammare nu och det verkade som att hästen var trött, men sedan såg de allihop att det satt två 

personer på hästen. 

När hästen slutligen kom fram till armén igen hoppade de båda männen av. Den ena var 

ryttaren de sänt iväg och den andra mannen var Casha. 

Kellar log stort mot desertören och Casha bugade överdrivet dramatiskt mot honom. Han 

hade också ett leende på läpparna. 

”Ni höll bra fart för att vara en så stor styrka”, var det första han sa. 

”Vi trodde vi skulle kunna komma ifatt er genom skogen, men det visade sig att vi bara blev 

sinkade av terrängen och nu har vi spenderat en bra stund med att försöka hinna ikapp er. Vi är 

drygt fyrahundra mannar som vill slåss mot de dravanska avskummen och vi är alla på väg hit.” 

Han svepte med handen mot gruppen av män som långsamt närmade sig. 

”Det är goda nyheter Casha”, sa Kellar glatt. ”Följ med så kan vi prata igenom det här 

ordentligt.” 

Produs gav snabbt order om att de skulle invänta truppen bakom dem och sedan sätta fart 

igen. Sedan följde han med Kellar, Casha och en del andra befäl mot fronten av armén igen. 

När de väl tagit sig igenom myllret av soldater och befann sig längst fram kunde de äntligen 

prata utan att behöva skrika för att överrösta ljudet av tusentals kängor. De red alla på hästar och 

bildade förtrupp för armén. Det var inte ett idealiskt ställe för befälen och deras kung att befinna 

sig om de skulle bli attackerade. Men här, väster om Faroiskogen hade de god uppsikt över 

landskapet och det var helt enkelt omöjligt för någon att smyga sig på dem mitt på dagen. 

”Vi blev attackerade inatt”, började Kellar. ”En styrka på drygt hundra man lyckades smyga 

sig på oss när vi låg och sov och i förvirringen som följde förlorade vi femhundra män. Om du 

och dina män är villiga att strida för den venloriska armén så är det ett bra sätt att täcka den 

förlusten.” 

Casha nickade. ”Vi är allihop desertörer från den dravanska armén. Vi deserterade för att vi 

inte bara kunde stå och se på när oskyldiga människor blev mördade och våldtagna. Den 

dravanska armén pratar om Skuggorden men vad jag vet så finns det inga sådana. Om de inte 

menar oss förstås, men vi har inget att göra med deras vidriga handlingar. Vad de däremot har 

lyckats bra med är att fylla de dravanska soldaternas sinnen med lögner. De är övertygade om att 

Skuggorden verkligen ligger bakom alla mord och all förstörelse som plågat landet Dravanu. Jag 

212

är övertygad om att de tror att vi nu är det hotet. Vi är redo att slåss.” Casha pratade med 

övertygelse i rösten. 

”Bra. Vet ni var armén befinner sig? När vi var i Argovona sa Valgone att den befann sig vid 

Ravaslätten. Om hans uppgifter stämmer så borde det ta en sådan stor armé lång tid att förflytta 

sig söder ut. Det ger oss förhoppningsvis fördelen att bestämma vart vi ska möta dem, såvida de 

inte redan har passerat Vargpasset. Om den är tre gånger större än vår styrka har vi små chanser 

att vinna om vi ska strida på öppen mark. Så, kan ni kasta ljus på alla frågor utan svar som vi har? 

Har ni skickat egna spanare norrut?” 

”Jag vet tyvärr inte mer än du, ers höghet. Efter att jag lämnat er i Argovona begav jag mig 

genast till vårt gömställe i Faroiskogen och samlade ihop mina kamrater. Nu när Gland är borta 

för jag befälet över vår styrka, men jag har inte haft tid att göra något än att försöka komma ifatt 

er. Vi hade ganska omfattande förberedelser att göra på kort tid.” 

”Vad menar du?” Kellar rynkade på ögonen. Det var något i Cashas tonfall som fångade hans 

intresse. 

”Jag menar att vi inte har haft tid att skicka spanare norrut.” 

Kellar tänkte fråga om Casha dolde något, men han gjorde inte det. Han trodde verkligen inte 

att Casha tillsammans med desertörerna hade något med anfallet under natten att göra, men kunde 

han vara säker på det? Kellar bestämde sig för att vänta. Av någon anledning litade han på Casha. 

Om han undanhöll något hade han säkert en god anledning. Om inte så befann sig Casha mitt i 

den venloriska armén, han skulle inte kunna göra något som hotade dem. Kellar log snett åt sig 

själv när han insåg det absurda i den tanken. Hans arm sved fortfarande efter striden under natten. 

Nåväl, tiden fick utvisa om Casha hade en överraskning. 

”Jag förstår. Vi skickade ut spanare men de kom aldrig tillbaks. Jag antar att de överraskades 

av de män som anföll oss inatt. Vi får skicka ut nya spanare så att vi vet vad som väntar oss.” 

Kellar avskydde att inte veta. Så många frågor utan svar. Men om de kunde ta sig till 

Vargpasset så skulle det vara det bästa stället för dem att möta den dravanska armén. 

Det var också det mest logiska stället för den dravanska armén att ta sig igenom. Han hade 

diskuterat detta fram och tillbaka med Produs under många timmar, men nu gick han igenom 

alltsammans i huvudet en gång till. Om de färdades längre västerut skulle hela deras armé vara 

tvungen att förflytta sig runt Angimal och dessutom genom oländig terräng. Det skulle vara 

möjligt men inte troligt. Tanken att den dravanska armén hade tagit vägen öster om Faroiskogen 

213

oroade honom lite. Om de gjort det skulle Argovona vara försvarslös. På den östra sidan fanns 

inga naturliga ställen att försvara Venlora. Egentligen var det konstigt att den dravanska armén 

inte gick till anfall därifrån. Men å andra sidan var vägen genom Vargpasset bättre eftersom det 

teoretiskt sätt skulle ge den dravanska armén ett större överraskningsmoment. Kellar litade dock 

på Valgone. Den gamle mannen hade sett armén väster om Collcott bara någon vecka innan. Det 

fanns ingen anledning för deras armé att gå någon annan väg. Dessutom borde det ha kommit 

rapporter om den dravanska armén var på frammarsch utmed handelsvägen och han hade inte 

hört något om det. Således var Vargpasset platsen de måste försvara. Han hoppades bara att de 

skulle hinna dit först. Om de inte kunde belägra passet skulle de med största säkerhet bli dödade 

allihop. Om det hände skulle Argovona också vara försvarslöst. 

Plötsligt kände han sig vilsen och rådlös. Om han hade fattat fel beslut i Argovona skulle 

tusentals människor dödas. De var helt enkelt tvungna att komma fram till passet i tid. Jagad av 

sina onda tankar vinkade han åt sig ett befäl. 

”Skicka ut fler spanare. Jag vill veta hur det ser ut framför oss. Jag vill veta om passet ännu är 

fritt eller om den dravanska armén har kommit dit än. Se till att du skickar så många som behövs 

för att de ska komma tillbaks den här gången.” 

Befälet nickade kort när han fick ordern. Han försvann in i myllret av marscherande och 

ridande soldater. Kellar stirrade ut i luften framför sig försjunken i tankar. Nästa dag skulle de 

vara framme vid Vargpasset och då skulle de veta hur allt låg till. 

Dagen efter började landskapet ändra form. De mjuka kullarna övergick i allt stenigare områden 

och till slut stod träden så långt ifrån varandra att de såg ut som ensamma skulpturer. Ensamma 

väktare posterade att skydda varandra så gott det gick i ödemarken. Bergskedjan Angimal höjde 

sig majestätiskt framför dem och den väldiga Faroiskogen färgades mörk av dess skugga. 

Tidigt på morgonen kom två spanare tillbaka. Den här gången hade de inte råkat i bakhåll och 

Kellar kände sig lättad när han hörde rapporterna. Vargpasset låg fritt, i alla fall på den här sidan 

av Faroiskogen. De två spanarna hade återvänt när de kunde bekräfta att den dravanska armén 

inte tagit sig såhär långt söderut. Resten av spanarna hade fortsatt norrut. De två männen trodde 

att de skulle vara tillbaka någon gång på eftermiddagen om allt gick bra. 

Kellar var glad över nyheterna och lite av ångesten släppte, men han ville inte låta sig 

invaggas i falska förhoppningar. De skulle få mycket mer värdefulla upplysningar när de andra 

214

spanarna återvände. 

Det hjälpte inte att fundera på vad för upplysningar de kunde ha när de återvände så han slog 

bestämt bort tankarna. Istället vände han sig mot Larun Kasin, mannen som kom med 

desertörerna och som Gland sagt var den främste strateg han någonsin träffat. 

Larun var en smal man med långt brunt hår. Det som fascinerade Kellar mest med mannen 

var hans skägg. Larun hade ett långt gråsprängt skägg som ilsket stod ut från hans haka i två 

flätor. Skägget gjorde att man dels lade märke till honom eftersom det stod i så skarp kontrast till 

hans långa, bruna hår, men det tog också uppmärksamheten från hans intelligenta blå ögon. 

Kellar hyste inga tvivel om att mannen var intelligent, men han var nyfiken över vad mannen 

egentligen kunde. 

”Vad tror du om våra chanser att försvara passet Larun?” 

Kellar fick det att låta som en alldaglig fråga. 

Larun betraktade kungen medan han drog i flätorna med ena handen. 

”Jag vet inte än, jag måste se platsen först.” 

Kellar blev märkbart besviken, han hade nästan förväntat sig att Larun skulle ha de svar han 

så enträget sökte men han visste att han inte kunde begära det. Dels kände männen inte varandra 

och sedan hade Larun faktiskt en poäng; de var tvungna att komma dit först. Innan dess var det 

meningslöst att planera något. Larun såg besvikelsen i Kellars ögon. 

”Ers höghet, vad jag menar är att jag inte kan veta vad jag har att jobba med. Jag har fått 

förklarat för mig att den här armén är drygt trettiotusen man stark. Jag har också hört att den 

dravanska armén är tre gånger så stor. De har alltså ett väsentligt övertag om uppgifterna 

stämmer, och det tvivlar jag inte alls på. Jag var också med i den dravanska armén så jag vet att 

deras styrka är formidabel. Det skulle vara självmord att slåss mot dem på en öppen slätt och 

således tycker jag platsen för striden är väl vald. För att ha en chans att vinna en sådan här strid 

där vi är kraftigt underbemannade, måste vi använda terrängen till vår fördel. 

Vad jag däremot inte vet än, eftersom jag inte varit i Vargpasset själv, är exakt hur det ser ut. 

Vilka stenblock går att använda som värn? Vilka gropar kan vi gräva större för att lägga ut 

dödliga fällor för fienden? Vilka stigar i bergen kan vi använda till bakhåll? Vilka stigar behöver 

vi bevaka? Eller rasera? Kan vi bygga belägringsmaskiner på den tid vi har? Har vi någon 

användning alls av belägringsmaskiner? Hinner vi över huvud taget fram i tid eller måste vi 

måhända slåss där vi minst vill det; på öppen slätt?” 

215

Larun tittade Kellar rakt i ögonen. Det var inte en utmanande blick utan bara en fråga om 

Kellar verkligen förstått vidden i att använda terrängen till sin fördel. Kellar stirrade med 

nyfunnen respekt på mannen. Han hade på nolltid tagit upp saker som Kellar inte ens tänkt på och 

med ett slag bevisat att han verkligen visste vad situationen gällde. 

Kellar log varmt mot honom. 

”Du har naturligtvis rätt. Vi får gå igenom allt när vi når passet. Jag hoppas bara att vi hinner i 

tid så att vi har något alls att försvara.” 

Larun besvarade leendet med en nickning. ”Det låter bra ers höghet.” 

”Kalla mig Kellar.” 

”Som du vill.” Larun Kasin log för första gången och sedan vände han blicken mot 

horisonten. 

Kellar visste inte hur han skulle tolka leendet, men han misstänkte att mannen, liksom de 

andra desertörerna, inte hade någon större respekt för titlar och kungligheter efter att ha 

tjänstgjort i den dravanska armén. Det Gland hade berättat hade skakat om honom och ju mer han 

tänkte på det desto mer respekt förtjänade de här männen. Förutsatt att de var desertörer som de 

utgav sig för. Han suckade inombords. Han behövde inte mer tvivel nu. Förrädarna som fritagit 

Jholldo var illa nog. Men han litade mer på desertörerna nu än han gjort tidigare. 

Han hade fått reda på vad Casha menade med att deras förberedelser hade tagit lång tid. 

Desertörerna var i själva verket ungefär bara trehundra man. Resten av deras styrka bestod av 

fångar från den dravanska armén. Kellar undrade hur de lyckats tillfångata så många soldater. 

Casha hade flinat åt honom och sagt att det hade tagit lång tid. Med rätt motivering hade de till 

och med lyckats få några av de dravanska soldaterna att inse att Skuggorden var ett ondskefullt 

påhitt. De som inte förstått det var nu med i desertörernas armé som fångar. 

Kellar visste inte vad han skulle tycka om informationen han fått. På ett sätt var det genialt. 

De kunde använda fångarna i första linjen av deras försvar. Det skulle spara många av de 

venloriska soldaternas liv. Å andra sidan var det vidrigt att sända in fångar i dödens käftar. Han 

skakade olustigt på sig. Krig var inte vackert eller rättvist. Han var tvungen att tänka på sitt eget 

folk först. Det kanske inte var en dum idé att använda fångarna på det sättet. De skulle kämpa för 

sina liv som alla andra och således döda många dravanska soldater. 

De kommande dagarna skulle bli svåra, men de behövde all hjälp som de kunde få och Kellar 

trodde att desertörerna var mer benägna att slåss mot den dravanska armén än han själv någonsin 

216

skulle bli. 

Sent på eftermiddagen hade de kommit närmare själva passet och kunde plötsligt se en 

dammpelare framför sig. Ryttare närmade sig och Kellar visste direkt att det var spanarna de hade 

sänt ut tidigare under dagen. Han väntade otåligt på att få höra vad de hade sett. 

Ryttarna kom snart fram till den marscherande armén och de höll in hästarna så att jorden 

sprutade runt hovarna. 

”Ers höghet”, flämtade en av männen, ”vi red genom hela Vargpasset och det är fritt. Men på 

slätten på andra sidan väntar den dravanska armén. Det såg ut som de precis höll på att slå upp 

läger för natten.” 

Kellar ville känna sig nöjd, de hade hunnit i tid och kunde alltså sätta upp befästningar i 

passet för att hindra den dravanska armén från att marschera in i Venlora. Men ryttarnas 

ansiktsuttryck berättade något annat, de var djupt oroade och hade ridit i sporrsträck hit igen. 

”Vad mer har ni att berätta?” 

”Vi klättrade upp på en klippa för att kunna se ut över Ravaslätten och därifrån kunde vi se att 

de fortfarande är en bra bit från mynningen. Vi kunde också se att det är en enorm armé. Vi 

diskuterade det på vägen tillbaks och jag tror de har så mycket som hundratusen mannar där.” 

Kellar strök sig i ansiktet med handen. Nu visste de åtminstone vad de hade framför sig. En 

mer än tre gånger så stor armé som med all säkerhet skulle invadera deras land om de inte 

lyckades stoppa den. Han hoppades innerligt att Larun Kasin hade några bra idéer. 

Kapitel 22 

Larun gick fram och tillbaks och gned sig i skägget. Han tittade upp mot sluttningen till väster 

om dem. Vargpasset låg nedsjunken mellan väldiga klippväggar, på ena sidan låg Angimal och 

på den andra Faroiskogen. Stora stenblock låg utspridda huller om buller utmed sluttningen innan 

Angimal sköt upp ur marken. Här och var låg också stora stenbumlingar mitt i den naturliga väg 

som utgjorde passet. Bergskedjan sträckte sig norrut så långt de kunde se, som en stor taggig 

ryggrad på ett enormt djur som låg där och sov. Här och var fanns det små stigar som vindlade 

upp bland klipporna. Några slutade tvärt vid branta bergväggar medan andra som ledde uppåt 

nästan var osynliga. Larun vinkade till några soldater och gav dem order att sprida ut sig bland 

klippblocken. Resten av soldaterna följde med Larun när han fortsatte längre in i Vargpasset. 

217

Ibland pekade han ut ett klippblock eller en stig som knappt syntes och soldaterna posterade 

snabbt ut sig där han pekade. 

Kellar, tillsammans med Produs, befälen och ett par dussin soldater, följde efter på kort 

avstånd. Kellar var mer imponerad av mannen nu än han hade varit tidigare och han tänkte ge 

honom fria händer för deras rekognoseringsrunda. De befann sig ungefär halvvägs in i passet och 

utmed bergssluttningen stod soldater utposterade överallt. Larun hade posterat ut dem där för att 

de skulle komma ihåg de strategiska punkterna. När de blev klara skulle de snabbt gå igenom vad 

de olika posteringarna kunde göra för att försvara passet. Larun hade gett dem en hel hög med 

ovärderliga idéer så snart de anlänt ett par timmar tidigare, men det krävdes att de planerade 

noggrant och att de jobbade snabbt. Om den dravanska armén började röra på sig skulle det dröja 

högst en dag innan de var här och vid det laget var de tvungna att vara klara med befästningarna. 

Larun granskade marken noggrant och pekade sedan på en grop i marken där en soldat lydigt 

ställde sig. 

Passet var brett. För brett för Kellars smak, men det var inte särskilt bra terräng att färdas 

igenom. På de bredaste ställena kunde tio hästar med vagnar utan problem ta sig fram i bredd, 

men de stora stenblock och gropar som var utspridda mellan Angimal och Faroiskogen gjorde det 

omöjligt att färdas så någon längre sträcka. I Faroiskogen fanns också klippor och det var av den 

anledningen som Larun trodde att den dravanska armén skulle undvika skogsvägen så mycket de 

kunde. Han hade tidigare sagt att han inte hyste minsta tvivel om att en fientlig styrka skulle 

försöka ta sig bakom deras egen armé genom skogen, men den vägen innebar alltför stora risker 

för att hela armén skulle kunna färdas där. Alltså var de tvungna att placera ett antal mannar där 

också, tillräckligt många för att hindra fienden från att komma runt dem den vägen. 

Vägen genom passet sluttade ned i en dal. Med Angimal till väster och den klippiga delen av 

Faroiskogen till öster gjorde att de befann sig i en avlång skål. De kunde se botten av dalen, där 

marken planade ut, från där de befann sig. Larun placerade ut ytterligare en soldat mitt i passagen 

innan han begav sig av mot den östra delen. 

Han stirrade upp mot träden som växte högt upp på klipporna och drog sig tankfullt i skägget. 

Sedan pekade han på en nisch bland klipporna och en ny soldat gick och ställde sig där i väntan 

på andra order. 

De gick snabbt tillbaka mot mynningen till Vargpasset. Överallt där Larun såg en intressant 

strategisk position ställde sig nya soldater på hans tecken. 

218

De hade hästar med sig eftersom det skulle ta för lång tid att gå igenom hela passet. Djuren 

frustade högljutt när de hörde alla människor komma tillbaka. Hästarna stod tjudrade bakom ett 

stort rektangulärt klippblock. Där fanns också mindre stenar utspridda, som om en jätte lekt en 

lek och sedan glömt bort stenarna mitt i passet. De slog sig ner på stenarna för att vila ut medan 

de funderade på hur de skulle lägga upp sin strategi. Några av männen drack vatten ur sina 

vattenläglar och andra drog fram kött, ost eller rökta fiskar som de tuggade på. 

Kellar var otålig och hade ingen aptit för tillfället, så han gick rakt på sak istället. 

”Berätta nu vad du har kommit fram till Larun. Jag tror vi alla är ense om några av platserna 

du pekade ut är väldigt goda strategiska punkter för att försvara passet mot inkräktare. Men andra 

platser såg inte alls bra ut. Vad ska vi till exempel med gropar till? De tjänar inte mycket till om 

vi inte gräver ut dem ordentligt. Men även om vi gör det har vi ingen chans att stoppa hela deras 

armé.” Kellar lät mer fientlig än han från början menade och han ångrade sig genast. 

”Vad jag menar är att vi måste sätta igång att arbeta. Soldaterna vid lägret”, han pekade med 

tummen över axeln, ”är nog redan rastlösa och kan vi sätta dem i arbete är det bra på flera sätt. 

De håller sig sysselsatta och så får vi några värdefulla timmar då vi slipper tänka på det som 

komma skall.” 

Larun Kasin log inte men nickade vänligt åt Kellar. Han var en rutinerad krigsman som inte 

tog åt sig av att folk höjde rösten. 

”De soldater jag har ställt ut”, Larun var lugn och samlad när han började gå igenom deras 

strategi, ”markerar alla viktiga strategiska punkter som jag ser det. Det är min bestämda åsikt att 

så är fallet och jag ska nu försöka förklara varför. Om ni har några egna idéer så säg till. Jag är 

bra på det jag gör, men det betyder inte att jag inte kan ha missat någonting. Om så är fallet så vill 

jag veta det. Vi vet inte hur mycket tid vi har på oss och varje sekund är dyrbar. 

Det är för många strategiska punkter för att kunna hålla reda på allting i huvudet, alltså ska ni 

noggrant komma ihåg vart era soldater står och vidta de åtgärder som behövs på de ställena. 

Eftersom passet är för brett för att vi ska tycka om det är det viktigt att vi använder det vi har 

till hands. De soldater som står längst bergssidan markerar stigar vi kan använda för att skicka 

iväg bågskyttar längre upp i bergen och bakom fiendens frontlinje. Om vi kan täcka våra egna 

försvarslinjer med pilar utan att de kommer åt våra bågskyttar så har vi kommit en bra bit på 

vägen. 

Sedan vill jag att vi avsätter ett antal man på att gräva ut de gropar som finns i vägen. Det 

219

fyller flera viktiga syften. För det första kan vi där bygga ordentliga barrikader med hjälp av pålar 

så att vi har en reell chans att stoppa den dravanska armén. Vi kanske inte kan stoppa deras 

framfart helt, men det är ändå positioner vi kan hålla en tid. Min plan går ut på att vi slåss på den 

här sidan av svackan. Det innebär att vår fiende slåss i uppförsbacke vilket ger oss en stor 

strategisk fördel. Dessutom gör det grävjobbet mycket lättare. Om vi kan gräva ut vallar och kila 

fast pålar där så blir det ett svårforcerat hinder för den dravanska armén.” 

Männen runt omkring Larun nickade gillande och en stor flintskallig löjtnant höjde rösten. 

”Kan vi inte välta de stora stenblocken över fienden? Om ett sådant kommer i rullning i den 

här lutningen kan det krossa otaliga angripare på sin väg.” Han klämde ihop sin väldiga näve i en 

gest menat att krossa fienden. 

”Bra idé.” Larun nickade gillande. 

”Jag har dessutom en hel del andra idéer, men det kräver att vi sätter igång snart. Det är 

mycket jobb som ska göras på kort tid och vi behöver sätta samtliga soldater i arbete snarast.” 

De diskuterade fram och tillbaka ytterligare en halvtimme innan de slutligen bröt upp det 

provisoriska mötet. Larun hade förklarat sin plan noggrant och de visste alla vad de skulle göra 

nu, sedan var det bara att hoppas att det skulle fungera. Kellar trodde att det skulle göra det. Han 

hade inte tänkt på hälften av de åtgärder som Larun föreslog. Mannen tycktes vara född strateg 

och Kellar hade en djup respekt för hans kunskap om krigföring. De hade dessutom alla kommit 

med förslag och diskuterat fördelar och nackdelar med olika strategier. Den enda som hade något 

att invända var Produs som genast förkastade ett par idéer. Kellar var orolig över att hans general 

skulle ryka ihop med Larun, men de kom överraskande nog bra överens. När de inte var ense 

diskuterade de problemet en stund. Produs fick till slut sin vilja igenom, att gömma soldater 

längst klippväggarna var ingen bra idé. De skulle vara för utsatta där, även om de skulle kunna 

skapa stor förvirring i fiendeleden om de plötsligt anföll från sidorna. De hade kommit på 

ytterligare idéer som kunde hjälpa dem försvara Vargpasset och nu var det dags att börja handla. 

Befälen tog sina hästar och red iväg i sporrsträck för att hämta de soldater som stod utställda 

runt omkring dem i passet och sedan skulle de bege sig tillbaks till huvudstyrkan som befann sig i 

mynningen så att de kunde sätta dem i arbete. 

När Kellar kom tillbaks till armén var soldaterna redan i full färd med att arbeta. En mindre 

styrka hade begett sig iväg mot Faroiskogen för att hugga till pålar till befästningarna. Ytterligare 

en styrka marscherade redan in i passet med spadar och hackor för att gräva ut de vallar och hål 

220

som de skulle använda som försvar. När tusentals disciplinerade soldater hjälptes åt att hugga ned 

träd eller att gräva gick det förvånansvärt fort. Det gav Kellar och en handfull befäl som inte var 

satta i arbete tid att rikta blicken mot Faroiskogen. 

Larun var säker på att en fiendestyrka skulle ta sig fram genom skogen och försöka hugga 

dem i ryggen, men eftersom det var en så otillgänglig väg så kunde det inte bli en stor styrka. 

Däremot var de tvungna att planera för ett anfall där så de begav sig av mot skogen. Innan de gav 

sig iväg kastade Kellar en blick ut över Cardunloslätten. Någonstans i fjärran låg hans Argovona. 

Han saknade nästan lugnet på slottet, men det var här han behövdes nu. Stora ogästvänliga kullar 

blockerade hans syn söderut och han funderade dystert på vad som skulle kunna hända om de inte 

kunde hålla passet. De steniga kullarna skulle inte erbjuda mycket till skydd för dem. Han 

skakade bort tankarna ur huvudet och sedan gav de sig av in i Faroiskogen. 

De fick lämna hästarna i en glänta när det blev för brant för dem att ta sig fram. Sedan gick de 

till fots och följde de stigar de hittade. Ibland fick de klättra uppför branta sluttningar eller gå runt 

stora stenblock som träd lutade sig mot för att komma fram. 

Till slut kom de upp till en klippa där de hade utsikt över aktiviteten i passet. Soldater 

myllrade runt överallt som myror på jakt efter mat och de grävde eller bar pålar fram och tillbaka 

från mynningen till vallarna. Alla såg beslutsamma och målmedvetna ut. 

Larun studerade noggrant omgivningen och pekade sen mot den tjocka skogen. ”Vi måste 

längre in i skogen och se hur det ser ut. Den här klippan är ett bra ställe att försvara, här kan vi 

tvinga de dravanska soldaterna över kanten vilket definitivt skulle hjälpa oss. Men det förutsätter 

att de färdas så här nära passet och det kan vi inte räkna med.” 

De andra nickade till svar och sedan begav de sig in bland träden. Luften var tjock under de 

stora trädkronorna. Ett svagt solljus strilade igenom vilket gjorde det dunkelt i skogen. De gick 

norrut en dryg kilometer tills de kom fram till en ås. Den sträckte sig långt in i skogen och 

sluttade brant på båda sidorna. Krönet var inte mer än ett par meter brett och förutom stora träd 

låg här också stenblock utspridda. Det var som att Angimal en gång i tiden försökt sprida sitt 

stenlandskap i Faroiskogen men träden hade lyckats försvara sig till slut. Endast stenblocken 

visade tecken på att en sådan strid hade ägt rum och att skogen här hade segrat. 

Larun nickade gillande. ”Det här är ett bra ställe att försvara. Vi måste bygga upp liknande 

anordningar här som i passet, men sedan behövs det inte många soldater här för att kunna 

försvara den här vägen. Det är svårt att slåss i uppförsbacke, och detta är mer än bara en backe. 

221

Det är en brant som sträcker sig långt in i skogen och håller vi den kan vi även hålla fienden 

borta.” 

”Jag ser till att sätta soldaterna i arbete så fort vi kommer tillbaks.” 

Produs studerade branten nedanför dem medan han tankfullt gned sig på hakan. 

”Är du säker på att de kommer den här vägen? Det ser ut som att det skulle vara alldeles för 

stort besvär redan, även utan försvarsanordningar.” 

”Det gör de”, sa Larun lugnt. 

”Jag har stridit med dem, de kommer i första hand ta den kortaste vägen, även om det innebär 

att de måste offra tusentals soldater. De kommer vara övertygade om att de har soldater nog att 

helt enkelt krossa oss utan omsvep. Dessutom brukar misralerna vara bra på att piska på 

mannarna. När de stöter på våra befästningar i passet kommer de att försöka ta sig igenom där 

tills det står klart att det är lönlöst. Efter det kommer de att se sig om efter andra vägar och då är 

Faroiskogen den mest logiska. De kommer hålla sig nära passet för att snabbt kunna komma runt 

vår armé och hugga oss i ryggen. Men du har rätt. Det viktigaste elementet i strategisk krigföring 

är att förutse det oförutsägbara. Vi ska därför göra som vi gjort i passet för att hindra dem att ta 

sig runt oss. Vi vill att de kommer upp för den här branten, men inte längre. Det är vår bästa 

chans.” 

Larun tystnade och drog i flätorna på hakan. Det såg ut som han funderade på något men han 

sa inget mer. De andra antog att han helt enkelt tänkte igenom allting. Kellar som stod bredvid 

var otålig att sätta igång. Han visste att Larun hade rätt. När de diskuterat saken en stund var han 

än mer övertygad om att det var en mycket bra plan att ha en mindre styrka stationerad här för att 

försvara deras ryggar. Produs nickade också instämmande till slut. Kellar hoppades bara att 

styrkan de satte här skulle vara tillräcklig. En gnagande oro hade börjat få fäste i hans 

mellangärde och han insåg att det var för att han stod inför sitt livs strid. Om de inte lyckades 

försvara passet skulle den dravanska armén tränga in i Venlora och då skulle världen som han 

kände den kastas in i en mörk tidsålder av våld och död. 

”Låt oss återgå till resten av mannarna”, sa han slutligen och de andra instämde. 

Det var dags att sätta igång på allvar så att de verkligen hade ett försvar mot den numerärt 

överlägsna fiendearmén. Kellar vände på klacken och började försiktigt ta sig nedför branten som 

ledde till deras armé. Kellar avskydde att vänta och ville helst av allt få klart försvaret för ett par 

timmar sedan. Men det var en lång väg kvar. 

222

Under resten av dagen och långt in på natten arbetade soldaterna febrilt med att gräva så snabbt 

de förmådde och att placera ut pålar på strategiska ställen. Den sluttande vägen ned i vargpasset 

förvandlades till ett fort med dödliga försvarsanordningar överallt. Soldaterna grävde upp djupa 

vallar tvärs över passet mellan Angimal och Faroiskogen. Tack vare att vägen sluttade så brant på 

sina ställen så blev vallarna svårforcerade väggar. På vissa håll så höga som tre meter. Pålar 

kilades fast i jordväggarna så att de pekade snett upp mot himlen. Det gjorde att fienden inte 

kunde ta sig igenom den barrikaden, såvida de inte lyckades hugga sig igenom pålarna. Dessutom 

var de tvungna att klättra upp på de hala jordväggarna för att kunna ta sig över. Alltså var de 

tvungna att ta sig runt pålarna och när de gjorde det skulle de mötas av svärd, yxor och 

spikklubbor. De venloriska soldaterna hade lämnat små ramper upp till de olika nivåerna. Detta 

skulle tvinga angriparna att fösa ihop sig för att de skulle kunna avancera. Då skulle de bli 

klumpiga och ha svårare för att röra sig. Fienderna skulle bli lätta mål. På kort tid hade soldaterna 

förvandlat Vargpasset till en labyrint av gångar blockerade med pålar, fällor och stenblock. För 

att den dravanska armén skulle ta sig igenom här var de tvungna att gå i sicksack uppför ett antal 

terrasser för att undvika att spetsas på pålarna som stack upp som taggar ur vallarna. Fienden 

skulle också vara tvungen att undvika de stora fällor som soldaterna hade grävt. De täckte de 

stora hålen med enkla flätade galler som de lade löv och jord på. I en normal situation skulle man 

vara tvungen att vara blind för att missa fällan, men i stridens hetta skulle det fungera. De 

dravanska soldaterna skulle falla offer för spjuten och pålarna i hålen som spretade rakt upp mot 

himlen. När de ramlade ner i fällan skulle de spetsas på pålarna och inte ha någon möjlighet att ta 

sig upp. Även om de inte blev allvarligt skadade skulle de ändå vara fast nere i hålen. Det var ett 

effektivt sätt att reducera deras antal. 

De hade också instruerat dussintals befäl och drygt femtusen soldater att försvara åsen i 

skogen. Produs hade först protesterat när han fick höra hur många Larun ville ha där. Han visste 

dock att mannen hade rätt. Trots att de förlorade många soldater som kunde försvara passet så 

skulle de vara förlorade om den dravanska armén kunde ta sig runt dem och hacka dem i småbitar 

bakifrån där de var oskyddade. Han gav motvilligt med sig när han insåg allvaret i den situation 

som skulle kunna uppstå om det hände. De hade trots allt majoriteten av armén i passet. 

De hade tillsammans också undersökt stigarna på bergssidan. De kunde lättat konstatera att 

det inte fanns någon lätt väg runt dem där. Det fanns stigar, men de var så små och smala med 

223

anta stup på sidorna att en man ensam skulle kunna försvara det. För säkerhets skull skickades 

drygt tvåhundra man upp i bergen för att hålla ställningarna där om den dravanska armén mot all 

förmodan skulle skicka soldater dit upp. 

De hade också kontinuerligt skickat ut spanare genom Vargpasset för att se om den dravanska 

armén var på frammarsch men hittills hade den inte rört sig. Kellar undrade vad de väntade på 

men sedan insåg han att han förmodligen skulle vara tacksam för den korta men lugna tid de hade 

framför sig. En sak som oroade honom var att spanarnas uppgifter om storleken på den dravanska 

armén och deras enheter stämde förvånansvärt bra med Jholldos redogörelse. Kellar undrade om 

mannen verkligen hade varit så dum i slottet eller om det låg något annat bakom? Han kom inte 

fram till någon slutsats hur han än grubblade på det så han släppte det. De visste i alla fall vad de 

hade framför sig. 

Soldaterna var lågmälda och samlade när de gick och lade sig den natten. Kellar hade svårt att 

somna men slocknade till slut av ren utmattning. 

På morgonen när han vaknade var större del av armén redan på fötter. I gryningen hade en 

spanare kommit tillbaka och rapporterat att den dravanska armén hade börjat röra på sig. Den var 

på väg mot Vargpasset. Kellar visste att det skulle ta dem flera timmar att ta sig in i passet, så han 

försökte långsamt äta frukost, men han hade ingen aptit. 

En timme senare gav han tillsammans med Produs order om att samtliga soldater skulle göra 

sig redo. Sedan begav de sig av in i passet. Kellar ville stå längst fram när den dravanska armén 

marscherade inom räckhåll för dem. 

Han red högrest mitt ibland sina soldater och deras sköldar och vapen glimmade i det svaga 

morgonljuset. Solen färgade de smala molnstrimmor som dröjt sig kvar efter natten rosa. Det 

skulle bli en fin dag. En dag där man borde glädjas åt det varma vädret och njuta av sällskapet 

från sina nära och kära. En dag då man borde ta ett dopp i en skogssjö. Det skulle bli en blodig 

dag. 

När de kom fram till befästningarna vid fronten stannade de och väntade. Kellar satt lugnt på 

sin stora häst och inväntade den dravanska armén. Det var tyst i passet och han var knappt 

medveten om de tusentals soldater som befann sig där. Friden förstördes bara ibland av en 

lågmäld viskning eller knarret och skramlandet av rustningar när soldaterna rörde på sig. 

Kellar drog en djup suck och sedan vände han försiktigt på hästen genom att bestämt dra i 

tyglarna. Han gned sig frånvarande på högerarmen över såret efter anfallet några kvällar innan. 

224

Han konstaterade nöjt att armen kändes bra igen. Det lugnade honom något. Han hade fruktat för 

det här ögonblicket, förmodligen mer än själva striden, men nu var han tvungen att göra det. 

”Soldater”, hans röst klingade högt och kraftfullt mellan klippväggarna och soldaterna vände 

sig mot sin kung med nyfikna blickar. Kellar lät sin bestämda blick svepa över dem. 

”Idag är den dag då vi tvingas slåss för våra nära och kära. Den dravanska armén är här för att 

utplåna oss i tron att vi stöder Skuggorden som terroriserat deras land. De är övertygade att så är 

fallet. Vi får inte under några omständigheter låta dem komma igenom här. Om de gör det 

kommer världen som vi känner den kastas in i ett ondskefullt mörker och det kan vi inte tillåta.” 

Kellar reste sig långsamt upp i stigbygeln tills att han stod upprätt. Han drog sitt svärd och höjde 

det i luften. 

”Soldater, idag är den dag då vi bevisar att vansinnet från Dravanu inte kommer få något fäste 

i Venlora. Om de tror att vi är Skuggorden så får vi helt enkelt leva upp till Skuggordens rykte. 

Vi ska visa dem att de inte kan besegra oss. Vi är inte Skuggorden, men om de tror det ska vi få 

dem att önska att de mött Skuggorden istället för den venloriska armén. Idag slåss vi för vår frihet 

och vi släpper inte in dem i vårt land. Soldater, idag försvarar vi Vargpasset!” 

Kellars ord ekade mellan bergsväggarna. En soldat långt bak i klungan började hurra med sitt 

svärd högt över huvudet och genast stämde hela armén in i hurraropet. De höjde alla sina vapen 

över huvudet. De var redo att slåss för sin frihet. 

När det dundrande ljudet av soldaternas hurrarop äntligen dött ut återstod det bara att vänta. 

Solen klättrade sakta upp på himlen och en timme senare kunde de slutligen höra trummor och 

ljudet av marscherande fötter i fjärran. Den dravanska armén var i antågande. 

Kapitel 23 

Kellar stirrade med stigande fasa på armén som långsamt vällde in framför dem likt en väldig 

flod. Deras soldater fylle upp passet från kant till kant och så långt han kunde se sträckte sig 

leden av män med svärd och sköldar, yxor och spjut, metall och läder. Han hoppades innerligt att 

deras försvar skulle kunna hålla dessa män borta från hans land. 

I det främsta ledet red en högrest man med röd mantel och en kraftig rustning på en stor 

krigshäst. Det grova väderbitna ansiktet kröntes av ett gråsprängt fyrkantigt skägg och ett stort ärr 

löpte över hans näsa. På hans högra sida hängde en stor spikklubba och på hans vänstra sida ett 

225

kraftigt svärd. Han hade också ett antal knivar synliga vid bältet. Kellar förstod att det var 

misralernas ledare och den dravanska arméns anförare. 

Mannen höll in hästen, precis utanför räckhåll för deras bågskyttar och sedan höll han upp 

handen i luften. Den dravanska armén gjorde genast halt och det skrällde öronbedövande mellan 

bergväggarna när soldaterna abrupt slöt sig samman i täta led med dragna vapen. 

Han red utan att tveka halvvägs fram till Kellar och den venloriska armén innan han höll in 

hästen som frustade av den omilda behandlingen. 

”Jag är Trapenner och jag kräver att ni omedelbart kapitulerar inför den dravanska armén.” 

Trapenners djupa röst dånade mellan bergväggarna. Innan Kellar hann säga något fortsatte han 

tala. 

”Vi är här för att ni skyddar Skuggorden som plågat vårt land under många år. Vi vet att de 

kommer från Venlora. Om ni inte kapitulerar ovillkorligt nu stöder ni dem och är därmed dömda 

till döden. Skuggorden och dess anförvanter förtjänar inget annat än döden. Gör ert val.” 

Kellar studerade mannen från sin position på första terrassen. Nedanför honom stod hundra 

soldater i den första försvarslinjen, redo att kämpa för sina liv. Kellar försökte lägga på minnet 

hur han såg ut. Vart hans svagheter i rustningen fanns och hur många vapen mannen hade. Han 

ville personligen döda den mannen för att han krävde att Kellar helt enkelt skulle ge upp. Kellar 

tänkte inte ge upp utan strid. 

”Ni är här för att invadera vårt land. Ni kommer hit med falska anklagelser och med förvridna 

sinnen för att mörda mitt folk. Vi är här idag för att driva er tillbaks dit ni hör hemma. Venlora 

ger er ett annat val istället; Gå tillbaka till Dravanu eller möt döden här i Vargpasset.” 

Trapenner kastade en mordisk blick på Kellar. Utan ett ord vände han sin stora häst, drog det 

väldiga svärdet han hade på sin vänstra sida och höjde det i luften. Sedan vrålade han rakt ut och 

den dravanska armén föll in i vrålet samtidigt som de gick till attack. 

Marken dundrade när de kom rusande. Deras vrål var öronbedövande. Produs som satt på sin 

häst bredvid Kellar höjde sitt svärd i luften i samma stund som den dravanska armén började rusa 

framåt varpå han sänkte det nästan omedelbart. Tusentals pilar flög genom luften och slog in i de 

framrusande soldaterna. De dravanska soldaterna dog som flugor under pilregnet men lika många 

pilar som träffade studsade från deras sköldar eller rustningar och gjorde ingen skada. Många 

pilar missade också helt sina mål och satte sig bara vajande i marken för att snabbt bli 

nedtrampade eller splittrande under tyngden av de tusentals fötter som rusade fram mot 

226

efästningarna. 

Produs höjde återigen svärdet och en ny svärm pilar for iväg i den klara luften. Åter 

hundratals soldater stupade vilket gjorde fiendens framryckning svårare när de snubblade och föll 

på kropparna efter sina fallna kamrater. De som föll hade svårigheter att ta sig upp och många 

blev krossade under sina kamraters fötter när de kämpade för att komma fram till den venloriska 

armén. 

Sedan var de plötsligt framme vid pålverket som utgjorde den venloriska arméns första 

försvarslinje. Dånet var öronbedövande när soldaterna brakade ihop i en kamp på liv och död. 

Soldaterna i den första linjen stod längst ner, nedanför den första terrassen. Rampen upp var 

spärrad av de venloriska soldaternas sköldar och svärd. För angriparna såg det ut som att den 

första försvarslinjen stod uppställda i ett tätt led, redo att försvara Vargpasset med sina liv. 

Egentligen bestod ledet av de fångar som desertörerna tagit med sig. Produs hade insisterat på att 

använda dem direkt för att spara deras egna män. Fångarna var där av tvång, men de var inte 

desto mindre bra soldater. Desperationen i det hela eldade på deras vilja att överleva. De hade 

inget annat val än att strida för sina liv. 

Produs hade hela tiden varit rädd att de skulle vända sig mot den venloriska armén istället för 

att kämpa mot den anstormande styrkan. Därför var hundratals pilbågar riktade mot den mindre 

enhet som befann sig i första försvarslinjen. Och därför var fångarna också tryggt avspärrade från 

de venloriska soldaterna eftersom de befann sig fångade nedanför den första terrassen. De hade 

ingen möjlighet att ta sig upp på terrassen utan att bli skjutna i ryggen. Fångarna bildade en liten 

ö mellan de båda arméerna och de slogs för sina liv. De dravanska soldaterna stupade i mängder 

under deras svärd innan den sista av fångarna till slut blev dödad. De hade fyllt sitt syfte och det 

utan att de venloriska soldaterna hade behövt riskera livet. 

Kellar var med i andra linjen uppe på terrassen, tillsammans med Produs och ett tjugotal av 

sina personliga livvakter. Han tänkte inte stå längst bak i armén och bara se på. Om han kunde 

döda fienden själv här framme skulle det tjäna två viktiga syften. Dels skulle han tjäna alla deras 

syften med att decimera den dravanska armén. Dels ville han inte gömma sig längst bak som en 

rädd hund med svansen mellan benen. Det här var hans land. Hans strid. Han skulle ingjuta mod i 

männen bakom honom. Han duckade istället för ett svärd som kom farande genom luften 

samtidigt som han stötte sitt eget svärd i en fiendes bröst. Soldaten föll ihop med ett skrik och 

sedan blev han krossad under de andras fötter. 

227

Den venloriska armén hade avancerat en liten bit och befann sig strax utanför pålverket. 

Framför dem låg de döda fångarna och utgjorde en låg, men makaber mur, mot angriparna. De 

venloriska soldaterna spred ut sig framför barrikaden. De hotade att bli krossade mot det när den 

dravanska armén anföll. De drog sig långsamt tillbaks mot den enda öppningen som fanns strax 

bakom dem till vänster i passet. Det hade varit deras plan att visa så lite av sina befästningar som 

möjligt för att den dravanska armén så att de skulle bli överraskade när de fann sig instängda och 

fångade framför pålverket och de fällor som fanns. 

Det hade verkat som en bra idé, men nu tvivlade Kellar. Han kämpade för sitt liv och stack 

ner fiender till höger och vänster om honom. En stor soldat kom emot honom med en spikklubba 

höjd över huvudet. Kellar vred kroppen åt sidan i sista ögonblicket innan spikklubban träffade 

honom. Istället fällde den en av hans livvakter. Kellar hann se att det ryckte krampaktigt i 

händerna på honom innan han föll död ner till marken. Kellar slog svärdshjaltet i den anfallande 

mannens ansikte. När soldaten förvånat tog ett steg tillbaks körde Kellar svärdet genom halsen på 

honom så hårt att det nästan skilde huvudet från kroppen. 

Produs röt en order och den venloriska armén skrek samfällt när soldater rusade fram ur 

ingången till pålverket. De skapade en liten kil som de pressade in i den dravanska armén och 

under den korta stund de lyckades pressa dem tillbaks så tog sig de överlevande venloriska 

soldaterna långsamt mot öppningen. Många av de som befann sig längst bort från öppningen hade 

redan stupat med de som var vid liv kämpade tappert för att nå öppningen. 

När den sista mannen var framme röt Produs återigen order till soldaterna. Kilen de format 

plattades långsamt ut, trycktes tillbaks mot öppningen. Det var precis vad de ville, men priset 

hade redan blivit högt och många av deras soldater hade redan stupat. De retirerade långsamt upp 

för rampen de byggt och utanför pålverket myllrade nu den dravanska armén. Frustrerat insåg de 

att den enda vägen igenom var rampen och den var blockerad av en mur med svärd och yxor. 

Många som befann sig under pålarna försökte förgäves dra eller hugga loss dem men den 

venloriska armén var beredd på det. På terrassen ovanför stod soldater med kokande olja och 

spjut och stack eller hällde död och förintelse genom pålarna ned på soldaterna nedanför. De 

gälla skriken av smärta fyllde passet och dränkte för ett kort ögonblick stridslarmet. Några 

soldater lyckades klänga sig fast på pålarna men blev långsamt och smärtsamt spetsade på dem då 

den dravanska armén tryckte på bakifrån. Deras enda chans var öppningen i pålverket. 

Vid öppningen pågick en våldsam strid, men eftersom den dravanska armén inte kunde 

228

anfalla med mer än ett par soldater samtidigt blev de skoningslöst nedhuggna innan de kunde 

komma upp på terrassen. 

Samtidigt pågick ett ständigt regn av pilar som dödade hundratals soldater från båda sidor. 

Den dravanska armén lyckades tränga sig igenom öppningen till terrassen efter att en svärm med 

pilar dödat de soldater som stod redo att möta den anfallande styrkan. Plötsligt blev det en lucka 

då inga soldater fyllde på leden där deras kamrater hade stupat. Den dravanska armén tog sig upp 

på terrassen under den korta tidsfristen de hade. De venloriska soldaterna försökte med ett vrål 

som skakade marken slå tillbaka de som tagit sig upp men nu kunde fler och fler fiender strömma 

till. De venloriska soldaterna trycktes långsamt bakåt. Bakom dem reste sig ytterligare ett pålverk 

och ytterligare en terrass. Öppningen till den låg på andra sidan passet. Det var en konstruktion 

med både för- och nackdelar. Den venloriska armén fick det svårt att retirera bakåt och några av 

deras soldater krossades också mot pålverket. Men den största fördelen var att det var lätt att 

försvara. Fienden kunde inte övermanna dem på det här viset eftersom utrymmet var så pass 

begränsat. Nu när pålverket fortfarande var intakt var de dravanska soldaterna tvungna att röra sig 

i ett långt sicksack-mönster genom passet. 

Den venloriska armén spred ut sig i en halvcirkel och retirerade långsamt bakåt mot 

öppningen på andra sidan passet. Under hela rörelsen bakåt så stupade soldater, marken var snart 

hal av allt blod som färgade den mörkröd. Det var störst problem för den dravanska armén 

eftersom de hela tiden snubblade över alla kroppar som låg utspridda i den smala gången som 

terrassen utgjorde. Det gjorde dem till lätta mål för den venloriska armén som högg dem i 

småbitar när de kunde, hällde kokande olja på dem eller stötte spjut i deras kroppar när de kom 

för nära de övre pålarna. 

Den venloriska armén lyckades stoppa anfallet tillfälligt och kunde på så sätt hindra den 

dravanska armén från att förstöra det nedre pålverket nerifrån. Män skrek av smärta när spjut och 

pilar slet sönder deras ansikten och kroppar i en blodig sörja. 

Högt ovanför dem gjorde sig ett hundratal bågskyttar redo att sända död och förintelse över 

den dravanska armén. På ett givet kommando reste de sig från sina gömställen utmed 

bergväggen. På platåer som inte var synliga från marken avlossade de sina pilar. De plöjde stora 

fåror i den dravanska armén och för en kort stund skar de av tillförseln av soldater som var på väg 

upp till terrassen. De venloriska soldaterna lyckades då hugga ner de få soldater som fortfarande 

var vid liv. De avancerade återigen till den lägre öppningen. De hade lyckats återta den nedersta 

229

terrassen igen men lugnet varade inte länge. När de dravanska bågskyttarna väl fått syn på 

männen uppe bland klipporna vände de pilbågarna dit och lät ett dödligt regn falla över dem. De 

flesta pilarna missade eller splittrades mot bergväggen, men många träffade också sina mål och 

smärtsamma tjut genljöd över passet när soldaterna uppe på klipporna träffades och dog. Några 

ramlade ner och krossades mot klipporna och kropparna låg snart utspridda på bergväggen som 

ett motiv från en groteskt målad tavla. 

Striden böljade fram och tillbaks på terrassen under vad som kändes som en evighet. Till slut 

lyckades den dravanska armén hugga sig igenom det nedre pålverket. Med pålverket nere kunde 

nu de dravanska soldaterna snabbare strömma igenom. I början dog många ändå då de förgäves 

försökte ta sig upp på den hala branta jordväggen och de blev snabbt nedhuggna då de försökte ta 

sig upp på terrassen. Till slut lyckades de dock dra med sig venloriska soldater då de själva föll 

tillbaks ner eller också högg de upp hål i den venloriska försvarslinjen så att fler och fler kunde 

välla upp där pålverket brustit. De venloriska soldaterna var tvungna att överge sin första 

försvarslinje och retirera upp ytterligare en nivå. 

Striden böljade fram och tillbaks då de dravanska soldaterna försökte bryta igenom 

öppningen till den andra terrassen. De var vid ett tillfälle nära på att lyckas då de använda sina 

sköldar som murbräcka. Fem storvuxna soldater med vilda blodtörstiga blickar pressade tillbaks 

försvararna så att fler soldater kunde välla fram och det uppstod kaos uppe på den andra 

terrassen. Striden blev vild och okontrollerad då de dravanska soldaterna högg ner alla de såg i ett 

rus av segervisshet. 

De dravanska soldaterna började långsamt trycka de venloriska försvararna bakåt och de såg 

nästan ut att lyckas när en stor klunga män kom rusande. Ledda av Casha lyckades desertörerna 

brutalt och målmedvetet hugga sig igenom anfallarna. Casha var beväpnad med en stor 

dubbeleggad stridsyxa som han svingade med stor precision och delade ut död och förödelse där 

han befann sig mitt bland fiendesoldaterna. Han duckade för att undvika ett hugg och samtidigt 

släppte han sin stora yxa på marken och grep tag i en kniv som hängde på en dravanska soldats 

bälte. Han skar utan att tveka upp mannens mage och sedan satte han axeln i mannens bröstkorg 

och tryckte tillbaka honom mot anfallarna. Han var nära på att snubbla på tarmarna som rann ur 

mannens buk men han lyckades hålla balansen, sedan tumlade mannen ned för rampen till den 

första terrassen. På vägen ned drog han med sig några av sina kamrater. De som ramlade blev 

snabbt dödade av försvararnas pilar. Den venloriska armén hade vänt striden och nu höll de 

230

återigen den andra terrassen. 

Ett horn ljöd plötsligt och det dånade mellan klippväggarna. Sittandes på sin häst i säkerhet 

från pilregnet hade Trapenner plötsligt och oväntat kallat tillbaka sina soldater. De få olyckliga 

som var kvar på terrassen blev lämnade där medan de som inte hade hunnit upp än började 

retirera. De som var kvar dödades snabbt och skoningslöst när de deras kamrater inte längre 

skyddade deras flanker. En soldat släppte sitt svärd och försökte springa därifrån men fick en pil i 

ryggen och ramlade ihop i på marken. Det ryckte i honom en stund innan han slutligen låg stilla. 

De dravanska soldaterna retirerade snabbt utom räckhåll för pilarna och sedan gjorde armén helt 

om och försvann bort i Vargpasset. De lämnade sina sårade och döda på marken. 

De venloriska soldaterna hurrade när fienden gav sig av, men de visste att de bara skulle 

gruppera om sig. De hade förmodligen inte lång tid på sig att hämta sig och göra sig i ordning för 

nästa strid. 

Kellar hade ständigt beskydd av sina privata livvakter och nu studerade han dystert massakern 

nedanför dem. Överallt låg det kroppar av soldater och marken var våt av allt blod. Här och där 

låg avhuggna armar och ben utspridda. Synen var makaber och nedslående. Det enda positiva 

med det hela var att den dravanska armén skulle få svårare att avancera. De var nu tvungna att se 

efter vart de satte ned fötterna för att inte snubbla på liken. Det gjorde dem till lätta mål för de 

venloriska pilarna. 

Förlusterna hade varit stora för den venloriska armén, men den hade vart ännu större för den 

dravanska. Det låg så mycket lik på marken att Kellar inte trodde att det skulle vara möjligt att ta 

sig från ena sidan av passet till den andra utan att snubbla någonstans. Han tvingade sig att slå 

bort tankarna på kropparna. Istället försökte han se dem som säckar som låg där på marken. Det 

fungerade inget vidare men han visste att de inte kunde unna sig att fundera på det meningslösa i 

det hela. 

De hade mycket att göra innan den dravanska armén anföll igen och han vinkade till sig 

Produs som kom skyndande genom leden av soldater. Han var nersölad med blod och Kellar 

kände knappt igen honom först. När hans ögon mötte de stålhårda ögonen på Produs så blev han 

lättare till sinnes. Produs var den bästa man han hade. 

”Se till att få bort de kroppar som är i vägen för oss. Du vet bättre än mig hur man staplar 

kroppar så att de utgör hinder för våra motståndare istället för oss.” 

”De kommer anfalla snart igen”, svarade Produs kort. 

231

”Ja. Se till att männen håller sig beredda när de kommer.” 

sig om. 

Produs böjde lätt på huvudet för sin kung men Kellar hindrade honom innan han hann vända 

”Försök få tillbaka kropparna efter våra soldater så att vi kan begrava dem där de hör hemma. 

De förtjänar att vara begravda i Venlora hellre än att ruttna här. Männen behöver se det.” 

Produs nickade. Det ingjöt mod i de tusentals soldater som fortfarande var vid liv. Någon 

skulle ta hand om dem om de stupade. Produs försvann för att ge order om att slänga bort de 

kroppar som var i vägen för dem. Kellar strök sig trött med handen i ansiktet. Solen hade klättrat 

upp på himlen utan att han märkt det och han insåg att det långsamt började bli eftermiddag. 

Striden hade rasat i flera timmar men just nu kändes det som flera dagar. Han visste att det var 

långt ifrån över. 

Han vände på klacken och gick för att leta upp Larun. De behövde gå igenom vad de skulle 

göra när de förlorade det andra pålverket. Ju längre de kunde hålla det desto bättre, men i 

slutändan var det oundvikligt. Det var inget fort de hade byggt. Han hade en obehaglig känsla av 

att Trapenner bara testat dem. Att han skickat sina soldater i döden bara för att se vilka deras egna 

svagheter var. Med ökande oro skyndade han på sina steg. 

Kapitel 24 

Kellar satte sig tungt ner på en liten skranglig trästol. De högsta befälen var utspridda runt 

omkring honom. De satt på små stolar eller direkt på marken. Några stod stilla med armarna i 

kors och med bistra ansikten. Det var dunkelt i tältet och stämningen var allmänt tryckt och 

dämpad. 

”Nå, hur ser det?”, ville Kellar veta. 

”Vi har förlorat drygt tusen män ers höghet.” Produs röst var kraftfull och skar genom 

tystnaden i tältet. 

”Den dravanska armén har förlorat minst fyrdubbelt så många”, fortsatte han medan han gned 

sig i skägget som var tovigt av levrat blod. ”Jag måste säga att de dravanska fångarna skötte sig 

bra. De dödade minst dubbelt så många som de var själva innan de mejades ner. Det får vi se som 

något gott. Då återstår att tänka på fortsättningen.” 

Ett samfällt mumlande hördes. 

232

”Larun, har du några idéer?” Kellar stirrade på mannen med det flätade skägget. 

”Nej ers höghet, inga nya. Vi måste ta tillfället i akt och laga pålverket medan den dravanska 

armén grupperar om sig.” 

”Soldaterna är redan satta i arbete”, sköt Produs in och Larun nickade gillande. 

En kort tystnad följde, en tystnad av samhörighet. De var alla bundna till varandra i stridens 

hetta. Soldater som skyddade varandra. 

”Jag har en idé som vi borde genomföra”, Produs harklade sig och klev ut mitt på jordgolvet. 

”De dravanska avskummen ska inte tro att de kan göra hur som helst i Venlora. Vi ska hämnas 

våra fallna soldater.” 

De lyssnade på Produs plan under tystnad, sedan nickade de till svar. Det fanns inte mycket 

mer att säga. Till slut gick de ur tältet för att fortsätta arbetet med att förstärka försvaret av 

Vargpasset. 

Den dravanska armén gick till anfall igen på eftermiddagen. Solen stod snett ovanför Faroiskogen 

och kastade långa skuggor i passet nedanför. Produs hade diskret försvunnit iväg med ungefär 

femtio män genom Faroiskogen. Kellar skulle sakna honom men han visste att detta var 

nödvändigt för att öka på deras chanser att vinna den här striden. Den venloriska armén hade 

kämpat tappert och det gladde honom att deras ansträngningar inte varit förgäves, men det låg så 

många lik i passet att han inte visste om det hade varit värt det. 

När den dravanska armén nu återigen myllrade fram i den nordliga änden av passet kunde han 

dystert konstatera att det inte alls var tillräckligt. Fiendesoldaterna sträckte sig så långt han kunde 

se. De rapporter de fått från sina egna soldater som spanade från bergssidan eller i skydd av 

skogen rapporterade att det fanns soldater så långt de kunde se. Den dravanska arméns 

huvudläger på andra sidan passet var enormt och Kellar visste att de kämpade inte bara för sina 

egna liv, utan för allas liv i deras hemland Venlora. Den tanken gav honom styrkan att fortsätta se 

framåt. De fick inte misslyckas. 

Han befann sig nu på en liten kulle i passet en bra bit bakom fronten. Hans skadade arm hade 

börjat värka och hindrade honom från att strida ordentligt och han hade motvilligt fått inse att han 

bara skulle vara ivägen för sina egna soldater om han envisades med att vara längst fram 

tillsammans med sina mannar. De hade lyckats reparera det mesta av det nedersta pålverket så 

den dravanska armén skulle återigen få kämpa med att försöka ta terrasserna en i taget. Men 

233

arrikaderna var inte lika starka som vid den första striden. Alla visste att det snart skulle falla 

under den dravanska arméns framryckning. Det var bara en tidsfråga. Men ju fler fiender de 

kunde döda under den tiden desto bättre. Kellar hoppades att det skulle vara tillräckligt. 

När han nu stirrade på soldaterna som brakade samman på terrassen såg han till sin fasa att 

den dravanska armén hade byggt stora provisoriska ramper av stockar som de bundit ihop. Kellar 

räknade till tre stycken. Det var tre för många. De rullade ramperna på stora kärror som 

skyddades av soldater med sköldar. De venloriska bågskyttarna vände genast sina pilbågar och 

armborst mot kärrorna då de insåg faran, men för varje fiende de fällde tycktes två nya ta hans 

plats. De venloriska soldaterna försökte bränna ramperna med pilar som satts i brand med hjälp 

av tygbitar indränkta i olja, men träet i ramperna var färskt så elden fick inte fäste. Många 

brinnande pilar missade, eller borrade sig in i fiendesoldaterna som vrålade av smärta när deras 

kläder och läderrustningar fattade eld. De pilar som fastnade i ramperna släcktes snabbt av de 

män som kämpade med att få fram kärrorna till pålverket. Kärrorna kom obevekligt närmare. När 

de till slut var framme nedanför barrikaderna stannade de ett par meter ifrån kanten och sedan 

välte de ned ramperna från kärrorna. Soldater rusade upp på kärrorna och lyckades med möda 

välta upp dem på högkant. Sedan välte de dem framåt mot de venloriska försvarsställningarna. 

De venloriska bågskyttarna på bergssidan lyckades skjuta ned tillräckligt många män för att 

en av de tunga ramperna skulle falla bakåt istället och i fallet krossade rampen flera män. De 

andra två ramperna välte med ett brak in i pålverket. Den dravanska armén hade enkelt skapat två 

broar upp på pålverket. För enkelt. Nu hade de ytterligare två vägar upp till den första terrassen. 

Den venloriska armén mötte tappert anfallet och lyckades driva tillbaka motståndarna. Men 

eftersom de också var avskurna av pålverket från den andra terrassen tog det för lång tid att fylla 

igen de luckor där männen stupade. Till slut hade den dravanska armén tagit den första terrassen 

igen. Kellar såg att ytterligare ramper fördes fram på kärror. De lyckades sätta eld på en kärra 

med hjälp av fler flammande pilar och det torra träet i kärran brann som fnöske. Elden slukade 

mängder med soldater som hjälplöst sprang omkring i panik medan lågorna åt upp deras kött. I 

paniken som utbröt sprang de in i sina kamrater och fler fattade eld när deras kamrater 

panikslaget stötte emot dem. Trots det fick de upp ytterligare två ramper till den första terrassen 

och nu fick den venloriska armén problem då fiendesoldaterna myllrade upp på terrassen likt 

myror. De började tappa mark och tvingades tillbaka uppåt i passet. Snart hade de förlorat även 

den andra terrassen. De var tvungna att gruppera om sig för att möta anfallet. 

234

Varken Larun, Kellar eller Produs hade räknat med att de första terrasserna skulle hålla för 

evigt, men Kellar hade hoppats att de skulle hålla längre än så här. Han kände sig hjälplös och 

handlingsförlamad där han stod bakom sina stridande män och tittade på när soldaterna tappert 

stred för sina liv. Där han stod hade han bra uppsikt över striden, marken sluttade ganska kraftigt 

på det här stället i Vargpasset vilket åtminstone gav den venloriska armén ett bra övertag. Många 

venloriska soldater stupade men anfallarna fick betala dyrt för att ta sig framåt genom passet. Det 

låg lik överallt och de dravanska soldaterna sinkades av att behöva kliva över sina egna som 

dödats. De var på så sätt lättare måltavlor för pilar, spjut och svärd som kom vinande genom 

luften och skiljde kroppar från huvuden. Högarna med lik växte långsamt. 

Men de var så många och försvararna tvingades ständigt bakåt. De hade nu en bit plan mark 

att strida på innan de kom till nästa pålverk de byggt. 

De dravanska soldaterna märkte aldrig att försvararna spred ut sig i en öppen halvcirkel med 

sköldar och svärd redo. När anfallarna stormade framåt brakade de igenom en av de fällor som 

försvararna byggt. Ett stort gapande hål i marken öppnade sig när de tunnare stockarna gav vika 

som dolt hålet och slukade tjugotals fiendesoldater. De ramlade skrikandes ned och spetsades på 

pålar nedanför. Soldaterna som var bakom kunde inte bromsa då trycket från deras kamrater var 

för stort. De försökte förgäves stanna men knuffades också de ned i hålet. Det var inte särskilt 

djupt, men de soldater som spetsats först utgjorde nu ett förrädiskt ojämnt golv av kroppar och 

blod och de som inte blivit spetsade trampades snart ned av de anfallande soldaterna bakom dem. 

De dog en plågsam död i fällan. 

I förvirringen som uppstod slog den venloriska armén återigen till. Halvcirkeln slöt sig till två 

kilar på vardera sidan om hålet i marken och trängde sedan in i muren av dravanska soldater. De 

måttade hugg till höger och vänster och kunde på så sätt återigen tvinga tillbaks fienden en bit. 

Sedan drog de sig långsamt tillbaks till sin ursprungsposition med ryggen mot pålverket bakom 

dem. Tack vare hålet hade de nu två smalare gator att försvara till dess att hålet var fyllt av lik. 

Då skulle de bege sig upp till den tredje terrassen och fortsätta försvaret där. Hålet skulle 

dessutom fortsätta utgöra en förrädisk fälla eftersom de dravanska soldaterna skulle ha svårt att ta 

sig över där. De hade för tillfället lyckats sinka den dravanska armén en bra stund och nu kunde 

de två kilarna av män och bågskyttarna hålla ställningarna en lång stund innan de var tvungna att 

rycka bakåt igen. 

Kellar såg med blodtörstig tillfredställelse hur fienden skrek i plågor när de blev 

235

nedtrampande eller ihjälhuggna innan hans tankar vändes åt Produs och hans farliga uppdrag. 

Han hoppades innerligt att Produs och hans män skulle kunna utföra något som de själva inte 

kunde på den här sidan av passet. Att skapa fruktan och tvivel bland de dravanska soldaterna. 

Produs och hans män kunde höra stridslarmet på avstånd och Produs kände ett styng av svek fara 

genom kroppen. Han ville vara där med sina män och slå tillbaks de dravanska hundarna, men 

han visste att hans eget uppdrag var minst lika viktigt. Om de lyckades skulle de utföra storverk 

mot fienden. Han gav tecken till männen att följa honom genom skogen och de smög sig tyst 

fram genom träden. De hade för en liten stund sedan lämnat åsen och de män som skulle försvara 

den. Han hoppades att de dravanska soldaterna inte skulle komma den här vägen än, men han 

visste att det var önsketänkande och den lyxen kunde han inte unna sig just nu. De rörde sig tyst 

längre in i skogen, bort från passet och nordöst om åsen. På det sättet skulle de göra en 

kringgående rörelse runt de eventuella fiender som skulle försöka ta sig igenom den här vägen 

och anfalla deras egen armé i ryggen. 

Efter drygt en timmes marsch i den täta skogen vände de återigen norrut och de marscherade 

mellan stenar och runt stora träd som var täckta med tjocka lager av grön mossa. Solens strålar 

strilade igenom lövverket och trots att de bar läderrustningar och ringbrynjor var det svalt och 

skönt i Faroiskogen. De hade bara lättare rustningar på sig för att kunna röra sig smidigt. 

Samtidigt var de tungt beväpnade med svärd, yxor och knivar som hängde i deras bälten och på 

sidan av deras höfter. De marscherade fort i täta led där skogen tillät det och annars gick de på 

gåsmarsch i ett långt led. 

Det tog dem ytterligare tre timmar att komma fram till skogsbrynet i norr och då hade solen 

börjat sjunka ner på himlen ytterligare och molnen var nu svagt lila när solen började försvinna 

bakom träden. En svag bris fick det att prassla i lövträden. Här skulle de vänta tills det blev 

tillräckligt mörkt. De satt utspridda och åt under tystnad medan de väntade. Ibland samtalade de 

viskandes till varandra men oftast använde de korta tecken eller nickade bara mot varandra. Allt 

för att inte röja deras position och uppsåt. 

När skymningen föll tog de fram sina packningar och bytte hastigt om till de dravanska 

uniformerna de lyckats lägga beslag på när de blivit anfallna under deras marsch till Vargpasset. 

De väntade ytterligare en timme innan de gav sig iväg ut på Ravaslätten. De kunde trots det stora 

avståndet se eldarna från det enorma lägret som utgjorde basen för den dravanska armén. 

236

Produs och hans män rörde sig norr så snabbt de vågade över Ravaslätten innan de vek av 

mot den dravanska armén igen. Det var en vågad manöver, men om de kunde smyga sig in i 

ryggen på armén skulle de ha störst chans att infiltrera den utan att bli upptäckta. Produs hade 

tagit med sig femtio av sina bästa män för uppdraget. De rörde sig där terrängen tillät dem och de 

visste alla att de trots mörkret inte var osynliga ute på den låga slätten. Om någon av fienden fick 

syn på rörelser skulle de omedelbart kunna slå larm och då skulle allt vara förgäves. Deras 

uniformer gav dem ett visst skydd och om de blev upptäckta skulle de kunna hävda att de var en 

spaningsgrupp som kom tillbaka med viktiga nyheter, men det var en onödig risk. Alltså var de 

tvungna att huka sig mesta delen av deras snabba marsch i mörkret. 

De tog sikte på en liten kulle som för tillfället skärmade av dem från eldarna de skulle till. 

Tack vare den kunde de springa upprätta en bit och de var alla tacksamma över det. Produs 

torkade bort svett från ansiktet med handens baksida medan han sprang. Han kände hur ryggen 

ömmade efter att ha gått nedhukad så länge. När de kom fram till kullen gjorde gruppen av män 

halt och Produs smög tillsammans med två andra soldater upp på krönet för att spana ut över 

fiendens läger. 

När de kom upp såg de en dravansk soldat som stod på vakt lutad mot ett knotigt litet träd en 

bit bort. Det var ett under att han inte upptäckt dem när de sprang till kullen. Produs tecknade till 

sina två män att stanna kvar där de var och sedan smög han försiktigt på huk runt kullens baksida 

och tog sig på så sätt fram till soldaten. Produs kunde höra hur mannen andades tungt. Soldaten 

hade tydligen somnat på sin post. Utan att tveka gled han upp bakom mannen och skar med en 

smidig rörelse av halsen på honom samtidigt som han satte sin fria hand över mannens mun så att 

han inte skulle ge ifrån sig något ljud. Mannen vaknade av smärtan och han flaxade förvirrat med 

armarna mot det osynliga hotet som snabbt tog hans liv ifrån honom. Sedan blev kroppen blev 

livlös. Produs lade honom försiktigt på marken och drog snabbt ned mannen bakom kullen. När 

han var klar smög han försiktigt tillbaka till det knotiga trädet och spanade sedan uppmärksamt ut 

i mörkret. 

De befann sig mycket närmre ytterkanten av armén än han först trott och han kunde tydligt se 

siluetterna av soldater i skenet från lägereldarna. Härifrån skulle det inte ta mer än en liten stund 

att ta sig till kanten av lägret. När de väl var inne skulle den svåraste delen av deras uppdrag vara 

över. Om de lyckades ta sig in i lägret. En svettdroppe rann från Produs näsa och droppade ned 

på marken, men han märkte det knappt. Det var dags för han och hans två soldater att försöka ta 

237

sig in. Om de lyckades skulle de andra följa efter. Han såg varken de två soldater som följt med 

honom upp på kullen eller resten av mannarna som väntade nedanför, men när han signalerade 

kom de två soldaterna snabbt smygande och anslöt sig till honom. Han visste att de andra också 

uppfattat signalen. 

De hade tidigare noggrant gått igenom vad de skulle göra så de behövde inte ödsla ord nu. 

Istället reste de sig försiktigt och spred ut sig med ett tiotal meter emellan sig. Produs gick i 

mitten. Sedan började de lugnt gå mot det enorma lägret. Om de skulle bli upptäckta skulle det se 

mindre misstänkt ut om de gick lugnt. Det var påfrestande för nerverna men Produs visste att 

hans män var redo för det här. Det var handplockade och härdade män han hade med sig och de 

hade utkämpat många strider tillsammans. Så länge inget oförutsett inträffade skulle det gå bra. 

De kom nästan ända fram när någon ropade på dem i mörkret. 

”Halt! Vem där?” 

En dravansk vakt kom gående mot mannen till vänster om Produs och de stannade blixtsnabbt 

till. De visste inte om han sett dem alla tre eller om han bara sett mannen längst ut på 

vänsterkanten. 

Produs man tvekade inte en sekund. ”Jag tyckte jag såg något här ute”, sa han med lugn röst. 

”Såg vad?” Frågade soldaten misstänksamt samtidigt som han långsamt kom närmare. Hans 

hand vilade på svärdet vid hans sida och han verkade mycket nervös. 

”Jag vet inte, kanske en räv. Jag tänkte se om jag kunde se den. Jag tror den försvann däråt.” 

Produs man pekade ut över slätten medan soldaten äntligen kom inom räckhåll. Utan att tveka 

körde han in en kniv i den dravanska soldatens hals och denne tog ett steg bakåt av förvåning och 

smärta. Han försökte skrika men inte ett ljud kom över hans läppar. Soldaten segnade död ned på 

marken. 

Produs nickade kort åt sin kamrat som beröm för hans snabba handlande och sedan gick de 

raskt den korta biten det var kvar till lägret. De tog sikte på det tält som stod närmast den yttre 

gränsen för lägret och stannade bakom det i skydd av skuggorna. De hade lyckats passera arméns 

vaktposter utan större bekymmer och nu när de stod bakom tältet visste de att den största 

prövningen var över. Inne i lägret skulle fiendesoldaterna utan tvekan vara mindre på sin vakt 

eftersom de inte skulle vänta sig ett anfall inifrån. Deras fiende fanns ju på andra sidan 

Vargpasset och de hade ingen anledning att förvänta sig en attack i ryggen. Än mindre av en 

grupp på femtio män. Det var precis vad Produs tillsammans med Larun och Kellar planerat. 

238

Han gjorde en serie snabba tecken åt sina kamrater och de försvann utan ett ljud runt hörnet 

på tältet. Produs väntade ett par sekunder och sedan gick han själv runt hörnet på tältet och 

banade sig iväg in i det enorma lägret. 

Överallt var tält uppspända och mellan dem fanns små upptrampade vägar som de med lätthet 

kunde ta sig fram på. Framför tälten satt soldater och en del civila som Produs trodde var kockar 

och fältskärar, eller smeder och hantverkare. De satt och pratade och skrattade eller spelade 

tärning om pengar. Några drack öl eller vin och på vissa ställen såg han män som låg och sov på 

marken utanför tälten. Han kunde höra fotsteg överallt, några lät alldeles nära medan andra bara 

var som viskningar i natten. Det gick en ilning utmed ryggen på honom när han med ens insåg på 

allvar var han befann sig. Han var nu mitt inne i käftarna på den best som utgjorde deras fiende. 

Han ville med ens köra in sitt svärd i dess gap och döda allihop i ett slag för att de invaderade 

hans land. Han sköt snabbt känslorna åt sidorna. Han behövde behålla sitt lugn, han kunde släppa 

lös sin vrede senare om det skulle behövas. 

Han ställde sig i skuggan av ett tält medan han väntade på att hans män gjorde det de skulle. 

Det dröjde inte länge förrän han hörde skrik och sedan slog lågor upp mot himlen och bländade 

alla i dess närhet. 

En oljelampa hade tydligen ramlat av sin ställning och olyckligt satt eld på ett tält. Produs log 

inombords. Nu skulle resten av hans män kunna ta sig in i fiendelägret när allas uppmärksamhet 

för en kort stund var riktad mot den plötsliga elden. 

Det dröjde inte länge innan han belåtet kunde se små grupper av hans egna soldater sprida sig 

genom lägret. De var inte mer än tre i varje grupp för att inte väcka någon uppmärksamhet och 

eftersom de hade dravanska uniformer på sig var det ingen som lade märke till dem. De hade 

knutit ett rött tunt sidenband runt högra armen för att känna igen varandra. Det var en 

försiktighetsåtgärd uti fall att de tappade bort varandra. På det sättet kunde de snabbt identifiera 

vilka som var deras vänner och vilka som inte var det. 

Larmet efter den plötsliga eldsvådan började lägga sig när de fått elden under kontroll och 

Produs misstänkte att straffet för ett nedbränt tält skulle svida för den stackare som fick skulden. 

Efter en kort stund slöt sig de två männen upp till Produs som först kommit in i lägret. Produs 

nickade lätt åt dem och sedan började de gå djupare in i lägret. 

De försökte undvika soldaterna så gott de kunde. När de mötte någon låtsades de vara inne i 

en viktig konversation om vädret eller striden i passet. Ingen stoppade dem på vägen. Det hade nu 

239

livit sent och de flesta soldaterna i den dravanska armén hade gått och lagt sig. Här och var satt 

en vakt och stirrade ut i mörkret men det var väldigt få eftersom så här långt in i lägret. 

Det var dags att sätta igång med det verkliga uppdraget. Produs och hans två män drog fram 

varsin liten glasflaska med kork. Sedan gick de från tält till tält och där de kunde droppade de 

några droppar gift från små flaskor i soldaternas kokkärl och kittlar som fortfarande stod framme 

över natten. Om tälten hade en vakt så gick de bara vidare till nästa tält istället. Det var inte stora 

mängder droppar och giftet skulle inte räcka till särskilt många soldater, men de som blev sjuka 

skulle ha diarré och yrsel ett par dagar. Dels skulle de soldater som blev smittade vara 

stridsodugliga. Dessutom skulle misstänksamheten om någon allvarligare sjukdom sprida sig 

bland fiendeleden och vad reaktionen än blev skulle den venloriska armén tjäna på det. Om ryktet 

om en sjukdom spred sig kanske några fiendesoldater skulle desertera, eller bli satta i karantän. 

Eller avrättade. De hade kommit överens om att ett enkelt gift var det bästa. Ett dödande gift 

skulle bara göra den dravanska armén mer målmedvetna och de skulle bara kunna förgifta en 

bråkdel av soldaterna. Diarré däremot är en underskattad vän i ett krig. Soldater med magknip 

strider inte väl och dessutom smittar det lätt. På det här sättet kunde de sätta en stor del av armén 

ur spel under en längre tid. 

De fortsatte längre inåt i lägret medan de portionerade ut giftet där de kunde. När de små 

flaskorna till slut var tomma stoppade de tillbaks dem i sina fickor och började sedan leta efter de 

dravanska förråden. 

De fick gå i en stor cirkel innan de till slut hittade ett tiotal vagnar parkerade i utkanten av 

lägret. Tre vakter stod runt omkring och pratade lågmält och de vände misstänksamt blickarna 

mot Produs och hans två män när de kom gående. 

Produs vinkade ivrigt till sig vakterna och när de vände uppmärksamheten mot honom högg 

hans män blixtsnabbt ned dem. De hann aldrig förstå vad som hände innan deras liv släcktes. 

Produs kastade en snabb blick över axeln medan hans män gömde kropparna under en vagn. 

Nu var de tvungna att handla snabbt och han hoppades att resten av hans män var beredda. 

En av Produs soldater letade snabbt igenom vagnarna och fann snart det han sökte. Han lyfte 

ned en liten tunna på marken och högg ett jack i toppen av den med sin stridsyxa. Doften av olja 

spred sig runt omkring dem. Utan att tveka gav han tunnan till den andra mannen och högg sedan 

hål på en till. Sedan hällde de ut oljan över vagnarna så att all mat och utrustning armén hade vid 

det här förrådet var indränkt. 

240

Produs hade under tiden smugit sig in i ett tält som låg bredvid och snabbt och effektivt dödat 

de män som sov där inne. Han tyckte inte om att behöva döda soldater i sömnen. Det kändes fegt 

att smyga omkring som en lönnmördare och skära halsen av män som sov, ovetandes om sitt öde. 

Men han visste att han inte hade något val. Om de här männen fick leva skulle de kanske mötas i 

Vargpasset nästa dag och då skulle utgången kanske vara helt annorlunda. De låg i krig och han 

hyste inga illusioner om att den dravanska armén verkligen skulle döda alla i Venlora om de 

lyckades bryta igenom deras försvar. 

När han nu kom smygande från tältet hade han med sig en oljelampa som dinglade från hans 

hand. Den brann med en svag låga, men det var allt som behövdes. Han tittade sig snabbt om för 

att se att de inte missat något här, sedan nickade han mot sina män som snabbt drog sig undan 

och sedan vräkte han lampan i en båge över huvudet. 

Den såg ut som en stor eldfluga där den singlade genom den svarta natten och lågan fladdrade 

nervöst till innan lampan slutligen krossades mot en av vagnarna. Elden exploderade i ett rytande 

och på ett par sekunder hade förrådsvagnarna förvandlats till ett inferno. 

Det var signalen till resten av deras män och samtidigt som förvirrade skrik hördes när den 

dravanska armén upptäckte elden så exploderade fler eldar runt om i deras läger. 

På ett ögonblick hade lugnet förbytts till ett kaos av skrikande panikslagna män och dånet 

från eldarna som spred sig bland tälten och männen. 

Produs och hans två män gick så fort de kunde utan att springa mot utkanten av lägret. I 

mörkret hade Produs missbedömt avståndet och de befann sig närmare lägrets kärna än han först 

trott. Därför var det en längre bit att ta sig ut än han ville. Han gav ett snabbt tecken åt sina män 

som snabbt drog sina svärd och höll dem hängandes vid höfterna. 

Hans soldater hade gjort ett bra jobb med att anlägga bränder och hela lägret var nu en 

kokande kittel av förvånade och yrvakna soldater. Produs ville undvika strid så länge han kunde 

men till slut var det oundvikligt. En officer skrek plötsligt åt dem att följa med honom och när de 

bara fortsatte att gå kom han springande mot dem och skrek åt dem att lyda order, annars skulle 

han låta piska dem. Produs körde genast svärdet genom magen på honom och officeren tittade 

fascinerat på bladet när det drogs ut ur hans kropp. Sedan kom smärtan och han sjönk ned på knä 

med panik i blicken samtidigt som han gav ifrån sig ett gällt tjut när dödsångesten grep tag i 

honom. 

Produs svor när han insåg att de skulle behöva slå sig ut från lägret. Överallt runt omkring 

241

dem vändes förvånade ansikten mot skriket och när soldaterna märkte att det fanns inkräktare i 

deras läger gav de upp ett stridsvrål och satte fart mot Produs och hans kamrater. 

Produs och hans män började springa. De högg skoningslöst och effektivt ned de soldater som 

kom i deras väg. Förvirringen hjälpte dem och många män de högg ned visste fortfarande inte 

vad som hände. Några kravlade förvirrat fram ur sina tält bara för att bli nedhuggna när Produs 

och hans män sprang förbi. Men det var för många fiender. 

Soldater kom springande från alla håll och snart började de känna sig omringade. De vek av 

från den större huvudgatan och sprang istället på mindre stigar mellan tälten. Det var mer 

riskabelt eftersom de riskerade att snubbla på tältpinnar och rep, men de hade åtminstone ett 

tillfälligt skydd då vissa av tälten reste sig över deras huvuden. De sprang vidare medan de 

duckade bakom tälten och stötte svärden i män som korsade deras väg. 

Till deras fasa märkte Produs att de återigen rörde sig inåt lägret och han stannade tvärt och 

signalerade åt sina män att de var tvungna att vända håll. De nickade snabbt och vek av på en 

annan stig mellan tälten men snart sprang de in i en stor grupp av soldater. Produs sparkade utan 

att tveka en man i skrevet och samtidigt som han vek sig dubbel högg han huvudet av en annan 

soldat. Överraskningsmomentet räckte inte längre och nu var de tvungna att slåss för sina liv. 

Produs räknade till ungefär tio fiender medan han duckade för ett svärd som kom flygande 

samtidigt som han skar upp en annan man. Plötsligt insåg de dravanska soldaterna att de inte 

kunde slåss mot den storvuxne mannen med det röda skägget och vinna. En av dem släppte sitt 

svärd och sprang därifrån samtidigt som han ropade på hjälp. 

I ögonvrån såg Produs att en av hans män högg ned ytterligare en soldat och sedan var det 

plötsligt tyst runt omkring dem igen. När han vände sig om såg han att den andra av hans män låg 

död på marken. Han höll handen tryckt över bröstet i ett sista tappert försök att hindra blodet från 

att välla ut från det stora gapande såret, men han var redan död och det fanns inget de kunde göra 

för honom. 

Bister vände sig Produs den andre och denne nickade bara sorgset. De var tvungna att röra på 

sig annars riskerade de att gå samma öde till mötes. Produs böjde sig snabbt ner och slöt ögonen 

på sin fallne kamrat. Därefter skar han av det röda sidenbandet och stoppade det i en ficka. Ju 

mindre de avslöjade för den dravanska armén desto bättre. 

Den plötsliga striden hade trots allt gett dem lite andrum och de kunde smyga sig en bra bit 

mellan raderna av tält innan de slutligen reste sig upp. I stridens hetta hade Produs glömt att han 

242

hade en dravansk uniform på sig och han hoppades att de inte skulle väcka så stor 

uppmärksamhet såhär långt från kärnan av lägret. Överallt hördes män som skrek till varandra 

och försökte förstå vad som hände. 

Eldarna de anlagt hade spritt sig som en löpeld genom lägret, men förödelsen var inte så stor 

som Produs hoppats på. Många skulle bli brända eller dödade ikväll, men trots att han visste att 

det var meningslöst så hade han hoppats att skadan skulle bli större. Lägret var enormt och de 

hade, trots alla soldater de dödat och förrådsvagnar de bränt, knappt naggat armén i kanten. Deras 

viktigaste sida av uppdraget var dock att få soldaterna att känna sig otrygga. Om de kunde bli 

överrumplade i deras eget läger mitt i natten skulle de ha de skräckbilderna färska i minnet när de 

väl slogs i passet. Det skulle spara den venloriska armén många liv. En soldat som är rädd blir 

mycket snabbare dödad än en soldat som är säker på att vinna. Tack vare deras uppdrag skulle de 

dravanska soldaterna vara mycket mindre säkra på att vinna efter den här natten. Och de skulle få 

många sömnlösa nätter hädanefter. 

När de närmade sig utkanten av lägret var de återigen tvungna att slåss då de stötte på en liten 

grupp av soldater som skrek åt dem att identifiera sig. De hade inte längre 

överraskningsmomentet på sin sida men de lyckades till slut slå sig fria. Produs andra man fick 

ett djupt sår i sidan. Han grimaserade av smärta när Produs lade armen om honom och nästan 

släpade honom mot kanten av lägret, mot friheten. Produs var tvungen att släppa taget om sin 

kamrat för att hugga ned ytterligare två vakter som stod längst ut men sedan var de äntligen ute ur 

lägret. De lämnade efter sig otaliga döda kroppar på marken. Mörkret slöt sig barmhärtigt om 

dem och skyddade deras flykt från soldaternas blickar inne i lägret. 

Produs kände hur mannen han släpade på plötsligt blev slapp i hans famn och han kastade 

snabbt en blick på honom. Huvudet hängde ned mot bröstet på honom och när Produs lade ned 

honom på marken kunde han sorgset konstatera att även han var död. Det hade varit tappra och 

lojala vänner som tillsammans med honom hade uträttat underverk under natten. Han släppte 

försiktigt taget om sin fallne kamrat och sedan lämnade han honom där på marken. Han avskydde 

att behöva lämna sina vänner, men ikväll kunde han inte ta med sig de döda. Innan han gick skar 

han av sidenbandet och slöt ögonen på mannen och lade handen på hans panna för att ta farväl. 

Sedan begav han sig med ledning av stjärnorna och silhuetterna av bergen till kullen där de börjat 

tidigare under natten. Där skulle han träffa resten av sina män och sedan skulle de återigen bege 

sig tillbaks till den venloriska armén. 

243

När han kom fram klev tre av hans män genast fram ur skuggorna och nickade mot honom. 

Han var lättad att åtminstone några hade kommit tillbaka helskinnade, men samtidigt ökade oron 

att detta kanske var alla män som skulle återvända. 

De väntade tills de kunde se antydan till soluppgången i öster. Mörkret började nästan 

omärkligt lösa upp sig, likt en dimbank som trasas sönder av en vindputs. Det var fortfarande 

mörkt nog för dem att röra sig över Ravaslätten utan att bli upptäckta, men om de väntade längre 

fanns det stor risk att någon skulle se dem. Medan de väntade kunde de höra larmet från det stora 

lägret. De hade till slut fått eldsvådorna under kontroll och skriken av smärta från de 

brännskadade männen hördes nu inte lika tydligt. 

Produs var på dåligt humör. Endast arton av hans män hade återvänt och även om fler hade 

klarat sig kunde de inte vänta längre. Det hade vart en dyrköpt seger. Men de var alla medvetna 

om riskerna och tack vare deras mod hade de lyckats bränna åtskilliga förrådsvagnar, släppt lös 

åtskilliga hästar och dödat flera hundra fiender. Förödelsen i lägret hade varit enorm och taktiskt 

hade de vunnit en stor seger den natten. Men de hade alla förlorat många kamrater och ingen av 

dem kunde känna någon glädje då de snabbt försvann över slätten i riktning mot Faroiskogen. 

Ingen såg dem när de slutligen försvann in i skogen samtidigt som gryningsljuset äntligen klöv 

horisonten och kastade ett rosa skimmer över slätten. 

Kapitel 25 

Hästarna frustade så det bildades små moln framför dem i den kyliga kvällsluften. Tife och de 

andra befann sig i skogen nedanför Gortobergen norr om staden Golyar. Det hade tagit dem 

ungefär två veckor att ta sig dit. De hade ridit hårt så fort de lyckats ta sig ur Sulwaträskets grepp 

men nu var de äntligen framme där Gland trodde jordstenen fanns. Valgone stirrade ut i skogen 

de befann sig i. Den bestod till största delen av barrträd som klängde sig fast bäst de kunde på 

den klippiga omgivningen. Framför dem reste sig stora klippor stolt ur skogen och det kuperade 

landskapet höjde sig över dem. Någonstans där uppe fanns sjön de letade efter. 

Tife hoppade av hästen och lyfte sedan av Faris som suttit framför henne. De var trötta och 

stela i lederna efter den långa intensiva färden så det var skönt att få sträcka på benen igen. 

”Här slår vi läger” kungjorde Valgone. ”Det är ingen mening med att bryta benen av oss nu.” 

Han nickade menande mot klipporna som hängde ut på sluttningarna likt stora tänder. 

244

De andra mumlade bara till svar och slog snabbt upp ett provisoriskt läger. När de lämnat 

Sulwaträsket hade de sökt efter Tar. De hade hittat spår efter honom, och någon mer. De hade 

också hittat blod på marken. Spåren hade sedan lett vidare norrut, mot Collcott. 

De visste inte vad som hänt men de var tvungna att anta att Tar var tillfångatagen av någon 

eller något. Kanske var det Tasrun de hört talats om i Argovona, eller så hade en varelse satt 

klorna i honom. De kunde bara hoppas att han var vid liv. Det som var värre var att Tar visste om 

ledtråden till jordstenen. De trodde inte att han frivilligt skulle tala om det för någon, men de 

visste redan allt för väl att Garland och Chratunga redan hade vindstenen och att de fått reda på 

det från stenväktaren Torjie. Om de kunde få ur en stenväktare den informationen hade Tar inte 

mycket att säga till om. De skulle förmodligen tortera honom så länge det behövdes och sedan 

skulle inte längre jordstenen vara säker i sitt gömställe. De var därför tvungna att ta sig dit för att 

hämta den så snart de kunde, för att på nytt gömma undan elementstenarna för Garland. Tife 

tyckte inte om att behöva lämna Tar åt sitt öde, men hon förstod att jordstenen var viktig. 

Motvilligt hade hon gått med på att först försöka hitta stenen och sedan kunde de ge sig av efter 

Tar. Hon hade dessutom inga alternativ. Tar kunde vara precis vart som helst och det skulle vara 

ett hopplöst företag att ge sig ut och leta efter honom. Dyster i sinnet fick hon finna sig i att 

jordstenen var viktigast just nu. 

På vägen hit hade de hört envisa och otäcka rykten av människor de mött om att ett krig 

blossat upp. Det var vad de planerat i Argovona men de trodde inte att det skulle ha skett så snart. 

De hoppades att Kellar och Casha hade fått ihop en tillräckligt stor armé för att mäta sig med den 

dravanska. Om inte Kellar segrade visste de inte vart det skulle sluta. Den dravanska armén 

skulle marschera in i Venlora och då visste ingen vad som skulle kunna hända. Dessutom skulle 

Chratunga och Garland lättare kunna söka efter elementstenarna om de fritt kunde röra sig i 

Venlora. 

Valgone tog första vakten när de gick och lade sig. De var utmattade efter den hårda färden 

hit och det ständiga hotet som hängde över dem. De somnade så fort de lade huvudena på sina 

packningar. 

Tife hade sista vakten. Hon väckte de andra i gryningen när himlen färgades i purpur av den 

stigande solen bakom höjderna. De åt en hastig frukost och sedan gjorde de sig redo att ge sig av. 

De lämnade hästarna vid lägret. De skulle ändå inte vara till någon nytta när de skulle upp i 

bergen. 

245

Gland pekade ut riktningen åt dem. Sedan började de bana sig iväg uppför de branta 

sluttningarna. Han hade varit här i sin ungdom och jagat varg. Han hade då spenderat en natt vid 

sjön de hade som mål nu. Han kom inte ihåg precis vart den låg men han pekade mot två 

bergstoppar som höjde sig över landskapet och sa att sjön låg någonstans i skuggan av 

bergstopparna där uppe. 

Klättringen gjorde dem andfådda och svettiga men det gick fortare än väntat. Det var 

visserligen brant, men de hittade viltstigar de kunde använda. Träden och klipporna gav dem bra 

fäste att ta sig uppåt. Det tog dem inte mer än en halvtimme att nå krönet på den första höjden där 

marken planade ut. De gick ytterligare en halvtimme innan marken återigen började slutta uppåt 

vid foten av nästa höjd. Den var brantare än den förra och de fick ideligen stanna för att se om de 

kunde hitta bättre vägar upp runt stenar och träd. De hittade en slingrande stig som vindlade 

uppåt. De fortsatte flåsande kämpa på tills mjölksyran sprängde i deras kroppar. Vid middagstid 

nådde de äntligen krönet och då var de helt slut. Framför dem planade marken återigen ut i en 

stor platå uppe på bergssluttningen och skogen framför dem höjde sig som en mur. De satte sig 

ned för att äta lite och blickade ut över landskapet nedanför. Synen tog andan ur dem. Det var 

verkligen vackert här uppe och skogen bredde ut sig som ett mjukt täcke under dem. Här och där 

kunde de se öppningar i skogen där gläntor eller klippor bröt av det mjuka täcket. De åt snabbt 

och gav sig av igen. 

Träden växte glesare här uppe men undervegetationen var betydligt tätare så det gick 

långsamt att ta sig fram och de var snart genomsvettiga igen. Det tog dem två timmar innan 

skogen äntligen öppnade sig igen. De trodde att de såg en glänta först men när de kom närmare 

såg de att de hittat sjön de letat efter. Den ovala sjön låg spegelblank och tycktes gnistra i 

solskenet. De förstod varför den kallades Irissjön. Den ovala formen gjorde att det verkligen såg 

ut som ett gnistrande öga uppe i bergen. Den var inte särskilt stor och de kunde med lätthet se 

hela sjön. Bergen bakom speglades i det kristallklara vattnet och bottnen bestod av fin, räfflad 

gyllengul sand. Runt sjön löpte en liten sandstrand och här och där sträckte buskar girigt ut sina 

grenar över vattenytan. När de hade Sulwaträsket färskt i minnet såg detta ut som ett paradis. De 

var betagna av den vackra synen och här skulle man kunna spendera en livstid, om man inte hade 

bråttom och ett krig hängandes i hälarna. 

Faris sprang ner till vattenbrynet och doppade försiktigt handen i det klara vattnet, hon pep 

till när hon kände hur kallt det var. De andra gjorde henne sällskap. Vattnet var verkligen kallt 

246

trots att solen sken och det var varmt i skogen. De såg inte särskilt långt ut i det klara vattnet 

eftersom solen skimrade och bländande dem. De avgjorde att de i alla inte skulle simma ut i sjön. 

De visste inte riktigt vad de letade efter. Kanske var det något på stranden, eller också var det 

något ute i vattnet som de inte kunde se därifrån de stod. Om de försökte sig på att simma skulle 

de snabbt bli nedkylda. Det var en onödig risk att drunkna nu. 

Gland föreslog hoppfullt att Faris kanske kunde använda vattenstenen igen men Valgone 

skakade bestämt på huvudet. Han förklarade förmanande att här i det fria kunde Garland eller 

Chratunga känna av den magiska kraften för lätt vilket kunde leda till att de blev upptäckta. De 

skulle inte under några som helst omständigheter använda vattenstenen här. Risken var för stor. 

Gland suckade, tog vant befälet och kommenderade ut dem i skogen för att leta trädgrenar 

som de kunde använda till att bygga en flotte. Faris, som saknade muskelstyrka, fick i uppdrag att 

leta reda på rankor som de kunde använda för att snöra ihop flotten med. De hade rep med sig 

men de ville spara det så länge det var möjligt. Det skulle bli mer eller mindre skadat och nött om 

de använde det till att snöra ihop stockar. 

De satte genast igång med sitt arbete. Tife tänkte först hjälpa männen med att fälla träd till 

flotten, men när hon såg Gland gå fram som en furie bland träden övergav hon genast den idén. 

Hon bestämde sig istället för att hjälpa Faris att hitta provisoriska rep. 

Hon hittade Faris i en glänta en bit bort i skogen. Här och där i gläntan växte stora sjok av 

blåa och gula blommor. Tife önskade plötsligt att Tar varit där och att de aldrig hade behövt ge 

sig ut på den här resan utan att de istället kunde sova här under bar himmel och bara njuta av 

livet. De kanske skulle kunna bygga ett hus här och skaffa en get som försåg dem med mjölk… 

Faris vinkade glatt när hon kom gående mot henne och visade stolt upp alla rankor hon hittat. 

Tife böjde sig ned och kramade spontant den lilla flickan som sken upp som en sol. De hjälptes åt 

att samla ihop ytterligare en del och snart hade de hela famnarna fulla innan de återvände till 

stranden. 

Gland och Valgone väntade på dem när de kom gående. Gland lutade sig mot ett träd med 

armarna i kors och Valgone satt på traven med stockar de hade lyckats få ihop på den korta tiden. 

Faris och Tife lade rankorna bredvid och de började genast surra ihop stockarna två och två och 

fäste sedan fler stockar bredvid de första. Arbetet gick fort och när de gjort flotten ungefär en 

meter bred bestämde de sig för att det var nog. Istället började de surra ihop ett lager till ovanpå 

det första för att göra den stadigare. Faris och Tife fick springa och hämta mer rankor innan de 

247

andra tog slut och de kom tillbaks precis när lagret de hade var slut. När de slutligen var klara tog 

de ett steg bakåt och studerade sin skapelse. Det var en robust och klumpig flotte men den skulle 

hålla sig flytande och skulle förhoppningsvis klara jobbet åt dem utan att sjunka. Gland hade 

dessutom skaffat två långa störar av björk de kunde använda för att ta sig fram på sjön. 

Valgone satte händerna i sidorna och blickade ut över sjön. 

”Då så. Ska vi se vad Irissjön döljer för hemlighet? Tife, du får följa med ut och ni får stanna 

här så länge.” 

Ingen klagade men Gland såg fundersam ut. 

”Har du funderat ut vad ’blåelden’ är än? Om det här nu är ögat som ledtråden syftade till så 

måste ju elden ha något med det att göra.” 

Valgone vände sig mot dem och rynkade ihop pannan. 

”Jag har funderat mycket på vad ledtråden betyder. I ögats djup finns jorden. Blåelden tyglar 

gräset. Jag vet faktiskt inte säkert. Men jag antar att stenväktaren helt enkelt syftade på ’blå eld’.” 

En liten blå låga tändes demonstrativt i hans handflata och han lät den brinna en kort stund 

innan han slöt handen och den slocknade. 

”Du har nog rätt. Jag kan ingenting om magi. Nåväl, jag hoppas vi har rätt om Irissjön, 

annars…” 

Gland avslutade inte meningen. Det måste helt enkelt vara rätt ställe för jordstenen, annars 

visste de inte vart de skulle leta efter den och då skulle de ha slösat bort mycket värdefull tid. 

De hjälptes åt att bära ner flotten till vattnet och den gled ner i det klara vattnet med ett svagt 

plaskande. Valgone och Tife steg försiktigt upp på den och vinglade till när den krängde under 

deras tyngd. Gland gav dem störarna och de tog spjärn mot sandstranden och gled med en smidig 

rörelse ut i vattnet. 

Flotten fungerade bra och de var snart en bra bit ute på sjön. De kunde hela tiden se den 

räfflade sandbottnen genom det klara vattnet men det blev snabbt djupare tills bottnen plötsligt 

planade ut igen. Flotten hade varit en bra idé, det var kanske tre meter djupt där de gled fram så 

de hade varit tvungna att simma om de inte hade byggt flotten. Det kalla vattnet var inte alls 

inbjudande till en simtur. 

Tife skuggade solen med handen mot pannan och spejade ut över sjön. Hon såg inget särskilt 

utefter stranden och hon undrade vad de letade efter, men sedan såg hon något i mitten av sjön. 

”Där borta.” Hon pekade mot mitten av sjön och Valgone följde hennes finger och grymtade 

248

nöjt. Något svart fanns under vattenytan en bit bort. 

De satte genast ned de långa störarna i bottnen och fick fart på flotten. När de kom närmare 

såg de något som liknade sjögräs på botten. Det omgav ett stort svart trattliknande hål mitt i sjön 

som störtade nedåt i djupet. När de gled ut över hålet kändes det plötsligt som att befinna sig över 

en avgrund och Tife tog ett fastare tag om stören, rädd att förlora balansen och falla ned i vattnet. 

Sjögräset som omgav hålet växte i en krans runt toppen av djupet och fortsatte ner längs väggarna 

så långt de kunde se innan mörkret där nere hindrade deras syn. Gräset skimrade i grönt och rött 

och det svajade som om en ström eller vind blåste på bottnen, men där de stod på flotten var det 

vindstilla. 

Valgone lät plötsligt upphetsad och han vände sig så häftigt om mot Tife att hon var rädd att 

tappa balansen när flotten krängde till. 

”Det här är rätt ställe. Gland hade verkligen rätt om sjön. Det är en bra karl det där, trots att 

han inte är så finkänslig. Nu måste vi bara lista ut ett sätt att ta oss ner i hålet och sedan har vi satt 

ordentliga käppar i hjulet för Garland.” 

Tife mumlade frånvarande. Något med sjögräset runt hålet fascinerade henne och hon förstod 

inte hur det kunde svaja där nere på bottnen. Det var ju vindstilla. Hon böjde sig framåt och förde 

långsamt ner sin stör i gräskransen som omgav hålet. Den sjönk lätt ner och hon märkte inget 

särskilt. När hon skulle dra upp stören igen verkade den ha fastnat och hon fick slita för att få loss 

stören. När hon fick upp stören stirrade hon häpet på änden som var söndertrasad. Den såg ut att 

vara biten av tusentals små tänder. Hon ryggade äcklat baklänges när hon insåg att det var 

sjögräset som ätit av änden av stören. Hon hatade genast hålet i sjön och det såg än mer ut som en 

käft, full med böljande tänder. 

Valgone såg på hennes stör och han grymtade missnöjt till. De förstod nu i alla fall vad som 

menades med gräset i ledtråden. 

”Stå still flicka lilla.” Valgone lät bestämd och fokuserad. Han vände sig om och blickade ner 

i vattnet, sedan höll han ut händerna utanför flotten och hon såg att de sprakade med ett blått 

sken. Han spretade med fingrarna och blå eld strömmade ner i vattnet. Det fräste och bubblade 

när vattnet ögonblickligen förångades. Elden nådde nätt och jämt ner till sjögräset innan 

vattenmassorna släckte den. Valgone ökade magins styrka och stora eldkvastar slog ner i vattnet. 

Elden fräste sönder vattnet likt en het kniv som skär genom smör och slog sedan in i sjögräset. 

Det rörde upp slam och sand så att de inte såg något under vattnet när Valgone slutligen slöt 

249

händerna och elden från hans händer falnade. Ett tunt dis av vattenånga omgav dem men det 

löstes snabbt upp i den klara luften. De stirrade ned i avgrunden under dem och väntade på att 

sanden och slammet skulle lägga sig. När de äntligen gjorde det muttrade Valgone missnöjt till. 

Där elden träffat sjögräset var det lite svett, de kunde se de svarta stråk där elden härjat men 

sjögräset böljade fortfarande oberört fram och tillbaks runt hålet. Valgones blå magikereld hade 

inte gjort någon skada alls. 

När de kom in till stranden igen ville Gland och Faris genast veta vad de gjort där ute. De 

hade sett Valgone skjuta ner sin magiska eld i vattnet. De var både oroliga och uppspelta. Hade de 

hittat rätt ställe? Valgone och Tife hjälptes åt att berätta om hålet mitt i sjön och om sjögräset som 

skyddade det. 

”Så vad gör vi nu?” Gland gned sig på hakan och såg fundersamt ut över det spegelblanka 

vattnet. ”Kan vi helt enkelt simma ned i hålet utan att röra vid gräset?” 


”Jag tror inte det. Torjie som hade ansvar för jordstenen måste ha skapat det där hålet och 

sjögräset på magisk väg och han har med all säkerhet förutspått att någon kanske skulle vara dum 

nog att försöka det. Vi måste komma på ett sätt att komma runt problemet med sjögräset.” 

”Hur tar vi oss förresten ner där över huvud taget?”, ville Tife hetsigt veta. ”Vi såg ju inte ens 

bottnen i hålet. Det kanske är bottenlöst? Jag vill inte drunkna där nere i mörkret även om vi 

lyckas simma så rakt så vi inte nuddar sjögräset.” 

Hon var med ens mycket arg över alltsammans. De hade levt på flykt i vad som kändes en 

evighet och hon visste knappt vad hon flydde ifrån längre. Hon ville bara att det skulle ta slut så 

hon kunde återgå till ett lugnt liv i någon större stad långt bort från alla krig, monster och 

magiska fällor. Hennes glädje över att äntligen ha funnit stället där den sista elementstenen fanns 

var som bortblåst vid det här laget. 

”Det är lika bra att vi binder fötterna i stora stenar och låter dem föra oss ner i det där 

avskyvärda hålet och hoppas på det bästa.” Hon såg utmanande på Valgone som om han bar 

skulden till allt elände hon plötsligt kände. 

Valgone såg dystert på henne och han förstod hennes ilska. Han ville heller inte befinna sig i 

den här situationen, men det gjorde de och de kunde inte göra något åt det nu. Han visste mer än 

någon annan vad elände betydde och han visste också att om Garland fick tag i elementstenarna 

skulle det betyda slutet på tillvaron som de kände den. 

250

Han suckade djupt. ”Jag vet hur du känner dig flicka lilla, men vi får inte glömma varför vi är 

här. Du kanske inte tror mig när jag säger att elementstenarna inte får falla i Garlands händer men 

du måste försöka förstå. Han får helt enkelt inte lägga beslag på dem. Om vi binder stenar runt 

fötterna så dör vi kanske snabbt, men då misslyckas vi också och hundratusentals andra får 

lida…” 

Han tystnade mitt i meningen och såg plötsligt häpen ut. Han funderade en kort stund och ett 

brett leende spred sig i hans rynkiga ansikte. 

”Jag tror du precis kom på hur vi ska ta oss ner i hålet. I alla fall när vi listat ut vad ’blåelden’ 

är för något. Du är ett geni flicka lilla.” 

Tife var inte övertygad men hennes stridslust lade sig i alla fall något och hon blängde på den 

gamle mannen i ett försök att se trotsig ut men så vände hon bort blicken. Hon orkade inte vara 

arg just nu, trots att hon blev irriterad då han kallade henne för en flicka. De hade nog med 

bekymmer ändå. 

”Hur tar vi oss ner då?” 

”Som du sa, med hjälp av stenar, eller en stor sten rättare sagt. Vi fäster ett långt rep i stenen 

och sedan stjälper vi den av flotten mitt över hålet där ute och sedan kan vi dra oss ner till 

bottnen. Repet kommer fungera som en stege ned i vattnet. Det sparar oss krafter jämfört med om 

vi skulle simma ned.” 

De tittade på honom som om han vore vansinnig men sedan gick det upp för dem hur genial 

idén faktiskt var och de dunkade glatt Tife i ryggen. Hon glömde bort att hon var arg och istället 

rodnade hon blygt. Hon hade i alla fall lyckats bidra med någonting och det gladde henne mer än 

hon ville erkänna inför de andra. Det brukade vara de andra som kom med idéer men nu kunde 

hon med gott samvete ta åt sig lite av äran. Om de nu bara kunde lista ut vad ”blåelden” kunde 

betyda. 

De satte sig ned för att äta igen och fundera på vad de skulle ta sig till. Även om de nu hade 

ett sätt att ta sig ner i hålet var Valgone övertygad om att det levande sjögräset skulle stoppa dem. 

Gland hejdade sig mitt i en tugga på sin köttbit. ”Spelar färgen på er magikereld någon roll? 

Där ute på sjön använde du blå eld men när vi var i Sulwaträsket använde du röd eld. Spelar det 

någon roll?” 

Både Valgone och Faris skakade på huvudet samtidigt. Valgone försökte förklara. ”Eldens 

färg spelar egentligen ingen roll. Det handlar mer om hur man skapar den, hur het den är och i 

251

vilket syfte man vill använda den.” 

”Vad menar du med ’hur man skapar den’?” 

”Ja alltså, man kan skapa magikereld antingen genom att samla ihop kraft inom sig och sedan 

koncentrera den åt något håll. Eller så kan man använda sig av värmen i luften runt omkring oss, 

hur kallt det än är en vinterdag finns det ändå lite värme i så gott som allting runt oss. Om man 

använder eldstenen så kan till exempel en liten gnista förstärkas så att den blir en rytande 

masugn. Färgen på magikerelden ger bara en indikation på vilken typ av magi man använder, 

men eftersom den är magisk är den redan hetare än någon annan eld. Det är svårt att förklara men 

ungefär så ligger det till.” 

Gland kliade sig i huvudet och såg oförstående på den gamle mannen men nickade i alla fall 

tveksamt. ”Men om det inte är magikereld som ’tyglar gräset’, vad är det då?” 

De tystnade och väntade på att Valgone skulle ge dem svaret, men han bara skakade på 

huvudet. Han visste lika lite som de. 

Gland slogs plötsligt av en tanke. ”Om gräset är levande och äter, kan vi inte göda det så det 

blir mätt? Jag kan fälla ett rådjur eller en hjort som vi sedan kan släppa ner därute.” Han viftade 

entusiastiskt mot mitten av sjön med ena handen. 

”Jag kan lägga ut snaror och andra fällor i skogen runt här och när djuren går och betar gräs 

och blommor här så…” Han smällde ihop händerna för att demonstrera hur fällan slog igen om 

djuret. Tife blev lite äcklad av idén att offra oskyldiga djur ute på sjön, men varför inte. Det var 

en idé lika bra som någon annan. Valgone såg skeptisk ut men sedan stelnade han till och 

spärrade upp ögonen. 

”Vad sa du nu pojk?” 

Gland började återigen förklara det geniala i sin plan och han såg blodtörstig ut vid tanken på 

att fånga vilda djur men Valgone hejdade honom. 

”Du sa något annat, gräs och blommor?” 

Gland nickade förvånat och Valgone slickade sig ivrigt om läpparna. 

”När de stora krigen äntligen slutade för ungefär femhundra år sedan och Garland var stoppad 

så gömde vi stenväktare oss undan för Garland. Jag vet än idag inte hur han lyckades få reda på 

vilka vi var men det gjorde han uppenbarligen. Nåväl, man kan inte sitta och trycka i en grotta i 

flera århundraden, det skulle göra vem som helst vansinnig. Istället bodde vi helt enkelt bland 

människor, försökte smälta in så gott vi kunde. Bland annat så uppförde stenväktaren Torjie ett 

252

ibliotek i en stad som heter Lomil medan Wlogono grundade en liten by vid namn Ellgra där 

han sedan bodde under lång tid. 

Själv har jag rest omkring mycket i världen, men jag har knappt sett hälften av vad den har att 

erbjuda.” Han avbröt sig när han märkte att han pratade om annat och han harklade sig för att 

återgå till ämnet. 

”Långt österut ligger Drakbergen, där stannade jag ett par år i en liten by vid namn Karigola 

och hjälpte till med allt möjligt. Det var ett mycket trevligt folk. En dag så blev en liten pojke 

sjuk och byns medicinman gav sig ut för att plocka örter. Han kom tillbaks på kvällen och med 

sig hade han stora knippen olika örter. Han förklarade att kunskapen gått i arv genom 

generationerna, men det var namnen på örterna som var fängslande. Några blommor med 

tandliknande blad hette drakblommor och någon annan hette mjölktistel. En ört hette vitpyrola!” 

Han såg på dem med ett brett leende men de förstod inte vad han menade. 

”Jaha?” Tife förstod inte vart han skulle komma. 

Valgone slog ivrigt ut med händerna. ”Jo, det kan vara så att ’blåelden’ är en ört eller en 

blomma och inte den magiska blå elden.” 

Nu förstod de äntligen. Självklart kunde det vara så. Tife gick snabbt igenom de blomnamn 

som dök upp i hennes huvud och visst fanns det många blommor med någon färg i namnet; 

Blåklockor, röd Sömnviol, gula eller vita näckrosor... 

Faris pep glatt till och hon höll Väs i ett krampaktigt grepp tryckt mot bröstet. 

”Jag hittade blåa blommor i skogen, farfar. Kan det vara såna som behövs?” Hon tittade 

hoppfullt på honom och den gamle mannen nickade entusiastiskt. 

”Ja, det kan det vara. Visa vart du hittade dem.” 

De gick med långa steg efter den springande lilla flickan till gläntan där Faris och Tife letat 

efter rankor tidigare. Där växte fullt med olika blommor men de gula och blå höll på att ta över 

gläntan. De gick bort till ett stånd med blåa blommor och Valgone bröt av en och synade den 

noga. Den var mörkblå och kronbladen såg ut som eldsflammor som sträckte sig uppåt i luften. 

När han visade dem blomman blev de alla jublande glada. De visste att de lyckats lösa gåtan. Det 

var helt enkelt tvunget att fungera. De plockade famnarna fulla med blommor och tog med dem 

till strandkanten. Det fanns fortfarande stora sjok kvar i gläntan så de kunde hämta mer om de 

behövde. Valgone funderade en kort stund på hur de skulle göra med blomman, men sedan beslöt 

han sig för att ett krossat pulver nog skulle få bäst effekt. Han tog en av deras kastruller och 

253

instruerade sedan Gland att använda svärdshjaltet som mortel. Sedan försvann han in i skogen 

och kom ut en stund senare kånkandes på en stor fyrkantig sten. Han tog så mycket rep de hade 

och band sedan fast det runt stenen, när han var nöjd tog han ett par steg bakåt och tittade på 

deras improviserade stege som skulle föra dem ned i djupet. Han såg belåten ut när han åter 

vände sig mot de andra. 

glatt. 

något. 

”När Gland är färdig med blommorna kan vi ta oss ner i hålet och hämta jordstenen”, sa han 

Tife strök sin fläta som låg över hennes axel. Hon tyckte att planen var bra men det saknades 

”Hur vet vi att blommorna verkligen fungerar? Jag vill inte simma ner där och upptäcka att 

sjögräset äter upp mig bara för att det kanske inte är rätt blommor. Och hur ska vi förresten se där 

nere? Kan du inte få den där stenen att lysa som du gjorde i Sulwaträsket?” Hon pekade menande 

på den stora stenen Valgone burit fram. 

Valgone stirrade fånigt på henne men sedan log han varmt. ”Du har rätt flicka. Jag ska få 

stenen att lysa så att vi ser hur djupt det är.” Han gned sig tankfullt på huvudet medan han 

funderade. ”Vi borde naturligtvis testa om blommorna fungerar som de ska, frågan är bara hur vi 

ska göra det. Kan ni inte se om ni kan fånga någon mus eller fågel i skogen som vi kan sänka ner 

där?” 

”Varför kör vi inte bara ner störarna igen?” 

”Vi vet inte om den räcker tillräckligt långt ner, och vi måste ju vara säkra, eller hur?” 

Tife muttrade åt honom men hon visste att han hade rätt. Hon gillade inte gnagare men det 

kändes grymt att offra dem på det sättet. Nåväl, råttor fanns det gott om och gräset måste ju också 

äta tänkte hon sarkastiskt. Hon tog med sig Faris och försvann in i skogen. De kom tillbaks efter 

en halvtimme och med sig hade de en död fågel de hittat och en näbbmus som vilt pep och skrek i 

protest där den dinglade i svansen. 

Gland bröt bryskt nacken av det lilla djuret och sedan gav han det döda djuret till Valgone 

som band fast en knytnävsstor sten på dess mage. Han gjorde likadant med fågeln och snart hade 

de två sänken att testa gräset med. Gland hade malt sönder alla blommor de hittat och nu hade de 

hela kastrullen fylld med ett blått kletigt pulver. Valgone böjde sig över den stora stenen han 

hämtat och snart lyste den med ett svagt sken. De var redo att ge sig av. 

Solen började sakta dala nedåt på himlavalvet och Valgone trodde att de hade ungefär tre 

254

timmar på sig innan det skulle bli mörkt. De var alla ivriga att se om blåelden var rätt den här 

gången så de kunde ge sig av härifrån med jordstenen. De kom snabbt överens om att Gland och 

Faris återigen skulle stanna på stranden och hålla vakt ifall något oförutsett skulle hända. Tife och 

Valgone sköt återigen ut flotten på den spegelblanka sjön med allt de behövde. De var snabbt ute 

över avgrunden igen och Valgone släppte ner fågelkadavret till kransen av sjögräs som 

omgärdade hålet i bottnen. Det singlade sakta nedåt och när det nådde sjögräset såg det ut som en 

vild strid uppstod, fågeln slets i stycken och Tife tyckte sig kunna höra hur benen knäcktes i det 

döda djuret. En svag röd strimma av blod löstes fort upp och försvann spårlöst i det klara vattnet. 

Tife rös när en kall kår spred sig längst ryggraden. 

Valgone förspillde ingen tid utan tog nävar av de krossade blommorna och spred ut över 

vattnet. Pulvret sjönk sakta ner mot det väntande sjögräset. Valgone slutade inte sprida ut pulvret 

förrän kastrullen var tom och de sista krossade blommorna långsamt singlade ned i vattnet. 

De väntade fem minuter för att blåelden skulle få verka ordentligt och sedan släppte de ner 

muskadavret. Valgone släppte ner det så att det dalade ned lite på sidan i det trattformade hålet. 

På det sättet kunde de se om sjögräset längre ner var satt ur spel. 

När musen med stenen fastbunden vid sig äntligen slog in i väggen under dem såg de ett litet 

sandmoln bildas där den slog i, men inget mer hände. De stirrade triumferande ner i vattnet och 

sedan på varandra. Valgone log brett. De hade verkligen hittat blåelden. För säkerhets skull körde 

Tife ned stören i sjögräset men den här gången fanns det inget motstånd när hon drog upp den 

igen, inga tänder hade slitit sönder träet. 

Valgone frustade när han varsamt lyfte fram den lysande stenen med repet fäst runt sig och 

välte försiktigt ner den i vattnet. Den störtade snabbt ned, mitt i hålet och landade strax på 

bottnen av hålet kanske sex-sju meter under dem. Det var djupt, men inte så djupt som Tife först 

hade trott. Sjögräset måste ha sugit åt sig ljuset så att det såg ännu djupare ut än det egentligen 

var. 

De fäste änden av repet vid flotten och stenen de sänkt ner fungerade nu både som ankare och 

som en stege ned i djupet. 

Tife kände ett stygn av ångest när Valgone med ett plask kastade sig i vattnet. Hans huvud 

försvann under utan och när han kom upp igen frustade han. 

”Friskt”, var allt han sa och han log ett snett leende. Tife blängde på honom och sedan 

hoppade hon också i. Vattnet kändes iskallt och det tog andan ur henne. När hon kom upp över 

255

ytan igen frustade hon. Kroppen vande sig snabbt vid det kalla vattnet och snart kändes det inte 

så farligt längre. De var redo att dyka. 

Valgone försvann under vattenytan och drog sig nedåt med hjälp av linan som var fäst i 

stenen. Hon såg hans gestalt försvinna allt längre ned mot ljuset från stenen nere i hålet. Hon tog 

ett djupt andetag och följde efter. 

Till en början blundade hon i vattnet och försökte trevande dra sig nedåt, men sedan öppnade 

hon försiktigt ögonen och insåg att hon faktiskt kunde se hyfsat bra under vattnet. Valgones 

suddiga gestalt befann sig en bra bit under henne och hon drog sig nedåt mot den samtidigt som 

hon sprattlade med benen. Plötsligt försvann Valgone någonstans där nere. Hon förstod inte vad 

som hade hänt. Hon ökade på farten och hon kände sig plötsligt orolig. Om sjögräset inte var 

bedövat av blåelden här nere skulle de inte ha en chans. Hon kom plötsligt att tänka på vilken 

vansinnig idé det här egentligen var och hon kände plötsligt trycket i lungorna när luften började 

ta slut. Hon bet ihop tänderna och fortsatte envist nedåt. Hon måste i alla fall rädda den gamle 

mannen. 

När hon kom ner till den lysande stenen på bottnen av hålet fick hon panik. Hon såg inte till 

Valgone och för sent märkte hon att luften i lungorna nästan var slut. Hon släppte repet och 

började vilt sparka runt omkring sig i hopp om att komma upp till ytan igen. Ett par starka armar 

grep plötsligt tag i henne och drog henne mot ena sidan av väggen. Hon försökte streta emot men 

insåg plötsligt att det var Valgone som drog i henne. Hon blev lite lättad men paniken ökade 

nästan omedelbart när det kändes som lungorna skulle sprängas. Hon var nästan nära på att ge 

upp när Valgone drog upp henne ur vattnet. Hon drog häftigt efter andan. Det var kolmörkt där de 

befann sig och hon förstod inte hur hon hade överlevt. Valgone tände sin magiska låga i 

handflatan och hon såg att de befann sig i en liten grotta under sjön. Vattnet skimrade svagt i 

ljuset. Hon hade inte sett öppningen i väggen längst ned i hålet för att hon hade fått panik. 

Det hängde stalaktiter i taket och de möttes av stalagmiter på golvet som bildade vackra 

pelare i den lilla grottan. Väggarna skimrade svagt när vattnet reflekterade ljuset från Valgones 

eld. De stirrade hänfört på synen. Sedan drogs deras blickar till en liten platt pelare mitt i grottan. 

Den korta pelaren såg ut att vara uthuggen från en av stalagmiterna. Toppen var kapad och ytan 

slipad. På den låg en klotrund brunaktig sten och glimmade matt i skenet från Valgones handflata. 

De hade äntligen hittat den sista elementstenen. 

Tife kravlade sig upp och gick bort till Valgone som redan stod lutad över stenen. Han strök 

256

försiktigt över pelaren med handen för att försäkra sig om att det inte fanns någon dold fälla här 

också. När han var nöjd drog han ett djupt andetag och lyfte försiktigt bort jordstenen från dess 

plats. Tife trodde att grottan skulle störta in i samma stund, men ingenting hände. Hon tog ett 

försiktigt steg framåt för att studera den lilla pelaren närmare. Mitt på släta polerade ytan fanns 

text inristad. Hon kisade i det svaga ljuset för att se. 

Bakom den röda slöjan ylar vinden. 

”Det är ledtråden som Torjie fick av mig.” Valgone lät frånvarande, som om han plötsligt 

överfölls av gamla minnen. Han vände sig mot Tife med ett svagt leende på läpparna. 

”Nu har vi äntligen elementstenarna. Den enda som saknas är vindstenen som Garland redan 

har, men vi har de andra tre. Nu återstår kriget, vi måste genast ge oss av och hjälpa Kellar på alla 

sätt vi kan.” 

Tife tänkte protestera men Valgone tycktes kunna läsa hennes tankar och han avbröt henne 

innan hon hann säga något. 

”Sedan ska vi hitta Tar, vi ska få tillbaks pojken. Jag lovar att göra allt jag kan för att vi ska 

hitta honom, men först måste vi hjälpa Kellar.” 

Han lade en lugnande hand på Tifes axel och hon nickade bara till svar. Hon visste att han 

hade rätt, om Garland fick tag på de elementstenar de nu hade skulle allting varit förgäves. Han 

fick inte vinna kriget och om de kunde hjälpa till med något så var de tvungna att göra det. 

Valgone vände sig mot pelaren som jordstenen legat på och luften tycktes vibrera en aning när 

pelaren splittrades och lämnade efter sig en liten hög av grus och damm. Ledtråden var för evigt 

utplånad. 

De stod tysta en stund i den kalla grottan, var och en fångade i sina egna tankar. Till slut klev 

de ned i det kalla vattnet och började simma uppåt igen. 

Kapitel 26 

Tar var trött och omtöcknad där han haltade fram bredvid hästen. Han var torr i munnen men han 

ville inte be Tasrun som red på hästen om vatten. Han tyckte att han förlorade lite av sin 

värdighet varje gång han bad om något så därför lät han bli. Hellre stupade han än bad om något. 

257

Fast risken fanns att Tasrun skulle tvinga honom att dricka vatten om han lät bli att fråga. Det var 

värre att bli tvingad än att be om vatten. På något sätt kändes det fel att sätta sig på tvären på det 

sättet, i så fall försökte han hellre fly igen. Tar visste inte vad han tyckte mest illa om, att förlora 

en bit av sin värdighet eller att bli ompysslad som ett barn av sin fångvaktare varje gång han var 

för stolt för att fråga om de mest naturliga saker. 

Tasrun som alltid tycktes kunna läsa hans tankar sträckte utan ett ord ned en vattenflaska till 

honom. Tar stirrade ursinnigt ned i marken men tog sedan vattenflaskan och drack girigt stora 

klunkar ur den tills den var tom. Sedan räckte han tillbaks den till Tasrun som utan ett ord tog 

emot den och spände fast den vid sadelväskorna. 

De hade färdats norrut drygt en vecka och Tar var hela tiden mycket medveten om att de 

närmade sig Collcott. Han hade alltid tyckt om staden, men nu låg det ett mörkt moln över tanken 

på att sätta sin fot där igen. Nu var han inte längre en fri man som kunde göra som han ville. Nu 

var han så gott som Chratungas fånge och han visste alltför väl att han inte hade något val. 

Dagen efter de lämnat Sulwaträsket hade Tar försökt fly. Han hade väntat tills de slog läger 

under några klippor i södra vildmarken. De hade ätit och Tar hade kurat ihop sig i utkanten av 

ljuscirkeln som deras lilla lägereld gav. Tasrun hade under hela tiden knappt sagt ett ord till 

honom. Enda gångerna han pratade var när han pekade ut vägen då de färdades på små viltstigar, 

men annars verkade det som han knappt brydde sig om att Tar var med honom. Tar i sin tur 

kände sig fortfarande mörbultad efter första gången han försökt fly från Tasrun, men han hade 

inte gett upp. Han vägrade ge upp och han var fast besluten att fly från sin fångvaktare. 

Det märkligaste hade varit att Tasrun inte ens brytt sig om att ta Tars vapen. Han hade 

fortfarande sina knivar vid bältet och några dolda under kläderna. Tar kunde för sitt liv inte räkna 

ut varför han hade fått behålla knivarna och ibland trodde han att Tasrun helt enkelt hade glömt 

bort att muddra honom. Eller att han var för dum för att tänka på det. Han hoppades att Tasrun 

helt enkelt kände sig alltför självsäker och att han gjorde ett stort misstag som lät Tar behålla sina 

vapen. 

Den natten vid lägerelden sov Tar bara en kort stund. Han somnade nästan direkt när han lagt 

sig i utkanten av eldens sken, men han var så fast besluten att fly att han sov oroligt och bara 

korta stunder. De gånger han vaknade öppnade han försiktigt ena ögat på glänt och kunde 

konstatera att Tasrun sov med ryggen mot honom på andra sidan elden. 

Tar lyssnade länge på Tasruns andhämtning och när han var säker på att denne verkligen sov 

258

örjade han oändligt sakta röra på sig. Han var livrädd att Tasrun skulle vakna för varje sekund 

som gick och han var genomvåt av svett när han till slut hade lyckats sätta sig upp utan att ge 

ifrån sig ett ljud. Tar stannade återigen upp en stund för att lyssna på den andres andhämtning. 

Han sov fortfarande. Oändligt sakta lyckades han ta sig upp på fötter och haka loss en av sina 

knivar från bältet. Sedan gick han långsamt runt elden, mycket noga med att sätta ned fötterna 

mellan kvistar och löv som kunde förråda honom. När han till slut var inom räckhåll för Tasrun 

så skakade han av den mentala ansträngningen. Han höll andan när han långsamt höjde kniven 

ovanför den sovande Tasrun, redo att hugga till. Sedan högg han i en vid båge ned mot Tasruns 

huvud samtidigt som han gled ned på knä för att få maximal kraft i hugget. Han kände ett sting av 

triumf när kniven skar genom luften. Han skulle bli fri från den farliga prisjägaren med de 

rödstrimmiga ögonen. 

Kniven slog med ett ljudligt skrapande ner i marken. Tar stirrade häpet på den. Tasrun var 

inte längre där. Hur kunde han inte längre vara där? Tar hade varit helt säker på att han hade 

träffat. På något sätt hade Tasrun på bråkdelen av en sekund rullat undan. Hade han varit vaken 

hela tiden? 

Slaget kom från ingenstans och träffade honom som en slägga över munnen. Han slungades 

bakåt och landade hårt på rygg på den kalla marken. Han förstod inte vad som hände och världen 

snurrade runt omkring honom. Han kände att blod rann in i munnen på honom från hans spräckta 

läpp men han kände ingen smärta. Han var alltför förvånad för det. Han blinkade snabbt ett par 

gånger för att få världen att sluta gunga och när synskärpan kom tillbaks såg han Tasrun stå 

framför honom med huvudet på sned. De rödstrimmiga ögonen betraktade honom kyligt och det 

var först då som Tar på allvar förstod att han var chanslös mot mannen som tillfångatagit honom. 

Han kom inte ihåg mycket mer av den natten utan att han panikslaget försökt backa iväg från 

Tasrun, men denne hade med ett långt kliv kommit fram till Tar och sedan fanns det bara 

minnesfragment kvar. Det enda han kom ihåg tydligt var ljudet av ben som knäcktes och den 

blixtrande vita smärtan som skar igenom hans kropp när huvudet registrerade skadorna. Sedan 

blev allt barmhärtigt mörkt igen. 

Nästa dag vaknade han på hästryggen med en molande dov smärta i hela kroppen. Det tog ett 

tag innan han kunde öppna ögonen men när han väl lyckades göra det såg han att de hade färdats 

en lång bit. Landskapet hade förändrat sig från den karga vildmarken till ett slättland med 

skogspartier här och var. När Tasrun såg att han var vaken lät han honom vara en kort stund 

259

innan han bryskt lyfte ned honom från hästen och ställde honom på marken. Huvudet pulserade 

av smärta och Tar famlade efter stöd för att inte falla omkull. Tasrun höll honom märkligt nog 

uppe med en arm runt hans midja. 

Tar kunde inte begripa vad mannen höll på med. Varför slog han först halvt ihjäl honom för 

att sedan vara vänlig och hjälpa honom att stödja sig när han behövde det? Tar svalde en klump i 

halsen när det gick upp för honom att det helt enkelt var enklare för Tasrun att föra en man som 

själv kunde gå den långa väg det var till Collcott, än att låta honom färdas som en säck potatis på 

hästryggen. 

Tasrun räckte honom en vattenflaska och han tog fumligt emot den. Det var då han såg att 

hans vänsterarm var spjälad. Tasrun hade brutit av den under misshandeln som om den vore en 

torr kvist. Några av hans fingrar på vänsterhanden var också brutna och plötsligt sköt en 

förblindande smärta upp genom armen på honom. Han höll på att tappa vattenflaskan men 

återigen var Tasrun där och hjälpte honom. Till slut hade han samlat sig så mycket att han kunde 

dricka ett par klunkar vatten som ledde till en hostattack och förnyade vågor av smärta. 

”Förstår du nu”, frågade Tasrun med känslokall röst, ”att du är min fånge?” 

Han väntade tålmodigt medan Tar desperat slickade sig om läpparna medan han letade efter 

ett svar. Det fanns bara ett svar. Tar visste att han var Tasruns fånge. Inte värd mer än ett 

klädesplagg som lätt kunde slängas bort eller slitas sönder. 

”Jag förstår”, sa han till slut. 

”Bra. Då kanske vi slipper fler otrevligheter under den tid vi färdas tillsammans. Jag finner 

inget större nöje i att misshandla en fånge, men det är viktigt att du förstår att det inte finns något 

du kan göra. Du är min nu.” 

Tar nickade matt, han orkade inte svara. Han kände istället att han blev tung i huvudet och när 

han tittade upp började synfältet långsamt krypa ihop. Synfältet krympte snabbt till en rund liten 

cirkel och till slut till en prick. Sedan kände han snarare än såg att han började falla mot marken. 

Sedan mindes han inget mer på en stund. 

När han vaknade låg han återigen på hästryggen och Tasrun ledde stadigt hästen i dess tyglar 

norrut. De hade sedan dess turats om att rida på hästen medan den andre gick bredvid. Tar trodde 

inte att Tasrun någonsin blev trött för han visade inga tecken alls på något sådant, men han 

verkade av någon anledning tycka om att rida på hästen. Ibland gick de båda bredvid hästen men 

oftast fick Tar rida på den för att spara tid. Trots det hade de inte bråttom och resan norrut tog 

260

längre tid än Tar hade förväntat sig. Han var tacksam för det. 

Tar avskydde sin position. Han visste nu med all säkerhet att han inte hade någon möjlighet 

att fly. Han kunde inte förstå hur Tasrun undvikit hans försök att döda honom natten innan, men 

det spelade ingen roll. Det som gnagde i honom var hans fångvaktares beteende. Han verkade 

inte alls särskilt angelägen att skada Tar. Istället verkade han nästan försöka visa någon sorts 

sträv, fumlig vänlighet som gjorde Tar galen av misstro. Han var hela tiden rädd att få en av 

Tasruns slag i ansiktet när han minst anade det, men det verkade som att så länge han inte gjorde 

något för att fly eller för att skada Tasrun så fick han vara ifred. 

Han undrade vad hans nästa lektion skulle bli om han försökte fly igen men han slog snabbt 

bort tanken eftersom han redan visste svaret. Han ville inte låta en strimma hopp leta sig in i hans 

huvud när han visste att Tasrun med lätthet skulle krossa den likt en insekt under klacken på en 

sko. 

Medan de färdades norrut bestämde sig Tar att inte visa sig svag igen. Han må vara 

misshandlad och hans vänsterarm var för tillfället obrukbar, men han tänkte inte visa sig svag. 

Därför vägrade han be om mat och vatten trots att strupen brände som eld på honom och magen 

knorrade. Han misstänkte att Tasrun visste precis vad han höll på med för ibland fick han utan ett 

ord en bit mat eller en vattenflaska och han tog snabbt emot dem. Snabbare än han ville, men han 

visste att han var tvungen att äta och dricka om han inte skulle stupa av utmattning. 

När han tittade upp kunde han dystert konstatera att han vid horisonten kunde se siluetten av 

Sifhingbergen. De befann sig någonstans på Kagasläggen. Det innebar att de skulle vara i 

Collcott snart, kanske redan imorgon, beroende på vilken väg de tog. De hade undvikit de större 

vägarna och de få människor de mött hade kastat misstänksamma blickar på dem men ingen hade 

gjort något för att frita Tar. Förmodligen förstod de inte att han var Tasruns fånge. Eller också 

gjorde de det men ville inte bli inblandade. Tar tyckte sorgligt nog att det kanske var bäst så. 

Varför riskera oskyldiga människors liv för hans eget? När det började mörkna och solen sakta 

försvann bakom en hög kulle vek de av från den smala vägen de färdades på och gick in i en 

skogsdunge för att slå läger. 

Det värkte överallt i Tars kropp och hans brutna arm kliade under bandaget. Han var utmattad 

efter att ha rest den största delen av vägen till fots och på den skumpande hästryggen. Han sjönk 

långsamt ner på gräset och lutade ryggen mot en gammal stock som det växte mossa på. Det var 

skönt att få vila kroppen. De åt under tystnad och Tar försökte desperat fundera ut ett sätt att fly 

261

på. Om han försökte smyga sig på Tasrun igen kanske han skulle lyckas den här gången. Han 

behövde bara få in en ren träff med sin kniv och han skulle åter vara en fri man. Men han visste 

att han inte hade en chans att lyckas med det. Inte nu när hans brutna arm hindrade hans 

rörelsefrihet. Han funderade istället på att helt enkelt springa iväg, men han avfärdade genast 

tanken. Han skulle inte hinna långt innan Tasrun fick tag i honom och med tanke på att han följt 

dem till Sulwaträsket hade Tar inga illusioner av att han kunde gömma sig för mannen. Istället 

bestämde han sig för att spara på sina krafter. Ett tillfälle kanske skulle uppenbara sig när de var i 

Collcott igen. 

Som om han kunde läsa Tars tankar började Tasrun plötsligt prata. Tar ryckte till vid ljudet 

eftersom mannen knappt sagt så många ord på hela deras resa tillsammans. 

slut.” 

”Imorgon kommer vi till Collcott och när jag överlämnat dig till Chratunga så är mitt uppdrag 

Tar blängde på honom. ”Vad kommer hända med mig?” 

”Jag vet inte. När jag har levererat dig är det inte längre min sak.” Tasrun lät helt likgiltig 

inför det faktum att Tar kunde bli torterad eller dödad så fort Chratunga kunde sätta klorna i 

honom. 

Tar blev plötsligt arg och han knöt sin friska hand så hårt att naglarna skar in i handflatan 

men han lyckades samla sig så pass att han kunde fortsätta. 

”Så vad gör du sen? Ger du dig iväg för att röva bort andra oskyldiga människor?” 

Tasrun blickade ut i skogen som om hans tankar var långt borta. 

”Du är inte oskyldig och det vet du lika väl som jag. Du är en tjuv och du stal något som inte 

tillhörde dig. Därför fick jag erbjudandet att hämta dig och jag tog det och det är därför vi sitter 

här nu.” 

Tasrun fick det att låta så enkelt, så slutgiltigt att Tar fick kalla kårar längs ryggraden. Trots 

hans situation och rädsla var det något i Tasruns tonfall som fick honom att bli nyfiken på 

mannen. Det verkade finnas något där som han inte kunde sätta fingret på. Något som påminde 

om honom själv. Han flyttade sig lite närmare lägerelden och tog upp en pinne som han långsamt 

rullade mellan fingrarna i den friska handen. 

”Vem är du egentligen Tasrun? Jag har hört talats om dig innan vi… träffades. Det jag har 

hört säger att du är en av de bästa prisjägarna som finns och att du bara tar de mest omöjliga 

uppdragen. Så varför tog du det här uppdraget? Varför skickade Chratunga dig efter mig, en 

262

simpel tjuv? Det måste finnas andra som var villiga att ta det uppdraget.” 

”Det intresserade mig”, svarade han kort. Tar stirrade ilsket på honom och tänkte precis säga 

något då Tasrun fortsatte. 

”Vi är inte så olika du och jag, Tar Zakuli. Hur många värdefulla saker har du stulit utan att 

bli tillfångatagen? Vad gör du när du lyckas komma över något som ingen trodde skulle vara 

möjligt att stjäla? Jag tror du gör det för spänningen mer än behovet av rikedomen. Jag känner 

likadant förstår du. Det finns inte mycket som är en utmaning för mig. När Chratunga kontaktade 

mig lät det intressant. Så jag antog hans uppdrag och jag måste säga att jag var förvånad när ni 

gav er in i Sulwaträsket. Jag hade inte varit där tidigare men det är ett ogästvänligt ställe och när 

jag förstod att det var dit ni skulle så blev jag faktiskt förvånad. Du kanske skulle kunna erbjuda 

mig någon utmaning…” 

Tasrun avslutade inte meningen och Tar kände sig plötsligt matt. Dels för att Tar förstod 

precis vad Tasrun pratade om. Han hade själv ingen användning för rikedomar längre. Om han 

behövde något kunde han stjäla pengar mitt framför människors ögon utan att de märkte något. 

Han gjorde det mer för spänningen än för något annat. Att bryta sig in i ett hus om natten och 

sedan hålla sig dold i skuggorna för att undvika eventuella vakter medan hjärtat bultade högt av 

spänning och adrenalinet som pumpade runt i hans ådror fick honom att känna sig levande. När 

han hade varit på teater med Tife hade han känt sig likadant. Det var en bra plan de hade satt i 

verket och den hade verkligen gett utdelning när de länsat fickorna på de panikslagna 

människorna som flydde från råttorna. 

Men det var inte det som skrämde honom med Tasrun, det var det sista han sagt; ”Du kanske 

skulle kunna erbjuda mig någon utmaning…” Tar förstod och han kände sig skamsen när insikten 

vällde över honom. Tasrun var besviken över att Tar blivit fångad så lätt. Det skrämde Tar men 

samtidigt kände han ofrivilligt ett stygn av medlidande för mannen. Han hade svårt att tänka sig 

vad han själv skulle göra om det inte längre fanns något att stjäla, ingen spänning i livet. Han 

saknade plötsligt sina kamrater som han knappt kände. Till och med Valgones sällskap skulle 

vara trevligt nu och han saknade mannen med den rynkiga hjässan. Han saknade också Gland och 

hans bryska sätt och hur han på ett ögonblick blev öm och vänlig mot Faris. De stod verkligen i 

kontrast till varandra, den jättelika grova mannen och den lilla späda blonda flickan med sin 

tygkatt tätt tryckt mot kroppen. Mest av allt saknade han Tife. Han visste inte varför men hennes 

sällskap fick honom att känna sig mer som sig själv. Han misstänkte att det var sällskapet av en 

263

annan tjuv han tyckte om. Att han för en gångs skull kunde vara sig själv utan att dölja sina 

talanger eller avsikter. Eller att få vila ögonen på hennes vackra figur och drömma om ett annat 

liv… 

Bedrövad och förlorad i tankar stirrade han in i elden tills han märkte att huvudet började 

sjunka mot bröstet och att ögonen blev tunga. Han kastade en sista blick omkring sig och såg att 

Tasrun satt orörlig med ryggen mot en stor sten och blickade ut i skogen, djupt försjunken i sina 

egna tankar. Tar lade sig ned med sin packning som huvudkudde och somnade nästan 

omedelbart. 

Han vaknade av att Tasrun bryskt ruskade i honom. Han satte sig yrvaket upp och försökte 

orientera sig. Sedan mindes han vart han var och hans mod sjönk igen. Det första gryningsljuset 

började leta sig in i den glesa skogen och det var fortfarande kyligt i luften efter natten. Det 

värkte i hans kropp och han var stel i lederna. Förbluffat tittade han ner på sin brutna arm och såg 

att Tasrun bytt bandaget under natten. Tar var förvirrad men han orkade inte fundera på varför 

hans fångvaktare visade sådan omtanke mot honom. Hans tankar var istället inriktade på Collcott. 

De skulle anlända dit idag och han visste att han förmodligen skulle gå en långsam och plågsam 

död till mötes i någon av de tortyrkammare som fanns i Collcotts fängelsehålor. 

De åt en hastig frukost bestående av torkat kött och vatten och sedan gav de sig av. De gick ut 

till vägen igen och Tar lunkade lydigt om än motvilligt efter Tasrun. Det verkade som att Tasrun 

hade bestämt sig för att avsluta sitt uppdrag, för nu drev han på både Tar och deras häst så hårt 

han kunde. Tar var snart genomsvettig av ansträngningen att halvspringa bredvid dem. 

Vid middagstid när solen stod som högst på himlen kom de över krönet på en kulle och Tar 

kunde se Collcott breda ut sig vid horisonten. Det var en magnifik syn. Den väldiga sjön Relnore 

bakom staden fick den att skimra i solljuset. Tar kunde inte känna någon glädje. 

Det tog dem nästan två timmar att korsa slätten söder om Collcott innan de slutligen började 

se människor som färdades ut och in ur staden. De stora murarna tornade upp sig över dem. Tar 

tyckte att stadsporten såg hotfullare ut än den någonsin gjort tidigare. 

När de kom närmare såg Tar att det myllrade av vakter och soldater vid stadsporten. Det var 

långt fler än det brukade vara och de stoppade nästan alla som ville ut eller in ur staden för att 

visitera dem eller för att leta igenom deras kärror och vagnar. Tar undrade varför men kom 

plötsligt ihåg det annalkande kriget. Plötsligt kände han sig mycket illa till mods och han 

264

övervägde snabbt om han skulle vända allt ryggen och springa för livet istället. Men det skulle 

vara lönlöst, det visste han. Istället böjde han ned huvudet och gick tätt bakom Tasrun mot 

vakterna. 

En vakt som luktade surt av öl höll upp en smutsig hand och gav tecken att de skulle stanna 

när de passerade porten. Till Tars förvåning så tog Tasrun bara ett steg runt den häpna vakten. 

Han började genast skrika och föra oväsen så att andra vakter kom springande. De var omringade 

på ett par sekunder av ett tiotal vakter. 

Vakten som stoppat dem var röd i ansiktet av ilska och han spottade fram orden. ”Jag gav 

order att ni skulle stanna och ni ska åtlyda mig!” Bräkte han ur sig. 

Tasrun som hela tiden blickat framåt och över vakterna vände blicken mot mannen och 

spände sina rödstrimmiga ögon i honom. Vakten svalde nervöst men lyckades med konststycket 

att inte ta ett steg bakåt. 

”Släpp förbi oss så får ni leva”, sa Tasrun så känslolöst att vakten framför honom bleknade. 

De andra vakterna skruvade besvärat på sig, villrådiga över vad de skulle göra. De visste tydligen 

inte vem Tasrun var eller också ville de helt enkelt visa sin styrka genom att stoppa samtliga som 

skulle in eller ut ur staden, utan undantag. 

En yngre soldat gav till slut upp ett nervöst tillgjort skratt och härmade Tasrun med pipig röst; 

”Släpp förbi oss så får ni leva. Vem tror du att du är egentligen?” 

En av vakterna gav honom en skarp blick, men hans kommentar hade väckt deras 

beslutsamhet och de gick ett steg närmare, nu med svärden höjda framför sig. De stod nu så tätt 

tillsammans att Tar och Tasrun inte hade en chans att ta sig igenom ens om de försökte pressa sig 

igenom muren av män. 

Tasrun hade fortfarande blicken fäst på mannen som stoppat dem. ”Är det värt era liv att 

stoppa oss? Vårt ärende i Collcott angår inte er. Jag varnar er inte igen.” 

Undertonen av hot låg så tät att Tar trodde att han skulle kunna ta på det. Men vakterna var 

obevekliga. De hade egentligen inget val nu, runt omkring dem stannade människor för att se vad 

som stod på. Vakterna var tvungna att visa vilka som bestämde. En vakt till vänster om den lade 

bryskt handen på Tasruns arm för att hålla fast honom medan de andra skulle visitera dem. 

Tasrun vände sig i en enda smidig rörelse mot honom och knäckte sedan med ena handen 

hans arm rakt av innan någon hann reagera. En skarp smäll, som när en torr pinne bryts av 

hördes. Utan att tveka slog han ut med högerarmen i en lång svepande rörelse och de trekantiga 

265

skenorna som var fästa på hans underarm skar sönder nästa vakts ansikte. 

Sedan sparkade han en tredje vakt så hårt mellan benen att denne lyfte från marken och innan 

han hann landa hade Tasrun kört in en kniv i magen på honom och sprättat upp honom så att 

blodet sprutade ur mannen. 

Allt hade gått så snabbt att de andra vakterna knappt märkt vad som hänt men nu tycktes de 

äntligen vakna till liv. De människor som tittade på tog skräckslaget ett steg tillbaka när de såg 

den snabba attacken. 

Vakterna höjde ursinnigt sina svärd och gick till gemensam attack mot den högresta mannen i 

mitten av cirkeln. Tasrun duckade lätt för ett svärdshugg och slog in ansiktet på mannen som 

huggit först. Tar kunde höra det vämjeliga ljudet när näsan knäcktes och trycktes in i hans huvud. 

Tasrun blockerade ytterligare ett hugg med hjälp av skenorna på hans underarm och sedan slog 

han nästa vakt hårt över halsen. Vakten tappade svärdet och grep sig om strupen och kippade 

desperat efter luft. Han segnade ned till marken medan han kraxade högt. 

Tasrun dödade ytterligare en vakt med ett slag mot huvudet och sedan vände han 

uppmärksamheten mot mannen som stoppat dem. Denne stod gapandes och stirrade på massakern 

runt omkring dem. Det låg fyra döda soldater på marken och ytterligare två låg och skrek i 

plågor. De vakter som fortfarande var i livet tog ett tveksamt steg bakåt med svärden höjda 

beredda att gå till anfall. Men de var plötsligt på sin vakt. Mannen med de rödstrimmiga ögonen 

verkade vara en demon som materialiserat sig framför dem och de visste inte hur de skulle agera 

nu när de uppenbarligen inte längre hade övertaget, varken i antal eller stridsduglighet. 

En av dem gjorde ett klumpigt utfall. Tasrun fångade svärdet i handen som om det vore en 

vadderad påk svingad av ett barn. Tar trodde för en sekund att hans fångvaktare skulle mista 

handen men han verkade helt oberörd. Istället slet han svärdet ur vaktens hand, vred snabbt runt 

det medan han fortfarande höll i den vassa klingan och med dödlig precision stötte han det rakt in 

i mannens hjärta. Vakten dog omedelbart och föll ihop med en duns på marken. 

Sedan tog Tasrun ett snabbt steg fram och grep tag i strupen på mannen som stoppat dem. 

Han lyfte honom med rak arm ett par decimeter över marken. Vakten sprattlade förtvivlat för att 

komma loss. 

”Nu kanske du inser att du skulle släppt förbi oss? Jag råder dig att inte göra samma misstag 

igen, och att du städar upp den här röran.” 

Han höll kvar den flämtande mannen tills han med en kraftansträngning lyckades pressa fram 

266

en svag nickning. Tasrun släppte honom och mannen dråsade ihop på marken. Prisjägaren klev 

över honom utan att ägna de andra vakterna som fortfarande stod upp en blick. De klev åt sidan 

så ivrigt att de snavade över varandra. 

Tar var förstummad, han visste att Tasrun var farlig, men det här var en uppvisning han 

önskade att han sluppit se. Han insåg att Tasrun förmodligen var en av de farligaste männen i 

världen och i samma ögonblick var han glad att han var hans fånge. Han skulle åtminstone vara 

beskyddad från soldaterna i staden. Han visste att han förmodligen hade ett pris på sitt huvud för 

att ha stulit vattenstenen och han visste också att soldaterna skulle göra allt för att komma åt 

honom. Att komma tillbaks till Collcott var inget han önskade, men han kunde inte göra något åt 

det nu. 

Ursinnigt slog han tanken ur huvudet. Han var en fånge, lika hjälplös som ett nyfött barn och 

plötsligt ville han bara få det överstökat. Det bästa kanske vore att stanna här och spetsa sig själv 

på ett av svärden som låg på marken så att han skulle slippa tortyren som Chratunga skulle utsätta 

honom för. Tanken var tilltalande och Tar skulle precis böja sig ner för att plocka upp ett kort 

svärd när Tasrun avbröt honom. 

”Rör på dig. Tillräckligt med människor har dött här idag.” 

Tar svor inombords men sedan rätade han på sig och fokuserade blicken på vägen. Runt 

omkring dem stirrade människor som passerade skräckslaget på de döda soldaterna och blodet 

som långsamt rann ut på marken och färgade gatstenarna röda. Tar märkte det knappt när de 

återigen började gå. Tar befann sig som i ett töcken när de gick huvudgatan upp mot slottet. 

De passerade en stor bro som gick över kanalen där den krökte sig genom Collcott och sedan 

vek de av på en mindre gata där det var mindre folk. De stenbelagda gatorna kantades av stora 

hus med utsnidade fasader. Vilken annan dag som helst hade det varit skönt att vara i Collcott. 

De följde den snirkliga mindre gatan och vek sedan av till höger för att återigen komma in på 

huvudgatan. Tar såg att de inte hade långt kvar till muren som omgärdade slottet och när de 

slutligen passerade den kändes det som om allt hopp försvann. Desperat kastade han en blick 

över axeln för att få en sista glimt av staden och den blå himlen. Av någon anledning trodde han 

att han aldrig mer skulle få se himlen igen. Tar märkte inte att de redan gått över borggården 

förrän de plötsligt befann sig i en stor korridor. På marmorgolvet låg stora tjocka mattor och den 

plötsliga kylan av att befinna sig inomhus fick svetten att nästan frysa på hans skinn. 

En storvuxen vakt kom genast fram med svärdet hängande efter sidan och undrade 

267

misstänksamt vad de ville. 

”Ta oss till Chratunga”, sa Tasrun kort och vakten som tycktes känna igen honom nickade 

och satte genast fart in i slottet. 

De följde efter vakten genom långa korridorer och uppför stora trappor tills de slutligen 

befann sig utanför en stor järnbeslagen dörr. Tar tyckte att deras steg ekade ödesmättat mot de 

kala stenväggarna. Vakten kastade en snabb blick på dem och sedan bultade han på dörren så att 

det dånade i den tomma korridoren. Han öppnade den på glänt och stack in huvudet. Han drog 

genast tillbaks det och sköt sedan upp dörren utan att säga ett ord. Tasrun stegade in i rummet 

med Tar efter sig. Ett stort ljust rum öppnade sig framför dem och längst in satt Chratunga på den 

utsnidade tronen. Bakom tronen fanns tre sköldar upphängda med korslagda svärd under dem. 

Tar funderade på om han skulle hinna plocka ned ett av svärden och dräpa Chratunga, men han 

visste att det skulle vara fruktlöst. Chratunga log ett varglikt leende när han såg vem det var som 

kom. Tar ångrade sig bittert att han inte tagit sitt liv när han hade chansen. Bakom honom fanns 

en till man som Tar vagt kände igen. Han påminde om en råtta med det smala ansiktet och de små 

ögonen. Tar kom plötsligt ihåg att han träffat mannen i Argovona. Jholldo hette han. Han undrade 

vad budbäraren gjorde här eftersom Kellar haft för avsikt att fängsla honom. 

Chratunga gick snabbt över marmorgolvet och hans ekande steg slet Tar från hans tankar. 

”Här är mitt byte och nu din fånge. Som överenskommet”, sa Tasrun med neutral röst. 

Chratunga ställde sig framför dem och granskade noggrant de båda männen. Tar såg att hans 

ögon smalnade när han kastade en blick på Tasrun. 

”Är det här den enda du fick tag på? Vad hände med de andra han färdades med? Det skulle 

vara fyra till, vart är de?”, krävde Chratunga att få veta och hans sträva röst skar genom 

tystnaden. 

”Uppdraget gällde bara honom och kvinnan. Hon överlevde inte. De blev begravda efter att 

taket rasade in i en borg i den sjunkna staden.” 

”Är du helt säker på att de inte överlevde?” 

”Ja.” Tasrun verkade helt oberörd när Chratunga började vanka av och an med ett tilltagande 

raseri i rösten. 

”Hur kan du vara så säker?”, nästan skrek Chratunga och mannen som liknade en råtta tog ett 

diskret steg bakåt för att inte vara i vägen för sin herre. 

”Du får ta mig på mitt ord. Den här var den enda som kunde räddas och föras hit. De andra 

268

lev begravda under flera ton stenmassor när taket rasade in i den sjunkna borgen i träsket. Det 

fanns ingen annan väg ut.” 

”Och de magiska stenarna?” 

Tasrun ryckte på axlarna. ”De såg jag inte till. Mitt uppdrag var att hämta mannen och 

kvinnan och den här är den enda som klarade sig.” 

Chratunga gav dem båda en mördande blick och knöt händerna i vrede. Tar trodde han skulle 

spotta eld i sin undertryckta ilska men till slut lyckades han behärska sig. 

”Nåväl, då får jag tacka för dina tjänster. Den här mannen har information jag vill ha och han 

är bättre än ingen. Här har du, som överenskommet.” Chratunga gjorde ett snabbt tecken till 

mannen bakom honom som snabbt kom linkandes. Chratunga viskade några ord till honom och 

Jholldo sprang iväg till en stor kista som stod i ett hörn. Väl där grävde han snabbt runt och fick 

till slut fram en stor avlång läderpåse. Han klev med snabba steg över rummet och kastade 

läderpåsen till Tasrun. Det klirrade av hundratals mynt när Tasrun utan en min fångade den i 

luften, sedan vände han sig om och försvann ut från salen. 

Tar kände sig märkligt lättad. Mot prisjägaren hade han inte haft en chans, men nu återkom 

en strimma hopp och han lovade sig själv att göra motstånd till slutet. Ingenting kunde få honom 

att känna sig så maktlös som att vara Tasruns fånge och hur det än gick för honom nu skulle han 

göra allt han kunde för att göra motstånd. Chratunga vände sig mot Jholldo och den spenslige 

mannen tog ofrivilligt ett halvt steg bakåt. 

”För honom till fängelsehålan tills vidare. Vi har andra saker att diskutera just nu. Vi får ta itu 

med honom senare.” Han knyckte huvudet menande mot Tar och Jholldo nickade ivrigt. 

Han vevade med handen till Tar att han skulle vända om och gå ut genom dörren och då Tar 

inte omedelbart lydde slog Jholldo honom hårt i magen. Tar tappade andan, mer av förvåning än 

av smärta men det fick honom att tappa balansen. Genast var Jholldo där och föste ut honom ur 

tronsalen. När de kom ut i korridoren slog dörren igen bakom dem och två vakter med korta 

stridsyxor fästa vid höften slöt genast upp. 

Tar var rasande men insåg att han inte kunde göra något just nu. Istället lät han sig ledas 

genom slottet utan att göra motstånd. Tar försökte lägga vägen på minnet när de rundade hörn 

och gick genom gångar eller dörrar som ledde till trappor som snirklade sig nedåt i slottet. Det 

tycktes inte finnas någon ände på korridorer och dörrar men till slut kom de fram till en smal 

trapp som ledde ned till fängelsehålan. En svag sötaktig lukt spred sig från djupet av slottet och 

269

Tar rynkade på näsan åt stanken. Det påminde honom om borgen i Mosulwa, trots att den hade 

varit förseglad tills de kom dit. Jholldo gick först nedför trappen och Tar fick en knuff i ryggen av 

en vakt när han inte omedelbart började gå. Han satte fart och var snart ifatt den råttliknande 

mannen. Trappan mynnade ut i en smal korridor med bastanta trädörrar på varje sida. Dörrarna 

hade små gallerförsedda fönster i ögonhöjd, lagom för att släppa in lite av det svaga ljus som 

oljelamporna gav ifrån sig där de satt i sina hållare med jämna mellanrum. 

De gick längst bort i korridoren och den vek av i tvär vinkel mot höger. De följde den 

ytterligare en stund tills de kom fram till en stor järnbeslagen ståldörr. Jholldo fiskade upp en stor 

nyckelknippa som hängde utanför dörren och låste vant upp den. Den öppnades med ett klagande. 

Innanför fanns ett litet fyrkantigt rum med en dörr på varje sida. Jholldo öppnade dörren till 

vänster och gjorde en yvig inbjudande gest mot Tar. Tar gav honom en mörk blick men steg 

sedan in i cellen. 

När han kom in vände han sig om mot Jholldo och vakterna. 

”Vad ska ni göra med mig?”, krävde han att få veta. 

”Ah. Du har information som mästaren vill ha”, han flinade stort. 

”Han får alltid vad han vill ha, så jag föreslår att du samlar krafter här medan du funderar på 

hur mycket informationen är värd för dig. Vi vill ju inte att du ska förlora din andra arm?”, tillade 

han med ett hånskratt. 

Tar kokade av ilska inombords men sedan fick han en idé. 

”När den venloriska armén kommer hit kommer allt erat arbete att ha varit förgäves. De 

kommer att genomföra det straff du dömdes till i Argovona, och jag tvivlar på att du kan slingra 

dig ur då.” 

Jholldo gav Tar en överlägsen blick medan han rätade på sig. 

”Där tar du fel. Den venloriska armén utkämpar nu sitt livs strid i Vargpasset mellan 

Faroiskogen och Angimal. Du förstår, mästaren förutsåg att de skulle välja den platsen att 

försvara, men det kommer att bli deras död. När de inser att de inte längre kan hålla passet 

kommer det vara för sent och då kommer de bli dödade till sista man. Inklusive slynan Kellar 

som tror att han kan bestämma över vem som är fri och vem som inte är det. Vår armé är mer än 

tre gånger så stor och trots att det är lättare att försvara ett smalt pass så har de inte det övertaget 

de tror att de har. Mästaren har skickat efter förstärkningar och de borde vara framme vilken dag 

som helst nu. Det rör sig om timmar, sedan är den venloriska armén ett minne blott.” 

270

dö. 

Jholldo spottade ut orden och han blev märkbart upphetsad över tanken på att Kellar skulle 

”Vad för förstärkningar?” Tar blev plötsligt misstänksam. 

Jholldo flinade återigen. ”Stora vildsinta män från norr min vän. Venlorerna vet inte vilka 

fasor som väntar dem.” 

Tar visste inte om han talade sanning, men han hade ingen anledning att ljuga och Tar var 

inte i någon position att göra något ändå. Hans mod sjönk när det gick upp för honom vad den 

råttliknande mannen pratade om. 

Jholldo kastade en sista blick på honom och sedan drog han plötsligt bryskt igen celldörren. 

Den stängdes med en smäll och Tar kunde höra hur den tjocka ståldörren slog igen utanför. Han 

var ensam kvar i tystnaden i cellen. 

Kapitel 27 

Tar hade glömt bort det men så snart han blev lämnad ensam insåg han att vakterna inte tagit 

ifrån honom hans knivar. Han kunde inte förstå hur de kunde begå ett sådant misstag men, tänkte 

han ironiskt, det var dumt att klaga. Det strilade endast in en smal ljusstrimma genom det lilla 

gallerfönstret som satt lite för högt upp på dörren. Han fick ställa sig på tå för att kunna kika ut 

genom det, men det räckte för att han åtminstone inte skulle behöva sitta här i kolmörkret. 

Dessutom gjorde det hans jobb så mycket lättare. Han drog med sin friska hand snabbt fram en 

kniv och satte den mellan tänderna. Sedan började han treva längs dörren efter ett nyckelhål. Om 

han kunde hitta det skulle han vara ute ur cellen på nolltid. De skrovliga grova plankorna i dörren 

kändes fuktiga under hans fingrar medan han metodiskt sökte över ytan där nyckelhålet borde 

finnas. Här och där fanns järnbeslag som kändes kalla och skrovliga av rost. 

Efter en stund insåg han frustrerat att det inte fanns något nyckelhål på insidan av dörren. Han 

visste inte hur de konstruerat dörren men han utökade i alla fall sina cirkelrörelser med handen 

och snart hade han undersökt hela ytan. Till sin besvikelse upptäckte han att det inte fanns något 

nyckelhål. Den som konstruerade cellen måste ha tänkt på det och gjort dörren så tjock att det 

nyckelhål som fanns satt på utsidan. Det gick helt enkelt inte dyrka upp den inifrån. Med ett ilsket 

vrål högg han med all kraft kniven i dörren i hopp om att den på något sätt skulle rämna av 

styrkan och kraften i hans vrede. Kniven slog i ett av järnbeslagen med ett metalliskt ekande. Tar 

271

var nära på att tappa balansen när kniven slant på metallen och flög ur hans hand. Han svor för 

sig själv. 

Ilsket rätade han på sig, fast besluten att på något sätt ta sig ut härifrån. Han övergav för 

tillfälligt dörren och började istället undersöka sin lilla cell. Stenarna var skrovliga och kalla av 

fukten som bildade små droppar på dem. Det tog inte lång stund för honom att undersöka hela 

cellen. Han kunde inte hitta så mycket som en spricka i murbruket. 

Han visste inte vad han hoppades att hitta men han kom ihåg cellen i borgen i Sulwaträsket. 

Av någon anledning hoppades han på att hitta en liknande hemlig dörr här inne, men han visste 

att det var lönlöst. Istället började han återigen känna på dörren. Han fick upp kniven som låg på 

marken och kunde dystert konstatera att spetsen var böjd och trubbig efter att ha slagit i 

metallplattan. Han hittade en liten springa mellan två plankor och där tryckte han med all kraft in 

kniven. Han fick lirka lite medan han pressade och till slut försvann ett par centimeter av bladet 

in mellan plankorna. Upprymd över den segern började han försiktigt bända i hopp om att få loss 

en bit av träet. Han tog i mer och mer tills han slutligen hängde på kniven med hela sin tyngd. 

Knivbladet gick av med ett skarpt klingande läte och Tar dråsade ihop på marken när hans 

stödpunkt försvann. 

Svärandes reste han återigen på sig och kände igenom sin utrustning. Till sin besvikelse 

hittade han bara en kniv till i bältet. En liten dolk som inte skulle hålla för att hacka sönder 

dörren. Besviket satte han sig med ryggen mot väggen för att fundera. Det var bättre att han 

sparade sin hela kniv istället. Med lite tur kunde han kanske överrumpla vakterna när de kom för 

att ge honom mat. Om han skulle få mat. Chratunga tänkte kanske svälta honom tills han var redo 

att prata. Han kände sig plötsligt mycket trött. Han hade hoppats att så snart Tasrun inte höll 

honom under uppsikt så skulle allting bli enklare. Nu var han osäker på allting och om han inte 

kunde dyrka sig ut visste han inte riktigt vad han skulle ta sig till. Han drog upp benen mot 

bröstet och lade försiktigt upp sin brutna arm i knäet så att den var skyddad mot fukten. Det 

värkte och bultade i den skadade armen. Han slöt ögonen och snart somnade han med huvudet 

lutat mot den skrovliga stenväggen. 

När han vaknade igen var han desorienterad och visste inte vilken tid det var. Sen kom han 

ihåg vart han befann sig och suckade tungt. Det värsta var ändå att inte veta hur länge han sovit, 

om det var fem minuter eller fem timmar. Ljuset som strilade in genom det lilla fönstret i dörren 

lyste lika klart som förut, åtminstone tyckte han det. Han trodde inte att han sovit särskilt länge, 

272

eftersom oljan i lampan utanför skulle brunnit ut annars, men å andra sidan kanske det fanns 

tillräckligt för att det skulle räcka flera timmar. Eller också hade en vakt fyllt på olja om det 

behövdes. 

En lång stund senare avbröts han i sina tankar när han hörde steg i korridoren utanför 

ståldörren. Han hörde nycklar rassla och den knarrade högt när dörren utanför hans egen svängde 

upp. Tar blev plötsligt klarvaken och han reste sig snabbt från väggen. Han drog dolken innan 

han ens funderat på vad han gjorde. Det var dags att handla om han återigen ville bli en fri man. 

Han sjönk ned på huk och spände sin stela kropp så gott han kunde medan han väntade på vad 

som skulle hända. Någon rörde sig utanför hans dörr. Pulsen bultade i tinningarna på honom när 

han blev säker på att det var hans celldörr som den utanför höll på med. Han hörde en regel 

skjutas åt sidan och han gjorde sig beredd att hoppa på vakten som vilket ögonblick som helst 

skulle komma in genom dörren. 

Plötsligt hörde han hur personen där ute gick ut genom ståldörren igen och drog igen den med 

ett en skarp duns. Förbryllad smög han försiktigt fram till dörren och försökte kika ut genom det 

lilla fönstret men han såg inget. När han lutade sig fram mot dörren kände han något mot höften. 

Han tittade ned och såg att det fanns en liten skål med mat där. En lucka hade skjutits ifrån och 

öppnat ett litet hål i dörren för maten. Han hade inte upptäckt den tidigare eftersom han antagit att 

det bara varit ett större järnbeslag. Dessutom hade han varit så fokuserad på att hitta springor 

mellan plankorna. 

Dystert sjönk han ned på golvet och med sin friska hand höll han upp huvudet som plötsligt 

kändes mycket tungt. Till slut tog han i alla fall ned skålen med mat och började äta. Det var 

soppa som smakade mögel, men han hällde i sig allting fast besluten att återfå lite av sin styrka. 

Om nu några droppar soppa skulle kunna göra det över huvud taget. 

När han ätit klart ställde han skålen i luckan igen och sedan kröp han återigen ihop vid den 

motsatta väggen. Allt kändes hopplöst och han kände sig villrådig och hjälplös. Han hatade att 

känna sig hjälplös. Han slöt ögonen och drömde sig bort till tiden som gått. Det var märkligt hur 

saker och ting kunde bli. För ett par veckor sedan när de varit på teater i Argovona hade han inte 

kunnat tänka sig att han skulle sluta sina dagar här. Med ens kom han att tänka på sina kamrater 

som han inte visste hur det gått för. Han tänkte ofrivilligt på hur de i detta ögonblick förmodligen 

fortfarande satt fast bakom rasmassorna i borgen. Hur länge skulle deras mat räcka? Hur länge 

skulle luften räcka? 

273

Han försökte förtvivlat slå bort tankarna men de kröp genast in i hans medvetande igen. 

Plötsligt satte han sig kapprak upp. Han hade glömt hur han tagit sig ut ur borgen och 

anledningen till att han blivit tillfångatagen från första början. Han kunde använda magi. En 

strimma av hopp tändes plötsligt i honom. 

Han kravlade sig upp på fötter och stirrade ned på sin friska hand. Hur skulle det gå till att fly 

härifrån med hjälp av magin? Utan att veta riktigt vad som hände frammanade han bilden av den 

röda ädelstenen han fått av Tife för sitt inre och han kände hur magin långsamt sipprade fram i 

hans kropp, likt en ilning längs ryggraden. 

Han koncentrerade sig och samlade kraften i magin i handflatan och genast flammade en 

klargul låga upp. Han manade på kraften ytterligare tills lågan ljudlöst höjde sig i hans hand. Han 

koncentrerade sig och svingade armen med all kraft mot dörren. En stråle av eld slog ut från hans 

öppna hand och slog fräsande in i dörren. Häpen över sin egen kraft tog han ett steg bakåt och 

lågan i hans hand försvann omedelbart. 

Två av plankorna i dörren var svedda men det såg inte ut som han orsakat mycket skada på 

den. Istället började rummet fyllas av rök från de svedda plankorna. Det var inte mycket men han 

hade inte räknat med det och han började genast hosta när röken letade sig ner i hans lungor. Han 

visste att om han inte lyckades ta sig ut skulle han riskera att dö av röken. Tanken gjorde honom 

rasande och han uppbådade all sin kraft för att återigen tända lågan i handflatan. Den hade nu en 

rödare färg än tidigare och han kunde känna att den fick kraft av hans vrede. Han sträckte 

långsamt ut handen mot dörren och lät magin strömma igenom honom. Strålen av eld slog 

återigen ut från hans hand och den brandgula elden slog med full kraft in i dörren. Den splittrades 

som om den vore gjord av papper och flög med ett väldigt dån ut i det lilla rummet utanför. Tar 

hann inte hejda kraften innan den slog in i stenväggen bredvid dörren mitt emot hans egen cell. 

Där elden träffade väggen uppstod ett stort hål. Grus och damm virvlade runt i luften. Tar var 

förbluffad över att magin kunde vara så kraftfull, men han hade inte tid att fundera på det. Om 

han ville ta sig levande ur slottet var han tvungen att tänka efter. Han kunde redan nu höra 

förvånade rop utanför den stora ståldörren från vakterna där ute. 

Strax därefter hörde han nycklar klirra när vakterna försökte få upp ståldörren som skärmade 

av hans cell med resten av fängelsehålan. Tar gjorde sig beredd och höll eldslågan i handflatan 

redo. När dörren öppnades släppte han lös kraften och de två vakter som öppnade dörren brändes 

till döds innan de hann förstå vad som hände. 

274

Tar vacklade till när han steg ut i den smala korridoren. Att använda sin vrede som bränsle åt 

magin var mycket mer tröttande än vad han tidigare hade erfarit och han kände sig plötsligt 

vimmelkantig och svag. För att lugna ner sig tänkte han återigen på den röda rubinen och han 

kände hur vreden som kokade inom honom lugnade ner sig något. 

Han hade ingen tid att förlora så han gick snabbt genom korridoren och vek av till vänster när 

korridoren svängde. Han passerade celldörrarna utan att ägna dem så mycket som en blick och 

snart var han framme vid trappan. Han kikade försiktigt uppför den men kunde inte se någon. 

När han kom uppför trappan försökte han komma ihåg vilken väg de tagit och han vek genast 

av åt höger i den stora korridoren. På sidorna fanns ett antal dörrar och sidogångar men han gick 

förbi dem alla tills han kom till en korridor han tyckte sig känna igen. 

Precis när han vek runt hörnet hörde han någon bakom sig. 

”Stanna Tar.” 

Tar snodde runt och såg Jhodllo stå ett par meter bakom honom med ett svärd draget. 

”Trodde du att vi inte skulle höra smällen i fängelsehålan? Hela slottet är på benen tack vare 

dig. Du kan inte fly härifrån, mästaren tillåter det inte.” 

Tar kände återigen hur vreden kom rusande genom kroppen. 

”Försök stoppa mig”, väste han med sammanbitna tänder. 

Jholldos ögon smalnade och han höjde långsamt svärdet. Sedan gick han till attack med ett 

vrål. Tar var inte beredd på det plötsliga utfallet men han var för uppfylld av magin och raseriet 

som dansade inom honom för att märka att han höjt sin friska hand mot mannen och att eldslågan 

redan fanns där. Han släppte lös kraften och elden skar sönder mannen på mitten. Jholldo skrek 

när han föll till golvet, ett kort gällt skrik som klipptes av nästan direkt. 

Tar kände sig oövervinnlig och nu var han säker på att inget kunde stoppa honom, så länge 

han orkade kämpa. Han skulle åter bli en fri man. Plötsligt kunde han höra fotsteg och skrik i 

korridoren han kommit från. Han visste att soldater var på väg. Han skulle kunna stanna och döda 

dem alla men han visste inte hur länge han skulle orka hålla magin levande. Han valde istället att 

fortsätta framåt. Han sprang in i korridoren han först varit på väg in i och följde den tills den 

delade på sig. Han sprang åt höger och lyssnade hela tiden efter larmet från soldaterna. 

Han kunde höra hur en patrull kom närmare och han såg sig hastigt omkring, sedan tog han 

sikte på en dörr till sidan om honom och smet in där. Det var ett litet sovrum med en enkel säng 

längs ena väggen och en byrå mitt emot. Han drog försiktigt igen dörren efter sig och väntade 

275

spänt med örat pressat mot den. Han hörde hur patrullen sprang förbi utanför och när han var 

säker på att den hade försvunnit utom synhåll smet han ut i korridoren igen. Han började springa 

mot en dörr som han kände igen från sin färd ned till fängelsehålan. När han kom fram till den 

stannade han upp och lyssnade försiktigt efter ljud på andra sidan. Då han inte hörde något 

öppnade han den och smet igenom. 

Han befann sig i ytterligare en lång korridor med en stor grön tjock matta på golvet och 

draperier som hängde med jämna mellanrum på väggarna. Väggarna bestod av stora 

marmorplattor i olika färger av grått och vitt, vilket gav korridoren ett sken av att vara bredare än 

den egentligen var. Han stängde ljudlöst dörren bakom sig och skulle precis börja springa när en 

högrest gestalt plötsligt gled fram ur en nisch i mitten av korridoren. 

Chratunga hånlog åt honom där han blockerade Tars flyktväg. 

”Det är över nu, du kommer inte längre.” 

Utan att svara samlade Tar återigen den magiska kraften i handflatan och släppte iväg den 

dödliga eldstrålen. Chratungas ögon smalnade när han såg rörelsen och han höjde genast 

händerna framför sig. Tar var övertygad om att Chratunga skulle förintas i ett moln av eld och 

blod framför hans ögon men sedan såg han att mannen framför honom tycktes absorbera elden i 

händerna. Sedan kom smärtan. Tar blev förblindad av den heta vita smärtan som rusade genom 

hans kropp. Den var så olik magins kittlande känsla och han föll ihop på golvet övertygad om att 

han skulle dö. Det brann som av eld inom honom och hans sista tanke innan det började svartna 

för ögonen var att hans magiska kraft måste ha vänt sig mot honom och nu höll på att förtära 

honom. Sedan slutade det plötsligt och han kämpade desperat för att få in luft i lungorna. 

fråga. 

Chratunga kom gående genom korridoren och böjde sig ned över honom. 

”Så du använde din magi för att komma ur fängelset”, det var ett konstaterande mer än en 

I samma ögonblick dök en patrull soldater upp från dörröppningen som Tar kommit från. När 

de såg Chratunga stannade de och han viftade irriterat undan dem. Hotet var undanröjt och 

soldaterna retirerade snabbt. 

Chratunga gned sig på hakan samtidigt som han petade på Tar med en fot. 

”Jag visste inte om du skulle kunna lista ut det, det verkar som att du nyss upptäckt din 

förmåga? Har jag rätt? Jag kände det direkt när vi sågs tidigare här uppe, du är som ett nyfött föl 

som står på benen för första gången och som inte har en aning om vad världen har att erbjuda. 

276

Det är bra, nu kan jag använda din magi mot dig. Det här underlättar mitt arbete avsevärt” tillade 

han. ”Res dig så får vi det överstökat.” 

Tar var oförmögen att svara på grund av smärtan som fortfarande dröjde sig kvar i hans 

kropp. Den var olik allt annat han känt hittills. Som om en levande organism förtärde honom 

inifrån. Chratunga gav honom en hård spark i sidan när han inte genast reagerade. Tar lyckades 

till slut kravla sig upp på knä och stod framåtböjd med sin friska hand på magen. Hans brutna 

vänsterarm hängde slappt vid hans sida. 

”Bra, följ mig så får vi det gjort”, Chratunga lät nästan munter men Tar kände det som att han 

precis fått nyheten om sin egen avrättning. 

Bedövad stapplade han efter den långa hotfulla mannen genom slottets korridorer. Han 

försökte vid ett tillfälle stanna för att hämta andan, men märkte då att benen inte löd honom. Det 

verkade som om de hade ett eget liv, eller som om Chratunga drog i honom med osynliga trådar. 

Han var så omtöcknad att han inte visste vart han blev förd, men till slut var de tillbaka i 

tronsalen. Chratunga gjorde tecken åt Tar att ställa sig i mitten av rummet och Tar lydde 

motvilligt. 

”Det här är det lugnaste rummet i hela slottet. Nu när kungen är sängliggandes är det jag som 

styr det här landet. Han orkar inte ens sitta på tronen längre, den gamle fånen. Här får vi vara 

ostörda.” 

Tar tyckte inte om mannens nästan lena tonfall men var inte i stånd att protestera. Han var 

fortfarande vimmelkantig efter den överraskande smärtan. 

”Jag vet att du inte har vattenstenen som du och slynan stal, men det är mindre viktigt nu. Det 

som intresserar mig är vad du fick reda på i den sjunkna staden. Vi funderade länge på vilken stad 

som ledtråden menade och vi slösade bort mycket värdefull tid på att följa upp falska spår. 

Valgone den idioten lyckades lista ut vart den fanns gömd före oss och nu verkar det som att dina 

vänner är begravda med hemligheten. Så hur lyder nästa ledtråd?” 

Tar höjde långsamt huvudet och stirrade stint in i Chratungas ögon. 

”Jag vet inte vad du pratar om.” 

Chratunga rörde inte en min men hans ögon blev plötsligt kalla. Tar föll ihop när smärtan 

högg in i hans kropp. Den kändes ännu värre den här gången, som om han långsamt blev 

sönderskuren bit för bit. Han visste inte hur länge det varade men plötsligt upphörde det lika 

plötsligt som det startat. Han flämtade efter luft med ansiktet mot det kalla golvet. 

277

”Jag frågar en gång till, hur lyder ledtråden till nästa elementsten?” 

Då Tar inte svarade, han kunde inte, så började smärtan igen. Den löpte genom hela hans 

kropp och den här gången kändes det som att han höll på att bli levande bränd till döds. Hans 

ögon rullade bak i huvudet på honom och han kippade desperat efter luft. Varenda muskel i hans 

kropp tycktes bli mald till köttfärs samtidigt som han fortfarande levde. Det var en obeskrivlig 

smärta. Lika plötsligt som förra gången slutade det helt utan förvarning. När han äntligen 

lyckades fokusera blicken igen stod Chratunga böjd över honom med händerna på ryggen. 

”Vi kan hålla på hela dagen om det behövs, och jag lovar dig att det du känt hittills bara är en 

bråkdel av vilken smärta jag kan tillfoga dig. Du förstår, eftersom du tydligen har lärt dig att 

använda dig av magi så kan jag tillfoga dig mycket mer smärta än vilken tortyrkammare som 

helst. Det var verkligen en trevlig överraskning. Jag frågar dig en gång till, vad är ledtråden till 

nästa elementsten?” 

Tar höjde trotsigt sin friska hand i luften och försökte så nonchalant han kunde vifta undan 

frågan. Han ångrade sig omedelbart när smärtan återigen började strömma genom hans kropp. 

Den här gången var det värre än någonsin och den tycktes aldrig ta slut. Han hoppades att han 

skulle dö snart så att han blev kvitt elden som brände honom inifrån. Men han kunde inte göra 

något åt det. Chratunga tillät det inte. Smärtan pulserade obevekligt genom honom. Bara ibland 

kunde han dra små desperata andetag efter luft innan elden återigen blossade upp med full styrka. 

Tars motståndskraft började suddas ut och snart grät han av smärtan. Han ville bara att det skulle 

ta slut. Värst var smärtan i hans brutna arm och när de brinnande vågorna rullade igenom honom 

kändes det som att armen splittrades som krossat glas. Gång på gång. Det var outhärdligt. 

”Sluta”, lyckades han pressa fram när elden rusade genom hans kropp på svag låga. ”Jag ska 

berätta bara du slutar.” 

Chratunga tittade kallt på honom där han låg på golvet. ”Låt höra.” 

”I ögats djup finns jorden. Blåelden tyglar gräset. Så stod det i borgen, det var ledtråden som 

fanns på väggen.” Tar tvingade fram orden och en sträng av saliv rann från hans mungipa, ned 

mot golvet. 

”Bra. Det var väl inte så svårt?” Chratunga flinade mot honom, men sedan blev hans tonfall 

farligt kallt igen. ”Såvida du inte ljuger för mig?” 

”Nej, jag svär. Det var det som stod i den sjunkna borgen”, Tar var desperat. Han ville inte bli 

torterad med magin igen. Men det var inte enbart smärtan som plågade honom. Skammen han 

278

kände vällde in över honom likt en storm. Han hade så snabbt och enkelt avslöjat hemligheten 

som var så värdefull och som inte fick hamna i fel händer. Nu visste Chratunga om den och det 

var hans fel om världen nu så småningom kastades in i en mörk tidsperiod styrd av ondska. Men 

det värsta var att han svikit sina vänner. Om de fortfarande var vid liv nere i den sjunkna borgen 

skulle de nu lämnas att dö där. Den röda rubinen tycktes plötsligt bränna honom innanför hans 

kläder och han visste att han svikit sitt löfte till Tife också. Så länge han hade rubinen var han 

bunden vid sitt ord att vaka över henne, men nu kunde han inte göra det. 

Skammen förvandlades långsamt till ilska över vad Chratunga gjort med honom och i det 

ögonblicket bestämde han sig för att inte dö i onödan. Han skulle åtminstone döda Chratunga 

innan han dog. Ett hat svart som natten blossade upp inom honom. 

Som om han läste hans tankar satte Chratunga återigen vågen av smärta i Tars kropp. 

”Det var trevligt att råkas Tar. Synd att det skulle vara under de här omständigheterna. Du 

kunde valt rätt sida från början och då kunde jag lärt dig om magin istället för att nu låta den 

förgöra dig. Det är snart över och sedan känner du inget mer.” Chratunga vände sig om och gick 

fram till bordet framför tronen och där lutade han sig fram för att studera något medan han 

lämnade Tar åt sitt öde. 

Tar visste att mannen talade sanning, smärtan som nu sköljde igenom honom var värre än 

något han känt tidigare och nu mildrades den inte av pulserandet. Nu var det en konstant ström av 

död och förintelse som brände hans kropp inifrån och den tycktes öka för varje sekund som gick. 

Han kunde inte tänka klart längre, men någonstans inom honom började raseriet bubbla upp 

till ytan. Han kunde inte dö än, han var tvungen att döda mannen så att han åtminstone kunde 

försöka rädda sina vänner. Eller begrava dem. Han skulle åtminstone göra någon nytta innan han 

brann upp. 

Vreden inom honom lyckades dämpa smärtan något och han kände plötsligt hur hans egen 

magi strömmade genom hans kropp. Han förstod inte hur det gick till men på något sätt fick han 

kraft att kravla sig upp på alla fyra. Han tog stöd mot golvet med sin friska hand och lyckades 

komma upp så han stod knäböjd. Hans egen magi dansade nu framför hans ögon och han samlade 

ihop den inom sig till en enda kraftfull attack. I det ögonblicket vände sig Chratunga om och såg 

att han inte längre låg ned. Hans ögon smalnade, de såg grymma ut. 

Tar tänkte först sända sin dödliga eldstråle mot den ondskefulla mannen, men i sista stund 

kom han ihåg att det inte hade funkat förra gången. Istället vrålade han tills lungorna hotade att 

279

ista, när han samlade all kraft i sin friska hand. Sedan körde han ned handen mot golvet med 

handflatan först. 

När handen nådde golvet släppte han lös all sin kraft och ett våldsamt dån ekade i rummet. 

Golvet buktade sig och marmorplattorna krossades när stötvågen smulade sönder dem utåt 

från Tar. Det såg ut som en enda ring på vattnet när man kastar en sten i en damm, men nu var 

det golvet som böljade. Det gick så snabbt att Chratunga inte hann reagera. Han slängdes omkull 

när vågen nådde hans fötter. Han landade med ett brak på de krossade marmorplattorna. En stor 

skärva skar upp i axeln på honom och han vrålade av smärta. Ringen på golvet avtog så fort den 

nådde väggarna i rummet och lämnade sprickor efter sig som klättrade uppåt likt vinrankor 

halvvägs upp till taket. Ekot av splittrade marmorplattor och murbruk dröjde sig kvar och hela 

slottet tycktes skälva. Sedan blev det tyst. 

Chratunga försökte desperat ta sig upp på fötterna. Tar var redan framme hos honom. I 

handen höll han sin lilla dolk som han fortfarande hade kvar. Utan att tveka högg han Chratunga i 

magen och i kraften av hugget skar han ett stort snitt i buken på honom. Chratunga spärrade upp 

ögonen av förvåning och smärta medan han instinktivt förde händerna till såret. 

Deras ögon möttes och Tar såg att livet redan höll på att lämna den onda magikern. 

”Jag vägrar låta dig eller Garland förstöra världen”, väste han med sammanbitna tänder. 

Chratunga hostade blod och sedan sträckte han upp en blodig darrande hand mot Tar. Han 

grep tag i Tars tunika och drog honom närmare. 

”Dåre, du vet inte vad du gjort. Garland försöker återställa världen, inte förstöra den. Du har 

förstört…” 

Chratunga blev plötsligt stilla och handen som höll Tar föll slappt ned till marken. Tar var yr 

och han hade knappt hört mannens sista ord, men han visste att han var tvungen att röra på sig. 

Om han stannade kvar skulle han kanske bli tillfångatagen av soldaterna igen och han visste inte 

om han hade krafter kvar att bryta sig ut från fängelset en gång till. 

Han reste på sig och stapplade iväg mot dörren. Korridoren utanför var lyckligtvis tom, men 

han kunde höra springande fotsteg som var på väg. Han började springa nedför korridoren, fast 

besluten att ta sig ut. När han hörde soldaterna närma sig tryckte han in sig i en nisch vid väggen 

och hoppades att de inte skulle se honom. Patrullen sprang förbi bara någon meter från honom. 

De upptäckte honom inte. Vad skulle han ta sig till? Han var tvungen att ta sig ut härifrån, men 

han tvivlade på att det gick nu. Det lät som att hela den dravanska armén var på fötterna och 

280

letade efter honom. Han var tvungen att hitta ett gömställe till dess att han kunde smyga ut 

härifrån. 

Försiktigt kikade han fram ur nischen, korridoren låg tom framför honom. Den krökte tvärt en 

bit till vänster om honom. Han försökte komma ihåg om han blivit förd den vägen innan. Vart 

ledde korridoren? Han blundade och svalde ett par gånger för att få ordning på tankarna. Smärtan 

efter Chratungas tortyr dröjde sig fortfarande kvar i hans kropp. Han fick en idé. Det bar honom 

emot, men där skulle ingen leta efter honom. När det blev natt skulle han kunna ta sig ut ur 

slottet, han skulle vara fri. Men under tiden var han tvungen att gömma sig. 

Tar reste sig bestämt. Vänsterarmen dinglade oroväckande vid hans sida, likt en tyngd som 

inte riktigt ville lyda honom. En enda spjäla var kvar och den satt oroväckande löst. Om han inte 

lyckades stödja upp armen mer kanske han skulle mista den. Men han hade inte tid att tänka på 

det nu. Han sköt bestämt alla andra tankar åt sidan. Gömstället först, sen frihet. Han smög sig ur 

nischen och följde korridoren bort till kröken. När han kom fram tittade han fram runt hörnet. I 

bortre änden såg han två vakter som gick iväg. Tar tryckte sig mot väggen medan han långsamt 

smög efter. Han var tvungen att passera vakterna för att komma till gömstället. Vakterna försvann 

genom en dörr. Tar skyndade på stegen, han fick inte bli upptäckt nu. Det var bättre om de trodde 

han hade flytt redan. Det skulle minska deras sökande efter honom i slottet. 

Tar tog sig vidare genom slottets korridorer. Det gick långsamt och var påfrestande. Ibland 

gömde han sig under längre stunder bakom möbler som stod utmed väggarna, eller i nischer. Han 

försökte undvika rummen då han trodde att soldaterna skulle genomsöka dem noggrannare än 

korridorerna. Han försökte göra sig så osynlig han kunde när han stannade för att vila. Det var 

inte långt kvar nu. Framför honom såg han dörren med trappan. Han kastade en hastig blick 

runtomkring sig. Just nu var korridorerna tomma, men han kunde höra soldater skrika någonstans 

i närheten. Han kunde inte vänta längre. 

Han sprang så snabbt han kunde fram till trappan. Bakom honom hörde han hur en patrull 

kom springande. Han tog två trappsteg i taget och hoppades att de inte sett honom. Han tvingade 

sig att stanna halvvägs nedför trappan. Han ville inte att någon skulle höra att han kom nedför 

trappan. Han smög vidare nedåt så tyst han kunde. När han kom ända ner stannade han och 

lyssnade spänt uppåt, i värsta fall fick han använda sin magi igen. Tar hoppades bara att han 

skulle orka. Han kände sig svag och utmattat efter allt han varit med om. När han vände sig om 

bredde fängelsehålan ut framför honom. Han rös till, sedan stålsatte han sig. Det här var det bästa 

281

gömstället tills han kunde ta sig ut. De skulle förmodligen inte leta efter honom här, från stället 

han precis brutit sig ut ifrån. Han hoppades innerligt att han hade rätt. 

Tar såg sig omkring. Han hittade en cell som var tom alldeles intill trappan. Han smet in där 

och drog igen dörren om sig, men han var noga med att lämna en glipa så att den inte skulle gå i 

baklås. Hade han varit tillräckligt tyst? Fångarna här nere kanske var så pass desperata att de 

skulle förråda honom om de visste att han gömde sig mitt bland dem. Det var en risk han inte 

kunde ta. Någonstans längre in i fängelsehålan hostade någon ynkligt, men inga andra ljud 

hördes. 

Han sjönk ner mot väggen och drog upp knäna under sig. När det blev natt skulle han kunna 

ta sig ut. Det måste gå. Han skulle bege sig västerut. Han var tvungen att hitta Casha. Med hans 

hjälp skulle de kunna återvända till Mosulwa och befria de andra från den sjunkna borgen. Han 

stirrade framför sig och sköt bestämt bort tanken på att de kanske inte var vid liv. 

Kapitel 28 

Kellar och den venloriska armén hade tappert försvarat Vargpasset i flera dagar och det såg ut 

som om de faktiskt skulle kunna vända den hopplösa striden till deras fördel. Den dravanska 

armén hade förlorat enorma mängder soldater när de gång på gång försökt storma de 

försvarsställningar som den venloriska armén byggt upp. Gång på gång hade deras anfall blivit 

nedslagna och snart låg liken i stora högar i passet. Det verkade också som om deras nattliga räd 

hade fungerat bra. De kunde se hur några av fienderna som anföll såg sjukligt bleka ut och några 

kräktes medan de ryckte fram. Det var få av de sjuka som ens kom fram till deras försvarslinje. 

Den dravanska armén hade också blivit sinkad av att de inte längre kunde ta sig fram i passet. 

Liken var helt enkelt för många och de som ändå försökte bryta sig igenom deras försvarslinje 

fick klättra över kropparna eller ta omvägar runt dem. De blev lätta byten för de venloriska 

pilarna. 

De dravanska soldaterna hade till slut burit fram olja för att bränna kropparna. Det hade varit 

en utdragen och mödosam process. Hela tiden hade de varit i fara för att bli nedskjutna och de 

venloriska soldaterna gjorde också snabba utfall mot de soldater som bar ut olja och deras små 

eskorter. Till slut hade de, mer tack vare envishet än taktiskt tänkande, lyckats sätta eld på liken 

som fyllde passet. Den dravanska armén hade män att ta av, men det verkade faktiskt som att 

282

leden tunnades ut. 

Stanken av bränt kött var vämjelig och den svarta tjocka röken fyllde hela passet. Kellar hade 

tillsammans med Produs gett order om att flytta armén bakåt för att slippa den värsta röken och 

synen av döda män som brann likt facklor på marken. På ett sätt var han glad att fienden gjorde 

vad som behövde göras. Om liken fått ligga kvar skulle de snart börjat ruttna i värmen och då 

skulle de inte kunna stanna kvar och slåss. Kellar visste att sjukdomar kunde spridas fort och 

särskilt i en armé där soldaterna befann sig nära varandra. De hade visserligen varit tvungna att 

flytta sitt försvar bakåt, men de kunde åtminstone fortsätta kämpa. 

Kropparna brann en hel dag innan eldarna slutligen falnade och lämnade efter sig svartbrända 

köttklumpar och ben som låg överallt på marken. Det var en fasansfull syn och stanken hängde 

sig kvar i passet som en tät osynlig ridå. 

Sedan hade anfallet börjat igen, men nu tycktes den dravanska armén ha blivit mer försiktig. 

De ryckte inte längre fram med samma vildsinthet och planlöshet som tidigare. På avstånd kunde 

de se misralen Trapenners röda kappa fladdra i vinden där han otåligt red fram och tillbaka 

framför sina soldater. De verkade vänta på något och Kellar trodde först att det var stanken av 

bränt kött som höll dem tillbaka, men anledningen var mycket värre än de hade trott. 

I gryningen nästa dag gick den dravanska armén återigen till anfall. De ryckte fram långsamt 

och försiktigt genom passet mot de venloriska försvarsställningarna tills de slutligen drabbade 

samman. Det blev en blodig och utdragen strid, men de dravanska soldaterna hade inte kunnat 

bryta sig igenom. De hade helt enkelt inte tillräckligt många med sig i anfallet. För sent insåg 

försvararna att det var en skenmanöver. Långt bakom dem kunde de plötsligt höra skrik och 

vapenskrammel och innan någon hade förstått vad som hänt var deras försvar på väg att upplösas. 

Kellar, som befann sig mellan fronten och deras läger vid Vargpassets mynning, satte genast 

fart mot lägret för att se vad som hände. Synen som mötte honom fick håret att resa sig på 

armarna. Han hade aldrig sett maken till krigare som stred mot hans soldater i lägret. De var stora 

och muskulösa, med långt fladdrande hår och breda hakor. De hade tunna läderrustningar som 

stramade över musklerna och deras gula ögon glänste blodtörstigt i det svaga gryningsljuset. Det 

som skrämde Kellar mest var storleken på deras vapen och sköldar. De svingade väldiga 

tvåhandssvärd, spikklubbor och stridsyxor, lika stora som Kellar var lång, som om de vore gjorda 

av papper. Den nya fienden stred i små grupper om fem sex män och de rörde sig med lätthet 

genom lägret medan de hackade den venloriska armén i småbitar. 

283

Soldaterna försvarade sig desperat men de hade stora problem med att komma nära inpå de 

blodtörstiga männen och deras stora vapen. Kellar såg sina män bli kluvna på mitten när de 

gjorde fruktlösa utfall mot männen, eller få skallarna krossade när de försökte komma undan. 

Ibland lyckades de venloriska soldaterna med gemensamma krafter hugga ner någon av 

fienderna, men då tycktes de andra bara bli snabbare och starkare. 

Kellar såg i ögonvrån hur en blodig soldat sprang mot honom. Han lyfte sitt svärd, redo att 

försvara sig, men sänkte det genast igen när han kände igen soldaten. Han hade varit posterad på 

åsen i Faroiskogen. När soldaten äntligen kom fram såg Kellar att han var likblek och han 

skakade okontrollerat. Blodet strömmade ur ett stort otäckt sår på hans högra sida och han höll 

handen krampaktigt tryckt mot det. 

”Min kung, vi är under attack. De kom från skogen, kanske tusen man. Vi trodde att vi kunde 

hålla våra försvarsställningar, men de bara sprang över oss. Vi lyckades döda kanske hälften, men 

för varje vi dödade tycktes de andra bli starkare och till slut var vi tvungna att fly.” 

Soldaten hostade blod och Kellar lade vänligt handen på hans axel för att lindra hans plågor, 

men han visste att det var för sent för mannen. Han kastade en snabb blick på såret vid mannens 

sida. Han såg att något mörkt höll på att tränga ur soldatens kropp. Han tittade snabbt upp på 

mannens bleka ansikte istället. Blicken på mannen började flacka och hans ögon fick en glasartad 

ton. 

”Borgaler. Det är borgaler. Vi försökte stoppa dem men de dödade oss som kackerlackor. Vi 

försökte…” 

Mannen föll i sidled ihop på marken och blev liggandes med ögonen öppna. Kellar böjde sig 

snabbt ned och stängde soldatens ögon. Han hade en klump i halsen men tvingade snabbt bort 

den. Han tittade sig hastigt omkring och sprang sedan bort till en grupp soldater som precis var i 

färd med att möta anfallet i lägret. Han gav snabbt order om att de skulle beväpna sig med pil och 

båge för att skjuta ned borgalerna på avstånd. Sedan sprang han vidare och gav samma order till 

de soldater han fick tag i på vägen. Till slut hade han en stor styrka samlad och de tog sikte på 

borgalerna. Pilregnet som följde var förödande då det, likt ett dödsbringande moln, seglade in i 

deras eget läger. Många av borgalerna föll, men de träffade även sina egna soldater. Först då såg 

Kellar att borgalerna som stod upp ryckte till när deras fränder föll. Han förstod inte varför men 

de som var vid liv stred bara ännu mer vildsint. 

Längre bort såg han plötsligt Casha leda en grupp av desertörerna mot borgalerna. Till 

284

skillnad från hans soldater så högg de inte för att döda, istället högg de mot benen och armarna på 

borgalerna och många föll grymtande till marken där de blev liggande. Desertörerna sprang utan 

att stanna för att möta huggen från de väldiga vapnen fram och tillbaks och oskadliggjorde 

borgalerna en efter en. 

De anföll borgalerna i små grupper och kunde på så sätt avleda deras uppmärksamhet 

tillräckligt mycket för att kunna hugga av deras armar och ben eller på annat sätt försöka sätta 

dem ur spel. Tack vare dem kunde de venloriska soldaterna samla ihop sig till ett motanfall och 

med gemensamma krafter driva borgalerna bakåt mot Faroiskogen igen. 

Borgalerna retirerade långsamt samtidigt som de slöt sig i tätare grupper. Till slut hade de 

bildat en stor enhet med blodtörstiga män som var redo att utplåna det motstånd som fanns 

framför dem. Till Kellars förvåning såg han att de istället för att gå till attack, vände och flydde 

mot Faroiskogen. En snabb olustig tanke for igenom honom. De var klara med sin uppgift. 

Vargpasset låg nu öppet. De venloriska soldaterna var dock upprymda över segern. De följde 

efter borgalerna med en större styrka, men när de nådde skogsbrynet hade borgalerna redan 

försvunnit in i den täta skogen. 

Lugnet sänkte sig åter över lägret och Kellar kunde för första gången få en överblick över hur 

det såg ut. Överallt låg soldater döda, utspridda likt löv, på marken. Kort därpå hörde han ett 

väldigt vrål när den dravanska armén slutligen lyckades bryta sig igenom deras försvar i passet. 

Han såg uppgivet på när hans soldater började retirera ut ur passet, först långsamt och sedan 

snabbare tills många av dem släppte sina vapen och sprang för livet. 

De soldater som var kvar i lägret sprang för att möta den dravanska armén som hotade att 

bryta sig igenom helt och med en kraftansträngning lyckades de stoppa anfallet. Striden pågick en 

timme innan de dravanska soldaterna drog sig bakåt något in i passet för att gruppera om sig. 

Kellar fann Produs vid fronten. Hans general var blodig och blåslagen men fortfarande vid 

liv. Hans ögon glödde av stridens hetta. De kom överens om att de skulle slå till reträtt. De hade 

bättre chans att överleva om de fick se över sina alternativ. 

De blåste till reträtt i ett horn och det dova ljudet spred sig olycksbådande genom luften. 

Märkligt nog stannade den dravanska armén upp vid mynningen till passet. Kellar trodde inte att 

de hade så bråttom längre. En timme senare hade Kellar och Produs och det som återstod av den 

venloriska armén retirerat ut på slätten söder om mynningen och slagit upp ett nytt provisoriskt 

läger där. 

285

Kellar blickade dystert bort mot Vargpasset som avtecknade sig som en svart skåra mellan 

Angimal och Faroiskogen vid horisonten. Han ångrade nästan deras beslut att retirera. Den 

dravanska armén hade vällt fram ur mynningen som getingar ur ett getingbo och han visste att 

deras chanser att överleva mot en så stor armé här ute på slätten var små. 

Den venloriska armén hade kämpat tappert men han uppskattade att den dravanska armén 

fortfarande var minst tre gånger så stark. Han gned sig om kinderna med handen och suckade 

tungt. De hade förlorat passet för lätt. De behövde ett mirakel för att överleva nu. 

Kapitel 29 

Tife kisade och höll andan. De kunde trots det stora avståndet höra mumlet från de tusentals män 

som befann sig vid foten av berget. Hon hade aldrig sett Vargpasset förut, men nu såg hon 

mängder av människor myllra omkring vid öppningen. På det här avståndet såg den inte ut mer 

än som ett hack i bergssidan mellan Angimal och Faroiskogen. 

Hon vred på huvudet och såg Gland ligga på mage lite längre upp på klippan. Han spejade 

intensivt mot passet medan hans blick gled fram och tillbaks över slätten. Han skuggade ögonen 

med handen för att se bättre. Sedan grymtade han missbelåtet till. Han vände sig halvt om och 

vinkade till Valgone som muttrandes ålade sig fram till Gland. De pratade lågmält till varandra 

och var nära på att börja gräla högljutt när de inte kom överens. Till slut ålade de tillbaks ned. 

Tife följde efter. Faris väntade vid en liten träddunge vid foten av klippan. Där de nu befann sig 

var slätten fårig av stora stenar och klippor. Den lilla flickan tittade storögt på dem när de kom 

tillbaks. I famnen höll hon Väs tryckt mot bröstet. Hennes blonda hår var smutsigt av den snabba 

färd de gjort från Irissjön men hennes ögon tindrade klart. Tife tyckte att flickan var söt. Faris 

fyllde igen hålet och den känsla av ångest som började sprida sig i Tifes kropp. Hon visste att det 

var för att hon saknade Tar, men varför kändes det som om hon svikit honom? Det hade hon väl 

inte gjort? Det var inte hennes fel att borgen i Sulwaträsket hade rasat in och att någon tagit Tar. 

Hon skakade olustigt på sig för att bli kvitt känslorna. 

De hade fortfarande ingen aning om vart han tagit vägen, men Tife saknade Tars sällskap, 

hans närvaro. Hon visste inte vad det var, men hon tyckte om honom. Hon var övertygad om att 

han skulle tänkt ut en plan åt dem om han vore här nu. Minnet av deras teaterbesök i Argovona 

gled genom henne som ett smärtsamt skimmer. Hon hade tyckt om den gröna klänning han köpt 

286

åt henne och den ivriga pojkaktiga blicken som han förläget försökt dölja när han såg henne i 

klänningen. I det ögonblicket ville hon inget hellre än att vara tillbaka där med honom och göra 

det de tillsammans gjorde bäst, stjäla saker. Just nu kändes det så avlägset så att hon nästan 

undrade om det verkligen hade hänt. Hon tvingade bort minnet när de kom fram till Faris. Flickan 

kröp genast upp i hennes knä och lutade huvudet mot hennes axel. Det var tröstande för dem 

båda. 

hård. 

”Det är den dravanska armén borta vid passet, det är jag säker på”, Glands röst lät kall och 

Valgone gned sig tankfullt på huvudet med ena handen. 

”Ja, så mycket såg jag också, men var det verkligen den venloriska armén ute på slätten? Jag 

tror du såg fel.” 

”Det var människor där i alla fall, och det var inte bönder.” 

Gland gav den gamle mannen en skarp blick och denne suckade tyst. De två männen hade 

varit retliga de senaste dagarna när de kommit närmare Vargpasset. När de nu var så nära den 

dravanska armén var spänningen mellan dem påtaglig. 

”Varför är de ute på den öppna slätten?” Muttrade Valgone för sig själv. ”De är i numerärt 

underläge och ute på öppen mark har de små chanser att överleva mot en så stor armé.” 

”Vi måste närmare. Om det är den venloriska armén behöver de all hjälp de kan få. Dessutom 

kanske mina män är där och jag vill veta hur det är med dem.” 

Tife märkte att Gland var fast besluten att ta sig fram över slätten för att se vad de hade 

framför sig men Valgone var mer tveksam. Själv började hon tröttna på att hela tiden behöva se 

sig om över axeln och huka sig bakom buskar och träd så fort de hörde något som kunde vara 

farligt. När de hade lämnat Irissjön hade Valgone blivit allt mer tystlåten och upptagen av sina 

egna tankar över de magiska elementstenarna. De hade undvikit de större vägarna och hade hela 

tiden gömt sig bland träd och stenar för att undvika eventuella förföljare. De hade aldrig sett 

någon som varit fientlig men de kunde inte veta om de var säkra eller inte. Soldaterna de mött 

innan de kom till Sulwaträsket var bevis för det. Chratunga hade kanske sänt ut fler män runt om 

i världen för att söka efter elementstenarna. Det var påfrestande att ständigt gömma sig, att 

ständigt vara rädd och osäker. 

Gland reste plötsligt på sig och drog sitt svärd så hastigt att Tife ryckte till. 

”Vi ger oss av dit för att hjälpa våra vänner. Om det visar sig att jag har fel så har vi 

287

fortfarande tid på oss att vända om.” Han pekade med svärdet ut mot slätten. 

”Nej, vi kan inte ge oss ut dit. Om de dravanska soldaterna får syn på oss har vi större 

problem än du tror.” 

De utbytte en lång arg blick innan Gland slutligen började tala igen. 

”Nåväl, då får du stanna här och gömma dig som en rädd hare, gamling. Jag tänker ta hand 

om mina mannar.” 

”Du är en dåre om du tror att du kan uträtta något ensam mot alla de där soldaterna.” Valgone 

fnös föraktfullt mot den storvuxne mannen. 

Faris kravlade sig ur Tifes knä och sprang sedan fram till Gland och kramade hans ben med 

ena armen medan hon krampaktigt höll Väs i den andra och Tife kände sig plötslig olustig till 

mods. 

”Om vi gör något ska vi göra det tillsammans. Varför är du så ovillig att se efter vilka det är 

där ute på slätten?” Hon vände frågan direkt till Valgone och hon höll trotsigt kvar blicken när 

hans grå ögon borrade sig in i hennes. 

”För att för mycket står på spel nu. Förstår ni inte det? Om den dravanska armén stoppar oss 

och får tag i elementstenarna har vår resa varit förgäves. Om de får tag i stenarna kommer 

Garland till slut att få tag i dem och då kommer han försänka världen i ett mörker som är värre än 

ni kan föreställa er. Även om den venloriska armén verkligen befinner sig ute på slätten så spelar 

det ingen roll. Det viktiga nu är att skydda elementstenarna och det gör vi inte genom att 

promenera in i fiendens läger.” Valgones ögon lågade plötsligt och han såg farlig ut i sin slitna 

smutsiga kåpa. 

”Du glömmer en viktig sak”, Tife var fast besluten att få slut på diskussionen, 

”Om den venloriska armén stupar där ute idag så finns det ingen som kan skydda Venlora 

eller Argovona mot den dravanska armén och det är väl ett mörker som räcker och blir över för 

de människor som råkar ut för det. Dessutom hindrar väl ingenting den dravanska armén från att 

fortsätta leta efter elementstenarna när Venlora väl fallit? Om vi flyr nu vinner vi tid, men hur 

mycket? Vi måste göra något.” 

Valgone såg stridslysten ut, men sedan svepte han med blicken över de andras ansikten och 

när han såg Faris stora runda ögonen slappnade han av något. Han suckade tungt och vände sig 

bort från dem. När han vände sig om igen var han återigen beslutsam. 

”Nåväl, vi ger oss av dit, men om det visar sig att det inte är den venloriska armén du såg så 

288

vänder vi om, är det förstått? Dessutom behöver jag några minuter på mig att förbereda mig. Om 

vi blir sedda av de dravanska soldaterna måste vi vara beredda. Vi får inte förlora 

elementstenarna nu. Inte när vi har kommit såhär långt.” 

De andra nickade åt honom och Tife log varmt åt Faris som förtjust släppte Glands ben och 

kramade Väs hårt. Den lilla flickan hade återigen visat sig vara en mycket bra medlem i gruppen. 

Valgone gick bort ett par meter ifrån dem och Tife kunde inte se vad han gjorde. Han tycktes 

gräva fram något från sina fickor och sedan gjorde han något med händerna som Tife inte såg. 

När han efter ett par minuter var klar kom han tillbaka och nickade kort. 

”Då rör vi på oss.” 

De rafsade ihop de få saker de inte redan bar i sina packningar och gav sig smygande av. De 

befann sig så långt ut på slätten att de inte trodde den dravanska armén skulle kunna se dem. För 

säkerhets skull hukade de sig ner då träd eller kullar inte skymde dem. De gick nedhukande långa 

sträckor på tecken från Valgone och snart värkte ryggen på Tife av ansträngningen. När de kom 

upp på baksidan av ytterligare en liten kulle, inte mer än en bula på den annars så klippiga delen 

av slätten, kunde de äntligen sträcka på sig. Tife satte händerna i korsryggen och böjde ryggen 

bakåt för att lindra den bultande stumma känslan och det var då hon tydligt såg den andra armén. 

Den befann sig en bra bit ute på slätten. Hon kunde se att de var mycket färre än de män som var 

borta vid passet. 

Hon funderade på vad den gjorde där ute på slätten och hon fick en känsla av att den var 

väldigt oskyddad där, trots att det var tusentals soldater. Gland skuggade ögonen med handen och 

grymtade belåtet. 

”Det är den venloriska armén. Åtminstone är det deras uniformer och deras banér. Bra, då kan 

vi ge dem den hjälp de behöver. Nu behöver vi bara…” meningen blev hängande i luften när de 

såg hur armén plötsligt började röra sig mot passet igen. 

”Vad gör de?” Undrade Tife förskräckt. Hon var inte van vid krigsföring, men det hon såg 

tycktes så självklart och slutgiltigt att vem som helst kunde räkna ut utgången av det hela. 

”De kommer ju ta självmord om de ska attackera den dravanska armén på öppen mark sådär.” 

”Dårar”, sa Valgone för sig själv med en fnysning. 

”Nu är du tyst gamling. Om mina mannar är bland armén tänker jag se till att göra dem 

sällskap och jag råder dig att göra detsamma.” Gland gav honom en mörk blick och vände åter 

blicken mot armén som långsamt började röra på sig. 

289

De befann sig ungefär mitt emellan de två arméerna, men så långt ut på slätten att de inte 

skulle hinna fram till den venloriska armén innan den nådde passet. Tife greps plötsligt av en 

känsla av vanmakt. Hon insåg att de inte skulle hinna fram i tid alls. Hon hade misstagit sig på 

avståndet först. När de kom fram skulle striden redan ha brutit ut. Var det ens någon idé att de 

försökte? Kanske hade Valgone rätt trots allt. 

Ingen av dem visste vad den venloriska armén skulle göra eftersom de också måste veta om 

att de var i ett numerärt underläge. Det som var värre var att om den dravanska armén gick 

segrande från den här striden skulle de välla in i Venlora och då visste ingen vad som skulle 

hända. Tankarna virvlade ofrivilligt runt i hennes huvud på saker som skulle bli omöjliga om det 

hände. Hon skulle inte kunna besöka en stad och känna sig trygg igen. Hon skulle vara tvungen 

att gömma sig för de dravanska soldaterna och hon var inte säker på om hon orkade fly mer. 

Hon blev tacksamt avbruten i sina dystra tankar när Gland plötsligt röt åt dem att sätta fart. 

De började springa för att ha en chans att genskjuta den venloriska armén för att bistå den. Gland 

slängde upp Faris på axeln som om hon vore en säck potatis. Den lilla flickan klamrade sig fast så 

gott hon kunde med ena armen. Väs svängde fram och tillbaks som en ilsken pendel i hennes 

andra hand. Tife kastade en snabb blick på flickan men slog snabbt ned den. Hon fokuserade 

blicken på marken istället. Om hon snubblade nu skulle hon skrapa upp sig rejält på alla de 

spetsiga stenar som fanns. Dessutom ville hon inte tänka på alla andra bekymmer. 

När de kom upp på en liten ås stannade de för att hämta andan och då kunde de se att den 

dravanska armén också hade börjat röra sig. De hade tydligen fått igenom de flesta av sina 

soldater genom passet och nu var de på väg rakt mot den venloriska armén. Tife uppskattade att 

den dravanska armén var ungefär tre gånger så stor, men hon visste inte säkert. Det var svårt att 

säga på det här avståndet. Det var en enda böljande massa av män. En stor enhet som rörde sig 

utåt på slätten. 

De sprang vidare över slätten och för varje steg de tog kändes det allt mer hopplöst. De kunde 

nu se att den dravanska armén delade upp sig i två enorma falanger. Den ena fortsatte rakt fram 

medan den andra vek av mot Faroiskogen. Tife trodde att den dravanska armén skulle försöka 

ringa in den venloriska armén och hon insåg dystert att de förmodligen skulle lyckas. Hon 

började bli trött av språngmarschen vilket ytterligare förstärkte känslan av hopplöshet. Hon skulle 

inte ha några krafter kvar att slåss med. Dessutom tycktes arméerna röra sig fortare ju närmare de 

kom. Det var inte långt kvar nu innan arméerna skulle mötas och striden skulle bryta ut. Hon 

290

ökade desperat på stegen för att hinna med Gland när han satte fart igen. 

Kellar red i täten för sin armé. Han visste att de inte hade stora chanser att överleva, men de hade 

inget val. Han hade rådgjort med Produs och Larun tillsammans med en handfull av de högsta 

befälen som fortfarande var vid liv. De hade kommit överens om en desperat anfallsplan som 

kanske skulle fungera. Det var egentligen det enda de kunde göra i det här läget. 

De hade sparat sitt kavalleri till den här stunden. Kellar hade trott att de inte skulle behöva 

använda de bepansrade krigshästarna eftersom de lyckats hålla den dravanska armén i 

Vargpasset. Hästarna hade inget utrymme i sluttningen i passet mellan deras pålverk. Det skulle 

ha varit slöseri att offra hästarna och soldaterna där. 

När den dravanska armén väl brutit igenom hade det gått fort, för fort. Borgalerna hade 

effektivt öppnat vägen in i Venlora. Av det han hade sett hittills av den dravanska armén så hade 

de inget tungt kavalleri. Det gav dem en mycket stor och viktig taktisk fördel. Han hoppades bara 

att det skulle räcka. 

Deras anfallsplan var enkel. De skulle slå till hårt och snabbt mot den dravanska arméns 

flanker. På det sättet kunde de effektivt reducera deras antal för att sedan dra sig tillbaks och slå 

till igen. De kunde på detta sätt nöta ned den dravanska armén till sista man. Kanske. 

Kellar blickade återigen framåt. Sikten fram till Vargpasset skymdes delvis av kullar, mindre 

klippor och små dungar av träd som stod utspridda framför dem. Han visste att den dravanska 

armén börjat röra på sig, men han visste inte exakt hur långt det var kvar innan de möttes. Det 

skulle vara snart i alla fall. 

När han kom över krönet till nästa stora klippiga kulle planade marken ut. Det var mer en 

lång, ganska brant, ås än en kulle. Åsen liknade den han hade sett i Faroiskogen där de hade 

posterat ut den mindre styrkan för att se till att arméns rygg skulle hållas fri. Han tecknade genast 

till sina befäl att det här var platsen de skulle utgå ifrån. Det här var nu deras borg som de skulle 

försvara så länge de kunde. 

Från sin position på hästryggen kunde han se mynningen till Vargpasset igen. Den dravanska 

armén var redan i rörelse och inte längre bort än ett par hundra meter. Produs gav med ett par 

snabba tecken order om att några av hans befäl skulle postera ut så mycket mannar de kunde 

avvara här på åsen. Ett stort antal bågskyttar och fotsoldater spred genast ut sig över den stora 

branten. 

291

Kellar såg direkt att den anfallande armén såg mindre ut. En hoppfull förväntan for igenom 

honom, men den försvann lika fort. Långt till höger om dem, i kanten av Faroiskogen fanns den 

andra delen av den dravanska armén. Kellar insåg direkt att den dravanska armén skulle försöka 

omringa dem. Det fick inte ske. Det var i och för sig inte ett oväntat drag och det kunde till och 

med vara vad den venloriska armén behövde. Varje del av den dravanska armén var minst lika 

stor som återstoden av den venloriska. Om de blev omringade skulle det vara över. De var 

tvungna att snabbt välja vilken del av den dravanska armén de skulle attackera. 

Kellar kastade en snabb blick till sidan om sig där Produs red. Hans rustning blänkte matt i 

solskenet. Ansiktet var stelt med ett tydligt drag av blodtörstighet. Det röda skägget fladdrade i 

vinden. Produs blick var fokuserad rakt fram på styrkan framför dem. Det var avgjort. 

Hovarna från hundratals hästar fick marken att mullra när den venloriska armén gick till 

anfall. De red rakt mot den dravanska armén, men vek tvärt av åt vänster ett femtiotal meter 

innan den dravanska arméns frontlinje. Den dravanska armén började skjuta pilar mot det 

annalkande kavalleriet och Kellar hörde snarare än såg hur hästarna föll till marken när de blev 

nedskjutna. Hans soldater blev krossade till döds under tyngden. De kunde inte vänta längre. 

På given signal från Produs vek de återigen av mot höger, mot den dravanska armén. Kellar 

greppade sitt svärd hårdare, det var bara ett tiotal meter kvar nu. Hovarna dundrade och den 

dravanska armén tycktes krypa ihop för att möta anfallet. 

Det venloriska kavalleriet brakade ihop med de dravanska soldaterna med en smäll så hög att 

fåglar lyfte från träden i Faroiskogen. Kellar högg till höger och vänster om sig. Han spräckte 

skallen på en soldat, hans häst trampade ihjäl ytterligare en. Överallt omkring honom stupade 

dravanska soldater under vrål av smärta och vrede. Kavalleriet följde Produs ledning och de vek 

nästan direkt av till vänster igen, ut mot den öppna slätten. De fick inte under några som helst 

omständigheter rida för långt in bland leden av dravanska soldater. Gjorde de det skulle de bli 

fast i en dödlig fälla utan möjlighet att ta sig ut igen. 

Kellar fällde ytterligare ett tiotal soldater när de återigen tog sig ut. De dravanska soldaterna 

försökte blockera deras flykt, dra ned dem från hästarna, men de red ner dem. Kellar högg av 

armen på en soldat som försökte ta tag i sadeln på hans häst. Plötsligt försvann massan av män 

runt omkring honom, de var återigen ute på slätten. Det var som att komma ut ur ett instängt rum 

och den friska vinden piskade honom i ansiktet. De red en lång stund rakt ut på slätten medan 

pilar dalade ned efter dem. När de var på säkert avstånd höll Produs ut vänsterarmen till tecken 

292

på att kavalleriet skulle vända. Hästarna vände runt i en vid cirkel tills de slutligen var vända mot 

den dravanska armén igen. 

Kellar kunde dystert konstatera att det kostat dem många liv, men den dravanska armén hade 

förlorat otaliga fler. När han återigen kunde se den dravanska armén i sin helhet fylldes han av 

misstro, de var så många. Han slog bort tankarna, det här var hans land, hans hem. 

”För Venlora!” Kellar höjde svärdet i luften och soldaterna på hästarna runt omkring stämde 

in i stridsvrålet. Sedan satte de återigen hälarna i sidorna på hästarna och störtade framåt mot den 

dravanska armén. 

Vid fronten hade resten av den venloriska armén gått till anfall. De följde samma strategi som 

kavalleriet. De slog till hårt mot den dravanska arméns högra flank. Fotsoldaterna led större 

förluster än kavalleriet eftersom de var mer utsatta till fots. När de brakade samman hade många 

män redan stupat från de dravanska pilarna. 

De dravanska soldaterna fick dock smaka på den venloriska vreden. De venloriska soldaterna 

stred som besatta och hela den dravanska högra flanken föll till slut. Men det fanns ständigt 

fiender att fylla upp luckorna i leden. Efter det snabba vildsinta slaget mot flanken stannade de 

venloriska soldaterna upp, de fick inte heller ta sig för långt in i massan av dravanska soldater. De 

var ännu mer utsatta än kavalleriet även om de var många fler än de beridna. 

Istället drog sig den venloriska styrkan mot vänster, mot mitten av den dravanska 

anfallslinjen. De högg upp stora hål i de dravanska leden av soldater när de rörde sig ut mot 

slätten för att möta och stödja kavalleriet när det kom tillbaks. De venloriska soldaterna kunde 

höra hur marken skakade när krigshästarna återigen närmade sig. 

Larmet av stål som slog mot stål och skriken av tusentals män i strid fyllde slätten. Stanken 

av blod började bli tät och marken färgades mörkröd från de stupade och sårade. De venloriska 

soldaterna slogs tappert, men de började tappa mark. Långsamt blev de tillbakatryckta när den 

väldiga dravanska armén samlade ihop sig till ett motanfall. 

Den dravanska armén började sluta sig om den venloriska gruppen som nu befann sig i mitten 

av den dravanska. De skulle varit förlorade om inte de venloriska soldaterna varit så 

koordinerade. Ett plötsligt regn av pilar brast ut och förmörkade himlen. Bakom dem hade ett 

hundratal bågskyttar från den venloriska armén dykt upp och nu lät de död och förintelse regna in 

bland de dravanska soldaterna. Det gav de venloriska soldaterna den öppning de behövde och de 

drog sig långsamt utåt igen. 

293

Plågsamma skrik hördes när kavalleriet återigen rörde sig igenom den dravanska armén. Likt 

en väldig våg sopade de bort soldater från frontlinjen som förgäves försökte ta sig fram till de 

venloriska soldaterna. Det venloriska kavalleriet stannade upp när de mötte den andra styrkan 

som slogs till fots. De vände hästarna mot resten av den dravanska armén och med en gemensam 

kraftansträngning slog de tillbaks fienderna. Kroppsdelar och huvuden skiljdes från de dravanska 

soldaterna då de desperat försökte slå ihjäl hästarna eller ta sig fram till de mindre skyddade 

fotsoldaterna. 

Den venloriska armén hade återigen ryggen fri. Men priset hade varit högt. Trots att de dödat 

tusentals av de dravanska soldaterna hade de själva förlorat hundratals män. Kellar, som var 

svettig och nedstänkt med blod där han satt på hästryggen, krossade skallen på ytterligare två 

soldater innan han fick tillfälle att se sig omkring. 

Förskräckt såg han Produs bli neddragen från sin häst. En stor dravansk soldat med vildsint 

blick måttade ett slag mot hans general där han låg på marken. Produs rullade skickligt undan och 

stack svärdet i magen på honom, sedan var han uppe på fötter igen. De var tvungna att dra sig 

bakåt igen för att tappa övertaget. 

Produs skrek ut ordern i samma ögonblick som Kellar tänkte den och den venloriska armén 

slöt sig samman när de långsamt började retirera. Bågskyttarna bakom dem lät ytterligare ett 

dödligt regn falla långt in i den dravanska armén för att skydda sina kamrater som slogs framför 

dem. Den venloriska armén drog sig bakåt. 

Om de kunde hålla den dravanska armén borta skulle de snart vara vid den klippiga åsen igen 

där de börjat sitt anfall. Där skulle höjdskillnaden ge dem ett visst övertag tills de kunde retirera 

ytterligare. Kellar kastade en hastig blick bakom sig. Han var mycket medveten om att den 

dravanska armén hade delat upp sig. Han kunde inte se den andra enheten någonstans, det innebar 

att deras attack här hade varit lyckad. De skulle kunna dra sig tillräckligt långt bakåt för att inte 

bli omringade. 

Tack vare det konstanta pilregnet skapades ett tomrum mellan arméerna när de dravanska 

soldaterna stupade framför dem. Den venloriska armén tog tillfället i akt och skyndade på stegen, 

tillbaka mot åsen. Den skulle fungera som deras fästning. 

”En stund i alla fall”, tänkte Kellar dystert. 

När de kom fram till foten av åsen grupperade de snabbt om sig. Bågskyttarna fortsatte att 

sända sitt dödliga regn över de dravanska soldaterna som långsamt ryckte framåt. Den venloriska 

294

armén gjorde sig redo att möta anfallet. En mur av svärd och sköldar som skulle stoppa de 

dravanska soldaterna att tränga längre in i Venlora bildades snabbt vid frontlinjen. Kavalleriet 

hade suttit av och föll in i leden av soldater som var vända mot Vargpasset. Hästarna skulle inte 

kunna bryta igenom hela den dravanska armén nu. De var till bättre nytta senare om de var 

tvungna att göra en desperat manöver för att slå sig fria. I värsta fall kunde de använda djuren 

som sköldar. 

Kellar befann sig halvvägs upp på sidan av den klippiga åsen för att få bättre överblick över 

deras försvar när han hörde en hornstöt. Från Faroiskogen närmade sig resten av den dravanska 

armén. Den befann sig fortfarande långt bort, men det var bara en fråga om ett par minuter innan 

den skulle nå fram. Den befann sig snett bakom den venloriska armén och de åtskilliga tusentals 

soldaterna spred ut sig i en väldig halvcirkel. Kellar strök sig utan att vara medveten om det över 

kinden. De var på väg att bli omringade. Deras enda flyktväg nu var utåt slätten, men de skulle 

inte hinna flytta hela armén innan styrkan som kom framifrån var framme. Fällan höll på att slå 

igen om dem. 

Produs hade också sett den andra falangen av den dravanska armén som närmade sig. Han röt 

genast ut order om att dela deras armé i två enheter. De få befäl som hörde honom satte genast 

fart. Bågskyttarna delade upp sig samtidigt som de fortsatte sända sitt dödliga regn in i den 

dravanska armén medan de förflyttade sig. Hundratals fiendesoldater låg redan döda på marken, 

men den dravanska armén avancerade obevekligt. Produs fick ögonkontakt med Casha och 

desertörerna. Casha nickade snabbt och tog befälet över de soldater han fick tag på. Resten av 

desertörerna följde efter och de tog posto på sidan av kullen, mot Faroiskogen till. De var drygt 

hundra män kvar av deras ursprungliga styrka. Alla hade lidit svåra förluster under de dagar de 

stridit. Men de insåg alla allvaret i situationen, om de inte lyckades hålla sina posteringar mot den 

numerärt överlägsna dravanska armén skulle de alla dö här idag. 

Den dravanska armén som attackerade från Vargpasset hade nått fram till den venloriska. De 

brakade ihop med ett väldigt skrammel. Kellar såg sig hastigt om, sedan sprang han nedför åsen 

för att göra sina mannar sällskap. Om han skulle dö idag skulle han åtminstone döda så många av 

de dravanska hundarna som han kunde. Tanken var tröstande, dra med sig så många som möjligt 

när han föll. 

Kellar rusade längst med raderna av venloriska soldater, ut på den vänstra flanken. Ett tiotal 

av hans trogna livvakter följde efter honom. De var alltid där för att skydda sin kung. Längre ut 

295

på slätten kunde han se konturerna av en liten grupp människor som tycktes närma sig. Han 

undrade vad det var för några? Venloriska soldater som tagit till flykten? Dravanska lönnmördare 

som kommit för att hugga honom i ryggen. Han hade inte tid att fundera på vilka det kunde vara. 

Han var framme vid flanken och han kastade sig genast in i striden. Han högg med svärdet i vida 

bågar och fällde flera dravanska soldater. Han duckade då en yxa kom vinande genom luften och 

stötte svärdet uppåt. Blod skvätte på hans armar men Kellar märkte det knappt. Hans skadade arm 

värkte oroväckande, men han ignorerade smärtan. Så länge han kunde svinga sitt svärd så 

fungerade armen som den skulle. Han parerade ett hugg samtidigt som en av hans livvakter högg 

huvudet av en soldat som kom rusande mot dem. De slogs för sina liv. 

På andra sidan åsen gjorde sig Casha och desertörerna, tillsammans med ett stort antal 

venloriska soldater, redo att möta den dravanska armén. Casha kramade sin stridsyxa med 

händerna. Den kändes märkvärdigt nog lätt. Samtliga muskler i hans stora kropp var på helspänn. 

Han kastade en blick åt sidorna och såg sina kamrater. De var alla redo att ta ut sin hämnd på den 

dravanska armén. Han nickade gillande, det skulle bli en bra strid. Han önskade bara att Gland 

varit här och lett dem. Desertörerna saknade alla den väldige mannen. 

Casha sköt bort tankarna. De dravanska soldaterna var bara ett femtiotal meter bort nu, snart 

skulle hans yxa få smaka blod. De dravanska soldaterna hade spridit ut sig ännu mer. De rörde sig 

i formen av en halvmåne mot kullen. Den venloriska armén var sakta men säkert på väg att bli 

instängd. 

Pilarna från båda arméerna regnade fortfarande in över båda sidorna och mängder med män 

skrek av smärta då pilarna skar in i deras kroppar. Stridslarmet var öronbedövande när Casha 

måttade sitt första hugg mot en dravansk soldat. Han klöv mannen på mitten. Stridsyxan var 

otymplig att parera hugg med, istället väjde han undan för svärdshugg eller tog ett snabbt steg åt 

sidan för att få svängrum medan han hela tiden svingade yxan. Den dravanska anfallslinjen blev 

snabbt utplånad, men det kom hela tiden nya soldater för att fylla igen hålen. De venloriska 

soldaterna stred tappert och de dödade hundratals fiender, men de blev hela tiden tvingade bakåt 

upp på sidan av åsen. Ibland vann de tillbaks lite mark men det blev snabbt klart att de inte skulle 

kunna slå sig fria. 

Den venloriska armén var utspridd i en väldig v-formation, men den pressades ihop mer och 

mer av det stora antalet dravanska soldater. Kellar började bli trött där han kämpade tillsammans 

med sina landsmän. Hans skadade arm ville inte riktigt lyda, vilket gjorde att han fick 

296

koncentrera sig mer på att ducka och parera än att hugga. Hans personliga livvakt skyddade 

honom tappert, men flera av hans trogna soldater hade stupat. 

Kellar sparkade en dravansk soldat i magen så att han stapplade baklänges. Soldaten blev 

genast nedhuggen av de venloriska soldaterna, men direkt fanns det någon där att ta hans plats. 

Kellar kunde dystert konstatera att de var tvungna att dra sig uppåt till högre mark, men i samma 

stund som de gjorde det skulle de bli mer och mer omringade tills de inte längre hade någonstans 

att fly. Om de var tvungna att retirera ut på slätten så var tidpunkten nu. Men om de gjorde det 

skulle de bli lätta måltavlor för de dravanska soldaterna. Det var bara en tidsfråga nu. Striden var 

så gott som över. De dravanska soldaterna var helt enkelt för många. 

Det började ringa i Kellars öron, för ett ögonblick trodde han att han fått ett slag i huvudet. 

Men han föll inte som han förväntade sig. Istället började luften runt omkring honom spraka. Det 

började svagt men ökade snabbt tills han nästan kunde ta på det. Han blev så häpen att han inte 

längre tänkte på sina rörelser. Han höjde automatiskt svärdet för att parera ytterligare ett hugg, 

men fiendesoldaten som högg hade tappat styrkan. Svärden klingade matt mot varandra. 

Marken började skaka. Först trodde han att det var det dravanska kavalleriet som störtade 

över dem, men sedan såg han att fler män stannade upp och tittade förvånat omkring sig. 

Hästarna runt omkring frustade nervöst så att det hördes över stridslarmet. Världen färgades 

plötsligt brandgul när en enorm vägg av eld slog in i utkanten av den dravanska armén. Elden 

kom från den öppna slätten till vänster om Kellar. Han uppskattade att den var kanske två tre 

meter hög och en meter bred. Den tycktes slingra sig som en orm på marken och den brände 

tusentals soldater till döds i ett ögonblick på sin färd genom raderna av män. Den dödliga elden 

fortsatte hela vägen genom den dravanska armén, ända bort till deras högra flank som vette mot 

Faroiskogen. Stanken av bränt kött och ljudet av skrikande män i smärta fyllde luften. I nästa 

stund kom ytterligare en vägg av död och förintelse farande över marken och brände sönder 

ytterligare tusentals soldater. De som var för nära eldväggen stapplade skrikande baklänges med 

händerna för sina sönderbrända ansikten. De snubblade in i sina kamrater och klöste förtvivlat i 

luften när skinnet smälte i deras ansikten. Panik utbröt när de som var vid liv försökte ta sig bort 

från hettan. Den venloriska armén som befann sig på åsen, som en ö i en stormig sjö, fick 

förnyade krafter av den plötsliga vändningen. De dravanska soldaterna som var närmast elden 

försökte desperat slå sig fria från det heta infernot. De högg mot allt som stod i deras väg. Många 

snubblade och föll och blev ihjältrampade av den panikslagna armén. 

297

De venloriska soldaterna tvekade inte. De utnyttjade förvirringen och paniken. Försvararna 

började kämpa sig utåt genom den enorma halvcirkel av fiender som omgav dem. De mötte 

knappt något motstånd. De fiender som fortfarande stod i deras väg stod ensamma och blev 

snabbt nedhuggna. De dravanska soldater som försökte fly fick hugga ned sina egna för att 

försöka ta sig ut, men det resulterade bara i att de blev fångade mellan de venloriska soldaterna 

och den inbördes striden i det som återstod av den dravanska armén. 

Till slut såg Kellar återigen den underbara synen av öppen mark bakom raderna av förvirrade, 

sårade och skrikande män. Han kunde inte förstå vad som hade hänt. På ett ögonblick hade den 

enorma dravanska armén så gott som utplånats. Han tittade sig omkring. Striden pågick 

fortfarande, men det var över. De dravanska soldater som fortfarande levde kastade sina vapen på 

marken för att kapitulera. Han kunde se många som sprang för sina liv mot Faroiskogen och 

Vargpasset. De sprang för att undkomma den dödsbringande elden. Kellar kunde fortfarande 

känna hettan som dallrande dröjde sig kvar i luften. Han svepte med blicken över slagfältet. Det 

var en grotesk syn. Brända kroppar låg utspridda överallt på marken. Även att han visste att det 

var människor så kände han knappt igen de sönderbrända skepnaderna. Han var glad att den 

märkliga elden inte gått genom den venloriska armén. 

Han vände sig om och sprang med snabba steg upp på åsen för att få bättre översikt över vad 

som hade hänt. När han kom upp på kanten av en utstickande klippa kunde han se konturen av 

Produs skynda förbi. Hans general hade en bister uppsyn och hans ansikte var mörkrött av blod. 

Han såg även desertörerna som kämpat väl för den venloriska armén. Männen var samlade runt 

någon. När han såg Glands väldiga skepnad torna upp sig förstod han. Han log ett varmt leende 

för första gången på dagar. Strax därefter fick han syn på Valgones rynkiga ansikte. Tife och 

Faris gick med snabba steg bakom honom när han banade sig väg genom den venloriska armén. 

Kellar gick dem till mötes. När de befann sig ett par meter ifrån varandra möttes deras blickar. 

Valgones rynkiga ansikte sprack upp något. Tife och Faris hälsade glatt på kungen. Tife tyckte 

det var skönt att se att kungen var oskadd. 

"Det verkar som vi kom i precis rätt tid", grymtade Valgone. 

Kellar nickade matt. 

"Så det var din eld?” Kellar log mot den gamle mannen som inte besvarade leendet. 

”Jag är glad att du är på vår sida. Fick ni tag på de magiska stenarna?" 

298

"Ja, och därför kan jag inte stanna här länge. De är inte säkra här och jag måste gömma dem 

någonstans. Vi är säkra från hotet från Dravanu och Collcott. För stunden i alla fall, vem vet om 

Chratunga planerar något annat. Jag måste i vilket fall som helst skydda de magiska stenarna till 

varje pris." 

"Jag förstår." 

Kellar såg sig hastigt omkring en sista gång. Hans män hade skött sig bra. Han kunde se en 

liten grupp dravanska soldater som fortfarande slogs, men nu var de i numerärt underläge. De var 

inget hot längre. Det var verkligen över. Han vände sig återigen mot Valgone och denne nickade 

som om han kunde läsa Kellars tankar. De två männen banade sig iväg över slagsfältet med Tife 

och Faris efter sig. De behövde diskutera vad som skulle göras härnäst. 

”Hur ser läget ut?” 

Kapitel 30 

Kellar vände frågan mot Produs som satt på en liten trästol på golvet i tältet. De hade slagit 

upp ett provisoriskt läger där de höll ett rådslag för att få veta vart de stod just nu. 

”Den dravanska armén är besegrad och splittrad. De få soldater som överlevde har antingen 

flytt eller tagits tillfånga. Vi får bestämma senare vad vi ska göra med fångarna. Vi har också 

börjat gräva massgravar åt alla kroppar för att undvika sjukdomar. Vi har vunnit en stor seger här 

idag, men det har kostat så många liv. Vi har förlorat ungefär tre fjärdedelar av vår egen armé och 

det kommer ta tid att reparera den skadan.” 

Produs hade fått många skärsår över hela kroppen under stridigheterna men trots att han såg 

tärd ut lät han lugn och saklig. 

”Bra. Är misralernas ledare död?” Kellar kliade sig på kinden med sin friska hand. Han kunde 

faktiskt inte komma ihåg att han sett Trapenner sedan de blivit uttvingade på slätten. 

”Jag vet inte ers höghet, vi håller på att undersöka kropparna ute på slagfältet, men jag tror 

inte han deltog i striden.” Produs gned sig på benet medan han funderade. 

”Är du säker?” 

”Nej, men vi såg honom hela tiden när vi slogs i Vargpasset. Han stack ut bland de dravanska 

soldaterna och han lämnade aldrig sin häst. Jag såg honom inte under striden förut. Han kan ju 

vara en av dem som blev bränd förstås, men jag tror helt enkelt inte han var där.” 

299

Kellar nickade frånvarande. 

”Då återstår Chratunga. Han står nu utan armé, men det betyder inte att vi är helt säkra för 

det. Om han kan manipulera hela den dravanska armén att tro att vi var Skuggorden så kanske 

han försöker med något annat. Vi måste stoppa honom.” 

”Mina män kan hjälpa till med det.” Glands kraftiga röst skar i tystnaden och alla vände sig 

mot den store mannen som satt med Faris i knäet. 

”När armén nu är borta kan jag och mina män röra oss friare än vi någonsin har kunnat sedan 

vi deserterade. På det sättet kan vi infiltrera Collcott och ta reda på vad Chratunga har för planer.” 

Kellar nickade gillande och vände sig sedan till Valgone. 

”Och du min vän? Vi skulle ha stor nytta av din magiska förmåga om det skulle bli mer 

strider med Dravanu.” 

blick. 

Valgone gned sig långsamt på huvudet med handen medan han blickade ut i fjärran med tom 

”Jag måste gömma elementstenarna igen. Det var nödvändigt att använda eldstenen för att 

besegra den dravanska armén, men det innebär också att det finns spår av magi i luften här. 

Stenarna är inte längre säkra och det är min huvudsakliga uppgift att skydda dem. Ingenting annat 

spelar någon roll.” 

”Jag förstår”, Kellar nickade kort och vände sig sedan bort från den gamle mannen för att 

dölja sin besvikelse. 

Tife som stod lutad mot en av tältets stödpinnar blev allt mer rastlös. Var det ingen som 

tänkte på Tar? Han hade hjälpt dem att stjäla vattenstenen, hjälpt dem att kontakta Kellar och 

hjälpt dem att hitta eldstenen. Nu verkade det som om ingen ägnade honom en tanke och det 

gjorde henne rasande. Spåren de hittat i Sulwaträsket hade lett norrut men de hade ingen aning 

om vart han tagit vägen. Det var ett mysterium som hon tänkte lösa. Hon visste inte hur det skulle 

gå till, men hon hoppades att hon kanske kunde övertala Kellar att undvara några män så att de 

återigen kunde bege sig ner till Mosulwa för att följa upp spåret. Mest av allt var hon arg på 

Valgone. Han hade lovat att de skulle hitta Tar, men efter att de fått tag i de tre magiska stenarna 

så hade hans sinnesstämning förbytts och han hade blivit vresig och fåordig. Och helt 

ointresserad av att hitta Tar. 

Kellar stirrade ut i luften en stund innan han återigen tog till orda. 

300

”Vi måste också ta reda på om de här borgalerna är ett hot mot oss. De dödade tusentals av 

våra soldater och de var långt färre än vi. En armé av de monstren utgör ett allvarligt hot mot 

Venlora. Mot alla länder.” 

Valgone skakade på huvudet ”Jag tror inte de utgör något hot. De bor långt in i det Norra 

Riket och brukar aldrig röra sig utanför sina gränser. Chratunga måste helt enkelt haft tur som 

lyckades lura den styrka som anföll oss att göra som han ville.” 

”Är du säker på…” 

Kellar avbröts plötsligt av att en soldat drog undan tältduken för ingången. Han såg pressad 

och härjad ut och en svettpärla rann långsamt nedför hans tinning. 

”Min kung, vi hittade en skadad man i utkanten av lägret. Han kräver att få träffa er.” 

Kellar höjde förvånat på ögonbrynen. ”Vem är det? En dravansk soldat?” 

Soldaten skakade på huvudet. ”Jag tror inte det ers höghet. Han har ingen uniform, men han 

hade många vapen på sig. Han gjorde inget motstånd när vi visiterade honom men jag kan säga 

att han inte var glad. Han hade fullt med knivar gömda bland kläderna. Det är något konstigt med 

honom men jag kan inte sätta fingret på vad. Det kanske är ett trick? En lönnmördare skickad att 

döda er nu när vi har vunnit striden.” 

Kellar gned sig på hakan med sin friska hand. 

”Ta hit honom så får vi se vem det är, men se till att han är ordentligt bevakad.” 

Vakten gjorde honnör och försvann snabbt ut genom öppningen igen. Det blev genast en 

spänd stämning i tältet och de väntade under tystnad på att de skulle föra fången till dem. Efter 

vad som tycktes vara en evighet hörde de slutligen steg utanför tältet och tältduken veks upp. 

Soldaten som rapporterat att de hittat mannen stack in huvudet och när Kellar nickade lyfte han 

upp tältfliken helt. Han knuffade bryskt in mannen i tältet. Främlingen grymtade och kastade en 

mörk blick på soldaten, sedan vände han sig mot Kellar och öppnade munnen för att säga något, 

men han blev mållös när han såg vilka som befann sig i rummet. De blev alla mållösa. Framför 

dem stod en smutsig, orakad man med jordfläckar på kläderna och med vänstra armen hängandes 

i en mitella. Han var blek och tärd, men hans gråa ögon lyste klara och starka. Tife kände hur 

hjärtat hoppade över ett slag när Tar plötsligt log stort. 

Utan att tänka sig för sprang hon fram till honom och kramade om honom. Hon rörde vid 

hans ansikte med händerna som att försäkra sig om att det verkligen var Tar och när hon var 

säker skrattade hon lyckligt. Skrattet smittade av sig och snart samlade sig alla runt Tar och 

301

dunkade honom i ryggen eller kramade om honom. Faris var överförtjust och sprang runt i små 

cirklar med Väs i famnen och kramade så ofta hon kunde Tars ben. 

lät. 

”Vart har du varit?” Tife lät nästan anklagande och sedan rodnade hon när hon hörde hur det 

Tar gav henne ett varmt leende och sedan började han berätta. Han berättade hur han hamnat 

på andra sidan raset i borgen och hur han sedan hittat pergamentet som smulades sönder när han 

läste det. 

”Vad är Rau’Hekon egentligen? Varför fick det mig att må så dåligt?” 

Valgone flinade åt Tar. 

”Du, min gosse, hade mer otur än du kunde föreställa dig. Det är lustigt hur saker och ting 

kan bli.” Valgone skrockade, ett djupt bullrande skratt, och Tar gav honom en irriterad blick. 

Valgone harklade sig innan han fortsatte. 

”Hur kände du dig exakt när du läste ramsan på pergamentet? Huvudvärk och yrsel? 

Illamående?” 

Tar försökte komma ihåg exakt hur det hade känts, men det Valgone sa stämde, han hade känt 

sig illamående och yr när han tog sig upp ur borgen. Han nickade åt Valgone. 

”Det stämmer.” 

Valgone lutade sig framåt och satte armbågarna på sina knän. Det lyste i hans ögon. 

”Du lyckades hitta en gammal magisk leksak. Ramsan du läste är en svag trollformel som får 

den som läser den att känna sig sjuk eller dålig för en kort stund.” 

Alla stirrade misstroget på den gamle mannen som satt och flinade för sig själv. 

”Det kan inte vara sant.” Tar blev plötsligt arg. 

”Det är sant. Förr använde man de här trollformlerna för att hålla nyfikna borta från ställen de 

inte skulle vara på. Om någon till exempel hade satt upp den här trollformeln fullt synlig på en 

dörr skulle så gott som alla läsa den. Resultatet blev alltid detsamma. Den som läste pergamentet 

blev illamående eller kände sig sjuk. Det gick över snart, det vet du väl själv? Men sen var den 

personen mycket mindre benägen att snoka omkring. Ibland satte man dem på skafferiet för att 

hålla barn borta från godsakerna där inne. Det var säkert någon som glömt kvar den där du 

hittade den och du hade otur att helt enkelt stöta på den.” 

302

Tar blängde på mannen, men han visste att han var slagen. Det kändes så fånigt att han nästan 

fått sätta livet till för en leksaks skull. De andra klappade honom uppmuntrande på axeln och bad 

honom istället fortsätta med sin berättelse. 

Tar berättade hur Tasrun tagit honom till fånga och hur han fört honom till Collcott. Han 

fortsatte berätta hur han hade flytt från fängelsehålan och dödat Chratunga. När han väl tagit sig 

ur slottet på natten hade han stulit hästar och vapen. Fängelsehålan hade fungerat bra som 

gömställe. Tar rös när han berättade om känslan att sitta där och trycka medan alla vakter i slottet 

var på jakt efter honom. När han tagit sig ut begav han sig västerut för att träffa Casha så han 

kunde få hjälp att befria sina vänner i Mosulwa. Han visste ju att Casha förmodligen skulle vara i 

Vargpasset. 

Kellar höjde på ögonbrynen när Tar tystnade. 

”Så Chratunga är död?” 

”Ja, jag dödade honom själv.” Tar lät helt neutral på rösten. 

”Om han är död så har du precis löst så gott som alla våra problem. Nu behöver vi inte oroa 

oss för Chratunga igen, eller Dravanu. Deras armé är död och deras ledare är död. Allt vi behöver 

göra nu är att skicka dit en mindre styrka för att se till så att kung Stogack eller någon annan inte 

planerar något så idiotiskt som ett krig igen.” Kellar dunkade Tar i ryggen med ett stort flin på 

läpparna. 

”Det var sannerligen inte dåligt Tar.” 

Sedan berättade Tife hur de lyckats lista ut vart jordstenen fanns gömd och hur de hade tyglat 

gräset med blåelden. När hon var klar såg hon att Tar log igen. Hon tyckte om hans leende. 

”Det var inte dåligt det heller”, sa han bara. 

En soldat öppnade tältfliken och släppte in en smal strimma ljus. Han ställde sig i givakt tills 

Produs vänligt men bestämt sa åt honom. 

”Kom till saken soldat.” 

”Ers höghet. Vi har inte funnit några spår efter Trapenner. Möjligheten finns att han blev 

sönderbränd av elden under striden, men vi har inte hittat några spår, varken utrustning eller 

någon kropp.” 

”Det är bra, tack.” Kellar gned sig fundersamt på hakan. ”Var det något mer?”, tillade han när 

han såg att soldaten stod kvar. 

303

”Ja ers nåd. Några av soldaterna vi har tagit till fånga vill prata med er om just Trapenner. Vi 

frågade dem om de visste vart han var och… ja det är nog bäst ni hör deras historia själva. Ska 

jag hämta hit dem?” 

Kellar nickade förbryllat på huvudet. 

”Ja, hämta dem.” 

Soldaten nickade, gjorde honnör och försvann genom tältfliken. Han kom tillbaks nästan 

omedelbart med ett leende på läpparna. 

”Ursäkta mig ers nåd, men jag tog mig friheten att ta in dem i lägret när vi hörde vad de hade 

att berätta. Jag misstänkte att ni ville höra det också. Så de är redan här.” 

Produs flinade mot mannen, det var en soldat i hans smak. Förmodligen en blivande sergeant 

eller löjtnant. 

”Bra jobbat”, var allt han sa men soldaten sken upp och sträckte på sig. 

Strax därpå leddes tre dravanska soldater in i tältet. De var bakbundna och de såg allmänt 

eländiga ut. Inte enbart med tanke på de våldsamma strider som rasat utan de såg dessutom trötta 

och bleka ut. Deras grå uniformer var täckta med blod- och jordfläckar. De venloriska soldaterna 

ställde upp dem framför Kellar och ställde sig sedan tätt bakom dem uti fall att de skulle försöka 

med något. 

”Nå?” Kellar spände ögonen i de tre dravanska männen. De slickade sig nervöst om läpparna 

innan mannen längst till höger började prata. 

”Ers höghet, mitt namn är Diro… jag vet inte vart jag ska börja med tanke på vad som har 

hänt, men jag ska försöka berätta varför vi ville träffa er.” De två andra dravanska soldaterna 

nickade instämmande. 

”Låt höra”, sa Kellar kallt. 

”För bara ett par dagar sedan, när striderna rasade i Vargpasset, var jag och mina kamrater 

övertygade om att ni stöttade Skuggorden. Det var vi allihop. Att gå i strid mot en sådan fiende 

kändes bra. Något att vara stolt över, det förstår ni säkert. Nåväl, det tog oss ett bra tag innan vi 

började fundera på varför vi slogs där vi gjorde. Jag är inget befäl eller någon strateg, men så här 

i efterhand känns det… meningslöst. Som om Skuggorden inte finns här i Venlora alls.” 

”Hur menar du?”, Kellar rynkade förvånat på ögonbrynen. De andra tog också ett steg 

närmare de fångna soldaterna och spetsade nyfiket öronen. 

304

”Jo, jag skulle säga att Vargpasset var ett bra val för att ta sig in i Venlora. Men tanken som 

slog många av oss var att misralerna har betett sig konstigt under de senaste veckorna. Vi har till 

exempel befunnit oss på Ravaslätten under två veckors tid nu. Som om vi väntade på något. 

Misralerna sa bara att det var förstärkningar från norr. Visst, de där monstren till borgaler dök 

upp till slut.” 

”Det vet vi redan”, fnös Kellar. ”Vad är det som är konstigt med det?” 

”Ers höghet…”, soldaten harklade sig för att få rösten stadig. ”Varför gick vi inte igenom 

Vargpasset tidigare? Den venloriska armén hade väl knappast varit här två veckor innan striderna 

började?” 

”Fortsätt”, Kellar var plötsligt på helspänn. Det här hade han inte förväntat sig att få höra. 

”Vad jag menar är att det, så här i efterhand, verkade mycket konstigt att vi inte gick igenom 

så snart vi kunde. Vi kunde ju dessutom ha anfallit Venlora från Kagaslätten, eller gått runt 

Angimal och på så sätt fortfarande ha vårt numerära övertag. Men Trapenner och misralerna 

beslutade att vi skulle marschera genom Vargpasset. Det märkliga är att vi väntade så länge på att 

sätta igång. Ni hann ju bygga era försvarsmurar som var så gott som omöjliga att ta sig igenom”, 

soldaten skakade dystert på huvudet innan han åter tog till orda. 

”Men konstigheterna slutade inte där. Trapenner är en hård och skrämmande man ska ni veta. 

Om han säger åt en att göra något så gör man det. Annars hänger man och dinglar i ett träd 

snabbare än man hinner dra sitt svärd. När det väl stod klart att ni höll passet så tycker jag att det 

rimligaste skulle vara att dra sig tillbaka och kanske se över sina alternativ. Till exempel att 

marschera runt Angimal istället. Men Trapenner piskade på oss. Så här i efterhand verkar det… 

dumt helt enkelt att offra så många soldater mot era försvarsställningar. Det var ju uppenbart att 

det skulle bli onödiga förluster för båda sidorna.” 

”Menar du att Trapenner medvetet sände så många soldater i döden? Varför skulle han göra 

det?” Produs tog ett steg framåt och gned sig i skägget. Han var också fängslad av den 

tillfångatagna soldatens historia. 

”Jag vet inte varför. Jag berättar bara vad jag har funderat på de senaste dagarna. Men det 

märkligaste skedde precis innan vi gick till anfall här, på den här sidan av Vargpasset menar jag. 

Strax innan vi började marschera mot er så gav samtliga misraler order till våra befäl att vi skulle 

anfalla, men sedan vände de om och försvann tillbaks genom Vargpasset. De lämnade oss åt vårt 

öde här. Varför gjorde de det? Den frågan har gnagt i mig ända sedan dess och jag trodde jag 

305

skulle få ta med mig den till graven. Men nu är vi här och nu vet ni också om det”, soldaten 

tystnade och blickade rakt fram. 

”Stämmer detta?” Kellar vände frågan mot de andra två bundna soldaterna som stod framför 

honom. De nickade ivrigt till svar. 

”Ja, det var sannerligen märkligt”, Kellar vankade av och an framför dem med en bekymrad 

rynka i pannan. ”Jag tackar dig Diro för att du berättade detta, men glöm inte att ni är våra fångar 

nu. Vi får se vad som händer mer er.” 

Kellar gav tecken till de venloriska soldater som fört in fångarna att ta ut dem ur tältet igen. 

De gjorde en snabb honnör och försvann sedan med fångarna. 

var. 

”Vad säger ni om det?” Kellar vände sig om mot de andra. De var lika förbryllade som han 

”Den enda förklaringen jag kan komma på”, sa Produs efter en lång stunds tystnad, ”är att 

Trapenner förmodligen var pressad. Han ville antagligen inte gå till anfall förrän borgalerna hade 

anlänt för att försäkra sig om seger. När han sedan insåg sitt misstag med att vänta så länge så 

sände han helt enkelt sina män i döden eftersom han ville uppnå det resultat som de alla siktade 

på; att invadera Venlora. Jag har sett starka dugliga män göra de mest idiotiska misstag när de 

blir pressade. Det måste ligga till på det sättet. På ett sätt kanske vi ska vara glada att han gjorde 

de misstagen.” 

De andra sa ingenting på en lång stund. Det var märkliga nyheter de hade fått, men ingen 

kunde komma på en bättre förklaring. Till slut tog Kellar till orda. 

”Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jag är tacksam för att det hela är över, och om det var 

för att Trapenner begick en massa idiotiska misstag så är det än bättre för oss. Om det vore 

tvärtom att han istället skulle ha gjort allting rätt så kanske vi inte skulle ha befunnit oss samlade 

här idag. Dessutom kanske han misstänkte att det skulle sluta på det här viset när de väl var ute ur 

Vargpasset. Han kanske inte ville riskera sitt eget skinn. Det verkar som att till och med deras 

härförare tagit till flykten till slut. Med svansen mellan benen som den hund han var. Jag tror inte 

att vi kommer få några problem med Dravanu igen.” 

De andra nickade instämmande, hotet från Dravanu var borta. Kellar reste sig upp igen från 

stolen han satt på. 

306

”Vad säger ni om en bit mat? Det här var så goda nyheter att jag tycker vi förtjänar att fira 

lite. Kriget är så gott som över och alla har hittat hem till slut. Jag skickar bud till kockarna att vi 

ska hålla en festmåltid.” 

De andra instämde mumlande och sedan gick de ut ur tältet för att invänta maten. Den varma 

sommarluften slog emot dem och värmde deras hud. Nu kändes allt plötsligt inte så hopplöst 

längre. Det var som om solen sköljt bort all ondska i världen. De kunde återigen höra fågelsång 

istället för vapen som slog mot varandra. Ett stillsamt lugnt sänkte sig över slätten. 

Valgone stannade upp och torkade svetten ur pannan. Han satte sig på en sten täckt av mossa 

medan han drog in den kyliga kvällsluften i lungorna. När han andades ut bildades ett litet moln 

framför munnen. För första gången på veckor kände han sig något lugnare. Han hade tre av 

elementstenarna. Det innebar att vad Garland än planerade så skulle han inte lyckas. Inte enbart 

med vindstenen som Garland fortfarande hade. Men Valgone kunde inte känna sig helt lugn 

innan han hade fått tag på den saknade elementstenen. Han strök sig över hjässan medan han 

funderade på hur det skulle gå till. Nåväl, en sak i taget. Först var han tvungen att återigen 

gömma de elementstenar han hade. Efter det kunde han försöka ta reda vad Garlands plan 

egentligen var. Han visste egentligen redan vad Garland ville uppnå. Det var samma anledning 

som hade fått de gamla krigen att blossa upp. Han själv och Garland var kanske de enda som 

fortfarande levde som visste vad den egentliga anledningen var. Han tyckte inte om att behöva 

ljuga för de människor som litade på honom, men de var inte redo för sanningen. Det var bäst så 

här. Det som gnagde i honom var att han inte visste vad Garland planerade för att uppnå sitt mål. 

Det mål som Valgone och de få stenväktarna som visste om sanningen kämpat så hårt för att hålla 

hemligt och säkert. Vad Garlands plan än var så fick det inte ske. De var här av en anledning. Om 

Garland lyckades skulle allting vara förstört. Nej, det fick inte ske. 

Valgone hade en oroande känsla av att det saknades pusselbitar. Alltför många bitar. Att 

Chratunga var Garlands tjänare visste han redan, men hur passade Chratunga in i bilden 

egentligen? Han hade drivit kriget mot Skuggorden till bristningsgränsen. När det väl brast hade 

den dravanska armén attackerat Venlora. Vad skulle det tjäna till? Fanns det något som Garland 

behövde i Venlora? Varför skickade han i så fall inte bara sina tjänare dit? Valgone var glad att 

de vunnit kriget. Om de inte gjort det skulle hotet från Garland vara mycket påtagligare. Men han 

307

såg inte hela bilden och det störde honom. Det var ytterligare ett problem han behövde finna ett 

svar på. 

Han suckade och reste sig medan han blickade ut över de böljande kullarna med träddungar 

på. Synen påminde honom om igelkottar. Han log trött för sig själv. Det var en mycket vackrare 

syn än de flesta han sett de senaste veckorna. Till väster låg Golyar. Det var där hans magiska 

amulett hade varnat honom för bara ett par veckor sedan. Golyar var hans första mål. Han hade 

vänner där som kunde hjälpa honom att skydda elementstenarna. 

Sedan var det problemet med Tar. Pojken hade hittat nyckeln till Rau’Hekon. Det var mycket 

oroväckande. Det skulle innebära att om Tar någonsin hittade Garba, det väldiga bronstornet som 

skyddade de tio magiska vapnen, så skulle han få tillträde dit in. Valgone visste inte vart det 

fanns. Han visste bara att det existerade. Det kanske inte fanns någon kvar alls i världen som 

visste exakt vart tornet var. Han hoppades att så var fallet. Det var i alla fall inte bara en legend 

som många trodde. 

Valgone tyckte inte alls om tanken på att något av de magiska vapnen återigen skulle kunna 

komma ut i världen. Under de stora krigen hade de tjänat båda sidorna, men ingen kunde förutse 

konsekvenserna av de mäktiga skapelserna. De magiska vapnen var smidda för tusentals år sedan 

med hjälp av både svart och vit magi. Ingen kunde förutse konsekvenserna av att använda dem. 

De kunde förtära en människa på sekunder om den som använde vapnen inte hade kunskap eller 

kraft nog att kontrollera båda sidorna av magin. 

Han försökte komma ihåg vilket vapen Rau’Hekon var. Var det yxan? Eller svärdet? Vad 

hette pilbågen? Ju mer han försökte komma på vilket namn som de olika vapnen hade desto mer 

ont i huvudet fick han. Vilka av vapnen hade han egentligen sett under de stora krigen? Kanske 

skölden och spikklubban. Bahtarok? Nej det var något av de andra vapnen. Nåväl, vapnen skulle 

vara i säkerhet om pojken bara trodde på hans historia om den magiska leksaken. Det fanns ingen 

anledning till att Tar inte skulle göra det. Bara pojken inte förstod att magin från trollformeln 

redan fanns inom honom. Det var bäst om de magiska vapnen fick vila i fred i tornet. Ingen visste 

vad de kunde ställa till med om de var ute i världen. 

Valgone började återigen gå västerut. En sak i taget. Han skulle hinna långt innan det blev för 

mörkt för att fortsätta. Elementstenarna skulle vara säkra igen. Mörkret slöt sig sakta om den 

gamla mannen, snart var han inte mer än en skugga som rörde sig över slätten. 

308

Kapitel 31 

Tar och Tife var tillbaks på värdshuset Ljusa Lyktan. De satt vid ett bord intill ena väggen och 

pratade och skrattade med varandra. Det var mycket folk på värdshuset nu och Ezat, som glatt 

hälsat dem välkomna åter, fick springa fram och tillbaka med tallrikar och ölstop. 

Det hade gått en vecka sedan de lämnat lägret ute på Cardunloslätten och de hade tagit farväl 

av sina vänner. Gland hade tillsammans med Faris, Larun och Casha återvänt till Faroiskogen 

med resten av desertörerna. Kellar hade erbjudit dem tjänster i den venloriska armén, men de 

hade tackat nej. De var fria män nu och ville fortsätta leva så. 

”Du vet vart vi finns om du behöver våra tjänster igen”, hade Gland sagt till Kellar innan de 

skildes åt. 

Valgone hade försvunnit samma kväll som Tar hade kommit till lägret. Ingen hade sett 

honom ge sig av utan helt plötsligt hade han bara varit borta. Ingen var egentligen förvånad. 

Valgone visste mycket mer om magi och de magiska elementstenarna än någon av dem och de 

visste att han var tvungen att skydda dem. Det var hans plikt som stenväktare. Sent på kvällen 

hittade Tar två nya läderpåsar med ädelstenar i sin ficka och han log för sig själv åt den gamle 

mannen. Han och Tife hade fått betalt för sina strapatser till slut. 

Armén hade börjat packa ihop och skulle snart återvända till Argovona tillsammans med 

Kellar. Han hade också sänt Produs tillsammans med drygt tusen man till Collcott för att försäkra 

sig om att de inte skulle vilja starta något mer krig. De trodde inte att de skulle möta något 

motstånd nu när Chratunga var död och de planerade att marschera in i staden för att tydligt 

markera att de inte tolererade ett anfall på sitt land. 

Tar och Tife hade lämnat lägret dagen därpå då de ville ha lite lugn och ro. De valde att bege 

sig till Argovona för att hämta värdesakerna de gömt på värdshuset de nu befann sig på. Sedan 

skulle de se vad staden hade att erbjuda. Tars arm var fortfarande skadad men den verkade 

konstigt nog läka snabbare än normalt. Nu behövde han bara ett bandage som höll fast 

stödskenan till armen. Mitellan hade han slängt i en gränd. Tife tittade oroligt på honom när han 

vevade med sin bandagerade arm i luften men hon sa inget. 

Strax efter att de kommit till värdshuset hade Tar försvunnit ut i staden. Tife ville veta vart 

han skulle men han hade vägrat svara. Hon hade varit arg och orolig under den dryga timmen han 

hade varit borta. Varför skulle han ge sig ut i staden nu? De var ju äntligen säkra och tillsammans 

309

igen. Tanken att han återigen gått till glädjehuset for igenom henne men hon sköt bestämt bort 

den. Det fanns ingen anledning att han skulle göra det. Dessutom var hon inte svartsjuk, varför 

skulle hon vara det? Det fanns ingen anledning till det heller. Men hon undrade vad han skulle 

göra. Han hade vart lite för hemlighetsfull när han gav sig ut. Brunetten hon sett honom med 

förra gången de var i staden kanske visste. Varför skulle han dit igen? Skulle han dit igen? Vad 

dolde han? 

När han kom tillbaks hade han ett stort vackert leende på läpparna och Tife glömde genast 

bort att hon någonsin varit arg på honom. De beställde mat och satte sig vid ett bord utmed 

väggen i värdshuset. Tife kunde inte hålla sig längre. 

”Var har du varit?” 

Tar log stort samtidigt som han grävde i en ficka med sin friska hand. Han hade något i sin 

knutna hand som han lade på bordet. Han tittade Tife i ögonen när han öppnade handen. Där 

fanns två likadana medaljonger. Halskedjan på båda medaljongerna var av silver. Själva smycket 

var ganska grovt utformade, som om de tillverkats hastigt. Materialet var någon sorts metall som 

blänkte svagt där det låg på bordet. Medaljongen var formad som ett halvt ägg. Baksidan, den 

sida som skulle ligga mot huden på bröstet, var platt och blankpolerad. Tife lade märke till att 

medaljongerna var ganska stora för att vara smycken. Tar flinade stort när han visade varför. Han 

tryckte försiktigt på den ena av dem och det hördes ett knäppande när den öppnades. Inuti 

medaljongen låg en röd ädelsten. Det tog Tife en stund att förstå vad det var som var så speciellt 

med den. Det var stenen hon gett till Tar som betalning för att han skulle vaka över henne. Tar 

stängde smycket och hängde det runt sin egen hals, sedan sköt han den andra medaljongen över 

bordet till henne. 

”Du får göra vad du vill med smycket. Jag tänkte spara min ädelsten i den som ett minne. När 

ädelstenen är gömd i medaljongen finns det mindre risk att andra tjuvar kommer vilja stjäla den.” 

Han blinkade åt henne. 

Tife plockade långsamt upp smycket och vägde det i handen. Trots dess grova utförande och 

rena yta var det ett av de finaste smyckena hon någonsin sett. Nej. Det var det finaste hon sett. 

Hon vände sig om för att gräva i sina fickor efter ädelstenen hon fått av Tar. Dessutom fick hon 

en chans att diskret torka sig i ögonen så att han inte såg. Hon fick fram den gröna smaragden 

hon fått av Tar. Försiktigt öppnade hon medaljongen och stoppade in ädelstenen. Hon stängde 

medaljongen försiktigt, som om den var bräcklig som ett riktigt ägg. Sedan hängde hon den runt 

310

sin egen hals. Hennes ögon glittrade när hon återigen tittade upp på Tar. Det var den bästa present 

hon någonsin fått. 

Tar harklade sig besvärat. 

”Ja du vet… det behöver ju inte betyda att vi måste skydda varandra längre. Jag bara 

tänkte…” 

Värdshusvärden avbröt dem när han kom fram med två tallrikar med mat. Tar var tacksam 

över avbrottet. Han kunde inte sätta fingret på vad det var, men det hade känts rätt att ge Tife 

medaljongen. Nu hade de varsin. Vad hon än tänkte göra med hans gröna ädelsten så skulle han 

se efter henne till dess att de skildes åt. Han hade ju trots allt kvar hennes röda ädelsten. Han 

kände sig nöjd. Nöjd och… Han visste inte riktigt vad. Glad och överväldigad kanske? Men han 

var också tacksam över avbrottet för att han var hungrig. Minnet efter soppan i fängelsehålan var 

fortfarande färskt i honom och nu tyckte han att köttet och potatisen de åt var bland det godaste 

han någonsin smakat. Tife pratade oavbrutet mellan tuggorna om staden, deras äventyr och vad 

de skulle göra härnäst. Tar nickade ibland men njöt mest av att bara lyssna på Tifes lena röst 

medan han åt. 

Han slutade plötsligt äta och lutade sig framåt mot Tife. Han lade ena fingret mot hennes 

läppar för att tysta henne. Han pekade diskret bakom henne mot ett annat bord där det satt ett litet 

sällskap med fyra personer. Tife vände förvånat och nyfiket uppmärksamheten ditåt. 

En kvinna med en gul klänning snörpte på munnen medan hon talade. 

”… och jag ska tala om för er att om jag ser så mycket som en enda råtta till så ska jag 

minsann köra ut min karl i stallet så får han sova där istället. Kan ni tänka er, att de skulle ha 

stora smutsiga råttor på teatern av alla ställen! När de kravlade runt på golvet trodde jag att jag 

skulle dö. Jag har fortfarande mardrömmar om de äckliga djuren. Vem vet vilka sjukdomar de 

har. Nu för tiden går jag inte på teater utan att man kan försäkra mig om att det inte finns någon 

ohyra där.” 

Kvinnan i gul klänning tittade upp och rynkade ogillande på näsan när mannen och kvinnan 

vid bordet intill väggen brast ut i ett gemensamt klingande gapskratt. 

Efterord: 

Om ni har kommit så här långt så har ni läst ut min första bok. Jag hoppas att ni tyckte om den. 

Jag tyckte i alla fall att det var bland det roligaste jag gjort att skriva den. 

311

Min bok skulle inte ha blivit vad den är utan hjälp från nära och kära. Därför vill jag tacka 

min bror Johan Olsson, min Therese Karlsson, Mattias Röör och Daniel Gille för att ni läste och 

hade synpunkter. Utan dessa förslag skulle fantasyvärlden vara en tråkigare plats än den är. 

Dessutom stod ni ut under tiden. Tack! 

Tack också till Anders Engström och Books-on-Demand för ett fantastiskt jobb. 

Tack även till Joakim Munkhammar som har hjälpt mig med många av de fantasifulla namn 

som nu finns i min värld. Skrivaren var bättre än vi trodde. 

En sak jag lärt mig hittills i livet är i alla fall att man ska skapa sådant man själv vill se eller 

läsa. Jag hoppas därför att historien kan uppskattas av fler än mig själv. 

Jag avslutar här, tack för att ni tog er tid och på återseende! 

Hans Olsson 

312

Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?