Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Prolog
En fackla på väggen till höger om honom svajade nervöst till i vinddraget som uppstod när en
dörr öppnades någonstans utanför rummet. Torjie öppnade sina halvslutna ögon och vred
försiktigt på huvudet. Han var tvungen att hejda sig då smärtan återigen pulserade upp i hans
kropp och han slöt ögonen igen för att kunna samla sig. Han svalde försiktigt ett par gånger för
att försöka fukta sin torra strupe. Han vred långsamt på huvudet och öppnade ögonen. Han tittade
genast bort då han såg sin hand fastbunden vid armstödet i stolen han satt i. Handen saknade alla
fingrar och var inte mer än en blodig klump. Om han undvek att titta på den mildrades smärtan
något. Istället försökte han fokusera sina tankar på det lilla rummet han befann sig i.
Det var ett litet fyrkantigt rum som luktade unket och instängt. På de kala stenväggarna satt
facklor som gav ifrån sig ett varmt gulaktigt sken och en svag rökdoft. Rakt fram fanns en stängd
dörr i metall med rostfläckar utspridda likt en sjukdom som blommat upp på den. Det fanns också
en annan doft i rummet. Han försökte att inte tänka på det men den letade sig gång på gång in i
hans medvetande och störde honom. Lukten av hans blod. Han var glad att det snart skulle vara
över. Han kunde redan nu känna hur det blev tyngre och svårare att dra ett andetag och han
längtade efter den barmhärtiga vilan. De kunde inte göra honom mycket mer skada nu och han
hade inte avslöjat någonting. Deras hemlighet skulle förbli dold.
Han visste inte varför han helt plötsligt blivit lämnad ensam i rummet. Under de långa timmar
de torterat honom hade de bara ställt en enda fråga. De hade inte lämnat honom ensam för en
sekund men han gladdes åt den plötsliga tidsfristen. Det enda han egentligen ångrade var att han
blivit tillfångatagen. Han borde ha varit mer på sin vakt. Han visste inte hur de hade hittat honom
men det spelade ingen roll nu. Han skulle ta sin hemlighet med sig i graven. Det andra som
irriterade honom, trots de svåra smärtorna, var att de hade berövat honom hans magi. Han kunde
inte längre tänka så klart som han ville, men han misstänkte att den långa mannen i svart hade
använt en urgammal magisk formel på honom som blockerade hans magiska förmågor. Han
visste att de existerade. Om han fortfarande haft sin magi skulle allt sett annorlunda ut, men nu
hade han funnit sig i sitt öde. Han välkomnade det.
Någonstans utanför rummet hörde han en nyckel skramla och en dörr som gled upp med ett
gnisslande. Facklorna svajade återigen till och fräste olycksbådande. Han hörde hur det skrapade
av en nyckel i dörren till hans cell och den gled upp inåt med ett klagande. I dörröppningen stod
5