Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

vägar och byar för att undvika eventuella patruller. Efter flera timmar hade de äntligen kommit
fram till Faroiskogen. Det var svalt och behagligt inne bland de stora lövträden. De stannade till
slut i gläntan de nu befann sig i. Skogen var tät, men de befann sig fortfarande i utkanten av den
enorma Faroiskogen så det hade gått lätt att ta sig fram. Valgone hade övertalat dem att stanna där
de var och sedan hade han försvunnit för att se efter så att de inte var förföljda ända hit.
Tar var trött och grinig men hade ändå gjort som Valgone föreslagit. Han stannade för att han
ville ha svar av den gamle mannen. Tife stannade också kvar men hon hade inte sagt mer än ett
par ord sedan de mött Valgone i Collcott.
Tar reste på sig och sträckte ut sina stela leder. I ögonvrån såg han att Tife vände huvudet mot
honom. Han gick bort till den ryggsäck som Valgone lämnat åt dem och letade fram två äpplen.
Han kastade det ena till Tife som fångade det i luften utan att säga något. Tar ryckte på axlarna
och satte sig återigen vid trädet.
Han tog surmulet en stor tugga i äpplet och slöt ögonen medan han tuggade. Han var rasande
på Valgone som försatt honom i den här sitsen. Fast ju mer han tänkte på det så visste han inte
riktigt vems fel det egentligen var. Det kanske var Tifes fel att de satt i Faroiskogen, på flykt från
hela armén i Collcott. Eller också var det hans eget fel. Han gick igenom föregående kväll i
huvudet men kunde inte komma på ett misstag han gjort som ledde till att de blev upptäckta.
Efter att ha gått igenom alla alternativ han kunde komma på fick han till slut se sig besegrad. De
hade helt enkelt haft otur som blev upptäckta. Å andra sidan hade de tagit sig levande ur staden
vilket han fick se som en seger. Han bestämde sig för att det tills vidare var Valgones fel, i alla
fall tills han visste vad allt det här handlade om. Han ville veta mer om den blå stenen.
Tar var fortfarande arg, men han lugnade ner sig något när han hade ätit upp äpplet. Det enda
han kunde göra nu var att kräva Valgone på svar till alla de frågor som virvlade runt i hans huvud
och han lutade huvudet mot trädstammen medan han väntade på att gamlingen skulle komma
tillbaka.
Valgone kom smygande genom skogen en knapp timme senare. Han rörde sig så tyst att Tar och
Tife ofrivilligt hoppade till när han plötsligt dök upp bakom ett buskage. Han gav dem varsin
blick som för att konstatera att de fortfarande var kvar, sedan satte han sig på en sten i gläntan.
”Jag har sett till så att våra spår är borta. Chratunga har med all säkerhet skickat soldater för
att hitta oss, men för tillfället är vi säkra här.”
32