Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

som de skulle använda som försvar. När tusentals disciplinerade soldater hjälptes åt att hugga ned
träd eller att gräva gick det förvånansvärt fort. Det gav Kellar och en handfull befäl som inte var
satta i arbete tid att rikta blicken mot Faroiskogen.
Larun var säker på att en fiendestyrka skulle ta sig fram genom skogen och försöka hugga
dem i ryggen, men eftersom det var en så otillgänglig väg så kunde det inte bli en stor styrka.
Däremot var de tvungna att planera för ett anfall där så de begav sig av mot skogen. Innan de gav
sig iväg kastade Kellar en blick ut över Cardunloslätten. Någonstans i fjärran låg hans Argovona.
Han saknade nästan lugnet på slottet, men det var här han behövdes nu. Stora ogästvänliga kullar
blockerade hans syn söderut och han funderade dystert på vad som skulle kunna hända om de inte
kunde hålla passet. De steniga kullarna skulle inte erbjuda mycket till skydd för dem. Han
skakade bort tankarna ur huvudet och sedan gav de sig av in i Faroiskogen.
De fick lämna hästarna i en glänta när det blev för brant för dem att ta sig fram. Sedan gick de
till fots och följde de stigar de hittade. Ibland fick de klättra uppför branta sluttningar eller gå runt
stora stenblock som träd lutade sig mot för att komma fram.
Till slut kom de upp till en klippa där de hade utsikt över aktiviteten i passet. Soldater
myllrade runt överallt som myror på jakt efter mat och de grävde eller bar pålar fram och tillbaka
från mynningen till vallarna. Alla såg beslutsamma och målmedvetna ut.
Larun studerade noggrant omgivningen och pekade sen mot den tjocka skogen. ”Vi måste
längre in i skogen och se hur det ser ut. Den här klippan är ett bra ställe att försvara, här kan vi
tvinga de dravanska soldaterna över kanten vilket definitivt skulle hjälpa oss. Men det förutsätter
att de färdas så här nära passet och det kan vi inte räkna med.”
De andra nickade till svar och sedan begav de sig in bland träden. Luften var tjock under de
stora trädkronorna. Ett svagt solljus strilade igenom vilket gjorde det dunkelt i skogen. De gick
norrut en dryg kilometer tills de kom fram till en ås. Den sträckte sig långt in i skogen och
sluttade brant på båda sidorna. Krönet var inte mer än ett par meter brett och förutom stora träd
låg här också stenblock utspridda. Det var som att Angimal en gång i tiden försökt sprida sitt
stenlandskap i Faroiskogen men träden hade lyckats försvara sig till slut. Endast stenblocken
visade tecken på att en sådan strid hade ägt rum och att skogen här hade segrat.
Larun nickade gillande. ”Det här är ett bra ställe att försvara. Vi måste bygga upp liknande
anordningar här som i passet, men sedan behövs det inte många soldater här för att kunna
försvara den här vägen. Det är svårt att slåss i uppförsbacke, och detta är mer än bara en backe.
221