Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Larun, har du några idéer?” Kellar stirrade på mannen med det flätade skägget.
”Nej ers höghet, inga nya. Vi måste ta tillfället i akt och laga pålverket medan den dravanska
armén grupperar om sig.”
”Soldaterna är redan satta i arbete”, sköt Produs in och Larun nickade gillande.
En kort tystnad följde, en tystnad av samhörighet. De var alla bundna till varandra i stridens
hetta. Soldater som skyddade varandra.
”Jag har en idé som vi borde genomföra”, Produs harklade sig och klev ut mitt på jordgolvet.
”De dravanska avskummen ska inte tro att de kan göra hur som helst i Venlora. Vi ska hämnas
våra fallna soldater.”
De lyssnade på Produs plan under tystnad, sedan nickade de till svar. Det fanns inte mycket
mer att säga. Till slut gick de ur tältet för att fortsätta arbetet med att förstärka försvaret av
Vargpasset.
Den dravanska armén gick till anfall igen på eftermiddagen. Solen stod snett ovanför Faroiskogen
och kastade långa skuggor i passet nedanför. Produs hade diskret försvunnit iväg med ungefär
femtio män genom Faroiskogen. Kellar skulle sakna honom men han visste att detta var
nödvändigt för att öka på deras chanser att vinna den här striden. Den venloriska armén hade
kämpat tappert och det gladde honom att deras ansträngningar inte varit förgäves, men det låg så
många lik i passet att han inte visste om det hade varit värt det.
När den dravanska armén nu återigen myllrade fram i den nordliga änden av passet kunde han
dystert konstatera att det inte alls var tillräckligt. Fiendesoldaterna sträckte sig så långt han kunde
se. De rapporter de fått från sina egna soldater som spanade från bergssidan eller i skydd av
skogen rapporterade att det fanns soldater så långt de kunde se. Den dravanska arméns
huvudläger på andra sidan passet var enormt och Kellar visste att de kämpade inte bara för sina
egna liv, utan för allas liv i deras hemland Venlora. Den tanken gav honom styrkan att fortsätta se
framåt. De fick inte misslyckas.
Han befann sig nu på en liten kulle i passet en bra bit bakom fronten. Hans skadade arm hade
börjat värka och hindrade honom från att strida ordentligt och han hade motvilligt fått inse att han
bara skulle vara ivägen för sina egna soldater om han envisades med att vara längst fram
tillsammans med sina mannar. De hade lyckats reparera det mesta av det nedersta pålverket så
den dravanska armén skulle återigen få kämpa med att försöka ta terrasserna en i taget. Men
233