Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Valgone visste inte hur många soldater som fanns där längre fram men han skulle inte bli
tillfångatagen, så mycket visste han. Han fick inte bli tillfångatagen, då skulle allt vara förlorat.
Han ökade istället på sitt magiflöde i soldaten framför honom och denne stönade till när
ångesten rev och slet i hans kropp som ett hungrigt vilddjur. De passerade en dörr som stod på
glänt och Valgone gled försiktigt in i det mörka utrymmet medan soldaten, nu nästan utom sig av
nervositet, ryckigt fortsatte framåt. Valgone lät honom försvinna bakom ett hörn innan han vände
sig om. Nu var han tvungen att ta sig ut härifrån utan att bli upptäckt.
Han befann sig i en smal korridor som krökte sig åt höger längre fram. Det här var bra, den
här korridoren ledde så småningom upp till den stora salen och därifrån kunde han kanske ta sig
ut. Om han inte mindes fel skulle han passera köket och sedan kunde han ta sig upp till någon av
salarna innanför den stora salen. Det var en bra flyktväg.
Han lade ifrån sig den magiska kristallen han tagit från kammaren på det kalla golvet och
sträckte istället fram handen framför sig. Han behövde inte längre kristallens ljus. Genast dansade
en liten eldslåga i handflatan på honom. Med skenet från den magiska elden satte han fart genom
korridoren. Han passerade ett antal stänga dörrar på sidorna men han ignorerade dem. En stor
öppning i väggen avslöjade konturerna av köket. Valgone kastade en hastig blick in i rummet.
Han kände sig obehaglig till mods och fortsatte istället bestämt framåt. Till slut kom han fram till
en järndörr i slutet av korridoren. Den gled gnisslande upp och Valgone grimaserade ogillande åt
den. Han hoppades att ingen hade hört ljudet. Bakom dörren fanns en smal spiraltrapp som ledde
uppåt.
När han kom upp stod han i en liten alkov i ett rum innanför den stora salen.
I välkomstsalen var det fullt med soldater som kastade nervösa blickar omkring sig. Vakten
utanför templet hade tydligen satt fart på hela lägret och alla letade uppenbarligen efter Valgone
nu. Han visste inte om hans list var avslöjad men det spelade ingen roll, de letade ändå efter
någon och om de fick tag i honom skulle allt vara förlorat. Det fick inte ske. Han tryckte sig mot
den kalla väggen i det lilla rummet och hoppades att något skulle dyka upp. Något som gav
honom en chans att försvinna obemärkt.
Ett plötsligt tumult från andra sidan av salen uppstod och gav honom den chansen han
behövde. Soldaterna började skrika och all uppmärksamhet vändes mot den andra trappan.
Valgone var nästan frestad att stanna kvar och se efter vad som orsakade uppståndelsen men
han visste att det här förmodligen var hans enda chans att ta sig ut.
98