Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

lättillgängligt vid höften. Han hörde ytterliga skrik och tumult någonstans utanför så han
bekymrade sig inte om att ta på sig mer utrustning. Han hoppades att det bara var hans egna
soldater som råkat i bråk över något, men han trodde inte att det var så. Någon hade attackerat
dem mitt i natten.
Han sprang bort till tältfliken och kikade ut i mörkret. Runt hans tält var det lugnt. En rad
andra tält avsedda för befälen och rådgivare stod uppställda med jämna mellanrum så att de
bildade en liten by med trånga gator.
Han hörde att striden pågick till vänster om honom och han tvekade inte när han klev ut i den
kyliga natten. Det var en klart ute och skenet från de hundratals lägereldarna som var utspridda
över lägret kastade ett svagt spökligt sken över tälten.
Han började springa mot ljudet av striden när han plötsligt insåg att det var alldeles för lugnt
här. Det skulle finnas vakter runt de här tälten men han hade inte sett en enda den korta stunden
han varit utanför sitt tält. Han kunde inte deras patrullscheman, men han litade till att befälen
hade koll på det. Så varför kunde han inte se några av dem? Det behövde naturligtvis inte betyda
något men han blev ändå på sin vakt.
Han stannade till vid sidan av ett tält och tryckte sig mot skuggorna. Försiktigt drog han sitt
svärd så att det inte skulle låta när det lämnade skidan. Sedan ställde han sig bredbent med
svärdet pekandes ned i marken och lyssnade.
Han kunde inte höra något förutom det avlägsna ljudet av en strid. Precis när han skulle börja
springa igen såg han något röra sig i ögonvrån. Han tryckte sig försiktigt mot tältduken medan
han långsamt vred på huvudet. Skuggan han sett stod still där tälten bildade en korsning. Kellar
hoppades på att det bara var en av de patrullerande vakterna som var där. Han hade kanske också
hört tumultet någonstans i utkanten av deras läger. Det var kanske därför han stod still mitt bland
tälten. Sedan såg han en lång kniv glimma till i handen på skuggan. Det var inte samma sorts
kniv som hans soldater hade och han förstod genast att den okända skepnaden var ett dödligt hot.
Skuggan rörde sig långsamt ut mot mitten av gången mellan tälten och då först kunde Kellar se
hela den mörkklädda gestalten. Han visste inte vem det var men han visste att det inte var någon
av hans soldater. När den mörkklädda personen vände sig åt andra hållet smög Kellar försiktigt
mot honom. Om han kunde avväpna honom kunde han pressa personen på uppgifter. Kellar ville
verkligen veta vad som var på gång och han tänkte ta reda på allt som den här personen visste.
I skydd av tältets bleka skugga smög han så tyst han kunde mot mannen som stod mitt i
203