Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

lätt, sedan lite hårdare och sedan knöt han näven så hårt han kunde om stenen.
Det hände fortfarande ingenting och han skulle precis ge upp när han kände en svag stöt i
handflatan. Tar ryckte överraskat till men han behöll stenen i ett fast grepp. Han tittade häpet ned
på stenen och försökte återigen frammana stöten han känt. Han ansträngde sig för att komma ihåg
vad han hade gjort sekunden innan så att stenen hade reagerat. Han hade kramat den hårt, var det
svaret? Han hade vart på väg att ge upp, var det rätt sätt? Nej, rättade han sig, han hade varit
avslappnad. Tar slappnade återigen av, slöt ögonen och koncentrerade sig på stenens släta yta och
då kände han stöten igen. Den här gången var den starkare och han genomfors plötsligt av en
väldig upprymdhet.
Han öppnade försiktigt ögonen och tog ett djupt andetag. När han andades ut la han all sin
koncentration på den blå stenen och då hände det. Stöten som for igenom honom var så kraftig att
han tappade stenen. Han slungades flera meter bakåt innan han landade på rygg i gräset med ett
brak. Han förstod först inte vad som hänt men sedan lutade sig både Tife och Valgone över
honom. Tifes ögon glittrade och det såg ut som hon fick anstränga sig för att inte fnittra åt honom
där han låg utslagen på marken. Valgone log stort. De hjälpte honom upp och Tar var
vimmelkantig över kraften i stenen. Han kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, men med
den kraften var han övertygad om att han skulle se en stor krater i marken där han stått.
När han svepte med blicken över gläntan kunde han inte se någonting konstigt, gläntan såg ut
precis som den gjort för ett par sekunder sen.
”Vad hände?”
”Kom här ska du få se”, skrockade Valgone glatt och Tar gick fram till stället där den gamle
mannen pekade på marken. Tar såg ingenting.
”Det var en fantastiskt uppvisning och det här är vad du åstadkom.”
De båda tjuvarna lutade sig fram för att se vad det var men Tar kunde fortfarande inte se
någonting konstigt. Det fanns helt enkelt ingenting på marken. Han hade inte lyckats göra
någonting med den blå stenen. Valgone böjde sig framåt och pekade närmare på en vattendroppe
som glittrade på ett löv.
När det gick upp för Tar att det var vattendroppen den gamle mannen pekade på blev han
mållös. Tife brast ut i ett klingande gapskratt bakom honom när han stod och gapade som en fisk
på land.
”Men…” Tar fick inte ur sig mer och bakom honom fnittrade Tife ännu mer. Han blängde
36