Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Kanske inte i så stor omfattning som de letar efter Skuggorden, men de letar. Jag tvivlar på att de
är glada över anfallen på deras förrådsvagnar. Vi klarar oss bra här i skogen men ibland händer
olyckor och jag förlorar en bra man på ett eller annat sätt. De här tillfångatagna soldaterna fyller
två funktioner. Dels kan de förse oss med värdefull information så att vi inte springer in i ett
bakhåll, eller att vi får reda på när nästa matleverans kommer. Sen så är några av dem faktiskt
villiga att lämna den dravanska armén, de inser också att något är fel med den. När vi deserterade
löpte rykten om Skuggorden som en farsot genom soldatleden och jag tvivlar på att det blivit
bättre. Om den dravanska armén tror att Skuggorden finns i en by så kommer de att slakta alla
där. Vissa soldater vill inte utföra sådana order men gör det ändå eftersom de är rädda för straff
om de vägrar. Ibland har vi tur att lyckas plocka upp sådana soldater här. De tre männen som
Faris pekade ut är sådana. Med omskolning blir de bra män här hos oss. För de som inte går att
skola om har vi andra motiverande sätt…” Gland avslutade meningen med ett ryck på axlarna.
Tar fick genast upp bilden av fållan i huvudet. Han rös inombords åt den djävulska
konstruktionen.
”När Faris säger att du bär på något viktigt tror jag henne. Hon har någon sorts förmåga att
känna av sin omgivning. Jag har inte sett något liknande någon annan stans eller hos någon
annan, men för oss är den hjälpen ovärderlig. Flickan har dessutom aldrig fel. Därför följer jag
och mina män med er till Argovona för att varna kungen. Om hon säger att det är viktigt då är det
viktigt.”
Gland gav dem varsin skarp blick för att understryka att han menade allvar.
”Jag har en del saker att göra men vi borde kunna ge oss iväg om ett par timmar. Under tiden
är ni välkomna att se er om på platån. Kom dock ihåg att ni är gäster här, så se till att bete er som
sådana.”
Han vände på klacken och marscherade iväg över gläntan. Tar undrade om Gland hade något
dolt motiv till att hjälpa dem, men han misstänkte att de skulle få reda på det förr eller senare om
så var fallet över huvud taget. Gland stannade upp framför två av sina män och växlade några ord
med dem. Tar hörde inte vad de sa, men männen tycktes krympa ihop när Gland spände ögonen i
dem. Sedan skickade han iväg dem med en handviftning innan han fortsatte bort över platån med
bestämda steg. Tjuvarna stirrade efter den väldige mannen och undrade förbryllat vad de hamnat i
egentligen.
70