Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

timmar på sig innan det skulle bli mörkt. De var alla ivriga att se om blåelden var rätt den här
gången så de kunde ge sig av härifrån med jordstenen. De kom snabbt överens om att Gland och
Faris återigen skulle stanna på stranden och hålla vakt ifall något oförutsett skulle hända. Tife och
Valgone sköt återigen ut flotten på den spegelblanka sjön med allt de behövde. De var snabbt ute
över avgrunden igen och Valgone släppte ner fågelkadavret till kransen av sjögräs som
omgärdade hålet i bottnen. Det singlade sakta nedåt och när det nådde sjögräset såg det ut som en
vild strid uppstod, fågeln slets i stycken och Tife tyckte sig kunna höra hur benen knäcktes i det
döda djuret. En svag röd strimma av blod löstes fort upp och försvann spårlöst i det klara vattnet.
Tife rös när en kall kår spred sig längst ryggraden.
Valgone förspillde ingen tid utan tog nävar av de krossade blommorna och spred ut över
vattnet. Pulvret sjönk sakta ner mot det väntande sjögräset. Valgone slutade inte sprida ut pulvret
förrän kastrullen var tom och de sista krossade blommorna långsamt singlade ned i vattnet.
De väntade fem minuter för att blåelden skulle få verka ordentligt och sedan släppte de ner
muskadavret. Valgone släppte ner det så att det dalade ned lite på sidan i det trattformade hålet.
På det sättet kunde de se om sjögräset längre ner var satt ur spel.
När musen med stenen fastbunden vid sig äntligen slog in i väggen under dem såg de ett litet
sandmoln bildas där den slog i, men inget mer hände. De stirrade triumferande ner i vattnet och
sedan på varandra. Valgone log brett. De hade verkligen hittat blåelden. För säkerhets skull körde
Tife ned stören i sjögräset men den här gången fanns det inget motstånd när hon drog upp den
igen, inga tänder hade slitit sönder träet.
Valgone frustade när han varsamt lyfte fram den lysande stenen med repet fäst runt sig och
välte försiktigt ner den i vattnet. Den störtade snabbt ned, mitt i hålet och landade strax på
bottnen av hålet kanske sex-sju meter under dem. Det var djupt, men inte så djupt som Tife först
hade trott. Sjögräset måste ha sugit åt sig ljuset så att det såg ännu djupare ut än det egentligen
var.
De fäste änden av repet vid flotten och stenen de sänkt ner fungerade nu både som ankare och
som en stege ned i djupet.
Tife kände ett stygn av ångest när Valgone med ett plask kastade sig i vattnet. Hans huvud
försvann under utan och när han kom upp igen frustade han.
”Friskt”, var allt han sa och han log ett snett leende. Tife blängde på honom och sedan
hoppade hon också i. Vattnet kändes iskallt och det tog andan ur henne. När hon kom upp över
255