Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

de knivar och dolkar Tar hade på sig dolda under tunikan och visade upp dem för befälet.
“Åhå, vad har vi här då. Vanliga handelsmän beväpnar sig inte med så här mycket vapen.”
Han flinade brett åt dem.
“Grip dem och bind dem. De här följer med till Collcott för förhör. De stämmer in på
beskrivningen vi fick. Chratunga kommer att belöna oss om det visar sig att vi har rätt.”
Tar såg i ögonvrån att Tife långsamt sänkte händerna för att försöka dra en av sina knivar.
Han skakade nästan omärkligt på huvudet i hopp om att hon skulle se det och att soldaterna inte
skulle göra det. Hon verkade se hans varning och lät klokt nog händerna stanna kvar ovanför
huvudet.
En storvuxen soldat med brunt hår och bister uppsyn skulle precis binda Tars händer bakom
ryggen på honom när ett vrål hördes. Från skogsbrynet rusade män i gröna kläder fram mot vägen
samtidigt som de skrek något som Tar inte uppfattade. Befälet som var med i cirkeln runt Tar och
Tife var på väg att ropa ut order när en pil genomborrade hans hals och han föll ihop framför
deras fötter. Han tog sig för halsen med båda händerna samtidigt som han tuggade i luften som att
det skulle hjälpa honom att få den luft han törstade efter. Hans fötter trummade mot marken när
han långsamt dog. De andra soldaterna började skrika för att påkalla uppmärksamheten från den
andra gruppen längre bort på vägen samtidigt som de höjde sina svärd för att möta de grönklädda
männen.
Tar och Tife tog genast chansen som uppenbarats. Tar tog med ett ryck tillbaks kniven som
soldaten tagit och stack in den i sidan på soldaten som visiterat honom. Han skar effektivt upp
magen på den förvånade mannen. Tar hade inga problem att döda om han var trängd. Om han
fick välja så avstod han helst från att döda, han fann inget nöje i det. Men om det gällde hans liv
och frihet så tvekade han inte. Soldaten framför honom stirrade oförstående framför sig när benen
vek sig under honom. Han sjönk död ner på marken. Tar brydde sig inte längre om honom utan
skar istället snabbt halsen av en tredje soldat som helt hade glömt de båda de omringat. Tar
kastade en blick över axeln och såg att Tife fått ned de andra två soldaterna på marken. En av
dem blödde ymnigt från ett sår i axeln. Tar visste inte om den andra levde eller inte. Han visste
inte hur Tife reagerade i en sån här situation men det såg ut som att hon delade Tars uppfattning.
Om det gällde hennes liv så tvekade hon inte heller. Den sista soldaten kravlade sig upp och
sprang iväg för att hämta hjälp. De var helt plötsligt fria igen.
Tar hade ingen lust att stanna kvar och se hur det gick för de stridande utan pekade istället
51