Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Du var då klipsk pojk. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte sett något liknande. Som du kanske
kommer ihåg så visste vi bara vart två elementstenar fanns och den här hade jag inget att göra
med.” Valgones röst var plötsligt skarp. Tar trodde att den gamle mannen inte ville rota runt för
mycket i sina minnen.
”Det var upp till var och en av oss att se till att elementstenen vi hade ansvar för var säkert
gömd och skyddad. Vi tog vår uppgift på största allvar och ingen av oss svek vår plikt. Ingen av
oss berättade för de andra vart vi gömt stenarna, inte under några som helst omständigheter. Så
det är möjligt att Wlogono skapade de där varelserna.” Han viftade med handen mot träsket.
”Eller också är de varelser som frätarna, som bara lever här.”
Tar tänkte säga något men han visste att det inte var någon mening med det. Även om de alla
var rädda och upprörda så var de framme och de hade klarat sig något sånär helskinnade såhär
långt. De vann inget på att stå och käbbla.
Valgone såg Tars blick och nickade instämmande. För stunden hade de ett nytt problem att
lösa. Att hitta eldstenen i den sjunkna borgen.
”Då så, ska vi leta reda på stenen så vi kan ta oss ur det här hemska träsket?” Valgone
avgjorde det de alla tänkte.
Han sträckte ut handen framför sig och genast slog en vit låga upp i handflatan på honom.
Den kastade ett klart sken omkring dem i rummet. Med Valgone i täten började de gå nedför den
smala spiraltrappan. Den slingrade sig nedåt som en orm men till slut mynnade den ut i ett litet
fyrkantigt rum. I ett hörn låg resterna av en bänk. Det såg ut som en hög med avföring.
Svampaktigt slem täckte resterna av den uråldriga möbeln. Det var fuktigt på golvet och det
luktade instängt och unket. På ena väggen gapade ett hål där en dörr suttit. Två små trappsteg
ledde upp till dörren och där bakom fanns en korridor som sträckte sig åt både höger och vänster.
Trappstegen hindrade vatten att tränga längre in i borgen och i korridoren var det torrt på golvet,
men luften var genomträngande rå.
De tog av till höger och följde korridoren som krökte sig in i mörkret. Efter en liten stund
kom de fram till en stor järnbeslagen dörr där stora fläckar av rost bredde ut sig likt utslag. Den
knarrade klagande när Gland satte axeln mot den och tryckte upp den. En unken vindpust slog
emot dem. De blickade ut över ett stort rum. Möblerna var av någon anledning bättre bevarade
här och de gick förbi bord och stolar som stod utspridda utmed väggarna. De kom fram till
ytterligare en järnbeslagen dörr som Gland försökte trycka upp. Den var inte rostig som den förra
170