Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

Plötsligt snubblade han till, tappade för ett ögonblick balansen och vinglade sedan ut mitt i
gatan för att inte falla omkull. En fet man med ett rött plufsigt ansikte var försjunken i tankar och
han såg aldrig mannen som kolliderade med honom innan det var för sent. Den tjocke grymtade
äcklat till medan han föste den fulle mannen åt sidan, sedan fortsatte han gå utan att se sig om.
Den fulle mannen mumlade något ursäktande men fortsatte sedan som om ingenting hade
hänt. Efter en kort stund vek han in på en smal tvärgata som löpte mellan de höga husen. Han
stannade halvvägs in på gatan och lutade sig mot väggen. När han försäkrat sig om att han var
ensam och att ingen såg honom så rätade han på sig och hällde upp vatten i händerna. Han
gnuggade hastigt rent ansiktet från smutsen innan han hällde ut resten av vattnet på marken.
Sedan kände han efter i fickan och fiskade upp börsen som den tjocka mannen hade haft på sig.
Den var full av mynt och mannen log nöjt för sig själv. Den tjocke hade visst haft en bra dag
idag.
”Hade”, tänkte Tar och log nöjt för sig själv. Tar Zakuli var en professionell tjuv och hade så
länge han kunde komma ihåg haft en stor talang för att stjäla saker. Han var tjugosex år och hade
levt större delen av sitt liv i Collcott. Han hade inte behövt spela full eller ens kollidera med
mannen för att kunna stjäla hans pengar, men det roade honom att se folks besvärade reaktioner.
Dessutom hade de flesta människor inte en tanke på att kolla sina pengar när de slog ihop med
någon. De kollade inte förrän det var för sent. Nu behövde han inte göra något mer den här dagen
och han såg plötsligt fram emot att få sova. Han stoppade börsen innanför tunikan och gick sedan
genom den smala gatan ut till nästa gata.
När han kom ut på den större gatan så stannade han upp en kort stund och betraktade
folkvimlet. En klockas klämtande skar plötsligt genom luften. Det var ett av klocktornen i
Collcott som signalerade att det började bli kväll. Tar hade alltid varit fascinerad över
klocktornen. Han hade vid några kortare tillfällen bott i tornen under årens gång.
Det behövdes bara en person för att sköta om tornen och det behövdes inte mycket underhåll
för att hålla igång dem. Resten sköttes av en automatisk mekanik. Han visste inte exakt hur det
fungerade men det var en mycket snillrik anordning. När han hade försökt att prata med
klockmästarna var de nästan ovilliga att avslöja klockans innersta hemligheter för de som inte var
invigda. Så Tar hade låtit det bero. Men han visste i alla fall att stora kar fylldes med vatten för
att sedan tippa när de blev fulla och på så sätt driva kolvar och rep upp och ned. Detta maskineri
10