Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

De befann sig ungefär mitt emellan de två arméerna, men så långt ut på slätten att de inte
skulle hinna fram till den venloriska armén innan den nådde passet. Tife greps plötsligt av en
känsla av vanmakt. Hon insåg att de inte skulle hinna fram i tid alls. Hon hade misstagit sig på
avståndet först. När de kom fram skulle striden redan ha brutit ut. Var det ens någon idé att de
försökte? Kanske hade Valgone rätt trots allt.
Ingen av dem visste vad den venloriska armén skulle göra eftersom de också måste veta om
att de var i ett numerärt underläge. Det som var värre var att om den dravanska armén gick
segrande från den här striden skulle de välla in i Venlora och då visste ingen vad som skulle
hända. Tankarna virvlade ofrivilligt runt i hennes huvud på saker som skulle bli omöjliga om det
hände. Hon skulle inte kunna besöka en stad och känna sig trygg igen. Hon skulle vara tvungen
att gömma sig för de dravanska soldaterna och hon var inte säker på om hon orkade fly mer.
Hon blev tacksamt avbruten i sina dystra tankar när Gland plötsligt röt åt dem att sätta fart.
De började springa för att ha en chans att genskjuta den venloriska armén för att bistå den. Gland
slängde upp Faris på axeln som om hon vore en säck potatis. Den lilla flickan klamrade sig fast så
gott hon kunde med ena armen. Väs svängde fram och tillbaks som en ilsken pendel i hennes
andra hand. Tife kastade en snabb blick på flickan men slog snabbt ned den. Hon fokuserade
blicken på marken istället. Om hon snubblade nu skulle hon skrapa upp sig rejält på alla de
spetsiga stenar som fanns. Dessutom ville hon inte tänka på alla andra bekymmer.
När de kom upp på en liten ås stannade de för att hämta andan och då kunde de se att den
dravanska armén också hade börjat röra sig. De hade tydligen fått igenom de flesta av sina
soldater genom passet och nu var de på väg rakt mot den venloriska armén. Tife uppskattade att
den dravanska armén var ungefär tre gånger så stor, men hon visste inte säkert. Det var svårt att
säga på det här avståndet. Det var en enda böljande massa av män. En stor enhet som rörde sig
utåt på slätten.
De sprang vidare över slätten och för varje steg de tog kändes det allt mer hopplöst. De kunde
nu se att den dravanska armén delade upp sig i två enorma falanger. Den ena fortsatte rakt fram
medan den andra vek av mot Faroiskogen. Tife trodde att den dravanska armén skulle försöka
ringa in den venloriska armén och hon insåg dystert att de förmodligen skulle lyckas. Hon
började bli trött av språngmarschen vilket ytterligare förstärkte känslan av hopplöshet. Hon skulle
inte ha några krafter kvar att slåss med. Dessutom tycktes arméerna röra sig fortare ju närmare de
kom. Det var inte långt kvar nu innan arméerna skulle mötas och striden skulle bryta ut. Hon
290