Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

vänder vi om, är det förstått? Dessutom behöver jag några minuter på mig att förbereda mig. Om
vi blir sedda av de dravanska soldaterna måste vi vara beredda. Vi får inte förlora
elementstenarna nu. Inte när vi har kommit såhär långt.”
De andra nickade åt honom och Tife log varmt åt Faris som förtjust släppte Glands ben och
kramade Väs hårt. Den lilla flickan hade återigen visat sig vara en mycket bra medlem i gruppen.
Valgone gick bort ett par meter ifrån dem och Tife kunde inte se vad han gjorde. Han tycktes
gräva fram något från sina fickor och sedan gjorde han något med händerna som Tife inte såg.
När han efter ett par minuter var klar kom han tillbaka och nickade kort.
”Då rör vi på oss.”
De rafsade ihop de få saker de inte redan bar i sina packningar och gav sig smygande av. De
befann sig så långt ut på slätten att de inte trodde den dravanska armén skulle kunna se dem. För
säkerhets skull hukade de sig ner då träd eller kullar inte skymde dem. De gick nedhukande långa
sträckor på tecken från Valgone och snart värkte ryggen på Tife av ansträngningen. När de kom
upp på baksidan av ytterligare en liten kulle, inte mer än en bula på den annars så klippiga delen
av slätten, kunde de äntligen sträcka på sig. Tife satte händerna i korsryggen och böjde ryggen
bakåt för att lindra den bultande stumma känslan och det var då hon tydligt såg den andra armén.
Den befann sig en bra bit ute på slätten. Hon kunde se att de var mycket färre än de män som var
borta vid passet.
Hon funderade på vad den gjorde där ute på slätten och hon fick en känsla av att den var
väldigt oskyddad där, trots att det var tusentals soldater. Gland skuggade ögonen med handen och
grymtade belåtet.
”Det är den venloriska armén. Åtminstone är det deras uniformer och deras banér. Bra, då kan
vi ge dem den hjälp de behöver. Nu behöver vi bara…” meningen blev hängande i luften när de
såg hur armén plötsligt började röra sig mot passet igen.
”Vad gör de?” Undrade Tife förskräckt. Hon var inte van vid krigsföring, men det hon såg
tycktes så självklart och slutgiltigt att vem som helst kunde räkna ut utgången av det hela.
”De kommer ju ta självmord om de ska attackera den dravanska armén på öppen mark sådär.”
”Dårar”, sa Valgone för sig själv med en fnysning.
”Nu är du tyst gamling. Om mina mannar är bland armén tänker jag se till att göra dem
sällskap och jag råder dig att göra detsamma.” Gland gav honom en mörk blick och vände åter
blicken mot armén som långsamt började röra på sig.
289