Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

öppningen. I luften hördes det svaga svischande ljudet av vingslag. De behövde inte se sig om för
att veta att fler monster var på väg.
När de kom närmare såg de att öppningen var ett torn som stack upp ur marken. Tornet låg på
en liten kulle mitt i träsket så det höjde sig en bra bit över vattenytan. Kupoltaket var övertäckt av
klibbiga slingerväxter och mossa. Tar tyckte att det såg ut som en fälla som hotade att svälja dem
hela. De ökade på stegen och kastade sig in genom öppningen i samma ögonblick som två av
varelserna ylandes klöste i luften precis efter dem. De rullade runt på stengolvet i tornet och var
beredda på att slåss för sina liv, men varelserna följde inte efter dem in. De stod utanför och
morrade medan de klöste i luften framför sig. Tar undrade om de kommit ur askan in i elden
eftersom odjuren inte följde efter genom öppningen.
Kapitel 17
De satt i det lilla mörka utrymmet en bra stund och väntade på helspänn med sina vapen dragna.
De askgråa kvinnoliknande monstren väntade utanför men verkade inte vilja ta sig in. De hörde
hur de morrade frustrerat och hur de klöste på väggarna. Till slut beslöt de att de var säkra för
stunden. De började undersöka det mörka rummet de befann sig i. Rummet var litet och nästan
helt runt. Luften i det trånga utrymmet var fuktig och rå. I bortre änden såg de en liten alkov
skjuta ut från väggen och på sidan av den hittade de en spiraltrappa som ledde ned i mörkret.
”Det här är vad vi letade efter”, sa Valgone med ett svårtolkat tonfall. Han var genomblöt och
han huttrade där han stod och blickade ned i mörkret.
”Vad är det för ställe? En grotta?” Tar stirrade vaksamt ut genom öppningen.
”Jag tror det är en gammal borg, Wlogono måste medvetet lämnat den här ingången ovanför
träsket så att man ska kunna ta sig in.”
”Vem?”
”Stenväktaren som hade ansvar för eldstenen”, Valgone lät frånvarande när han besvarade
Tars fråga, som att gamla minnen plötsligt flöt upp till ytan inom honom.
Tar fnös.
”Det var omtänksamt att lämna en ingång. Och monstren där ute? De verkade osårbara, är de
här för att skydda eldstenen?”
Valgone gav honom en genomträngande blick.
169