Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

i ansiktet. Han försökte gång på gång vrida huvudet i olika vinklar för att underlätta klådan, men
inget tycktes hjälpa. Efter att de färdats en bra stund stannade de plötsligt. Tar kunde höra hästar
frusta framför sig. Någon grep tag i honom och hivade omilt upp honom på hästryggen. Han
landande hårt på mage och tappade luften. Någon höll fast honom i ett hårt grepp så han inte
skulle ramla av. Han kände rep som spändes allt hårdare runt hans kropp och till slut var han helt
fastsurrad vid hästen så att han knappt kunde röra på sig. Repen skar in i handlederna och
händerna domnade snabbt bort. Tar var helt hjälplös men han sa inget, det skulle inte tjäna något
till.
Han visste inte vilka männen var men han trodde det var ett rövarband som anfallit
handelsvägen för att komma över mat och andra värdesaker från köpmännen. Någon ropade att
de skulle ge sig iväg och hästarna började sakta lunka framåt. Tar kände repen runt honom skära
in i kroppen vilket fick honom att grimasera av smärta inuti huvan när han kastades fram och
tillbaks på hästryggen.
De red i vad som kändes en evighet och Tar tappade tidsuppfattningen. De kunde ha färdats
en timme eller en dag, han visste inte. Det var också omöjligt att avgöra åt vilket håll de red. Han
kunde känna att hästarna ibland gick nerför ett krön och ibland travade de mödosamt uppåt. Då
och då tog deras fångvaktare tag i hästarnas tyglar och snurrade runt dem något varv för att helt
förvirra deras fångar. Tar antog åtminstone att det var därför de snurrade runt. Som att det skulle
göra någon skillnad tänkte han dystert.
Tar visste att hästarna var ledda av männen som tillfångatagit dem men de var i övrigt så tysta
att han ibland trodde att de släppt hästarna lösa och lämnat dem åt sitt öde i skogen. Det enda som
avslöjade de grönklädda männen var när de ibland klev på torra kvistar som gav ifrån sig
knäppande ljud. De stannade vid ett tillfälle för att ta en rast. Efter en lång stund hörde Tar någon
stöna lågt och sedan hördes högljudda svordomar och hot. Rösten tystnades av en dov duns. Det
var inte Tife utan en man som hade börjat gorma så Tar gissade att de tagit någon mer stackare till
fånga. De hade förmodligen enbart stannat för att invänta de nya fångarna.
Efter ett tag började solen gå ner för det blev ännu mörkare inne i huvan och snart såg han
inte ens säckväven framför sig. Ett totalt mörker slöt sig om honom. Han orkade inte försöka
fundera på vart de var på väg och till slut föll han in i en orolig slummer medan de skumpandes
fördes allt längre in i skogen.
Han vaknade till med ett ryck när han hörde oväsen framför sig. Det verkade som det var mer
53