Sökandet efter elementstenarna - Hans Olsson.net

”Jag frågar en gång till, hur lyder ledtråden till nästa elementsten?”
Då Tar inte svarade, han kunde inte, så började smärtan igen. Den löpte genom hela hans
kropp och den här gången kändes det som att han höll på att bli levande bränd till döds. Hans
ögon rullade bak i huvudet på honom och han kippade desperat efter luft. Varenda muskel i hans
kropp tycktes bli mald till köttfärs samtidigt som han fortfarande levde. Det var en obeskrivlig
smärta. Lika plötsligt som förra gången slutade det helt utan förvarning. När han äntligen
lyckades fokusera blicken igen stod Chratunga böjd över honom med händerna på ryggen.
”Vi kan hålla på hela dagen om det behövs, och jag lovar dig att det du känt hittills bara är en
bråkdel av vilken smärta jag kan tillfoga dig. Du förstår, eftersom du tydligen har lärt dig att
använda dig av magi så kan jag tillfoga dig mycket mer smärta än vilken tortyrkammare som
helst. Det var verkligen en trevlig överraskning. Jag frågar dig en gång till, vad är ledtråden till
nästa elementsten?”
Tar höjde trotsigt sin friska hand i luften och försökte så nonchalant han kunde vifta undan
frågan. Han ångrade sig omedelbart när smärtan återigen började strömma genom hans kropp.
Den här gången var det värre än någonsin och den tycktes aldrig ta slut. Han hoppades att han
skulle dö snart så att han blev kvitt elden som brände honom inifrån. Men han kunde inte göra
något åt det. Chratunga tillät det inte. Smärtan pulserade obevekligt genom honom. Bara ibland
kunde han dra små desperata andetag efter luft innan elden återigen blossade upp med full styrka.
Tars motståndskraft började suddas ut och snart grät han av smärtan. Han ville bara att det skulle
ta slut. Värst var smärtan i hans brutna arm och när de brinnande vågorna rullade igenom honom
kändes det som att armen splittrades som krossat glas. Gång på gång. Det var outhärdligt.
”Sluta”, lyckades han pressa fram när elden rusade genom hans kropp på svag låga. ”Jag ska
berätta bara du slutar.”
Chratunga tittade kallt på honom där han låg på golvet. ”Låt höra.”
”I ögats djup finns jorden. Blåelden tyglar gräset. Så stod det i borgen, det var ledtråden som
fanns på väggen.” Tar tvingade fram orden och en sträng av saliv rann från hans mungipa, ned
mot golvet.
”Bra. Det var väl inte så svårt?” Chratunga flinade mot honom, men sedan blev hans tonfall
farligt kallt igen. ”Såvida du inte ljuger för mig?”
”Nej, jag svär. Det var det som stod i den sjunkna borgen”, Tar var desperat. Han ville inte bli
torterad med magin igen. Men det var inte enbart smärtan som plågade honom. Skammen han
278